allmänt – Börjes konstblogg

Waldemarsudde: ”Ett eget rum – Konstnärsrollen under det sena 1800-talet” 11/9 2021 – 23/1 2022

Börje — Mon, 04 Oct 2021 11:15:32 +0000

Utställningen ”Ett eget rum” på Waldemarsudde är större än jag förväntat mig. Det handlar om kvinnliga konstnärers målningar, men som jämförelse visas också en del verk av män. Utsällningen innehåller mängder av fina porträttmålningar fast många av bilderna och konstnärsnamnen är okända för mig.

Några av mina favoriter:

Agnes Steigner: Självporträtt, 1895

Bertha Wegmann: Modellstudie 1879-82

Porträtt målade av Bertha Wegman är väl representerade i utställningen, men det är också verkligt fint måleri.

Bertha Wegmann: Konstnären Jeanna Bauck, 1881

Bertha Wegmann: Anna Seekamp, Konstnärens Syster 1882

Astra Nörregard: I ateljen, 1883

Hanna Hirsch-Pauli: Konstnären Venny Soldan-Brofeldt, 1886-87

Jenny Nyström: Självporträtt, 1884

Jenny Nyström: Interiör från Jenny Nyströms Ateljé, Tegnergatan 37, 1887

Bertha Wegmann: Porträtt av konstnären Marie Triepeke. 1885

Recensioner
Dagens Nyheter: ”Ett eget rum” är en underbar och upplyftande utställning”
SvD: ”Kvinnliga vänskaper och nätverk i utsökta porträtt”

Bloggen

Börje — Wed, 30 Sep 2020 18:58:13 +0000

Du som följer den här bloggen har kanske upptäckt att den blivit hackad i flera omgångar. Bilder på ett antal av bloggposterna har vridits på sned och samtliga kommentarer har försvunnit. De sneda bilderna går förstås att räta upp igen men jag har inte lyckats få ordning på kommentarfunktionen. Nästan alla sidor med kontrollfunktioner på insidan av WordPress har också försvunnit eller dolts. Inkräktaren lämnade en signatur efter sig som dock togs bort ganska snabbt, det bestod av några tecken ur det kyrilliska alfabetet. Jag kan inte ryska men försökte googla på signaturen utan resultat. Jag vet förstås inte om inkräktaren är ryss, men enligt notiser i pressen har ryska angrepp mot både offentliga och privata siter ökat på senare tid.
Det går fortfarande att läsa befintliga bloggposter och använda sökrutan. Men det ser ut som om bloggandet för min del kommer att avslutas här efter 15 år och drygt 800 bloggposter.

Nej så blev det inte, det mesta av hackarens verk är nu återställt och en första bloggtext på ett drygt halvår är publicerad idag 2021-03-24.

Liljevalchs Vårsalong 10 JAN – 22 MARS 2020

Börje — Sun, 02 Feb 2020 16:35:24 +0000

Årets vårsalong är bättre än någonsin. Stilar, material och motiv varierar som vanligt utan gränser, uppfinningsrikedomen är imponerande.
Jag tycker det verkar som om kvaliteten på vårsalongens konstverk bara ökar för varje år. Här nedan finns ett litet urval av mina favoriter från årets utställning.
På Liljevalchs hemsida finns en presentation av alla utställarna på vårsalongen.

Åsa Landström. Utan titel

Åsa Landströms målning kan ses som en hommage till Ingmar Bergmans tv-serie från 1973, ”Scener ur ett äktenskap”, och avsnittet som heter Analfabeterna.

Maria Lundgren. Skuldfri förening med god ekonomi, m fl”

Man har lyckats klämma in extra många verk på utställningen bland annat genom att hänga de bilder där flera verk antagits av samma konstnär tätt på rad. Jag tycker det är en bra idé. Det skapar en bättre uppfattning om konstnärens verksamhet. Fast Maria Lundgrens utställda bilder handlar enbart om bostadsmarknaden.

Maria Jonsson. ”Undisclosed inquiry”

Maria Jonsson.Tuschlavering ”Undisclosed inquiry”

Maria Jonsson visar fem av en serie om 16 tuschlaveringar med rumsinteriörer som motiv. Det påminner förstås om Gunnel Wåhlstrand – inget fel i det – jag gillar det noggranna plitandet med detaljer.

Simon Dahlgren Strååt. ”Bevarandet av en lek”

K G Ohlsson: ”Utan störande regi”.

Angelica Ohlsson: ”Abstract inquiries, -The Gap -The House -The Romb”.

Fredrik Nordin: Utan titel 1 (Anteckningar från vulkanens skugga).

Den här bilden av Fredrik Nordin är skapad på papper med tusch och bläck. Den är inspirerad av vulkaner vid Galápagos och Hawaiis övärld. Jag tycker förstås att det mer liknar garn och textilier i en salig röra. Men bilden är jättestor och med lite fantasi kan jag få fram djurhuvuden och stirrande döda ögon. Kanske är det här vi har beskrivningen av världens undergång under vulkanens utbrott? Det som lite grann efterlyses av en del recensenter.

Recensioner:
Valerie Kyeyune Backström i Expressen 2020-01-10:: ”Här märks inte att världen står i lågor”
Bo Madestrand i DN 20220-01-09: ”Vardagsnära Vårsalong långt från världspolitik”
Clemens Poellinger i SvD 2020-01-09: ”Bostadsmarknaden får en känga på Liljevalchs”

Dag Sebastian Ahlander: ”Sverige vid avgrunden 1808-1814”

Börje — Fri, 26 Jul 2019 15:11:14 +0000

Dag Sebastian Ahlander: ”Sverige vid avgrunden 1808-1814”
Historiska media, 2019, 279 s.
Adlibris Bokus

Jag upptäcker snart vid läsningen att den här boken, eller snarare den del av svensk historia som den handlar om är som ett filmmanus, eller kanske en TV-serie i minst 12 delar. Här finns alla ingredienser: otillräckliga eller odugliga ledare som driver landet mot avgrunden. Östra rikshalvan går förlorad medan folket förblöder och ledarna sviker, Sveaborg lämnas över till Ryssland utan strid. Ryssland, Danmark och Frankrike planerar att dela upp Sverige mellan sig, riket skulle upphöra att existera.

Misslyckandena med att hitta tronarvinge och nödvändigt ledarskap i ett land som håller på att falla sönder. Konspirationsteorier och motkonspirationer. Och så Sveriges och vanärans absoluta botten, avgrundens kulmen: folkmassans lynchning av Axel von Fersen medan livgardisterna står passiva och ser på.

Sen kommer hjälten och reder upp allt: Franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte som blir tronföljare och engagerad regent sätter Sverige på fötter igen, och det på alla plan, moraliskt, ekonomiskt och militärt. Dessutom har han en tronföljare, sonen Oscar, som till skillnad från fadern snabbt lär sig tala perfekt svenska.

Albert Edelfelt: ”Björneborgarnas marsch” [Wiki]

Fersenska mordet [Wiki]

Dag Sebastian Ahlander är en god berättare som utan att hoppa över intressanta detaljer ger en bra översikt över händelserna och en bild av de många personer som är inblandade. Det är förstås inget filmmanus han skrivit, men hans berättartalang får min fantasi att skena iväg.

Per Krafft: ”Gustav IV Adolf” [Wiki]

Per Krafft: ”Karl XIII” [Wiki]

Per Krafft: ”Kronprins Carl August” [Wiki]

Defaitism och moralisk bankrutt rådde bland många officerare och tjänstemän som ansvarade för krigföringen mot den ryska invasionen i Finland. Kommendanten på Sveaborg, Carl Olof Cronstedts högförräderi att överlämna både fästningen och den svenska skärgårdsflottan till Ryssland utan strid var förstås ett stort nederlag. Dock hade man också haft en del segrar på slagfälten. Man försökte få kung Gustav IV Adolf att sluta fred, men det blev i stället en ”palatskupp” där kungen avsattes och ersattes på tronen av Gustav IIIs bror Carl XIII.

Den nye kungen var barnlös men man ville till varje pris ha tronföljden säkrad. Den svenska riksdagen valde märkligt nog fiendens befälhavare prins Kristian August av Augustenborg till svensk tronföljare. Han antog som kronprins namnet Karl August. Dessvärre var hans hälsa dålig redan före ankomsten till Sverige och vid en inspektion av en militärövning föll han av hästen och dog i ett slaganfall. Rykten florerade dock om att prinsen blivit förgiftad. Skulden till hans död lades på gustavianerna, främst på riksmarskalken Axel von Fersen. Att obduktionsresultat motsade misstanken om förgiftning liksom prinsens adjutants upplysning att Karl August redan tidigare haft flera svimningsanfall brydde man sig inte om.

Carl Johan Adlercreutz [Wiki]

Fredric Westin: ”Georg Adlersparre” [Wiki]

Vilhelm Nordgren: ”Karl XIV Johan” [Wiki]

Några av ”1809 års män” som var ledande vid avsättandet av kung Gustav IV var Carl Johan Adlercreutz och Georg Adlersparre. Själva ”palatsrevolten” beskrivs livfullt av Ahlander.

Den 14 september 1808 i slaget vid Oravais skadades löjtnanten Carl Otto Mörner så svårt att han blev krigsinvalid. Två år senare inbjöd han helt på eget initiativ den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte att bli svensk tronföljare. Mörner ansåg efter sina erfarenheter av finska kriget att Sverige måste ledas av en fältherre. Så småningom antog Bernadotte förslaget, hans misshälligheter med Napoleon hade fått kejsaren att friställa honom.

Robert Lèfevre: (Désirée Clary) ”Drottning Desideria” [Wiki]

Alexander Roslin: ”Hedvig Elisabet Charlotta” [Wiki]

Jacques-Louis David: ”Napoleon I” [Wiki]

Karl Johans hustru Désirée Clary tyckte inte om Sverige, hon tillbringade sin mesta tid i Paris, även sedan hon 1818 blivit drottning Desideria av Sverige och Norge. Se även TV-dokumentären om Désirée (se länk nedan).

Hedvig Elisabeth Charlotta som var gift med Karl XIII, är mest känd för sina dagböcker. Hon dyker också upp i boken då och då.

Napoleon var dåtidens stora maktspelare i Europa. Det är lite förbluffande med den jämna ström av diplomater och tjänstemän som skickades till honom för att få hans råd eller godkännande i olika ärenden. Napoleons intresse för Sverige var dock minimalt. Han var uppenbarligen nöjd med att bli av med Bernadotte som han upplevde som en rival om makten i Frankrike. Denna konflikt som man i Sverige inte hade en aning om kom att få stor betydelse så småningom.

Dick Harrison har skrivit en utförlig recension av boken (se länk nedan). Han är mestadels positiv eller håller åtminstone med författaren men skriver: ”i den ahlanderska historieskrivningen är vi fjärran från kölden, smutsen, leran, dysenterin och fasan i fälttåg och belägringar. Det är uppenbart att detta är en bok skriven av en diplomat, med diplomatisk distans till händelseutvecklingen och med ett selektivt urval av såväl fakta som tematik.”.
Men Harrison önskar också att boken vore lite tjockare: ”För min del hade Ahlander gärna fått lägga till några hundra sidor för att göra det rika stoffet rättvisa. De växlande krigskonjunkturerna, ockupationerna och fältslagen får överraskande lite utrymme.”

Jag håller med om att en djupdykning i bland annat finska kriget 1808-09 skulle ha passat bra. Särskilt för oss som bara läst om det i Fänrik Ståls sägner.

Recensioner mm:
Dick Harrison i SvD 2019-04-01: ”När systemkollapsen verkligen var nära”
Dag Sandahl i Östra Småland Nyheterna 2019-04-13: ”Underhållande historia vid avgrunden”
”Drottning av Sverige” svensk TV-dokumentär om drottning Désirée

Anna Laestadius Larsson: “Hilma. En roman om gåtan Hilma af Klint”

Börje — Mon, 04 Feb 2019 19:08:54 +0000

Pionjären inom den abstarkta konsten Hilma af Klint (1862–1944) verkar komma alltmer i ropet. Den stora utställningen ”Hilma af Klint – Paintings for the future” på Guggenheim i New York (2018-10-12 — 2019-04-23) har tydligen blivit en succé.

Moderna Museets Vänners nyhetsblad nr 1/2019 skriver: ”Publiken på Manhattan är hänförd, vem är denna fascinerande konstnär och varför har man inte hört talas om henne tidigare?”

Spiralen var en viktig symbol för Klint och Teosoferna, men det spiralformade Templet som hon drömde om att få bygga blev aldrig av, så det passar ju perfekt att hon nu fick ställa ut i det spiralformade Guggenheimmuseet. Hilmas konst lär bli ihågkommen hädanefter.

Kort bildsekvens på Youtube från utställningen här

Axess TV har visat två svensktextade program här och här med samtal från utställningen i New York, under medverkan av flera experter på Hilma af Klint, bl a chefen för Moderna Museet Daniel Birnbaum närvarande i det första.

C F Hill Gallery i Stockholm visade 2018 en utställning med mattor tillverkade i Indien med motiv av Hilma af Klints verk: ”Hilma af Klint: The Temple Series Collection” Det är ett projekt i samverkan med Stiftelsen Hilma af Klints Verk

Men Hilma af Klints konst har förstås visats tidigare på internationella utställningar, den viktigaste antagligen 1986, Den omfångsrika katalogen från den utställningen ”The Spiritual in Art – Abstract painting 1890 – 1985” innehåller bland annat en artikel av Åke Fant: ”The Case of the Artist Hilma af Klint”.

Jag lär inte få se utställningen i New York men det finns en bloggpost om utställningen om Hilma af Klint på Moderna Museet 2013, plus en bloggpost ”Den abstrakta konstens ockulta ursprung” om den ovannämnda utställningen 1986 som utgår från utställningskatalogen, jag hann inte se den utställningen heller.

2017 kom det ut en roman om Hilma af Klint. Jag har läst pocketutgåvan som kom lite senare:

Anna Laestadius Larsson: “Hilma. En roman om gåtan Hilma af Klint”.
Piratförlaget 2018, 322 s. ISBN: 9789164205452
Adlibris Bokus

Vad är det som inspirerar en konstnär att börja måla abstrakta bilder när man inte har någon förlaga att utgå ifrån? Jag har för mig att Kandinskij råkade få syn på en av sina landskapsmålningar som hamnat upp och ner. Han såg en helt ny bild, en abstrakt komposition. Både Kandinskij och övriga pionjärer inom abstrakt konst som Malevitj och Mondrian sägs ha haft andliga, esoteriska inspirationskällor. Men kanske låg det också i tiden att konstnärerna ville komma vidare förbi det föreställande måleriet till något som bara var färg och form.

Hilma af Klints inspiration från andevärlden verkar ändå vara speciell. Teosofin liksom andra andliga rörelser låg i tiden. Man ville försöka foga samman de nya naturvetenskapliga rönen med någon slags andlighet som inte var bunden till tidigare religiösa normer.

Anna Laestadius Larsson försöker verkligen åskådliggöra inspirationen från de olika namngivna andevarelserna som nås via seanser, automatisk skrift och andra esoteriska metoder. Jag vet inte om man blir så mycket klokare av detta rätt omfattande andeskådande i boken. Men det lär väl stå klart att Hilma af Klint hade djupgående upplevelser som mynnade ut i fantastiska konstverk av aldrig tidigare skådat slag.

Boken skildrar Hilmas liv, uppväxt och personliga förhållanden fram till hennes död, sällskapet De fem, kvinnofrågan och Hilmas späkningar med fasta för att nå kontakt med andevärlden som när det lyckas utmynnar i ett slags flow som får henne att måla oavbrutet som på ett inre kommando. Det är väldigt mycket andeskådande i boken, men också ett försök att komma Hilmas personlighet inpå livet vilket nog inte är så lätt. Hilmas strävan att få sin konst bevarad till eftervärlden genom återkommande samtal med sin yngre släkting, den aningen skeptiske Erik af Klint skildras också.

Lite störande är de många och överraskande kasten i boken mellan olika tidsperioder. En del rescensenter av boken verkar lite missnöjda, man väntar sig mera roman, mindre research och faktasmmanställning. För min del är jag nöjd med fakta utan alltför mycket utbroderande. Jag ville framför allt få nån slags insikt i hur idéerna till de abstarkta bilderna uppstått, inspirationskällan. Den kom naturligtvis ur Hilmas eget huvud, men hur uppstod den där? Boken gör sitt bästa för att besvara den frågan, men så mycket klokare på den punkten blir jag förstås inte. Men boken är klart läsvärd. De 26000 efterlämnade sidor med Hilmas anteckningar lär kunna ge en ledtråd till hur målningarna ska tolkas. Kanske finns det redan publicerat något om detta?

Resensioner mm:
Erica Treijs i SvD 20170603: ”Ömsint skildring av gåtan Hilma af Klint”
Rebecka Kärde i Dn 20170620: ”Anna Laestadius Larsson: Hilma – en roman om gåtan Hilma af Klint”
Therese Bohman i Expressen 20170607: ”Bakvänt om historisk kvinnokamp”
Yvonne Gröning i Dala-Demokraten: ”Romanen om Hilma af Klint – en besvikelse”

Julia Wolkoff i Artsy 2018-10-12: ”How the Swedish Mystic Hilma af Klint Invented Abstract Art”

Johan Patricny på Agard & Tornvall

Börje — Sat, 11 Feb 2017 17:50:06 +0000

Idag när Johan Particny har vernissage på Agardh & Tornvall publicerar SvD en ledarintervju med konstnären signerad Susanna Popova. Jag gillar idén med att ha intervjuer med kulturpersoner på ledarsidan, det visar ofta på intressanta trender i samhället – kulturen, konsten och tekniken brukar ju ofta visa på färdriktningen och föregå politiken.

Om vi nu kommer att få se ett nytt konstparadigm återstår förstås att se, men visst finns det tecken i tiden. Mycket har ändrats i attityder och åsiktkorridoren har vidgats betydligt när det gäller figurativ, naturalistisk konst sedan utställningen ”Figurationer” på Edsviks konsthall, den som fick konstkritiker att slå bakut.

Johan Patricny: ”Handelsbod”

Johan Patricny: ”Silverbäcken II”

Patricny förklarar i intervjun om sina förebilder och vad som inspirerat honom och om sin position i den svenska konstvärlden där den institutionella konstteorin är förhärskande: ”Jag har en längtan till ljuset och det glädjefyllda, en strävan efter ett idylliskt uttryck. Det uttrycket är det mest förbjudna inom konsten idag, det anses falskt och har därför låg status. Idyllen kan bli en kliché, kitsch. Men det kan det groteska också, det är konstnärens inlevelse som avgör det. Kitsch är sånt som saknar konstnärens riktiga inlevelse. Det är svårare att göra det sköna övertygande, än att göra det motbjudande trovärdigt.”

Jag fascineras av sättet att måla vatten. Så enkla penseldrag och ändå en illusion av små vågor på en nästan blank vattenyta. Kan man ana Anders Zorn här? Jag har nån gång sett Patricny stå och måla i Nationalmuseums lokaler, han målar inte efter foton, det är verkligheten som gäller. Efter att enbart ha sett hans bilder i media är det förstås spännande att nu få se dem i original. Det är inte någon absolut fotorealism, konturerna är knappast knivskarpa och sättet att måla lövverk får mig att tänka på impressionisterna. Mycket fint.

Johan Patricny: ”Västra Salen, Nationalmuseum”

Andra bloggar om konst, utställningar, Agardh & Tornvall, Johan Patricny, måleri

Bloggen fyller tolv år

Börje — Tue, 07 Feb 2017 08:55:05 +0000

I dag den 7 februari 2017 fyller denna blogg 12 år.

Jag passar på att erinra om några kulturupplevelser som uppmärksammats här på bloggen under det gångna året januari 2016 – januari 2017.

Thomas Steinfeld om bildningsföraktet

Klee / Agueli på Moderna Museet

Karin Bojs: ”Min europeiska familj : de senaste 54 000 åren”

Vårsalongen 2016 på Liljevalchs/Gallerian

Christine Ödlund: ”Aether & Einstein” på Magasin III

Kenneth Clark: ”Civilisation – A Personal View”

Umberto Eco: ”Foucaults pendel”

Thomas Steinfeld: ”Tre ord som är motsats till bildning”

Peter Pomerantsev: ”Ingenting är sant och allting är möjligt”

Sten Eklund: ”Kullahusets hemlighet”

Lars Anders Johansson (Red): Varken bildning eller piano. Vantrivs borgerligheten i kulturen?

Landesmuseum für Vorgeschichte i Halle

Mary Beard: ”S.P.Q.R. A History of Ancient Rome”

Svetlana Aleksijevitj: ”Tiden second hand : slutet för den röda människan”

Josef Frank på Millesgården

Akvarellsalong 2016 på Edsvik Konsthall

Gunnar Larsson: ”Att mörda konstnärer”

Den nya politiska indelningen – höger och vänster gäller inte längre?

Martin Nyström: Eviga ögonblick : om tio musikhistoriska språng som öppnar nya vägar till den klassiska musiken.

Salongsmåleri?! på Waldemarsudde

Eyvind Johnson: Krilontrilogin

Axel Munthe och kronprinsessan Victoria

Axel Munthe: ”Boken om San Michele”

Bengt Jangfeldt: ”En osalig ande. Berättelsen om Axel Munthe”

Nina Burton: ”Gutenberggalaxens nova”

Musikaliska: Erik Satie 150 år

Varning för konst

Tommy Hilding: ”Escapeland” på Galleri Magnus Karlsson

Dmitrij Gluchovskij: ”Future”

Liljevalchs vårsalong 2017

Gör negativt tänkande oss till bättre människor?

Lawrence Alma-Tadema – At Home in Antiquity

Idévärlden 3: ”Bildningsidealets uppgång och fall”

Andra bloggar om bloggning, bloggar, kulturupplevelser, jubiléer

Musikaliska: Erik Satie 150 år

Börje — Sun, 13 Nov 2016 07:48:43 +0000

Erik Satie (1866-1925)

Musikaliska vid Nybrokajen erbjuder alltid spännande och överraskande upplevelser. Vid lördagens konsert med Blåsarsymfonikerna under ledning av Cathrine Winnes firade man Erik Satie 150 år. Och Satie själv var också inbjuden. Det började med en film där han klev av en gammaldags spårvagn vid Nybroplan, närmade sig Musikaliska, gick uppför trapporna och så slogs dörren upp till stora salongen och in träder en livs levande Eric Satie. Han beträder scenen, hänger av hatt, rock och paraply, sätter sig vid flygeln och börjar spela. Blåsarsymfonikerna hänger på, det fungerar oväntat bra. Egentligen är det förstås Johan Ullén som maskerat sig som Satie inklusive pincené och bockskägg. Effektfull entré!

Hela konserten var ägnad åt Saties musik. En del örhängen kände jag igen, som Gymnopedie nr 1, men mycket var helt nytt för mig. Musiken är genialt enkel. Den är meditativt melodisk och liknar inte alls modernismens disharmoniska skrammel.

Saties anknytning till DADA-rörelsen framgick tydligt, bl a via recitation av absurdistiska texter. Sen kom något som liknade en iscensättning av en DADA-performance. Orkestern förstärktes med Musikaliskas administrativa personal, en blåste i visselpipa, en annan rusade in på scenen och sköt vilt omkring sig med pistol. En absurt surrealistiskt Youtubefilm med Satie visades i foajén.

En del av musiken illustrerades med bilder, som Sports et divertissements från 1914, en koral med 20 vignetter illustrerad av Charles Martin.

Charles Martin, La Pêche (Fishing), 1923 edition [Wiki]

Strålande insatser av Musikaliska och blåsarsymfonikerna. Publiken var entusiastisk.

Andra bloggar om musik, konserter, Musikaliska, Erik Satie

Identitespolitikens och åsiktskorridorens apologeter ångrar sig.

Börje — Fri, 20 Feb 2015 15:56:08 +0000

Jag skrev för lite sen om den besynnerliga identitetspolitiken. Jag begriper helt enkelt inte hur en sådan sorteringsmekanism kan tas på allvar av annars möjligen sansade människor. Samma sak med tankeförbudet mot konstruktiva lösningar på de praktiska problem som invandringen medför. Att överhuvudtaget nämna ordet gör att man riskerar bli misstänkt för att hysa skumma politiska åsikter.

Till min oerhörda förvåning träder nu två botfärdiga personer fram och erkänner sin delaktighet i att ha skapat ett system för långtgående censur i samhällsdebatten.

Dels är det Per Svensson som i Sydsvenskan skriver ”Jag var med om att skapa ett monster” (rubriken senare ändrad till ”Tyck rätt, tack!”) där han bland annat berättar om Malmöföretaget ”Genusredaktörerna” som erbjuder normkritisk korrekturläsning där man kan få sina texter professionellt ideologitvättade, så att de inte riskerar att bryta mot den “normkritiska” normen vad avser kön, etnicitet, funktionsnedsättningar osv…

Dels skriver Ann-Charlotte Marteus i Expressen ”Det är jag som är åsiktskorridoren” där hon beskriver sitt arbete med att sortera bort allt som möjligen kunde andas rasism, till vilket också hänfördes alla försök att komma med konstruktiva lösningar på invandringens praktiska problem som arbetsmarknad, bostadsmarknad, utbildning osv. För att inte tala om den i mitt tycke modesta tanken att det vore en fördel för invandrade personer som vill stanna i Sverige att lära sig språket som talas här.

Varför dessa ”erkännanden” kommer just nu när yttrandefrihet, invandring, genus mm debatteras som mest vet jag inte. Kanske dessa personer äntligen kommit till slutsatsen att om man vill lösa problem kanske det är en god början att kunna prata om dem?

Se även Susanna’s Crowbar

Andra bloggar om identitetspolitik, invandring, samhällsdebatt, censur, åsiktskorridoren

Identitetspolitik

Börje — Thu, 29 Jan 2015 21:56:13 +0000

Identitetspolitiken är en av de egendomligaste av nyvänsterns alla underliga påfund under senare tid. Att identifiera och särskilja människor med avseende på kön, ålder, ras, härstamning, bostadsort, sexuella preferenser eller annat har jag svårt att se som annat än en ny form av rasism. Något jag trodde bara extremhögerns identitärer ägnade sig åt. Men tydligen är det inte så enkelt.

Torbjörn Elensky skriver i dag i SvD en intressant understreckare om identitetspolitiken: “Mörka krafter kan kapa upplysningsarv” Elensky har också tidigare förra året skrivit en replik i Expressen “Lika barn leka bäst” riktad mot Aftonbladets kampanj “Vi gillar olika”. Mer om identitetspolitik i SvD 20141227 av Thomas Engström: “Identitetspolitik är en välfärdssjukdom”. Håkan Lindgren anknyter också till ämnet i SvD 20141027: “Hur svensk kultur reducerades till gnäll”.

För mig har det alltid varit självklart att individen måste gå före kollektivet, och man måste benhårt hålla på principen lika rättigheter för alla. Individen är alldeles för komplex och föränderlig för att kunna stoppas in i kollektiva fack där ens intressen anses kunna företrädas. Nyvänstern ser det förstås inte så – och det kommer att skapa ökade spänningar, underblåsa hat mellan grupper och i förlängningen i värsta fall leda till katastrof. Vill man verkligen ha det så? Ja tydligen.

Jag börjar faktiskt tro att Stephen Hicks har rätt i sin tes att Postmodernismen (och därav identitetspolitiken) är en slags besvikelsereaktion av nyvänstern till följd av socialismens kollaps – så som han lägger fram det i sin bok ”Postmodernismens förklaring”

Se även Susanna’s Crowbar: ”Från marxism till identitetspolitik”

Andra bloggar om identitetspolitik, postmodernism, kulturdebatt

Nu ska svenskundervisningen också slopas!

Börje — Wed, 29 Oct 2014 14:03:12 +0000

Tydligen är det inte nog med att lägga ner medelhavsinstituten. På undanskymd plats i regeringens budgetförslag meddelas att allt stöd till svenskundervisning utomlands ska dras in. Det påverkar 38000 elever vid utländska lärosäten och lär på sikt få till följd att svenskundervisning utomlands upphör.

Inte nog med att alliansregeringen drog in stödet till utländska studenter som vill studera i Sverige. Den nuvarande regeringen verkar vilja gå ännu längre och totalt isolera Sverige i den internationella forskarvärlden. Olle Wästbergs artikel i DN listar en del av konsekvenserna av en sådan politik.

Budgetförslaget om gratis entré till några statliga museer kostar 80 miljoner per år. Det nya förslaget om kultur i förorter ca 200 miljoner. Medan de indragna statsbidragen till medelhavsinstituten uppgår till 22 miljoner per år. Man kan ju bara hoppas att prioriteringar likt dessa är olycksfall i arbetet av en ovan regering. Om inte är det förskräckande.

Se även Bo Löfvendahl i SvD: ”Svenskundervisning i utlandet nästa offer i budgeten”.

Andra bloggar om kulturpolitik, svenskundervisning, forskning, budgeten

Kulturskymning i budgeten

Börje — Fri, 24 Oct 2014 08:53:31 +0000

De svenska instituten i Rom, Aten, Istanbul och Kavalla kommer att läggas ner enligt regeringens budgetförslag. SvD 2014-10-24

Min spontana reaktion vid beskedet var att den här regeringen måste bort. Lite skattehöjningar hit eller dit, spelar inte så stor roll, om något blir alltför galet går det ju att rätta till vid nästa val. Men nedlagda institut är sannolikt en irreversibel åtgärd som kommer att sänka svensk antikforskning och arkeologi för alltid. Och framför allt känns det som en stark medveten markering mot den klassiska bildningen i allmänhet.

Arbetarrörelsen hade för hundra år sedan respekt för kunskap och bildning, något som med tiden vändes i sin motsats genom avskaffande av realexamen och studentexamen, erodering av lärarauktoriteten och införande av flumskola. Och på senare tid via postmodernistiskt avskaffande av vetenskapligheten på många universitetsinstitutioner inom humaniora och samhällsvetenskap.

Kanske vore det bättre med en minoritetsregering enbart bestående av (S)? Om man nu kan hoppas på att en skymt av bildningstänkande skulle kunna återuppväckas där? I varje fall måste den nuvarande regeringen bort snarast möjligt. Jag hoppas att budgetförslaget blir nedröstat.

Passa på att se utställningen om Pompeji på Millesgården innan den försvinner. Utställningen redovisar resultatet av svensk forskning i Pompeji under tio års tid. Tillfället lär aldrig återkomma.

Några reaktioner på regeringsförslaget:
Expressen: Bildning(S)föraktet ; ”Vi kan förlora en hel vetenskapstradition”
DN: Maria Schottenius: Korkat, regeringen!
Axess: Lägg inte ner medelhavsinstituten
Aftonbladet: Kulturskandal i höstbudgeten
Anna Brodow: Klassiska studier ur ett samtidsperspektiv
SvD: Carl Bildt: Ren talibanpolitik ; En skamlig prioritering
Minerva: Från gravölsstämning till uppror och en strimma av hopp

Till ovanstående bredsidor mot ansvariga statsrådet Helene Hellmark Knutsson kan läggas denna: Alice Bah Kuhnke har inte kompetens nog. Kulturskymning som sagt.

Skriv på namninsamlingen mot förslaget!

Andra bloggar om kultur, kulturpolitik, antiken, klassisk bildning, svenska rominstitutet, Medelhavsinstituten