Elizabeth Prettejohn m fl (red): ”Lawrence Alma-Tadema – At Home in Antiquity” |
Lawrence Alma-Tadema (1836-1912) är inte särskilt känd i Sverige. Men runt om i Europa har man återigen börjat visas hans verk på utställningar. Vid det förra sekelskiftet var han ett världsnamn, ytterst produktiv och framgångsrik som få konstnärer. Han var överöst av priser, medaljer, pengar och hedersbetygelser. Fastän ursprungligen född i Nederländerna blev han 1899 adlad av drottning Victoria av England. Han var en av de viktigaste kulturpersonerna i Storbritannien. Efter första värsldskriget hade konstscenen förvandlats radikalt och Tadema föll i glömska.
Jag tycker det illustrerar hur snabbt trenderna ändras när det gäller smak och synen på konst. I Sverige för bara några år sen skulle Tademas måleri troligen bedömmas som värdelöst kitsch, helt omöjligt att visas upp annat än i smala konsthistoriska sammanhang. Men jag tycker mig idag se allt fler utställningar med naturalistiskt måleri i klassisk tradition, t ex Johan Patricny, Urban Larsson och Nick Alm. Och på Waldemarsudde visar man salongskonst. Skönheten och hantverket i konsten kanske är på väg tillbaka?
Lawrence Alma-Tadema: ”The Vintage Festival” 1870 [Wiki] |
Det som först fick mig intresserad av Lawrence Alma-Tadema var hans motivval. Han målade nästan enbart motiv från antiken, framför allt Rom, men också Grekland och Egypten. Han gjorde ytterst noggranna undersökningar av miljöer, dräkter och föremål och gestaltade med oklanderlig teknik i sina bilder vardagsliv och fest som det kan ha upplevts i den antika världen. En slags kombination av konst och arkeologi. Hans förkärlek för och noggrana studier av hur man målar marmor var berömd. Tademas målningar inspirerade senare scenografin i filmer som Ridley Scotts Gladiator. Tadema själv målade dock inga våldsamma scener, inga gladiatorer eller legionärer på slagfälet, hans bilder var snarast drömskt romantiska.
Lawrence Alma-Tadema: ”Expectations” 1885 [Wiki] |
Lawrence Alma-Tadema: ”The Roses of Heliogabalus” 1888 [Wiki] |
Lawrence Alma-Tadema: ”Sapfo och Alcaeus” 1881 [Wiki] Tadema var inte bara förtjust i marmor, han tyckte speciellt om den halvcirkelformade bänken exedra som förekommer på många av hans målningar |
Lawrence Alma-Tadema – At Home in Antiquity är egentligen en katalog till utställningen med samma namn i Fries Museum, Leeuwarden, Nederländerna 2016-10-01 — 2017-02-07 och i Belvedere, Wien 2017-02-24 — 2017-06-18 samt i Leighton House Museum, London 2017-07-07 — 2017-10-29. Boken innehåller förutom ca 250 bilder en utförlig biografi samt kortare artiklar om olika aspekter av Tademas måleri. Dessutom finns avsnitt om Tademas hustru Laura och dotter Anna som båda var konstnärer. Familjen Alma-Tademas spektakulära bostäder/ateljeer i London: Townshend House och Growe End Road behandlas också.
Sir Lawrence Alma-Tadema. Självporträtt 1896 [Wiki] |
Laura Teresa Alma-Tadema [Wiki] |
Anna Alma-Tadema Självporträtt [Wiki] |
Anna Alma-Tadema – Sir Lawrence Alma-Tadema’s Library in Townshend House, London [Wiki] |
Lawrence arbetade också med teaterscenografi. Med sitt praktiska handlag och sinne för autenticitet gjorde han scenografi för flera uppsättningar av klassiska pjäser som t ex Coriolanus. I kapitlet ”Second life of Alma-Tadema” påvisas hur hans måleri påverkat filmer med antika teman. 1913, ett år efter Tademas död kom Enrico Guazzonis Quo Vadis?. Redan tidigare hade Guazzoni skapat kortfilmer med antikt tema som Agrippina (1911). Louis Feuillade gjorde 1911 Le Fils de Locuste (In the days of Nero) och 1911 L’Orgie romaine (Heliogabalus, Tyrant of Rome). En serie Hollywoodproduktioner av ”sandalfilmer” har också hämtat inspiration från Alma-Tadema. Och förstås Ridley Scotts Gladiator (2000).
Lawrence Alma-Tadema: ”A Roman Lover of Art” 1868 [Wiki] |
A Roman Lover of Art är som en scen ur en film. Djupet i bilden: man sitter i atriet med impluvium i förgrunden och uppe till vänster skymtar en solbelyst peristyl. Konstälskaren lutar sig mot ett tungt marmorbord, ett cartibulum som vilar på stöd i form av bevingade lejon, gripar. På en pedistal med ett vattensprutande lejongap står en dansande satyr, på ett fällbart bord av brons står den skulptur som åskådarna betraktar. Allt är arkeologiskt material som användes av Tadema, sådant som senare kom att bli förebild för filmskapare. Ivo Blom som författat kapitlet om Tadema som inspirationskälla för filmer menar att om Tadema fötts några decennier senare kunde han lika väl ha blivit filmskapare. Hans engagemang som scenograf och kostymör för teatern visar hur han faktiskt tog steg i denna riktning.
Lawrence Alma-Tadema – At Home in Antiquity är intressant och väldisponerad, den ger en god uppfattning om Tadema och hans tid.
Andra bloggar om böcker, konst, konsthistoria, Lawrence Alma-Tadema, antiken, romarriket