Dag Sebastian Ahlander: ”Sverige vid avgrunden 1808-1814”
Historiska media, 2019, 279 s.
Adlibris Bokus
Jag upptäcker snart vid läsningen att den här boken, eller snarare den del av svensk historia som den handlar om är som ett filmmanus, eller kanske en TV-serie i minst 12 delar. Här finns alla ingredienser: otillräckliga eller odugliga ledare som driver landet mot avgrunden. Östra rikshalvan går förlorad medan folket förblöder och ledarna sviker, Sveaborg lämnas över till Ryssland utan strid. Ryssland, Danmark och Frankrike planerar att dela upp Sverige mellan sig, riket skulle upphöra att existera.
Misslyckandena med att hitta tronarvinge och nödvändigt ledarskap i ett land som håller på att falla sönder. Konspirationsteorier och motkonspirationer. Och så Sveriges och vanärans absoluta botten, avgrundens kulmen: folkmassans lynchning av Axel von Fersen medan livgardisterna står passiva och ser på.
Sen kommer hjälten och reder upp allt: Franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte som blir tronföljare och engagerad regent sätter Sverige på fötter igen, och det på alla plan, moraliskt, ekonomiskt och militärt. Dessutom har han en tronföljare, sonen Oscar, som till skillnad från fadern snabbt lär sig tala perfekt svenska.
 Albert Edelfelt: ”Björneborgarnas marsch” [Wiki] |
 Fersenska mordet [Wiki] |
Dag Sebastian Ahlander är en god berättare som utan att hoppa över intressanta detaljer ger en bra översikt över händelserna och en bild av de många personer som är inblandade. Det är förstås inget filmmanus han skrivit, men hans berättartalang får min fantasi att skena iväg.
 Per Krafft: ”Gustav IV Adolf” [Wiki] |
 Per Krafft: ”Karl XIII” [Wiki] |
 Per Krafft: ”Kronprins Carl August” [Wiki] |
Defaitism och moralisk bankrutt rådde bland många officerare och tjänstemän som ansvarade för krigföringen mot den ryska invasionen i Finland. Kommendanten på Sveaborg, Carl Olof Cronstedts högförräderi att överlämna både fästningen och den svenska skärgårdsflottan till Ryssland utan strid var förstås ett stort nederlag. Dock hade man också haft en del segrar på slagfälten. Man försökte få kung Gustav IV Adolf att sluta fred, men det blev i stället en ”palatskupp” där kungen avsattes och ersattes på tronen av Gustav IIIs bror Carl XIII.
Den nye kungen var barnlös men man ville till varje pris ha tronföljden säkrad. Den svenska riksdagen valde märkligt nog fiendens befälhavare prins Kristian August av Augustenborg till svensk tronföljare. Han antog som kronprins namnet Karl August. Dessvärre var hans hälsa dålig redan före ankomsten till Sverige och vid en inspektion av en militärövning föll han av hästen och dog i ett slaganfall. Rykten florerade dock om att prinsen blivit förgiftad. Skulden till hans död lades på gustavianerna, främst på riksmarskalken Axel von Fersen. Att obduktionsresultat motsade misstanken om förgiftning liksom prinsens adjutants upplysning att Karl August redan tidigare haft flera svimningsanfall brydde man sig inte om.
 Carl Johan Adlercreutz [Wiki] |
 Fredric Westin: ”Georg Adlersparre” [Wiki] |
 Vilhelm Nordgren: ”Karl XIV Johan” [Wiki] |
Några av ”1809 års män” som var ledande vid avsättandet av kung Gustav IV var Carl Johan Adlercreutz och Georg Adlersparre. Själva ”palatsrevolten” beskrivs livfullt av Ahlander.
Den 14 september 1808 i slaget vid Oravais skadades löjtnanten Carl Otto Mörner så svårt att han blev krigsinvalid. Två år senare inbjöd han helt på eget initiativ den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte att bli svensk tronföljare. Mörner ansåg efter sina erfarenheter av finska kriget att Sverige måste ledas av en fältherre. Så småningom antog Bernadotte förslaget, hans misshälligheter med Napoleon hade fått kejsaren att friställa honom.
 Robert Lèfevre: (Désirée Clary) ”Drottning Desideria” [Wiki] |
 Alexander Roslin: ”Hedvig Elisabet Charlotta” [Wiki] |
 Jacques-Louis David: ”Napoleon I” [Wiki] |
Karl Johans hustru Désirée Clary tyckte inte om Sverige, hon tillbringade sin mesta tid i Paris, även sedan hon 1818 blivit drottning Desideria av Sverige och Norge. Se även TV-dokumentären om Désirée (se länk nedan).
Hedvig Elisabeth Charlotta som var gift med Karl XIII, är mest känd för sina dagböcker. Hon dyker också upp i boken då och då.
Napoleon var dåtidens stora maktspelare i Europa. Det är lite förbluffande med den jämna ström av diplomater och tjänstemän som skickades till honom för att få hans råd eller godkännande i olika ärenden. Napoleons intresse för Sverige var dock minimalt. Han var uppenbarligen nöjd med att bli av med Bernadotte som han upplevde som en rival om makten i Frankrike. Denna konflikt som man i Sverige inte hade en aning om kom att få stor betydelse så småningom.
Dick Harrison har skrivit en utförlig recension av boken (se länk nedan). Han är mestadels positiv eller håller åtminstone med författaren men skriver: ”i den ahlanderska historieskrivningen är vi fjärran från kölden, smutsen, leran, dysenterin och fasan i fälttåg och belägringar. Det är uppenbart att detta är en bok skriven av en diplomat, med diplomatisk distans till händelseutvecklingen och med ett selektivt urval av såväl fakta som tematik.”.
Men Harrison önskar också att boken vore lite tjockare: ”För min del hade Ahlander gärna fått lägga till några hundra sidor för att göra det rika stoffet rättvisa. De växlande krigskonjunkturerna, ockupationerna och fältslagen får överraskande lite utrymme.”
Jag håller med om att en djupdykning i bland annat finska kriget 1808-09 skulle ha passat bra. Särskilt för oss som bara läst om det i Fänrik Ståls sägner.
Recensioner mm:
Dick Harrison i SvD 2019-04-01: ”När systemkollapsen verkligen var nära”
Dag Sandahl i Östra Småland Nyheterna 2019-04-13: ”Underhållande historia vid avgrunden”
”Drottning av Sverige” svensk TV-dokumentär om drottning Désirée
