Axel Munthe: ”Boken om San Michele”

”Boken om San Michele är en klassiker vi kan vara stolta över. Den borde vara världsberömd även i Sverige”
Göran Hägg i ”1001 böcker du måste läsa innan du dör”


Axel Munthe: ”Boken om San Michele”

Jag läste Boken om San Michele för många år sen men efter att ha sett Anders Wahlgrens film ”Förbjuden kärlek” om Axel Munthe och Drottning Victoria fick jag anledning att läsa om den. Det är verkligen en märklig bok och nog är det en klassiker som är ytterst läsvärd även idag. Boken innehåller en sån blandning av texter, en del självbiografiska med seriösa betraktelser över livet, annat liknar mer skrönor eller fabler. Man ska nog inte ta alla detaljer på för mycket allvar, för Munthe hade uppenbarligen humor och tyckte om att driva lite med sina läsare. Men det är kanske just detta att han ändå lyckas få ihop en sammanhängande berättelse av de olika texterna som gör boken så bra och gör den till något mycket mer än en vanlig levnadsbeskrivning.

Redan när Munthe som 18-åring för första gången steg av båten från Sorrento och tog sig upp till Anacapri och ruinen efter kapellet San Michele på Capri och spillror efter kejsarna Tiberius och Augustus villor som fanns begravda i jorden förstod han att detta var en plats han skulle återkomma till. Likt en Faust tror han sig byta ut sin framtid en kunde-ha-blivit mot ett liv på Anacapri. Det blev en dröm, men efter första kapitlet återkommer San Michele knappast alls förrän mot slutet av boken då Munthe bosätter sig på olika platser i Anacapri och successivt utvidgar sina domäner där. Bygget av det hus som blev San Michele som det ser ut idag skedde ”med egna händer” och förstås med hjälp av den fattiga lokalbefolkningen som fick gratis läkarvård som tack. Ritningar fanns inte. Munthe gjorde enkla skisser med kol på en husvägg. Det var allt.

Boken om San Michele är den internationellt mest spridda boken skriven av en svensk. Den publicerades först på engelska år 1929 då Munthe var 71 år. Arbetet på boken hade säkert pågått åtskillig tid innan dess. Eftersom Munthe blev blind på ett öga och synskadad på det andra kom stora delar av boken att dikteras av honom och han fick även hjälp med korrekturläsning eftersom han hade svårt att se att läsa.

Några av bokens höjdpunkter är för min del läkarpraktiken i Paris och senare i Rom, den påhittade sjukdomen colitis, vistelsen i Lappland, den dråpliga berättelsen om ”Der Leichenbegleiter” som bygger på en verklig händelse publicerad som tidningsnotis och inte alls som i boken involverar Munthe själv. Starka avsnitt är också de som handlar om Munthes insatser vid Koleraepidemien i Neapel, jordbävningen i Messina och hans tjänstgöring vid Brittiska röda korset under första världskriget. Möten med en rad mer eller mindre bemärkta personer passerar i boken men han nämner inte ett ord om sina två havererade äktenskap eller sina två söner. Munthes humanism, generositet, medkänsla och djurvänlighet är förstås sympatiska drag. Hans dubbelhet när det gäller ära och berömmelse, kärlek, vänskap och ensamhet – han vill både ha den och undvika den – är påfallande drag i hans komplexa personlighet.


Miljöbilder från San Michele

Adlibris Bokus CDON

Mer om Axel Munthe
Bengt Jangfeldt: ”En osalig ande. Berättelsen om Axel Munthe
Anders Wahlgrens dokumentär Förbjuden kärlek: ”Axel Munthe och kronprinsessan Victoria

Andra bloggar om , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i 1800-1900-tal, böcker. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


sju + sju =

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>