Att mörda konstnärer handlar nog egentligen om ett lustmord på konceptualismen, den anemiska konstriktning som gäller idag. Redan i förordet får vi veta vad som står på spel: ”Glädjedödarna ser ut att vinna kampen. De har snart erövrat total hegemoni. Den här berättelsen vill skildra detta kusliga kristillstånd.”
Boken är upplagd som en deckare där det faktiskt förekommer mord på några konstnärer. Deckarintrigen är nog så komplicerad och förs långsamt framåt mot det dramatiska slutet. Sista meningen i boken lyder: ” — jag behöver era ruttnande kroppar för att inför världens ögon gestalta den konceptuella konstens ondska. HA HA, HE HE, HA HA, HE HE”. Det är mördaren som talar.
På den närmast föregående sidan heter det: ”Jag tror på det enskilda, inte det generella — det finns bara en slags konst som kan vara genuint fascistisk. Det är den som vädjar till det generella. Idéer är generaliseringar. — konceptkonsten och heraldiken kommunicerar på samma rebusartade sätt. För mig ger det lika lite utbyte att besöka en konceptkonstutställning som att gå på riddarhuset och titta på vapensköldar.”
Gunnar Larsson: ”Att mörda konstnärer” Bokförlaget Mormor 2016 291 s. ISBN: 9789185841868
Inbakad i texten förs långa resonemang om konst och diverse nedslag i konsthistorien där den förste mogne konstnären målat en vacker uroxe på Altamiragrottans väggar. Farao Echnaton liksom Minoerna på Kreta för också konsten framåt. Värre går det för en rad senare konstnärer som Per Kirkeby, Damien Hurst och den relationella konsten. Den som vill läsa på om samtidskonstens fikonspråk har en del att hämta. Det är roligt skrivet.
Boken innehåller intressanta konstteoretiska resonemang och en aningen elak men rättvis avklädning av den konceptualistiska samtidskonsten. Huvudpersonen Erik Johansson, ”gråsuggan” är liksom författaren Gunnar Larsson född i brukssamhället Hofors. Kanske samma knep som Lars Gustafsson använder genom att ge huvudpersonen i sina böcker samma födelseår som författaren själv. Huvuddelen av boken verkar misstänkt lik en självbiografi med skildringar från förberedande konstskola i Sundsvall, från Mejan och om kolleger och lärare. Undrar vilka verkliga personer som döljer sig bakom namnen i boken? Men Gunnar Larsson är ett av många konstnärsnamn som också dyker upp i boken så småningom. Den begåvade konstnären Janet, är hon påhittad eller? Och TV-personligheten Jim-Jim, vem är det?
Författaren väver in en hel del intrikata resonemang i boken, mot slutet står det avgörande slaget när den konceptualistiskt indoktrinerade konstkritikern Kim Yxlund får debattera med den traditionellt och konsthistoriskt inriktade ”gråsuggan” och båda sidor får komma till tals med sina bästa argument.
Bokens budskap är antagligen riktad främst till konstvärlden men har kanske fått den deckarlika utformningen för att ligga rätt i tiden och förhoppningsvis nå en något vidare läsekrets. Det är boken värd för Larsson vet uppenbarligen vad han talar om. Och den något fantasifulla deckarintrigen har sina poänger. Men boken är skriven både med djupaste allvar och med gott humör. Avsnitten från konstutbildningen och de många lärare och elever som jag antar döljer sig bakom påhittade namn är skildrade med humor.
Den japanska konstnären On Kawara blir i boken en slags symbol för konceptualismen. Han har ställt ut på Moderna Museet vid några tillfällen med sina datumskyltar som väl ska visa på tidens gång. Som om nu det skulle behövas!
On Kawara: Today series
Jag har aldrig begripit varför den menlösa konceptualismen som ju ofta klarar sig utan fysiska konstverk ska behöva breda ut sig i museer och gallerier när det väl skulle räcka med en sluten grupp på facebook för det fåtal som på allvar är intresserade av denna intetsägande och i mitt tycke ganska fåniga verksamhet. Då skulle visningsställena bli tillgängliga för den verkliga konsten och de genuint konstnärligt begåvade målarna och skulptörerna skulle återigen lockas till konstnärsyrket.
Att mörda konstnärer är en intressant debattbok som man skulle önska att alla konstintresserade skulle läsa. Särskilt kanske alla tondöva konceptualister.
En annan läsvärd bok av Gunnar Larsson är ”Nyskapande måleri: essä om måleriets uttrycksmedel”.
Recension i omkonst
Andra bloggar om böcker, konst, konstteori, konstkritik, konceptualism, Gunnar Larsson, Att mörda konstnärer
Pingback: 2326: Ostron i saltlake | Vilks.net
Pingback: Krönika 22/12 2016. Vintersolståndet. | Konst & Politik