Idévärlden 3: ”Bildningsidealets uppgång och fall”

Del 3 av ”Idévärlden” på SvT2 som sändes i söndags 29/1 handlade om bildningsidealet.

Historieprofessorn Dick Harrison skrev 25 jan 2016 en uppmärksammad debattartikel i SvD: ”Högre utbildning är ett haveri”. Harrison fann sig nödsakad att underkänna 67 procent av studenterna på en kurs, men hans chef menade att universitetet inte hade råd att underskänna så många trots att de inte fyllde kunskapskraven. Man fick ju statliga pengar för varje godkänd student, inte för de underkända. Genomströmningshastigheten var viktigare än kunskap och bildning. Man får inte ställa krav, då går inte ekonomin ihop. Det är ett system som legitimerar snuttifierad lättja och okunskap. Harrison som intervjuades av Erik Schüldt i inledningan av programmet var arg, men framför allt rädd eftersom han såg hur det svenska utbildningsväsendet håller på att falla sönder.

Den efterföljande diskussionen kom tyvärr inte att beröra denna centrala fråga. De två ”opponenterna”, konstprofessorn Gertrud Sandqvist och filosofidocenten Lisa Folkmarson Käll verkade enbart ha ytterst studiemotiverade studenter. Varför har inte Harrison det?. Kanske skiljer sig rekryteringsunderlaget åt mellan de olika ämnena?

Diskussionen kom i stället att handla om vad bildning är och varför den är värdefull. Nog så intressant. Opponenterna ville gärna försöka provocera fram en motsättning mellan det klassiska bildningsidealet som väl brukar börja med antiken och Homeros osv och där ett mer eller mindre fastställt mål eller ideal figurerar och ställa det mot tolerans, öppenhet och den transformativa bildningsprocessen där det inte finns något färdigt kunskapsideal, ja kanske inte nån sanning heller. Man menade att klassisk bildning kan stöta bort många och att det är maktpositioner som bestämmer vad som är kunskap.

Nå nu blev det inte mycket av den motsättningen. Harrisons tes att nyfikenhet och kunskap är grunden för bildning, men att det också krävs öppenhet tycker jag är en bra grund att stå på. Opponenternas resonemang tilltalar mig inte, studier utan annat mål än att bli marinerad i relativism med Foucault och andra franska filosofer som lurar i bakgrunden. Varför kommer jag plötsligt att tänka på Trumps ”alternativa fakta”? Han hör väl inte hemma i denna bildade församling?

Uppdatering: Inger Enkvist berör det här problemet i sin kolumn i SvD 2017-01-28 ”Förstår de allvaret i det som händer?”. Jag citerar ett sycke ur kolumnen:
Slutligen undrar professor Emil Uddhammar den 26 januari varför de postmoderna förvånar sig över Trump och begreppet ”alternativa fakta”. I Sverige har postmodernismen erövrat en stor del av humaniora och samhällsvetenskap och lär ut att sanning inte finns. Universitetslärare påstår sedan decennier att vad som är sanning växlar beroende på identiteten hos den som yttrar sig. Speciellt lärarutbildningen påstår med speciellt eftertryck att var och en ”konstruerar” sin egen sanning och sin egen ”kunskap”. Just ordet ”kunskap” sätts inom citationstecken eller utelämnas. Skulle någon kritiker av lärarutbildningen våga nämna ordet kunskap möts denne, med Emil Uddhammars formulering, ”med roat överseende”.

Jag kan instämma i att en evigt bestående kanon inte fungerar, men det är praktiskt att ha något att utgå ifrån. Därför är det inte fel att känna till regentlängder, geologiska perioder eller bibelns innehåll. Men man måste reflektera vidare om sådana ämneskunskaper och fråga ”varför”. Jag tycker Harrison illustrerade det ganska väl med att räkna upp ett antal kvinnliga regenter som Sverige faktiskt haft men som raderats ur historien.

Men det där med genomströmningshastigheten och ekonomin stämmer faktiskt. Jag började läsa Statskunskap 1967. Vi var ett ganska stort gäng som hälsades välkomna till grundkursen av professorn – det enda tillfälle som vi såg till honom. Han började med att säga ”hälften av er som sitter här idag kommer inte att klara den här kursen”. Och han fick rätt. Men den åthutningen fick åtminstone mig att begripa att det ställdes krav, här gäller det att ligga i. Många år senare på 2000-talet läste jag humaniora på halvfart ett antal terminer. Lärarna var bra och engagerade men lektionerna fåtaliga och hemtentorna per e-post var bedrövligt enkla. Här märktes tydligt att genomströmningshastigheten blivit det viktiga. Så nog har det gått utför med bildningsidealet.

Idévärlden del 2 ”Gör negativt tänkande oss till bättre månniskor?
Idévärlden del 8 ”Nationalismen är livsfarlig

Andra bloggar om , , , , , , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i film och TV, samhällsdebatt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


nio + ett =

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>