Mary Beard: ”S.P.Q.R. A History of Ancient Rome”


Mary Beard: ”S.P.Q.R. A History of Ancient Rome”
Liveright Publishing Corporation 2016, 606 s. ISBN: 9781631492228

Lite överraskande börjar boken om Romarrikets historia med Catilinaaffären – det rättsfall där Marcus Tullius Cicero (106-43 fvt) står på höjden av framgång som konsul och som åklagare mot aristokraten Lucius Sergius Catilina (ca 108-62 fvt). Denne vill själv bli vald till konsul för att därmed kunna införa en lag om skuldbefrielse som skulle hjälpa honom ur en ekonomisk knipa. När det inte lyckas planerar han en statskupp.


Cesare Maccari (1888): ”Cicero fördömer Catilina” [Wiki]

En anledning till att inleda boken om Roms historia år 63 fvt är att det ger möjlighet att framhålla hur mycket originaltexter och andra källor från romarriket som ändå finns bevarade efter över 2000 år. Enligt Beard faktiskt mer än en person har möjlighet att ta sig igenom under en livstid – och hon borde ju veta. Men det innebär förstås inte att de skriftliga källorna är lika välfyllda under alla perioder. Mycket har förkommit och luckorna är stora, inte minst flera numera förkomna biografier som antika historiker refererar till, däribland Ciceros biografi författad av hans slav/sekreterare Marcus Tullius Tiro. Men ändå finns mängder av Ciceros brev och andra dokument bevarade. Hans talekonst är än idag förebild för många politiker.

Bristen på källor blir uppenbar när Beard försöker reda ut Roms tidiga historia från dess grundande, enligt mytologin den 21 april år 753 fvt. I varje fall firar Romarna än idag stadens födelse denna dag. Det är berättelsen om Romulus och Remus man syftar på, den kan ju faktiskt delvis vara sann. Det där med att tvillingarna omhändertogs och ammades av en varginna kan enligt Beard vara en missuppfattning, varg = lupa på latin kan också betyda prostituerad vilket i mina ögon ökar trovärdigheten i grundarmyten om Romulus och Remus. Men det finns också en annan grundarmyt, nämligen Vergilius berättelse om Aeneas som flyr från Troja på 1200-talet fvt och hamnar i Italien i det som ska bli Rom.


Frederico Barocci (1598): ”Aeneas flyr från Troja” [Wiki]

Den viktigaste källan till Roms tidiga historia är Titus Livius (59 fvt-17 vt), vars kungalängd dock verkar vara lite svår att få ihop kronologiskt. Beard utreder så gott det går sannolikheter och tvivelaktigheter i såväl grundarmyter som Livius kungalängd från Numa Pompilius som efterträdde Romulus till Tarquinius Superbus, vars tyranniska beteende ledde till revolution (omkring 509 fvt) och upprättande av den fria romerska republiken.

Den sjätte kungen Servius Tullius har givit namn åt Serviusmuren, den stadsmur som omgärdade Rom och senare ersattes av Aureliusmuren. Han sägs också ha genomfört den första folkräkningen och i samband med det skapat en militär och politisk indelning i 193 centurior. Militärt indelades centuriorna efter utrustningsgrad och politiskt röstade man i block med de rikaste i klar övervikt. Beard betvivlar dock att en så komplicerad struktur som centuriorna kom att få skapades redan från början.

Beard behandlar även romarnas förhållande till etruskerna och redovisar intressanta detaljer som den första kalendern och de första lagtavlorna; historien bakom ”Sabinskornas bortrövande” liksom våldtäkten på Lucretia. Övergreppet utfört av kungens son Sextus Tarquinius ledde till att Lucretia tog sitt liv 510 fvt, vilket enligt mytologin kan ha varit den utlösande faktorn för det folkliga upproret mot monarkin, ett uppror som leddes av Lucius Junius Brutus.


Nicolas Poussin: ”Sabinskornas bortrövande” (1637-38) [Wiki] Romulus uppe till vänster kommenderar bortförandet av Sabinskorna

Tizian: ”Tarquinius och Lucretia”
(ca 1571) [Wiki]
Sextus våldtar Lucretia under knivhot

Under den republikanska perioden blir källorna fler. Lucius Junius Brutus och Lucretias make Collatinus blir de första konsulerna i den nya republiken. Den första kända användningen av ordet konsul härstammar annars från en sarkofag tillhörig Lucius Cornelius Scipio Barbatus som var konsul år 298 fvt. Åren när olika personer var konsuler var grunden för romarnas tideräkning, en komplett konsulskalender finns bevarad. Ett utdrag här


Lucius Cornelius Scipio Barbatus sarkofag” [Wiki]
Wikipedias engelska översättning av texten på sarkofagen lyder: ”Cornelius Lucius Scipio Barbatus, sprung from Gnaeus his father, a man strong and wise, whose appearance was most in keeping with his virtue, who was consul, censor, and aedile among you – He captured Taurasia Cisauna in Samnium – he subdued all of Lucania and led off hostages.”
Texten är den äldsta bevarade historiska originaltexten från romarriket. Den visar på en viktig förändring i det romerska samhället – meriter börjar bli viktigare än börd.

Beard lägger stor vikt vid ”Conflict of the Orders”, alltså klassmotsättningar och de konflikter dessa ledde till under hela romarrikets historia. Hon ägnar också mycket utrymme åt att försöka beskriva levnadsförhållandena för de mindre bemedlade vilket förstås är intressant eftersom jämförelsevis få källor som rör dessa grupper finns bevarade.

Det romerska samhället var hierarkiskt strukturerat på olika sätt. Lägst i hierarkin stod slavar: skuldslavar eller krigsfångar och frigivna slavar. De fria medborgarna kunde delas in i patricier och plebejer, eller assidui, män med egendom och proletarii, män utan egendom. Från riddarklassen, equites som vid slutet av 100-talet fvt bestod av flera tusen rekryterades några hundra senatorer. En annan indelning var patroner och klienter, som stod i beroendeställning till varandra, klienten för att t ex få låna pengar, patronen för att t ex få röster vid val till ämbeten.

Efter protestaktioner av plebejerna 494 fvt tillkom ämbetet folktribun och gradvis andra reformer som ökade likställigheten mellan olika medborgargrupper: skuldslaveriet avskaffades 326 fvt, från år 342 fvt kunde båda konsulsposterna tillsättas av plebejer. I senaten och folkförsamingarna, comitia användes också den politiska indelningen optimatespopulares.

Under 500-talet fvt beräknas folkmängden i Rom till mellan 20000 och 30000. Ca 200 år senare, i den stad där Barbatus levde var folkmängden kanske 60000-90000 och räknades därmed som ett av de större stadscentra i medelhavsområdet. 312 fvt byggdes den första akvedukten och ungefär vid samma tid den första större vägen, Via Appia mellan Rom och Capua. Ett antal större segrar i olika fältslag vanns med början 390 fvt då den Etruskiska staden Veii erövrades. Ungefär 100 år senare, efter segern över Samniterna var Rom den ojämförligt största maktbasen i Italien.

Varför kunde Rom expandera och så småningom utvecklas till ett imperium? Romarna var inte mer krigiska eller disciplinerade än sina grannar. Det har sagts att Rom kunde förlora ett slag men inte ett krig eftersom man var så inriktad på att vinna. Men den verkliga orsaken till att expansionen blev långsiktigt framgångsrik var att man vid segrar över sina grannar varken krävde underkastelse eller skatter utan att de besegrade ställde upp med soldater på Roms sida och i många fall också blev romerska medborgare. Den romerska armén kunde därigenom stadigt växa. Det avgörande för att segra i ett fältslag under den här tiden var inte taktik, utrustning, skicklighet eller motivation utan antalet krigare man kunde ställa upp. Roms besegrade fiender blev en del av militärmaskinen och fick också del i bytet vid en eventuell seger.


Andrea Mantegna: Caesars triumf” (1484-1492) [Wiki]

Scipio Barbatus var inte den enda i släktgraven som blev historisk. Hans sonsonson Publius Cornelius Scipio Africanus besegrade år 202 fvt Hannibal vid Zama i Nordafrika. En adopterad medlem i familjen, Publius Cornelius Scipio Aemelianus var den som slutligen förstörde Kartago 146 fvt (det tredje Puniska kriget). De flesta överlevande invånarna såldes som slavar. I familjen Scipios grav finns också en Scipio Asiaticus och en Scipio Hispallus, vilket avspeglar Roms utvidgade horisont.

Perioden präglas av krig: Pyrrhus invasion vid Tarrentum 280 fvt; Det första Puniska kriget mot Kartago på Sicilien 264-241 fvt; Det andra Puniska kriget 218-201 fvt där Hannibal ledde sina elefanter över alperna och förintade en stor romersk armé vid Cannae år 216 fvt; Romersk seger över Macedoniens kung Perseus 168 fvt och strax därefter romersk kontroll över hela Grekiska fastlandet; Konflikt med Gallerna norr om Italien 220 fvt; År 190 fvt Scipio Asiaticus seger över Antiochus i Syrien. Man beräknar att ca 10-25 procent av den manliga romerska befolkningen tjänstgjorde i legionerna varje år. Det är jämförbart med mobiliseringen i Europa under första världskriget.

Den grekiske historieskrivaren Polybius (c 200-118 fvt) karaktäriserade det romerska politiska systemet som ett perfekt exempel på ett gammalt grekiskt filosofiskt ideal: en kombination av det bästa hos monarkin, aristokratin och demokratin. Konsulerna som hade makt över alla andra befattningshavare utom folktribunerna representerade monarkin. Senaten stod för aristokratin och folket representerade demokratin. Men Beard menar att det romerska politiska systemet inte riktigt passade in i den grekiska analysmodellen. Romarna slogs för frihet, inte för demokrati i den grekiska betydelsen.

Boken beskriver det romerska samhällssystemet ur en mängd olika aspekter och försöker visa hur romarna tänkte, hur det växande imperiet påverkade ekonomin, slavarnas roll, paraderna ”triumfer” efter mer betydande militära segrar, romersk humor, hur en riktig romare borde vara enligt Marcus Porcius Cato (den äldre) som var kritisk mot utländskt inflytande, särskilt grekiskt.

Interna konflikter var vanliga. Tiberius Sempronius Gracchus hade färdats genom Etrurien och sett att de små bondeägda jordbruken som varit kärnan i romerskt jordbruk försvunnit och ersatts av stora ägor som bearbetades av slavar. Tiberius Gracchus ville som folktribun 133 fvt distribuera mark till de romerska fattiga, men blev ihjälslagen tillsammans med några hundra av sina anhängare. Detsamma hände med Tiberius Gracchus bror Gaius 121 fvt när han genomförde än radikalare förslag om gratis utdelning av spannmål; och återigen år 100 fvt när några reformivrare slogs ihjäl i senatshuset.


Angelica Kauffmann: ”Cornelia, mor till bröderna Gracchi, presenterar sina söner för en väninna” (1785) [Wiki]

Gaius Marius (157-86 fvt) kritiserade korruptionen hos många befattningshavare inom armén, som han ansåg vara orsaken till en serie militära nederlag. Marius fick en lysande politisk karriär och blev vald till konsul sju gånger. Han genomförde en omfattande reform av armén som medförde att rekryteringen till skillnad mot tidigare kom att ske från obemedlade medborgare som efter tjänstgöringens slut blev utlovade en bit mark där de kunde få sin försörjning, en slags pensionsförsäkring. Soldaternas lojalitet kom nu i stället för att knytas till den romerska staten att bindas till respektive högre befälhavare, vilket kom att få drastiska följder för rikets utveckling.

Lucius Cornelius Sulla (138-78 fvt) som valts till konsul för året 88 fvt marscherar efter ett segerrikt fälttåg med sina legioner mot Rom och utnämnde sig själv till diktator. Senare följde Spartacus slavuppror med början år 73 fvt; Catilinas konspiration år 63 som inledde boken är således bara en i raden av sammanbrott för den politiska ordningen under republiken.


Marcus Porcius Cato (234-149 fvt)[Wiki]

Tiberius Sempronius Gracchus (162-133 fvt)

Gaius Marius (157-86 fvt)[Wiki]

Lucius Cornelius Sulla (138-78 fvt)[Wiki]

Det är mot den bakgrunden av våldsamheter och politiskt kaos som det första triumviratet bildas mellan Pompejus, Julius Caesar och Marcus Licinius Crassus år 60 fvt. Det var en privat överenskommelse att bakom kulisserna med hot och mutor dirigera konsulsval och militära kommenderingar. Arrangemanget varade ca 10 år innan Caesar följde Sullas exempel och för att säkra sin egen ställning tog över makten i Rom med våld.


Gnaeus Pompeius Magnus (106-48 fvt)[Wiki]

Gaius Julius Caesar (100-44 fvt) [Wiki]

Marcus Licinius Crassus (115-53 fvt)[Wiki]

Kejsartiden brukar inledas med Octavianus/Augustus (63 fvt-14 vt), men Beard menar att den på sätt och vis förbereddes redan av Gnaeus Pompeius Magnus (106-48 fvt) som visserligen gått till historien som förespråkare för republiken, men ändå efter sina stora militära segrar över Mithradates visade klart kejserliga later. Han lade till Magnus – den store – till sitt namn och gick omkring i en mantel som han påstod hade tillhört Alexander den store. Till och med hans frisyr är en kopia av Alexanders. Mynt med hans bild präglades i vissa samhällen i öst. Han Genomförde ett gigantiskt byggnadsprogram i Rom, bland annat en teater som ska ha rymt 40000 åskådare. Flera städer grundades med hans namn. En kult på Delos Pompeiastae dyrkade honom som gud.

Även Julius Caesar, självutnämnd diktator, antog kejserliga drag. Hans adoptivson och efterträdare Augustus avvisade de flesta hedersbetygelser och gick en svår balansgång för att ge sken av att republiken fortfarande var bevarad, trots att han ensam i praktiken hade makten. Augustus gjorde också stora ansträngningar att trygga en tronföljd med anknytning till sin egen släkt. Så han räknas som den förste kejsaren.

Boken behandlar den här perioden utförligt, särskilt Augustus omskapande av det romerska samhället. Vad han gjorde i form av erövringar av nya territorier, nya lagar, försök att påverka den romerska livsstilen, det vidlyftiga byggnadsprogrammet finns väl dokumenterat, bl a i hans ”CV” Res Gestae. Men hur han gjorde det, hur han kunde lyckas med så mycket är enligt Beard mer gåtfullt.

På några ställen i den i övrigt kronologiska framställningen innehåller boken kapitel med mer generellt innehåll om livet på romartiden, med avsnitt om offentligt och privat, fattiga och rika, arbetslivet, Ciceros privatliv, romerskt äktenskap, barnafödande, barnarbete, barliv och tidsfördriv, affärsliv och privatekonomi, bank och kreditsystem (om vilket litet är känt), livet i provinserna, de 1,5 – 2 miljoner slavarna som utgjorde kanske 20 procent av befolkningen runt vår tideräknings början. Vid folkräkningen 28 fvt hade Rom 4063000 invånare och år 14 vt 4937000. Oklart dock om det inkluderar enbart manliga medborgare, eller även kvinnor och barn.

I kapitlet ”14 kejsare” avhandlas regenterna från Tiberius (reg 14-37) till Commodus (reg 180-192). Kan Caligula eller Nero varit så onda som deras eftermäle säger? Beard vrider och vänder på ett förtjänstfullt sätt på vad som kan vara sant och vad som kan vara mytbildning baserad på ryktesspridning av tidigare kejsares efterföljare som ofta hade intresse av att svärta ner sin föregångare. Hon frågar sig också vad kejsarnas karaktär och egenheter som så gärna beskrivs t ex av Suetonius, Tacitus eller Gibbon vare sig de är sanna eller ej egentligen gjorde för skillnad för det romerska folket.

De kristnas alltmer framträdande roll och det överväldigande källmaterial med argument och självrättfärdigande från kristna romerska skribenter som finns bevarat ställer frågan hur de ”hedniska” romarna såg på konflikten mellan den nya och gamla religionen, där ytterst lite källmaterial finns att tillgå. Som undantag nämner Beard en brevväxling mellan Plinius och Trajanus där den nya religionen diskuteras.

Boken som omfattar ett millennium av romersk historia slutar med Caracalla (188-217 vt) som med ett dekret år 212 gjorde alla fria invånare i imperiet till romerska medborgare.

Beard vänder och vrider på tidigare forskningsresultat eller antaganden, hon älskar att ifrågasätta – ofta med framgång. Jag blev imponerad vid läsningen av boken över de mångsidiga infallsvinklarna, diskussionen och reflexionen över företeelser, olika källors vikt och trovärdighet och kanske framför allt blandningen av högt och lågt. De stora dragen, försöken att se orsaker och samband blandas med intressanta detaljer, men ändå är det en sammanhållen berättelse som håller intresset vid liv. Boken är så innehållsrik att den tar lite tid att smälta.

S.P.Q.R är utan tvekan den bästa översikt över romarrikets historia jag har läst. S.P.Q.R får fem [*****] poäng.



Historien om det antika Rom – SPQR” kommer ut på svenska senare under 2016.


Mer om Mary Beard (Bl a om Ida Östenbergs understreckare i SvD om Beard)
Mary Beard: ”Pompeji. The Life of a Roman Town”
Mary Beard: ”Confronting the Classics – Traditions, Adventures, and Innovations”

Andra bloggar om , , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i antiken, böcker, historia - samhälle. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


sex + fem =

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>