Bengt Jangfeldt: ”En osalig ande. Berättelsen om Axel Munthe”

”Att i detalj beskriva en annan människas liv, är att ta sig friheter. Minnen är opålitliga, brev skrevs kanske med bestämda syften, dagböcker kan vara tänkta för framtida publicering. Historiska skeden har sällan ett linjärt förlopp och vilka detaljer är egentligen viktiga? Det finns alltid efterlevande, beundrare och intresseföreningar som blir upprörda över livsbeskrivningar. Men biografin är också uppskattad. — Den kan beskriva en epok genom ett mänskligt öde, genialt i rätt händer.”
Josefin Olevik: ”Män som tar sig friheter” i tidningen Vi 12/2016

En imponerande forskarinsats måste ligga bakom Bengt Jangfeldts bok om Axel Munthe. Boken är fylld av intressanta detaljer men ändå väl sammanhållen och skriven med en djup psykologisk insikt om Munthes komplexa personlighet. Boken handlar också om de många människor Munthe möter under ett långt och innehållsrikt liv, alltifrån de fattiga invånarna på Capri, de nödställda i koleraepidemins Neapel eller i det jordbävningsdrabbade Messina till den yppersta internationella noblessen och det svenska kungahuset .


Bengt Jangfeldt: ”En osalig ande. Berättelsen om Axel Munthe”
W&W 2003, 672 s.

Boken är inte ny, men den är inte mindre läsvärd för det. Det rikliga tidigare okända källmaterial och de nya fakta som presenteras gör att myter som eventuellt fortfarande cirkulerar om Munthe kanske borde revideras en aning. Boken är läsvärd också för att den till stor del handlar om ”La Belle Epoque”, den händelserika tiden runt förra sekelskiftet, före första världskriget då så stora framsteg gjordes på en rad områden och då tiderna förändrades – för att sluta i en av världshistoriens största katastrofer.


Axel Munthe avbildad av Feodora Gleichen [Wiki]

Axel Munthe 1930-tal [Wiki]

Apotekarsonen Munthe (1857-1949) utbildade sig till läkare i Uppsala och i Paris och öppnade praktik där med gynekologi och nervsjukdomar som specialitet. Han är som läkare möjligen mest känd för att tillsammans med sina kolleger uppfinna sjukdomen colitis, vilken på den tiden uppenbarligen betydde något helt annat än idag. Munthes patienter bestod till en del av välbeställda kvinnor som sökte lindring för obestämda nervösa besvär.

Munthe var en god skribent och skickade som en slags tillfällig utlandskorrespondent rapporter till Stockholms Dagblad, Atonbladet och andra tidningar i Sverige och England. Från det koleradrabbade Neapel 1884 skrev han ett antal rapporter som senare även publicerades i en bok Från Napoli (1885), den översattes även till engelska From a Mourning City, vilken gav honom en viss internationell uppmärksamhet. Han skrev mängder av tidskriftsartiklar och ett tiotal böcker. Red Cross, Iron Cross (1916), på svenska Röda Korset & Järnkorset (2007), handlar om Munthes tid som läkare i Röda korset under första världskriget, på den Brittiska sidan. Den mest spriddda boken är förstås Boken om San Michele som först utgavs på engelska 1929.

Mont Blanc

1886 gav sig Munthe tillsammans med två guider ut på en expedition för att bestiga Mont Blanc. Vädret var klart olämpligt och de tre var mycket nära att förolyckas i en lavin där de blev hängande på en klippavsats. Munthe kom undan med en förfrusen stortå som måste amputeras. I ett brev till sin vän Georg Sibbern förklarade han senare att han anträtt färden ”först efter att moget öfverlagt hvad jag hade att vinna och hvad jag hade att förlora”.

Munthe upplevde sig under perioden som djupt olycklig bland annat på grund av sitt disharmoniska äktenskap med Ultima Hornberg. Jangfeldt spekulerar i om bestigningen var ett självmordsförsök. I varje fall fanns ett starkt asocialt drag i hans personlighet. Två år tidigare i Neapel hade han hoppats att ”få stryka med i koleran”. Hans alpäventyr spreds i en artikel i aningen patetisk ton med rubriken Le Roi des Montaignes som gav upphov till både beundran och en del kritik för att han utsatt sig själv och sina guider för livsfara.

Efter sin skilsmässa från Ultima Hornberg 1888 reste Munthe till Capri, men etablerade sig snart som läkare i Rom för att kunna försörja sig och utvidga sina domäner på Anacapri.

Victoria

Munthes första möte med Victoria av Baden skedde 1891 på Capri där kronprinsessan tillbringade några veckor efter att ha vistats en tid i Egypten för att vårda sin bronkit. Munthe blev inbjuden till frukost och gavs företräde hos prinsessan, i själva verket var det en medicinsk konsultation. Munthe blev senare kronprinsessans livläkare.


Drottning Viktoria [Wiki]

Kronprinsessan Viktoria och kronprins Gustaf, 1880-tal [Wiki]

Det har spekulerats en del om deras relation. Munthe och kronprinsessan skrev flitigt till varandra men de flesta breven är förstörda. I Jangfeldts bok hänvisas dock till några tidigare opublicerade brev som finns bevarade, fyra brev från Munthe och 12 från Viktoria mellan 1893 och 1922, några i fragment. Man var noga med sin integritet och skrev därför på engelska som få behärskade på den tiden. Av brevens innehåll att döma finns knappast något tvivel om att de hade en intim och kärleksfull relation. Viktoria levde två parallella liv. Hon gjorde efter några års äktenskap allt för att undvika sin make, i själva verket träffade hon mellan 1893 och till sin död 1930 sin livläkare betydligt oftare än sin make kronprinsen, sedermera kung Gustaf V. Och Gustaf själv tycks ha funnit triangelförhållandet praktiskt.

Av kunglig börd?

Hur kunde det komma sig att Munthe så snabbt avancerade till livläkare, inte bara för kronprinsessan/drottning Victoria, utan också senare till kungens livläkare. Munthe levde ju dessutom de sista åren av sitt liv som gäst på kungliga slottet i Stockholm. Ett envist men obevisat rykte gör gällande att Munthe själv skulle vara av kunglig börd på så sätt att antingen hans mor eller hans mormor skulle haft en tillfällig förbindelse med någon av kronprinsarna, sedermera Oscar II respektive Oscar I. Jangfeldt utreder så gott det går sannolikheten för detta och vilka indicier som eventuellt kan finnas. Den kungliga börden, om den nu existerade, skulle i så fall förklara en del.

Munthes person

Axel Munthe som barn ansågs överkänslig. Han upplevde sig själv som konstig och udda och fadern som över måttan sträng. Hans skolbetyg var medelmåttiga. Under studenttiden i Uppsala uppskattades han som tillfällighetstalare och han ansågs sprida ”en sällsynt behaglig umgängeston”. Hans generositet mot mindre bemedlade kamrater var också omvittnad.

Anders Zorn menade att Munthe hade ”en slags hypnotisk charm” och flera tidsvittnen har instämt i den bedömningen. Inte så konstigt kanske med tanke på att Munthe enligt sin egen utsago utbildats i hypnos som terapimetod under sin tid i Paris och under den berömde professor Jean Martin Charcot.

Hans förebilder var Tolstoj och Den helige Fransiscus. Favoritkompositör var Schubert. Trots goda inkomster var han ofta utan pengar och måste låna eller be om förskott från sina förläggare. Penningbristen kan ha berott på hans generositet mot de som hade det sämre ställt. Politiskt var han liberal och engelskorienterad. Man kan undra om det kan ha varit problematiskt i den konservativa, tyskorienterade Viktorias ögon.

Munthe verkar enligt vad han skriver i Boken om San Michele vid någon tidpunkt ha gjort ett val i livet. Likt en Faust tror han sig byta ut sin framtid en kunde-ha-blivit, kanske en möjlig karriär som forskare mot det fria livet på Anacapri.

Liksom Viktoria var Munthe en engagerad djurvän, med ett för sin tid mycket modernt synsätt. Han sade sig tycka bäst om de människor han kan känna medlidande med, liksom att man som läkare måste ha förmågan att känna medlidande. Kanske bidrog den inställningen till hans nära förhållande till Viktoria, hon med sitt olyckliga äktenskap med en make som föredrog män och för sin lungsjukdom som sannolikt uppkommit under uppväxten i ett dragigt och kallt slott i Baden och felbehandling av läkare.

Munthes humanism, generositet, medkänsla och djurvänlighet är förstås sympatiska drag. Hans dubbelhet när det gäller ära och berömmelse, kärlek, vänskap och ensamhet – han vill både ha den och undvika den – är påfallande i hans komplexa personlighet.

Boken innehåller mängder av detaljer ur Munthe liv och möten med människor ur alla delar av samhället, inte minst kvinnor, ofta ur de högre samhällsklasserna. Han gifte sig med sin andra hustru Hilda Pennington-Mellor (1882-1967) i London 1907, de fick två söner Peter och Malcolm. Paret separerade 1919 men skilde sig inte. Berättelsen binds samman av Jangfeldts noggranna kronologiska redovisning. Den blir därmed också en intressant tidsskildring av det sena 1800-talet och följande decennier. En styrka med boken är också att så mycket möda lagts på att ta fram bilder från tiden.

En osalig ande. Berättelsen om Axel Munthe” är en spännande och intressant läsupplevelse. Inte minst Munthes komplicerade och motsägelsefulla personlighet har författaren lyckats komma nära. Boken får fem [*****] poäng.

Adlibris Bokus CDON

Mer om Munthe:
Axel Munthe: ”Boken om San Michele”
Axel Munthe och kronprinsessan Victoria Anders Wahlgrens dokumentär Förbjuden kärlek

Andra bloggar om , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i 1800-1900-tal, böcker. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


två + åtta =

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>