Stephen R C Hicks: Postmodernismens förklaring. Skepticism och socialism från Rousseau till Foucault


Stephen R C Hicks: Postmodernismens förklaring. Skepticism och socialism från Rousseau till Foucault
Timbro, 2014, 225 s,
ISBN: 9789175669847

Hur kunde postmodernismen bli en av de mest livskraftiga intellektuella rörelserna under 1900-talets andra hälft? Varför är relativistiska argument fortfarande så effektiva i den intellektuella världen? Varför ges de en tyngd inom humaniora och samhällsvetenskap men inte inom naturvetenskapen?

Så inleds baksidestexten till boken och det är väl ungefär de frågor jag själv ställt mig under ett antal år nu, sedan en del egendomliga samhällsförändringar började väcka min förundran. Det började med samtidskonsten som för mig blivit alltmer ointressant i takt med att det emotionella och estetiska ersatts av ironi och intellektuell diskurs. Men också den yngre generationens attityder som snarast är motsatsen: känslornas företräde framför förnuftsargument.

Sanning, vetenskap, kunskap och förnuft, allt det som via upplysningen lett till en bättre värld vill postmodernismen avskaffa. Förnekandet av biologi till förmån för socialkonstruktivism; identitetstänkandet, kollektivet före individen osv. Postmodernismen ligger tydligen bakom allt detta. Hur kan ett så destruktivt tänkande få fäste på många håll i samhället, inom kulturliv, akademi, myndigheter och media?

Det är fascinerande att följa Hicks i spåren efter de rörelser som utgör bokens huvudtema:

    1. Upplysningens uppkomst och utveckling (Francis Bacon, René Descartes, John Locke m fl). Hur upplysningen via vetenskap, erfarenhet och kunskap ville ersätta den medeltida kunskapskällan tro och magi.
    1. Motupplysningens förgrundsgestalter och dess katastrofala resultat under 1900-talets tidiga historia (Rousseau, Kant [subjektiviteten tar över, “jag måste alltså upphäva vetandet för att få plats för tron”], Hegel (älska staten!), Kierkegaard, Nietzsche (nihilism), Heidegger (känslor som uppenbarelsekälla) m fl.
    1. Postmodernismens förnufts- och kunskapsfientlighet med rötter i Kant och senare marxistiska filosofer som Michel Foucault, Jean-Francois Lyotard, Jaques Derrida, Richard Rorty, Herbert Marcuse, Stanley Fish, Andrea Dworkin m fl.
      Dess förnekande av sanning, kunskap, individualism, liberalism.
      Identitetstänkandet – istället för överbryggande av motsättningar: sammanfösandet av människor i avgränsade grupper baserade på ras, kön osv, något som väl lär leda till ökad konflikt snarare än lösa några problem.
    1. Socialismens misslyckanden under 200 år samtidigt som alla spådomar om kapitalismens snara hädanfärd visat sig falska. På sid 183 finns faktiskt ett illustrativt diagram över utvecklingen av socialismens strategier allt ifrån klassisk marxistisk socialism med väntan på massornas revolt och kapitalismens sammanbrott, via försök med intellektuellt avantgarde i industriell (Lenin) eller agrar (Mao) tappning; förändrad etisk måttstock eller kunskapsteori över till terrorism och alltmer egendomliga slingerbultar som vänster-ekologism, multikulturalistisk socialism (etnicitet, kön, miljö) och postmodernism i akademisk tappning med ordet som vapen.
    1. Och så slutligen förstås Hicks tes om postmodernismens uppkomst som ett resultat av socialismens kollaps. En slags besvikelsereaktion. Kanske är det inte hela sanningen men nog så övertygande ändå, inte minst för de av oss som är tillräckligt gamla för att ha upplevt 68-vänsterns härjningar på nära håll. De som med troskyldig förklarad blick hänvisade till vetenskap och sanning för att försvara kommunismen, medan samma personer idag under inflytande av den nya strategin postmodernism sannolikt avskaffat bådadera i sina resonemang, men fortfarande med samma aggressivitet i retoriken.
  • Hicks bok är pedagogisk, väl sammanhängande och belagd med fakta och hänvisningar. Texten är ibland aningen kortfattad och kategorisk och åtminstone för mig bitvis på rätt avancerad nivå (tänk Heidegger!) men nog ger den ändå en ganska god uppfattning om postmodernismen. Boken är förstås klart partisk i sina slutsatser, men knappast orättvis, den vederlägger dock inte postmodernismen, som enligt Hicks fortfarande behöver motbevisas.

    Boken har fått en del kritik för att alltför lättvindigt avfärda postmodernismen. Visst kan man hitta positiva delar som antiutopism men jag har ändå svårt att uppfatta postmodernismen som annat än mestadels destruktiv. Vad ska den vara bra för? Den vill mest bara rasera, den är nihilistisk, osammanhängande och motsägelsefull. Därtill är den enligt Hicks i första hand en aggressiv och maktlysten politisk vänsterrörelse. Jag blir bara alltmer förundrad. Varför lägger man inte bara ner detta hopplösa projekt, skaffar sig ett liv, slutar upp med ironiska citationstecken runt “verkligheten” och istället upplever den på riktigt. Och kanske till och med erkänner att demokrati, liberalism och kapitalism är något gott, rentav en förutsättning för välfärdssamhället.

    Länkar:

    Recension av Peter Santesson på inslag.se, mer nyanserad och kritisk än det förord Santesson skrivit till bokens svenska utgåva.

    Recension i Svensk tidskrift

    Föreningen Vetenskap och folkbildning om postmodernismen

    Den postmoderna textgeneratorn som automatiskt genererar vetenskapliga nonsensavhandlingar i postmodernismens anda.

    Andra bloggar om , , , , , , , , , ,

    Om Börje

    Kulturupplevelser och mina bilder
    Det här inlägget postades i böcker, historia - samhälle, samhällsdebatt. Bokmärk permalänken.

    2 svar på Stephen R C Hicks: Postmodernismens förklaring. Skepticism och socialism från Rousseau till Foucault

    1. Pingback: Identitetspolitik | Börjes konstblogg

    2. Pingback: 49 P.C. Jersild om Joshua Greenes bok Vi och Dom | Liberyx

    Lämna ett svar

    Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


    sex + ett =