Lars Anders Johansson (Red): Varken bildning eller piano. Vantrivs borgerligheten i kulturen?

Varför har bildningsidealet övergivits av såväl borgerligheten som arbetarrörelsen? Det är frågan jag ställer mig och som fick mig att läsa den här boken. Nu när jag efter ett måhända sent uppvaknande slutat att intressera mig för deckare och actionfilmer och i stället försöker skaffa mig lite klassisk bildning – och det med stort utbyte där nya världar öppnar sig – så har en sån strävan blivit inaktuell, otidsenlig, kanske onödig? Eller har bildningsbegreppet kanske bara bytt innehåll?

”Varken bildning eller piano” är en antologi som ger en både bred och grundlig översikt över bildningsbegreppet i Sverige. Den ger delvis svar på frågorna och väcker dessutom nya. Boken är som titeln antyder skriven med borgerlig utgångspunkt men är egentligen lika aktuell oavsett politisk ståndpunkt. Skiljelinjerna mellan höger och vänster när det gäller kulturfrågor tycker jag framställs rätt väl i boken.


Lars Anders Johansson (Red): ”Varken bildning eller piano. Vantrivs borgerligheten i kulturen?”
Timbro 2015, 392 s. ISBN: 9789187709746

I essän ”Borgerlig identitetskris. Från burskap och bildning till borgerlig allians” försöker Lars Anders Johansson definiera begreppet borgerlig, vilket inte är så enkelt som man skulle kunna tro. Enligt Pierre Bourdieu bestäms din position i samhället av kulturellt, ekonomiskt och socialt kapital där den borgerliga identiteten kan definieras utifrån samtliga tre kapitaltyper. Den borgerliga identiteten har i Sverige under efterkrigstiden alltmer kommit att knytas till partipolitiken, kanske under trycket av ett långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav. Civilsamhälle och privatliv behöver avpolitiseras och att skilja den borgerliga identiteten från partipolitiken skulle kunna vara räddningen för både den utomparlamentariska och den parlamentariska borgerligheten menar författaren.

I det som jag uppfattar som bokens huvudessä: ”Bildningsidealet”, även den författad av Lars Anders Johansson, avhandlas bildningstankens historia. Via antikens, medeltidens, renässansens och upplysningens, romantikens och motupplysningens tänkare vävs olika aspekter av bildningsidealet in i texten. Under 1800-talet fick humanismen en central betydelse för bildningsidealet. Men även naturvetenskapen tillmättes stor betydelse av humanister som Wilhelm von Humboldt.

Bildning var ett sätt att hålla samman ett samhälle genom gemensamma referensramar. Personligen tycker jag det är en utmärkt idé som kan genomföras med hjälp av någon form av kanon, en någorlunda fast plan för vilka kunskaper och färdigheter alla borde få möjlighet att tillägna sig inom ett samhälle. Tyvärr verkar postmodernismens och identitetspolitikens införande av den subjektiva sanningen som överordnad norm sätta stopp för detta gemensamma projekt.

Under första delen av 1900-talet var bildningsidealen i stort sett lika inom borgerligheten och arbetarrörelsen. De utbildningsreformer som genomfördes med början under 1960-talet under ledning av dåvarande ecklesiastikminister Olof Palme innebar att det gamla bildningsuniversitetet ersattes med ”utbildningsfabriker” som skulle möta arbetsmarknadens behov av arbetskraft. Dessutom ville man öppna universiteten för de stora årskullar som nu fått åldern inne. För att öka genomströmningshastigheten inrättades fasta studiegångar.

Men omdaningen av utbildningsväsendet och därmed övergivandet av bildningsidealet hade enligt författaren sina rötter redan under 1930-talet då den förment borgerliga klassicistiska estetiken skulle ersättas av funktionalism. Det manifesterades i Stockholmsutställningen 1930. Modernitet och historielöshet blev nya ideal.

Sociologen Hans Zetterberg delade in samhället i sex sfärer: ekonomi, politik, vetenskap, moral, religion och konst. Genom Saltsjöbadsavtalet 1938 kom motsättningen mellan arbetsgivare och arbetstagare att uppfattas som samhällets grundläggande konflikt. Väljarkåren fann sig således stå inför en materialistisk vänster som vill underkasta hela samhället politikens domvärjo, och en materialistisk höger som vill göra alla samhällsfrågor till ekonomi. Att denna problemformulering är alldeles för enkelspårig visas av framgångarna för nya partier med andra utgångspunkter som Mp, SD och Fi.

Boken innehåller förstås också flera intressanta essäer:

Therese Bohman: ”Den borgerliga romanen och medelklassens självförakt
Jens Liljestrand: ”Friheten att vara människa. Om liberalism. modernism och borgerlig humanism i Eyvind Johnsons Krilontrilogi
Torbjörn Elensky: ”Om avståndet mellan konstnärer och publik
Anna Brodow Inzania: ”Moderna mecenater. Från gåvoekonomi till entreprenörskap
Henrik Nerlund: ”Renässans för den borgerliga stadsplaneringen
Tobias Harding: ”Borgerligheten och kulturpolitiken under hundra år

Boken är ambitiös och innehållsrik med många intressanta vinklingar, och lite klokare blev jag väl av att läsa den. Men jag gissar att nedmonteringen av utbildningsväsendet som skett under lång tid, både skolans problem och universitetsutbildningens fokus på genomströmningshastighet är huvudorsaker till bildningens låga status idag. Allt måste gå så fort och dessutom vara kul, men det finns inga genvägar till bildning.

Andra bloggar om , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i böcker, samhällsdebatt. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Lars Anders Johansson (Red): Varken bildning eller piano. Vantrivs borgerligheten i kulturen?

  1. Jenny B skriver:

    Tack för din recension! Jag ser att jag har läst två av essäerna i fristående format, Liljestrands och Elenskys, men hela boken verkar läsvärd.

    Det här är ju en fråga som jag tycker är intressant och MYCKET viktig, och som i mångt och mycket är anledningen till att jag driver min blogg, postar länkar till den i mitt Facebook-flöde, i vardagslivet försöker entusiasmera mina medmänniskor för kulturen, och lämnar mina utlästa dagstidningar på tunnelbanan – allt för att motverka fördumning och en nöjdhet med det välkända, tillrättalagda. Så länge man inte sitter på mecenatpengar eller kan styra statliga bidrag är det ju det vi kan bidra med; våra egna besök/läsningar/recensioner och försök att sprida intresset till andra.

    • Börje skriver:

      Hej Jenny,
      Jag har förstått att du är en del av ”motståndsrörelsen”. Du gör en fin insats med din blogg. Jag vill förstås själv bidra så gott jag kan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


sex + = elva

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>