Sökresultat för ”konstteori” – Börjes konstblogg

”Chagall, Picasso, Mondrian and others, migrants in Paris” på Stedelijk Museum Amsterdam – 21 Sep 2019 – 2 Feb 2020

Börje — Sun, 10 Nov 2019 21:59:57 +0000

Den här utställningen på Stedelijk Museum i Amsterdam är verkligen i min smak. Det är modernism mellan ungefär 1900-1950, måleri långt ifrån 1800-talsromantiken, men fortfarande bilder som är intressanta att se. Det handlar om utländska konstnärer som av olika skäl befinner sig i Paris. Kanske blir de också därmed påverkade av fransk konst. Det lyser verkligen om den här utställningen, så mycket bra konst på ett ställe! Utställningen är ganska stor, den följer en lite lös kronologi. Jag har valt ut några av mina personliga favoriter här nedan.

Paula Modersohn-Becker, 1906 ”Zwei nackte sitzende Kinder”

Piet Mondrian, 1913 ”Composition No XV”

Piet Mondrian, 1913 ”Tableau No 3: Composition in Oval”

Piet Mondrian, 1929 ”Composition No IV with Red, Blue and Yellow”

César Domela, 1924-25 ”Composition Néo-Plastique no. 5E”

Mondrian brukar kompensera för en möjlig dominans av en del av målningen med att ge andra delar en speciell plats. Spänningen som uppstår på så sätt antar jag är en möjlighet för kännare av Mondrians måleri att särskilja det från efterapningar.

Marc Chagall, 1912-13 ”Le violoniste”

Marc Chagall, 1912-13 ”L’autoportrait aux sept doigts”

Marc Chagall, 1913 ”Maternité”

Chagall hör väl till de aningen överexploaterade konstnärerna, han bilder syns lite överallt. Men att se dessa stora målningar i original är som ett estetiskt klubbslag i magen.

Pablo Picasso, 1923 ”Sybille”

Pablo Picasso, 1924 ”Guitar, Compote Dish and Grapes”

Perioden 1914-1940 med världskrig och finanskris 1929 kännetecknades av nationalism, främlingsfientlighet och antisemitism. Picasso övergav kubismen som ansågs ha tysk anstrykning. Han målade under en period i nyklassisk stil som porträttet av Sybille. Eller är det inte en karikatyr?

Gino Severini, 1915 ”Train de blessés”

Gino Severini, 1927 ”Natura Morta”

Gino Severini som flyttade från Italien till Paris 1906 framställer i en futuristisk stil med drag av kubism ett ambulanståg för sårade. Bland rökmolnen och detaljer från den förbiglidande omgivningen, en rödakorssköterska och en fransk flagga syns de sårades sängar. Senare blev Severinis stil lugnare, mer klassicerande.

Gino Severini, 1927 ”Maternité”

Diego Rivera, 1917 ”La table mince”

Under sin tid i Paris 1911–1920 influerades Diego Rivera av Kubismen. 1921 återvände han till Mexico och målade stora muralmålningar inspirerad av renässansens fresker. 1929 gifte han sig med Frida Kahlo.

Wallily Kandinsky, 1934 ”Deux entourages”

Sophie Taeuber-Arp, 1931 ”Composition á rectangles et cercles sur fond noir”

Vid världsutställningen i Paris 1937 anordnades en utställning med modern konst som dock inte omfattade något enda abstrakt verk. Konstnärer som målade abstrakt anordnade därför en motutställning under ledning av Wassily Kandinsky i Musée du Jeu de Paume. Men utställningen hade ingen framgång, konstklimatet var inte lämpligt med många auktoritära regimer representerade på Parisutställningen.

Robert Saint-Brice, Composition 1948 ”Maternité”

Gesner Abélard, 1949 ”Salle á manger”

Efterkrigstiden. Både Robert Saint-Brice och Gesner Abélard härstammar från Haiti som frigjorde sig från fransk överhöghet nån gång under Napoleontiden. På Haiti utvecklades en självständig måleritradition som avvek från andra franska kolonier. Saint-Brice baserar sina målningar på drömmar vilka han betraktar som meddelanden från sina förfäder.

Nicolaas Warb, 1939, ”Rythme”

Sedje Hémon, 1957 ”A volonté”

Marlow Moss, 1953 ”Composition in Red, Black and White”

De abstrakta målarna Marlow Moss, Nicolaas Warb och Sedje Hémon publicerade en egen konstteori där i det slutliga stadiet i samhällets återuppbyggnad ”moral och estetiska värden ersätts av en ’ny estetik’ som liksom musik är baserad på matematiska harmonier”

Ruben Östlund: ”The Square”

Börje — Thu, 31 Aug 2017 09:49:53 +0000

Ruben Östlunds film “The Square” blev en besvikelse. Alldeles för intellektuellt tungfotad och på tok för lång. Några minnesvärda punkter fanns dock: En pedagogisk förklaring av den institutionella konstteorin smög sig in i en bisats på nån sekund. Och samtidskonstens älskade skräphögar fick sig en välbehövlig släng. Museifolkets världsfrånvända akademism liksom PR-grabbarnas hejiga ideer helt i avsaknad av konsekvensanalys var förstås träffande skildrade.

Kontrasten mellan konstvärldens menlösa teoretiserande och den verkliga världen framgick tydligt, men det hela kändes onödigt krystat och långdraget. Vad betyder kungliga slottets omvandling till konstmuseet X Royal i sammanhanget? Påbyggnad av modernistisk glaslåda ovanpå barockbyggnaden är visuellt effektiv men samtidigt svårbegriplig. Kungaparet bodde tydligen kvar i nån flygel som dock gick att ta sig in i för den som ville – var det ett angrepp på monarkin eller dess motsats? Lite oklart för mig.

Visst framgick det att människor egentligen bara är som de andra djuren och att alla kan hamna i obekväma situationer. Men dessa självklarheter, hur väl framställda de än var, gjorde inget särskilt intryck på mig. Konstigt att filmen fick en guldpalm. En Oscar är knappast att räkna med.

Några recensioner:

SvD 20170517: ”Östlunds ’The square’ en stor besvikelse” Hänvisningar till internationell press om filmen.
Birgitta Rubin i DN: ”Birgitta Rubin om ”The Square”: Även jag har stönat över pretentiös konst”

Andra bloggar om film, Ruben Östlund, The Square, konstvärlden

Johan Patricny på Agard & Tornvall

Börje — Sat, 11 Feb 2017 17:50:06 +0000

Idag när Johan Particny har vernissage på Agardh & Tornvall publicerar SvD en ledarintervju med konstnären signerad Susanna Popova. Jag gillar idén med att ha intervjuer med kulturpersoner på ledarsidan, det visar ofta på intressanta trender i samhället – kulturen, konsten och tekniken brukar ju ofta visa på färdriktningen och föregå politiken.

Om vi nu kommer att få se ett nytt konstparadigm återstår förstås att se, men visst finns det tecken i tiden. Mycket har ändrats i attityder och åsiktkorridoren har vidgats betydligt när det gäller figurativ, naturalistisk konst sedan utställningen ”Figurationer” på Edsviks konsthall, den som fick konstkritiker att slå bakut.

Johan Patricny: ”Handelsbod”

Johan Patricny: ”Silverbäcken II”

Patricny förklarar i intervjun om sina förebilder och vad som inspirerat honom och om sin position i den svenska konstvärlden där den institutionella konstteorin är förhärskande: ”Jag har en längtan till ljuset och det glädjefyllda, en strävan efter ett idylliskt uttryck. Det uttrycket är det mest förbjudna inom konsten idag, det anses falskt och har därför låg status. Idyllen kan bli en kliché, kitsch. Men det kan det groteska också, det är konstnärens inlevelse som avgör det. Kitsch är sånt som saknar konstnärens riktiga inlevelse. Det är svårare att göra det sköna övertygande, än att göra det motbjudande trovärdigt.”

Jag fascineras av sättet att måla vatten. Så enkla penseldrag och ändå en illusion av små vågor på en nästan blank vattenyta. Kan man ana Anders Zorn här? Jag har nån gång sett Patricny stå och måla i Nationalmuseums lokaler, han målar inte efter foton, det är verkligheten som gäller. Efter att enbart ha sett hans bilder i media är det förstås spännande att nu få se dem i original. Det är inte någon absolut fotorealism, konturerna är knappast knivskarpa och sättet att måla lövverk får mig att tänka på impressionisterna. Mycket fint.

Johan Patricny: ”Västra Salen, Nationalmuseum”

Andra bloggar om konst, utställningar, Agardh & Tornvall, Johan Patricny, måleri

Gunnar Larsson: ”Att mörda konstnärer”

Börje — Tue, 09 Aug 2016 15:08:16 +0000

Att mörda konstnärer handlar nog egentligen om ett lustmord på konceptualismen, den anemiska konstriktning som gäller idag. Redan i förordet får vi veta vad som står på spel: ”Glädjedödarna ser ut att vinna kampen. De har snart erövrat total hegemoni. Den här berättelsen vill skildra detta kusliga kristillstånd.”

Boken är upplagd som en deckare där det faktiskt förekommer mord på några konstnärer. Deckarintrigen är nog så komplicerad och förs långsamt framåt mot det dramatiska slutet. Sista meningen i boken lyder: ” â€” jag behöver era ruttnande kroppar för att inför världens ögon gestalta den konceptuella konstens ondska. HA HA, HE HE, HA HA, HE HE”. Det är mördaren som talar.

På den närmast föregående sidan heter det: ”Jag tror på det enskilda, inte det generella â€” det finns bara en slags konst som kan vara genuint fascistisk. Det är den som vädjar till det generella. Idéer är generaliseringar. — konceptkonsten och heraldiken kommunicerar på samma rebusartade sätt. För mig ger det lika lite utbyte att besöka en konceptkonstutställning som att gå på riddarhuset och titta på vapensköldar.”

Gunnar Larsson: ”Att mörda konstnärer” Bokförlaget Mormor 2016 291 s. ISBN: 9789185841868

Inbakad i texten förs långa resonemang om konst och diverse nedslag i konsthistorien där den förste mogne konstnären målat en vacker uroxe på Altamiragrottans väggar. Farao Echnaton liksom Minoerna på Kreta för också konsten framåt. Värre går det för en rad senare konstnärer som Per Kirkeby, Damien Hurst och den relationella konsten. Den som vill läsa på om samtidskonstens fikonspråk har en del att hämta. Det är roligt skrivet.

Boken innehåller intressanta konstteoretiska resonemang och en aningen elak men rättvis avklädning av den konceptualistiska samtidskonsten. Huvudpersonen Erik Johansson, ”gråsuggan” är liksom författaren Gunnar Larsson född i brukssamhället Hofors. Kanske samma knep som Lars Gustafsson använder genom att ge huvudpersonen i sina böcker samma födelseår som författaren själv. Huvuddelen av boken verkar misstänkt lik en självbiografi med skildringar från förberedande konstskola i Sundsvall, från Mejan och om kolleger och lärare. Undrar vilka verkliga personer som döljer sig bakom namnen i boken? Men Gunnar Larsson är ett av många konstnärsnamn som också dyker upp i boken så småningom. Den begåvade konstnären Janet, är hon påhittad eller? Och TV-personligheten Jim-Jim, vem är det?

Författaren väver in en hel del intrikata resonemang i boken, mot slutet står det avgörande slaget när den konceptualistiskt indoktrinerade konstkritikern Kim Yxlund får debattera med den traditionellt och konsthistoriskt inriktade ”gråsuggan” och båda sidor får komma till tals med sina bästa argument.

Bokens budskap är antagligen riktad främst till konstvärlden men har kanske fått den deckarlika utformningen för att ligga rätt i tiden och förhoppningsvis nå en något vidare läsekrets. Det är boken värd för Larsson vet uppenbarligen vad han talar om. Och den något fantasifulla deckarintrigen har sina poänger. Men boken är skriven både med djupaste allvar och med gott humör. Avsnitten från konstutbildningen och de många lärare och elever som jag antar döljer sig bakom påhittade namn är skildrade med humor.

Den japanska konstnären On Kawara blir i boken en slags symbol för konceptualismen. Han har ställt ut på Moderna Museet vid några tillfällen med sina datumskyltar som väl ska visa på tidens gång. Som om nu det skulle behövas!

On Kawara: Today series

Jag har aldrig begripit varför den menlösa konceptualismen som ju ofta klarar sig utan fysiska konstverk ska behöva breda ut sig i museer och gallerier när det väl skulle räcka med en sluten grupp på facebook för det fåtal som på allvar är intresserade av denna intetsägande och i mitt tycke ganska fåniga verksamhet. Då skulle visningsställena bli tillgängliga för den verkliga konsten och de genuint konstnärligt begåvade målarna och skulptörerna skulle återigen lockas till konstnärsyrket.

Att mörda konstnärer är en intressant debattbok som man skulle önska att alla konstintresserade skulle läsa. Särskilt kanske alla tondöva konceptualister.

En annan läsvärd bok av Gunnar Larsson är ”Nyskapande måleri: essä om måleriets uttrycksmedel”.

Recension i omkonst

Adlibris
Bokus
CDON

Andra bloggar om böcker, konst, konstteori, konstkritik, konceptualism, Gunnar Larsson, Att mörda konstnärer

Konsthatet

Börje — Fri, 20 Dec 2013 10:57:02 +0000

Jag läste med intresse gårdagens understreckare i SvD “Att hata konst – utan att förstå varför” skriven av Håkan Lindgren. Utgångspunkten är en tysk debattbok “Kunst Hassen” av tidskriftsredaktören Nicole Zepter. Lindgren tar även upp den danska debattboken “Kritik av den negativa uppbyggligheten” av Frederik Stjernfelt & Søren Ulrik Thomsen, i svensk översättning 2007, en bok jag faktiskt råkar ha läst.

Utställningar med samtidskonst fyller enligt Zepter besökarna med en “tyst, diskret skam” utan att någon låtsas om det. Officiellt finns förstås ingen dålig samtidskonst. I dag är ju allting bra. Zepter försöker förklara den besvikelse hon känner inför alla långtråkiga utställningar med samtidskonst och varför hennes ursprungliga fascination och begeistring inför konst numera inte inställer sig.

Lindgren menar att båda böckerna siktar mot en av vår tids smärtpunkter, men för att verkligen nå dem måste man gå djupare. Att som konstnär idag ställa frågor och vara gränsöverskridande är ofarligt eftersom frågor alltid är intelligentare än svar. Vår tids konstprovokationer fortsätter i 1910-talets anda, men är enligt Lindgren helt irrelevanta idag. För hundra år sedan gick de sociala konfliktlinjerna rakt igenom konsten och fann sitt utlopp genom den och gjorde konsten laddad. Nu är det tvärtom, konsten måste leta upp konflikterna och flytta dit där de finns. “Först när vi har släppt detta krampaktiga grepp kan konsten på nytt bli någonting alls – social eller esoterisk eller vad som än kommer att intressera framtidens konstnärer.”

Resonemanget berör också Carl Michael von Hausswolffs utställning med målningar utförda med aska hämtad från krematoriet i Maidanek. Något som bara resulterar i förnedring för alla inblandade. Och vi lär oss hylla självförnedringen. Men är detta inte bra konst? Och i så fall varför? Finns det några inomkonstnärliga kvalitetskriterier för en sådan slutsats? Lindgren hittar inte några principer för ett sådant resonemangs bärkraft eftersom vi lever i ett limbo. Men hur länge kommer vi att klara det? Och vilka dåliga principer kommer vi att i desperation fly till när vi har tröttnat? Här menar Lindgren att smärtpunkten ligger – både konsten och samhället vilar egentligen inte på något alls, bara tomhet.

Men publiken fortsätter tålmodigt att strömma till samtidskonsten i den ständigt svikna förhoppningen att den ska ge dem något. Hur länge ska de behöva vänta på att det ska ske?

Andra bloggar om konsdebatt, konstteori, samtidskonst, konsthat, Nicole Zepter, Fredrik Stjernfelt, Håkan Lindgren

Sturtevant på Moderna Museet

Börje — Sun, 01 Apr 2012 14:21:57 +0000

Sturtevants utställning på Moderna Museet är nog i skarp konkurrens en av de mer bisarra uppvisningarna av samtidskonst jag sett. Denna idag 82-åriga dam har ägnat ett helt liv åt att slå in öppna dörrar genom att kopiera andra konstnärers verk. Det pressmeddelande som citeras av de flesta media som besvärat sig med att överhuvudtaget beröra utställningen har rubriken ”Sturtevant vill få oss att tänka”. Det lyckas inget vidare. Själv vill jag helst bara blunda och drömma mig bort, långt bort. Men nu har jag föresatt mig att försöka fatta något av samtidskonsten så då är det bara att öppna alla sinnen.

Sturtevant: Sex dolls

De kopior Sturtevant tillverkat av Warhols, Duchamps och andra konstnärers verk får inte kallas kopior, de ska kallas repetitioner. Tanken är att påvisa att original egentligen inte finns, allt är kopior, omkombinationer, omskapande, återanvändning. Upphovsrätt är ett skämt eftersom det blivit så lätt att sno saker. Milda makter! tänker jag, har människan aldrig hört talas om Gutenberg eller Henry Ford? Och denna diskussion som pågått i snart hundra år sedan Duchamps genombrott eller i varje fall de senaste 50 åren – är vi inte färdiga med den nu? Tydligen inte. I programbladet läser jag att det i anslutning till utställningen anordnas en salong med tema kreativitet, kopior, varor och upphovsrätt. Och det med deltagande av juridisk expertis. Juridiken har väl därmed vad jag förstår även den blivit en del av konsten.

Själva definitionen av kreativitet trodde jag var förmågan att göra nya kombinationer av det befintliga. Knappast att hitta nåt slags transcendent uroriginal. Som om Picasso när han lät sig inspireras av afrikansk folkkonst skulle varit ute efter konstens ursprung! Det han sökte var väl snarare bara ett råare uttryck.

Sturtevant: Duchamp Fresh Widow. Varför titeln på Duchamps verk ”Fresh widow” har översatts till ”Fräck änka” finns säkert en särskild diskurs om, fördold någonstans djupt i konstvärldens mörkaste katakomber.

Apropå Duchamps så fick jag via Axessbloggen tips om en intressant artikel i The Independent där man bland annat får veta att det inte var Marcel Duchhamps som kom på idén om att vad som helst, till och med en pissoar, kan vara konst – han stal idéen från en kvinna:

Where did this idea that anything could be a work of art come from? It’s generally believed to have come from Marcel Duchamp. In 1917, a urinal was sent to an art exhibition in New York, supposedly by Duchamp. But recent research has shown that the urinal was actually submitted by Baroness Elsa von Freytag-Loringhoven. Her gesture was an early feminist attack on a male society. She didn’t claim the urinal was a work of art. She was taking the piss.

Duchamp stole her idea much later when he began to promote himself as the founding father of modern art. The whole idea of the found object – the basis of conceptual art – was a con from the start.

Precis vad jag alltid har trott, konceptkonst är bondfångeri, skämtsamma konstnärer som vill se hur långt man kan lura den gravallvarliga konstvärlden. Uppenbarligen hur långt som helst. Kul en eller två gånger men egentligen av noll och intet värde i längden.

Om inte annat visar väl Sturtevants karriär att om man bara håller på tillräckligt länge, helst ett helt liv, med ungefär vad som helst så kan även en ointressant icke-fråga i den bisarra samtidskonstens värld bli till ett konstverk i sig. Att kopiera verk av Warhol och Duchamps som redan är kopior blir i mina ögon till ett slags samtidskonstens homeopati – tron på att medicinen blir kraftfullare ju mer man späder ut den. Ja man tar sig för pannan.

Jag vet att det i praktiken är Andy Warhols konstdefinition som gäller idag, nämligen att konst är: ”whatever you can get away with.” Hur konsten borde se ut vet jag förstås inte men jag skulle gärna se att den handlade om något mer angeläget. Till exempel livet, kärleken, döden, universums mysterier, gudarnas oförsonliga ondska eller något liknande. Och att kuratorer och muséiintendenter skulle sortera lite bättre bland utställningsidéerna och någon gång också tänka lite på oss som är konstintresserade.

Se även:
– Kulturdelen: ”Sturtevant på Moderna Muséet”
– Arbetarbladet: ”Sturtevant – konstvärldens största gåta!”
– Kulturbloggen: ”Sturtevant – Bild över bild”
– Feinkultur: ”Sturtevant på Moderna Museet”
– Const: ”Sturtevants repetitioner på Moderna”
– Peter Cornell iExpressen: Sturtevant: Moderna Museet
– Lars O Ericsson i SvD 2012-04-12 ”Konsten att kopiera ärligt” Om skillnaden mellan Sturtevants och konstförfalskaren Beltrachis kopior. I samtidskonstens anda är det enbart processen som behandlas i artikeln, vem som tillhör konstvärlden och vem som inte gör det osv. Om själva konstverken som kopieras, de tämligen mediokra och ointressanta verken av Warhol och andra sägs inte ett ord. Konsten har nu på allvar närmat sig juridiken. Kan den bli tommare på innehåll?
– Understreckare i Svd 2012-07-27 – Fabian Kastner: ”Sturtevants avbildningar originalet” Ja det där med appropriation har jag fattat, vad det ska vara bra för är däremot ett fortsatt mysterium för mig, liksom hela den här debatten om original, kopia, autenticitet. Konstvärlden verkar ha problem med verkligheten, och då brukar man väl hamna på institution? Är det alltså det som är den institutionella konstteorin?

Läs även andra bloggares åsikter om konst, samtidskonst, utställningar, konceptualism, Sturtevant, Marcel Duchamp

Är samtidskonsten ”clever silly”?

Börje — Sat, 24 Mar 2012 20:41:00 +0000

Jag minns med glädje utställningarna på Moderna museet på 1960-talet ”Popkonst”, ”Rörelse i konsten”, ”Hon” med Niki de Saint Phalle och många fler. Nyskapande, kreativa, kul och berörande. Till skillnad mot dagens konstklimat med en anorektisk intetsägande konceptualism enligt formeln: ”projekt, kontext, diskurs” och kanske också en vidhängande obegriplig installation. Jag kan liksom inte släppa den här frågan, varför har konsten utplånat sig själv, övergått från glädjefylld kreativitet till intellektuell masochism? Visst kan tiden ha sprungit förbi mig, jag har också prövat tanken på att jag har någon slags konceptuell störning som gör mig oemottaglig för de flesta utställningar idag på t ex Bonniers konsthall, Magasin 3, Tensta konsthall, Botkyrka konsthall, Moderna museet m fl. Men de förklaringarna räcker liksom inte.

Så kommer jag via en länk på Tanja Bergkvists blogg att läsa ”Clever sillies: Why high IQ people tend to be deficient in common sense” av den brittiske medicinprofessorn Bruce G. Charlton. Den tes Charlton presenterar i artikeln är enkel. Där normalbegåvade personer tenderar att enkelt lösa vardagliga problem och social interaktion via intuition och erfarenhet tar den högintelligente i stället gärna till abstrakt analys, ofta med förödande resultat. Typexemplet är den galne professorn, den vettlöse politikern eller andra i samhället framgångsrika personer.

My hunch is that it is this kind of IQ-advertisement which has led to the most intelligent people in modern societies having ideas about social phenomena that are not just randomly incorrect (due to inappropriately misapplying abstract analysis) but are systematically wrong. I am talking of the phenomenon known as political correctness (PC) in which foolish and false ideas have become moralistically-enforced among the ruling intellectual elite. And these ideas have invaded academic, political and social discourse. Because while the stereotypical nutty professor in the hard sciences is a brilliant scientist but silly about everything else; the stereotypical nutty professor social scientist or humanities professor is not just silly about ‘everything else’, but also silly in their professional work.

Först tog jag naturligtvis inte det här riktigt på allvar och fortfarande tycker jag nog Charlton går lite väl långt, men ju mer jag tänker på det desto mer verkar det ändå ligga något i denna provocerande tanke. Hur kunde exempelvis den briljante Olof Palme som utbildningsminister på 1960-talet genomdriva en så förödande skol- och utbildningsreform? Och hur kunde intelligenta människor anamma teorin om patriarkal könsmaktsordning och få den att genomsyra snart sagt varje samhällsområde?

Det slår mig hur väl Charltons teser, även om de är ytterst provocerande, passar in på den mer trendiga delen av konstvärlden. Bildade och intellektuellt briljanta människor som fattar direkt galna beslut utan att själva inse hur pass långt upp i det blå man hamnat. Inom konsten måste det givetvis råda vida ramar, och kanske vidare än för samhället i övrigt, men när ska konstvärlden inse att man för länge sen lämnat resten av samhället bakom sig, rentav tappat all anknytning?

Martin Erik Andersen på galleri Riis. Mer om utställningen på Kulturdelen

Uppdatering 2012-03-29
Charlton stöder sina teser bland annat på forskning av Satoshi Kanazawa som kortfattat beskriver sina hypoteser om intelligensens evolutionära uppkomst och utveckling i en artikel i Psychology Today: ”How Did General Intelligence Evolve?”.

I believe scientists and civilians alike may have grossly exaggerated the importance of general intelligence in everyday life. Intelligence does not help you with really important problems in your life, such as maintaining a successful relationship, being a good friend, and raising children. It merely helps you with solving unimportant, evolutionarily novel problems like getting formal education, making money in a capitalist economy, and flying an airplane.

En annan kort artikel ger vidare förklaringar till intelligensproblemet: ”The Hypothesis. Why do people want what they want?”. Alltså en hypotes om hur det kommer sig att individuella värderingar utvecklats. – Ursäkta att detta kanske går lite väl långt, men jag tycker det är fascinerande tankar.

I believe evolutionary psychology is key to uncovering the origin of individual preferences and values. The Savanna Principle states that the human brain has difficulty comprehending and dealing with entities and situations that did not exist in the ancestral environment. The theory of the evolution of general intelligence suggests that general intelligence evolved as a domain-specific psychological adaptation to solve evolutionarily novel problems. Their logical conjunction suggests a qualification of the Savanna Principle and leads to a new hypothesis about individual preferences and values.

I en tredje kort artikel kommenterar Satoshi Charltons teser: ”If Liberals Are More Intelligent than Conservatives, Why Are Liberals So Stupid?”. (”Liberals” betyder enligt amerikansk terminologi ”vänster” och inte som i senare svensk terminologi ”höger” konstigt nog)

Satoshi ansluter sig till Charltons teser men ogillar hans terminologi ”Clever silly”. Det finns fler länkar i artiklarna för den som vill fördjupa sig i ämnet. Jag har ingen aning om hur pass kontroversiella eller allmänt vedertagna dessa tankar är. Jag tycket bara att de är rätt fascinerande. Och som sagt i slutändan kanske kan vara en tänkbar förklaring till varför den trendigare delen av samtidskonsten verkar ha spårat ur totalt – för mycket abstrakt analys – för lite intuition och känsla.

Läs även andra bloggares åsikter om konst, samtidskonst, konstteori, högintelligenta personer, evolutionspsykologi

Har konsten någon framtid?

Börje — Tue, 28 Feb 2012 21:33:46 +0000

Hur kommer konsten att se ut i framtiden? Ett intressant ämne, inte minst för oss som inte känner oss riktigt bekväma med den fokusskiftning konsten haft under senare decennier, från det estetiska, form- och färginriktade till den idébaserade, politiserade, socialkritiska och konceptuella samtidskonsten. En intressant artikel i ämnet med titeln ”Konstens framtid – den nya versionen” har publicerats av Peter Ekström på webbportalen ”Kulturdelen”.

Artikeln är som jag uppfattar det ett led i en pågående konstteoretisk debatt mellan Peter Ekström och Lars Vilks. Alla utsagor om framtiden är självklart i högsta grad osäkra, men medan Lars Vilks gärna vill tro att allt kommer att förbli vid det gamla känns Ekströms resonemang uppfriskande för oss som har svårt för den menlösa fulkonst som nu dominerar på tongivande konsthallar runt om i landet.

Den konstteoretiska debatt som artikeln utgår från rör den institutionella konstteorin som Vilks förespråkar gentemot Ekströms språkliga konstteori. Vad som är sant i den dispyten ligger en aning över min nivå att bedöma, men nog verkar Ekströms teori både vettigare och mer sympatisk, inte minst eftersom den förefaller mer inkluderande än den institutionella konstteorin som ju berör bara den hermetiskt slutna konstvärlden. Min egen ståndpunkt i konstteorifrågan är den nya allmänna konstteorin, där vad som är konst och kvalitet i konsten bestäms av mig själv (och av dig), utan några pekpinnar av överintellektualiserade konstvärldsmänniskor.

Ekström utgår i sitt resonemang från de metoder som används vid vetenskapliga framtidsstudier: prognoser, värderingsstudier, expertråd, framtidsscenarier, trendframskrivning, backcasting, och berättelser om framtiden. Från främst modevärlden hämtar han dessutom begrepp som pendelregeln, det nyss moderna och det övriga samhällets förändring. Konstmarknaden och konstinstitutionernas planering spelar också in i bedömning av konstens framtid.

Några hållpunkter i framtidens konst kan enligt Ekström bli:

nya kanaler för konstens exponering, t ex street art
ökad privatfinansiering av konst
med utgångspunkt från pendelteorin bör konsten slå över i motsatsen och bli mindre teoretisk och mer form- och underhållningsinriktad
det välgjorda och hantverksmässiga återuppstår
kanske ökar även intresset för grafik och textil

Jag hoppas att Peter Ekström har rätt, för visserligen är konsthistorien en källa att ösa ur för oss som gillar det estetiska, men nog vore det uppfriskande att se lite mer av välgestaltad samtidskonst som förmår beröra.

Läs även andra bloggares åsikter om konst, framtid, konstteori

Under omprövning. En antologi om konst, kanon & kvalitet

Börje — Sat, 01 Oct 2011 21:08:02 +0000

Johan Lundberg (red):
Under omprövning. En antologi om konst, kanon & kvalitet
Atlantis 2011, 443 s.
ISBN: 9173534641

Undrar du liksom jag varför så mycket i det seriösa kulturlivet blivit så ointressant, samtidskonsten så likgiltig, den nutida musiken så disharmonisk, litteraturen ett språkmaterialistiskt formexperiment, arkitekturen uttryckslös funkispastish. Då ska du absolut läsa den här boken. Och tillhör du det motsatta lägret, skönhetshatarnas vänner, så är boken troligen ännu angelägnare.

Frågorna är rätt komplexa och svaren knappast kristallklara. Ändå antyds i texten här och var hur allt kan tänkas hänga ihop. Till exempel hur de ekonomiska bindningarna mellan konstnärer, gallerister, samlare, kritiker, kuratorer, muséer och auktionsverk skapar en närmast ogenomtränglig konsensus som tvingar fram ständigt ökade priser på etablerade samtidskonstnärers verk.

Trettiotvå svenska och utländska författare medverkar med artiklar i boken som också innehåller sexton sidor bilder i färg. Många av texterna känner jag igen från tidskriften Axess, men det är intressant att läsa allt i ett sammanhang. Ämnena spänner över stora delar av kulturlivet med materialet indelat i tre delar: 1. Modernismens avigsidor & konsekvenser. 2. De utdefinierade. 3. Bortom modernismen.

Boken är en kulturkonservativ uppgörelse med kulturradikalismen som man uppfattar har spelat ut sin roll. Jag håller väl knappast med om allt som står i boken, men blir övertygad i detaljer och huvudbudskapet har en klar poäng. Den kulturradikala kostymen har blivit för trång och skavande, det behövs något nytt. Exakt vad är kanske inte så lätt att sätta fingret på, men man gör ett försök att ange färdriktningen i del 3 Bortom modernismen.

Mest minnesvärt för mig är kanske Gunnar Larssons bidrag: Konsthistorien, ickekonsthistorien. Han konstaterar bland annat att nu när allt kan räknas som konst kommer det som fortfarande klassas som ickekonst att bli så exklusivt att det närmast blir elitistiskt. En bra sammanfattning av situationen tycker jag. Samtidskonstnärerna slåss om att bli först med att lansera ickekonsten. Om man nu kan hitta den.

Boken innehåller också intressanta avsnitt om arkitektur. Theodor Dalrymples karaktäristik av Le Corbusier som en kriminaldåre går kanske en aning långt för min smak, men visst är det egendomligt att så befängda idéer som Le Courbusiers stadsplaner kunnat få så stort genomslag och så förödande konsekvenser, inte minst i vårt land. Axel Odelbergs artikel: En stad utan intima rum och hemtrevliga prång, kompletterar kritiken mot Le Courbusier med exempel från den indiska staden Chandigarh. Alain de Botton skriver om Ornamentiken som kompass i samtiden.

I del två De utdefinierade kan man läsa om bortglömda men intressanta författare och konstnärer från omkring förra sekelskiftet. De som aldrig riktigt fick plats i historieböckerna.

Johan Lundberg bidrar med flera intressanta artiklar, bland annat en bra sammanfattning av Figurationsdebatten, som handlar om den lilla utställningen med norsk föreställande konst på Edsviks konsthall år 2009. Den som för ett ögonblick lyckades bryta mot konsensus i den svenska konstvärlden.

Se även:
Lars Anders Johanssons anmälan av boken
”Recension” i tidskriften Fokus
”Recension” i Helsingborgs Dagblad
Recension i SvD
Recension i GD
Recnsion i Expressen
Recension i UNT
Recension i Sydsvenskan

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, konst, konstteori, Under omprövning

Ulf Linde: Sammelsurium

Börje — Tue, 20 Sep 2011 18:25:29 +0000

Ulf Linde: Sammelsurium
Bonniers 2011, 144 s.
ISBN: 9100125849

Det här är en bok om teckning står det i förordet. Det är det också, men det är först en bra bit in i den tunna boken som man upptäcker det.

För ett inkännande seende finns ett värde hos konstverket bortom alla stilar menar Linde. ”Men det finns inte för det seende som utropat Andy Warhols Brillo Box till ett mästerverk. För att kunna genomföra den transmutationen måste man först hävda dogmen att allt i ett konstverk betingas av socio-kulturella konventioner. Den dogmen gör en blind”.

Linde hämtar sina argument från de mest oväntade håll som Immanuel Kants fromme vän Johann Georg Hamann och den Bysantinska ikonoklasmen. Men Linde har inte blivit religiös, det finns ”agnostiska korollarier” till dessa avsnitt.

Ulf Linde är för mig den store konstpedagagogen, den som gör det svåra enkelt. Och hädanefter kommer jag alltid vid krokiteckning ha något om trefalden hos en teckning i bakhuvudet: ”Hur tanken genom ett streck görs synligt på papperet och hur naturen visar sig i strecket. Så uppträder anden, själen och materien i en tyst teckningssal”. Och ska man teckna en panter bör man liksom Matisse först själv krypa på golvet som en panter. Det är det som är inkännande seende.

Läs även andra bloggares åsikter om konst, konstteori, teckning, socialkonstruktivism

Det ideologiska filtret mellan konsten och publiken

Börje — Mon, 11 Apr 2011 22:03:15 +0000

Nu är vi där igen. Misstron mot konstbetraktarens kompetens att själv se på bilder. I Kulturnytt P1 måndag 2011-04-11 (Ca 4,5 minuter in i programmet) kommenterar Hedvig Weibull utställningen ”Vardagens hjältar” på Athenéum i Helsingfors. Utställningen omfattar Finsk och Europeisk konst från perioden 1875-1918.

Felet med utställningen är enligt programmet att den visar konst som tilltalar de populistiska Sannfinländarna.Och framförallt att det är oansvarigt av muséet att låta folk se utställningen okommenterad eftersom naturalistisk konst som det här är fråga om inte borgar för sanningen. Man riskerar att få se ”en herosik berättelse”. Vi ska tydligen överallt tvingas ha ett samtidsideologiskt filter mellan oss och konsten.

Eero Järnefelt: ”Trälar under penningen” (Sved) 1893.

Nej jag har ingen sympati för Sannfinländarna eller deras svenska motsvarighet. Och visst kan konstpedagoger göra ett utmärkt jobb. Men denna Hedvig Weibulls ilska över att man låter folk se på konst utan det samtidsideologiska filtret gör mig misstänksam. Vems ärenden går konstpedagogen? Sina egna eller någon annans? Knappast folkets i varje fall, eller?

Uppdatering 2011-04-21: Hedvig Weibulls artikel om utställningen på SR Kulturnytt.

Läs även andra bloggares åsikter om konst, utställningar, Ateneum, Helsingfors, Finland, konstteori, ideologi

Göran Ståhle: Mellan konsten och publiken

Börje — Thu, 31 Mar 2011 19:15:48 +0000

Ståhle, Göran: Mellan konsten och publiken
Carlssons 2010. 111 s.

Titeln på Göran Ståhles bok, ”Mellan konsten och publiken” är precis vad det handlar om. Konsten idag kräver mer än någonsin en mäklare, en konstpedagog. Den konst som tidigare kunde förstås i varje fall av den någorlunda orienterade och bildade betraktaren är idag ofta totalt otillgänglig utan gedigna förkunskaper, inte bara om samtidskonst i allmänhet och aktuell filosofisk debatt, utan även djup kunskap om varje enskild konstnärs personliga kodspråk. Den kulturella gemenskap på vilken tidigare konst kunnat basera sitt innehåll är idag uppbruten i lika många kulturella språk som det finns samtidskonstnärer. För mig är bristen på pedagogik ett uppenbart problem. Samtidskonsten når inte ut.

Konstpedagoger som Göran Ståhle gör säkert ett alldeles utmärkt jobb. Dessutom antagligen nödvändigt om det överhuvudtaget ska vara meningsfullt att ställa ut samtida konceptkonst och liknande. Det är bara det att jag personligen inte vill ha något eller någon som står mellan mig och konsten. Jag vill ha en direktupplevelse, som visserligen kan ske i flera steg – först det måleriska – formernas och färgernas spel, linjer, balans osv – och därefter innehåll, ikonografi, kanske i flera nivåer. Det här sättet att uppleva konst är naturligtvis totalt föråldrat idag när det sällan finns någon form att uppleva.

Jag läste Göran Ståhles bok som ett led i mina försök att begripa något av samtidskonsten. Alltså den konceptuella fulkonst som verkar dominera på biennalerna runt om i världen just nu och fyller progressiva konsthallar i vårt land. Eller kanske snarare att förstå varför den berör mig så lite.

Det är sant att jag kanske inte alltid ägnar tillräckligt långvarigt och intensivt intresse åt sådant som är presenterat med samtidskonstens typiska otillgänglighet och oförmåga till kommunikation. Men det är inte hela sanningen, för även när jag fattat något, ibland det uppenbara, ibland efter inte obetydlig ansträngning och undersökning av bakgrund osv så begriper jag inte poängen med den här intellektuella konsten, den som alltid måste problematisera allting. Jag uppfattar inte poesin, begriper inte vad konsten kan tillföra i de socialkritiska ämnen där rätt forum snarare skulle kunna vara Statens Offentliga Utredningar eller liknande.

Visst finns det starka undantag. Till exempel Eva Löfdahls utställning på Moderna Museet just nu lämnar en känsla av förundran. Men jag saknar ändå det emotionella, det direkta tilltalet.

Visst hopp kan förstås ändå skymta, Retrogardisterna nämns allt oftare. Inte vet jag om det är den rätta vägen att gå för den framtida konsten men det är definitivt rätt med minskad enkelspårighet inom konstlivet. Och äntligen kommer de konststudenter som går på Atelier Stockholm att beviljas studiemedel från CSN. Jag antar att det också kommer att gälla Florence Academy of Art i Mölndal. De två är såvitt jag vet de enda klassiska måleriutbildningar som finns i Sverige. Tidigare har de som velat lära sig det riktiga hantverket tvingats utomlands. En mindre skandal att den här legitimeringen inte skett tidigare.

Ståhle gör en intressant notering. På sidan 16 gör han en jämförelse mellan författare och konstnärer. Det går inte att utbilda sig till författare. Varför ska det då gå att utbilda sig till samtidskonstnär när samtidskonsten handlar enbart om idéer. Hur utbildar man sig i att få idéer? Och vi har ju Lars Vilks ord – för övrigt helt trovärdiga – på att det bara behövs tre dagar för att utbilda sig till samtidskonstnär. Ändå berättigar utbildning på vanliga konsthögskolor till studiemedel.

På sidan 26-27 frågar Ståhle tvärtom varför konstnärer ska vara yrkesmässiga fossiler, dvs arbeta med traditionella metoder. Samtidigt talar han sig på flera ställen varm för att konst handlar om kommunikation, utan att inse att traditionella kommunikationsmetoder är oöverträffade. Samtidskonstens språk går inte fram.

Ståhles bok är intressant och läsvärd. Dessutom ger den mig idén till den nya allmänna konstteorin. På sidan 29 berättar han om den pensionerade snickaren från Nyköping som vet vad konstens uppgift är, nämligen att skapa det han tycker är vackert. Vi borde alla skaffa oss en sådan personlig konstteori, sedan skulle man slå ihop resultatet, jämka samman smaken och så har vi den nya allmänna konstteorin som tveklöst skulle slå ut den institutionella konsten på Artfacts topplista.

Jag är rätt säker på att många liknande konstsociologiska undersökningar har företagits utan att det på minsta sätt har rubbat den slutna konstvärldens uppfattning. Det får mig att starkt misstänka att Steven Pinker har rätt i sin uppfattning att det egentliga skälet till att samtidskonsten blivit så ful och obegriplig är exklusivitetskravet. Det alla kan uppskatta är inte värt något.

Andra bloggar om: böcker, konst, konstteori, konstpedagogik, samtidskonst