Konsthatet

Jag läste med intresse gårdagens understreckare i SvD “Att hata konst – utan att förstå varför” skriven av Håkan Lindgren. Utgångspunkten är en tysk debattbok “Kunst Hassen” av tidskriftsredaktören Nicole Zepter. Lindgren tar även upp den danska debattboken “Kritik av den negativa uppbyggligheten” av Frederik Stjernfelt & Søren Ulrik Thomsen, i svensk översättning 2007, en bok jag faktiskt råkar ha läst.

Utställningar med samtidskonst fyller enligt Zepter besökarna med en “tyst, diskret skam” utan att någon låtsas om det. Officiellt finns förstås ingen dålig samtidskonst. I dag är ju allting bra. Zepter försöker förklara den besvikelse hon känner inför alla långtråkiga utställningar med samtidskonst och varför hennes ursprungliga fascination och begeistring inför konst numera inte inställer sig.

Lindgren menar att båda böckerna siktar mot en av vår tids smärtpunkter, men för att verkligen nå dem måste man gå djupare. Att som konstnär idag ställa frågor och vara gränsöverskridande är ofarligt eftersom frågor alltid är intelligentare än svar. Vår tids konstprovokationer fortsätter i 1910-talets anda, men är enligt Lindgren helt irrelevanta idag. För hundra år sedan gick de sociala konfliktlinjerna rakt igenom konsten och fann sitt utlopp genom den och gjorde konsten laddad. Nu är det tvärtom, konsten måste leta upp konflikterna och flytta dit där de finns. “Först när vi har släppt detta krampaktiga grepp kan konsten på nytt bli någonting alls – social eller esoterisk eller vad som än kommer att intressera framtidens konstnärer.

Resonemanget berör också Carl Michael von Hausswolffs utställning med målningar utförda med aska hämtad från krematoriet i Maidanek. Något som bara resulterar i förnedring för alla inblandade. Och vi lär oss hylla självförnedringen. Men är detta inte bra konst? Och i så fall varför? Finns det några inomkonstnärliga kvalitetskriterier för en sådan slutsats? Lindgren hittar inte några principer för ett sådant resonemangs bärkraft eftersom vi lever i ett limbo. Men hur länge kommer vi att klara det? Och vilka dåliga principer kommer vi att i desperation fly till när vi har tröttnat? Här menar Lindgren att smärtpunkten ligger – både konsten och samhället vilar egentligen inte på något alls, bara tomhet.

Men publiken fortsätter tålmodigt att strömma till samtidskonsten i den ständigt svikna förhoppningen att den ska ge dem något. Hur länge ska de behöva vänta på att det ska ske?

Andra bloggar om , , , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i konst, konstteori, samtidskonst. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Konsthatet

  1. Jenny B skriver:

    Jag håller med om mycket (utan att ha läst någondera av böckerna, bara understreckaren). Det finns en hel del konst som känns som att den är gjord enbart i ett försök att hitta något eget, vilket inte alltid betyder något originellt eller ens bra. Men ändå är det sällan som man läser kritiska konstrecensioner, oftare är de försiktigt förstående. Visst, man kanske inte har förstått konstnärens intentioner, men då behöver konstnären vara tydligare.

    • Börje skriver:

      Jag tolkade det där med smärtpunkten i Lindgrens text som ett val mellan total principlöshet och en eller flera dåliga principer. Principlösheten är väl ett resultat av den postmoderna tid vi lever i nu där sant eller falskt, rätt eller fel osv inte längre existerar vare sig i konsten eller i samhället i stort. Men man undrar ju om det inte också skulle gå att hitta någon god princip?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


+ nio = femton