”Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar”


Schibli, Martin & Vilks, Lars: ”Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar” Doxa 2005.
ISBN: 9157804591

Ska man skratta eller gråta? Det är frågan jag ställer mig en bit in i läsningen av boken. Jag föredrar att skratta.

Menar författarna verkligen allvar? Jag är inte så säker – trots den omsorgsfulla och med filosofiska referenser kryddade framställningen som dessutom är välförsedd med exempel på både konstnärer och konstprojekt inom området internationell samtidskonst.

Är det ironi, cynism, rentav nihilism eller faktiskt realism? Kanske är den här boken helt enkelt ett konstprojekt? Men jo, författarna är verksamma med undervisning på flera av landets konstskolor så det är nog på allvar. Detta är vad som gäller idag.

Drypande av postmodernistisk ironi gör man en grundlig och i mitt tycke övertygande genomgång av hur konstvärlden fungerar och hur man som internationell  konstnärsaspirant kan manipulera den i eget syfte.

En huvudtes i boken är den institutionella konstteorins giltighet, dvs att vad som är konst och kvalitet i konsten bestäms av vad konstvärlden tycker i motsats till modernismens konstsyn och Kants konsteori, där det ensamma konstnärsgeniet står i centrum.

Teorin att konstvärlden bestämmer är väl inget att invända mot, särskilt inte eftersom inget verkar uteslutet, så det köper jag gärna. Men den kantska/modernistiska teorin om det ensamma konstnärsgeniet verkar ju också lite lockande – vem vill inte vara geni?

Och konstvärlden verkar tycka att snart sagt vad som helst kan vara konst. Därmed blir också gränsen mellan konst och icke-konst alltmer diffus. Schibli/Vilks menar att konst är det som ”kan bli föremål för reflektion på hög nivå”. Jag undrar förstås om man inte befinner sig på lite osäker mark här – vad kan inte bli föremål för reflexion på hög nivå?

Boken ger en mängd exempel på vad som är konst enligt den institutionella konstteorin och dess avläggare Den Internationella Samtidskonsten, DIS, till exempel:

Rikrit Tiravanija, bjuder sina vänner på thaimat, som ett konstprojekt. (s 71)
– Greenpeace deltar i konstutställning.
Superflex biogasprojekt i Tanzania, (s 112)

Andra exempel på tänkbara konstprojekt (s 102)

– Lägst levnadsstandard i världen
– Våldsbrott i park
– Flyktingar som gömmer sig i Sverige
– Boxning ur ett genusperspektiv
– Vargar
– Förhållanden i Palestina
– Bilen som identitet
– Slå sönder saker och laga dem
– Kvinnor som pizzabagare
– Människors beteenden i varuhus
– Dokusåpan som verklighet
– Människor med extrema intressen
– Att noggrannt studera och registrera innehållet i en skolportfölj

”Det är bäst att med finstämd ironi inte tro på konsten” säger författarna (s 32) med udd mot de modernister som med religiös övertygelse tror på konstens kraft och mening.

Nåväl, vilken konstteori som ska gälla är väl närmast en akademisk fråga. Åtminstone så länge jag tillåts måla som jag vill, så länge ingen konstpolis tvingar mig göra obegripliga installationer eller arrangera meningslösa happenings. Man kan förstås tycka att konstscenen blivit så mycket tråkigare, mer akademisk  under den nya ideologin. Men det är väl en fråga om tycke och smak.

Men ideologi förefaller vara viktig för den unga generationen konstnärer som ska slå sig in på konstmarknaden. Jag undrar bara varför man vill bli konstnär om man inte är intresserad av bilder eller det estetiska överhuvudtaget? Varför inte bli journalist, skribent, dokumentärfilmare, socionom, kock eller politiker? Då borde man väl ha större möjligheter att nå sin publik?

Att vara internationell samtidskonstnär verkar i varje fall knappast vara något att stå efter, och tänk så många begåvade bildmålare som världen kan ha förlorat till DIS! Men den moderna konstideologin har sina tappra försvarare och det måste man respektera. Hoppas bara att det verkligen kan ge utövarna någon behållning, någon slags upplevelse, att det inte bara är ren opportunism.

Lite beklämmande är nämligen hur osjälvständig och låst av trenderna den internationella samtidskonsten förefaller – likriktningen är min egentliga invändning – inte mot boken men mot samtidskonsten och hur konstvärlden fungerar. Det handlar uteslutande om socialkritik med teman som feminism, genus, identitet, migration, globalisering, mediekritik, miljö. Bildkonst är näst intill förbjudet, skönhet och emotion är onämnbart, man arbetar i projekt, helst med alla tänkbara media och uttrycksformer utom de rent visuella. Eftersom det sällan finns någonting att se på inom DIS är en viktig ingrediens diskursen, en text som bygger på någon lämplig filosofisk tes. – Man får huvudvärk av tristess vid blotta tanken. 

Det tidsbundna i Den Internationella Samtidskonsten, DIS är påtagligt. Vad som gäller är att till varje pris komma med något nytt. Det är väl också en anledning till att man övergett måleriet vars möjligheter till förnyelse man – antagligen med viss rätt – betraktar som begränsade. Varför man nu nödvändigtvis ständigt måste göra något nytt, räcker det inte med att göra något bra?

Frågan om kvalitet förefaller helt underordnad i DIS, ”välkommen till medelmåttigheten” (s 17). Vad som är kvalitet bestäms ju dessutom av konstvärlden – alltid finns det någon curator eller gallerist som är tillräckligt tokig för att gå på mitt projekt. Författarna vill inte främja charlataner, fast om charlatanen lyckas slå sig in på den seriösa konstmarknaden har han/hon i och med detta bevisat sin kvalitet. Mycket av samtidskonsten förefaller ju faktiskt handla om meningslösheter eller rent bondfångeri. – Nu är jag kanske onödigt elak, för boken poängterar faktiskt att man också bör anstränga sig lite, men skillnaden mellan ironi och allvar i texten är inte självklar. Det är faktiskt lite gåtfullt varför författarna kryddar framställningen med så mycket ironi som väl direkt motverkar bokens trovärdighet.

Kan man då faktiskt bli internationell samtidskonstnär på bara tre dagar? Ja, näst intill, är jag böjd att tro efter att ha läst boken. För det första är det enligt författarna ett mindre problem att skapa själva verket, projektet – ”det ordnar sig alltid”. – Man kan t ex sitta några timmar framför TVn och sampla ihop en video. Dessutom kan ju projektet bestå av snart sagt vad som helst, allra helst ska man arbeta med readymades och det sparar ju tid. Projektet kompletteras med en diskurs som helst ska vara obegriplig i syfte att undvika att vara alltför illustrerande och att bredda tolkningsmöjligheterna.

Sin tid och energi ska konstnären i stället ägna åt nätverksbyggande, att knyta kontakter, bygga upp relationer i konstvärlden. Det är nämligen via relationsmarknadsföring gentemot konstvärlden som allt avgörs. Man närmar sig väl därmed det industriella synsättet där tumregeln är att tid/kostnadsförhållandet mellan idé, tillverkning, försäljning av en produkt är 1 till 10 till 100. Marknadsföringen och försäljningen tar alltså 100 gånger så mycket resurser i anspråk som ”uppfinnandet”.

Ganska festliga beskrivningar ges av olika konstnärstyper, en del praktiska råd av häpnadsväckande självklar karaktär presenteras (detta är faktiskt en handbok). Boken avslutas med ett behändigt 50-sidigt konstfilosofiskt lexikon med tonvikt på namn och begrepp som en samtidskonstnär bör känna till.

En intressant analys görs av den svenska marknaden för samtidskonstnärer. Med utgångspunkt från en beräkning av antalet rimligt intressanta utställningstillfällen per år som finns i landet på olika konstinstitutioner och gallerier kan marknaden bära ca 1000 konstnärer. Olika beräkningar visar att det finns ända upp mot 26000 yrkesverksamma som själva räknar sig som konstnärer, flera tusen av dessa med högskoleutbildning. Den slutsats man drar är att chansen att kunna försörja sig på samtidskonst är näst intill noll. Däremot kan det finnas goda chanser att ha rent konstnärliga framgångar.

Trots sitt delvis ganska teoretiska innehåll är boken lättläst och underhållande. För mig är den dessutom klargörande på många sätt. Den visar varför samtidskonsten ofta är så intetsägande, ointressant, oengagerande, erbarmligt tråkig, anskrämligt ful och ibland till och med motbjudande. Den internationella samtidskonsten, DIS verkar styras av blaserade och överintellektualiserade curatorer, gallerister, kritiker och andra tongivande personer i konstvärlden. Jag tvivlar på att så värst många konstnärer egentligen gillar att tvingas lägga sig platt för dessa makthavare för att lyckas i sitt yrke.

Helst ska man tydligen ta ställning i den konstideologiska striden (s 27), men så teoretiskt bevandrad är i varje fall inte jag. Jag nöjer mig med att uppskatta det som är bra, vare sig det är MOD eller DIS i den mån det går att begripa.

Jag vet inte om amatörmålare som jag överhuvudtaget räknas in i författarnas klassificering. Kanske är jag en förkättrad modernist, en bildmålare (i sällskap med Rafael och Michelangelo) enligt bokens benämning på de otidsenliga varelser som ännu inte accepterat det postmodernistiska konstkonceptet. 

I den ideologiska kampen finns ju dessutom kitschmålarna under Odd Nerdrum. På ”fan clubens” hemsida skräder man inte orden:

”Since being skilled and gifted is forbidden in Art, its most famous have not been selected out of quality. Those who want to be artists are forced to become opportunists in order to succeed. They must be willing to comply, they must show their “good will” by stopping themselves from creating emotional narratives. This is the slavemorality of Art.”                        

(Jan-Ove Tuv)

 

 

 

 

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i böcker, konst, konstteori, samtidskonst. Bokmärk permalänken.

15 svar på ”Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar”

  1. Lars Vilks skriver:

    En liten sak, men viktig, du skriver:

    ”Och konstvärlden verkar tycka att snart sagt vad som helst kan vara konst. Därmed blir också gränsen mellan konst och icke-konst alltmer diffus. Schibli/Vilks menar att konst är det som “kan bli föremål för reflektion på hög nivå”. Jag undrar förstås om man inte befinner sig på lite osäker mark här – vad kan inte bli föremål för reflexion på hög nivå?”

    Korrekt att allt kan bli föremål för reflexion på hög nivå. Men konsten ligger automatiskt på denna höga nivå, den är institutionellt likställd med den reflexion den blir föremål för. Det skapar en speciell situation för reflexioner kring konst.

  2. Börje skriver:

    OK, tror jag förstår. Det är verkligen subtilt, men inte desto minde intressant att tränga in lite i den ”gällande” konstteorin.

  3. MMN skriver:

    Fan också, alla hinner recensera den här boken före mig! Som jag ser det är boken är en tämligen objektiv beskrivning av dagens konstvärld, Vilks & Schibli har ju egentligen bara iakttagit utan att dra i från eller lägga till, vilket per automatik blir till ironi och sarkasmer då saker och ting är som de är.

  4. Pingback: Börjes konstblogg » Konsthögskolans elevutställning

  5. Pingback: Börjes konstblogg » Arty om Monica Bonvicini och om arkitektur och stadsbyggnad

  6. Eva Nygren skriver:

    Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om detta: jag både håller med dig och inte. Jag tycker nog själv att nytänkande inom konst är en mycket viktig del av konsten. Men det kan ju vara det egna nytänkandet, frikopplat från vad som händer på ”konstscenen”, alltså din egen utveckling. För opportunism i skapandet är livsfarligt tycker jag.

    Men jag håller med dig i det du skriver om skönhet och emotion. En viktig sak för bildkonsten är att ge åskådaren, den upplevande, en upplevelse som är icke-verbal. Så tänker jag. Men det behöver inte nödvändigtvis vara det sköna. Men det kan vara. Det som är fint med bildkonsten är just att den är icke-verbal, vilket gör att det kan kännas rätt tungt att diskutera konst för varje mening tar en liksom längre och längre bort från det jag kallar konstupplevelse.

    Fördomsfritt förhållningssätt är viktigt i förhållande till konst, tycker jag. Jag tycker att jag genom att titta på mycket konst genom åren, har fått en ödmjukare inställning och kan njuta av fler sorters konst. Det känns viktigt att det är den egna upplevelsen man har, den subjektiva inre upplevelsen som jag skrev om i JAHAJA, inte en som man blir delgiven genom mediernas gurus.

  7. Börje skriver:

    Eva: Bra uttryckt, man blir lätt lite kluven. Dels vill man självklart vara öppen och fördomsfri även inför det som inte tilltalar en personligen, dels har man sina egna preferenser där mycket av det nya inte har någon plats.

    Personligen tycker jag nog att mycket av det som görs i dag av konceptkonst, installationer, happenings osv är ganska ointressant, det är alldeles för intellektuellt. Konst ska som du skriver, åtminstone för mig, ge en icke-verbal upplevelse för att överhuvudtaget räknas.

    Konst som kräver en åtföljande filosofisk diskurs för att kunna uppfattas är ju verkligen allt annat än icke-verbal. Den sortens konst passar väl bättre inom filosofins domäner.

  8. Eva Nygren skriver:

    Jag har gått på konstskola i Jerusalem, mellan 1972 och 1974. Det var en fin utbildning har jag insett rätt sent, den motsvarade då vårt Konstfack.
    Men en gång fick vi en uppgift att göra ett verk som byggde på en idé, conceptual art som det heter på engelska. Jag gjorde en grej som jag tyckte var väldigt intressant. Jag fotograferade städverktyg, sopborste, skyffel, etc utan något annat i bilden. De var i dockformat. Bredvid dessa foton ställde jag upp både dessa dockredskap och motsvarande redskap i verklig storlek. På fotona syntes inte vad jag hade fotograferat, om det var de små, oanvändbara, eller de ”verkliga”. Mina lärare som skulle bedöma var väldigt förtjusta. Sedan bad de mig förklara vad jag menade med det jag hade gjort och vad som var idén. Då sade jag (en mycket, fram till dess, lydig och auktorärt uppfostrad person) att ”om ni inte förstår det då har jag misslyckats med mitt verk”. De krävde att jag skulle göra en som du kallar intellektuell diskurs som du benämner det och jag vägrade faktiskt, säkerligen beroende på att jag inom mig kände mycket starkt att jag hade rätt och de fel. Jag blev underkänd på uppgiften.

  9. Börje skriver:

    Eva: Antagligen är det så att konsten idag är tvådelad, dels essentiell eller möjligen emotionell kopplad till den Kantska konstteorin, dels institutionell eller huvudsakligen intellektuell. Inte för att jag begriper särskilt mycket av bakgrunden till denna uppdelning, men resultatet oroar mig.

    Tendensen verka ju vara att det som räknas på internationella biennaler och trendiga gallerier är den intellektuella, filosofiskt baserade konsten, som verkar bli alltmer en intern historia för ett begränsat och isolerat konstetablissemang. Den konstintresserade allmänheten har helt enkelt inget att hämta där längre, det finns sällan något emotionellt uttryck som kan tala till många människor. Och vad ska i så fall samtidskonsten vara bra för? Den når ju inte fram någonstans, påverkar ingen, gör ingen skillnad, fyller ingen funktion.

    Nåja, Vilks rondellhundar har naturligtvis påverkat, men inte som konstnären räknade med – att testa konstvärldens gränser vad nu det ska vara bra för, utan snarare på samma sätt som att bränna ner en moské. Så mordbrand skulle väl också räknas som konst om bara någon höjdare i konstvärlden annammade en sådan manifestation. Men är man inte då snarare politisk agitatör än konstnär?

    Nu tror jag väl knappast att den ”vanliga” konsten kan förändra världen i någon större utsträckning, men den kan i bästa fall glädja folk, kanske till och med väcka tankar. Så låt oss fortsätta vara enbart ”bildmålare”, hur gammaldags det nu än må vara.

    Intressant att du gått på konstskola, så har även jag fast det var en kort period i unga år, sen dess förstås ganska många kurser.

  10. Kristian J skriver:

    Avsaknad av gränser verkar inte hjälpa den med brist på kreativitet. En provokation kanske hjälper? Men fungerar provokativ konst? Den som blir provocerad tycker inte om vad den ser, blir ev. förbannad och ser inte mer. Den som tycker om den provokativa konsten blir uppenbarligen inte provocerad och då fungerar den inte heller.
    Den som kan göra bra konst trots snäva ramar tycker jag är mest beundransvärd.

  11. Kristian J skriver:

    Stopp, jag lägger detta inlägg i nutid (dvs 2009)

  12. Pingback: Negativismen inom konsten « Börjes konstblogg

  13. Pingback: Arty om Monica Bonvicini och om arkitektur och stadsbyggnad « Börjes konstblogg

  14. Pingback: Den evolutionsbiologiska konstteorin « Börjes konstblogg

  15. Pingback: Göran Ståhle: Mellan konsten och publiken « Börjes konstblogg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


+ fem = sex