Steven Pinker: Ett oskrivet blad och andra myter om människans natur

Pinker: Ett oskrivet blad
Steven Pinker:
Ett oskrivet blad och andra myter om människans natur
Natur och Kultur 2006, 511 s.
ISBN: 9127108759

Jag har problem med socialkonstruktivismen – jag får inte riktigt ihop den. Alltså föreställningen att snart sagt allt i våra liv är sociala konstruktioner, att människors beteende beror på samhället, miljön eller utanförliggande faktorer och inte i någon given mänsklig natur. Socialkonstruktivismen är den teori som bär upp den nu förhärskande postmodernismen som styr kulturella yttringar och samhällsklimat och som jag uppfattar det, även den obegripliga migränframkallande samtidskonsten. Och som dessutom gett upphov till en del andra egendomligheter, exempelvis i den svenska skolan eller hela genusindustrin, det vill säga den snabbt expanderande verksamheten med genusforskning och myndigheter som inte är nöjda med feminismens tidigare helt rimliga mål: lika rättigheter mellan könen, utan till varje pris vill utplåna tanken på att det överhuvudtaget skulle finnas några skillnader mellan könen. Kattungar, kalvar, kvigor och hundvalpar antas växa upp till katter, tjurar, kor och hundar utan att ta nämnvärt intryck av varandras beteende. Så inte med människor, vi antas enligt socialkonstruktivismen vara helt prisgivna åt vår uppväxtmiljö och som ett oskrivet blad bli formade av den.

Nåväl, för att försöka få grepp om allt detta läste jag Steven Pinkers bok Ett oskrivet blad. När boken kom ut fick den en hel del uppmärksamhet eftersom den gick på tvärs mot mer eller mindre etablerade föreställningar, inte minst i den akademiska världen i USA (liksom i Sverige skulle jag gissa). Skildringen av den amerikanska universitetsvärldens rasande reaktioner mot alla tankar (från Pinker och andra) som vågar försöka rubba deras etablerade föreställningsvärld är faktiskt en av bokens höjdpunkter.

Pinkers mission är att försöka motbevisa tre etablerade föreställningar om människans natur:

– Att människans föds som ett oskrivet blad utan ärvda egenskaper och att all personlig utveckling beror på miljöpåverkan.

– Den gode vilden. Att det är civilisationen som förstör människan, i sitt ”naturliga” tillstånd är människan god och fredlig.

– Spöket i maskinen. Att kropp och själ (eller hjärna och psyke) är olika ting utan samband oavsett vad neurofysiologisk forskning säger.

”Att acceptera en medfödd mänsklig natur är i mångas ögon detsamma som att godta rasism, kvinnoförtryck, krig, girighet, folkmord, nihilism, reaktionär politik och hänsynslöshet mot samhällets svaga…” skriver Pinker, men hela boken är tvärtom ett övertygande bevis på att en naturvetenskaplig förståelse av människans natur utmärkt väl går att förena med humanistiska värden. Man behöver alltså inte vara moraliskt undermålig bara för att man inte accepterar tanken att hela vårt sätt att vara är en social konstruktion utan att våra gener har något med saken att göra.

Socialkonstruktivismens romantiska idé att all ondska är en produkt av samhället har medfört att livsfarliga psykopater behandlas med samtalsterapi och släpps ut i förtid. Kjell Häglund har i Expressen 2009-09-14 berört ämnet i en kommentar till Elisabeth Åsbrinks bok Smärtpunkten som handlar om Lars Noréns Sju tre-projekt, pjäsen där grovt kriminella psykopater agerar skådespelare.

Boken innehåller också ett kapitel om konst och litteratur. Förnekandet av en beständig mänsklig natur, den falska dogmen om det oskrivna bladet ser Pinker som en förklaring till modernismens utveckling och postmodernismens än mer relativistiska och närmast masochistiska konstsyn. Man förnekar ursinnigt tanken på en given mening, säker kunskap, framåtskridande och gemensamma kulturella värden. Verkligheten sönderfaller i en mängd subjektiva perspektiv där inget har företräde framför de andra.

Att skönheten blivit bannlyst i konsten vill Pinker förklara med att skönhet via välståndsutvecklingen, media och en högkvalitativ populärkultur blivit tillgänglig för i stort sett alla människor. Konsten har därför haft svårt att bevara sin exklusivitet genom konstverken själva. Sköna ting förlorar sitt värde när vem som helst kan skaffa dem. Skönhet ses därför med förakt av kultureliten. Det blir i stället den förfinade smaken hos en utvald skara konnässörer som avgör kvaliteten i konsten.

Nu tror jag förstås att det också kan finnas andra förklaringar än strävan efter exklusivitet till att konsten blivit så ful och konstig och att skönheten har ersatts av filosofi. Med en förvirring som förefaller helt uppriktig frågar socialkonstruktivisterna/postmodernisterna: ”vad är skönhet?”. Det är enkelt säger jag: känn efter! Det är ingen definition, men en rekommendation till de som inte kan avgöra vad som är vackert.

Som Martin Ingvar skriver i förordet till boken kan man inte räkna med att alla forskningsresultat blir politiskt korrekta eftersom forskningsrön som gäller våra individuella förutsättningar utmanar centrala begrepp i samhället. Ett av bokens huvudsyften är också att försöka utröna varför teorier som anger biologiska orsaker till våra beteenden så lättvindigt blir misstänkliggjorda.

Pinker går på djupet med de etablerade idéer han vill bestrida, utreder deras uppkomst och historik. Sen smular han sönder dem en efter en utan aggressivitet men med gott humör och klara och väl belagda argument. Och argumenten är både många och övertygande, den 34-sidiga referenslistan omfattar närmare 1000 vetenskapliga verk. I varje fall ger resonemanget anledning till egna reflektioner i ett antal rätt brännande frågor. Boken är trots sina 500 sidor lättläst och intressant rakt igenom, mycket tack vare det raka, lättflytande språket i översättning av Per Rundgren.

Steven Pinker Steven Pinker är en kanadensisk psykologiprofessor verksam vid Harvard i USA. Han är född 1954 och specialiserad på evolutionspsykologi, kognitionsforskning och språkutveckling. Han har dessutom skrivit en rad populärvetenskapliga böcker.

Recension i SvD ”Det ligger i mannens natur att bruka våld”
Intervju med Pinker i Expressen ”I olika vaggor”
Se även: Sydsvenskan ”Sluta sträva efter likhet mellan könen”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i böcker, konstteori. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Steven Pinker: Ett oskrivet blad och andra myter om människans natur

  1. Inga M skriver:

    Det är tur att Du skriver att boken är lättläst. 34 sidors referenslista kan ju annars avskräcka den tappraste. Att den dessutom är skriven av en psykolog gör mig instinktivt vaksam, för att inte säga misstänksam. (Denna vaksamhet inryms i avdelningen fördomar som jag är medveten om, :-), sen har jag säkert ett antal som jag inte vet om – än). Men en psykolog som hävdar genetikens betydelse blir ju tveklöst intressant och borde vara minst sagt kontroversiell inom den egna fakulteten.

    Det här är spännande frågor; hur människan / individen formas av arv och miljö. För det är naturligtvis så att det är en kombination. Allt annat måste vara blåögt att tro.

    Sen tenderar vi som människor ibland att välja enkla vägar till sanningen, dvs välja ut endast det ena alternativet som allena saliggörande, och kanske speciellt i Sverige som tycks kunna rymma endast en sanning åt gången. Dessutom har ju universitetsvärlden valt att dela upp sig rätt strikt i naturvetenskap – humaniora och sällan tycks de två mötas till fromma för forskning om ”hela” människan.

    Under en tid nu så har det varit miljöns inverkan som har dominerat inom alla områden. Och skolan är inte undantagen. Teorin är att alla barn kan lära sig vad som helst bara de får tillräckligt mycket hjälp och stöd och tillräckligt omfattande åtgärdsprogram och tillräckligt många mål och delmål och drabbas av tillräckligt många utvärderingar osv. Det är naturligtvis inte sant. Barn har begränsningar som är betingade av både arv och av miljön utanför skolans maktsfär. Självklart ska skolan göra vad skolan kan för att kompensera men man måste också acceptera de yttre gränserna för vad som är rimligt att åstadkomma. Skriver han något om skolan också förresten?

    Nu tjatar jag lite om Carl Wilhelmson på min blogg, om Du är nyfiken och vill kolla. Han var en positiv upplevelse för mig och faktiskt lite ny utifrån en så stor samling tavlor. Hittills har han för mig bara passerat revy bland många andra konstnärer, han hänger ju överallt på svenska museer. Men han har absolut hög kvalitet.

  2. Börje skriver:

    Inga:
    Boken innehåller ett kapitel med titeln ”Barn” (s 384-411, 27 tättskrivna sidor!). I det kapitlet återges bland annat beteendegenetikens tre lagar som enligt boken är väl belagda i forskningen men ändå är svåra att acceptera för många psykologer.

    De tre lagarna lyder i korthet:

    (1) Alla mänskliga beteendedrag är ärftliga.
    (2) Uppväxtmiljöns påverkan har mindre betydelse för barns utveckling än de genetiska anlagen.
    (3) En betydande del av den variation man ser i fråga om komplexa mänskliga beteendedrag kan inte förklaras av vare sig genernas eller familjens påverkan.

  3. Inga M skriver:

    Det var ju onekligen intressant. Undrar vad han menar formar beteendet under punkt 3 om det vare sig är arv eller miljö. Jag får försöka skaffa boken o kolla. Tack för bra info!

  4. Börje skriver:

    Johan Lundberg har idag en formulering på Axessbloggen som jag tillåter mig att citera här:

    ”Stora delar av de konstruktionistiska teoribyggena är heltigenom ideologiskt grundat och emotsägs av betydande delar ny naturvetenskaplig forskning. En kvalificerad gissning är att man om 20-30 år kommer att se tillbaka på de konstruktionistiska teorierna ungefär på som samma sätt som vi idag ser tillbaka på exempelvis rasbiologisk forskning: som mer eller mindre grundlöst svammel”

  5. Pingback: Göran Ståhle: Mellan konsten och publiken « Börjes konstblogg

  6. Börje skriver:

    Frågan om arv eller miljö är ju verkligen inte ny. Jag skulle gissa att de flesta människor idag till skillnad mot socialkonstruktivisterna anser att både arv och miljö i någon väsentlig grad har betydelse för människans utveckling. Att man således erkänner att det kan finnas släktdrag eller medfödda anlag. Jag läser just nu Karl Ove Knausgårds ”Min kamp 2” där författaren tycker sig se klara personlighetsdrag hos sina små barn redan från strax efter att de lämnat moderlivet, egenskaper och egenheter som senare förstärks. På sid 23 i pocketutgåvan för han ett intressant resonemang om arv och miljö. Så här skriver han:

    ”När jag växte upp fick jag lära mig att alla egenskaper, handlingar och företeelser kan förklaras utifrån de miljöer de har uppstått i. Det biologiska och det genetiska, alltså det som är givet fanns nästan inte på kartan, och när det gjorde det betraktades det med misstänksamhet. En sådan inställning kan vid första ögonkastet verka humanistisk, eftersom den är så intimt förknippad med föreställningen om att alla människor är lika, men vid närmare granskning kan den lika gärna uttrycka ett mekanistiskt förhållningssätt till människan, som föds tom och låter sitt liv formas av omständigheterna. /—-/ – om miljön till exempel är den viktigaste faktorn, är människor vid utgångspunkten både lika och formbara och den goda människan kan skapas genom påverkan på hennes miljö, därav min föräldragenerations tro på staten, undervisningssystemet och politiken, därav deras starka behov av att förkasta allt som hade varit, och därav deras nya sanning, som inte låg inne i människan, i det sällsynta och unika, utan tvärtom fanns i människans yttre, det kollektiva och allmänna…”

    Knausgård konstaterar:

    ”Det är inte så att vi föds lika och att livsbetingelserna gör att våra liv skiljer sig åt, det är tvärtom, vi föds olika och livsbetingelserna gör att våra liv liknar varandra alltmer.”

  7. Tomas skriver:

    Efter att ha sett Pinkers i ett TED talks-program och i Skavlan så tycker jag ändå att Pinker ändå hyllar sociala konstruktioner. Förklaringen att våldet i världen minskar beror ju på sociala normer tyglar vår våldsamma och egoistiska natur.

    För övrigt håller jag med om att en syn där vi bara är formade av vår miljö är skadlig och för att förstå hur vi ska styra upp vårt samhälle för att bli mer och mer civilicerade måste vi förstå och erkänna människans natur. Sedan måste vi utnyttja de möjligheter till social styrning som människan trots allt är kapabel till.

  8. Börje skriver:

    Tomas:
    Jag har bara läst ”Ett oskrivet blad” av Pinker och så såg jag Skavlanprogrammet. Förmodligen tror han som gissningsvis de flesta människor på både arv och miljö. I boken framställdes det dock som att denna dubbla orsak till människors beteende var helt omöjlig att framföra i de universitetsmiljöer där Pinker rör sig, antagligen mest psykologer, för där är det i stort sett enbart miljöpåverkan som gäller.

    I Axess 2/2012 som förresten har som tema ”Tabula rasa” har Pinker skrivit en artikel med titeln ”Mot en allt fredliga värld” som handlar om just det som togs upp i Skavlanprogrammet. (artikeln på nätet kräver inloggning).

  9. Börje skriver:

    I en ledare i SvD 2016-10-22 ”Genusvetarna som vägrar se könet” skriver Ivar Arpi:
    ”En vändpunkt för debatten om människans natur var psykologiprofessorn Steven Pinkers bok ”The blank slate: the modern denial of human nature” (2002). Han kritiserar tre heliga ”sanningar” inom samhällsvetenskapen: det finns inga eller små skillnader mellan könen, den sociala tillvaron är väldigt formbar och egenskaper är sociala konstruktioner som kan påverkas. Ett exempel är hur man vill ersätta ”destruktiv manlighet” med en ny, finare manlighet. Hans genomgång av forskningen visar att biologin spelar mycket större roll än vad dessa ”sanningar” gör gällande. Sedan boken publicerades har forskningsläget ytterligare bekräftat hans påståenden: män och kvinnor skiljer sig åt redan som foster, och skillnaderna syns inte bara på kroppslängden, utan även i beteendet.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


nio + sju =