 |
Gunnar Larsson: Nyskapande måleri: essä om måleriets uttrycksmedel Carlsson 2009 94 s. |
”Jag vill med denna essä bidraga lite grand till att återerövra konstteorin från den konstvetenskapliga och filosofiska kidnappningen till konstnärerna.” Så formulerar Gunnar Larsson det som skulle kunna vara bokens programförklaring.
”Nyskapande måleri” är kanske en bok skriven i första hand för konstnärer, den behandlar måleriets problem och vad det är som gör att en del målare genom historien i författarens subjektiva urval varit nyskapande. Men just genom sin vinkling på måleriets eller själva bildbyggandets tekniska sida är den säkert minst lika angelägen läsning för dagens tondöva konceptualister. De som skyr det känslomässiga och som benhårt tror på tesen att allt sitter i betraktarens öga varför konstverket i sig egentligen är en bisak, kanske inte ens behövs.
Via de åtta grundbegreppen rum, volym, bildrytm, ljus, färg, stoff, mimik och materialitet ringar Larsson in det som utgör måleriets språk. Boken fortsätter med inspirerande beskrivningar av konstupplevelser med ett antal målares verk på museer runt om i världen, verk som Larsson uppfattar som nyskapande. Och det har ingenting med nutida nyhetsjakt att göra, det är målare allt ifrån Rafael, Poussin och Tiepolo till Matisse och Jackson Pollock.
Motiven hos de konstupplevelser som beskrivs är helt underordnade – de är bara ”ett litet pip i hjärnan innan måleriets symfoniska kraft och nyansrikedom fyllde alla mina sinnen. (Konceptkonsten har renodlat det pipet, och förvandlat konstverket till ett tortyrredskap för sådana som mig.)”. De väsensskilda världar som den (enligt mig) ”verkliga konsten” och nutida konceptualisters ”verk” (idéer utan konst) lever i kan väl knappast illustreras bättre än så.
De som hyllar den idébaserade konsten hävdar att modernismen, ja hela konsthistorien tömt ut alla möjligheter till förnyelse av måleriet och att detta därför måste överges. Det är naturligtvis inte sant. Dessutom är det som kommit i stället enligt författaren knappast mer nyskapande. ”…den konst som ryms under lanseringsbegreppet samtidskonst har banaliserat vår längtan efter att uppleva något nytt. Vi har översköljts av påhitt som vill ge sken av att vara nyskapande, men som i själva verket mest är aparta utseenden och krystad presentationsteknik.”
Men Larsson tror att verkligt nyskapande är möjligt och då talar han om konstnärer som när konsthistorien ska skrivas 150 år senare framstår som nyskapande i relation till hela det faktiska beståndet. Dessa är verkligt sällsynta till skillnad från de som lyckas framstå som förnyare i relation till ett visst konstklimat.
Boken är så fylld av komprimerad kunskap och erfarenhet att man skulle vilja citera snart sagt varje mening, men det gör jag naturligtvis inte, den som är intresserad av konst ska förstås köpa boken, bara 154 kronor på Adlibris. Värd varje krona.
Recensionerna av boken är försiktigt avvaktande i vetskap om att Gunnar Larsson haft modet att svära i den idébaserade konstens kyrka. Personligen tycker jag att det är befriande med en konstnär som så starkt tror på måleriets möjligheter. Det ger mig till och med lust att plocka fram akvarellådan igen.
Recensioner i Om konst, Dagens bok.com, DN
Läs även andra bloggares åsikter om konst, böcker, måleri, konsthistoria, konstteori, Gunnar Larsson
Pingback: Laris Strunke på Konstakademien « Börjes konstblogg
Pingback: Konsthistorien talar till oss « Börjes konstblogg
Pingback: Nyskapande måleri | Andreas Birath