Jag minns med glädje utställningarna på Moderna museet på 1960-talet ”Popkonst”, ”Rörelse i konsten”, ”Hon” med Niki de Saint Phalle och många fler. Nyskapande, kreativa, kul och berörande. Till skillnad mot dagens konstklimat med en anorektisk intetsägande konceptualism enligt formeln: ”projekt, kontext, diskurs” och kanske också en vidhängande obegriplig installation. Jag kan liksom inte släppa den här frågan, varför har konsten utplånat sig själv, övergått från glädjefylld kreativitet till intellektuell masochism? Visst kan tiden ha sprungit förbi mig, jag har också prövat tanken på att jag har någon slags konceptuell störning som gör mig oemottaglig för de flesta utställningar idag på t ex Bonniers konsthall, Magasin 3, Tensta konsthall, Botkyrka konsthall, Moderna museet m fl. Men de förklaringarna räcker liksom inte.
Så kommer jag via en länk på Tanja Bergkvists blogg att läsa ”Clever sillies: Why high IQ people tend to be deficient in common sense” av den brittiske medicinprofessorn Bruce G. Charlton. Den tes Charlton presenterar i artikeln är enkel. Där normalbegåvade personer tenderar att enkelt lösa vardagliga problem och social interaktion via intuition och erfarenhet tar den högintelligente i stället gärna till abstrakt analys, ofta med förödande resultat. Typexemplet är den galne professorn, den vettlöse politikern eller andra i samhället framgångsrika personer.
My hunch is that it is this kind of IQ-advertisement which has led to the most intelligent people in modern societies having ideas about social phenomena that are not just randomly incorrect (due to inappropriately misapplying abstract analysis) but are systematically wrong. I am talking of the phenomenon known as political correctness (PC) in which foolish and false ideas have become moralistically-enforced among the ruling intellectual elite. And these ideas have invaded academic, political and social discourse. Because while the stereotypical nutty professor in the hard sciences is a brilliant scientist but silly about everything else; the stereotypical nutty professor social scientist or humanities professor is not just silly about ‘everything else’, but also silly in their professional work.
Först tog jag naturligtvis inte det här riktigt på allvar och fortfarande tycker jag nog Charlton går lite väl långt, men ju mer jag tänker på det desto mer verkar det ändå ligga något i denna provocerande tanke. Hur kunde exempelvis den briljante Olof Palme som utbildningsminister på 1960-talet genomdriva en så förödande skol- och utbildningsreform? Och hur kunde intelligenta människor anamma teorin om patriarkal könsmaktsordning och få den att genomsyra snart sagt varje samhällsområde?
Det slår mig hur väl Charltons teser, även om de är ytterst provocerande, passar in på den mer trendiga delen av konstvärlden. Bildade och intellektuellt briljanta människor som fattar direkt galna beslut utan att själva inse hur pass långt upp i det blå man hamnat. Inom konsten måste det givetvis råda vida ramar, och kanske vidare än för samhället i övrigt, men när ska konstvärlden inse att man för länge sen lämnat resten av samhället bakom sig, rentav tappat all anknytning?
Martin Erik Andersen på galleri Riis. Mer om utställningen på Kulturdelen |
Uppdatering 2012-03-29
Charlton stöder sina teser bland annat på forskning av Satoshi Kanazawa som kortfattat beskriver sina hypoteser om intelligensens evolutionära uppkomst och utveckling i en artikel i Psychology Today: ”How Did General Intelligence Evolve?”.
I believe scientists and civilians alike may have grossly exaggerated the importance of general intelligence in everyday life. Intelligence does not help you with really important problems in your life, such as maintaining a successful relationship, being a good friend, and raising children. It merely helps you with solving unimportant, evolutionarily novel problems like getting formal education, making money in a capitalist economy, and flying an airplane.
En annan kort artikel ger vidare förklaringar till intelligensproblemet: ”The Hypothesis. Why do people want what they want?”. Alltså en hypotes om hur det kommer sig att individuella värderingar utvecklats. – Ursäkta att detta kanske går lite väl långt, men jag tycker det är fascinerande tankar.
I believe evolutionary psychology is key to uncovering the origin of individual preferences and values. The Savanna Principle states that the human brain has difficulty comprehending and dealing with entities and situations that did not exist in the ancestral environment. The theory of the evolution of general intelligence suggests that general intelligence evolved as a domain-specific psychological adaptation to solve evolutionarily novel problems. Their logical conjunction suggests a qualification of the Savanna Principle and leads to a new hypothesis about individual preferences and values.
I en tredje kort artikel kommenterar Satoshi Charltons teser: ”If Liberals Are More Intelligent than Conservatives, Why Are Liberals So Stupid?”. (”Liberals” betyder enligt amerikansk terminologi ”vänster” och inte som i senare svensk terminologi ”höger” konstigt nog)
Satoshi ansluter sig till Charltons teser men ogillar hans terminologi ”Clever silly”. Det finns fler länkar i artiklarna för den som vill fördjupa sig i ämnet. Jag har ingen aning om hur pass kontroversiella eller allmänt vedertagna dessa tankar är. Jag tycket bara att de är rätt fascinerande. Och som sagt i slutändan kanske kan vara en tänkbar förklaring till varför den trendigare delen av samtidskonsten verkar ha spårat ur totalt – för mycket abstrakt analys – för lite intuition och känsla.
Läs även andra bloggares åsikter om konst, samtidskonst, konstteori, högintelligenta personer, evolutionspsykologi
Just Like A Circus
Hej hej
Jag blev inspirerad av gatukonstnären Swoon och nu har jag byggt en hel installation med temat Cirkus
ENJOY
Nataliesart.wordpress.com
Natalie: Fin cirkus!
Nu har jag besökt huvudstaden och gått en konstrunda. Måste gå in här och kolla om Du uppmärksammat samma bilder som jag på exempelvis Liljewalchs. Några känner jag igen. Jag är väldigt förtjust i den utställningen, man blir på gott humör av den. Och en del är gjort med glimten i ögat.
Passioner på Nationalmuseum lämnade mig rätt oberörd, det blir så svulstigt med en hel utställning med starka känslouttryck och jag vet inte om jag tar upp den alls på bloggen, likaså Modernas. Men sevärt på Moderna var absolut utställningen med verk av barn och ungdomar nere i källaren. Inte att glömma fotografiska museet med himla bra grejer.