Ruben Östlunds film “The Square” blev en besvikelse. Alldeles för intellektuellt tungfotad och på tok för lång. Några minnesvärda punkter fanns dock: En pedagogisk förklaring av den institutionella konstteorin smög sig in i en bisats på nån sekund. Och samtidskonstens älskade skräphögar fick sig en välbehövlig släng. Museifolkets världsfrånvända akademism liksom PR-grabbarnas hejiga ideer helt i avsaknad av konsekvensanalys var förstås träffande skildrade.
Kontrasten mellan konstvärldens menlösa teoretiserande och den verkliga världen framgick tydligt, men det hela kändes onödigt krystat och långdraget. Vad betyder kungliga slottets omvandling till konstmuseet X Royal i sammanhanget? Påbyggnad av modernistisk glaslåda ovanpå barockbyggnaden är visuellt effektiv men samtidigt svårbegriplig. Kungaparet bodde tydligen kvar i nån flygel som dock gick att ta sig in i för den som ville – var det ett angrepp på monarkin eller dess motsats? Lite oklart för mig.
Visst framgick det att människor egentligen bara är som de andra djuren och att alla kan hamna i obekväma situationer. Men dessa självklarheter, hur väl framställda de än var, gjorde inget särskilt intryck på mig. Konstigt att filmen fick en guldpalm. En Oscar är knappast att räkna med.
Några recensioner:
SvD 20170517: ”Östlunds ’The square’ en stor besvikelse” Hänvisningar till internationell press om filmen.
Birgitta Rubin i DN: ”Birgitta Rubin om ”The Square”: Även jag har stönat över pretentiös konst”
Andra bloggar om film, Ruben Östlund, The Square, konstvärlden
