Göran Ståhle: Mellan konsten och publiken

Göran Ståhle: Mellan konsten och publiken Ståhle, Göran: Mellan konsten och publiken
Carlssons 2010. 111 s.

Titeln på Göran Ståhles bok, ”Mellan konsten och publiken” är precis vad det handlar om. Konsten idag kräver mer än någonsin en mäklare, en konstpedagog. Den konst som tidigare kunde förstås i varje fall av den någorlunda orienterade och bildade betraktaren är idag ofta totalt otillgänglig utan gedigna förkunskaper, inte bara om samtidskonst i allmänhet och aktuell filosofisk debatt, utan även djup kunskap om varje enskild konstnärs personliga kodspråk. Den kulturella gemenskap på vilken tidigare konst kunnat basera sitt innehåll är idag uppbruten i lika många kulturella språk som det finns samtidskonstnärer. För mig är bristen på pedagogik ett uppenbart problem. Samtidskonsten når inte ut.

Konstpedagoger som Göran Ståhle gör säkert ett alldeles utmärkt jobb. Dessutom antagligen nödvändigt om det överhuvudtaget ska vara meningsfullt att ställa ut samtida konceptkonst och liknande. Det är bara det att jag personligen inte vill ha något eller någon som står mellan mig och konsten. Jag vill ha en direktupplevelse, som visserligen kan ske i flera steg – först det måleriska – formernas och färgernas spel, linjer, balans osv – och därefter innehåll, ikonografi, kanske i flera nivåer. Det här sättet att uppleva konst är naturligtvis totalt föråldrat idag när det sällan finns någon form att uppleva.

Jag läste Göran Ståhles bok som ett led i mina försök att begripa något av samtidskonsten. Alltså den konceptuella fulkonst som verkar dominera på biennalerna runt om i världen just nu och fyller progressiva konsthallar i vårt land. Eller kanske snarare att förstå varför den berör mig så lite.

Det är sant att jag kanske inte alltid ägnar tillräckligt långvarigt och intensivt intresse åt sådant som är presenterat med samtidskonstens typiska otillgänglighet och oförmåga till kommunikation. Men det är inte hela sanningen, för även när jag fattat något, ibland det uppenbara, ibland efter inte obetydlig ansträngning och undersökning av bakgrund osv så begriper jag inte poängen med den här intellektuella konsten, den som alltid måste problematisera allting. Jag uppfattar inte poesin, begriper inte vad konsten kan tillföra i de socialkritiska ämnen där rätt forum snarare skulle kunna vara Statens Offentliga Utredningar eller liknande.

Visst finns det starka undantag. Till exempel Eva Löfdahls utställning på Moderna Museet just nu lämnar en känsla av förundran. Men jag saknar ändå det emotionella, det direkta tilltalet.

Visst hopp kan förstås ändå skymta, Retrogardisterna nämns allt oftare. Inte vet jag om det är den rätta vägen att gå för den framtida konsten men det är definitivt rätt med minskad enkelspårighet inom konstlivet. Och äntligen kommer de konststudenter som går på Atelier Stockholm att beviljas studiemedel från CSN. Jag antar att det också kommer att gälla Florence Academy of Art i Mölndal. De två är såvitt jag vet de enda klassiska måleriutbildningar som finns i Sverige. Tidigare har de som velat lära sig det riktiga hantverket tvingats utomlands. En mindre skandal att den här legitimeringen inte skett tidigare.

Ståhle gör en intressant notering. På sidan 16 gör han en jämförelse mellan författare och konstnärer. Det går inte att utbilda sig till författare. Varför ska det då gå att utbilda sig till samtidskonstnär när samtidskonsten handlar enbart om idéer. Hur utbildar man sig i att få idéer? Och vi har ju Lars Vilks ord – för övrigt helt trovärdiga – på att det bara behövs tre dagar för att utbilda sig till samtidskonstnär. Ändå berättigar utbildning på vanliga konsthögskolor till studiemedel.

På sidan 26-27 frågar Ståhle tvärtom varför konstnärer ska vara yrkesmässiga fossiler, dvs arbeta med traditionella metoder. Samtidigt talar han sig på flera ställen varm för att konst handlar om kommunikation, utan att inse att traditionella kommunikationsmetoder är oöverträffade. Samtidskonstens språk går inte fram.

Ståhles bok är intressant och läsvärd. Dessutom ger den mig idén till den nya allmänna konstteorin. På sidan 29 berättar han om den pensionerade snickaren från Nyköping som vet vad konstens uppgift är, nämligen att skapa det han tycker är vackert. Vi borde alla skaffa oss en sådan personlig konstteori, sedan skulle man slå ihop resultatet, jämka samman smaken och så har vi den nya allmänna konstteorin som tveklöst skulle slå ut den institutionella konsten på Artfacts topplista. 🙂

Jag är rätt säker på att många liknande konstsociologiska undersökningar har företagits utan att det på minsta sätt har rubbat den slutna konstvärldens uppfattning. Det får mig att starkt misstänka att Steven Pinker har rätt i sin uppfattning att det egentliga skälet till att samtidskonsten blivit så ful och obegriplig är exklusivitetskravet. Det alla kan uppskatta är inte värt något.

Andra bloggar om: , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i böcker, konst, konstteori, samtidskonst. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Göran Ståhle: Mellan konsten och publiken

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


sex + två =