Sturtevant på Moderna Museet

Sturtevants utställning på Moderna Museet är nog i skarp konkurrens en av de mer bisarra uppvisningarna av samtidskonst jag sett. Denna idag 82-åriga dam har ägnat ett helt liv åt att slå in öppna dörrar genom att kopiera andra konstnärers verk. Det pressmeddelande som citeras av de flesta media som besvärat sig med att överhuvudtaget beröra utställningen har rubriken ”Sturtevant vill få oss att tänka”. Det lyckas inget vidare. Själv vill jag helst bara blunda och drömma mig bort, långt bort. Men nu har jag föresatt mig att försöka fatta något av samtidskonsten så då är det bara att öppna alla sinnen.


Sturtevant: Sex dolls

De kopior Sturtevant tillverkat av Warhols, Duchamps och andra konstnärers verk får inte kallas kopior, de ska kallas repetitioner. Tanken är att påvisa att original egentligen inte finns, allt är kopior, omkombinationer, omskapande, återanvändning. Upphovsrätt är ett skämt eftersom det blivit så lätt att sno saker. Milda makter! tänker jag, har människan aldrig hört talas om Gutenberg eller Henry Ford? Och denna diskussion som pågått i snart hundra år sedan Duchamps genombrott eller i varje fall de senaste 50 åren – är vi inte färdiga med den nu? Tydligen inte. I programbladet läser jag att det i anslutning till utställningen anordnas en salong med tema kreativitet, kopior, varor och upphovsrätt. Och det med deltagande av juridisk expertis. Juridiken har väl därmed vad jag förstår även den blivit en del av konsten.

Själva definitionen av kreativitet trodde jag var förmågan att göra nya kombinationer av det befintliga. Knappast att hitta nåt slags transcendent uroriginal. Som om Picasso när han lät sig inspireras av afrikansk folkkonst skulle varit ute efter konstens ursprung! Det han sökte var väl snarare bara ett råare uttryck.


Sturtevant: Duchamp Fresh Widow. Varför titeln på Duchamps verk ”Fresh widow” har översatts till ”Fräck änka” finns säkert en särskild diskurs om, fördold någonstans djupt i konstvärldens mörkaste katakomber.

Apropå Duchamps så fick jag via Axessbloggen tips om en intressant artikel i The Independent där man bland annat får veta att det inte var Marcel Duchhamps som kom på idén om att vad som helst, till och med en pissoar, kan vara konst – han stal idéen från en kvinna:

Where did this idea that anything could be a work of art come from? It’s generally believed to have come from Marcel Duchamp. In 1917, a urinal was sent to an art exhibition in New York, supposedly by Duchamp. But recent research has shown that the urinal was actually submitted by Baroness Elsa von Freytag-Loringhoven. Her gesture was an early feminist attack on a male society. She didn’t claim the urinal was a work of art. She was taking the piss.

Duchamp stole her idea much later when he began to promote himself as the founding father of modern art. The whole idea of the found object – the basis of conceptual art – was a con from the start.

Precis vad jag alltid har trott, konceptkonst är bondfångeri, skämtsamma konstnärer som vill se hur långt man kan lura den gravallvarliga konstvärlden. Uppenbarligen hur långt som helst. Kul en eller två gånger men egentligen av noll och intet värde i längden.

Om inte annat visar väl Sturtevants karriär att om man bara håller på tillräckligt länge, helst ett helt liv, med ungefär vad som helst så kan även en ointressant icke-fråga i den bisarra samtidskonstens värld bli till ett konstverk i sig. Att kopiera verk av Warhol och Duchamps som redan är kopior blir i mina ögon till ett slags samtidskonstens homeopati – tron på att medicinen blir kraftfullare ju mer man späder ut den. Ja man tar sig för pannan.

Jag vet att det i praktiken är Andy Warhols konstdefinition som gäller idag, nämligen att konst är: ”whatever you can get away with.” Hur konsten borde se ut vet jag förstås inte men jag skulle gärna se att den handlade om något mer angeläget. Till exempel livet, kärleken, döden, universums mysterier, gudarnas oförsonliga ondska eller något liknande. Och att kuratorer och muséiintendenter skulle sortera lite bättre bland utställningsidéerna och någon gång också tänka lite på oss som är konstintresserade.

Se även:
– Kulturdelen: ”Sturtevant på Moderna Muséet”
– Arbetarbladet: ”Sturtevant – konstvärldens största gåta!”
– Kulturbloggen: ”Sturtevant – Bild över bild”
– Feinkultur: ”Sturtevant på Moderna Museet”
– Const: ”Sturtevants repetitioner på Moderna”
– Peter Cornell iExpressen: Sturtevant: Moderna Museet
– Lars O Ericsson i SvD 2012-04-12 ”Konsten att kopiera ärligt” Om skillnaden mellan Sturtevants och konstförfalskaren Beltrachis kopior. I samtidskonstens anda är det enbart processen som behandlas i artikeln, vem som tillhör konstvärlden och vem som inte gör det osv. Om själva konstverken som kopieras, de tämligen mediokra och ointressanta verken av Warhol och andra sägs inte ett ord. Konsten har nu på allvar närmat sig juridiken. Kan den bli tommare på innehåll?
– Understreckare i Svd 2012-07-27 – Fabian Kastner: ”Sturtevants avbildningar originalet” Ja det där med appropriation har jag fattat, vad det ska vara bra för är däremot ett fortsatt mysterium för mig, liksom hela den här debatten om original, kopia, autenticitet. Konstvärlden verkar ha problem med verkligheten, och då brukar man väl hamna på institution? Är det alltså det som är den institutionella konstteorin?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i konst, samtidskonst, utställningar. Bokmärk permalänken.

2 svar på Sturtevant på Moderna Museet

  1. Jenny B skriver:

    Nej, särskilt kreativ tycker jag inte att Sturtevants konst är. Jag kan tycka om idén, hur fräck den är, men att bygga en hel karriär på det? Jag kan gärna fylla i teorier själv, men väntar mig mer originalitet av konstverk.

  2. Börje skriver:

    Jenny:
    Din egen bloggpost om Sturtevant tycker jag är bra. Liksom det mesta du skriver. God täckning av kulturlivet, hur du nu kan hinna med det!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


nio + = femton