Pestum

Pestum (Paestum eller Possidonia) som ligger några mil söder om Salerno i Italien har jag länge velat besöka. Nu blev det av via en gruppresa som visserligen gjorde vistelsen lite begränsad i tid men ändå gav en bekväm tillfart till platsen.

Pestum grundlades omkring 600 fvt som en del av Magna Graecia, alltså den grekiska bosättningen i nuvarande Italien. Det som finns kvar idag är framför allt tre stora tempel från omkring 500-talet fvt. Det finns också spår av senare romerska byggnader, den grekiska agoran gjordes om till ett romerskt forum. Hela platsen som omfattar en rätt stor yta var omgärdad av en mur som till stora delar är bevarad. Det finns också ett intressant museum som innehåller fynd från både den grekiska perioden och den romerska. Mycket sevärt.


Pestum


Heratemplet i Pestum


Poseidontemplet i Pestum


Athenatemplet i Pestum med lämningar från den romerska perioden i förgrunden.

Platsen är lite magisk. Den omfattade en rätt stor yta men templen dominerar platsen på grund av sin storlek. Grönska och frånvaron av alltför stora skaror av turister gjorde att det gick att uppleva lite av platsens själ och att föreställa sig utsikten över havet som låg närmare för 2500 år sen. Templen i Pestum kan mycket väl konkurrera med de jag sett tidigare på Sicilien, både genom sin storlek och genom att de är tämligen välbevarade.


Muren runt Pestum


2500 år gammal stenläggning i Pestum


”Dykaren” – freskmålning från ca 470 fvt ”The Tomb of the Diver” i muséet i Pestum

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i antiken, arkitektur, konsthistoria | 3 kommentarer

Hoffmanns äventyr på Folkoperan

Hoffmanns äventyrFolkoperan är en sanslöst bra uppsättning av en förkortad version av Jaques Offenbachs enda opera, som också råkar vara min favoritopera.

Scenografin är som oftast på Folkoperan ytterst kreativ och överraskande. Orkestern på tio musiker har en övervikt av blås mot stråkar Dessutom dragspel och ett stränginstrument som jag inte vet namnet på. Bitvis låter det som ett zigenarkapell eller en tangoorkester, men det passar bra i Hoffmanns äventyr. Och den förkortade versionen verkar ha lyckats behålla nästan allt det bästa. Kanske har dramaturgin dessutom vunnit på att koncentrera sig på det väsentliga.

Sånginsatserna är genomgående bra, framför allt märks den rejält tilltagna kören. Bland de utmärkta solisterna gjorde för min del barytonen som spelar Lindorf störst intryck. Kan det ha varit Johan Schinkler? Kul att man bibehållit 1800-talskostymeringen om än i fri tappning med damasker, hattar och krås. Många scener är helt sagolika. Se den, den som kan!

Recension i Expressen, SvD, DN

Andra bloggar om , , ,

Publicerat i musik, scen och teater | 5 kommentarer

Wilhelm von Kröckert (Ernst Billgren) på Galleri Lars Bohman

Ernst Billgren ställer ut på Galleri Lars Bohman med ett nytt namn: Wilhelm von Kröckert. Lite om bakgrunden till namnbytet framgår av en pressrelease.

Annars är Billgrens måleri lätt igenkännligt, trots motivbyte och avsaknad av rävar och annan välbekant Billgrenrekvisita. Jag får intryck av lite barock eller renässans i många av målningarna – landskapsbakgrund, mörka moln, kvinnor i kläder med egendomliga mönster, ett sjunkande hus, skorstenar, fantasifulla kombinationer. Alla målningar är daterade 2015, och man undrar hur han hinner med att få ihop en så stor utställning, det måste gå undan med målandet.

Målningarna har tillkommit utan några förebilder eller skisser. Och de ser verkligen ut att ha flutit ut ur konstnärens huvud direkt på duken, från det ena hörnet till det andra. Lite surrealistiska kombinationer, huvuden eller kroppsdelar som inte får plats på duken. Det är fantasifullt och skickligt måleri och vad jag förstår utan något direkt medvetet idéinnehåll. Precis så skapar man spännande konst tycker jag.


Den trojanska hästen

Det finns faktiskt en liten trähäst i bakgrunden på bilden.


I Kitzbühel

Kan man tro att detta är minne från en skidsemester?


Apostel


Future

Målning på Glas.


Tre minnen, en vän

Ett minne som Billgrens vän Tomas Alfredson berättat och Billgren illustrerat.

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | 2 kommentarer

Åsiktskorridoren

Vice talman Susanne Eberstein tycker det är svårt med män som tittar på kvinnor och har därför låta plocka ner barockmålningen ”Juno” av Georg Engelhard Schröder ifrån riksdagens gästmatsal. Tydligen är det den andra målningen av samma typ som nu tagits bort. Målningarna i matsalen brukar visst bytas ut då och då, men Juno har hängt där sedan 1983.

Händelsen har uppmärksammats en del i media, främst på grund av Ebersteins motivering till varför nakenhet ska censureras. Se t ex:

– Therese Bohman i Expressen: ”Bisarrt plocka bort barbröstade tavlor
– Affärsvärlden: ”Talman fick nog av bara bröst
– Tommy Hanssons blogg: ”Talman plockar ner mästerverk av feministiska skäl
– Jämställdhetsfeministern ser det hela ur ett vidare perspektiv: ”Feministers och religiösa fundamentalisters viktiga kamp mot klassisk konst
– Lars Anders Johansson skriver en kort men intressant historik över fenomenet: ”Gärna naket, så länge det inte är vackert

Nu ska vi alltså ha konstcensur även av konsthistorien! Jag tycker det här är intressant som en illustration av åsiktskorridoren. Alltså hur uppfattningar får genomslag i opinionen – även mer eller mindre befängda sådana – och ibland ges viral spridning. Hur kan det bli så här?

Andra bloggar om , , ,

Publicerat i historia - samhälle, samhällsdebatt | Lämna en kommentar

Romersk bildkonst

Den brittiske konstkritikern Alastair Sooke gjorde för några år sen en dokumentär i tre delar för BBC. Serien handlar om den antika romerska konsten som ofta har ansetts vara osjälvständig, bara en dålig kopia av den grekiska. Sookes hävdar i programmet att den romerska konsten inte alls är underlägsen, den har egna kvaliteter som realism i porträttkonsten, den är innovativ med specifika teman och uttryck och är ofta utförd med förbluffande hantverksskicklighet. Serien har sänts flera gånger i Axess med titeln ”Rom – imperiet och konsten”.

Vid ett besök i Rom nyligen fick jag belägg för den romerska konstens höga kvalitet. På Museo Nazionale Romano i Palazzo Mazzimo alle Terme finns på översta våningen en samling fresker och mosaiker som fick mig att häpna. Vid mitt förra besök på museet för några år sedan facinerades jag mest av Apollonius bronsskulptur ”Boxaren”. Men jag såg förstås också bland annat fresken med trädgårdsmotiv från Livias villa ”Prima Porta” i ett rum troligen använt som matsal triclinium. Men jag måste ha slarvat igenom det mesta övriga på översta våningen vid mitt tidigare besök, för nu blev jag helt hänförd av den otroligt fina bildkonsten i form av fresker och mosaiker. Livia Drusilla (58 fvt – 29 vt) var hustru till Octavianus, sedermera kejsar Augustus. Hon lär ha flyttat permanent till villan vid Prima Porta efter Augustus död år 14.


1

2

3

4
1-4 – Detaljer från freskmålning i Livias villa ”Prima Porta”

Här finns också mängder av bildkonst och dekor från den antika La Villa della Farnesina, bland annat rekonstruerade rumsineriörer i naturlig skala och en utmärkt video med färgsprakande rekonstruktion av hela villan. Det är alltså inte den fina renässansvillan Farnesina som nu står vid Tiberns västra strand utan en ca 1500 år äldre byggnad som låg en aning längre mot flodens strand och så småningom blev översvämmad och försvann i leran.


Interiör från ett ”sovrum” i La Villa della Farnesina

En stark hypotes är att villan tillhört Octavianus/ Augustus ungdomsvän och främste härförare Markus Vipsanius Agrippa (63-12 fvt). Alltså samme Agrippa vars namn finns ingraverat på Pantheon. Bildkonsten i både Livias villa och Villa Farnesina bör alltså härstamma från omkring år 30-20 fvt.


Erotiskt motiv från ”sovrum B” i La Villa della Farnesina


Erotiskt motiv från ”sovrum D” i La Villa della Farnesina

De ganska snälla erotiska motiven är hämtade från väggarna i de två närliggande större sovrummen som man kan misstänka har bebotts av herr och fru Agrippa i La Villa della Farnesina. Agripps tredje hustru var Augustus dotter Julia (Julia Augusti filia 39 fvt – 14 vt). De gifte sig år 21 fvt då Julia var 18 år och Agrippa 25 år äldre. Det bör i varje fall ha varit det paret som bebodde villan vid Tibern.


Väggfält från matsalen ”triclinium” i La Villa della Farnesina


Detalj av dekorfresken i matsalen i La Villa della Farnesina

Tricliniets sydliga belägenhet och den svarta färgen antyder att rummet var avsett att användas vintertid. Arkitekten Vitruvius rekommenderar (1a århundradet vt) svart färg eftersom den gör rummen varmare vid kall väderlek. Färgen som använts bestående av träkol och lim är också motståndskraftig mot sot från eld och oljelampor.


Livia

Augustus

Julia

Agrippa

Jag tycker det är fantastiskt att vi idag kan se hur historiska personer som levde för tvåtusen år sen såg ut. Det är tack vare den romerska smaken för realism i porträttkonsten – till skillnad från grekernas idealiserade bilder.

Det fanns naturligtvis också bildkonst i form av ”tavlor” på pannå eller annat underlag redan på antik tid, men inget av detta måleri är bevarat med undantag av porträttbilder på mumifierade romare som skyddats mot förstörelse i Egyptens torra klimat. Väggfresker och mosaiker visar dock att bildkonst på hög nivå producerades under antik tid i romarriket.


5


6


7

Bild 5, 6 och 7 kommer från ett mausoleum nära Porta Maggiore i Rom tllhörigt T Statilius Taurus familj. Det är detaljer från väggfresker i ganska litet format, bara någon decimeter i höjd. Bataljscenerna är motiv ur legenden om Roms grundande med Aenas och Romulus. Men det finns också gott om idylliska motiv, vardagsliv, djur och natur i bevarade väggmålningar från olika fyndorter.


7


8


(9) Den här charmiga bilden gillar jag. Konstnären har lagt in skuggor för att skapa djup i bilden men har lite problem med perspektivet.


10


11


(12) Det här tycker jag liknar en idyllisk picnic.

Bild 9, 10, 11 och 12 ovan är delar av bildfriser eller liknande i litet format, någon decimeter i höjd, Bild 7 och 8 är i något större format.

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i antiken, konsthistoria, utställningar | 3 kommentarer

Emil Nolde – Färgstormar på Waldemarsudde

”Färgstorm” kallades Emil Noldes (1867-1956) måleri av målarkollegan Karl Schmidt-Rottluff i konstnärsgruppen Die Brücke. – ”Färgstormar” är också namnet på utställningen på Waldemarudde. Och visst är det en färgexplosion. Det här är konst som talar till känslan, konst som bygger på fantasi, myter, bibliska berättelser och konstnärens upplevelse av hav, landskap och människor. Som oftast är det lite överväldigande att se bilder från böcker i original, intrycket blir så mycket starkare. Gröna himlar, grönt hår, en illröd djävul med ännu rödare skägg, färgpigmenten verkar vilja tränga ut från bilden och tränga in i åskådarens sinne.


Emil Nolde: ”Vallmo och röda kvällsmoln”

Min favoritbild på utställningen är ”Vallmo med röda kvällsmoln”. Den är utförd i olja men daterad 1943 då Nolde hade yrkesförbud och enbart målade akvarell på japanpapper i smyg för att undvika Gestapos blickar i sitt hus i Nieböll. Jag antar att förlagan är en av dessa akvareller från serien ”Ungemalte bilder”. Efter kriget målade Nolde upp några av akvarellerna i större format i olja.


Emil Nolde: ”Flygtur en tidig morgon”

Emil Nolde: ”Jolanthe Nolde”

Nolde målade ofta fantasifigurer eller bilder av bibliska berättelser, de fria fantasierna tycker jag också är några av de bästa målningarna. Han var också en flitig akvarellist under hela sin karriär och använde skickligt akvarellens slumpmässiga flöde som i porträttet av sin andra hustru Jolanta.


Emil Nolde: ”Fritänkare”.

”Fritänkaren”, figuren i mitten är Nolde själv, till vänster står en beundrare och till höger några kritiker. Nolde menar att han inte låter sig påverkas av vare sig den ena eller andra sorten.


Emil Nolde: ”röd_vallmo”

Helt enastående är trots allt de drygt 1300 små akvareller Nolde målade under sin tid med yrkesförbud 1941-1945. Fantasin flödar, liksom akvarellfärgen och inte minst blomstermotiven gör han levande och uttrycksfulla i sitt måleri. Det ser så enkelt ut, vilket det naturligtvis inte är, men jag tror just en sån självklar enkelhet är ett tecken på bra konst.

Utställningen på Waldemarsudde gjorde ett starkt intryck på mig, den är välordnad och försedd med informativa texter av lagom längd. Utställningen var välbesökt när jag var där och det märks att det här är måleri av ett slag som tilltalar den konstintresserade allmänheten.

Nils Forsbergs recension i Expressen
Ulrika Stahre i Aftonbladet
Ingela Lind i DN

Recensenterna verkar mestadels intressera sig för Noldes förhållande till nazismen, i mindre grad handlar de om själva konstverken, trots att Stahre konstaterar att Noldes konst knappast kan kopplas till ideologiproduktion eller politik. Ja nazism i en rubrik säljer väl bra antar jag, och kanske är det nödvändigt även om det känns lite tröttsamt. Men Ingela Linds analys är djuplodande och klargörande. Fast recensionerna får mig att undra lite över hur kritiker om hundra år kommer att behandla dagens konstnärer som bekänner sig till exempelvis postmodernistisk identitetspolitik eller radikalfeminism av SCUM-typ, då i en framtid när man förhoppningsvis funnit vettigare värderingar?

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar

Akvarell: Kronärtskocka


Akvarell: ”Kronärtskocka”, ca 28×16 cm, januari 2015.

Andra bloggar om ,

Publicerat i mina bilder | 2 kommentarer

Bloggen uppdaterad

Jag har nu, lite till min egen förvåning, lyckats uppgradera WordPress manuellt till senaste versionen 4.1.1, vilket krävdes av mitt webbhotell för att det skulle gå att skriva och redigera på bloggen. WordPress anvisningar för hur uppdateringen ska gå till är både utförliga och pedagogiska, men det tog sin tid eftersom mina datakunskaper är mestadels från 1980-talet, så jag är glad att allt verkar fungera i skrivande stund. Om något ser konstigt ut är jag tacksam för en kommentar.

Publicerat i bloggning | Lämna en kommentar

Identitespolitikens och åsiktskorridorens apologeter ångrar sig.

Jag skrev för lite sen om den besynnerliga identitetspolitiken. Jag begriper helt enkelt inte hur en sådan sorteringsmekanism kan tas på allvar av annars möjligen sansade människor. Samma sak med tankeförbudet mot konstruktiva lösningar på de praktiska problem som invandringen medför. Att överhuvudtaget nämna ordet gör att man riskerar bli misstänkt för att hysa skumma politiska åsikter.

Till min oerhörda förvåning träder nu två botfärdiga personer fram och erkänner sin delaktighet i att ha skapat ett system för långtgående censur i samhällsdebatten.

Dels är det Per Svensson som i Sydsvenskan skriver ”Jag var med om att skapa ett monster” (rubriken senare ändrad till ”Tyck rätt, tack!”) där han bland annat berättar om Malmöföretaget ”Genusredaktörerna” som erbjuder normkritisk korrekturläsning där man kan få sina texter professionellt ideologitvättade, så att de inte riskerar att bryta mot den “normkritiska” normen vad avser kön, etnicitet, funktionsnedsättningar osv…

Dels skriver Ann-Charlotte Marteus i Expressen ”Det är jag som är åsiktskorridoren” där hon beskriver sitt arbete med att sortera bort allt som möjligen kunde andas rasism, till vilket också hänfördes alla försök att komma med konstruktiva lösningar på invandringens praktiska problem som arbetsmarknad, bostadsmarknad, utbildning osv. För att inte tala om den i mitt tycke modesta tanken att det vore en fördel för invandrade personer som vill stanna i Sverige att lära sig språket som talas här.

Varför dessa ”erkännanden” kommer just nu när yttrandefrihet, invandring, genus mm debatteras som mest vet jag inte. Kanske dessa personer äntligen kommit till slutsatsen att om man vill lösa problem kanske det är en god början att kunna prata om dem?

Se även Susanna’s Crowbar

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i allmänt, historia - samhälle, samhällsdebatt | Lämna en kommentar

Håkan Rehnberg på Moderna Museet

Håkan Rehnbergs målningar på Moderna Museet fascinerar mig på något outgrundligt sätt. Det är inte färgen, koloriten utan mer de lite slumpmässiga mönstren som bildas där palettkniven skrapat linjer i färglagren. Målningarna är större än jag förväntat mig och också som oftast mer imponerande i verkligheten än på avbildningar i förhandsreklamen. De är utförda i olja som lagts fläckvis i olika lager på en yta av blästrat plexiglas. Jag upplever de här målningarna som betydligt intressantare än det jag sett tidigare av Rehnberg och även intressantare än utställningens minimalistiska skulpturer av stora aluminiumplåtar som inte säger mig just nånting.

Rehnberg säger i en intervju att han tidigare sysslade med att försöka skapa ett ”teckenlöst” måleri, att försöka lägga på färgen i en enda rörelse, en enda gest. Kanske syftar det på de målningar med skrapteknik som Rehnberg ställt ut tidigare – ungefär som Gerhard Richter ? Rehnberg säger också att han försöker fånga det magiska ögonblick ”då ett kontverk blir ett konstverk”, då en blandning av slump och intentioner ger form åt verket. Jag tycker att det magiska ögonblicket har bevarats väl i de färdiga målningarna.


Håkan Rehnberg


Håkan Rehnberg


Håkan Rehnberg


Håkan Rehnberg, detalj

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | 1 kommentar

Bloggen fyller 10 år

I dag den 7 februari 2015 fyller denna blogg 10 år.


Bonad av Johannes Nilsson från 1808: Övre raden: Jesu födelse; De tre vise männen och Herodes; Undre raden: De tio jungfrurna – de kloka och de fåvitska.

WordPress statistik för denna blogg 2014 finns här.

Andra bloggar om ,

Publicerat i bloggning | 2 kommentarer

Vårsalongen 2015 på Liljevalchs

Årets vårsalong på Liljevalchs håller stilen från senare år med en brokig blandning av måleri, skulptur, objekt och diverse annat. En bra och uppfriskande mix av konstnärliga uttryck således. Trist socialkritik är sparsamt synlig. Bland ett fåtal videos finns en kul tecknad film ”But you are a dog” ordentligt presenterad i en liten biosalong.

Genomsnittsnivån på de inlämnade verken kanske inte håller världsklass men det här är konst som går att se på, mycket finurlighet och hantverk på hög nivå. Jag får närmast intrycket av att detta är en slags nutida folkkonst, ofta lite av gladkonst eller åtminstone på en fullt begriplig abstaktionsnivå. Men idéer och budskap saknas inte, bland annat är miljötemat väl representerat.

Ganska mycket akvarell, en teknik jag gillar speciellt, finns också att se. Några exempel:


Erik Söderholm: ”The Chairs II”

Joakim Engblom: ”Höghus”

Gunilla Ferm: ”Naturens teckenspråk I”

Malin Persson: ”Brännkyrkagatan V”

David Engzell: ”Middagskyssen”

Elisabeth Persson: ”Recycled sfär 2″

David Engzells svartvita bild är framställd med kol på papper. Fint grafiskt uttryck, sånt gillar jag. Elisabeth Perssons svär är tillverkad av bildelar i metall.


Lars Agger: ”Farkost 2″

Lisbeth Funck: ”Black granite 01, 02, 03″

Lars Aggers små modeller av fantasifulla fordon är så fina och så välgjorda. Lisbeth Funcks mjuka kurviga objekt upphängda på väggen är utskurna ur svart granit, ”remsor” om 3×3 cm. Kontrasten mellan form och material är lite magisk.

Se även:
Nils Forsberg i Expressen: Ӏntligen hemma
Bo Madestrands recension i DN
Clemens Poellinger i SvD på förhandstitt: ”Vårsalongen ett smörgåsbord fyllt av detaljer

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | 2 kommentarer