Nordisk konst 1880-1940 på Waldemarsudde

Så bra att muséet då och då visar upp vad man har i sina samlingar. Nordisk konst 1880-1940 heter den nya utställningen. Jag vandrar runt i salarna och känner igen en och annan målning och ser också många för mig nya.


Leander Engström: ”Promenaden vid Manilla” 1914

Tror inte jag sett den här av Leander Engström förut. Jag gillar stilen.


Sven Jonson: ”Ljus rymd” 1938

Två målningar av min favorit Sven Jonson finns med på utställningen. Flera av Halmstadgruppen hänger nog också på utställningen men Sven Jonson är för mig den som står ut. De släta färgplanen, ibland med förtoning, färgerna, mystiska figurer, de klassiska formelementen, den förtätade stämningen – så ska det se ut!


Sven Jonson: ”Det öppna fönstret mot natten” 1949

Richard Bergh: ”Tystnad” 1893

Den här målningen av Richard Berg har jag sett förut många gånger. En mur med stängd grind, ruin i bakgrunden, symetriskt centralperspektiv. Jovisst utstrålar den tystnad.


Ando Hiroshige, träsnitt

Det här grafiska bladet av Ando Hiroshige (1797-1858) ur Prins Eugéns samling fastnade jag för på grund av att den krusiga formen på vågen påminner om Hokusais målning ”Den stora vågen” som nyligen visats på Millesgården. Är det Hokusai som är inspiratör eller är det så här man målade vågor i Japan?

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar

Robert Harris: ”Dictator” – (Cicero trilogy part III)

Den föregående delen i trilogin The Cicero Trilogy Part II,Lustrum slutar med att Cicero tvingas lämna sin familj hos sin bror Quintus och fly för att rädda livet undan Clodius hejdukar som närmar sig hans hus med flammande facklor. På avstånd ser han sitt hem brinna och från Marsfältet hörs hornsignaler från Caesars armé som anträder marschen mot Gallien. Caesar har fått bekräftat att Cicero är på flykt och därmed inte längre utgör ett hot mot Caesar för hans lagöverträdelser.

Den tredje delen ”Dictator” börjar med Ciceros liv i landsflykt. Efter en överenskommelse med Caesar som upphäver landsförvisningen följer Ciceros triumfatoriska återkomst till Rom.


Robert Harris: Dictator (The Cicero Trilogy Part III)
Arrow 2016, 544 s. ISBN: 9781784756161

Adlibris Bokus

Cicero har i och med överenskommelsen med Caesar förbundit sig att aldrig mer ägna sig åt politik. Men han har förstås svårt att hålla sig borta. Efter det första triumviratets upplösning – det mellan Caesar, Crassus och Pompejus – hamnar Cicero i Grekland tillsammans med Pompejus, men deltar inte aktivt i inbördeskriget mot Caesar. Pompejus besegras vid slaget vid Farsalos år 48 fvt. Skildringen kulminerar med mordet på Caesar den 15 mars år 44 fvt varefter Caesars ställföreträdare Marcus Antonius övertar ledarrollen. Den dramatiska efterföljden där den unge Octavianus lyckas skapa ett andra triumvirat mellan Markus Antonius, Lepidus och sig själv skildras trovärdigt. Och förstås proskriptionen av Roms 2000 rikaste personer som mister sina liv och sin egendom för att triumvirerna ska kunna avlöna sina trupper.

Även personskildringarna är träffande. Cicero själv som den i grunden gode försvararen av republiken, men inte utan fel. Efter att ha deltagit i krig i sin ungdom blir han pacifist, men måste senare rucka på sin övertygelse. Han visar stort mod i kampen för republiken; Caesar med psykopatens alla egenskaper, en brilliant strateg, en charmerande men arrogant man som inte bryr sig om människoliv, vare sig andras eller sitt eget; Den nästan osynlige Tiro, alltid lojal med Cicero även när han egentligen inte håller med Cicero i allt.

Kvinnor har ingen framträdande roll i boken, men det hade de förstås inte i verkligheten heller, men de var knappast betydelselösa. Ciceros hustru Terentia spelar en viss roll, liksom hans dotter Tullia. Och så den vidlyftiga Clodia

Jag undrar lite över hur författaren har kunnat skapa en så stark och väl sammanhållen berättelse baserad på 2000-åriga källor som väl ändå borde innehålla en hel del luckor. När jag googlar lite för att kontrollera fakta får jag överallt bekräftelse på att författaren följer historien så som den är känd. Kanske har han ändå gjort några tillägg för att få ihop en helhet i berättelsen? Till exempel Tiros besök hos Caesar i Gallien, eller hans förbindelse med slavkvinnan Agathe. Hände det verkligen? Kanske, kanske inte men allt känns trovärdigt.

Den här perioden är en av de allra mest omvälvande i världshistorien. Romarriket övergår från republik med en viss grad av demokrati och folkligt inflytande till ett diktatoriskt kejsardömme. Parallellen med nutiden känns uppenbar med tanke på den strävan efter mera auktoritära styrelsesätt som blivit vanlig på många håll.

Recensioner:
Stephanie Harris, The Guardian 2015-10-18: ”Dictator by Robert Harris review – a remarkable literary achievement
Tom Holland, The New York Times 2016-01-08: ”‘Dictator,’ by Robert Harris

Fler böcker av Robert Harris:
Lustrum – The Cicero Trilogy Part II
München
Imperium – The Cicero Trilogy Part I. I samma blogpost: Stewe Claeson: ”Tiro”
Pompeji

Publicerat i antiken, böcker | 1 kommentar

Lars Lerin på Liljevalchs 18 maj – 9 september 2018

Lars Lerin lär inför utställningen på Liljevalchs ha skickat en hel lastbil med målningar till konsthallens chef Mårten Castenfors som fick välja ut och hänga bilderna. Det blev visst bara plats för en tredjedel eller så, men det är mycket nog.

Hängningen är smart indelad i teman i olika rum. Nästan alla akvareller hänger oramade utan inglasning. I den stora ankomsthallen upptar en hel stor vägg Lerins inramade foton av hundar och katter från hans många resor. Bra bilder och framför allt väldigt många.

Nästa stora sal upptas av målningar från Syrien. En del visar stadslandskap, kanske inspirerade från Lerins besök i landet långt före kriget. Bilder från det krigshärjade landet i ruiner, målade efter foton skapar en dyster underton där de vanliga lerinska gråhimlarna förstärks med mörka rökmoln eller eldsken.


Lars Lerin


Lars Lerin


Lars Lerin


Lars Lerin

Ett tema är bilder från Värmland


Lars Lerin


Lars Lerin

Målningar av miljonprogramshus eller senare tillkomna byggnader i samma stil finns ganska rikligt representerade. Rätt så, de har ju blivit något av Lerins huvudtema. Visst speglar de också något av den svenska själen. Jag brukar alltid uppleva dessa enformiga huslängor avskalade på varje antydan till dekor eller variation som deprimerande. Men visst är de en bild av Sverige, om än inte hela bilden.


Lars Lerin


Lars Lerin


Lars Lerin

Jag gillar särskilt målningarna från exotiska miljöer, en del visar närmast ofattbar detaljrikedom. Hur bär han sig åt att få till det i akvarell undrar man.


Lars Lerin


Lars Lerin

Det finns många fler motivteman, som sjöfart, stora fartyg blandade med homoerotiska fantasier antar jag. Lerin målar sällan människor, hellre miljöer. – Ett rum med målningar av uppstoppade fåglar. Hur ska man tolka det – död, förstelning? Eller den jättelika akvarellen av bokhyllor med pärmar, arkiv, litteratur, minituöst avbildade, ändå utan att en enda titel går att avläsa.
Lika oläsliga är de texter i skrivstil som ofta täcker delar av målningarna. Vad innehåller de? Bara sånt som just råkar dyka upp i konstnärens medvetande kanske?

Lars Lerin är uppenbarligen Sveriges just nu, och sen många år, populäraste konstnär. Utställningen kommer säkerligen slå publikrekord. Det är den värd.

Några recensioner:
Nils Forsberg i Expressen: ”Lars Lerin på Liljevalchs kommer att bli en succé
Camilla Hammarström i Aftonbladet: ”Målarmästaren briljerar
Birgitta Rubin i DN: ”Lars Lerin är en ljusets mästare i vår tids mörker

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | Lämna en kommentar

Robert Harris: ”Lustrum” – (Cicero trilogy part two)

Det var nog tio år sen jag läste Imperium, första delen i Cicerotrilogin. Sen tappade jag bort utgivningen av uppföljarna ända till nu. Vad jag vet finns hittills märkligt nog ingen svensk översättning av Cicerotrilogins tre delar: Imperium, Lustrum och Dictator, trots att så många av Harris övriga böcker finns på svenska.


Robert Harris: Lustrum. Arrow 2017, 464 s. ISBN: 9781784756154

Adlibris, Bokus

Robert Harris är känd för sina politiska thrillers och Lustrum och de andra böckerna i Cicerotrilogin faller också in i den kategorin. Harris håller sig noggrannt till den kända historien, men dramatiserar och åskådliggör ytterst skickligt.

Själva intrigen behöver knappast några tillägg, kända historiska fakta innehåller dramatik så det räcker. Det är historiska personer det handlar om, en förteckning med nästan alla namn som nämns i texten finns i slutet av boken, namn som går att googla på. Fantastiskt att det går att få fram så mycket fakta om personer som levde för tvåtusen år sen. Att handlingen tilldrar sig för så länge sen verkar konstigt nog inte ändra på särskilt mycket när det gäller det politiska spelet, koruption, intriger och rävspel. Miljön är dock antik romersk, kryddad med detaljer som stärker närvarokänslan.

Huvudpersonen i boken är förstås den romerske politikern och retorikern Marcus Tullius Cicero (106-43 fvt), men berättaren, bokens jag, Tiro har också en viktig roll. Han är Ciceros slav, sekreterare, och så småningom frigivne gode vän. Man vet att Tiro sannolikt skrev en biografi över Cicero som dock inte finns bevarad, men omnämns av flera antika författare. Kanske är det detta saknade verk som inspirerat Harris att skriva böckerna om Cicero.

I del två av Cicerotrilogin: ”Lustrum” har Cicero just valts till konsul, republikens högsta befattning. Han tillhör senatorsklassen och det konservativa partiet Optimaterna. Bland hans motståndare finns Lucius Sergius Catilina, som trots att han tillhörde senatorsklassen anslöt sig till det folkliga Populares politiska program. En annan motståndare var Gaius Julius Caesar. Och naturligtvis Publius Clodius Pulcher som lyckades få Cicero landsförvisad under en period.

I början av boken står Cicero på höjden av sin karriär, men slutet av boken blir en riktig cliffhanger då Cicero via intriger blivit bortmanipulerad och måste fly för att rädda sitt liv. Jag ser fram mot att läsa tredje delen Dictator!

Recensioner:
Charlotte Higgins i The Guardian 2009-10-17: ”Lustrum by Robert Harris. This gripping story of Cicero has modern parallels

Fler böcker av Robert Harris:
Dictator – Cicero trilogy part III
München
Imperium – Cicero Trilogy part I. I samma blogpost: Stewe Claeson: ”Tiro”
Pompeji

Publicerat i antiken, böcker | 1 kommentar

Art et liberté. Brytning, krig och surrealism i Egypten (1938-1948) på Moderna Museet.

Knappt har Moderna Museets fina utställning med sydamerikanska konkretister hunnit avslutas förrän man öppnar utställningen med egyptiska surrealister. För mig är det totalt okänd mark men desto intressantare. Surrealismen, till exempel Halmstadgruppen var ett bidrag till mitt gryende konstintresse en gång för många år sen. Att rörelsen var internationell visste jag förstås, men inte att den var verksam också i Egypten.


Mayo: Coups de Bâtons, 1937

Målningen ”Käppslag” illustrerar polisens metoder att skingra demonstranter.


Kamel El-Telmissany: Nudes, 1940-1941

Många kvinnor drevs under krigsåren in i prostitution. De blev kallade ”stadskvinnor”. och deras utsatthet blev ett tema i ett stort antal Art et Liberté-målningar. Många kvinnor var också engagerade i den surealistiska rörelsen och gav den en feministisk underton.


Ramses Younane: Portrait 1933-38 (t v), u t, 1935 (t h)


Inji Efflatoun: Flicka och monster, 1941


Mayo, Fågeln, 1937

Mayo: Surrealistiskt porträtt, 1937

Recensioner:
Clemens Poellinger i SvD 20180522: ”För ett kort ögonblick var konsten friast i Kairo
Peter Cornell i Expressen 20180511: ”De egyptiska konstnärerna var inga dåliga kopior
Sebastian Johans i UNT 20180503: ”En större helhet bortom eurocentrismen

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar

Hokusai – en japansk ikon på Millesgården

I år 2018 firas 150 år av diplomatiska förbindelser mellan Japan och Sverige. Det sker bland annat genom utställningar som den unika utställningen på Millesgården med bilder av Hokusai, den första i Sverige.

Katsushika Hokusai (1760 – 1849) är antagligen den japanska konstnär som är mest känd i västvärlden. Ett av hans favoritmotiv var berget Fuji som han avbildade ur en mängd olika perspektiv. En av bilderna blev den populära ”Den stora vågen”. Samtliga bilder på utställningen är träsnitt.


Hokusai: Den stora vågen, träsnitt


Hokusai: Röda Fuji , träsnitt


Hokusai: Kajikazawa i Kai-provinsen, träsnitt


Hokusai: Tatekawa i Honjo, träsnitt

Hokusai anses ha myntat begreppet Manga som lär betyda ungefär ”slumpmässig bild”. Hokusais egna manga är dock ganska olika de moderna mangaserierna. Han försörjde sig till stor del genom illustrationer av böcker.


Hokusai: Manga, träsnitt


Hokusai: Manga, träsnitt


Hokusai: Manga, träsnitt


Självporträtt av konstnären i en Biografi över Katshushika Hokusai i två volymer från 1893, träsnitt

Utställningen på Millesgården pågår 19 maj till den 3 juni.

En fin utställning på temat ”japonism” visas också på Thielska galleriet med exempel bland annat på hur Rackstadkonstnärerna påverkades av japansk konst. Även den pågår till 3 juni.

Dan Backman i SvD 20180530: ”Hokusai, ‘En japansk ikon’ Japansk konstvåg sveper över Stockholm

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar

Peter Dahls världar på Sven-Harrys

Peter Dahls stora retrospektiva utställning 4/5-19/8 2018 på Sven-Harrys i Vasastan i Stockholm har undertiteln ”Åtta decennier av kamp om verkligheten”. Spontant associerar jag förstås till Dahls fantasivärld Caribanien, ett eget land i modell och med egna tidningar och egna nyheter som Dahl hållit levande och byggt ut under hela sitt liv. En vägg med urval av modeller mm från Caribanien finns med på utställningen.


Peter Dahl: Ett urval föremål från Caribanien

Ett av huvudverken på utställningen är den stora målningen ”Stolta stad”, en del av Bellmanssviten.


Peter Dahl: Fredmans epistel nr 33 Stolta stad, 1983


Stolta stad, detalj

Stolta stad, detalj

Utställningen är kanske lite spretig så som det kan bli om man målat ett helt liv antar jag, men här finns också många verkliga fullträffar.
Ett antal kända bilder, målningar med aningen provocerande innehåll finns med på utställningen. Mina personliga favoriter är dock av det lite lugnare slaget:


Peter Dahl, Parklandskap, 1999


Dagens Nyheter från Aspuddens ateljé, 1975-76

Tomteboda rangerbangård 9, 1996

Men Peter Dahls rykte som krogkung har också resulterat i några fina målningar:


Peter Dahl: Vem är krogens konung? 1981


Peter Dahl: Dans i rosa, 1980

Peter Dahl: Bar, 1986

Recensioner:
Lars Epstein i DN 20180504: Magnifik utställning med Peter Dahls livsverk på Sven-Harrys
SvD (TT)20180427: Inblick i Peter Dahls universum
SvD 20180513, Dan Backman: ”Retrospektiv påminner om att Peter Dahl är så mycket mer än mustiga Bellman-bilder
Therese Bohman i Expressen 20180511: Peter Dahl har aldrig lämnat barnets nyfikenhet

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | Lämna en kommentar

Robert Harris: ”München”


Robert Harris: München
Bookmark förlag 2018, 338 s. ISBN: 9789188545527

Otaliga gånger har väl i olika dokumentärer visats filmklippet med Storbritanniens premiärminsister Neville Chamberlain viftande med ett papper i handen och förkunnande att det betydde ”fred i vår tid”. Året var 1938 och Chamberlain hade precis kommit hem från en internationell konferens i München där man med en hårsmån lyckats undvika krig med Hitlertyskland. Chamberlains eftermäle blev inte gott efter detta, för krig blev det ju ändå ett år senare. Men i Harris roman som verkar följa det historiska förloppet i detalj så långt möjligt får Chamberlains eftergiftspolitik en omvänd tolkning.


Münchenöverenskommelsen: Neville Chamberlain, Édouard Daladier, Adolf Hitler, Benito Mussolini och Galeazzo Ciano. Bakom dem syns bland andra Joachim von Ribbentrop och Ernst von Weizsäcker. – Samtliga förekommer i Harris Roman [Bild: Wiki]

Hitler ville till varje pris ha krig, han var rustad till tänderna och provocerade Storbritannien och Frankrike med annektering av det ena landområdet efter det andra. Österrike var redan införlivat med Tyskland. Nu gällde det Sudetenland, det Tjeckiska område med huvudsakligen tyskspråkig befolkning som gränsade till Tyskland. Ett uttalande av Hitler från februari 1945 citeras redan på bokens försättsblad: ”Vi borde ha inlett kriget 1938… situationen var som mest gynnsam i september det året”.

Storbritannien var inte redo för krig, folket ville förstås ha fred, det ville säkert det tyska folket också men deras åsikter behövde Hitler inte bry sig om, de kunde ju styras. Enligt boken hade Storbritannien omkring 1938 endast 20 st insatsberedda Spitfireplan. Det år man fick på sig för upprustning innan andra världskriget startade bidrog säkerligen till att det brittiska flygvapnet vann slaget om Storbritannien 1940 och att en tysk invasion kunde undvikas.

Man kan med fasa föreställa sig vad som kunde ha hänt: Tyskland behärskar hela Europa inklusive Storbritannien, USA är isolationistiskt, liksom idag. Krig med Sovjet är redan förutbestämt i Hitlers plan för Lebensraum i öst. Men vem skulle vinna, Tyskland eller Sovjet? Som att välja mellan Auschwitz och Gulag.

Boken är en politisk thriller, inte ett enda mord, desto mer av hot, manipulation, misstänksamhet, övervakning, men med ett sådant driv i berättelsen att man kallsvettig bara måste fortsätta att läsa. Researchen är otrolig, i boken ingår en plan av Führerbau där en stor del av handlingen försiggår. Byggnaden är idag en musikhögskola. Noggrannheten med detaljer är häpnadsväckande, men de har en funktion, de skapar närvarokänsla, man känner nästan den obehagliga lukten av Hitlers svett.

De två huvudpersonerna är fiktiva romanfigurer. Hugh Legat, ung tjänsteman i den brittiska utrikesförvaltningen och den jämnårige Paul von Hartmann vid den tyska utrikesförvaltningen och i hemlighet hitlermotståndare känner varandra sedan en tid på Cambridge för sex år sedan. Båda lyckas komma med som assistenter på den internationella konferensen med målet att rädda världen från krig. Tempot är högt, särskilt för de båda unga tjänstemännen och mycket av berättelsen förs fram ur de bådas iakttagelser. Ett trick som Harris tydligen har använt förut, att berättelsen kommer liksom från sidan. Det är oerhört skickligt berättat, men historien ändras förstås inte.

Jesper Högström intervjuar Robert Harris i DN 2018-03-30

Adlibris Bokus

Andra bloggar om , , , , , , ,

Publicerat i 1800-1900-tal, böcker, historia - samhälle | Lämna en kommentar

Concrete Matters på Moderna Museet

Utställningen Concrete Matters på Moderna Museet är större och ambitiösare än jag förväntat mig. Jag är sen länge lite svag för konkretismen – trianglar och kvadrater – enkelhet, balans, harmoni. Själva idén med konkretismen är ju att verket i sig själv – form och färg – ska utgöra konsten, inte något inbakat budskap, abstraherade eller föreställande motiv. Konkretismen är därför som jag upplever den emotionell snarare än intellektuell, det är konst som får vara vacker.

1930 bildade den holländske konstnären Theo van Doesburg gruppen Art concret i Paris. Stilen spreds snabbt bland annat till Sydamerika och konkretistisk konst från främst 1930- till 1970-tal från denna del av världen är också utställningens huvudtema. Det mest spektakulära verket Lygia Papes nya version av ”Ttéia” är dock skapat i år speciellt för Moderna Museets utställning.


Lygia Pape: ”Ttéia 1,C” 2018

I ett stort mörklagt rum löper knippen av guldfärgade trådar från golv till tak. Riktad belysning gör att verket ser ut att sväva. Om man rör sig runt de sneda korsande formerna blir verket också föränderligt, rörligt som ett slags norrsken.


Lygia Clark: ”Plan på en modulerad yta” 1957

Lygia Clark: ”Kreatur. Radar – Pg” 1960/1984

Gego: ”Retikulär kvadrat 71/6” 1971

Jesús Rafael Soto: ”Dubbel transparens” 1956

I de båda verken ovan ingår skuggor i kompositionen.


Alejandro Otero: ”Studie 2” 1952

Anatol Wladyslaw: ”Komposition med gult och blått” 1950

Ett urval av svenska konstruktivistiska verk ingår också i utställningen:


Olle Bonniér: ”1950 års tema” 1950

Lennart Rohde: ”Vändkrets” 1955

Elli Hemberg: ”Konstruktion med bundna former” 1957

Olle Baertling: ”Nonfigurativ komposition Hommage a O.R.” 1951

Otto G Carlsund: ”Hommage till Mondrian eller komposition med vit cirkel” Efter 1946

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | 2 kommentarer

Alexander Klingspor på Waldemarsudde

Bravo Waldemarsudde som har modet att ställa ut en konstnär som är snudd på retrogardist, dvs målar realistiskt med inspiration från konsthistorien!

Resenär heter Alexander Klingspors utställning på Waldemarudde. Alexander Klingspor (f 1977) är bosatt i New York. Han flyttade tidigt till USA för att skaffa sig utbildning i klassiskt måleri, något som knappast fanns vid svenska konsthögskolor.

Huvuddelen av de stora målningarna på utställningen har motiv från fest och mat med en dekadant stämning i nutidsmiljö. Det påminner om Nick Alm med fler nordiska konstnärer. Maneret uppfattar jag som en aning ”amerikanskt” med skarpa klara färger och lätt överlastad med detaljer. Det finns också inslag av surrealism. Här och var sticker en krokodil eller tiger ut huvudet. Kanske ska det ses som en kritik av konsumtionssamhället, den urbana livsstilen och det hämningslösa frosseriet.


Alexander Klingspor: ”Skinka baby (Slaktarens fest II)”, 2016


Alexander Klingspor: ”Den sista fisken”, 2012


Alexander Klingspor: ”Battle Galore”, 2017

Bäst gillar jag de lite meditativa motiven, de är ofta av något tidigare datum och i mindre format.


Alexander Klingspor: ”Ensamhet II” 2001

Alexander Klingspor: ”Sånger från luftslottet I” 2013

Alexander Klingspor: ”Fruset hav” 2012

Alexander Klingspor: ”Nattpromenad” 2005

Dan Backman i SvD 20180309: Pinsamt, Waldemarsudde har tappat omdömet.

Backman gör en del intressanta iaktagelser men jag tycker nog han är väl hård i sitt omdöme om utställningen. Han framhåller effektsökeriet i måleriet men förbigår lite lättvindigt hur innehållet kan tolkas: konsumismen, dekadensen, samtidens utflippade livsstil. Men han har rätt i att så värst mycket av Magritte eller Hopper är svårt att hitta i utställningen. Kanske den ansiktslösa i Sånger från luftslottet har lite av Magritte?
Men ett viktigt erkännande kostar Backman på sig. Han skriver: ”Det svenska konstetablissemanget är till stora delar konformistiskt och trendängsligt och behöver störas av en konst som inte rättar sig i ledet.”

Jessica Kempe i DN 20180502: Waldemarsudde vilseleder publiken

Jessica Kempe gör en intressant återblick på antimodernismens historia och det klassiska måleriets återkomst i USA. En del av rörelsens verksamhet framgår av Art Renewal Centers hemsida. Jag är väl inte heller överförtjust i den här typen av måleri, men det är svårt att förstå varför svenska kritker ska bli så upprörda så fort någon konstnär avviker från modernismens intetsägande skräphögar. Är det verkligen så farligt med lite bredd i konstutbudet? Jo tydligen, Kempe kan inte låta bli att svänga till det med ord som ”rasnationalism”.

Lars Vilks tycker jag är lite mer nyanserad på sin bloggpost 20180506 ”Kritikernas fasa

Alexander Klingspors hemsida

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i allmänt | Lämna en kommentar

Jens Fänge ”Drömmarna” på Bonnierskonsthall

Jens Fänges konst har ofta fått mig att tänka på Georgio de Chirico, och visst finns väl ett släktskap mellan Fänges målningar och Chiricos när det gäller surrealismen och det drömlika?

På utställningen ”Drömmarna” på Bonnierskonsthall har Fänge tagit ett rejält steg framåt. Det är hela rumsinteriörer, bild på bild, återanvändning av delar från tidigare verk i nya kompositioner, tredimensionella effekter genom utsågade former som lagts på målningarna. En del föremål – en skeppsmodell, vattenpipor får också vara med.


Jens Fänge, rumsinteriör
De Baertlinglika stora trianglarna bildar bakgrund till målningarna. Denna vägg vetter mot de stora fönstren mot gatan.

Jens Fänge, rumsinteriör

Jens Fänge, rumsinteriör

Jens Fänge: ”Förvandlingar”, 2013

Foto av målning eller rumsinteriör? Det är lätt att bli förvillad på Fänges utställning, och det är förstås meningen.


Jens Fänge: ”Drömmarna”, 2018

Jens Fänge: ”Search Party”, 2016

Jens Fänge: ”Between his cry and the elements” 2018

Jens Fänge: ”Sömnen” 2014


Jens Fänge: ”The hours before” 2016
I förgrunden Olympia Le-Tans tolkning av ”The hours before” på en jacka

Så kul att se en utmärkt utställning med ”otidsenligt” men strålande fint måleri just på Bonnierskonsthall. Man kan ju hoppas att det är ett tecken på konstvärldens tillnyktring och att vi framöver slipper lite av samtidskonstens vanliga skräphögar.

Johanna Persons recension i SvD 20180309: Jens Fänges värld som att trilla ner i Underlandet

Nils Forsberg i Expressen: Hans målningar är helt fantastiska

Se även referat från vernissagen av Jenny på Kulturdelen

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | Lämna en kommentar

Thielska Galleriet: ”Japonism hos Rackstadkonstnärerna 1880-1920”

Japansk konst och konsthantverk har påverkat konstnärer i västerlandet åtminstone sedan mitten av 1800-talet. Den utmärkta utställningen på Thielska Galleriet ”När Japan kom till Värmland. Japonism hos Rackstadkonstnärerna 1880–1920” vill visa hur denna påverkan kunde ta sig ut. Jag tycker det lyckas väl. Utställningen är inte stor och omfattar bara ett fåtal konstnärer i Rackstadgruppen, men nog kan man se ett släktskap med japansk konst.
Japan finns också representerat på utställningen med både bilder och några fantastiska hantverksprodukter som netsuke, ett slags bältesspänne och inro, en liten dosa för t ex tobak.


Gustaf Fjaestad: ”Rinnande vatten”, 1908″


Gustaf Fjaestad ”Månskenseka”, 1906

Gustaf Fjaestad ”Berghällar i månsken”, 1906

Gustaf Fjaestad är Rackengruppens mest kände konstnär. Han har kallats ”rimfrostens mästare” för sina många målningar med vintermotiv. Han finns turligt nog ganska väl representerad också på Thielskas permanenta utställning.


Bror Lindh: ”Moln”, 1906


Bror Lindh: ”Körsbärsgren”, 1910-tal


Maja Fjaestad ”Sol på gärdesgården”, träsnitt, uå

Maja Fjaestad ”Gammal lada”, träsnitt, 1921


Maja Fjaestad: ”Blåöga”, akvarell, uå”


Hiroshige Ando ”Betjänter bär unga flickor över floden i bärstolar”, träsnitt, uå

Kitagava Utamaro ”Änkan från Asahiya”, träsnitt, 1795-96

Recension av Dan Backman i SvD 20180305: ”Föregångaren till vår tids Japanvurm låg i Värmland

Andra bloggar om , , , , , , , , ,

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar