Y N Harari: ”Sapiens: en kort historik över mänskligheten”

Den här boken tar verkligen ett helhetsgrepp på historien. Den börjar till och med i förhistorisk tid, närmare bestämt vid tiden för big bang ca 13,5 miljarder år sen. Men redan efter en halv sida är vi framme vid den första av tre stora revolutioner i homo sapiens utveckling – den kognitiva revolutionen – som inträffade för ca 70000 år sen.
Perspektivet är till stor del biologiskt, vilket såvitt jag vet inte är så vanligt för en historiebok.


Yuval Noah Harari: Sapiens: en kort historik över mänskligheten
N&K 2015, 431 s. ISBN: 9789127140394

Förtidsmänniskan, eller rättare sagt olika människotyper som t ex homo neanderthalensis, homo erectus, homo soloensis, homo floriensis, homo denisova, homo rudolfiensis och homo ergaster har fått en del uppmärksamhet nyligen. Man har nämligen lyckats rekonstruera Neandertalarnas genom, alltså den DNA-sekvens som styr levande varelsers uppbyggnad och arvsanlag. Arbetet har skett under ledning av den svenske forskaren Svante Pääbo vid Max Planck-institutet. Man har funnit att alla européer och asiater – men inte afrikaner – har ca 2-3 procent neandertalgener i sig. Homo sapiens och homo neanderthalensis har alltså parat sig. Asiater lär dessutom dela en ännu högre andel genom med denisovamänniskan. De olika människoarterna utvecklades och levde till stor del parallellt med homo sapiens och uppenbarligen parade de sig över artgränsen. Så nu vet vi det. Vi är alla lite av neandertalare.

Den kognitiva revolutionen innebar att homo sapiens utvecklade sin förmåga att lära, minnas och kommunicera, vilket gav ett överlevnadsvärde. De övriga människoarterna blev på ett eller annat sätt utkonkurrerade, men som sagt inte utan sexuell interaktion.

För ca 10000-12000 år sedan följde så jordbruksrevolutionen. Människor började odla livsmedel och blev därmed bofasta. Man övergav sitt tidigare levandssätt som jägare och samlare som varat i 100000-tals år. Födan blev mindre varierad, sjukdomar vanligare och det förekom till och med att människor krympte i längd och sannolikt också i intelligens. Lasse Berg har i flera böcker behandlat människans urtid och utvandring från Afrika. Liksom Harari anser han att övergången till jordbrukssamhället var en katastrof, men att det inte går att vända tillbaka.

En del av de nackdelar som enligt författaren skedde i och med jordbruksrevolutionen var djurhållningen. Texten uppehåller sig en hel del med alla de plågor som djuren utsätts för. Så mycket att jag googlade fram Yuval Noah Harari på Wikipedia och visst – han är vegan.

Personligen är jag ändå rätt nöjd med det som skedde. Utan jordbrukssamhället skulle vi nämligen inte ha någon civilisation. Förvisso kunde man även som jägare- och samlare producera konst av hög kvalitet och säkert ha invanda ritualer och sätt att leva. Men civilisation är mer än så. Jag håller med den brittiska konsthistorikern Kenneth Clark som i TV-serien ”Civilisation” menar att även om ordet är svårdefinierat så innehåller en civilisation alltid ett drag av beständighet.

Harari har intressanta synpunkter på kultur. På sidan 237 menar han att även kultur kan ses ur naturvetenskaplig vinkel som biologiska analogier till genetiken, en samling kulturella informationsenheter memer som reproduceras inom framgångsrika kulturer. Humanistiska forskare som ofta är postmodernister avskyr memetik och talar i stället om diskurser som kulturens byggklossar.

Myter har en viktig plats i boken, de styr det mänskliga livet i hög grad. Bland myter sorterar Harari in i stort sett alla föreställningar om världen, berättelser, religion, ideologier, varumärken, nationalstater, pengar och mycket annat.

Bland de viktiga företeelser som har lett mänskligheten framåt, eller åtminstone dit vi är just nu, finns enligt Harari monoteism, imperiebyggande och kapitalism. Imperier har trots nackdelar på sikt ändå lett till en fredligare värld än en värld med små nationalstater och kapitalismen har ökat välståndet genom en dynamisk ekonomi.

Det tredje omvälvande skedet är den vetenskapliga revolutionen som inleddes för ca 500 år sen och via upptäckten av okunnigheten ledde till upplysningen på 1700-talet. Den vetenskapliga revolutionen pågår fortfarande.

Boken slutar faktiskt inte i nutid heller, den spekulerar om möjliga framtider för homo sapiens baserat på de ganska hisnande bionikprojekt som faktiskt pågår runt om i världen – alltså olika försök att förädla människan, transhumanism. Det här är förstås enbart spekulationer men nog så spännande – och skrämmande. Jag intresserade mig en del för transhumanismen i samband med Michel Houellebecqs romaner. Det är faktiskt inte bara fantasier.

Trots att boken är respektlöst ämnesövergripande och möjligen aningen kontroversiell i sitt biologiska synsätt så är det faktiskt en historiebok. Den handlar om livet och homo sapiens och andra människorarter, numera försvunna, allt ifrån big bang för 13.5 miljarder år sen fram till nutid. Lättläst, pedagogisk, tankeväckande. Sapiens får fem [*****] poäng.

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i böcker, historia - samhälle | Lämna en kommentar

Olafur Eliasson – ”Verklighetsmaskiner” på Moderna Museet

Jag har tidigare bara sett Olafur Eliassons verk på bild, som det jättelika The weather project på Tate Modern 2003 där ljuset verkar spela en huvudroll. Eller stora installationer i offentlig miljö som The New York City Waterfalls, 2008 som väl handlar om vatten. Verklighetsmaskiner på Moderna Museet är den första utställning jag sett av honom. Och här återkommer både ljus och vatten men även luft som tydligen är det tredje av hans arbetsmaterial.

Jag gillar att hans verk är så visuella. Han använder gärna speglar och skapar synvillor.


Olafur Eliasson: ”Beauty”, 1993
Det här verket består av vattendimma eller mycket små droppar som faller ner och belyses med olikfärgat ljus som växlar färg när man rör sig i rummet. Mycket suggestivt.


Olafur Eliasson: ”Your Compound Daylight”, 1998
I postmodern anda betonas de olika perspektiven, som i detta jättelika kalejdoskop.


Olafur Eliasson: ”Seu Corpo Da Obra”, 2011
Ett stort rum med upphängda transparenta plastdukar skapar en labyrint där besökarna bildar rörliga figurer och på så sätt också ingår i verket.


Olafur Eliasson
Det här är en bok som innehåller ett hus, en bostad, eller snarare tomrummet efter husets form skapat av hål i de vita bladen. Undrar hur det har gjorts? Nån slags inverterad 3d-skrivare?


Olafur Eliasson: ”Model Room”, 2003

Utställningen är imponerande och intressant, dessutom är den rejält stor till ytan. Redan före entrén finns en stor monter med mängder av modeller till Eliassons olika projekt, en del senare utförda i full skala, andra inte. Jag undrar hur han har hunnit med alla dessa fint hantverkade skapelser. Men så läser jag i programhäftet att Olafur Eliasson sedan 1995 har en studio i en gammal industribyggnad i Berlin där idag ett 90-tal personer är verksamma. En hel konstindustri!

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | 2 kommentarer

Göran Schildt: ”Människor och gudar. Om jagupplevelsens förvandlingar”

Denna essäsamling är inte nyutgiven men jag tycker den är tidlös och skriven av en författare som inte bör bli bortglömd.


Göran Schildt: Människor och gudar. Om jagupplevelsens förvandlingar.
Söderströms 2002, 208 s.

Boken innehåller en granskning av ett antal historiska personligheter, deras jaguppfattning och förhållande till gud eller gudarna. Schildt är skeptisk till en alltför stor tillit till det allmänmänskliga när det gäller att förstå människor långt tillbaka i tiden. Människor vi möter i Homeros berättelser är omgivna av en tyrannisk gudavärld helt främmande för nutidsmänniskan. Gudarna har dessutom en betydande frihetsgrad med lättfärdiga kärleksäventyr, familjegräl och hämndlystnad, alltså ett mycket mänskligt beteende. Homeros värld var aristokratisk där de mänskliga makthavarna ansåg sig vara släkt med gudarna, därav deras auktoritet.

Boken fortsätter med kapitelvis behandling av jaguppfattning och individualitet hos Sokrates, Plutarchos, Lucretsius, Augustinus, Dante, Bienvenuto Cellini, Montaigne, Tournefort, Rousseau och Goethe.

Lite svårt disponerad men vid sammanfattningen på slutet klarnar det med Göran Schildts tes om att föreställningen om individualiteten och den fria viljan utvecklats från människans önskan att bli som gudarna, vår strävan att tillägna oss gudalika egenskaper. Människan idag är sin egen gud – en skrämmande belägenhet enligt författaren.

Finns på biblioteket eller kanske på Bokbörsen

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i antiken, böcker | Lämna en kommentar

Göran Hägg: ”D’Annunzio : dekadent diktare, krigare och diktator”

Gabriele d’Annunzio har en viktig roll redan i Göran Häggs tidigare italienböcker: ”Mussolini, en studie i makt” (2008) och ”Ett alldeles särskilt land, 150 år i Italien” (2012). I båda böckerna är det d’Annunzios politiska betydelse som betonas, särskilt förstås hans upprättande av den nya statsbildningen vid Fiume på Adriatiska kusten med en egen synnerligen progressiv författning.


Göran Hägg: D’Annunzio : dekadent diktare, krigare och diktator
Norstedts 2015, 305 s.
ISBN: 9789113064314

I den senaste – och tyvärr sista boken av Göran Hägg som dog 68 år gammal i oktober i år – ”D’Annunzio: dekadent diktare, krigare och diktator” får man en helhetsbild av en människa som väl bör räknas till en av nutidshistoriens märkligare personligheter. De första ca 15 kapitlen upptas av d’Annunzios stora litterära produktion, som jag inte haft en aning om. Genom hela boken följer också den långa raden av kvinnor som d’Annunzio hade förhållanden med, de flesta gifta överklasskvinnor. Uppenbarligen finns ett stort antal brev bevarade med ofta synnerligen intimt innehåll. Jag undersökte om det ännu fanns böcker av d’Annunzio på biblioteket och det gjorde det, fyra titlar på svenska och ett otal på italienska, så helt bortglömd som författare lär han inte vara.

Det är svårt att få grepp om denna motsägelsefulla figur som var poet, ytterst framgångsrik författare, överårig krigshjälte, flygare, befälhavare på motortorpedbåt, självsvåldig erövrare av såväl landområden som kvinnors gunst, pornograf och furste av Montevenoso. Han kallades såväl Il Vate som Il Commandante och Il Duce i sina många olika roller. Men var han egentligen fascist? Göran Hägg försöker med sedvanlig detaljnoggrannhet ge svar på frågorna.

Den ”lyriska diktaturen” i Fiume är ett av världshistoriens märkligaste politiska experiment. D’Annunio invaderade Fiume i Carnarobukten i spetsen för 196 grenadjärer 12 september 1919. Anledningen var att man ansåg sig ha rätt till området med 60000 invånare, de flesta italienskspråkiga, medan övriga segrarmakter ansåg att den nya statsbildningen Jugoslaven behövde en hamn här. Författningen La Carta del Carnaro var i själva verket i grunden syndikalistisk, den antogs vid ett stormöte den 8 september 1920 varigenom fristaten La Reggenza Italiana del Carnaro bildades.

Kvinnor fick rösträtt. Total jämlikhet oavsett kön, härstamning, sexuell läggning eller religion skulle råda. Militärtjänst även för kvinnor, skilsmässa blev tillåten, total tanke- och tryckfrihet. Och så en utförlig rättighetskatalog. Alla röstande män och kvinnor över 20 år var valbara till parlamentet. Röstningen skulle ske i korporationer baserade på yrkestillhörighet. Det är väl den syndikalistiska idén om korporationer som senare övertogs av fascismen, med den avgörande skillnaden att där även arbetsgivarsidan ingick i de olika yrkeskorporationerna medan arbetsgivarna i Fiumes variant samlades i en egen korporation. Kultursektorn var gedigen, åtminstone på papperet. Som utopiskt manifest var det verkligen före sin tid. Men d’Annunzio skulle förstås som Il Commandante vara den som slutligen tog beslut, i praktiken diktator ”Il Duce”, en titel som Mussolini senare övertog.

Framgångarna med carnaroförfattningen och det stigande intresset i Italien för experimentet blev alltför utmanande för regeringen i Rom. Fristaten nedkämpades med våld och ca 50 legionärer dödades i striderna. Den 29 december 1920 beslöt Il Commandante d’Annunzio att ge upp motståndet. Den nya statsbildningen överlevde till januari 1921 då de sista legionärerna transporterades till hemlandet med tåg.

D’Annunzio var verkligen ingen vän av Mussolini, de träffades sammanlagt sex gånger, men d’Annunzio undvek i det längsta att förknippas med fascistregimen. Den självsvåldige D’Annunzio som uppburen krigshjälte, nationalhelgon och landets mest berömda författare var svår att hantera för Mussolini som lär ha sagt: ”En rutten tand drar man antingen ut eller klär i guld”. Hägg påvisar att det med stor sannolikhet var Mussolini som låg bakom ett mordförsök på d’Annunzio där han sades ha ”ramlat ut genom fönstret”. Men d’Annunzio överlevde fastän både skadad och omskakad, så i stället valde Mussolini att linda in honom i guld genom att mer eller mindre isolera honom i ett eget palatsområde där bland annat souvenirer från kriget ställdes ur. Det var flygplanet som han flög i räder över Wien, motortorpedbåten MAS som användes vid torpedangreppet på österrikiska flottan vid Bùccari och förstäven på lätta kryssaren Puglia från erövringen av Fiume. Platsen heter Il Vittoriale och är uppenbarligen ett framträdande turistmål, närmast som en slags temapark med slott, teater och museum. På bilder ser interiören sanslöst överlastad ut. Allt i d’Annunzios smak.


Gabriele d’Annunzio (1863-1938) [Wikimedia]

Göran Hägg försöker också förstå orsaken till d’Annunzios sanslösa energi, hans enorma litterära produktivitet, hans ansvarslöshet med pengar, monumentala skuldsättning, den maniska jakten på ständigt nya kvinnor, den lika maniska jakten på antikviteter, ridhästar, hundar, böcker, bohag och allehanda lyx. Och så den totala oräddheten att anmäla sig som krigsfrivillig i första världskriget vid 52 års ålder och faktiskt delta i striderna vid fronten, i luften och till sjöss, förlora ett öga men ändå fortsätta krigandet. Att när han sitter i parlamentet på högersidan plötsligt bli missnöjd med ett av den sidans beslut, bara resa sig och gå över golvet och ansluta sig till vänstern och förbli där. Vilken självbild har en sådan människa?

Liksom i sina andra Italienböcker vänder sig Hägg i första hand till en svensk läsekrets. Strindberg, Oscar Levertin och Agnes von Krusenstierna med make figurerar i texten. En del jämförelser görs med svenska förhållanden under samma tid.

d’Annunzio är en av Görans Häggs bästa böcker, den får fem [*****] poäng.

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i 1800-1900-tal, böcker, historia - samhälle | 2 kommentarer

Karin Broos – Still life på Waldemarsudde

Karin Broos utställning på Waldemarsudde ”Still life” visar kvinnor. Bilder av kvinnor med inåtvänd eller fjärrskådande blick. Kvinnor med barn i skog eller skogstjärnar. Kvinnor vid vatten.


Karin Broos: ”Skogsljus 1″, 2013

Är det här naturlyrik, naturmystik? Eller kanske som Therese Bohman skriver i Expressen “Den postkristna kyrkan”. En slags återgång till hednisk tid, att söka tröst och styrka i naturen snarare än i traditionell religion.



Karin Broos: ”Nattens änglar 2″, 2012

Ett annat tema är sjukhusbilder, sjuk kvinna med sköterskor. Allt i samma realistiska stil. Några av sjukhusbilderna i nattligt ljus bryter en aning på ett intressant sätt med den i övrigt realistiska färgskalan.

Utom bilder av kvinnor finns bara den fina bilden av en hund, död eller sovande, samma bild tror jag som visades på Broos utställning på Sven-Harrys 2011.

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | 1 kommentar

Göran Hägg: ”Medici – Magnifika miljardärer och mördande mecenater i Renässanens Florens”

Den här boken är framför allt en släktkrönika över familjen Medici med hemort i Florens från 1300-talet och 500 år framåt. Släktträdet i slutet av boken upptar en närmast oöverskådlig kaskad av namn. Ändå tror jag att samtliga på något sätt berörs eller kommenteras i boken. Det är en författarprestation bara att kunna hålla reda på alla dessa släktband, ingiften, dödsorsaker, personliga egenskaper, titlar och utnämningar från 1300-tal till 1700-tal. Till detta kommer i texten förstås de mer dramatiska inslagen med konflikter, intriger, mord, krig och affärer.


Göran Hägg: Medici – Magnifika miljardärer och mördande mecenater i Renässanens Florens
Norstedts 2014, 302 s.
ISBN: 9789113059846

Det i mitt tycke mest intressanta, som dock inte är huvudämne för boken, är förstås de kulturella insatserna som Medicis gjorde i form av beställare av byggnader och konstverk under en tid som kom att flöda över av berömda konstnärsnamn som på ett eller annat sätt understöddes av familjen Medici och bidrog till att göra Florens till Europas kulturella huvudstad under renässansen och lång tid framöver. Målare, skulptörer och arkitekter som Ghirlandaio, Botticelli, Filippino Lippi, Michelangelo, Leonardo da Vinci, Pollaiuolu, Guiliano da Sangallo och många fler.

Sandro Botticelli: ”Primavera” [Wikimedia]

Intressant är också Medicifamiljens upprättande av ett internationellt bankväsende. det som gjorde familjen till världens kanske rikaste. Internationell handel hade förstås förekommit sedan länge och varor som t ex ull kunde transporteras från England och andra platser till Italien. Svårare var det att flytta betalningen, kontanter i form av guldmynt, på grund av rånrisken.

Medicis bank hade filialer på flera håll i Italien och Europa, kontor som förestods av medlemmar av släkten. När en engelsk godsägare sålde ull till ett värde motsvarande 50 floriner betalade det mottagande väveriet i Italien 50 floriner till en italiensk bank som skickade en betalorder på 50 floriner till sitt kontor i London eller annorstädes. Det lokala kontoret betalade leverantören, men till en växelkurs som banken tjänade på.

Att ta ränta på lån var förbjudet, det var genom växelkursen banken tjänade sina pengar och de största affärerna gjordes inte med ull utan med påvliga avlatsbrev och försäljning av pastorat och andra kyrkliga tjänster runt om i Europa. Dessutom skulle skatt – peterspenning betalas till påven. Att utlåning inte var attraktivt för bankerna på den tiden berodde inte bara på att man av religiösa skäl hindrades att ta ränta på utlånade pengar, det var dessutom en synnerligen riskfylld verksamhet eftersom de flesta stora låntagare var furstar som behövde pengar till krig. Om Kriget förlorades kunde fursten inte betala. Om kriget vanns struntade fursten ofta i att betala. Att utlåning ändå kunde förekomma berodde på att banken av olika skäl var tvingad.

Göran Hägg skriver på ett sätt som gör att intresset hålls vid liv även i de rätt invecklade turerna mellan olika medlemmar av familjen Medici med samma namn plus alla påvar och motpåvar. Några huvudfigurer behandlas mer utförligt som Lorenzo ”Magnifico” eller den beryktade munken Savonarola som i Häggs version får en viss upprättelse – han var inte fullt så hemsk, dessutom var han kulturvän.


Lorenzo il magnifico (1469-1492) [Wikimedia]

Girolamo Savonarola (1452-1498) [Wikimedia]

Storhertigen Cosimo III av Toscana (1670-1723) [Wikimedia]

Ett stöd för minnet kan också vara författarens ibland kraftfulla benämningar på olika personer som Baldassare Cossa, dvs Johannes XXIII som blir ”sjörövarpåven” eller ”mördarpåven” Sixtus IV som givit namn till Sixtinska kapellet och en senare Medici som Cosimo III – ”det åldrade, utlevade fläskberget”.

Göran Hägg gick bort nyligen bara 68 år gammal. Jag kommer att sakna hans böcker. Och trots att jag inte alltid håller med honom kommer det också bli ett tomrum efter honom som livfull debattör.

Några av Göran Häggs böcker som rekommenderas:

Välfärdsåren. Svensk historia 1945-1986
Påvarna. Två tusen år av makt och helighet
Italien: Ett alldeles särskilt land. 150 år i Italien
D’Annunzio. Dekadent diktare, krigare och diktator
Mussolini. En studie i makt
1001 böcker du måste läsa innan du dör

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i böcker, historia - samhälle | Lämna en kommentar

Karl Jenkins: ”The Armed Man” i Kungsholms kyrka

Lördagens konsert i Kungsholms kyrka, Karl Jenkins “The Armed Man – A Mass for Peace” är bland det häftigaste jag varit med om i en kyrka. Det handlade om män i vapen, sorgen över alla döda och en bön om fred. Verket inleddes suggestivt med den stora körens taktfasta inmarsch till en ensam virveltrumma. Musiken är enkel, melodiös men kraftfull. Jenkins verkar förtjust i slagverk och här kom de verkligen till sin rätt, dånande pukslag fick publiken att hoppa högt. Möjligen kan någon tycka att det är lite banala knep, men jag tycker det underströk allvaret och var ganska gripande.

Stockholm Consert Orchestra på 12 instrument plus Anna Holm på Orgel var inte stor men fullt tillräcklig, musiken fyllde väl ut kyrkorummet. Kören var en sammanslagning av Kammarkören Cantate, Kungsholms kyrkokör och Västermalms ungdomskör. Ungdomarna såg verkligen unga ut men sjunga kunde dom! Hela kören tillsammans fungerade också utmärkt, många övningstimmar där gissar jag, det ingick också en del rörelser som förstärkte dramatiken i verket. Några solister ur kören gjorde också fina insatser.

The Armed Man var ett beställningsverk av The Royal Armouries Museum vid millennieskiftet. Museets förre chef Guy Wilson valde ut texter till verket. De består av såväl traditionella inslag ur den katolska mässan som en fransk folksång, en text av Rudyard Kipling, text från Japan, ett hinduiskt poem och många andra inslag med titlar som: L’homme Armé, The Call for Prayer, Kyrie, Save from Bloody Men, Sanctus, Hymn Before Action, Charge!, Angry flames, Torches, Angus Dei, Now the Guns have Stopped, Benedictus, Better is Peace.

Karl Jenkins är bland annat känd för sitt fantastiska requiem som jag hört tidigare, och som förstås lockade mig att höra mer av hans produktion.

Jag tror man i den här versionen av The Armed Man lagt till ett tema om religiös försoning. En rabbin, Allan Scharf, sjöng en judisk bön från predikstolen och senare kallade en imam, Chokri Mensi, till bön. De tre abrahamitiska religionerna visade sig också harmoniera på ett lyckat sätt när dirigenten Karin Skogberg Ankarmo förenade sig med de två i en intrikat växelsång.

The Armed Man var en stark upplevelse, utmärkt framförd.

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i musik | 2 kommentarer

Donna Tartt: Steglitsan


Donna Tartt: ”Steglitsan”
Bonnier pocket 2014, 782 s.
ISBN: 9789174293975

Donna Tartts ”Den hemliga historien” var underhållande fast onödigt lång. Att jag började läsa Steglitsan berodde förstås på att jag tyckte om den förra boken plus att jag trodde mig ha hört att Steglitsan skulle handla om konstmarknaden i New York, vilket lät intressant. Och visst handlar det i någon mån om just det men det blev en aningen annorlunda läsupplevelse än jag väntat. Donna Tartt har utvecklats som författare, men så lär det också ta tio år för henne mellan varje bok.

Den Hemliga historien handlade om unga människor i collegemiljö som konsumerar alkohol i stora mängder. Steglitsan handlar om en ännu yngre person, huvudpersonen Theo är bara tretton år, fast han hinner bli vuxen innan man tagit sig genom bokens 782 sidor. Till vidlyftig alkoholkonsumtion kommer nu också drogintag. Men det finns en orsak till missbruket som jag tror är central i berättelsen.

Theo går på museum med sin mamma där en terroristbomb exploderar och dödar ett stort antal människor inklusive Theos mor. I spillrorna efter explosionen möter Theo en döende äldre man, ett möte som leder honom till den genomgode antikrenoveraren Hobie. På något sätt får Theo ur museets bombkaos med sig en liten målning som slitits ner från utställningsväggen. Det är Carel Fabritius Steglitsan från 1654. Målningen följer honom under livet och blir för Theo en slags spegel av människolivet. Den fastkedjade fågeln som fjättrad vid sin pinne bara kan betrakta världen. Som Hobie säger i slutet av boken:

-”om en målning verkligen letar sig in i hjärtat och förändrar ens sätt att se, tänka och känna, då säger man inte ‘åh jag älskar den här tavlan för den är universell’ eller ‘jag älskar den här tavlan för att den talar till hela mänskligheten’. Det är inte skälet till att någon älskar ett konstverk. Det handlar om en hemlig viskning från någon bakgata. Psst, du där. Ja du. — Din din. Jag har målat den för dig”.


Carel Fabritius: ”Steglitsan”, 1654 [Wikimedia]

Visst kunde även denna bok ha kortats ner, men jag är glad att den var just så lång att man hann sjunka in i berättelsen och fångas av karaktärerna. Jag gillar också de omsorgsfulla miljöbeskrivningarna, den kärleksfulla beskrivningen av hur en renovering av en värdefull antik möbel går till, uppräkningen av alla de droger en missbrukare har att ta till, den omsorgsfulla redovisningen av hur en avtändning ur narkotikaruset bör lägga upp. Och den oändliga smärtan i att inte få den man älskar – och att förlora den man haft. Man ska nog inte läsa Steglitsan som en underhållningsroman, men den blir trots allt ganska rafflande mot slutet.

Donna Tartt tilldelades Pulizerpriset för Steglitsan.

Andra bloggar om , , ,

Publicerat i böcker | 2 kommentarer

La Traviata på Folkoperan

La Traviata på Folkoperan är en stark föreställning, bra sång och fin inlevelse inte minst i nakenscenerna. Dekadens handlar det om, men Alexander Dumas Kameliadamen från 1848 och Verdis opera, den första av honom som skildrar Verdis samtid, är nu överflyttad till nutid i hbtq-miljö med en hårdfestande men sjuk Violetta i centrum.

Som vanligt på Folkoperan imponerande scenografi. Mestadels kala marmormorväggar, en jättelik målning av ett dimmhöljt landskap i nyklassisk stil som påminner om nån ur Nerdrumskolan (dekadent?). Och så det svarta kladdet som rinner nerför den vita marmorn under hela föreställningen – ett tecken för dekadens eller sjukdom? Kreativ användning av videokamera. Orkestern sitter dold under golvet.

Susanna Andersson är utmärkt som Violetta. Den andra riktigt framträdande solisten bland flera fina var nog Jeremy Carpenter som Germont, pappa till Violettas älskare Alfredo. Små änglalika barn ger kontrast till det dekadenta snusket. Folkoperan blir bara bättre och bättre tycker jag. La Traviata får fem poäng [*****]

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i musik, scen och teater | 2 kommentarer

Herman Lindqvist: ”När Finland var Sverige”


Herman Lindqvist: ”När Finland var Sverige.
Historien om de 700 åren innan riket sprängdes”
Bonniers 2013, 495 s.
ISBN: 9789100142773

Historien om Finland blir lika mycket historien om Sverige. Inte så konstigt eftersom det som idag är två länder då var ett enda under 700 år. För mig som inte särskilt intresserat mig för vare sig svensk eller finsk historia blir det en behövlig repetition av historielektionerna i skolan och därtill en hel del ny kunskap om både Finland och Sverige. Historien är väl berättad och i mitt tycke intressantare ju längre fram i tiden man kommer.


Slaget vid Svensksund 1790 [Wikimedia]

Det finns dramatiska höjdpunkter i historien där Lindqvists berättartalang verkligen kommer till sin rätt som Vasatiden; Frihetstiden; Gustav III revolution och krig mot Ryssland; 1808 års katastrofalt illa skötta krig då Finland försvarades av folket men statsledningen och officerskåren svek; Avsättningen av Gustav IV; Georg von Döbelns känslofyllda tal till trupperna efter att kriget förlorats och en tredjedel av Sveriges landyta – hela Finland och Åland avträddes till Ryssland.

Men även den långa raden av finländare som varit av stor betydelse är intressant. Män som kanslipresidenten Arvid Horn som tålmodigt reparerade skadorna från Karl XIIs krig fastän han tidigare varit chef för kungens drabanter. Eller mannen bakom Sveriges första tryckfrihetsförordning Anders Chydenius och förstås Linnélärjungarna Peter Forsskål och Pehr Kalm. Peter Forsskål var också en upplysningsman som stred för yttrandefrihet.


Arvid Horn [Wikimedia]

Anders Chydenius [Wikimedia]

Peter Forsskål [Wikimedia]

Pehr Kalm [Wikimedia]

I första delen av boken är Herman Lindqvists mission uppenbarligen att avliva myten om att Finland blev koloniserat eller erövrat av Sverige. Varken Finland eller Sverige existerade som nationer när svenskar sökte ny mark att slå sig ner på andra sidan Östersjön oftast vid kusterna. Den migrationen skedde mestadels fredligt, landet var glest befolkat och finnarna var få till antalet, till stor del uppehöll de sig i östra delen av landet.

När Sverige så småningom befästes som ett kungarike var Finland en naturlig del av riket och Stockholm blev den centralt placerade huvudstaden. Många svenskar tillträdde ämbeten i Finland, de var oftast hämtade ur adels- eller prästståndet. Men Finland har idag faktiskt ett eget riddarhus och adelskalender. Många finländare fick också höga befattningar i Sverige och finska representanter var företrädda i den svenska ståndsriksdagen.

Finsknationalismen som folkrörelse uppstod egentligen inte förrän nån gång före förra sekelskiftet då Finland var ett storhertigdöme under Tsarryssland. Ett stor antal finländare med svenska namn förfinskade sina namn som Alexis Stenvall som blev Aleksis Kivi. Språkfrågan ”tvångssvenskan” som idag är ett hett ämne i Finland uppstod vid ungefär samma tid. Något av den upprörda debatten i Finland framgår kanske av finska media och kommentarsfältet till några av artiklarna som länkas nedan.

Under stormaktstiden blev det populärt att beskriva norden som den västerländska kulturens ursprung. Redan 1539 hade Olaus Magnus kallat Finland för ett urgammalt kungadöme. Olof Rudbeck som ansåg att Atlantis legat i Sverige och att antikens gudar utvandrat från Gamla Uppsala har en underhållande bevisföring, namnet Herkules härleder han från svenska Här-Kalle, Troja kommer av Tröja (harnesk), galler hör ihop med Kallar, Donau är en å som dånar.

Lite senare beskriver Mikael Wexonius Finland som ett självständigt kungadöme som erövrats av svenskarna. Den första kungen av Finland var gubben Noaks son Magog. Johannes Messenius skriver utan källhänvisning om ett finskt kungadöme mellan Torneå i norr och Sachsen i söder. Han räknar upp tio kungar varav den första hette Rostiofi. Senare under 1700-talet skriver Sven Lagerbring att Sveriges äldsta bebyggare var finnar som regerades av kung Fornjoter. En hel del andra mer eller mindre fantasifulla teorier om Finlands ursprungsbefolkning och deras släktskap med hebreer och Israels stammar var vanliga under 1700-talet, men kunde avfärdas som fria fantasier av mer seriösa forskare.

Herman Lindqvist kan verkligen berätta. Inget överflöd av årtal och inte heller så mycket långrandiga utredningar om bakgrund och sammanhang, men man får ändå veta det som behövs. Nu har jag förstår inget emot vare sig årtal eller sammanhang, men det medryckade språket gör att texten flyter på och berättelsen hålls ihop. Desto mer förekommer person- och platsnamn och livfullt beskrivna händelser med intressanta detaljer.

Recensioner:
Dick Harrison 2013-09-10 i SvD: “Finlands historia är också vår
Yrsa Stenius 2013-10-31 i GP: ”…välskriven och underhållande…”. Yrsa Stenius som själv är finlandssvensk passar på att tvåla till de finska ”svenskätarna”.
Yle Nyheter 2013-09-06: ”Utan Sverige inget Finland” Artikeln tar även upp språkstriden och finlandssvenskarnas hotade ställning idag. Många kommentarer.
Jenny Wikström 2013-09-27 i Åbo Underrättelser: ”Riket som sprängdes
Viola Kondracki 2013-12-20 i Litteraturmagazinet: ”Viktig historieskrivning om Finlands och Sveriges gemensamma historia

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i böcker, historia - samhälle | Lämna en kommentar

Göran Schildt: Dianas ö


Göran Schildt: ”Dianas ö”
W&W 1977, 243 s,

Jag har läst några böcker av konsthistorikern Göran Schildt på senare tid. Ett fascinerande författarskap för den som är intresserad av antiken eller av resor i Medelhavet, eller för den delen av livsfrågor, individualism och filosofi. Dianas ö handlar om författarens bosättning på den grekiska ön Leros i Egeiska havet.

Boken skrevs 1976 och är alltså närmare fyrtio år gammal, ändå tycker jag den bidrar en hel del till att förstå den kris som Grekland genomgår i nutid. Schildts ömsinta men uppriktiga skildring av folket på ön Leros och i Grekland av vilka många blev hans nära vänner skulle i en hel del avseenden kunna handla om antiken. Kanske har det hänt en del i Grekland de senaste fyrtio åren, ändå förvånas vi i övriga Europa över hur Grekerna ständigt blir bedragna av korrumperade och odugliga politiker. Klientsystemet med röstköp och andra konstigheter verkar bestå sedan antik tid. Kanske lever grekerna fortfarande i en annan värld? Den omstöpning av samhället som väntar lär väl hur det än går bli smärtsam.

Göran Schildt skriver på ett språk som håller intresset vid liv nästan vad texten än handlar om. Han har skrivit ett trettiotal böcker varav de flesta bör finnas på bibliotek eller på t ex bokbörsen.

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i böcker, historia - samhälle | Lämna en kommentar

Lindsay Powell: ”Marcus Agrippa. Rigth-Hand Man of Caesar Augustus”

…utan tvivel den ädlaste bland män av sin tid och han använde vänskapen med Augustus till den största nyttan för både kejsaren och för staten…
[Cassius Dio, Romersk historia 54.29]

Den alltid lojale ungdomsvännen, den mångsidige, kompetente fältherren som gärna använde diplomati i stället för våld, den frikostige, konstintresserade mecenaten, den engagerade samhällsbyggaren och innovatören, den ständige medhjälparen till Caesar Augustus. Han som fick de svåraste uppdragen och klarade dem där andra misslyckades.

Sån är bilden av Marcus Agrippa i bevarade källor. Agrippa dyker upp i texterna vid sidan av den jämngamla Octavianus/Augustus alltifrån de sena tonåren och blir mer och mer synlig fram till sin död år 12 fvt, 52 (eller 51) år gammal då han uppnått en maktställning likvärdig med Augustus. Från plebej till medregent.

Jag får intrycket att han var något av sin tids sinnebild av den gode medborgaren. Men hur skapas och hur fungerar en sån karaktär? Och kan man egentligen veta så mycket om personer som levde för mer än tvåtusen år sen?


Lindsay Powell: ”Marcus Agrippa – Right-Hand Man of Caesar Augustus”
Pen Sword Military 2015, 344 s.
ISBN: 9781848846173

Den brittiske historikern Lindsay Powell har gjort en grundlig genomgång av de källor som finns där Agrippa förekommer och försöker i ”Marcus Agrippa – Right-Hand Man of Caesar Augustus” rekonstruera hans liv på ett i mitt tycke förtjänstfullt sätt.

Agrippas bakgrund höljd i dunkel

Marcus Vipsanius Agrippa var själv förtegen om sin bakgrund. Hans födelseort är okänd liksom moderns namn. Han var enligt olika källor född nån gång mellan 64 och 62 fvt. (Octavianus var född 63). Agrippas far hette Lucius och var av den obemärkta klanen Vipsania, dock troligen tillräckligt välbärgad för att bekosta skolgång för sonen Agrippa i såväl ludus som grammaticus och även retorikutbildning. Tillnamnet Agrippa kan enligt Plinius betyda ”svår födsel”, kanske en födelse med fötterna först. Agrippa ville själv helst undvika släktnamnet Vipsanius, han kallade sig helt enkelt Agrippa.

Powell skriver kort men ändå relativt kryddat med intressanta detaljer om den historiska bakgrunden århundradet före Kristus. Det handlar förstås en hel del om Julius Caesar och senare om hans adoptivson Octavianus, den blivande Caesar Augustus. Att Octavianus står i fokus under de tidiga åren är oundvikligt eftersom Agrippa från och med mordet på Octavianus släkting nästan ständigt antingen befinner sig i Octavianus/Augusus närhet eller handlar på hans uppdrag.

Powell antar att Agrippa och Octavianus först träffades nån gång i tonåren efter att de omkring 15-årsåldern genomgått vuxenhetsceremonien och antagit toga. Deras nära vänskap kom att vara livet ut. De kan ha träffats under retorikutbildning, som i varje fall för Octavianus del skedde med Apollodorus från Pergamon som lärare. Agrippa blev en skicklig talare. Plinius d ä beskriver ett av hans tal som oratio magnifica. Under inbördeskriget hade Agrippas bror Lucius befunnit sig på fel sida tillsammans med Cato och blivit tillfångatagen. Octavianus lyckades dock få Julius Caesar att spara Agrippas brors liv, vilket säkert stärkte Agrippas lojalitet.

Mordet på Julius Caesar

År 45 fvt var Agrippa tillsammans med Octavianus i Spanien för att delta i Julius Caesars fälttåg. Troligen blev det inte så mycket aktivitet eftersom Julius Caesar redan vunnit kriget över Pompeianerna när Octavianus med vänner anlände. Möjligen deltog Agrippa i fälttåget innan Octavianus anlände. Agrippa var senare också med Octavianus i Apollonia i Illyricum i västra Balkan för att studera krigskonst och retorik när Octavianus via ett brev från sin mor Atia fått veta att hans mormors bror Julius Caesar blivit mördad den 15 mars 44 fvt.

Octavianus med vännerna Agrippa och Salvidienus Rufus beger sig via Italienska östkusten på väg till Rom men till en mindre hamn än den vanliga Brundisium eftersom Octavianus anar att hans liv kan vara i fara efter mordet på Julius Caesar. Octavianus visste inte att han stod som arvtagare i Julius Caesars testamente, men antagligen anade han problem eftersom han stod diktatorn nära men fler personer var före honom i arvslängden. Fler brev anländer och i Puteoli får Octavianus av Cicero veta detaljerna bakom mordet och hans arv.

Julius Caesar har testamenterat tre fjärdedelar av sin enorma förmögenhet till Octavianus och dessutom retroaktivt adopterat honom som sin son. Octavianus mor Atia och andra försöker få honom att avstå från arvet för att undvika fara för sitt liv. Han får också veta att Marcus Antonius som är konsul låtit mördarna löpa utan åtgärd och dessutom verkar ovillig att släppa ifrån sig Julius Caesars förmögenhet. Men man har underskattat 18-åringen Octavianus som via lånade pengar rekryterar tre legioner, början till en egen armé. Agrippa är uppenbarligen med honom hela vägen genom alla förvecklingar.

Maktkampen

De följande åren fram till den avgörande konflikten med Antonius och upplösningen av det andra trumviratet är sparsamma på uppgifter om Agrippa, men desto mer detaljerad är bokens framställning av alla politiska och militära turer i Octavianus väg till den slutliga makten och Pax Romana. Säkerligen fortsatte Agrippa dela sitt öde med Octavianus som med hjälp av beväpnade centurioner vid ett möte i curian övertalat senaten att ge honom befattningen som konsul. Han svors in den 22 augusti 43 fvt endast 19 år gammal.

Octavianus blev också officiellt godkänd som Julius Caesars son, han upptogs därmed i gens Julius och kallade sig från och med nu Caesar. Ungefär samtidigt inleddes Agrippas politiska karriär, kanske som folktribun. Agrippa leder också rättegången mot en av attentatsmännen C Cassius Longinus efter att Lex Pedia antagits av senaten den 27 november 43 fvt, sexton månader efter mordet på Julius Caesar. Att Agrippa fick en sån uppgift bekräftar kanske hans kunskaper som retoriker.

Det finns inga uppgifter om att Agrippa skulle ha deltagit i Slaget vid Philippi, den avgörande segern över Brutus och övriga attentatsmän. Inte heller nämns Agrippas namn i samband med proskriptionerna riktade mot rika senatorer och andra välbärgade personer som man antog vara fientligt inställda.

Fältherren och amiralen

Powells bok tar upp många av Agrippas militära aktioner relativt detaljerat. Det finns också en behändig kronologisk översikt samt en del kartor. Några av de viktigaste händelserna får belysa Agrippas förmåga.

Agrippas första noterade militära insats var i det Perusinska kriget år 40 fvt där Caesar får svårt att hantera situationen militärt och ger Agrippa befälet över några legioner. Agrippa säkrar Sutrium (nuvarande Sutri i Etrurien), som en del av fälttåget mot Marcus Antonius bror Lucius. Agrippa ringar senare in två av motståndarnas legioner, men i stället för att nedkämpa dem tar han till diplomati och lyckas övertala manskapet att överge sin befälhavare Plancus och i stället förena sig med Caesar som därmed, utan blodvite, förstärktes med 12000 man. Lucius Antonius besegras med hjälp av Agrippa. Agrippa belönas omkring mars 40 fvt med ämbetet praetor urbanus i Rom.

Kriget mot Sextus Pompeius. Caesar hade tillsammans med triumviren Marcus Antonius kommit till förlikning med Sextus Pompeius som blockerat Roms hamnar och därigenom orsakat hungersnöd och oroligheter till följd av utebliven spannmålsimport. Caesar litade dock inte på att freden skulle bli varaktig och gav Agrippa som år 37 fvt utnämnts till konsul i uppdrag att bygga upp en slagkraftig flotta som skulle kunna besegra Sextus styrkor till havs.

Agrippa var en handlingens man. 27 år gammal grep han sig an uppdraget med entusiasm. Han rekryterade soldater och 20000 roddare och övade manskapet för sjökrigföring. Han deltog också aktivt i konstruerandet av skepp tillräckligt stora för att kunna besegra Sextus flotta som huvudsakligen bestod av små men snabba liburniae.

Skeppen utrustades med harpax, en änterhake som kunde skjutas ut med katapulter eller ballister placerade på torn i skeppets för och akter och en corvus, en rörlig brygga från vilken soldater kunde borda fientliga skepp. Inga av dessa anordningar var nya men Agrippa förbättrade dem bland annat genom att göra tornen turris enkelt hopfällbara och genom att kombinera anordningarna på varje skepp och använda dem i en genomtänkt taktik.

Nära Cumae vid Puteoli byggde Agrippa en hamn och skapade via en kanal tillträde till en närliggande insjö där de skepp som byggdes på olika platser längs Italiens kust kunde utrustas och manskapet övas utan inblick från sjösidan. Det mest otroliga i hela detta jätteprojekt, Portus Iulius, är kanske den enorma hamnanläggningen med två pirar vardera 220 m långa och 20-30 meter breda och med en 40 meter bred inloppsränna emellan.

Vågbrytaren stabiliserades med kvadratiska betongpelare varav de största 6 meter djupa och med sidor på mellan 9,6 och 11,1 meter. Man använde hydraulisk betong för undervattensgjutning. Powell hänvisar till en arkeologisk undersökning av konstruktionen och betongen som företogs 2006. Både Vergilius och Plinius d ä lovprisade hamnen som ett av Italiens människotillverkade underverk. Inte minst anmärkningsvärt är kanske att hamnen kunde färdigställas på bara ett år. Den stod färdig mot slutet av år 37 och fick namnet Portus Iulius som en hyllning till Julius Caesar och gens Iulius.

Sextus Pompeius besegrades vid sjöslag vid Mylae och Naulochus. Powell citerar bl a en del från Appianus livfulla skildring av slaget vid Mylae. Agrippa belönades med stora landområden på Sicilien som konfiskerats från Sextus sympatisörer. Han fick också en speciell militär utmärkelse, corona navalis.

Slaget vid Actium. Caesar Augustus hade manövrerat bort Lepidus ur triumvratet och lyckats få vetskap om Marcus Antonius testamente vars komprometterande innehåll Caesar använde i sin propaganda mot sin medtriumvir Antonius och hans älskarinna drottning Cleopatra i Egypten. Att Antonius redan var gift med Caesars syster Octavia komplicerade också saken. Inbördeskriget blev ett faktum och det avgörande slaget stod till sjöss vid Actium år 31 fvt. Caesar deltog själv i slaget men hade klokt nog lämnat befälet till Agrippa som hade erfarenhet av sjökrig sedan kriget mot Sextus Pompeius.

Agrippa var en nyfiken iakttagare av världen och hade blivit djupt imponerad av den taktiska skickligheten hos Sextus styrkor. Han ändrade nu sin taktik. I stället för tunga skepp med mycket utrusning som vid Mylae och Naulochus använde han mindre, lättmanövrerade och snabba skepp. Antonius hade uppenbarligen också studerat kriget mot Sextus men ironiskt nog dragit motsatt lärdom. Hans flotta bestod mest av stora tunga skepp.

Agrippa använde en taktik liknande Hannibals vid Cannae – att locka ut fienden mot centern för att sedan innesluta dem med en dubbel omfattning. Taktiken fungerade bortsett från att Cleopatra och Antonius lyckades komma undan. De begick senare självmord när deras trupper övergivit dem och kriget var förlorat. Actium var i själva verket en av historiens avgörande vändpunkter. Hade Antonius och Cleopatra segrat skulle västvärlden antagligen ha sett betydligt mer österländsk ut än den gör idag, i varje fall enligt Allan Klynnes utomordentligt läsvärda bok ”Kleopatra: liv och legend”.

Samhällsbyggaren och innovatören

Agrippa hade redan runt år 40 fvt, kanske på egen begäran, blivit utsedd till Praetor urbanus i Rom med ansvar för bland annat infrastrukturfrågor och år 33 fvt utnämndes han till Edil. Han var verkligen en engagerad samhällsbyggare. Bland annat tog han initiativet till reparation av den svårt förfallna avloppsledningen Cloaca Maxima år 33 fvt. Han inspekterade personligen kloaken på plats via båt.

Cloaca Maximas utlopp idag [Wikimedia]


Centrala Rom under kejsartiden med Cloaca Maxima markerat med rött [Wikimedia]

Agrippa bidrog ytterligare till ökad hygien och hälsa bland Roms befolkning genom att skänka staden 170 badanläggningar som skulle vara gratis tillgängliga för alla. Tillgången till vatten förstärktes också genom att han byggde nya akvedukter som Aqua Julia År 33 fvt och Aqua Virgo År 19 fvt och tillförde vatten till ett flertal nya springbrunnar, fontäner, bassänger och reservoarer. En del av anläggningarna lät han dessutom smycka med skulpturer i marmor och brons. Agrippa var angelägen om att god konst skulle komma allmänheten till del och inte bara stanna innanför väggarna hos de välbärgade. Flera av de byggnader Agrippa uppförde och bekostade med egna medel låg på Marsfältet nära Pantheon, t ex:

Saepta Julia, Ursprungligen planerad av Julius Caesar. påbörjad av Marcus Aemilius Lepidus och färdigställd år 26 fvt av Agrippa. Byggnaden bestod av en stor öppen plats omgiven av en kollonnad. Den användes för röstning vid allmänna val.
Diribitorium Planerad och påbörjad av Agrippa men färdigställd av Augustus år 7 vt. Byggnaden som användes för räkning av röster som avgivits i den närliggande Saepta julia hade en dittills oöverträffad spännvidd i takkonstruktionen på 29,6 meter. (Wikipedia är ibland helt otroligt!). Man har dock inte funnit några fysiska spår av Diribitoriet, varför den djärva idén framkastats att den helt enkelt var en övervåning till Saepta Julia.
Basilica Neptuni 25 fvt. Trots benämningen basilica var byggnaden sannolikt ett tempel tillägnat Neptunus som en åminnelse av Augustus sjösegrar. Det låg strax söder om Pantheon.
Agrippas termer var en av de första stora badanläggningarna i Rom. Även den låg intill Pantheon.
Pantheon Uppfört 27 fvt, senare förstört av brand men återuppförd med delvis ny utformning under Hadrianus.

Agrippas samhällsbyggande berörde inte bara Rom och den Italienska halvön, han var verksam över i stort sett hela romarriket med att tillföra byggnader, vägar och akvedukter. T ex Maison Carré i Nimes som är ett av de bäst bevarade byggnadsverken från Augustus period.

Tempel i Nimes uppfört år 19 fvt av Agrippa, tillägnat hans söner Gaius och Lucius [Wikimedia]

Kartografen och innovatören

Men Agrippa var inte bara verksam som byggherre. Han konstruerade också omkring år 20 fvt en världskarta – Orbis Terrarum – sannolikt baserad bland annat på tidigare uppgifter om vägar och deras sträckning. Kartan inhuggen i sten placerades senare i en offentligt tillgänglig portik eller StoaPorticus Vipsani. Kopior av kartan distribuerades till många platser i imperiet men inte ett enda exemplar har överlevt.


Rekonstruktion av Agrippas ”Orbis Terrarum”

Agrippa förbättrade också anordningen för att räkna varven vid de populära hästkapplöpningarna vid Circus Maximus i Rom.

Statsmannen

År 23 fvt blir Caesar Augustus sjuk, som så många gånger tidigare, men nu är det allvarligt. Han kallar till sig senatorer och viktigare magistrater och informerar dem om tillståndet i riket och avsäger sig konsulsämbetet men behåller en del andra maktpositioner. Augustus har en tid favoriserat sin svärson Marcellus och många tror att det är nu han ska utse Marcellus till sin efterträdare. Men så blir det inte, han utser ingen alls, men överlämnar sin signeringsring till Agrippa.

Marcellus 19 år, utses till Edil och griper sig entusiastiskt an uppgiften. Bland annat påbörjar han bygget av den teater i Rom som ännu bär hans namn. Han dör senare under år 23 fvt. Agrippa reser till Mytilene på Lesbos och förblir där i två år. En tolkning av Agrippas ”exil” är att han lämnar Rom i protest eftersom Marcellus blivit favoriserad på hans bekostnad. En troligare förklaring är att detta är en skenmanöver för att dölja hans verkliga uppdrag. Han utför ett gediget diplomatiskt arbete med olika makthavare i Öst, framför allt med ärkefienden Partien samtidigt som han fick en välbehövlig vila från det ständiga krigandet och kringflackandet i imperiets olika delar. Han skickade personliga sändebud att möta sina motsvarigheter, vilket så småningom ledde till att en delegation från Partien kommer till Rom för att förhandla om fredsvillkor.

Agrippa gjorde sig också till personlig vän med flera lokala lydkungar som Herodes i Judeen och Polemon i Pontus och Bithynien, vilket han senare hade nytta av.

Som statsman var han dock normalt inte stillasittande. I stället kan hans ledarstil betecknas som ”Management by Walking About”, han gjorde långa resor till de flesta av imperiets delar, gjorde bekantskaper med lokala inflytelserika personer och satte sig in i lokala förhållanden.

Agrippa var knappast påtagligt religiöst intresserad. Han deltog i de traditionella riterna och påtog sig även några religiösa ämbetsuppdrag. Men han var en jordbunden karaktär som avvisade all form av vidskepelse, kulter och astrologer liksom nya egyptiska religioner, men visade respekt för gamla judiska traditioner, kanske av hänsyn till sin vän Herodes. Han led av smärta i ben och fötter och sökte medicinsk behandling, men kompletterade den fysiska behandlingen med att också offra till de traditionella gudarna.

Personen Agrippa

Romarriket var ett klassamhälle med senatorsklassen överst, riddarklassen därefter och sen de vanliga medborgarna, plebejerna. Till detta kom förstå slavar och frigivna men också klansamhället, familjetillhörigheten. Agrippa var av plebejisk härkomst, hans vän Augustus var av senatorsklassen. Det var knappast självklart att de skulle bli nära vänner. Kejsar Caligula lär ha uttalat sig nedlåtande om sin anfader Agrippa eftersom han var plebej. Agrippas klassresa från plebej till medregent är anmärkningsvärd, liksom hans outtröttliga och osjälviska lojalitet mot Augustus

Agrippa var gift tre gånger men inget av äktenskapen förefaller ha varit hans eget val, giftermålen var politiska allianser. Agrippa anpassar sig dock snällt och verkar ha kommit särskilt bra överens med tredje hustrun Julia.

År 37 ftv gifter sig Agrippa med Pomponia Caecilia Attica (51 fvt-?), dotter till Titus Pomponius Atticus, ett fördelaktigt äktenskap eftersom Atticus var en respekterad och i vida kretsar aktad man av riddarklassen, lärd och därtill förmögen, dessutom nära vän till Cicero. Med Attica får han dottern Vipsania Agrippina (36 fvt-20 vt) som senare gifts bort med Tiberius, son till Augustus hustru Livia och senare adopterad av Augustus. Det är oklart om Attica dog eller om äktenskapet upplöstes.

Mellan 28-21 fvt var Agrippa gift med Claudia Marcella Major. De hade en dotter Vipsania Marcella Agrippina g m Publius Quinctilius Varus som var befälhavare vid slaget vid Teutoburger Wald 9 vt. Möjligen hade paret fler barn. Agrippa och Claudia skiljer sig år 21 fvt.

Senare under år 21 gifter sig Agrippa med Augustus dotter Julia som blivit änka efter Marcellus. De får fem barn varav Gaius och Lucius raskt adopteras av Augustus för att stärka successionen, men båda dör unga. Den tredje sonen Agrippa Postumus (12 fvt-14 vt) blev på grund av stökighet förvisad av Augustus och i samband med Augustus död mördad. Av de två döttrarna Julia den yngre (19 fvt-29 vt) och Agrippina den äldre (14 fvt-33 vt) förde Agrippina den äldre vidare den julianska ätten som mor till kejsar Caligula och mormor till kejsar Nero.


Marcus Vipsanius Agrippa (63-12 fvt)

Julia Caesaris filia (39 fvt-14 vt. G m Agrippa 21-12 fvt)

Agrippina den äldre
(14 vft-33 vt) [Wikimedia]

Gaius Caesar (20 fvt-4 vt) [Wikimedia]

Lucius Caesar (17 fvt-2 vt) [Wikimedia]

Agrippa postumus
(12 fvt-14 vt) [Wikimedia]

Det hus som sannolikt var Agrippas och Julias bostad i Rom låg i Trastevere nära nuvarande Villa Farnesina. Byggnaden översvämmades så småningom och sjönk ner i leran i Tibern men har grävts ut och väggfresker som restaurerats ingår i rekonstruerade rumsinteriörer på Museo Nazionale Romano i Rom. Se tidigare bloggpost.

Rekonstruerad interiör från ett av sovrummen i Agrippas hus vid Villa Farnesina

Agrippa avled 52 år gammal år 12 fvt, kanske av någon infektionssjukdom. På relieferna på Augustus fredsaltare Ara Pacis finns Agrippa avbildad tillbakablickande och med huvudet täckt av togan. Antagligen dog han innan Ara Pacis hann fullbordas men fick ändå vara med bland medlemmarna av den kejserliga familjen. Agrippa begravdes i Augustus mausoleum tillsammans med medlemmar av Augustus familj.

Agrippa avbildad på Ara Pacis

Powells bok är späckad med information och tar sin tid att ta sig igenom, men det är väl värt besväret. Boken är väl illustrerad med bilder och kartor och innehåller en bra kronologisk sammanställning, en lista över konsuler, förklaring av romerska namnformer, ett schema över Agrippas släktförhållanden (tack för den, boken är pepprad med namn!), ett appendix om det politiska systemet under den sena republiken, en sammanställning av Agrippas resor, ordförklaringar och platsnamn. Och så förstås en utförlig källförteckning som upptar både antika källtexter och deras författare, mynt, skulpturer och inskrifter plus bibliografi och index.

De första avsnitten i boken finns tillgängliga gratis online här.

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i antiken, böcker, historia - samhälle | 1 kommentar