Ruben Östlund: ”The Square”

Ruben Östlunds film “The Square” blev en besvikelse. Alldeles för intellektuellt tungfotad och på tok för lång. Några minnesvärda punkter fanns dock: En pedagogisk förklaring av den institutionella konstteorin smög sig in i en bisats på nån sekund. Och samtidskonstens älskade skräphögar fick sig en välbehövlig släng. Museifolkets världsfrånvända akademism liksom PR-grabbarnas hejiga ideer helt i avsaknad av konsekvensanalys var förstås träffande skildrade.

Kontrasten mellan konstvärldens menlösa teoretiserande och den verkliga världen framgick tydligt, men det hela kändes onödigt krystat och långdraget. Vad betyder kungliga slottets omvandling till konstmuseet X Royal i sammanhanget? Påbyggnad av modernistisk glaslåda ovanpå barockbyggnaden är visuellt effektiv men samtidigt svårbegriplig. Kungaparet bodde tydligen kvar i nån flygel som dock gick att ta sig in i för den som ville – var det ett angrepp på monarkin eller dess motsats? Lite oklart för mig.

Visst framgick det att människor egentligen bara är som de andra djuren och att alla kan hamna i obekväma situationer. Men dessa självklarheter, hur väl framställda de än var, gjorde inget särskilt intryck på mig. Konstigt att filmen fick en guldpalm. En Oscar är knappast att räkna med.

Några recensioner:

SvD 20170517: ”Östlunds ‘The square’ en stor besvikelse” Hänvisningar till internationell press om filmen.
Birgitta Rubin i DN: ”Birgitta Rubin om ”The Square”: Även jag har stönat över pretentiös konst

Andra bloggar om , , ,

Publicerat i film och TV | Lämna en kommentar

Philip Matyszak: ”Legionary. The Roman Soldier’s [Unofficial] Manual”

Det här är en bok för dig som funderar på att ta värvning som legionär i den romerska krigsmakten. Nja, det är förstås bortåt 2000 år för sent, den inofficiella handboken är skriven med utgångspunkt i förhållandena runt år 100 vt under kejsar Trajanus.


Philip Matyszak: ”Legionary. The Roman Soldier’s [Unofficial] Manual”
Thames & Hudson, 2009, 208 s. ISBN: 9780500251515

Som handbok är den förstås fiktiv, men den bygger uppenbarligen på väletablerade fakta, både vetenskap och experimentell arkeologi, en slags arkeologiska fullskaleförsök, utförda med hjälp av grupper som sysslar med reenactment, alltså ”livare” i romersk militär utstyrsel. Det finns ganska många sådana grupper runt om i Europa. Jag stötte av en slump på en sådan grupp vid en resa längs Limes i Tyskland för några år sen.


Medlemmar av kohort XXVI från Pohl vid Limes i Tyskland under ledning av en centurion. I täten hornblåsaren cornicen och standarföraren signifer. Centurionen kommenderar på latin.

Boken innehåller en kort genomgång av utvecklingen av den romerska krigsmakten och legionerna från omkring år 500 fvt med den något svårmanövrerade falangen.

Under 300-talet fvt delades truppen in i mer lättrörliga maniplar om 120 man. Maniplarna grupperades i tre linjer: först hastati, unga män, ofta oerfarna men därför oförskräckta och djärva, de var beväpnade med kastspjut pilum och svärd gladius. Bakom dem kom maniplar med principes beväpnade på liknande sätt men med utrustning av bättre kvalitet. Därefter en något tunnare rad av veteraner triari beväpnade med långa spjut med uppgift att hålla stånd om allt annat gav vika.

Gaius Marius arméreform runt år 100 fvt innebar att medborgararmén började ersättas av professionella legionärer vars utrustning tillhandahölls av staten. En legion på ca 6000 man kom nu att bestå av kohorter om 480 man indelade i centurior om 80 man. Den organisationen kom att bestå lång tid framöver. Men övergången från medborgararmé till yrkesarmé ställde förstås på sikt till med problem för romarriket.

Boken innehåller också uppgifter om krav som ställs på de som vill ta värvning och redovisning av vilka legioner och alternativa placeringar som kavalleriet, hjälptrupper auxilia, flottan eller pretoriangardet som finns att välja på vid tiden runt år 100 vt; vilka fiender man riskerar att möta på de olika frontavsnitten, fördelar (få) och nackdelar (många) med placering i olika delar av imperiet.

Några avsnitt i boken behandlar t ex:
Utrustning som varje legionär tilldelas, från sandaler och tunika till hjälm. Skötselråd för lorica hemata (brynja) respektive lorica segmentata (34 delar plåt), Svärd, spjut, sköld, packning sarcina som bärs på en furca, universalverktyget dolabra (det blir mycket byggande och grävande) osv; övningar, disciplin och grader, livet i lägret, på fälttåg, att storma en stad, på slagfältet och följderna av krigandet.

Jag råkade bläddra i den här boken på Medelhavsmuseets shop och kunde trots den något tvivelaktiga titeln inte motstå att köpa den.
Matyszak är en väletablerad författare av böcker om antiken och romersk historia och boken är både faktaspäckad och lättsamt skriven. Jag uppskattar särskilt de många korta originaltexter av antika författare som illustrerar de olika ämnena. Läsningen underlättas av många bilder, register och ordförklaringar.

Adlibris, Bokus

Andra bloggar om böcker, , , , ,

Publicerat i antiken, böcker, historia - samhälle | Lämna en kommentar

Om identitetspolitik och boken som kan rädda arbetarklassen

Håkan Lindgren uppmärksammar i sin krönika ”Boken som kan rädda arbetarklassen” i SvD 2017-08-24 nyutgivningen av Ronny Ambjörnssons ”Den skötsamme arbetaren”.
Ur folkrörelserna vid förra sekelskiftet växte en kultur av skötsamhet och bildning som hjälpte människor att lyfta sig ur fattigdom och orättvisor.

Lindgren menar att boken är politisk dynamit för att den visar vad som är möjligt och vilka krav vi har slutat ställa på oss själva. Sågverksarbetarna i Ambjörnssons bok ställde uppenbarligen krav på sig själva, men den bildning och det språk de tillägnade sig gjorde det möjligt att ställa krav även på arbetsgivaren.

”Sågverksarbetaren David Johansson, som Ambjörnsson har intervjuat, minns hur han blev uppkallad till chefen och utfrågad om vem som hade skrivit i tidningen och klagat på arbetsförhållandena. Det har jag gjort, svarade han. Och tillade: varje kommatecken står på rätt plats.
I den repliken hörs den stolthet som identitetspolitiken vill hindra alla som befinner sig i underläge att skaffa sig.”

Lindgren konstaterar: ”Identitetspolitik är konservatism, vad den än kallar sig. Det sista du behöver när du befinner dig i underläge är någon som konserverar de rådande missförhållandena. Någon som håller dig nere för att du inte ska svika din ”sanna identitet”.

Man kan naturligtvis invända att klassgränserna idag inte är desamma som vid förra sekelskiftet, nu går gränsen snarare mellan de som har jobb och de som inte har det. Men identitetspolitikens förespråkare torde inte ha några problem att skapa kvarhållande identitet hos vilken underprivilegierad grupp som helst. Med vilken avsikt kan man undra?

Jag har inte läst Ambjörnssons bok, alla ex på mitt bibliotek var utlånade, men det verkar vara en bok man bör läsa.


Ronny Ambjörnsson: ”Den skötsamme arbetaren : idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1880 – 1930 ”
Carlsson, 2017, 312 s. ISBN: 9789173318198

Håkan Lindgrens originalartikel i GP: ”En bok att läsa som om den gällde oss själva

Andra bloggar om , , , , , ,

Publicerat i 1800-1900-tal, böcker, historia - samhälle, samhällsdebatt | Lämna en kommentar

Negra Efendić: ”Jag var precis som du”


Negra Efendić: ”Jag var precis som du”
Natur & Kultur Pocket 2017, 285 s. ISBN: 9789127152786

Den här boken är en stark upplevelse. Det mesta var förstås inga nyheter – i stora drag. Men på detaljnivå blev det en helt annan sak, skildrat med barnets ögon och upplevelse och många år senare med den vuxnes som ser tillbaka och försöker förstå förövarna.

Sakligheten gör att texten griper tag. Den bosniska familjeidyllen, mattraditionerna, skolan, Tito, pionjäruniformen, släkt och vänner. Sen kriget, soldaterna, den etniska rensningen, fördrivningen, slakten, flykten, det nya landet, språket, skolan, mobbningen från unga nazister – hur kan sådana få gå lösa? – den vuxnes möte med samma nazister tjugo år senare. Tystnaden.

Man skulle önska att boken blev tvångsläsning för alla vilsegångna unga. Men det kommer förstås aldrig att ske. Och förresten – om man är faktaresistent hjälper inga som helst fakta.

”Jag var precis som du” får fem [*****] poäng.

Adlibris, Bokus, CDON

Recensioner:
Svt nyheter, Per Andersson: ”Elegent och mångskiktad
Valerie Kyeyune Backström i Expressen: ”Det här är en sann journalistisk bedrift
David Qviström i SvD: ”En berättelse om flykt som talar rakt in i samtiden
DN

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i böcker, samhällsdebatt | Lämna en kommentar

Daniel Kehlmann: ”Världens mått”

Världens mått handlar om naturforskaren och upptäcktsresanden Alexander von Humboldt (1769–1859) och matematikern Carl Friedrich Gauss (1777-1855) som under början av 1800-talet bröt ny mark inom sina respektive områden.


Daniel Kehlmann: ”Världens mått”
Bonnier Pocket 2008, 249 s. ISBN: 9789100119478

Det är svårt att veta om man ska uppfatta Världens mått som populärvetenskap eller roman. Denna lite oklara ansats och berättelsens uppdelning på två personer utan större anknytning till varandra skapar i varje fall hos mig en viss förvirring.

Alexander von Humboldt, bror till den mer kände Wilhelm von Humboldt, grundare av Humboldtuniversitetet i Berlin, var naturforskare och gjorde långväga och långvariga resor i främst Sydamerika där han samlade på sig mängder av mätdata om geografiska förhållanden och prov på växter och djur. Han lär ha lämnat efter sig ganska omfattande dagboksanteckningar och man får anta att de ligger till grund för ramberättelsen som till större delen handlar om just resan genom Syd- och Nordamerika. Humboldt var adlig och förmögen, därtill preussare, vilket boken illustrerar väl.

Humboldts äventyr varvas med matematikern Gauss mer stillsamma liv i hemlandet. Den delen av boken tycker jag är bäst. Gauss var av enkelt ursprung och av en helt annan personlighetstyp än Humboldt. Båda personerna har lämnat viktiga bidrag till vetenskapen och en viss insikt i vetenskapshistorien kanske boken ger, men som skönlitteratur lämnade den trots utmärkt språk såväl som översättning inget större intryck på mig.

Världens mått får tre [***] poäng.

Adlibris, Bokus, CDON

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i 1800-1900-tal, böcker, historia - samhälle | 2 kommentarer

Henrik Meinander: ”Gustaf Mannerheim – Aristokrat i vadmal”

Det finns säkert hyllmeter skrivet om Gustaf Mannerheim men få om ens någon bok om hela hans långa och innehållsrika liv från vaggan till graven och med försök att allsidigt spegla det. Det är just det Henrik Meinanders bok syftar till. Jag tycker det lyckas väl.


Henrik Meinander: “Gustaf Mannerheim – Aristokrat i vadmal”
Lind & Co 2017, 317 s. ISBN: 9789174618822

Det rikhaltiga underlaget i form av litteratur och dokument gör att det antagligen krävs en fackman som Meinander för att skriva en sådan bok om en näst intill mytologisk gestalt, men det är ingen fackbok, den är snarare populärvetenskaplig.

Efter läsningen av boken undrar jag lite över vad vi egentligen fick lära oss i skolan om de nordiska grannländernas historia? Hur det ytterst dramatiska bildandet av det fria Finland gick till. Jag har inget minne av att det nämndes. Och vem visste hur pressat Finland var mellan stormakterna under andra världskriget – i krig med Europas båda stora imperier Sovjetunionen och Storbritannien. Jo faktiskt, Finland var i krig med Storbritannien, det land som under vinterkriget 1939-40 planerat att sända hjälptrupper till Finlands försvar mot Sovjetunionens invasion förklarade krig mot Finland något år senare. Det berodde naturligtvis på att Finland hamnat på samma sida som Tyskland under fortsättningskriget då man ville försöka återta landområden som Sovjet ockuperat efter anfallet mot Finland under vinterkriget.

Boken handlar förstås i första hand om Mannerheim, hans högadliga bakgrund, kadettskola först i Finland, sen i Ryssland och försöken att komma till det kejserliga gardet och bli befordrad för att ha råd med det utsvävande liv som förväntades av en ung rysk officer. Mannerheims uppdrag som ”spion” i Asien, vistelsen i Polen och deltagandet i bildandet av det fria Finland som riksföreståndare och senare överbefälhavare och president. Boken tar förstjänstfullt upp också de olika aktörernas politiska och strategiska överväganden på övergripande nivå under krigen.

Mannerheims person berörs också liksom hans privatliv, hästintresset, äktenskap, relationerna till Sverige och mycket annat.

Mannerheim har varit en delvis kontroveriell person i Finland, vad jag förstår mest beroende på hans starka antibolsjevism och roll i inbördesstriderna vid Finlands frigörelse från Ryssland där många av de röda fick sätta livet till. Meinander går i slutet av boken igenom den rikhaltiga litteratur som finns om Mannerheim, även den negativa. De patriotiska myterna runt Mannerheim är starka men grumlas något av hans ”starka svensk-ryska kopplingar och föga finsknationella personlighet”. Mannerheim talade dålig finska, svenska var hans modersmål, ryska och franska behärskade han väl, sannolikt också engelska – han var i hjärtat anglofil. Hur det var med tyskan framgår inte av boken.

Boken ger en god bild av Mannerheims liv och insatser för sitt land, men också en lika intressant översikt över tänkande och beslutsfattande hos berörda makthavare och stater under en tid så fylld av kriser. Boken får fem [*****] poäng.

Adlibris Bokus CDON

Andra bloggar om , , , , , ,

Publicerat i 1800-1900-tal, böcker, historia - samhälle | Lämna en kommentar

Konsten i Citybanan

På premiärdagen 10 juli tog jag en inspektionstur i de två nya pendeltågsstationerna Stockholm Odenplan och Stockholm City. Projektet som har pågått i åtta år inkluderar en del konstnärlig utsmyckning. Så bra att man fortsätter med den geniala idén att liva upp stationerna med konst. Det bidrar också till att underlätta orienteringen i det bitvis rätt omfattande tunnelsystemet. Och så småningom blir väl konsten också en tidsmarkör.

Det var rätt mycket folk i rörelse redan tidigt på premiärdagen, många liksom jag tog bilder. Plattformarna ryms i jättelika salar som ger en känsla av flygplats. Men orienteringsskyltarna är i varje fall tydliga. Ett litet urval bilder här nedan. Trafikverkets brocshyr över konsten i Citybanan finns här.









Andra bloggar om , ,

Publicerat i arkitektur, konst, samtidskonst | Lämna en kommentar

Ny akrylmålning: ”20170713”


Akrylmålning ”20170713” 14,5×14,5 cm

Andra bloggar om ,

Publicerat i mina bilder | Lämna en kommentar

Ny akrylmålning: ”20170709”


Akrylmålning ”20170709” 14,5×14,5 cm

Andra bloggar om ,

Publicerat i mina bilder | Lämna en kommentar

Ny akrylmålning: ”20170704”


Akrylmålning ”20170704” 14,5×14,5 cm

Andra bloggar om ,

Publicerat i mina bilder | Lämna en kommentar

Anja Notini – Rum med gravitation på Waldemarsudde

Anja Notinis utställning på Waldemarsudde heter ”Rum med gravitation”. Och inte utan skäl, för visst finns gravitationen i utställningalokalerna men temat tilldrar sig till stor del i tyngdlöshet.

Namnet Anja Notini förefaller lite vagt bekant, men jag har aldrig sett någon utställning med henne tidigare. Hennes CV finns dock med på utställningen och då klarnar historiken något.


Anja Notini: ”Man får med åren något att berätta”

Måleriet är kraftfullt, laddat med oförskräckt färg, men också uttrycktsfullt, det vill säga något.

En stor del av utställningens måleri handlar om Aniara, Harry Martinssons rymdepos som tydligen är på tapeten just nu i olika sammanhang. Inspirationen verkar dock inte vara rätlinjig. Anja Notini säger så här: ”Ibland låter jag mig bara sjunka ner i de underbara sångerna och letar fram målningar som jag tycker hör ihop med texterna. Andra gånger får de färdiga målningarna leda mig till sångtexterna.”

Jag läste Aniara för många år sen när jag var i science-fictionåldern och blev djupt tagen av berättelsen. Tror jag så småningom såg operauppsättningen på TV också, men Karl-Birger Blomdahls disharmoniska tolvtonsmusik förstörde tyvärr mycket av upplevelsen.


“Skönt att man få glömma. Skönt att bara korta stunder få sitt minne serverat” (Aniara)

Målningarna har titlar från korta citat ut Harry Martinssons text.



Många bilder är inspirerade av Harry Martinssons Aniara

Det som på mig imponerade mest på utställningen var trots allt den fantastiskt fina keramiken. Jag gillar framför allt bladmotiven i relief som är så tydligt markerad med en annan ytstruktur än bakgrunden, vilket får dem att framträda. Växtmotivet har också en väl avvägd rytm.





Andra bloggar om , , , , , ,

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | Lämna en kommentar

Anders Bergman: ”Humanismens födelse”

Humanismens födelse är en ytterst välskriven skildring av hur de humanistiska tankarna tog form och utvecklades under renässansen i Italien. Upplägget bygger till stor del på rörelsens tongivande personer, som är behändigt indelade i perioder: pionjärerna, förkunnarna, experterna, fulländarna. Av de många namn som förekommer har jag hört talas om enbart ett fåtal som Francesco Petrarca, ”humanismens fader” och sist i boken under kapitlet Humanismens höjdpunkt: mångsysslaren Leon Battista Alberti plus ytterligare några namn.

Anders Bergman: Humanismens födelse
Anders Bergman: Humanismens födelse
Dialogos 2016, 199 s.
ISBN: 9789175043043

Renässansen, återfödelsen, började i Italien med Florens som centrum nån gång i senare delen av 1200-talet. Humanismen var renässansens viktigaste intellektuella rörelse och dominerar än i dag till stor del tänkandet i västerlandet även om den förstås utvecklats en del sedan renäsanshumanismen.

Francesco Petrarca (1304 -1374) hade breda intressen. Hans kanske största insats var insamling och kopiering av manuskript med texter från antika författare. Syftet var att återuppliva det antika latinet som ansågs mer exakt och sofistikerat än det ”munklatin” som användes under Petrarcas samtid. Hans favoritförfattare var Cicero. Så småningom upptäckte han att klassisk grekiska var det verkliga kulturspråket under antiken och han försökte lära sig grekiska för att läsa Homeros, Platon och Aristoteles på originalspråket.

Antikens humanister använde begreppet humanitas i bemärkelsen medmänsklighet, sällan i bemärkelsen humanistiskt bildningsideal. För renässanshumanisterna var humanistiska studier en karaktärsdanande process. Målet var bildning i syfte att via breda intellektuella utblickar bli en bättre, godare och dygdigare människa.

Men humanismens avgörande insats var nog ändå kunskapsteoretisk. Man kritiserade den medeltida skolastiken vars kunskapskälla var tro och tolkning av bibeltexter med hjälp av tämligen krystade logiska resonemang. Mot tro och magi som kunskapskälla ställde humanisterna mänsklig erfarenhet och vetande utan inflytande av någon transcendent makt. Man tog inte avstånd från kristendomen men ville gärna återgå till de tidiga kyrkofädernas tilämpning av den.

Humanismen kom så småningom att inspirera till reformationen och protestantismen. 1449 skrevs det sista skolastiska verket, men det var inte renässanshumanismen som slutligt kom att besegra skolastiken utan den naturvetenskapliga revolutionen, som under 1700-talet fick en efterföljare i form av upplysningen.

Som en illustration av skolastikernas verksamhet kom jag att tänka på Umberto Ecos Rosens namn och filmen med Sean Connery som fransiskanermunk. Ett kort inslag visar den internationella konferens som samlats för att diskutera färgen på Kristi mantel.

I Petrarcas avskrift av Ciceros skrift Pro Archia (ett tal från år 62 fvt) har Petrarca strukit under orden studia humanitatis – humanistiska studier. Petrarca själv kom dock inte på tanken att använda termen som beteckning för sina egna ideal. Det gjorde däremot hans lärjunge Coluccio Salutatis (1331-1406) som först använde det år 1369. För renässanshumanisterna kom begreppet att stå för ett intresse för språk, retorik, historia, etik och litteratur. Alltså samma ämnen som än i dag anses som typiskt humanistiska. Över dessa ämnen svävade latinet eftersom de antika romerska författarna blev en förebild både till form och innehåll.

Man betonade gärna glädjen i humanistiska studier och i att vara en bildad människa – en tanke som sannolikt var ny. Ciceros användning av uttrycket urbanitas som beteckning för både civiliserat uppförande och sinne för humor uppmärksammades också av renässanshumanisterna. Bibeln och dess uttydare började nu i moraliska frågor bytas ut mot Cicero, Vergilius och Homeros. Anspelningar på bibliska berättelser kunde bytas ut mot grekisk och romersk mytologi.

Begreppet renässans lanserades av konsthistorikern Georgio Vasari i mitten av 1500-talet. Men ”själva känslan av ett andligt uppvaknande kan spåras tillbaka till humanisterna vid andra hälften av 1300-talet: till Petrarcas glädje över att ha lärjungar och vara känd över hela den lärda världen, till Giovanni Boccaccios hyllning av Giottos återupplivande av måleriet”. Konsten nämns för övrigt ganska sparsamt i boken, konstnärer som Leonardo eller Michelangelo var inte humanister.

Dante Alighieri var inte heller humanist men är ändå en av periodens viktigaste kulturpersonligheter. Han skrev helst på folkspråket och hade en helt annan föreställningsvärd än humanisterna. Att hans relation till humanismen finns med i boken motiveras med att han låter oss ana hur det lärda livet kunde ha utvecklats i Italien om de humanistiska tankarna inte hade slagit igenom. En slags återvändsgränd enligt boken.


Petrarca. [Wiki]

Salutati. [Wiki]

Boccaccio. [Wiki]

Giovanni Boccaccio (1313-1375) var den mest namnkunnige av Petrarcas lärjungar, han var dessutom en av de ledande krafterna i ”Petrarcaklubben” – en samling humanister i Florens som samlades så snart någon fått ett brev eller livstecken från mästaren. Man ordnade då en bankett där Petrarcas epistel lästes upp och analyserades. Petrarcaskolan eller Petrarcaakademin som klubben också blev benämnd var en av orsakerna till att Florens blev Italiens humanistiska centrum och än idag förknippas med renässanskulturen.

Leonardo Bruni (1370-1444) var den förste humanisten som fullt ut behärskade grekiska och översatte flera klassiska verk och passade samtidigt på att klaga på tidigare medeltida översättningar. Bruni räknas som den första moderna historikern


Bruni. [Wiki]

Valla. [Wiki]

Alberti. [Wiki]

Lorenzo Valla (ca 1407-1457) var en av renässanshumanismens fulländare. Han var inte imponerad av auktoriteter, var lagd åt polemik men hade mod att ta konsekvenserna av sina åsikter. Han ställdes till och med inför inkvisitionen vid ett tillfälle men räddades av sin mecenat utan att ens behöva göra avbön. Valla ansåg retorik vara en bättre metod att lösa problem och frågeställningar om verkligheten än vad logik och teologi var. För Valla var språket – latin – grunden för all civilisation och en länk mellan människan och hennes värld, ett förhållande som både förklarade och skapade verkligheten. Han ville skilja på tro och vetande, men hade kyrkofäderna, framför allt Paulus som förebild.

En av Vallas största bedrifter var att genom språkanalys påvisa att den skrift som påstods ha författats av kejsar Konstantin där den världsliga makten överlämnas till kyrkan var en förfalskning. Valla lyckas också med konststycket att förena den hedniska epikureiska tanken om njutning som det högsta goda med den kristna tanken att tillvaron i himlen måste vara den högsta njutningen. Han skriver också en bok med titeln De voluptate – ”Om vällust”. Epikurismen blev en viktig inspirationskälla för senare tänkare som Erasmus, Thomas More och Michel de Montaigne.

Leon Battista Alberti (1404-1472) har betecknats som den fulländade renässanmänniskan. Humanisterna värderade litteraturen långt högre än måleriet. Alberti var en måmgsysslare som förenade de båda konsterna. Han var också den förste humanisten som blev nära vän med Donatello, Masaccio och andra konstnärer som ”reste sig över den låga status som de brukade dela med tjuvarna och charlatanerna”. Alberti skrev en konstteoretisk traktat Della pittura där han för första gången förklarade centralperspektivet. Realismen tar nu insteg i måleriet som därmed flyttar in bland de sköna konsterna. Alberti visade att humanismen inte bara behövde ägnas åt återupptäckt av antikens litteratur utan även av dess konst och arkitektur. Brytningen med den medeltida gotiken blev därmed ett faktum.

Renässanshumanisterna var sannerligen inte några feminister vilket framgår av boken, men man kan spåra ett tjugotal högadliga norditalienska kvinnor som faktiskt försökte komma in i männens värld och bör benämnas renässanshumanister, bland dem Isotta Nogarola (1418-1466) som beklagade sin situation som kvinna. Hon tog det radikala beslutet att varken gifta sig eller gå i kloster. Lite senare kunde dock Laura Cereta (1469-1499) försvara kvinnans rätt till utbildning och uppmärksamma den gifta kvinnans ofrihet. Fler skulle följa efter.

Boken innehåller massor av intressanta detaljer och upplysningar om personer, som förhumanisterna Lavato Lovati (ca 1240-1309) som genom sitt intresse för antikt latin inspirerade till ett slags litteraturvetenskap och hans lärjunge Albertino Mussatos (1261-1329) individualism och tidiga meritokrati. Båda samlades tillsammans med likasinnade på Paduas krogar för att diskutera Senecas latin. Tyvärr kan jag inte latin, men humanismen idag klarar sig uppenbarligen utan detta språk.

Jag började intressera mig för humanismen efter att ha läst Y N Harari:”Homo Deus” (några bloggposter längre ner) Här framförs tanken att humanismen är hotad av förväntade stora teknologiska förändringar som artificiell intelligens och genmodifiering. Vad är det då vi riskerar att förlora? Jag läste Anders Bergmans Humanismens födelse för att få ett bättre grepp om ämnet. Humanismen är förvisso inte oförändrad sedan sin uppkomst, men mycket lever ändå kvar. Uppfattningar som människors lika värde, frihet, oberoende, ja egentligen hela grundvalen för ett anständigt liv så som vi känner det skulle kunna bli ifrågasatt om Harari får rätt.

Adlibris Bokus CDON

Andra bloggar om , , , , , , ,

Publicerat i antiken, böcker, historia - samhälle | Lämna en kommentar