Det andra Heimat

1984 skapades den första säsongen av TV-serien Heimat – Eine deutsche Chronik. Den följdes av en andra säsong 1993 med undertiteln Chronik einer Jugend och 2004 kom så säsong 3 Chronik einer Zeitenwende. Serierna visades i sin helhet i SvT, jag tror jag såg nästan alla avsnitt och blev djupt fängslad av dem, de handlade om den fiktiva byn Schabbach i Hunsrück i Tyskland från 1919 och fram till nån gång på 2000-talet.

Regissören Edgar Reitz, nu i 80-årsåldern, kom förra året med en prequel Det andra Heimat (Die andere Heimat – Chronik einer Sehnsucht) i form av en närmare fyra timmar lång spelfilm förlagd till samma by Schabbach på 1840-talet. Det handlar om längtan bort från misären, ofriheten, det enahanda i hembyn, längtan till Sydamerika. Men också om att livet inte alltid blir som man tror, men ändå ibland kan bli ganska bra.

De fyra timmarna (inklusiva paus) verkade först lite avskräckande, men tiden flöt förbi helt omärkligt i takt med att man sögs in i berättelsen. Såväl det svarvita fotot som skådespeleriet är förstklassigt. Karaktärerna är övertygande liksom scenografin. Man får förresten återse samma gamla bysmedja som i de tidigare TV-avsnitten. På Wikipedia hittar jag uppgiften om att hunsrückdialekten har satt spår i Brasilien, så uppenbarligen har berättelsen verklighetsanknytning.

Det andra Heimat får fem ***** poäng för foto, skådespeleri och en gripande berättelse med oväntade vändningar.

Andra bloggar om , , , , ,

Posted in film och TV | 2 Comments

”Ingen människa är en ö” på Artipelag

Sommarens utställning på Artipelag har den publikfriande titeln ”Ingen människa är en ö – konstnärliga strandhugg i Stockholms skärgård”. Man har lånat en del av titeln från John Donne och en längre version av citatet som också visas på en av utställningsväggarna lyder: Ingen människa är en ö helt för sig själv, varje människa är ett stycke av en kontinent, en del av helheten [...]. Sen gör man på ingressen på hemsidan en samtida tolkning av temat genom att: ”…med konstens hjälp från slutet av 1800-talet och fram till idag problematisera bilden av skärgården med utgångspunkt i begrepp som klass, kön, identitet”. – Man kan ju tappa intresset för mindre!

Men identitetsdebatten är ju aktuell fast jag personligen har svårt för att låta mig tvingas in i någon statisk kategori som antas styra hela mitt liv från vaggan till graven. Håkan Lindgren har i mitt tycke träffande skrivit om den problematiska identitetspolitiken i en nyligen avslutad debattserie i SvD, här och här. Jag tror de flesta människor vill se lite vidare på sitt liv än att permanent låsas fast i klass, kön, etnicitet, sexuell läggning, bostadsort eller vad det nu kan vara.


Entréhallen Artipelag

Artipelag som ligger några mil söder om Stockholm är en ganska spektakulär konsthall i stort format skapad av Johan Nyrén. Hittills har själva byggnaden med omgivande skärgårdsnatur imponerat mer på mig än utställningarna. Men Artipelag har bara funnits i några år så förhoppningsvis kommer man att få upp farten och verkligen bli i klass med danska Louisiana eller Arken, som väl är de konsthallar man närmast kommer att tänka på som jämförelse.


Torsten Renqvist: Fyra flickor hoppar bakåt från en brygga, 1978

L G Lundberg: Sundet, 2008

Utställningen innehåller nästan bara måleri och det är i mina ögon ett plus att slippa tröttsamma videofilmer och installationer. En del verk finns i naturen utanför konsthallen som Ebba Bohlins jättelika flytande öra och Medeleine Jonsson Gilles ljudverk. Kopplingen till skärgård är förstås tämligen svag bland en del av de mer samtida verken på utställningen. Här har man verkligen jobbat med vida tolkningar, som t ex Ernst Billgrens Möte, som jag sett tidigare på Liljevalchs.


Prins Eugén: Nattmolnet, 1901

Olle Nyman: Utblick övre gården, 1931

Den äldre konsten svarar bättre mot förväntningarna på skärgårdstema och är nog också generellt av högre kvalitet.


Bruno Liljefors: Morgonstämning vid havet, 1896

August Strindberg: Mysingen, 1892

Utställningen är glest hängd, det verkar som om man haft svårt att få ihop verk att hänga. Så kan det kanske vara i början antar jag. Men Artipelag skulle vara en perfekt plats att ställa ut internationella storstjärnor på. Jag skulle gärna se t ex Anselm Kiefer, Gerhard Richter, Miguel Barceló eller liknande visuellt inriktade konstnärer fylla ut de rymliga salarna på Artipelag.

Andra bloggar om , , , , ,

Posted in konst, konsthistoria, samtidskonst, utställningar | 2 Comments

En trave Knausgård

Sex volymer Knausgård är en mäktig läsupplevelse. Jag har läst böckerna i pocketversionen, de har droppat in med lagom mellanrum under några år vilket nog varit en förutsättning för att jag orkat ta mig igenom alla böckerna.

Det är ett svårbegripligt sug i texten, man måste bara fortsätta läsa, den flyter lätt, välformulerat, klart och oftast lättsmält även när skildringen leder ut i filosofiska resonemang på rätt hög abstraktionsnivå. Tiden växlar mellan nutid och tillbakablickar och övergår däremellan helt sömlöst till Knausgårds utvikningar och reflexioner över en mängd olika ämnen.


Karl Ove Knausgård: ”Min kamp 1-6″.
Pocketförlaget 2011-2014

Jag tror det är med Knausgårds Min kamp som med Prousts På spaning efter den tid som flytt som ju också är ett mastodontverk – det räcker inte att bara läsa första delen, man måste läsa hela (jag har bara läst första delen av Proust och halva andra – hittills). Knausgårds Min kamp 6, den sista delen, har på mig gjort störst intryck, till en del förstås beroende på att den är färsk i minnet och att de andra fem delarna bildar en slags bakgrund. Tillsamman beskriver böckerna ett helt liv från barndom till vuxen ålder, där Knausgårds förhållande till sin far ligger som en skugga över hela verket, det börjar ju i del 1 med faderns död.

Texten handlar en hel del om litteratur, ofta norsk som jag knappt vet något om, långa avsnitt om namnets betydelse, kanske i samband med farbrodern Gunnars ilskna reaktion på att det Knausgårdska namnet lämnas ut i böckerna. Där slappnar min uppmärksamhet en aning. De bortåt 400 sidorna om Hitlers uppväxt och utveckling är däremot strålande. Knausgård vill försöka förstå, inte demonisera som t ex Hitlerbiografen Ian Kershaw som Knausgård kritiserar. Knausgård konstaterar att Hitler inte får fördömas på grund av vem han var utan på grund av det han gjorde. Det är handlingarna som är onda.

Det finns en hel del avsnitt om Bibeln, Kains brodermord, Abrahams upphävda offer av sin älskade son för att hedra Jahve. Knausgård är väl påläst och presterar djupa reflexioner. Abrahams sonoffer relaterar kanske till Knausgårds far? Bokseriens titel Min kamp syftar förstås på Hitlers bok, men riktigt varför den fått en så central plats är inte helt klart för mig. Först trodde jag att det hade samband med Knausgårds problematiska relation till sin far, och till en del har det nog det. Knausgård skriver att Hitler inger honom samma skräck som hans far gjorde när han var barn. Men kanske finns det också andra skäl till den ingående behandlingen av Hitlertemat, kanske det på något sätt ingår i utredandet av någon slags världsbild. En motbild eller?

Hitlers läsvanor (s 568) säger en del om hur han skapade sig sin världsbild: ”En viktig del av tidsandan var att det akademiska och vetenskapliga inte stod högt i kurs, att det i stället vimlade av idiosynkratiska och självlärda tänkare fulla av misstänksamhet mot etablissemanget, och det man vet om Hitlers preferenser, så som han senare låtit skymta, är enligt Hamann nästan uteslutande sådana oortodoxa, vetenskapligt sett scharlatanartade figurer”. Jag tycker det påminner en hel del om vår postmoderna tid där åsikter värderas lika högt som kunskap?

På sid 605 handlar det om Hitlers försök att återförtrolla världen, att förvandla Tyskland till en teater. Den som är intreserad av det temat bör absolut läsa: Ingemar Karlsson & Arne Ruth: ”Samhället som teater. Estetik och politik i tredje riket”. Om återförtrollning av världen återkommer Knausgård till flera gånger. Antalet åberopade tänkare i texten är betydande, Heidegger, Arendt, Adorno, Horkheimer och många andra. Resonemangen är intressanta men ofta aningen över min förmåga att sammanfatta.

På sid 466 anger Knausgård kort varför han läst så många böcker om nazismen. Det ”…handlade inte så mycket om ett försök att förstå som om den enorma fascinationskraft den tidens händelser hade på mig.” Kanske någonting med det gränsöverskridande? I varje fall tycker jag texten om Hitler i Min kamp 6 handlar rätt mycket om att försöka förstå.

Några böcker om Hitler som Knausgård refererar till fångar mitt intresse: Brigitte Hamann: “Hitlers Wien” och August Kubizek: “The young Hitler I knew”. Jag har hört talas om Hamanns bok, den bör väl innehålla en lite mer nyanserad bild av förra sekelskiftets Wien än t ex Stefan Zweigs fina men något nostalgiska tillbakablick. August Kubizek, var tydligen en ungdomsvän till Hitler, den enda riktiga vän han anses ha haft. Jag har inte hört talas om Kubizeks hitlerbiografi förut, kanske beroende på att boken ansetts kontroversiell, den beställdes ursprungligen av nazistpartiet men publicerades först på 50-talet.

Det finns förstås många andra höjdpunkter i boken, bland annat om konst. T ex sid 294-295:

“Att konsten blivit så cerebral att allt som rör känslorna har överlämnats åt de enfaldiga är kanske det bästa argumentet mot framsteg, helt enkelt för att det förhållningssättet, som liksom ska stå i fronten för det mänskliga, är så inskränkt och fåraktigt, och det är det som egentligen är det enfaldiga förhållningssättet. När man avskaffade kravet på hantverksskicklighet inom konsten, gjorde man det utifrån uppfattningen att denna gick ut på att skildra världen så exakt som möjligt, något som var otidsenligt och därför inte nödvändigt. Så man avskaffade det. Men man behöver inte grubbla särskilt länge förrän man förstår att det inte var därför som målare och skulptörer lade all sin tid under de viktiga och karaktärsdanande ungdomsåren på att kopiera andra eller att rent mekaniskt återskapa modeller eller föremål. De gjorde det inte för att lära sig kopiera verkligheten, för verklighetsavbildning har ett gränsvärde som en vanlig medelbegåvad elev snabbt kan uppnå. De gjorde det för att lära sig att inte tänka. Det är det viktigaste av allt inom konsten och litteraturen, och det är nästan ingen som kan det, eller ens vet om det, eftersom det inte förmedlas längre. Nu tror man att konsten står i förbund med förnuftet och kritiken, och att allt handlar om idéer, och man läser teori på konstskolorna. Det är ett förfall inte ett framsteg.”

Här tycker jag Knausgård träffar helt rätt. För mig är konstens, särskilt bildkonstens utveckling obegriplig. Varför har man övergivit känslan, det som är konstens essens, för att ersätta den med tramsig ironi, socialkritiska provokationer som ändå inte upprör någon och fånig intellektuell diskurs om ointressanta ämnen?

Knausgårds tes om att lång övning ger förmågan att sluta tänka är central. Det sägs att det krävs 10000 timmars intensiv övning för att bli en bra musiker, konstnär eller skribent. Då flyter verket fram utan tekniska hinder. Bra teknik garanterar förstås inte att man blir en bra konstnär men sannolikheten borde öka. Jag kommer att tänka på en målare som Ernst Billgren, jag får intrycket att hans bilder rinner fram direkt ur penseln; motiv, rytm, färg skapar fantastiska konstverk liksom av sig självt. Det känns äkta.

Ett starkt avsnitt är också det i slutet av boken som handlar om Knausgårds hustru Linda som är manodepressiv och tidvis inlagd på psykiatrisk klinik medan Karl Ove försöker ta hand om de tre barnen och samtidigt hålla deadline för sitt romanprojekt och försvara sig mot de häftiga reaktioner från omvärlden som de tidigare delarna av romanen orsakat, att hantera sin rädsla för att bli ställd inför rätta. Det fungerar förstås inte så bra. För mig låter just den skildringen som helvetet på jorden. Inte en lugn stund.

Knausgårds kompromisslösa hållning att försöka återge något äkta utan hänsyn till annat än sin egen upplevelse ger styrka åt böckerna. Även innehållet i de reflekterande avsnitten är berikande.

Andra bloggar om , ,

Posted in böcker | 4 Comments

Bloggen fyller nio år


Nicholas Poussin: ”Apollon och musorna” eller ”Parnassen”, ca 1631-32.

Idag, den 7 februari 2014 fyller denna blogg nio år. Anspråksfullt nog låter jag alla nio musorna med deras olika discipliner pryda bloggens födelsedagssida.

På Poussins målning kan musorna vara lite svårräknade bland alla andra figurer. Antalet musor i mytologin varierar en aning, det är först Hesiodos som omnämner musorna som de nio döttrarna till minnets gudinna, titanen Mnemosyne och guden Zeus. De nio är:

Clio – historieskrivningens musa
Erato – lyrikens och kärlekspoesins musa
Euterpe – musikens eller flöjtspelandets musa
Kalliope – den episka poesins musa
Melpomene – tragedins och lyrans musa
Polyhymnia – dansens eller geometrins musa
Terpsichore – dansens och den lyriska poesins musa
Thalia – komedins musa
Urania – astronomins musa

Andra bloggar om , ,

Posted in bloggning | 6 Comments

Äkta människor


Lisette Pagler som Mimi

Sista delen av säsong två av Äkta människor har just visats på Svt1. Det här måste vara en av de bästa tv-serier som gjorts i Sverige, en solklar klassiker. Äntligen en intelligent, smart, välgjord och tankeväckande science-fiction skildring som dessutom är spännande och med ett sånt driv i berättelsen att man bara måste se nästa avsnitt. Kanske den inte passar alla i smaken, men jag tycker den har så många bottnar, den skildrar både samtidsproblem och väcker en mängd frågor om människa-maskin, om hur långt transhumanismen kan gå och vad som händer när skillnaden mellan människa och maskin blir allt mindre? Och så den eviga frågan som ställs av Inger i slutet av sista avsnittet: “vad är det att vara människa?” Frågan får en ny dimension.

Visst är det här science fiction idag, men hur länge dröjer det innan vi får ta ställning till de här frågorna på allvar, etiskt och juridiskt, när maskinerna börjar bli människor eller människorna med hjälp av tekniken blir allt mer maskinlika. Så skickligt gjort, en parallellvärld med normalsvensk miljö, bara med tillägg av människoliknande robotar. Manuset är ett mästerverk, alla parallella trådar hålls ihop och spänningen hålls vid liv, några få komiska effekter förtar inte berättelsens allvar.


Leif Andrée som Roger med Hubotar

Några större reaktioner verkar inte serien ha fått i Sverige. Men på imdb.com får den lysande recensioner. Serien är såld till 50 länder och har fått ett antal internationella priser.

Det är bara att hoppas på att de kommersiella framgångarna inte lockar till att ge en tredje säsong för mycket våldsamma inslag med robotkrig och annat elände som riktar fokus åt fel håll. De sista scenerna tyckte jag gav en föraning om något sådant.

Recension i SvD
Recension i DN
Imdb

Andra bloggar om , , , ,

Posted in film och TV | 3 Comments

Vårsalongen på Liljevalchs 2014

Det är ofta ett spännande och varierat utbud på vårsalongen, så även denna gång. Måleri, lite teckningar och grafik, textil, någon enstaka akvarell, video i ett särskilt rum och det politiska i entréhallen. Och så förstås en hel del skulptur eller i varje fall mer eller mindre odefinierbara föremål, kul och kreativt.

Bra upplägg och många bra saker på den här vårsalongen. Några av mina favoriter:


Lars R Melander: “Lattebarnvagn 2”, “Barnvagn för de minerade områdena 2”, “Barnvagn för höghöjdsträning 3”, “Barnvagn för ensamkommande flyktingbarn 3”

Sunniva Kellquist: ”Fem i tolv I”

Bo Ljung: ”Återsken”

Inga-Karin Eriksson: ”Brottstycken I”

Daniel Landström: ”Password”

”Kassaskåpet” är tillverkat av Daniel Landström som säger: ”Det började med att jag skulle göra en nyckel, när nyckeln var skapad kände jag att nyckeln behövde ett lås. När låset var byggt kände jag att låset behövde ett skåp.”

Titeln på verket ”Password” och den i förhållande till skåpets lilla format överdimensionerade mekaniken får mig att tänka på den olösta lösenordsproblematik de flesta av oss dras med idag. För att vara säkra ska lösenord vara olika, groteskt långa och komplicerade, omöjliga att minnas. Tillsammans med alla pinkoder, portkoder, användar-id osv blir det lätt hundratals ”password” och koder att hålla reda på. Någon riktigt bra lösning för hur detta ska hanteras på ett både säkert och praktiskt sätt finns egentligen inte vad jag vet.

Andra bloggar om , , , , ,

Posted in konst, samtidskonst, utställningar | Leave a comment

Ny akrylmålning: ”20140122″


Akrylmålning ”20140122″ 15×15 cm

Andra bloggar om ,

Posted in mina bilder | Leave a comment

Ny akrylmålning: ”20140121″


Akrylmålning ”20140121″ 15×15 cm

Andra bloggar om ,

Posted in mina bilder | Leave a comment

Ny akrylmålning: ”20140115″


Akrylmålning ”20140115″ 46×38 cm

Andra bloggar om ,

Posted in mina bilder | Leave a comment

Mary Beard: ”Confronting the Classics – Traditions, Adventures, and Innovations”


Mary Beard: Confronting the Classics – Traditions, Adventures, and Innovations
Liveright Publishing Corporation 2013, 310 s
ISBN13: 9780871407160

Svt Kunskapskanalen har nyligen visat serien ”Möt Romarna” i tre delar, som ännu en tid finns att se på svt.se/play. I programmet åker presentatören Mary Beard runt Rom på cykel och visar och berättar om hur vanliga romare levde för tvåtusen år sen och hur staden kunde ha sett ut då.

Mary Beard är professor i classical studies i Cambridge och är enligt New York Times så nära man kan komma en celebritet inom antikforskningen. Hon skriver på bloggen ”A Don’s Life” både om antiken och sin nutida vardag. Alltid väl påläst, intressant och oförvägen.

I sin senaste bok Confronting the Classics har hon samlat egna texter från bokrecensioner och essäer under de senaste decennierna. Inledningsmeningen i förordet säger en del om författarens vidsynta hantering av ämnet: “Den här boken är en guidad tur genom antikvärlden från det förhistoriska palatset vid Knossos på Kreta till den påhittade byn i Gallien där Asterix och hans vänner ännu håller ut mot romarna”.

Boken ger en bra översikt över antikämnet med tonvikt på Rom och Grekland. I ett trettiotal kapitel i behändigt format på 5-10 sidor får vi möta eller återuppliva bekantskapen med personligheter som Sapfo, Alexander den store, Hannibal, Julius Caesar, Kleopatra, Caligula, Nero, Boudicca, Tacitus och många fler. Mary Beard inleder varje kapitel med egna reflexioner över ämnet och tillhandahåller en mängd intressanta detaljer. Sen går hon i närkamp med den eller de författare vars skrifter är kapiteltextens utgångspunkt. Hon delar ut både ris och ros och har allt som oftast en avvikande mening.

Resonemangen är naturligtvis svåra för en lekman att värdera, men de ger insikt i problematiken som antikforskarna ställs inför. Ofta är problemet att utifrån ett ytterst bristfälligt underlag kunna dra slutsatser eller fylla i luckor. Ibland verkar de recenserade författarnas resonemang sväva ut väl mycket i spekulation. Men ibland kan de också genom minutiöst faktainsamlande skapa övertygande indicier på hur något egentligen förhåller sig. Ungefär som att hitta Higgspartikeln fast utan partikelaccelerator. Det tycker jag är spännande läsning.

Exempelvis kapitlet “Caligula’s Satire?” ger en för mig ny förståelse för statsskickets förändring från republik till envälde under Augustus och dess gradvisa förfall under Tiberius och senare, men främst förstås av Caligulas galenskap – alltså den kejsare som bland annat lät bygga ett palats för sin favorithäst och ville utnämna hästen till konsul. Det kan enligt Aloys Winterling: “Caligula a Biography” som recenseras i kapitlet tolkas som satir, Caligulas reaktion på hyckleriet och det servila smickrandet av överheten i den romerska kejsarregimen efter Augustus. Många av kapitlen är lika tänkvärda och alltid intressanta. Sammantaget blir det lite av antikens historia i koncentrat med många återupptäckter och en hel del överraskningar.

Mängder av skönlitteratur med antika ämnen har kommit ut även på senare tid. Vid läsningen av kapitlen om Cicero kommer jag att tänka på Steven Saylors antika deckare Gordianus med berättelser baserade på Ciceros rättsfall. Kapitlet om Boudicca kopplar jag ofrånkomligen till de första böckerna i Simon Scarrows Eagle-serie, som nu finns på svenska. Även Mary Beards bok är väl värd att komma ut i svensk översättning.

Andra bloggar om , , , , ,

Posted in antiken, böcker | Leave a comment

Eva Zettervall: ”Julie och Jean & Röda rummet” på Konstakademien

Eva Zettervall är en av mina favoritkonstnärer, måleriet är så uttrycksfullt och berörande. Så är det även på den här utställningen på Konstakademien som tagit namn efter verk av August Strindberg.

I den första avdelningen ”Röda rummet” går det mesta i rött och här tror jag inspirationen kommer från feministrörelser som Pussy riot och Femen, trots att det ingår en del bilder som skapades innan dessa rörelser sett dagens ljus. Det är frihetsrörelser som förtjänar stöd. Och måleriet är i mina ögon lika starkt och berörande som vanligt hos Eva Zettervall.


Förändringens trappa

Tatuerade kvinnor av träd och blod där gryningsljuset tränger sig fram

Den andra avdelningen ”Julie och Jean” är en installation bestående av måleri, skulptur och ljud fördelad på flera mindre rum. Den anspelar på Strindbergs drama Fröken Julie och syftar till att se Strindbergs problemställningar i ett samtida perspektiv. Min första reaktion var att undra hur relevant detta är idag 125 år efter att Fröken Julie skapades. Har ingenting hänt sen dess? Men jovisst det har det ju!

Skulpturerna och målningarna är i varje fall nya för mig. De är uttrycksfulla och starkt emotionella, precis som jag tycker bra konst bör vara. Och dagens fröken Julie ser ut att klara sig betydligt bättre än originalet. Man kan väl säga att hon är bättre rustad, med taggarna utåt.


En modern Julie med skyddsväst av vassa spikar

Andra bloggar om , , , ,

Posted in konst, samtidskonst, utställningar | 1 Comment

Konsthatet

Jag läste med intresse gårdagens understreckare i SvD “Att hata konst – utan att förstå varför” skriven av Håkan Lindgren. Utgångspunkten är en tysk debattbok “Kunst Hassen” av tidskriftsredaktören Nicole Zepter. Lindgren tar även upp den danska debattboken “Kritik av den negativa uppbyggligheten” av Frederik Stjernfelt & Søren Ulrik Thomsen, i svensk översättning 2007, en bok jag faktiskt råkar ha läst.

Utställningar med samtidskonst fyller enligt Zepter besökarna med en “tyst, diskret skam” utan att någon låtsas om det. Officiellt finns förstås ingen dålig samtidskonst. I dag är ju allting bra. Zepter försöker förklara den besvikelse hon känner inför alla långtråkiga utställningar med samtidskonst och varför hennes ursprungliga fascination och begeistring inför konst numera inte inställer sig.

Lindgren menar att båda böckerna siktar mot en av vår tids smärtpunkter, men för att verkligen nå dem måste man gå djupare. Att som konstnär idag ställa frågor och vara gränsöverskridande är ofarligt eftersom frågor alltid är intelligentare än svar. Vår tids konstprovokationer fortsätter i 1910-talets anda, men är enligt Lindgren helt irrelevanta idag. För hundra år sedan gick de sociala konfliktlinjerna rakt igenom konsten och fann sitt utlopp genom den och gjorde konsten laddad. Nu är det tvärtom, konsten måste leta upp konflikterna och flytta dit där de finns. “Först när vi har släppt detta krampaktiga grepp kan konsten på nytt bli någonting alls – social eller esoterisk eller vad som än kommer att intressera framtidens konstnärer.

Resonemanget berör också Carl Michael von Hausswolffs utställning med målningar utförda med aska hämtad från krematoriet i Maidanek. Något som bara resulterar i förnedring för alla inblandade. Och vi lär oss hylla självförnedringen. Men är detta inte bra konst? Och i så fall varför? Finns det några inomkonstnärliga kvalitetskriterier för en sådan slutsats? Lindgren hittar inte några principer för ett sådant resonemangs bärkraft eftersom vi lever i ett limbo. Men hur länge kommer vi att klara det? Och vilka dåliga principer kommer vi att i desperation fly till när vi har tröttnat? Här menar Lindgren att smärtpunkten ligger – både konsten och samhället vilar egentligen inte på något alls, bara tomhet.

Men publiken fortsätter tålmodigt att strömma till samtidskonsten i den ständigt svikna förhoppningen att den ska ge dem något. Hur länge ska de behöva vänta på att det ska ske?

Andra bloggar om , , , , , ,

Posted in konst, konstteori, samtidskonst | 2 Comments