Öppna en bar vid Stadsbiblioteket

Ibland dyker det upp texter som är så bra att jag önskar att jag skrivit dem själv. Mats Wickmans krönika i SvD 2016-01-23 “Öppna en bar vid Stadsbiblioteket” är en sådan text. Så självklart rätt.

Stadsbiblioteket vid Sveavägen lider brist på lokaler och behöver ta över McDonald’s och 7-eleven m fl kommersiella verksamheter i gatuplanet. McDonald’s borde ersättas av en biblioteksbar. Jag föreställer mig ett ställe där man skulle kunna läsa eller samtala utan den bakgrundsmusik och det stök som förpestar atmosfären på de flesta uteställen i Stockholm.

Wickman har goda argument och motargumenten – att Sveavägen utan snabbmatställena som ligger där nu skulle bli öde land låter ganska verklighetsfrämmande. “Men var är visionerna?” skriver Wickman. Jag frågar detsamma.

Andra bloggar om , ,

Publicerat i arkitektur, samhällsdebatt | Lämna en kommentar

Klee / Aguéli på Moderna museet

Både Paul Klee och Ivan Aguéli är klart sevärda och intressanta på Moderna Museets samlingsutsällning. Eftersom båda målar i ganska små format ryms hela den gemensamma utställningen i museets nedervåning – och det är nog ett riktigt val att ställa ut dessa bilder i lite intimare lokaler.


Paul Klee, Kairuan, vor dem Thor, 1914 Foto: Moderna Museet


Paul Klee, Före blixten, 1923


Paul Klee, Terrasserad trädgård, 1920


Paul Klee , Halvcirkel med vinklar, 1932

Paul Klee, Ad Marginem, 1930


Ivan Aguéli, Staden bland kullarna (Landskap från Egypten), ca 1895 Foto: Juan Luis Sánchez/Moderna Museet

Ivan Aguéli, Landskap från Loire, 1913

Ivan Aguéli, Landskap från Egypten, 1914

Eftersom jag har svårt att se vad de båda konstnärerna egentligen har gemensamt, utom att båda hade vistats i Afrika, dock utan att någonsin mötas, så skulle jag nog hellre ha sett dem hängda var för sig i stället för som nu blandade. Kanske är det ett sätt att dra större publik att ha mer än ett namn att skylta med? Ungefär som utställningen på MM med Turner, Monet och Twombly. Vad hade egentligen Twombly i sammanhanget att göra?

Nåja, det är ju inte så viktigt så länge som bra konst visas upp och det gör det verkligen på utställningen med Klee och Aguéli – båda är strålande. Jag gillar Aguélis bleka färgskala. Det är som om den starka solen i öknen bländar och förtar färgerna. Kanske en strävan att finna ”tingens själ” en förbindelse mellan ande och materia i linje med Aguélis religiösa mysticism.

Paul Klees bilder ser jag gärna som en utveckling av hans barnteckningar. Det är något omedvetet spontant och lustfyllt över dem. Samtidigt är de naturligtvis ytterst avancerade rent bildmässigt, stora färgfält som flygbilder över ett landskap eller bilder uppbyggda av mångfärgade prickar, det tycker jag påminner om aboriginernas konst. För att inte tala om de enkla blyertsteckningarna. Fina saker!

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar

Karin Bojs: ”Min europeiska familj : de senaste 54 000 åren”

Det här kallar jag släktforskning på allvar! Vi som lite förstrött kollat folkräkningar, husförhörslängder och bouppteckningar i de många digitala arkiv som numera finns på nätet, för att få lite grepp om de senaste generationerna anförvanter, vi ska kanske tänka om.

Den nya DNA-forskningen som just nu utvecklas snabbare än IT-branschen ger helt nya möjligheter att utröna släktens härkomst. Men Karin Bojs bok går längre än till den egna släkten. Den sammanfattar flera år av det senaste inom DNA-forskningens tillämpning inom arkeologi och antropologi, bland annat via intervjuer med ett sjuttiotal forskare och museifolk runt om i världen. Men den är också en fascinerande släkthistoria och beskriver därtill möten med människor och deras olika idéer om människans härstamning plus intressanta iakttagelser från platser och museer som författaren besökt under bokens tillkomst.


Karin Bojs: ”Min europeiska familj : de senaste 54 000 åren”
Bonnier 2015, 485 s. ISBN: 9789100139117

Fascinerande vad man kan få fram med DNA-teknik! Via mitokondrie-DNA från människoben funna på olika platser härleder Bojs sina förmördrar till en bestämd kvinna som bör ha levt för ca 54000 år sedan i trakten av Genesarets sjö. Det antas nämligen vara platsen där homo sapiens som utvandrat från Afrika först stötte på neandertalmänniskan. Karin Bojs anmoder som hon gärna kallar ”Ursula” är en sentida släkting till en ”Eva” som levde i Afrika för ca 200000 år sen. Karin Bojs föreställer sig hur ”Ursula” möter en neandertalman, som hon parar sig med och sen föder en ”trollunge”. Alla nu levande människor tillhör samma haplopgrupp som ”Eva” alltså de bär på en gemensam grupp mutationer och tillhör därför samma gren på ett släktträd. Och Karin Bojs, bland många andra förstås, tillhör samma haplopgrupp som ”Ursula” och är alltså släkt.

Alla européer och många andra bär några få procent neandertalgener i sina arvsanlag. Det var den svenske forskaren Svante Pääbo vid Max Planck-institutet i Leipig som 2009 fastställde att neandertalarna inte var våra förfäder, utan en särskild människotyp som en tid levde parallellt med homo sapiens. 2010 kom nästa forskningsresultat från Pääbo som påvisade att neandertalare och homo sapiens måste ha parat sig vid några tillfällen.

Berättelsen framåt i historien är inte mindre fascinerande. Istiden och stenåldern var kanske inte fullt så primitiv som man kanske föreställer sig. Flöjter tillverkade av ben från gam och en 30 centimeter hög elfenbensgestalt med lejonhuvud tillverkad för 40000 år sen visar på att konst och musik inte var okänt redan under jägar- och samlartiden. Himmelsskivan från Nebra, i brons och guld, ca 4000 år gammal, användes för fastställande av vintersolståndet redan 1000 år innan Babylonierna i skrift berättade om metoden. Lika fascinerande är det enorma landområde ”Doggerland” som nu ligger under vatten nånstans mellan Danmark och Nordjön, men som för 20000 år sen kan ha varit ett kärnområde för jägarkulturen vid istidens slut.

En omtridd teori är tydligen hur jordbrukskulturen kom att avlösa jägar- och samlarkulturen i norden efter istidens slut. Nyare forskning visar att jordbruket inte uppstod spontant bland lokala jägare i norden. Det kom hit tillsammans med invandrare med ursprung i nuvarande Syrien och ”bördiga halvmånen”. Tekniken övertogs senare gradvis av den lokala jägarbefolkningen.

Sedan fortsätter jakten på släktingar framåt i tiden med hjälp av både DNA-analys, arkeologiska metoder och mer traditionell släktforskning och inte minst med åtskilliga intervjuer med forskare. Ismannen Ötzi, Cro-Magnonmänniskan, det första ölet, indoeuropéerna, vikingar och en mängd andra fenomen får egna kapitel.

Många intressanta avslöjanden görs på vägen om mänsklighetens historia. Och det är de senaste vetenskapliga rönen vi får ta del av. Allt kompletterat med Karin Bojs tankar och reflektioner om hur människorna egentligen kan ha haft det. Boken innehåller också råd till den som vill börja DNA-släktforska. Allt väl belagt med referenser, välskrivet, pedagogiskt och fullt begripligt. Boken är också försedd med bra illustrationer.

Andra bloggar om , , , , , , , , , , , , ,

Publicerat i böcker, förhistoria | 2 kommentarer

Thomas Steinfeld om bildningsföraktet

Thomas Steinfeld skriver i dagens SvD: “Bildning är att vilja se sig själv” (I nätversionen är titeln ändrad: “13 missuppfatningar om bildning” Steinfeld går hårt åt bildningshatet. Och med all rätt, något har verkligen gått sönder här i landet.

Missuppfattning 2 ”Bildning tillhör finkulturen, och den vill vi inte ha” påminner om den enande funktion bildning ville ge en gång. Via kunskaper i litteratur, konst, historia och språk som främsta element skulle alla kunna delta och enas. Idag har sporten övertagit de flesta tillhörande funktioner med tävlingen som mål och drivande kraft.

Ja man kan ju undra hur den här samhällsförändringen har kunnat få ett sånt genomslag. Landet strösslas med jättearenor och idrottshallar. Det är dessutom samhället som bekostar poliseskort av huliganer till idrottsevenemangen och i möjligaste mån ordningshållningen inne på arenorna. Varför då? Varför ska inte idrottsklubbarna och arenorna själva stå för att hålla ordning på buset? Där finns ju uppenbarligen närmast obegränsade resurser.

”Tanken att bildning tillhör något slags ”finkultur”, bedriven av ”ett högsvansat litteraturfolk” (sagt av Jan Guillou) som helst rekommenderar ”helt obegripliga böcker” (sagt av Leif G W Persson), är däremot en nutida socialkritisk fantasi, i vilken bristen på bildning är ett kännetecken för en ny elit (i själva verket maktmänniskor och opportunister)”.

Läs om alla 13 missuppfattningarna.

Andra bloggar om , , ,

Publicerat i samhällsdebatt | Lämna en kommentar

Västerlandets kulturella vagga håller på att förintas

Nils Forsberg påminner i Expressen om att grunden till västerlandets kultur kommer från öster. Den har visserligen filtrerats via Greker men betänk att av de tre vise männen som besöker Maria och Jesusbarnet i Betlehem är det ingen som kommer från Grekland. Evangelierna skrevs på grekiska, men de lärda kungarna kom från Österlandet – Melchior från Persien, Caspar från Indien och Balthazar får rentav komma från Babylonien, trots att det landet har vissa varumärkesproblem i Gamla testamentet.

Herodotos, historieskrivningens fader, som ägnar största delen av sin bok åt perser, skyter och Egypten. Etrusker eller andra folk i västra medelhavsområdet såg han uppenbarligen ingen anledning att ens nämna.

Som framgick av en föreläsning på Medelhavsmuseet av konstnären och konstkritikern Ashraf Atraqchi håller nu Daesh på att slå detta arv i bitar. En av flera historierevisioner som pågår i världen just nu. Nu gäller det framför allt att dokumentera. Det fysiska kulturarvet försvinner men minnet ska inte kunna utrotas.

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i antiken, samhällsdebatt | Lämna en kommentar

Lena Andersson om relativism och verklighet

Lena Andersson har skrivit en kort men kärnfull artikel i Axess nr 9/2015 i temanumret om ”Vår tids stora kulturfråga” där tolv skribenter skriver varsin kort artikel. Anderssons artikel har titeln “Ta strid för verkligheten” och riktar knivskarp kritik mot relativismen.

En kvinna med viktproblem får av sin terapeut veta att “hunger är en social konstruktion”. Andersson menar att det lilla tankefelet visar att kunskapsteori är en viktigare kulturfråga än man kunnat tro. Essensen i socialkonstruktivismen är att inget är naturgivet. Hon menar att denna föreställning inte grundar sig på postmodernismens tidsepok utan härrör från radikalskepticismens världsbild som är en variant av nihilism och har gamla anor.

Det är enbart genom ontologisk nihilism man kan nå slutsatsen att alla systematiseringar, normer och bedömningar som uppstått i mänskligt liv är godtyckliga. Franska filosofer som Foucault, Derrida och Lacan vidareutvecklade idéerna på 1960-talet och fick relativismen att framstå som en frigörelseprocess. Relativismen kan ges sken av liberalism, men Andersson menar att frigörelse inte alls förutsätter relativism. Den liberalism som grundar sig i nihilism förväxlar frihet med utlevelse.

“Nihilism och värderelativism är inte någon bra grund för goda och jämlikt frihetliga värden. Om inget kan sägas om det sanna, goda och rimliga i världen kan inget heller sägas om det falska, skadliga och orimliga. Om förnuftet och individen är dekonstruerade återstår oss inte mycket.”

Andersson skriver att hon med intresse och förundran väntar på nästa steg i den nihilistiska sofismens strid mot verkligheten. Det gör jag också, med ett litet tillskott av oro, för dårskapen har starka företrädare och det gör mig nervös.

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i samhällsdebatt | Lämna en kommentar

Mary Beard

Ida Östenberg skriver i dagens SvD en understreckare om den brittiska antikhistorikern Mary Beard: ”Fenomenal historiker blåser liv i Romarna”. Mary Beard är verkligen värd uppmärksamheten, hon brukar räknas som en av antikforskningens få verkliga celebriteter.

Artikeln handlar främst om Beards senast publicerade verk, hennes 600 sidor tjocka magnum opus ”SPQR” som behandlar antikens Rom från de äldsta arkeologiska spåren av en bosättning omkring 1000 f Kr fram till år 212 e Kr, då kejsar Caracalla ut­färdade ett edikt som gjorde alla fria invånare i det romerska riket till medborgare. Boken finns ännu så länge bara på engelska.

Jag har inte hunnit läsa SPQR men har med stor behållning läst några av hennes tidigare böcker som ”Pompeji” (finns också på svenska) och ”Confronting the Classics” plus några kursböcker. Och så TV-serien i tre delar om det antika Rom ”Meet the Romans” (Möt Romarna) som jag tror gått både på Kunskapskanalen och Viasat History. Beard cyklar här omkring i Rom och berättar om de vanliga romarnas liv under antiken. Mycket intressant.

Ida Östenberg lyfter också fram Beard som en kvinnlig förebild. En del av hennes förbluffande meritlista återges i artikeln.

Mary Beard skriver också ganska flitigt på en blogg A Don’s Life där hon tar upp både högt och lågt, inte bara ämnen inom antikforskningen.

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i antiken, böcker, film och TV, historia - samhälle | 2 kommentarer

Chrisopher O’Regan om Nobelbygget och Stockholms stadsbyggande

Det här videoklippet hittade jag på Stockholm skyline, en blogg med fokus på bevarandefrågor. Historikern Christopher O’Regan sammanfattar vad jag misstänker är en majoritet av Stockholmarnas åsikt om stadsbyggandet i staden: ”Stockholm är redan en världsstad” – förstör den inte genom ogenomtänkta spektakulära nybyggen som riskerar att rasera Stockholms själ och förminska upplevelsen av staden i stället för att förhöja den.

Jag skulle väl inte direkt gråta blod om det gamla tullhuset och lagerbyggnaderna på Blasieholmen fick ge plats åt en ny byggnad, Nobelcenter eller något annat, men då måste det bli något bättre än nu. Det liggande förslaget är på tok för stort, materialvalet och utformningen gör att det knappast kommer att smälta in i miljön, snarare avvika och dominera – och det är väl förstås meningen. Men vill vi ha det så? David Chipperfields förslag var säkert inte det sämsta av de inlämnade förslagen som i en del fall nog skulle ha fått Blasieholmen att framstå som ett nytt Gröna Lund. Men huset passar helt enkelt inte in på platsen. För min del skulle jag gärna se det placerat på den idag obebyggda tomten bredvid Wennergren Center. Då skulle vi också slippa den eländiga idrottshall som nu planeras där. Eller varför inte som har föreslagits, placera Nobelcentret i nån förort som behöver livas upp?

Vi har haft alltför många stadsbyggnadskatastrofer i Stockholm. Rivningen av gamla Klara är ett evigt trauma. Jag kan förlika mig med Hötorgsskraporna som står där nu, de är en tidsmarkör som väl numera är arkitekturhistoria. Stockholm Waterfront hoppades jag i det längsta skulle bli ett lyft för området vid Tegelbacken i stället för den bedrövliga gamla postterminalen, men efter att en del lovande förslag presenterats blev det slutligen ett estetiskt fiasko. Det nya hotell Continental, det fantasilösa huset som skymmer Klara kyrka gör verkligen ingen glad.

Varför blir det så ofta fel när något nytt ska byggas i Stockholm? Kanske är det ökad politikerinblandning, eller arkitektens krympta roll i byggprocessen? Eller att arkitektutbildningen numera har förlorat sitt estetiska inslag, när överanvändning av dator i stället för penna har förminskat den estetiska känsligheten?

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i arkitektur | Lämna en kommentar

Michel Houellebecq: ”Underkastelse”

Michel Houellebecq framstår för mig som en i grunden tröstlös pessimist. Samtidigt är hans böcker så fascinerande eftersom de verkar söka efter en lösning på det miserabla människolivet. De böcker av Houellebecq som jag läst skildrar en slags parallellvärld, ungefär som i 1950- och 60-talets idéburna science fiction – lite av ”tänk om…”.


Michel Houellebecq: Underkastelse
Bonnier 2015, 270 s. ISBN: 9789100153854

Något av samma alternativa värld beskrivs också i Underkastelse, en skildring av en nära framtid då muslimska politiska partier tagit makten i flera länder i Europa och nu också i Frankrike där det Muslimska broderskapets karismatiske ledare Mohammed Ben Abbes vinner presidentvalet. Det sker i hård kamp mot Nationella Fronten som vill lämna EU. Mohammed Ben Abbes vill i stället utvidga EU till att omfatta fler muslimska länder. Han är också starkt influerad av distributismen som ekonomiskt system och subsidiaritetsprincipen.

Huvudpersonen litteraturhistorikern François – som ofta i Houellebecqs böcker en dyster och missanpassad figur, besatt av sex och alkohol – förlorar sin tjänst vid det muslimska universitetet Sorbonne 2 som numera kräver att alla lärare är muslimer.

Skildringen av François gradvisa anpassning till den nya situationen och hans slutliga accepterande av underkastelsen tycker jag är bokens starkaste del. Han finner att islams idéer ju i själva verket överensstämmer ganska väl med identitärernas, den reaktionära högerns: krav på patriarkatets överhöghet, ”kärnfamiljens varmhjärtade sköte” med mera. Den till islam konverterade rektorn Rediger övertygar honom också om att ”höjden av mänsklig lycka består i största möjliga underkastelse”.

François ser hur en miserabel, ful och hopplös gammal kollega som konverterat till islam och får fortsatt anställning vid universitetet även tilldelas en söt ung hustru rekryterad bland studenterna. Det får François definitivt på fall, han kan ha flera fruar, tilldelade av universitetet.

Bruket av ordet identitär i boken förvirrar mig lite. Jag har uppfattat att det är nazisternas benämning på sig själva och då kan det ju passa in. Att finna sin identitet via ras och nation. Men dagens svenska identitetsvänster är väl i så fall också identitärer? Det kanske är ett släktskap som inte är alltför osannolikt, det politiska landskapet ändrar ju karaktär numera, skiljelinjerna dras om, och för både den antidemokratiska extremvänstern och dito extremhögern är det väl den liberala västerländska demokratin som är huvudfienden.

Jag undrar lite över hur författaren personligen ställer sig till sin framtidsvision. Det är inte helt klart, fast det är förstås en roman. För de flesta av oss är det väl ett osannolikt skräckscenario.

Jag fick läsa på lite om den franske författaren Joris-Karl Huysmans som har en framträdande roll i boken. Bland annat eftersom huvudpersonen François råkar vara Huysmansexpert. Men Huysmans förefaller också ha lite av samma misantropiska, pessimistiska inställning till livet som både François och författaren.

”Underkastelse” är både provocerande och intressant som framtidsskildring. Den är dessutom högaktuell i dagens Europa. Och Houellebecq kan verkligen skriva.
Underkastelse får fyra [****] poäng.

Mer om Houellebecq:
Elementarpartiklarna
Refug
Kartan och landskapet
Houellebecq och transhumanismen

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i böcker | 3 kommentarer

Y N Harari: ”Sapiens: en kort historik över mänskligheten”

Den här boken tar verkligen ett helhetsgrepp på historien. Den börjar till och med i förhistorisk tid, närmare bestämt vid tiden för big bang ca 13,5 miljarder år sen. Men redan efter en halv sida är vi framme vid den första av tre stora revolutioner i homo sapiens utveckling – den kognitiva revolutionen – som inträffade för ca 70000 år sen.
Perspektivet är till stor del biologiskt, vilket såvitt jag vet inte är så vanligt för en historiebok.


Yuval Noah Harari: Sapiens: en kort historik över mänskligheten
N&K 2015, 431 s. ISBN: 9789127140394

Förtidsmänniskan, eller rättare sagt olika människotyper som t ex homo neanderthalensis, homo erectus, homo soloensis, homo floriensis, homo denisova, homo rudolfiensis och homo ergaster har fått en del uppmärksamhet nyligen. Man har nämligen lyckats rekonstruera Neandertalarnas genom, alltså den DNA-sekvens som styr levande varelsers uppbyggnad och arvsanlag. Arbetet har skett under ledning av den svenske forskaren Svante Pääbo vid Max Planck-institutet. Man har funnit att alla européer och asiater – men inte afrikaner – har ca 2-3 procent neandertalgener i sig. Homo sapiens och homo neanderthalensis har alltså parat sig. Asiater lär dessutom dela en ännu högre andel genom med denisovamänniskan. De olika människoarterna utvecklades och levde till stor del parallellt med homo sapiens och uppenbarligen parade de sig över artgränsen. Så nu vet vi det. Vi är alla lite av neandertalare.

Den kognitiva revolutionen innebar att homo sapiens utvecklade sin förmåga att lära, minnas och kommunicera, vilket gav ett överlevnadsvärde. De övriga människoarterna blev på ett eller annat sätt utkonkurrerade, men som sagt inte utan sexuell interaktion.

För ca 10000-12000 år sedan följde så jordbruksrevolutionen. Människor började odla livsmedel och blev därmed bofasta. Man övergav sitt tidigare levandssätt som jägare och samlare som varat i 100000-tals år. Födan blev mindre varierad, sjukdomar vanligare och det förekom till och med att människor krympte i längd och sannolikt också i intelligens. Lasse Berg har i flera böcker behandlat människans urtid och utvandring från Afrika. Liksom Harari anser han att övergången till jordbrukssamhället var en katastrof, men att det inte går att vända tillbaka.

En del av de nackdelar som enligt författaren skedde i och med jordbruksrevolutionen var djurhållningen. Texten uppehåller sig en hel del med alla de plågor som djuren utsätts för. Så mycket att jag googlade fram Yuval Noah Harari på Wikipedia och visst – han är vegan.

Personligen är jag ändå rätt nöjd med det som skedde. Utan jordbrukssamhället skulle vi nämligen inte ha någon civilisation. Förvisso kunde man även som jägare- och samlare producera konst av hög kvalitet och säkert ha invanda ritualer och sätt att leva. Men civilisation är mer än så. Jag håller med den brittiska konsthistorikern Kenneth Clark som i TV-serien ”Civilisation” menar att även om ordet är svårdefinierat så innehåller en civilisation alltid ett drag av beständighet.

Harari har intressanta synpunkter på kultur. På sidan 237 menar han att även kultur kan ses ur naturvetenskaplig vinkel som biologiska analogier till genetiken, en samling kulturella informationsenheter memer som reproduceras inom framgångsrika kulturer. Humanistiska forskare som ofta är postmodernister avskyr memetik och talar i stället om diskurser som kulturens byggklossar.

Myter har en viktig plats i boken, de styr det mänskliga livet i hög grad. Bland myter sorterar Harari in i stort sett alla föreställningar om världen, berättelser, religion, ideologier, varumärken, nationalstater, pengar och mycket annat.

Bland de viktiga företeelser som har lett mänskligheten framåt, eller åtminstone dit vi är just nu, finns enligt Harari monoteism, imperiebyggande och kapitalism. Imperier har trots nackdelar på sikt ändå lett till en fredligare värld än en värld med små nationalstater och kapitalismen har ökat välståndet genom en dynamisk ekonomi.

Det tredje omvälvande skedet är den vetenskapliga revolutionen som inleddes för ca 500 år sen och via upptäckten av okunnigheten ledde till upplysningen på 1700-talet. Den vetenskapliga revolutionen pågår fortfarande.

Boken slutar faktiskt inte i nutid heller, den spekulerar om möjliga framtider för homo sapiens baserat på de ganska hisnande bionikprojekt som faktiskt pågår runt om i världen – alltså olika försök att förädla människan, transhumanism. Det här är förstås enbart spekulationer men nog så spännande – och skrämmande. Jag intresserade mig en del för transhumanismen i samband med Michel Houellebecqs romaner. Det är faktiskt inte bara fantasier.

Trots att boken är respektlöst ämnesövergripande och möjligen aningen kontroversiell i sitt biologiska synsätt så är det faktiskt en historiebok. Den handlar om livet och homo sapiens och andra människorarter, numera försvunna, allt ifrån big bang för 13.5 miljarder år sen fram till nutid. Lättläst, pedagogisk, tankeväckande. Sapiens får fem [*****] poäng.

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i böcker, förhistoria, historia - samhälle | Lämna en kommentar

Olafur Eliasson – ”Verklighetsmaskiner” på Moderna Museet

Jag har tidigare bara sett Olafur Eliassons verk på bild, som det jättelika The weather project på Tate Modern 2003 där ljuset verkar spela en huvudroll. Eller stora installationer i offentlig miljö som The New York City Waterfalls, 2008 som väl handlar om vatten. Verklighetsmaskiner på Moderna Museet är den första utställning jag sett av honom. Och här återkommer både ljus och vatten men även luft som tydligen är det tredje av hans arbetsmaterial.

Jag gillar att hans verk är så visuella. Han använder gärna speglar och skapar synvillor.


Olafur Eliasson: ”Beauty”, 1993
Det här verket består av vattendimma eller mycket små droppar som faller ner och belyses med olikfärgat ljus som växlar färg när man rör sig i rummet. Mycket suggestivt.


Olafur Eliasson: ”Your Compound Daylight”, 1998
I postmodern anda betonas de olika perspektiven, som i detta jättelika kalejdoskop.


Olafur Eliasson: ”Seu Corpo Da Obra”, 2011
Ett stort rum med upphängda transparenta plastdukar skapar en labyrint där besökarna bildar rörliga figurer och på så sätt också ingår i verket.


Olafur Eliasson
Det här är en bok som innehåller ett hus, en bostad, eller snarare tomrummet efter husets form skapat av hål i de vita bladen. Undrar hur det har gjorts? Nån slags inverterad 3d-skrivare?


Olafur Eliasson: ”Model Room”, 2003

Utställningen är imponerande och intressant, dessutom är den rejält stor till ytan. Redan före entrén finns en stor monter med mängder av modeller till Eliassons olika projekt, en del senare utförda i full skala, andra inte. Jag undrar hur han har hunnit med alla dessa fint hantverkade skapelser. Men så läser jag i programhäftet att Olafur Eliasson sedan 1995 har en studio i en gammal industribyggnad i Berlin där idag ett 90-tal personer är verksamma. En hel konstindustri!

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | 2 kommentarer

Göran Schildt: ”Människor och gudar. Om jagupplevelsens förvandlingar”

Denna essäsamling är inte nyutgiven men jag tycker den är tidlös och skriven av en författare som inte bör bli bortglömd.


Göran Schildt: Människor och gudar. Om jagupplevelsens förvandlingar.
Söderströms 2002, 208 s.

Boken innehåller en granskning av ett antal historiska personligheter, deras jaguppfattning och förhållande till gud eller gudarna. Schildt är skeptisk till en alltför stor tillit till det allmänmänskliga när det gäller att förstå människor långt tillbaka i tiden. Människor vi möter i Homeros berättelser är omgivna av en tyrannisk gudavärld helt främmande för nutidsmänniskan. Gudarna har dessutom en betydande frihetsgrad med lättfärdiga kärleksäventyr, familjegräl och hämndlystnad, alltså ett mycket mänskligt beteende. Homeros värld var aristokratisk där de mänskliga makthavarna ansåg sig vara släkt med gudarna, därav deras auktoritet.

Boken fortsätter med kapitelvis behandling av jaguppfattning och individualitet hos Sokrates, Plutarchos, Lucretsius, Augustinus, Dante, Bienvenuto Cellini, Montaigne, Tournefort, Rousseau och Goethe.

Lite svårt disponerad men vid sammanfattningen på slutet klarnar det med Göran Schildts tes om att föreställningen om individualiteten och den fria viljan utvecklats från människans önskan att bli som gudarna, vår strävan att tillägna oss gudalika egenskaper. Människan idag är sin egen gud – en skrämmande belägenhet enligt författaren.

Finns på biblioteket eller kanske på Bokbörsen

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i antiken, böcker | Lämna en kommentar