Waldemarsudde: ”Möten med Norden – Höjdpunkter ur konstsamlingen 15 juni – 15 september 2019”

Så bra att museerna ibland drar fram även sällan visade dyrgripar de har i sina gömmor och visar upp dem så att det blir variation i utställningarna. På Waldemarsudde finns uppenbarligen en stor mängd konst från Prins Eugéns samling där nu ett urval visas upp på en ganska stor utställning. Det är nästan enbart svenskt måleri. Många välkända verk och en hel del för mig hittills okända.
Några av mina personliga favoriter:


Arvid Fougstedt: ”Porträtt”, 1932

Leander Engström: ”Ett barn”, ca 2017

Arvid Fougstedt utbildade sig bl a i Paris under Matisse. 1921 gjorde han en resa till Italien tillsammans med Leander Ensgström. Fougstedt var den som först introducerade Den nya sakligheten i Svenskt måleri. Jag antar att det var en slags motkraft mot den mer radikala modernismen: kubism, futurism, dadaism, surrealism osv. Måleriet är naturalistiskt men inte riktigt fotorealistiskt, det är en liten stilisering i bilden som jag tycker gör den intressant.

Leander Engström var en tid elev hos Matisse i Paris. Jag tror han hade en dragning åt expressionism, i varje fall tar han ut svängarna aningen mer än t ex Fougstedt.


Julia Beck: ”Näckrosdamm med vattenspeglingar”

Julia Beck har ett eget litet rum på utställningen. Hon målar mestadels vattenlandskap, och gör det bra. Jag tror hon har blivit lite mer uppmärksammad på senare år.


Isaac Grünewald: ”I fantasiens värld”

Prins Eugén: ”Motiv från Valdres”, 1890

Helmer Osslund: ”Lappländskt landskap (Lapp-porten)”, 1907

Nils Kreuger: ”Häst vid strand”, 1902

Ernst Josephson: ”Gåslisa”

Ivan Aguéli: ”Figurstudie”, ca 1913

Även Ivan Aguéli har fått ett eget rum på utställningen med ett flertal målningar.


Erik Olson: ”Figurer med cykel”, 1924

Erik Olsons målning ingår i inte i Prins Eugéns ursprungliga samling, den är en senare donation.

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar

GAN på Sven-Harrys 13/5-29/9 2019

Utställningen på Sven-Harrys Konstmuseum i Vasaparken i Stockholm med Gösta Adrian-Nilsson, GAN (1884-1965) heter ”Sjömanskompositioner – färgens dramatik och stadens dynamik”.

GAN vistades 1913/14 i Berlin och tog där starkt intryck av progressiva konstnärer som ställde ut på Herwart Waldens galleri ”Der Sturm”. Då uppstod hans egen säregna blandning av futurism, kubism och expressionism.

GANs viktigaste utställning var på Gummessons i Stockholm 1918. Den hade titeln ”Sjömanskompositioner”. Från denna utställning har man lyckats spåra 17 oljemålningar och ställa ut 10 verk på Sven-Harrys i avdelningen ”Sjömanskompositioner”. GAN var uppenbarligen lite besatt av män i uniform – matroser, sjömän, militärer – vilket framgår av utställningen. Men det finns också en avdelning med Stockholmsmotiv.


GAN, Gösta Adrian-Nilsson: ”Katarinahissen I”, ca 1914/15

”Katarinahissen I” är min favorit på utställningen. Kanske är det nyhetens behag, jag har inte sett den förut, den har inte visats på närmare ett sekel sedan den försvann för att dyka upp igen på Bukowskis för några år sen. Framför allt är det – till skillnad mot en del av GANs andra bilder – mycket ljus i målningen och så gillar jag blandningen av kubistiska former med inslag av lite mer naturalistiska element.


GAN, Gösta Adrian-Nilsson: ”II Eld 629”, 1917

GAN, Gösta Adrian-Nilsson: ”Huvud i grönt”, 1917/18

GAN, Gösta Adrian-Nilsson: ”Trappan”, 1918

”Huvud i grönt” var det enda verket som såldes på utställningen på Gummesons 1918. Kritiken var med få undantag nedgörande. Men GAN fick ändå betydande uppmärksamhet, han fick av någon skribent överta titeln från Grünewald som konstens ”enfant terrible”


GAN, Gösta Adrian-Nilsson: ”Ombord på pansarbåten”, 1917

Ramen är dekorerad med något som ser ut som signalflaggor.


GAN, Gösta Adrian-Nilsson: ”Min ateljé/interiör”, 1917/18

GAN, Gösta Adrian-Nilsson: ”Skeppsholmen, vinter”, 1919

GAN, Gösta Adrian-Nilsson: ”Vagnväxling II”, 1919

GAN, Gösta Adrian-Nilsson: ”Stadsbild med regnbåge”, 1917

Den trekantiga inramningen är ett av flera av GANs experiment med den yttre formen.


GAN, Gösta Adrian-Nilsson: ”Järnvägsbron”, 1918

GAN, Gösta Adrian-Nilsson: ”Elektrikern”, 1913/14

GAN, Gösta Adrian-Nilsson: ”Sjömansporträtt”, 1918

GAN, Gösta Adrian-Nilsson

På denna lilla målning med stadsmotiv kan man ana en vandring genom Stockholm med avslutning i GANs ateljé längst upp till höger ”5 tr Hiss”. Det gick inte att ta bilder genom den glasmonter där målningen låg så jag tog i stället en bild från filmen om utställningens tillkomst som visas i källarvåningen. Jag fick tyvärr inte med titel och årtal.

GAN är uppenbarligen en av de viktigaste pionjärerna och föregångarna för modernismen i Sverige. Han har varit ytterst sparsamt utställd på senare år. Sven-Harrys utställning är den enda jag sett med GANs konst. Däremot har han förekommit ganska ofta på Bukowskis och Auktionsverkets visningar i Stockholm. Och priserna har rusat uppåt i rasande fart. Ett rekord slogs 2017 på Bukowskis med närmare nio miljoner kronor för ”Katarinahissen III”

Recensioner:
Dan Backman i SvD 2019-06-12: ”GAN:s energi och optimism känns än i dag
Ingela Lind i DN 2019-06-08: ”Konstrecension: GAN:s homoerotiska explosioner i elegant utställning
Amina Adelaid på Svt.se 2019-06-31: ”Recensenterna sågade GAN 1918 – nu återskapas utställningen

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | 2 kommentarer

Åsa Wikforss: ”Alternativa fakta. Om kunskapen och dess fiender”


Åsa Wikforss: ”Alternativa fakta. Om kunskapen och dess fiender”
Fri Tanke Förlag, pocket 2019, 259 s.

Adlibris Bokus

Filosofiprofessorn Åsa Wikforss bok ”Alternativa fakta” kom ut redan 2017. Pocketversionen, som jag har läst, publicerades i maj 2019, uppenbarligen med en del uppdateringar.

Boken handlar om kunskapsteori, vad kunskap är. Utgångspunkten är president Donald Trumps märkliga uttalanden med återkommande lögner. Termen Alternativa fakta användes först av Trumps talesperson Kellyanne Conway som förklaring till den tvivelaktiga uppgiften om att storleken på folkmassan vid Trumps presidentinstallation var den största någonsin. Men bl a bilder visar att folkmassan vid Obamas installation 2009 var betydligt större än Trumps 2017. Alternativa fakta existerar inte.

En fånig sak att gräla om kanske, men författaren visar på ett i mitt tycke övertygande sätt att Trump satt lögnen och kunskapsresistensen i system. En av de allvarligare följderna är kanske att ”klimatförnekare i Vita Huset har medfört att USA dragit sig ur Parisavtalet med ödesdigra konsekvenser för vår planet”. Boken innehåller flera referenser med statistik över Trumps lögner. Orsaken till ljugandet kan nog diskuteras vilket boken också gör, men även om författaren inte säger det rent ut blir ändå slutsatsen att ljugandet är en medveten förvirringskampanj riktad mot det amerikanska folket. Det förefaller skrämmande sannolikt och påminner starkt om Orwells 1984: ”Sanning är lögn, frihet är slaveri” osv. Alltså en medveten strategi likt auktoritära staters propaganda med syfte att få folk att tappa tron på sin egen förmåga att bedöma vad som är sant och falskt och helt enkelt tro på ledaren.

Det som spelar roll för Trump är inte att hans påståenden så ofta saknar evidens, utan som han säger i en intervju i Time Magazine: ”Landet tror på mig”. Uppenbarligen struntar många av hans supportrar i vad som är sanning och lögn, de följer honom blint. Även hans utfall mot fria media och dess påstådda Fake news samt påverkan på rättsväsendet genom tillsättning av domare följer de metoder som fascistdiktaturer tillämpar.

Men boken är förstås bredare än bara Trumps lögner, den tar också upp kunskapsresistens i allmänhet och det i detalj. Varför tar så många människor idag inte till sig fakta? Varför finns det fortfarande människor som tror att jorden är platt?

Boken behandlar också många andra frågor som problemet med filterbubblor i sociala medier och politisk polarisering. Postmodernismen som haft stort inflytande inom humaniora och samhällsvetenskap men knappast inom filosofin får sig också en släng.

Den senare delen av boken innehåller också en troligtvis välbehövlig totalsågning av konstruktivismen som styr det svenska skolväsendet, den ideologi som bygger på att kunskap bara är en konstruktion. Faktakunskaper är sekundära, rent av onödiga, dem kan man googla sig till vid behov. Eleverna bör i stället koncentrera sig på förståelse! Hur nu det ska gå till utan att börja med att lära sig fakta? Tanken svindlar. Konstruktivisterna tycks mena att kunskap och förståelse inte kan överföras från läraren, den måste på något magiskt sätt uppstå hos eleven själv. PISA-resultaten av svenska skolelevers prestationer visar också klart och tydligt det katastrofala resultatet av konstruktivisternas härjningar. Man kan ju undra varför Jan Björklund som var övertygad om katederundervisningens överlägsenhet som skolminister inte lyckades avskaffa den destruktiva konstruktivismen.

”Alternativa fakta” är en välbehövlig tillrättavisning på hög nivå av kunskapens fiender. Svärmen av filosofiska facktermer i de första kapitlen kan kännas lite seg för oss icke-filosofer men det är inte svårt att förstå argumenten. Och texten blir alltmer knivskarpt övertygande ju längre man läser.

Recensioner mm:
Martin Gustafsson i SvD: ”Föraktet för fakta mer skrämmande än bomber
Flyktlinjer: ”Sanning, makt och hållbarhet
Åsa Wikforss intervjuas 2017 om ”Alternativa fakta” i TV4″
Andreas Hansson i Aftonbladet: ”Uppfriskande förnuft – som kunde varit stunsigare
Intervju med Åsa Wikforss i DN: ”Nya akademiledamoten Åsa Wikforss: Det är oerhört viktigt att vi är fyra invalda kvinnor

Publicerat i böcker, historia - samhälle, samhällsdebatt | Lämna en kommentar

Lena Andersson: ”Sveas son”

Vi lever i en övergångstid, en av många övergångstider som tycks komma med allt mindre mellanrum. I stora delar av världen verkar allt bli bättre enligt flera böcker jag läst på senare tid. Samtidigt sker en oroväckande polarisering: I USA kan kan man enligt svenska media i många familjer inte längre prata med varandra på grund av att Trump splittrar USA i anhängare och motståndare. I Storbritannien verkar samma oöverstigliga klyfta råda mellan Brexitörer och EU-vänner.

Och diktaturkramarna stärker sin position i flera länder. Till och med de tidigare EU-fientliga yttterlighetspartierna i Sverige verkar inte längre vilja lämna EU. Kanske de känner vittringen av sina illiberala kamrater som tycks bli allt fler inom EU?

På nåt sätt passar det bra just nu att få en sammanfattning av det svenska folkhemmet. Jag läste nyligen en bra introduktion i Per Gedins ”När Sverige blev modernt”. Lena Anderssons ”Sveas son” handlar om folkhemmet och en del om tiden innan dess födelse år 1932 då socialdemokratin under Per Albin Hansson tog över makten. Samma år föddes bokens huvudperson Ragnar Johansson, en person som är så vanlig att han får representera folkhemmet.


Lena Andersson: ”Sveas son. En berättelse om folkhemmet”
Polaris, pocket 2019, 249 s.

Adlibris Bokus

Bokens beskrivning av folkhemstanken och dess yttringar i gestalt mestadels av Ragnar Johansson tycker jag är träffande. Likriktningen, att inte på något sätt sticka ut är det viktigaste för människan. Det enda område där man har tillstånd att avvika från mängden är inom idrotten. Men det är moderniteten som gäller, man bor i modernistiska, likriktat och enhetligt utformade förorter, man är rationell och äter pulvermat hellre än att laga mat från grunden.

Slöjdläraren Ragnar Johansson kunde snickra möbler och bygga en egen sommarstuga. Han beundrade de världsberömda svenska arkitekterna, liksom Stadsbibliotekets nyklassicistiska eviga former, men det moderna var ändå fulländningen. ”Arkitekten var det högsta”. Om han vågat skulle han blivit arkitekt, men det var för anspråksfullt. Inte heller ville han bli studierektor och inte för allt i världen ta över sin fars lilla åkeri. Han lierade sig hellre med ”statens klara kyla” än med ”något så unket som ett privat småföretag”.

Ragnars son Erik liksom hans dotter Elsa är ”ett oskrivet blad” – de kan bli vad som helst. I Ragnars ögon skulle de bli elitidrottare. Han valde själv vilka grenar som borde passa dem. Eriks karriär som tävlingscyklist blev dock kort, bättre gick det med dottern Elsas skidåkning. Varje helg var inbokad för tävlingar över hela landet. Och fadern drev på med träning. Ända till en dag då dottern Elsa tröttnade och började läsa böcker i stället. Så småningom doktorerade hon.

Även Ragnars liv förändrades med tiden. ”Han ville göra sig av med despoten som regerat honom, sin egen hårt bevakade enhetlighet, sina omsorgsfullt patrullerade gränser”. Han snickrade saker i trä som han bemålade med blommor, han gick med i en konstförening, skiljde sig från sin hustru Elisabeth och flyttade ihop med Ingrid från konstföreningen.

Kanske är skildringen lite elak mot folkhemmet, men det är ju förstås en roman, ingen historiebok. Och nog är det berättigad kritik som förs fram via Ragnars tämligen oflexibla åsikter: övertron på moderniteten och rationaliteten, negligerandet av historien, det förnumstiga tillrättaläggandet. Visst skapades i folkhemmet ett välfärdssamhälle, men det kom ju också till i grannländerna utan ”folkhem”.

Recensioner:
Kristoffer Leandoer i SvD: ”Inre tvång driver på författarskap av rang
Nina Lekander i Expressen: ”I det här folkhemmet finns ingen plats för utsvävningar
Petter Lindgren i Aftonbladet: ”En folkhemsk svensk
Jens Liljestrand I DN: ”Det saknas en konstnärlig växel i Lena Anderssons ’Sveas son’
Daniel Erlandsson i UNT: ”Ovanligt oskarp Lena Andersson

Publicerat i böcker | Lämna en kommentar

Johan Norberg: ”Framsteg : Tio skäl att se fram emot framtiden”

Blir det mesta i världen verkligen bättre? Eller blir det sämre? Det beror kanske på vilket perspektiv man har. Många människor upplever att deras eget liv blivit bättre samtidigt som de tror att världen mer eller mindre håller på att gå under. Är det media som envisas med att vilja prioritera dåliga nyheter eftersom de bedöms ha större nyhetsvärde?

Jag har nyligen läst flera böcker som med rikligt stöd av forskning och offentlig statistik hävdar samma sak – nämligen att det mesta i världen blir bättre. Hans Rosling & Co skriver i ”Factfulness” och i den mer självbiografiska ”Hur jag lärde mig förstå världen”, Steven Pinker skriver i ”Upplysning nu : ett manifest för förnuft, vetenskap och humanism” och Johan Norberg skriver i ”Framsteg : Tio skäl att se fram emot framtiden”. Alla tre skriver med hänvisning till välbelagda fakta om hur världen i de flesta avseenden blir bättre, särskilt under de senaste decennierna.


Johan Norberg: ”Framsteg : Tio skäl att se fram emot framtiden””
Volante, pocket 2019, 239 s.

Adlibris Bokus

Johan Norbergs ”Framsteg. Tio skäl att se fram emot framtiden” är kanske den mest lättillgängliga av de böcker jag läst om hur världen blir bättre trots att så många människor inte vill tro på det. Dels är den ganska tunn, drygt 200 sidor, dels för texten fram sina ståndpunkter i en berättande form, men med källhänvisningar till alla påståenden. Boken vimlar förstås av siffror liksom de andra böckerna i liknande ämne, med diagrammen är få och siffrorna bakas på ett smidigt sätt in i texten.

En styrka med boken är det historiska perspektivet. Innan man tittar framåt skadar det inte att också titta bakåt. Det kan till exempel vara bra att påminnas om att i Sverige dog människor av svält för bara 150 år sen. [Nu dör vi väl snarare av överkonsumtion.] Många sjukdomar som tidigare har orsakat epidemier och massdöd är numera på väg att utrotas. Hygienen blir också bättre och medellivslängden ökar. Antalet extremt fattiga minskar. Läs- och skrivkunnighet, frihet och jämlikhet ökar. Liksom i Steven Pinkers bok ”Upplysning nu” är miljön i stort sett det enda område där förbättringar över tid saknas.

De fakta som förs fram i tio kapitel har rubrikerna ”Mat, Sanitära förhållanden, Medellivslängd, Fattigdom, Våld, Miljön, Läs- och skrivkunnighet, Frihet, Jämlikhet, Nästa generation”.

I slutet av boken kommer en epilog: ”Varför är du fortfarande inte övertygad?”. Här söker författaren förklaringar till varför så många människor har svårt att ta till sig fakta. En förklaring är tillgänglighetsheuristik, att man förlitar sig på de omedelbara exempel som dyker upp i huvudet när man bedömer ett visst ämne, att man bedömer något som viktigt om man minns det, jämfört med det man inte minns lika lätt.

Boken publicerades först på engelska och fick uppenbarligen goda recensioner i utländsk press. Den svenska översättningen verkar ha mottagits med aningen blandade betyg av den svenska pressen. Borgerliga media är huvudsakligen positiva medan man på vänstermedia verkar lite störda över att inte mer utrymme ägnas åt världens kvarvarande problem. Kan den här sura reaktionen bero på att Norberg faktiskt påvisar sambandet mellan industrialisering, marknadsekonomi och ett bättre liv för allt fler människor? Kanske svårt att smälta för en del?

Recensioner:
Janerik Larsson i SvD: ”Världen gör stora framsteg
Claes-Magnus Bernson i Liberal Debatt ”Optimism med förhinder
Mikael R Karlsson i Smålandsposten: ”Johan Norberg: Framsteg – tio skäl att se fram emot framtiden
Vanja Hermele i Aftonbladet: ”Lovsång till marknaden

Publicerat i böcker, historia - samhälle, samhällsdebatt | 2 kommentarer

”Tillbaka till paradiset. Expressionistiska mästerverk” Millesgården 20 Feb – 9 Jun 2019

Först nu kommer jag äntligen iväg till expressionistutställningen på Millesgården. Här finns verk av många av mina favoritkonstnärer utställda, av vilka ytterst få brukar finnas att se i Sverige.
1905 bildades i Dresden konstnärsgruppen Die Brücke och 1912 Der Blaue Reiter i München. På programmet stod expressionism, ett måleri med känslan i centrum.


Ernst Ludwig Kirchner: ”Konstnärsgrupp”, 1912

Gabriele Münter: ”Landskap med vit mur”, 1910

Emil Nolde: Romer, 1910

Emil Noldes akvareller tycker jag hör till de bästa av hans verk. Hans konst blev under naziregimen liksom alla andra expressionisters verk klassad som ”entartet” och han förbjöds att överhuvudtaget måla eller befatta sig med konst (att han var medlem i nazistpartiet hjälpte inte). Trots övervakning av Gestapo fortsatte han i hemlighet att måla akvarell vilket resulterade i över tusen verk målade på tunnt japanpapper. Det finns ett Noldemuseum i Seebüll. Noldemuseet i Berlin har tydligen stängts.


Lyonel_Feininger:_Gaberndorf I, 1921

Lyonel Feiningers måleri är verkligen i min smak. Men är det expressionism? Jo kanske, i varje fall uttrycker sig hans bilder på ett nytt sätt. På utställningens presentation kallas hans stil för Prism-ism. Det är prismor och andra geometriska former som överlappar varandra i genomskinliga skikt, liksom akvarell, fast den här bilden är målad i olja.

På utställningen finns också en hel del grafik i svartvitt och färg. Nedan en etsning av Feininger.


Lyonel_Feininger:_Porten, etsning 1912

Max Pechstein: I kanoten: Utriggarbåten, 1917

Otto Mueller: Två badande kvinnor, 1920

August Macke: Bleka kvinnor framför hattaffär, 1913

Karl Schmidt Rottluff: Mask från Kongo med skål, 1938

Franz Marc: Liten komposition III, 1913-14

Walther Bötticher: Rödkål, 1907

Entartete Kunst- Utställningskatalog 1937.

De expressionistiskt inriktade konstnärerna på utställningen blev under nazi-eran förbjudna att ställa ut sina konstverk och de som fanns beslagtogs av myndigheterna. Flera tusen verk förstördes och 650 av de beslagtagna verken ställdes ut med början i München 1937 som ett exempel på degenererad konst – ”Entartete Kunst”. Samtidigt pågick den årliga utställningen av godkänd konst i ”Grosse Deutsche Kunstausstellung” i München. ”Entartede Kunst” cirkulerade sedan i Tyskland och sågs av 3,2 miljoner besökare. 1939 såldes 17000 av de beslagtagna ännnu ej förstörda konstverken utomlands, däriblad ett självporträtt av Vincent van Gogh.

Pikant nog försvarade bl a nationalsocialistiska studenter expressionistisk konst och ville göra den till tysk nationalkonst. Även Propagandaminister Goebbels var positiv till tanken – ända tills Hitler förbjöd den expressionistiska konsten. Mer om detta står att läsa i Ingemar Karlsson & Arne Ruth: ”Samhället som teater. Estetik och politik i Tredje riket” s 182.

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar

Björn Wessman på Waldemarsudde

Björn Wessmans utställning på Waldemarsudde ”En målares väg” är en innehållsrik retrospektiv utställning av mestadels landskapsmåleri med motiv från Stockholms skärgård, Laguedoc i Frankrike, Papua Nya Guinea, Kebnekaise och Skottland. De flesta av målningarna är i mycket stort format, vilket kanske bidrar till den överväldigande känslan av färgstorm. Det här är verkligen kolorism på allvar, modiga färgkombinationer i intensiva kulörer, men jag tycker det fungerar utmärkt, det är vackra bilder som griper tag. Landskapsmåleriet lever verkligen fortfarande.


Björn Wessman: ”Isväggen”, 2018

Björn Wessman: ”Vindö park”, 2018

Björn Wessman: ”Park II”, 2018

Björn Wessman: ”Underlandet”, 2018

Björn Wessman: ”Ödängla”, 1990

Björn Wessman: ”Ravin”, 2016

Björn Wessman: ”Våris”, 2016
Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | Lämna en kommentar

Ny akrylmålning ”20190506”


Akrylmålning ”20190506” 15×15 cm pannå
Publicerat i mina bilder | Lämna en kommentar

Per I Gedin: ”När Sverige blev modernt : Gregor Paulsson, Vackrare vardagsvara, funktionalismen och Stockholmsutställningen 1930”


Per I Gedin: ”När Sverige blev modernt : Gregor Paulsson, Vackrare vardagsvara, funktionalismen och Stockholmsutställningen 1930″”
Bonnier 2018, 328 s.

Adlibris Bokus

Boken handlar till stor del om Gregor Paulssons karriär, Del I med tjänst på Nationalmuseum och Svenska Slöjdföreningen i början av boken och i slutet Del III då Paulsson blivit professor i konstvetenskap vid Uppsala universitet och då författaren Per I Gedin hade honom som lärare.

Det som fick mig intresserad av boken var förstås mest Del II, den utförliga redovisningen av Stockholmsutställningen 1930 där Paulsson var initiativtagare och generalkommmissarie för utställningen. Den utställning som på gott och ont kom att påverka svensk arkitektur och stadsbyggande under lång tid framöver och säkert också det rivningsraseri av delar av kulturarvet som inleddes under rekordåren på 1960- och 1970-talen; rivningen av gamla Klara i Stockholm; släthyvlingen av fasader på hus man inte lyckades riva. Kanske i förlängningen också den systematiska framväxten av utanförskapsområden utan arbetsplatser eller varation i bebyggelse och upplåtelseformer.


Restaurang Paradiset på Stockholmsutställningen 1930 [Wiki]

Utställningslogo av Sigurd Lewerentz [Wiki]

Det är intressant att läsa om hur Paulsson egenmäktigt vrider utställningens fokus efter sina egna idéer och skickligt kringgår sina medarbetare och de ursprungliga planerna för Stockholmsutsällningen som huvudsakligen en hantverksutställning i likhet med utställningarna i Göteborg 1923 och i Paris 1927 där Sverige haft stora framgångar till att i Stockholm 1930 bli en bostads- och arkitekturutställning med influenser från tyska Bauhaus och Le Courbusier m fl “funktionalister”.

Paulsson var trots sitt engagemang i Svenska slöjdföreningen motståndare till det traditionella hantverket med Carl Malmsten som främsta representant och den brittiska Arts and craftsrörelsen med William Morris i bakgrunden. Paulsson förespråkade typisering, standardisering och maskinell produktion av hantverksprodukter snarare än traditionellt hantverk. Malmsten får dock en liten del i utställningen i avdelningen ”Lyxmöbler”. Senare i livet förefaller Paulsson ändra åsikt och bli mer positiv till traditionellt konsthantverk.

Paulsson hade som socialdemokrat också ett starkt politiskt engagemang i samband med utställningen, som också fick ett tydligt socialpolitiskt tema manifesterat i avdelningen Svea Rike. Paulsson ville se likriktning, enhetlighet, inte individualism – och det är väl här nånstans jag spjärnar emot: det tydliga uppifrånperspektivet, att visa vem som bestämmer och vem som vet bäst. Jag har personligen inget direkt emot funkisstilen – om den tillämpas med måtta och inte strävar efter att utradera och dominera, utplåna variation, liv och historia i stadsbilden. Men att alla människor har samma behov och samhället därför bör likriktas håller jag inte med om. Ser man till skillnaden mellan Paulssons och de tongivande arkitekternas egna villor och de funkishus de ansåg att folket skulle bo i blir resonemanget om likriktning och enhetlighet ännu mer tvivelaktigt. Gedin går igenom även detta i detalj.

Strax efter utställningen 1931 utgavs skriften ”acceptera” av de sex författarna Gregor Paulsson och arkitekterna Sven Markelius, Uno Åhrén, Gunnar Asplund, Eskil Sundahl och Wolter Gahn som alla haft sin del i utställningens utformning. Man ville göra funktionalism även till en livsåskådning och förklara för folket varför funkisstilen var nödvändig. Gedin påtalar det uppfordrande, befallande i titeln ”acceptera” (med gemen begynnelsebokstav, det hörde till den nya värld man ville skapa, inte ens bokstäverna fick sticka ut).


acceptera 1931 [Wiki]

Svea Rike. Arkitekt Gunnar Asplund [Wiki]

Gregor Pausson hade i sin ungdom vistats mycket i Tyskland där eugenik, rashygien, var ett aktuellt ämne långt före nazismens maktövertagande. Gedin framhåller i sin bok att ”hälsa, ljus och renhet” ofta förekommer som ett slags argument för den funktionalistiska stilen. Det socialpolitiska engagemanget fick stor plats i den separata byggnaden ”Svea Rike” där ”Det svenska folket” presenterades. Den försoffade ”Medelson” sattes i kontrast till den spänstiga, vältränade nya rasrena människotypen. Den dominerande delen av ”Svea Rike” var ”Rasbiologiska avdelningen” skapad av Herman Lundborg, grundaren av Sveriges Institut för rasbiologi. Denna del av utställningen beskrivs i boken som ganska obehaglig.

Men eugenik, rasförädling, var ett tema på tapeten även i andra sammanhang. Gunnar och Alva Myrdal var personer som kom att ha stort inflytande över den socialdemokratiska politiken. I sin skrift Kris i befolkningsfrågan utgiven 1934 diskuterar man den ”profylaktiska socialpolitik vi måste framskapa som organisatoriska led i en enda stor sociologisk anpassningsprocess”, dvs bland annat steriliseringsfrågan. Tvångssterilisering förekom i Sverige fram till 1976 då steriliseringslagstiftningen ändrades.

Boken resulterade också i två understreckare i SvD där Eva Eriksson angriper boken under rubriken “Myten om Sveriges rasistiska arkitektur” i SvD 20190219 och Per I Gedin svarar under rubriken: “Myten om den välvilliga funktionalismen” i SvD 20190305.

Konsten, måleriet, hade också en plats på utställningen. Konstnären Otto G Carlsund anordnade en Konkretistutställning ”Internationell utställning av postkubistisk konst” med verk av både svenska och utländska konstnärer som Hans Arp, Fernand Léger, Lázló Moholy-Nagy, Piet Mondrian, Amédée Ozenfant, Gösta Adrian-Nilsson, Erik Grate, Greta Knutson-Tzara, Stellan Mörner, Erik Olsson och Esaias Thorén. Utställningen blev ett totalt fiasko, kritiken blandad, men allmänheten totalt oförstående. Carlsund lyckades inför utställningen i sista stund låna ihop verk från konstnärerna, men bara ett fåtal blev sålda för obetydliga summor och många försvann i hanteringen. För Carlsund blev det en personlig katastrof och ruin.


Konstutställningen i Restaurang Puck under Stockholmsutställningen [Wiki]

Carlsunds väggmålning ’Rapid’ i Lilla Paris, 1930 [Wiki]

När Sverige blev modernt är en intressant och detaljerad beskrivning av en brytpunkt i Sveriges nära historia. Boken behandlar förstås mest arkitektur och design, men jag tycker den också ger en bild av samhället för snart hundra år sen, vad som förändrats och vad som är sig likt.

Recensioner:
Dan Hallemar i Expressen: ”När ska vi försöka förstå våra förorter?
Ulrika Stahre i Aftonbladet: ”Funktionalismens födelse – och dess mörker
Inger Dahlman i UNT: ”Framtidstro slutade med bostadsfiasko
Tomas Levan i Arkitektur: ”Läs Per Gedin med kritisk blick!
Lars Anders Johansson i Axess 9/2018: ”Funktionalismens ideolog

Publicerat i arkitektur, böcker, konst, konsthistoria | Lämna en kommentar

Lotta Lundberg: “Den första kvinnan”

Den första kvinnan följer huvudpersonen Sara Landers liv under tre perioder, den första nån gång på 1990-talet efter kalla krigets slut då Sara i tjugoårsåndern som en av de två första kvinnorna antas till försvarets tolkskola, TolkS. Den andra perioden nån gång på 2020-talet då Sara blivit journalist i Berlin – misstänkt likt författaren själv alltså. Den tredje perioden några decennier längre in i framtiden då Sara pensionerat sig och bor på nån avskild plats i Sverige eller Scandland som den utvidgade nationen kommer att heta.


Lotta Lundberg: ”Den första kvinnan”
Natur Kultur 2019, 323 s.

Adlibris Bokus

Efter att ha läst en tredjedel av boken vet jag fortfarande inte om det är en spionroman med den svenska underrättelsetjänsten i fokus, något slags kvinnotema eller något helt annat, men texten biter sig fast och nyfikenheten på fortsättningen stiger.

Den första delen är på sätt och vis bäst trots att den inte hunnit behandla bokens huvudtema – vad som kan komma att hända med samhället och Europa och inte heller förvandlingen av huvudpersonen Sara Lander från engagerad fosterlandsförsvarare till potentiell landsförädare. Hon rekryteras till den ryska propagandakanalen Megafon Rossi som väl har den existerande ryska propagandakanalen RT, Russia Today som förebild. Jag vet inte om denna engelskspråkiga TV-kanal är tillgänglig i Sverige, men den finns lite varstans runt om i Europa där den sprider – om inte direkt lögner, så i varje fall dåliga nyheter från västvärlden.

Just den här omsvängningen är lite svår att förstå, vad driver egentligen Sara? Missnöje, pengar, den ryske älskaren? Jag får inte riktigt ihop det. Saras mentala kollaps strax före muck från TolkS spelar väl också in, men den är så diffust beskriven så man vet inte riktigt vad man ska tro.

Men berättelsen är tänkvärd och intressant och faktiskt lite skrämmande också. Sverige, Norge, Danmark och Island bildar i stället för det sammanfallande EU en egen union: Scandland. Finland lämnas åt sitt öde som en buffert mot det expansiva Ryssland.

Författaren Lotta Lundberg skriver krönikor i Svenska Dagbladet, ofta utifrån sin position i Berlin där världen är en aning annorlunda än hemma i Sverige. Kanske en del av hennes texter uppfattas som kritiska mot Sverige, liksom romanfiguren Saras? I varje fall gjorde jag en snabbkoll av hennes krönikor i SvD och hittade bland annat en längre text om ett besök hon gjort i Moskva för några år sen, egentligen en promenad genom stan i smällkalla vintern men med mestadels turistens blick. Den texten stals av ryssarna utan tillstånd och publicerades i rysk översättning. Författaren kände sig först lite smickrad av uppmärksamheten – tills den ryska trollfabriken började sända in sina kommentarer till texten. Se artikel i SvD: ”Ryssar stal SvD-texten – och trollen väcktes till liv”. Det går att klicka fram den ryska översättningen och via Google translate få fram hela texten på någorlunda begriplig svenska inklusive ”trollens” kommentarer i slutet av artikeln. Trollfabriken i Sankt Petersburg har en viss roll även i Lundbergs bok.

Den första kvinnan väcker många tankar, både om livet och om Ryssland och Europas framtid. Det är en del tvära kast i berättelsen men jag gillar språket och ämnena är verkligen intressanta.

Recensioner:
Daniel Sjölin i Expressen 20190404: ”Sverigekritikern blir ryska trollfabrikens drottning
Anneli Dufva i SvD 20190403: ”Bitter cocktail: desillusion och kritik av naiva Sverige
Malin Krutmeijer i Aftonbladet 20190404: ”Stjärna i Putins trollfabrik
Lars Linder i DN 20190403: ”Bokrecension: Lotta Lundbergs ”Den första kvinnan” tappar gnistan
Maria Edström i GP: ”Recension: ”Den första kvinnan” – Lotta Lundberg

Publicerat i böcker | Lämna en kommentar

Market Art Fair på Liljevalchs 12-14 april 2019


David Molander

David Molander

De båda landskapen ovan av David Molander är nog mina favoriter. Fartfyllt måleri.


Nadja Bournonville

Jim Thorell

Personen bakom en ridå av fläckar på Nadja Bournonvilles porträtt verkar på något sätt onåbar. Jim Thorells målningar ser på avstånd ut som textilier, nån slags väggbonader, men de är målningar på duk.


Ludvig Helin

Sigurdur Ami Sigurdsson

Ylva Ceder

Sigurdur Ami Sigurdssons halvklotformade skulptur kastar skuggor på bakgrunden som därmed ingår i kompositionen. Ylva Ceders målning får mig att tänka på skogsbrand. Några björkar står kvar oanfrätta.



Många enkla grafiska figurer som svärmen ovan till vänster finns på mässan. Kanske är de tillverkade med artificiell intelligens? Ett föredrag med det ämnet ingår i varje fall i programmet. Den gula målningen ovan till höger är en av få konstverk på mässan som är prissatt, den kostar 80000 kr. Det är en monokrom som förstås finns i tusentals liknande varianter, de tycks aldrig ta slut. Beror deras populäritet kanske på att de inte behöver nån krånglig tolkning? Skulle inte förvåna mig om den blir såld.


Richard Johansson

Richard Johansson

Rätt många bilder i naivistisk stil finns på Market. Åter till barndomen? Det ligger något missnöjt över de här målningarna. Är det fel på världen eller på konsten?


Richard Johansson (detalj)

Jag tycker många av Markets utställda verk utstrålar något lite krampaktigt. Förtvivlade försök att hitta något nytt. Att komma vidare utan att avvika från trenden, vad nu den kan bestå av. Det verkar inte riktigt fungera, man får absolut inte titta bakåt, skönheten är väl fortfarande förbjuden? Och framtiden är ju okänd?

Recensioner:
Clemens Poellinger i SvD 20190413: ”Bästa Market-konstmässan på Liljevalchs någonsin
Hanna Johansson i Expressen: ”På konstrunda i det exklusiva varuhuset

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | 2 kommentarer

Marie Hermansson: ”Den stora utställningen”

Jag intresserade mig för en tid sen för Swedish Grace, en beteckning som arkitekturkritikern Morton Shand använde som en hyllning till den nordiska klassicismen i arkitektur och konsthantverk han upplevt på bl a Göteborgsutställningen 1923.

Marie Hermanssons ”Den stora utställningen” är förstås ingen konsthistoriebok utan en roman, så den tar knappast upp Swedish Grace eller de utställda objekten fast den tilldrar sig runt Göteborgsutställningen 1923. Men utöver deckarintrigen får man en viss upplevelse av både utställningsområdet och folklivet och hur utställningen hjälper till att ”sätta Göteborg på kartan”.


Marie Hermansson: ”Den stora utställningen”
Bonnier pocket 2018, 298 s.

Adlibris Bokus

En av bokens huvudpersoner är Albert Einstein som tilldelades Nobelpriset i fysik 1921. På grund av kontroverser runt relativitetsteorin sköts prisutdelningen upp och kom i stället för den revolutionerande relativitetsteorin att gälla den fotoelektriska effekten. Einstein skulle hålla sin nobelföreläsning först 1923 i Göteborg i samband med utställningen och efter det kvittera ut prispengarna.

Motståndet mot Einstein både som person – han var av judisk börd – och mot hans relativitetsteori var stark i vissa kretsar. En viktig person bland motståndarna var amatörforskaren Paul Weyland, alltså en historisk person som i romanen fått skurkrollen, vilken han antagligen förtjänade.

Einstein anlände två dagar försenad till Göteborg, och anledningen till förseningen var ”mellankommande hinder”. Denna okända faktor utnyttjar författaren skickligt i sin berättelse, där också åsnan Bella spelar en roll.

I övrigt figurerar en rad personer, både historiska och fiktiva varav några får sina egna kapitelrubriker. Det är den unga journalisten Ellen som arbetar på utställningstidningens redaktion, polisen Nils, åsneföraren Otto och åsnan Bella (som faktiskt också är historisk). Och en rad andra mer eller mindre historiska personer som nobelpristagarna Svante Arrhenius och Niels Bohr och industrimannen Axel Carlander. Flera skumma figurer kommer också med i handlingen, som ovannände Paul Weyland och faktiskt Kurt Haijby som började sin kriminella bana redan långt innan han blev känd för Haijbyaffären. Polismordet som Haijby lyckades slingra sig ur skulden för finns med i boken.

Den stora utställningen är en deckare som skickligt utnyttjar verkliga händelser och väver samman dem med en deckarintrig. Det upplägget gillar jag. Bortsett från det i verkligheten inträffade polismordet, är blodet tämligen begränsat, det är en ganska snäll, lagom spännande, men underhållande bok med en del intressanta utvikningar inklusive många tidsmarkörer som dammodet och så förstås en del romantik.

Recensioner:
Pia Bergström i Aftonbladet: ”Käck karuselltur till 1920-talets Göteborg
Annina Rabe i Expressen: ”Jag förväntar mig mer av Marie Hermanson
Jenny Aschenbrenner i SvD: ”Hermansons nya bättre som synopsis än roman

Publicerat i böcker | Lämna en kommentar