Bloggen uppdaterad

Jag har nu, lite till min egen förvåning, lyckats uppgradera WordPress manuellt till senaste versionen 4.1.1, vilket krävdes av mitt webbhotell för att det skulle gå att skriva och redigera på bloggen. WordPress anvisningar för hur uppdateringen ska gå till är både utförliga och pedagogiska, men det tog sin tid eftersom mina datakunskaper är mestadels från 1980-talet, så jag är glad att allt verkar fungera i skrivande stund. Om något ser konstigt ut är jag tacksam för en kommentar.

Publicerat i bloggning | Lämna en kommentar

Identitespolitikens och åsiktskorridorens apologeter ångrar sig.

Jag skrev för lite sen om den besynnerliga identitetspolitiken. Jag begriper helt enkelt inte hur en sådan sorteringsmekanism kan tas på allvar av annars möjligen sansade människor. Samma sak med tankeförbudet mot konstruktiva lösningar på de praktiska problem som invandringen medför. Att överhuvudtaget nämna ordet gör att man riskerar bli misstänkt för att hysa skumma politiska åsikter.

Till min oerhörda förvåning träder nu två botfärdiga personer fram och erkänner sin delaktighet i att ha skapat ett system för långtgående censur i samhällsdebatten.

Dels är det Per Svensson som i Sydsvenskan skriver ”Jag var med om att skapa ett monster” (rubriken senare ändrad till ”Tyck rätt, tack!”) där han bland annat berättar om Malmöföretaget ”Genusredaktörerna” som erbjuder normkritisk korrekturläsning där man kan få sina texter professionellt ideologitvättade, så att de inte riskerar att bryta mot den “normkritiska” normen vad avser kön, etnicitet, funktionsnedsättningar osv…

Dels skriver Ann-Charlotte Marteus i Expressen ”Det är jag som är åsiktskorridoren” där hon beskriver sitt arbete med att sortera bort allt som möjligen kunde andas rasism, till vilket också hänfördes alla försök att komma med konstruktiva lösningar på invandringens praktiska problem som arbetsmarknad, bostadsmarknad, utbildning osv. För att inte tala om den i mitt tycke modesta tanken att det vore en fördel för invandrade personer som vill stanna i Sverige att lära sig språket som talas här.

Varför dessa ”erkännanden” kommer just nu när yttrandefrihet, invandring, genus mm debatteras som mest vet jag inte. Kanske dessa personer äntligen kommit till slutsatsen att om man vill lösa problem kanske det är en god början att kunna prata om dem?

Se även Susanna’s Crowbar

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i allmänt, historia - samhälle, samhällsdebatt | Lämna en kommentar

Håkan Rehnberg på Moderna Museet

Håkan Rehnbergs målningar på Moderna Museet fascinerar mig på något outgrundligt sätt. Det är inte färgen, koloriten utan mer de lite slumpmässiga mönstren som bildas där palettkniven skrapat linjer i färglagren. Målningarna är större än jag förväntat mig och också som oftast mer imponerande i verkligheten än på avbildningar i förhandsreklamen. De är utförda i olja som lagts fläckvis i olika lager på en yta av blästrat plexiglas. Jag upplever de här målningarna som betydligt intressantare än det jag sett tidigare av Rehnberg och även intressantare än utställningens minimalistiska skulpturer av stora aluminiumplåtar som inte säger mig just nånting.

Rehnberg säger i en intervju att han tidigare sysslade med att försöka skapa ett ”teckenlöst” måleri, att försöka lägga på färgen i en enda rörelse, en enda gest. Kanske syftar det på de målningar med skrapteknik som Rehnberg ställt ut tidigare – ungefär som Gerhard Richter ? Rehnberg säger också att han försöker fånga det magiska ögonblick ”då ett kontverk blir ett konstverk”, då en blandning av slump och intentioner ger form åt verket. Jag tycker att det magiska ögonblicket har bevarats väl i de färdiga målningarna.


Håkan Rehnberg


Håkan Rehnberg


Håkan Rehnberg


Håkan Rehnberg, detalj

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | 1 kommentar

Bloggen fyller 10 år

I dag den 7 februari 2015 fyller denna blogg 10 år.


Bonad av Johannes Nilsson från 1808: Övre raden: Jesu födelse; De tre vise männen och Herodes; Undre raden: De tio jungfrurna – de kloka och de fåvitska.

WordPress statistik för denna blogg 2014 finns här.

Andra bloggar om ,

Publicerat i bloggning | 2 kommentarer

Vårsalongen 2015 på Liljevalchs

Årets vårsalong på Liljevalchs håller stilen från senare år med en brokig blandning av måleri, skulptur, objekt och diverse annat. En bra och uppfriskande mix av konstnärliga uttryck således. Trist socialkritik är sparsamt synlig. Bland ett fåtal videos finns en kul tecknad film ”But you are a dog” ordentligt presenterad i en liten biosalong.

Genomsnittsnivån på de inlämnade verken kanske inte håller världsklass men det här är konst som går att se på, mycket finurlighet och hantverk på hög nivå. Jag får närmast intrycket av att detta är en slags nutida folkkonst, ofta lite av gladkonst eller åtminstone på en fullt begriplig abstaktionsnivå. Men idéer och budskap saknas inte, bland annat är miljötemat väl representerat.

Ganska mycket akvarell, en teknik jag gillar speciellt, finns också att se. Några exempel:


Erik Söderholm: ”The Chairs II”

Joakim Engblom: ”Höghus”

Gunilla Ferm: ”Naturens teckenspråk I”

Malin Persson: ”Brännkyrkagatan V”

David Engzell: ”Middagskyssen”

Elisabeth Persson: ”Recycled sfär 2″

David Engzells svartvita bild är framställd med kol på papper. Fint grafiskt uttryck, sånt gillar jag. Elisabeth Perssons svär är tillverkad av bildelar i metall.


Lars Agger: ”Farkost 2″

Lisbeth Funck: ”Black granite 01, 02, 03″

Lars Aggers små modeller av fantasifulla fordon är så fina och så välgjorda. Lisbeth Funcks mjuka kurviga objekt upphängda på väggen är utskurna ur svart granit, ”remsor” om 3×3 cm. Kontrasten mellan form och material är lite magisk.

Se även:
Nils Forsberg i Expressen: Ӏntligen hemma
Bo Madestrands recension i DN
Clemens Poellinger i SvD på förhandstitt: ”Vårsalongen ett smörgåsbord fyllt av detaljer

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | 2 kommentarer

Ny akvarell: ”Odenplan”


Akvarell: ”Odenplan”, januari 2015, ca 28×16 cm

Andra bloggar om , ,

Publicerat i mina bilder | 3 kommentarer

Identitetspolitik

Identitetspolitiken är en av de egendomligaste av nyvänsterns alla underliga påfund under senare tid. Att identifiera och särskilja människor med avseende på kön, ålder, ras, härstamning, bostadsort, sexuella preferenser eller annat har jag svårt att se som annat än en ny form av rasism. Något jag trodde bara extremhögerns identitärer ägnade sig åt. Men tydligen är det inte så enkelt.

Torbjörn Elensky skriver i dag i SvD en intressant understreckare om identitetspolitiken: “Mörka krafter kan kapa upplysningsarv” Elensky har också tidigare förra året skrivit en replik i Expressen “Lika barn leka bäst” riktad mot Aftonbladets kampanj “Vi gillar olika”. Mer om identitetspolitik i SvD 20141227 av Thomas Engström: “Identitetspolitik är en välfärdssjukdom”. Håkan Lindgren anknyter också till ämnet i SvD 20141027: “Hur svensk kultur reducerades till gnäll”.

För mig har det alltid varit självklart att individen måste gå före kollektivet, och man måste benhårt hålla på principen lika rättigheter för alla. Individen är alldeles för komplex och föränderlig för att kunna stoppas in i kollektiva fack där ens intressen anses kunna företrädas. Nyvänstern ser det förstås inte så – och det kommer att skapa ökade spänningar, underblåsa hat mellan grupper och i förlängningen i värsta fall leda till katastrof. Vill man verkligen ha det så? Ja tydligen.

Jag börjar faktiskt tro att Stephen Hicks har rätt i sin tes att Postmodernismen (och därav identitetspolitiken) är en slags besvikelsereaktion av nyvänstern till följd av socialismens kollaps – så som han lägger fram det i sin bok ”Postmodernismens förklaring

Se även Susanna’s Crowbar: ”Från marxism till identitetspolitik

Andra bloggar om , ,

Publicerat i allmänt, historia - samhälle, samhällsdebatt | 1 kommentar

Mr Turner

Det första som slår mig med Mike Leighs film Mr Turner är den minutiösa scenografin. Jag tror aldrig jag sett en kostymfilm som så övertygande förflyttar åskådaren till en annan tid. Kanske är det också något med ljuset som har en klang av tidigt 1800-tal, eller möjligen en ton av Turners måleri? Också språket förstås, sättet att tala, föra en konversation, fast den i rollfiguren Turners fall mest består av grymtningar.


Timothy Spall som Mr Turner

Joseph Mallord William Turner (1775-1851) Självporträtt 1798

Mycket har nog att göra med rollbesättningen, här finns knappast ett enda snarfagert ansikte – ofta ser ju skådespelaren mycket bättre ut än det original som ska avbildas. Här är det snarast tvärtom, Timothy Spall har ingen större likhet med Turners självporträtt som ju avbildar en rätt fager ung man, fast han i filmen förstås ska vara betydligt äldre. Ändå tycker jag Timothy Spall är perfekt i rollen som den komplexa karaktären Turner, Spall bär upp mycket av filmen, resten består nog till stor del av de otroligt vackra scenerierna, både landskap och miljöer.

Några av de målningar som omnämns i filmen:
(Bilderna är klickbara)


The Fighting ”Temeraire” tugged to her last berth to be broken up, 1838

Snowstorm, 1842

Slavers throwing overboard the Dead and Dying – Typhon coming on, 1840

Rain, Steam and Speed 1844

I en intervju i SvD nyligen säger Timothy Spall att han förberett sig för rollen som Turner genom att läsa allt som skrivits om konstnären och dessutom lärt sig måla – Spalls version av ”Snöstorm, ångbåt vid hamnmynningen” hänger nu i hans vardagsrum. Och visst fångar Spall Turners motsägelsefulla karaktär på ett trovärdigt sätt. Kul också att se Joshua McGuires nidbild av konstkritikern John Ruskin. Ett flertal andra kändisar från tidigt brittiskt 1800-tal figurerar också i filmen, som John Constable, drottning Victoria med prins Albert m fl. En stark rollprestation tycker jag också görs av Dorothy Atkinson som den stackars tjänstekvinnan Hannah Danby.


”Turner varnishing”, Thomas Fearnley, 1837

John Ruskin, självporträtt, 1861

Antagligen är det inte en slump att filmen kommer nu, samtidigt som en stor utställning om Turners sena måleri pågår i London. Utställningen på Tate Britain slutar redan den 25 januari 2015 och köerna lär vara timslånga. Annars hade det kanske varit värt en Londonresa för att se utställningen.

Recensioner:
Jeanette Gentele i SvD
Mårten Blomkvist i DN

Publicerat i film och TV | Lämna en kommentar

Julkonsert på Dramaten med Romeo & Juliakören 2014

Det finns några julkonserter som är ett absolut måste för att den rätta julstämningen ska infinna sig, som julkonserten i Matteus kyrka, och den numera tyvärr insomnade Jul i Folkton. Den tredje oumbärliga julkonserten är Romeo & Juliakören på Dramatiska teatern i Stockholm.

Årets version som jag bevistade idag måste vara en av de bästa hittills. Öppningsscenen med en magnifikt komponerad scenbild med bebådelsen fick mig att tappa andan. Vackert som en tidig renässansmålning. Smart också att använda 1800-talskostymering, det förstärker julstämningen.

Sen fortsatte det med underskön sång på ett antal olika språk från olika tidsepoker med verk med anknytning till julen. Det märkliga med kören – utöver att den sjunger som änglar – är den precisa avvägningen mellan allvar och ironi, där den mästerliga skönsången till och från ackompanjeras av farsartat agerande. Så skickligt, så kul. Stjärngossenumret var i år vridet ännu ett snäpp och på något sätt lyckas kören göra full musikalisk rättvisa åt de klassiska sångerna samtidigt som publiken nog allra helst bara vill gapflabba.

Den som har tur kanske fortfarande kan få biljetter till 22, 26 och 28 december.

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i musik, scen och teater | Lämna en kommentar

Kjell Westö: ”Hägring 38″


Kjell Westö: ”Hägring 38″
Månpocket 2014, 300 s.
ISBN: 9789175033488

Hägring 38 handlar om året 1938 i Helsingfors. Boken känns på ett lite obehagligt sätt dagsaktuell: extremismen tornar upp sig, de politiska konflikterna skärps, stormakterna rustar upp med vapenskrammel och propaganda. För mig är det framför allt tidsandan som fascinerar och skildringen av den finlandssvenska högreståndsmiljön i Helsingfors strax före Sovjetunionens invasion av Finland och vinterkrigets utbrott. Men de återblickar som ges på inbördeskrigets Finland runt 1919 är också tankeväckande, just för att de händelserna är så okända här i Sverige.

Men upplägget med herrklubben där åsiktsmotsättningarna så småningom leder till splittring, den modest liberala advokaten Thunes ojämna kamp mot reaktionära krafter, det spirande judehatet och våldet är insiktsfullt skildrat. Miljön med många detaljer och tidsmarkörer känns äkta. Och så förstås den mystiskt tystlåtna kontoristen fru Wiik. Spänningen blir närmast thrillerartad ju längre in i boken man kommer.

Den före detta östra rikshalvans historia är skamligt bortglömd här i Sverige. Vid läsningen av Kjell Westös bok kom jag att tänka på den utmärkta historiebok jag läste för några år sen: Robert Edwards: ”Finska vinterkriget”, Månpocket 2008. Den ger en bra bakgrund till Sovjets angrepp och följer skeendet både på detaljnivå och på nationell och internationell nivå.

Andra blogga om , , , ,

Publicerat i böcker | Lämna en kommentar

Stig Fredrikson: ”Daterat Moskva : Rysslands väg leder bort”


Stig Fredrikson: ”Daterat Moskva : Rysslands väg leder bort”
Carlsson, 2010, 192 s,
ISBN: 9789173313032

Den här boken är visserligen några år gammal men den ger ändå en intressant bakgrund till de senare händelserna i Ryssland. Och det man anar i texten har också kommit att bekräftas av verkligheten. Stig Fredrikson sammanfattar intryck av den senare utvecklingen av det ryska samhället med viss betoning av Moskva där han under många år sedan 1970-talet verkat som journalist. Det är ingen optimistisk bild som målas upp, men inte heller alltigenom negativ.

Fredrikson som var nära vän med nobelpristagaren Alexander Solzjenisyn som han med stor risk för sin egen säkerhet hjälpte att smuggla ut manuskript till väst under 1970-talet får också med tiden en mer nyanserad syn på sin vän. Fredrikson har alltid uppfattat Solzjenitsyn som regimkritiker. Och visst var Solzjenisyn kritisk mot sovjetsystemet som hindrade honom från att ge ut sina böcker, men det visar sig att han var i lika hög grad kritisk till den västerländska demokratin. Han var rysk nationalist och positiv till sin vän Putin och dennes dröm om moder Ryssland.

Putinregimen väcker två frågor som återkommer i boken: Varför vågar inte Putin som uppenbarligen har stöd av en stor folkmajoritet lita på sitt eget folk? Och hur kan han idolisera och hylla Stalin som en ”effektiv ledare” samtidigt som han deltar i minneshögtider för offren för Stalins massmord och terror mot sitt eget folk? Fredrikson får inte detta att gå ihop. Och det är han knappast ensam om.

Boken kom ut efter Rysslands styckning av Georgien och annektering av Abchazien och Sydossetien, men före invasionen av Krim och de pågående försöken att kapa åt sig ytterligare delar av Ukraina. Men bilden av vad som skulle hända och vad som komma skall är likväl klar. Och den bilden bådar inte gott.

Den bild man får av Putin-Ryssland via media (bortsett från Aftonbladets kulturredaktion förstås) är väl för övrigt att landet är en i det närmaste fullt utvecklad fasciststat, alla ingående element finns ju där. Fredriksons bok motsäger tyvärr inte den bilden.

Men det är också intressant att ta del av Fredriksons iaktagelser av det dagliga livet i Moskva och de förändringar till det bättre som skett sedan 1970-talets sovjetsystem. Människorna verkar gladare. Styrkan i boken tycker jag är just att den bygger på författarens egna upplevelser.

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i böcker, historia - samhälle | 1 kommentar

Nu ska svenskundervisningen också slopas!

Tydligen är det inte nog med att lägga ner medelhavsinstituten. På undanskymd plats i regeringens budgetförslag meddelas att allt stöd till svenskundervisning utomlands ska dras in. Det påverkar 38000 elever vid utländska lärosäten och lär på sikt få till följd att svenskundervisning utomlands upphör.

Inte nog med att alliansregeringen drog in stödet till utländska studenter som vill studera i Sverige. Den nuvarande regeringen verkar vilja gå ännu längre och totalt isolera Sverige i den internationella forskarvärlden. Olle Wästbergs artikel i DN listar en del av konsekvenserna av en sådan politik.

Budgetförslaget om gratis entré till några statliga museer kostar 80 miljoner per år. Det nya förslaget om kultur i förorter ca 200 miljoner. Medan de indragna statsbidragen till medelhavsinstituten uppgår till 22 miljoner per år. Man kan ju bara hoppas att prioriteringar likt dessa är olycksfall i arbetet av en ovan regering. Om inte är det förskräckande.

Se även Bo Löfvendahl i SvD: ”Svenskundervisning i utlandet nästa offer i budgeten”.

Andra bloggar om , , ,

Publicerat i allmänt, historia - samhälle, samhällsdebatt | Lämna en kommentar