Ny akrylmålning: ”20140122″


Akrylmålning ”20140122″ 15×15 cm

Andra bloggar om ,

Posted in mina bilder | Leave a comment

Ny akrylmålning: ”20140121″


Akrylmålning ”20140121″ 15×15 cm

Andra bloggar om ,

Posted in mina bilder | Leave a comment

Ny akrylmålning: ”20140115″


Akrylmålning ”20140115″ 46×38 cm

Andra bloggar om ,

Posted in mina bilder | Leave a comment

Mary Beard: ”Confronting the Classics – Traditions, Adventures, and Innovations”


Mary Beard: Confronting the Classics – Traditions, Adventures, and Innovations
Liveright Publishing Corporation 2013, 310 s
ISBN13: 9780871407160

Svt Kunskapskanalen har nyligen visat serien ”Möt Romarna” i tre delar, som ännu en tid finns att se på svt.se/play. I programmet åker presentatören Mary Beard runt Rom på cykel och visar och berättar om hur vanliga romare levde för tvåtusen år sen och hur staden kunde ha sett ut då.

Mary Beard är professor i classical studies i Cambridge och är enligt New York Times så nära man kan komma en celebritet inom antikforskningen. Hon skriver på bloggen ”A Don’s Life” både om antiken och sin nutida vardag. Alltid väl påläst, intressant och oförvägen.

I sin senaste bok Confronting the Classics har hon samlat egna texter från bokrecensioner och essäer under de senaste decennierna. Inledningsmeningen i förordet säger en del om författarens vidsynta hantering av ämnet: “Den här boken är en guidad tur genom antikvärlden från det förhistoriska palatset vid Knossos på Kreta till den påhittade byn i Gallien där Asterix och hans vänner ännu håller ut mot romarna”.

Boken ger en bra översikt över antikämnet med tonvikt på Rom och Grekland. I ett trettiotal kapitel i behändigt format på 5-10 sidor får vi möta eller återuppliva bekantskapen med personligheter som Sapfo, Alexander den store, Hannibal, Julius Caesar, Kleopatra, Caligula, Nero, Boudicca, Tacitus och många fler. Mary Beard inleder varje kapitel med egna reflexioner över ämnet och tillhandahåller en mängd intressanta detaljer. Sen går hon i närkamp med den eller de författare vars skrifter är kapiteltextens utgångspunkt. Hon delar ut både ris och ros och har allt som oftast en avvikande mening.

Resonemangen är naturligtvis svåra för en lekman att värdera, men de ger insikt i problematiken som antikforskarna ställs inför. Ofta är problemet att utifrån ett ytterst bristfälligt underlag kunna dra slutsatser eller fylla i luckor. Ibland verkar de recenserade författarnas resonemang sväva ut väl mycket i spekulation. Men ibland kan de också genom minutiöst faktainsamlande skapa övertygande indicier på hur något egentligen förhåller sig. Ungefär som att hitta Higgspartikeln fast utan partikelaccelerator. Det tycker jag är spännande läsning.

Exempelvis kapitlet “Caligula’s Satire?” ger en för mig ny förståelse för statsskickets förändring från republik till envälde under Augustus och dess gradvisa förfall under Tiberius och senare, men främst förstås av Caligulas galenskap – alltså den kejsare som bland annat lät bygga ett palats för sin favorithäst och ville utnämna hästen till konsul. Det kan enligt Aloys Winterling: “Caligula a Biography” som recenseras i kapitlet tolkas som satir, Caligulas reaktion på hyckleriet och det servila smickrandet av överheten i den romerska kejsarregimen efter Augustus. Många av kapitlen är lika tänkvärda och alltid intressanta. Sammantaget blir det lite av antikens historia i koncentrat med många återupptäckter och en hel del överraskningar.

Mängder av skönlitteratur med antika ämnen har kommit ut även på senare tid. Vid läsningen av kapitlen om Cicero kommer jag att tänka på Steven Saylors antika deckare Gordianus med berättelser baserade på Ciceros rättsfall. Kapitlet om Boudicca kopplar jag ofrånkomligen till de första böckerna i Simon Scarrows Eagle-serie, som nu finns på svenska. Även Mary Beards bok är väl värd att komma ut i svensk översättning.

Andra bloggar om , , , , ,

Posted in antiken, böcker | Leave a comment

Eva Zettervall: ”Julie och Jean & Röda rummet” på Konstakademien

Eva Zettervall är en av mina favoritkonstnärer, måleriet är så uttrycksfullt och berörande. Så är det även på den här utställningen på Konstakademien som tagit namn efter verk av August Strindberg.

I den första avdelningen ”Röda rummet” går det mesta i rött och här tror jag inspirationen kommer från feministrörelser som Pussy riot och Femen, trots att det ingår en del bilder som skapades innan dessa rörelser sett dagens ljus. Det är frihetsrörelser som förtjänar stöd. Och måleriet är i mina ögon lika starkt och berörande som vanligt hos Eva Zettervall.


Förändringens trappa

Tatuerade kvinnor av träd och blod där gryningsljuset tränger sig fram

Den andra avdelningen ”Julie och Jean” är en installation bestående av måleri, skulptur och ljud fördelad på flera mindre rum. Den anspelar på Strindbergs drama Fröken Julie och syftar till att se Strindbergs problemställningar i ett samtida perspektiv. Min första reaktion var att undra hur relevant detta är idag 125 år efter att Fröken Julie skapades. Har ingenting hänt sen dess? Men jovisst det har det ju!

Skulpturerna och målningarna är i varje fall nya för mig. De är uttrycksfulla och starkt emotionella, precis som jag tycker bra konst bör vara. Och dagens fröken Julie ser ut att klara sig betydligt bättre än originalet. Man kan väl säga att hon är bättre rustad, med taggarna utåt.


En modern Julie med skyddsväst av vassa spikar

Andra bloggar om , , , ,

Posted in konst, samtidskonst, utställningar | 1 Comment

Konsthatet

Jag läste med intresse gårdagens understreckare i SvD “Att hata konst – utan att förstå varför” skriven av Håkan Lindgren. Utgångspunkten är en tysk debattbok “Kunst Hassen” av tidskriftsredaktören Nicole Zepter. Lindgren tar även upp den danska debattboken “Kritik av den negativa uppbyggligheten” av Frederik Stjernfelt & Søren Ulrik Thomsen, i svensk översättning 2007, en bok jag faktiskt råkar ha läst.

Utställningar med samtidskonst fyller enligt Zepter besökarna med en “tyst, diskret skam” utan att någon låtsas om det. Officiellt finns förstås ingen dålig samtidskonst. I dag är ju allting bra. Zepter försöker förklara den besvikelse hon känner inför alla långtråkiga utställningar med samtidskonst och varför hennes ursprungliga fascination och begeistring inför konst numera inte inställer sig.

Lindgren menar att båda böckerna siktar mot en av vår tids smärtpunkter, men för att verkligen nå dem måste man gå djupare. Att som konstnär idag ställa frågor och vara gränsöverskridande är ofarligt eftersom frågor alltid är intelligentare än svar. Vår tids konstprovokationer fortsätter i 1910-talets anda, men är enligt Lindgren helt irrelevanta idag. För hundra år sedan gick de sociala konfliktlinjerna rakt igenom konsten och fann sitt utlopp genom den och gjorde konsten laddad. Nu är det tvärtom, konsten måste leta upp konflikterna och flytta dit där de finns. “Först när vi har släppt detta krampaktiga grepp kan konsten på nytt bli någonting alls – social eller esoterisk eller vad som än kommer att intressera framtidens konstnärer.

Resonemanget berör också Carl Michael von Hausswolffs utställning med målningar utförda med aska hämtad från krematoriet i Maidanek. Något som bara resulterar i förnedring för alla inblandade. Och vi lär oss hylla självförnedringen. Men är detta inte bra konst? Och i så fall varför? Finns det några inomkonstnärliga kvalitetskriterier för en sådan slutsats? Lindgren hittar inte några principer för ett sådant resonemangs bärkraft eftersom vi lever i ett limbo. Men hur länge kommer vi att klara det? Och vilka dåliga principer kommer vi att i desperation fly till när vi har tröttnat? Här menar Lindgren att smärtpunkten ligger – både konsten och samhället vilar egentligen inte på något alls, bara tomhet.

Men publiken fortsätter tålmodigt att strömma till samtidskonsten i den ständigt svikna förhoppningen att den ska ge dem något. Hur länge ska de behöva vänta på att det ska ske?

Andra bloggar om , , , , , ,

Posted in konst, konstteori, samtidskonst | 2 Comments

Tore Janson: ”Germanerna. Myten historien språken”

Den som brukar besöka Nationalmuseum i Stockholm känner förstås genast igen omslagsbilden till Tore Jansons bok Germanerna, Det är Rembrants målning ”Batavernas trohetsed till Claudius Civiilis” utförd 1661-62.

Bataverna var en germansk folkstam som bosatt sig i trakten av Rhen i nuvarande Nederländerna någon gång fvt. I Tacitus ”Germania” som tillkom omkring 100-talet vt omnämns Bataverna som de främsta i tapperhet av alla germanstammar.

Batavernas uppror mot romarna under ledning av batavernas arvprins Claudius Civiilis år 69-70 vt var till en början framgångsrikt men slogs till slut ner av romarna. Det lainska namnet Claudius Civiilis på en german beror på att han i likhet med den mer berömde Arminius också var officer i romerska armén. Därav hans groteska utseende på Rembrandts målning, han hade förlorat ett öga i striderna.

Men både Claudius och hans folk hade en del orsaker att vara sura på romarna. En stor del av batavernas unga män blev enrollerade som hjälptrupper i romerska armén och största delen av kejsar Augustus germanska livvakt – Germani corpore custodes – bestod av bataver. Den germanska livvakten upplöstes år 68 av kejsar Galba eftersom den svurit trohetsed mot Galbas föregångare Nero och därför ansågs opålitlig. Samtidigt fängslades Claudius Civiilis och Claudius bror avrättades. Stämningen mellan bataviska hjälptrupper och deras moderlegion XIV Gemina försämrades och resulterade i strider vid några tillfällen. Mer om bakgrunden till batavernas uppror på Wikipedia.


Tore Janson: Germanerna. Myten historien språken
Norstedts 2013, 238 s
ISBN13: 9789113032863

Tore Jansons bok är precis som undertiteln antyder indelad i de tre avsnitten myten, historien och språken. Författaren gör vad han kan för att avliva de myter om germanerna som eventuellt ännu cirkulerar. Själva namnet germaner har ett oklart ursprung som romarnas samlingsbenämning för de olika folkstammar som bosatt sig öster om Rhen. Men dessa goter, langobarder, markomanner, cherusker, chatter, kvader, friser, angler, burgunder, franker, bataver och många andra grupper verkade ändå kunna både dela upp sig på olika stamgrenar och förena sig i nya konstellationer ganska obehindrat så man får väl ändå anta att de hade nån form av gemensam kultur.

Enligt Janson kom namnet germaner i bruk under 1400-talet i samband med att man återupptäckt Tacitus skrifter Germania och Annales. Här fann man den samlingsbenämning som tidigare saknats för dem med ett gemensamt språk som befolkat alla småriken som uppstått efter tysk-romerska rikets försvagning och sönderfall. I Annales hittade man också beskrivningen av Arminius och slaget vid Teutoburgerskogen år 9 som också fick stor betydelse för den nya historieskrivningen.

Janson fortsätter sedan berättelsen om hur myten om germanerna använts och utvecklats i Tyskland och hur rasbegreppet under 1800- och 1900-talen kom att blandas in i mytologin. Tacitus beskriver förvisso de personliga egenskaper och sedvanor som han uppfattade karaktäriserade de olika germanstammarna, men varken Tacitus eller romarna i gemen var rasister, begreppet var inte ens uppfunnet. Just det avsnittet tycker jag är lite tröttsamt att läsa idag när det gått inflation i rasismbegreppet. Men kanske är det nödvändigt att tugga om det gång på gång.

Det sista avsnittet i boken, det om språket, tycker jag också är den intressantaste. Ett ursprungligt gemensamt germanskt språk anses ha funnits ca 500 år fvt. De äldsta bevarade längre texterna på ett germanskt språk är från 300-talet vt och är på gotiska. Det fanns redan vid den tiden avsevärda skillnader mellan olika germanska språk och dialekter. Boken fortätter med en rätt fascinerande skildring av forskningsrönen kring de indoeuropeiska språken och kulturen och om runskrift som är särskilt betydelsefull just i Sverige.

Av samme författare har jag tidigare läst Romare och romarinnor och Latin, båda mycket bra. Germanerna är minst lika läsvärd.

Andra bloggar om , , , ,

Posted in antiken, böcker, historia - samhälle | 1 Comment

Ny akrylmålning ”20131204 – Ekotemplet”


Akrylmålning ”20131204 – Ekotemplet” 46x38cm

Andra bloggar om ,

Posted in mina bilder | Leave a comment

Bloggen

Bloggen är online igen efter några veckors avstängning. Jag har rensat bort hackarens skräp från ett stort antal filer och förstärkt säkerheten. Det tog lite tid.

Posted in bloggning | Leave a comment

Ny akrylmålning ”20131114″


Akrylmålning ”20131114″ 46x38cm

Andra bloggar om ,

Posted in mina bilder | Leave a comment

Umeå – Knutte Wester på Västerbottens Museum

Nästan så långt man kan komma från den akademiska intellektuella konsten på Bildmuseet i föregående bloggpost är Knutte Westers utställning ”Ofrivilliga nomader” på Västerbottens museum.


Västerbottens museum

Jag har inte hört talas om Knutte Wester tidigare men blir ganska tagen både av utställningen och av hans arbetsmetod. Han vänder upp och ner på arbetsprocessen – här är det inte så mycket teoretiserande på hög nivå – konsten börjar så att säga på markplanet. I en flyktingförläggning för asylsökande invandrare i Boden inrättar han sin ateljé där han arbetar med de hemlösa barnen som modeller, de som slussas från land till land, lär sig ytterligare ett nytt språk och försöker så gott det går skaffa nya vänner tills det är dags för förflyttning till nästa land.

Snart blir barnen själva involverade i arbetsprocessen och en ny metod har uppstått. Wester gör avgjutningar av barnens kroppar och enskilda lemmar och skapar bronsskulpturer – ett slags monument över de som inte har något hem. Han gör också videofilmer där barnens historia berättas.


”Jag kan vara med i vilket lag som helst”

Pojken med fotbollen på bilden till vänster är Gzim. Han har vuxit upp på flyktingförläggningar runt om i Europa, rotat sig och lärt sig ett nytt språk, ryckts upp med rötterna för att sen börja om igen i ett annat land. Det ser ut som om han bär rötterna med sig i ryggsäcken.

Det är en bra utställning som träffar rätt i hjärtat.

Andra bloggar om , , ,

Posted in konst, samtidskonst, utställningar | Leave a comment

Umeå – Bildmuseet

När man besöker jazzfestivalen i Umeå måste man förstås också turista lite. Umeå har kvar massor av äldre välbevarad träbebyggelse som jag antar är uppförd efter den senaste branden nån gång på 1800-talet. Gatorna är breda och hela staden ganska utbredd. Några skyskrapor som bryter av mot låghusbebyggelsen har poppat upp sen jag var här senast – Umeå ska ju bli Kulturhuvudstad nästa år, så det byggs mycket just nu.

Bildmuseet från 2012 ligger vackert vid älvstranden tillsammans med Konsthögskolan, Designhögskolan och Arkitekthögskolan. Museibyggnaden är ritad av Henning Larsen Architects i samarbete med White. Museet i sju våningar har en fasad av vertikala träläkt i furu eller gran. Jag tycker det är ett lyckat val. Det ska väl föreställa lokalt material. Interiören är modern helvit museiestetik, jättestora salar. Det ger nästan intryck av att vara mer utrymme än man riktigt klarar av att fylla ut. På Whites hemsida (länk ovan) finns ett bildspel med byggnaden.

Den pågående utställningen ”Theatrical Fields” består av videoinstallationer från olika länder, filmer som inspirerats av teater. Just det temat är tyvärr inte i min smak. Jag får alltid lite myrkrypningar av att sitta och titta på en ändlös konstvideo på hög abstraktionsnivå där egentligen ingenting händer. Om man någon gång råkar fatta vad det egentligen handlar om rör det sig ändå oftast om något för mig ointressant.

Rent tekniskt har ändå videokonstfilmerna utvecklats starkt från svart-vita suddiga 14-tumskärmar som var det vanliga visningsformatet för inte så många år sedan till stort format på duk. Oftast finns numera också bänkar att sitta på och de flesta filmerna på Bildmuseet visas i eget rum. En kul sak var att i en av visningslokalerna uppmanades man att gå rätt igenom filmduken. Det visade sig att det fanns en osynlig skarv i duken och på andra sidan kommer man ut mitt i en annan pågående film. Det ska väl uppmana till nån slags medagerande.

Den här utställningen kanske kan ha betydelse för någon student på de kringliggande konstnärliga högskolorna och det är väl också syftet, utanför den slutna konstvärlden lär den väl knappast göra något avtryck.

Största behållningen av Bildmuseet vid just det här besöket var ändå lekhörnan. Kanske var den menad mest för barn, men det fanns entusiastiska unga pedagoger där som gärna tog sig an även gamla farbröder som ville lära sig göra animerad film. Det finns en hel sal med ipads fastspända i en finurlig ställning som gör att man bekvämt kan fota av teckningar eller föremål och med hjälp av ett enkelt animeringsprogram få rörliga bilder.

Museet har också en liten museishop och en utmärkt restaurang med överkomliga priser.

Andra bloggar om , , , , ,

Posted in arkitektur, konst, samtidskonst, utställningar | 2 Comments