Ny akrylmålning ”20131114″


Akrylmålning ”20131114″ 46x38cm

Andra bloggar om ,

Posted in mina bilder | Leave a comment

Umeå – Knutte Wester på Västerbottens Museum

Nästan så långt man kan komma från den akademiska intellektuella konsten på Bildmuseet i föregående bloggpost är Knutte Westers utställning ”Ofrivilliga nomader” på Västerbottens museum.


Västerbottens museum

Jag har inte hört talas om Knutte Wester tidigare men blir ganska tagen både av utställningen och av hans arbetsmetod. Han vänder upp och ner på arbetsprocessen – här är det inte så mycket teoretiserande på hög nivå – konsten börjar så att säga på markplanet. I en flyktingförläggning för asylsökande invandrare i Boden inrättar han sin ateljé där han arbetar med de hemlösa barnen som modeller, de som slussas från land till land, lär sig ytterligare ett nytt språk och försöker så gott det går skaffa nya vänner tills det är dags för förflyttning till nästa land.

Snart blir barnen själva involverade i arbetsprocessen och en ny metod har uppstått. Wester gör avgjutningar av barnens kroppar och enskilda lemmar och skapar bronsskulpturer – ett slags monument över de som inte har något hem. Han gör också videofilmer där barnens historia berättas.


”Jag kan vara med i vilket lag som helst”

Pojken med fotbollen på bilden till vänster är Gzim. Han har vuxit upp på flyktingförläggningar runt om i Europa, rotat sig och lärt sig ett nytt språk, ryckts upp med rötterna för att sen börja om igen i ett annat land. Det ser ut som om han bär rötterna med sig i ryggsäcken.

Det är en bra utställning som träffar rätt i hjärtat.

Andra bloggar om , , ,

Posted in konst, samtidskonst, utställningar | Leave a comment

Umeå – Bildmuseet

När man besöker jazzfestivalen i Umeå måste man förstås också turista lite. Umeå har kvar massor av äldre välbevarad träbebyggelse som jag antar är uppförd efter den senaste branden nån gång på 1800-talet. Gatorna är breda och hela staden ganska utbredd. Några skyskrapor som bryter av mot låghusbebyggelsen har poppat upp sen jag var här senast – Umeå ska ju bli Kulturhuvudstad nästa år, så det byggs mycket just nu.

Bildmuseet från 2012 ligger vackert vid älvstranden tillsammans med Konsthögskolan, Designhögskolan och Arkitekthögskolan. Museibyggnaden är ritad av Henning Larsen Architects i samarbete med White. Museet i sju våningar har en fasad av vertikala träläkt i furu eller gran. Jag tycker det är ett lyckat val. Det ska väl föreställa lokalt material. Interiören är modern helvit museiestetik, jättestora salar. Det ger nästan intryck av att vara mer utrymme än man riktigt klarar av att fylla ut. På Whites hemsida (länk ovan) finns ett bildspel med byggnaden.

Den pågående utställningen ”Theatrical Fields” består av videoinstallationer från olika länder, filmer som inspirerats av teater. Just det temat är tyvärr inte i min smak. Jag får alltid lite myrkrypningar av att sitta och titta på en ändlös konstvideo på hög abstraktionsnivå där egentligen ingenting händer. Om man någon gång råkar fatta vad det egentligen handlar om rör det sig ändå oftast om något för mig ointressant.

Rent tekniskt har ändå videokonstfilmerna utvecklats starkt från svart-vita suddiga 14-tumskärmar som var det vanliga visningsformatet för inte så många år sedan till stort format på duk. Oftast finns numera också bänkar att sitta på och de flesta filmerna på Bildmuseet visas i eget rum. En kul sak var att i en av visningslokalerna uppmanades man att gå rätt igenom filmduken. Det visade sig att det fanns en osynlig skarv i duken och på andra sidan kommer man ut mitt i en annan pågående film. Det ska väl uppmana till nån slags medagerande.

Den här utställningen kanske kan ha betydelse för någon student på de kringliggande konstnärliga högskolorna och det är väl också syftet, utanför den slutna konstvärlden lär den väl knappast göra något avtryck.

Största behållningen av Bildmuseet vid just det här besöket var ändå lekhörnan. Kanske var den menad mest för barn, men det fanns entusiastiska unga pedagoger där som gärna tog sig an även gamla farbröder som ville lära sig göra animerad film. Det finns en hel sal med ipads fastspända i en finurlig ställning som gör att man bekvämt kan fota av teckningar eller föremål och med hjälp av ett enkelt animeringsprogram få rörliga bilder.

Museet har också en liten museishop och en utmärkt restaurang med överkomliga priser.

Andra bloggar om , , , , ,

Posted in arkitektur, konst, samtidskonst, utställningar | 2 Comments

Samlingsutställning 30×30 på Upplands Väsby konsthall

Jag deltar med en triptyk i akryl på Väsby konsthalls samlingsutställning 30×30 som pågår fram till den 17 november. Utställningen hade vernissage redan lördagen 26 oktober, men den missade jag på grund av resa. Här nedan är mitt bidrag. Bilderna är klickbara!


”Tiden I”

”Tiden II”

”Tiden III”


30×30-utställningen på Väsby konsthall.

Andra bloggar om , , , ,

Posted in mina bilder, utställningar | Leave a comment

Umeå Jazzfestival 2013

Lite sent kommer här några intryck fån årets jazzfestival i Umeå som jag besökte 25-26 oktober.


Uite

Uite står för Umeimpro Teachers Ensemble. Alltså lärare i improvisationsmusik. Bandet med sju musiker inkl nyckelharpa, sax, piano o vokalissa spelade enkla stycken med både rytm o melodi men ändå med ett alldeles eget uttryck.


Lyöstraini

Lyöstraini betyder “träd av ljus” på älvdalsmål. Bandet består av Lena Willemark, sång och fiol, Anders Jormin, bas och Karin Nakagawa på 25-strängad japansk koto. Höjdpunkten för min del var några stycken med Lena Willemarks kölning och Karin Nakagawas koto. Rent magiskt. Bandet kom direkt från Japan där man med viss bävan uppträtt med den udda kombinationen. Koto är ju ett instrument med tusenåriga traditioner i Japan och Karin Nakagawa är virtuos på instrumentet. Men man fick klart godkänt av Karins lärare.


Stevie Wonder Xperience

Stevie Wonder Xperience med bland annat Mats Öberg på keyboard var också en upplevelse. Högt tryck på dansgolvet.

Samuel Blaser Trio spelade den typ av kaotisk, disharmonisk 70-talsjazz som för många år sedan fick mig att bestämma mig för att jazz är olyssningsbart. Synd för det finns ju så mycket annan jazz som jag av den anledningen valt bort under flera decennier.


Angharadensemblen. Slagverkaren sitter på golvet, tyvärr skymd

Angharadensemblen var en av dessa osannolika upplevelser som man bara möter på t ex Umeå jazzfestival. Minst sagt udda ljudbild. Men kul. Dimitra Lazaridou på Cittra skapade en elektronisk bakgrund med hjälp av en massa konstifika föremål som placerades på strängarna, Angharad Davies på violin och Axel Dörner trumpet frambringade de mest osannolika läten man kan föreställa sig på sina respektive instrument. Henrik Olsson på slagverk och elektronik fyllde på med diverse sågande och filande på plåtbunkar, plastslangar och diverse föremål som normalt inte hör hemma i musikvärlden. Inget man önskar sig på CD direkt men kul att uppleva live.


Gunhild Carling med Lars Enmarks stora styrka

Lars Enmarks stora styrka förgylldes av tre duktiga vokalister, men framför allt av Gunhild Carling. Jag såg henne på slottets borggård nyligen när kungen 40-årsjubilerade som regent. Pekka Heino presenterade vid det tillfället Gunhild Carling som “en alternativ energikälla”. Det är en träffande benämning. Hon är en entertainer av klass med en humor som tilltalar mig, men också en enormt skicklig sångerska och multiinstrumentalist, Ja dansare också förresten, hennes steppnummer drog ner applådåskor. Den kvinnan kan allt.

De stora berömdheterna som uppträdde på stora scenen i Idunsalen var alla för mig okända. De spelade i mina öron ett onyanserat jämnt flöde med på tok för hög volym. Vid Christian Scott Group då vi satt långt bak i den stora salen loggade min kompis mellan 92 och 100 decibel på sin ljudvolymsapp. Klart över gränsen för hörselskador alltså. Onjutbart och ointressant.

Undantaget på Idunscenen var de tre damerna Lynne Arriale piano, Claire Martin sång och Grace Kelly sax. Mycket bra musik, proffsigt framförd.

Fördelen med Umeå jazzfestival är att allt försiggår i Folkets hus som rymmer ett stort antal scener som man kan cirkulera mellan. Man kan höra sina favoriter och få glimtar av något nytt utan att behöva betala biljett för varje konsert.

Andra bloggar om , ,

Posted in musik | Leave a comment

Magnus Utvik: ”Med Stalin som gud – Tre tonår i en kommunistisk sekt”

Varför går man frivilligt med i en sekt? En miljö där allt i ens liv styrs av auktoritet och där lydnaden är obeveklig. Magnus Utvik har skrivit om just det, om sitt eget liv i KPS, Kommunistiska partiet i Sverige under några år på 1980-talet. Partiet har bara ett 50-tal medlemmar men anser sig vara Sveriges enda renläriga marxistisk-leninistiska parti, Stalin är Gud och Albanien himmelriket. Det är oerhört modigt och självutlämnande att skriva en sådan bok. Men Utvik gör det för att han måste, drygt 20 år efter att han lämnat partiet. Och han skriver bra.


Magnus Utvik: ”Med Stalin som gud – Tre tonår i en kommunistisk sekt”
Pocketförlaget 2011, 308 s.
ISBN: 9789186969554

Det är just beskrivningen av det här sektbeteendet som fick mig att vilja läsa boken. Vad är det som får en ung intelligent människa med normala uppväxtförhållanden att ge upp sitt liv, för att tro på något fullständigt orimligt? Att ge tionde till partiet och därtill sälja sina värdefullaste tillhörigheter för att partiet behöver pengar? Att ägna i stort sett all sin tid åt partiarbete och enbart umgås med ett fåtal partikamrater? Att ge upp allt och flytta dit partiet bestämmer? Att ta in information från enbart renläriga källor? Att i åratal gå genom livet med skygglappar för verkligheten?

Utvik försöker verkligen gå till botten med frågorna och ger en del svar. Det kunde lika gärna röra sig om en religiös sekt eller någon annan form av extremism, mönstret går igen. Vad var det då som fick medlemmarna i KPS att offra så mycket för en fullständigt stollig idé?

* Att vara en del av något större än jag själv
* Renheten i ideologin – ett slags religiös känsla som ger livet mening
* Att söka en position. känslan av utvaldhet
* Tron på historiens förutbestämdhet och att vilja vara på den segrande sidan
* Ensamhet

Partiprogrammet i koncentrat såg ut ungefär så här:

* Enpartistat
* Ateismen inskriven i konstitutionen
* Förbud mot spridning av religiös, borgerlig och revisionistisk propaganda
* Förbud mot porr, prostitution och droger
* Sund och begriplig konst på museerna
* Strejkförbud
* Arbetsplikt
* Röstplikt

Många självmotsägande punkter alltså. Varför röstplikt i en enpartistat? Varför strejkförbud i en arbetarstat?

Sund och begriplig konst på museerna? Hmm, var har vi hört det förut? Inte ens jag som är kritisk mot mycket i samtidskonsten vill förbjuda den. Till och med klottervandalen NUG bör få ställa ut sitt skräp. Fast egentligen borde han väl sitta inspärrad för vandalism av offentlig egendom.

Vi som upplevde den tid när bokstavsvänstern florerade som värst känner igen oss i boken. Men jag är lika frågande nu som då till den dragningskraft extremism kan ha på tänkande människor. Hur kan man med berått mod se fram mot massmord på en stor del av landets befolkning? Som om det skulle förvandlas till något helt annat bara för att man kallar det revolution! Hur kan man sluta tänka, hur kan man hänge sig åt detta tunnelseende?

Till slut tar ändå Magnus Utvik del av en del oberoende information. Han läser Robert Conquest redogörelse för Stalins utrensningar vid Moskvarättegångarna på 1930-talet. Han läser också ”Lögnens renässans” av Kenth-Åke Andersson där det bland annat framgick att av 24 medlemmar i bolsjevikernas centralkommitté år 1919 överlevde bara en enda, nämligen Stalin. Övriga avrättades eller dog i några fall av andra orsaker. Uppvaknandet blir svårt för Magnus Utvik.

Andra bloggar om , , , ,

Posted in allmänt | Leave a comment

Stefan Zweig: ”Världen av igår: en europés minnen”

I dag när europasamarbetet gnisslar en aning passar det bra att läsa Stefan Zweigs memoarbok. Han hade säkerligen älskat ett Europa utan gränser, en union så sammanflätad att krig blivit otänkbart. Stefan Zweig föddes 1881 i Wien och tog sitt liv i Brasilien 1941 – långt innan tanken på ett enat Europa tagit fast form.

Zweig var en gång en av Europas mest lästa författare, idag så gott som bortglömd. Han var enormt framgångsrik och en sann internationalist med ett vittomfattande kontaktnät. En stor del av dåtidens kulturelit var hans nära vänner. När Hitler kom till makten förlorade han allt. Hans böcker brändes på bål och själv fick han tillbringa de sista åren av sitt liv som statslös flykting i England och Sydamerika.


Stefan Zweig: ”Världen av igår: en europés minnen”
Ersatz, pocket, 2013, 478 s.
ISBN: 9789187219382

Kontrasterna mellan livet i Wien, dåtidens kulturella huvudstad i Europa, i slutet av 1800-talet fram till 1914 – La belle epoque – och första världskrigets katastrof är hissnande. Valuta, räntor, ämbetskarriärer och familjebudget var stabila och förutsägbara under den förra perioden. Kriget förändrade allt. Kejsardömet liksom det Österrikiska imperiet bröt samman, inflationen gjorde allt sparande ens från en dag till nästa omöjligt, välstånd avlöstes av armod. Lika halsbrytande var kontrasten mellan de katastrofala politiska skeendena som följde på kriget och de lysande vetenskapliga, tekniska och intellektuella framstegen.

Zweig skildrar sin uppväxt i det trygga och stabila Österrikiska kejsardömet inte utan nostalgi med fokus på det bländande kulturlivet, men också med kritisk blick mot bland annat den tråkiga skolan och tidens dubbelmoral. Det blomstrande kulturlivet blir hans livsluft redan under gymnasietiden.

Jag började läsa boken främst av intresse för perioden före första världskriget. Hur denna lysande period kunde sluta i ett världskrig är obegripligt såväl för mig som för Stefan Zweig. Det finns naturligtvis förklaringar som människornas okritiska aningslöshet, tidens romantiska ideal osv. Men ändå!? Resten av boken är en minst lika läsvärd ögonvittnesskildring av en tid som visserligen blivit historia, men ändå är ständigt aktuell.

Mellankrigstiden var dock en i det stora hela lycklig tid för Zweig, den tid då han skördade sina största framgångar. Den goda perioden slutar i och med att han skrev librettot till Richard Strauss opera Die Schweigsame Frau 1933-34. Naziregimen kom i bryderi om att en världskänd tysk kompositör anlitat en judisk librettist. Skulle man godkänna eller förbjuda. Ärendet gick ända till Hitler själv och det slutade med en kompromiss. Man hade premiär och ytterligare en föreställning med Zweigs namn utsatt, därefter förbjöds verket sedan Gestapo avslöjat att Strauss hade beställt ytterligare ett libretto av Zweig. Richard Strauss avgick därefter som ordförande i Reichsmusikkammer.

Zweig reste till England 1934, men återvände till Wien några gånger under 1930-talet trots ökad oro och trakasserier. Vid den tyska inmarschen i Österrike 1938 befann han sig I England. Hans hem i Salzburg med bland annat en stor samling av memorabilia av berömda författare, kompositörer och konstnärer gick förlorad.

Boken innehåller många personporträtt i miniatyr av de berömdheter han umgicks med, Rainer Maria Rilke, Romain Rolland, Auguste Rodin, James Ensor, Sigmund Freud, Walther Ratenau, Richard Strauss och många andra.

Andra bloggar om , , , , , , , ,

Posted in 1800-1900-tal, böcker, historia - samhälle | Leave a comment

Lasse Berg: ”Skymningssång i Kalahari: Hur människan bytte tillvaro ”

Den här boken är en fortsättning på Lasse Bergs förra bok ”Gryning över Kalahari” från 2005 som gav en fascinerande framställning av evolutionen och människans ursprung. En del nya forskningsrön gör att historien om Homo Sapiens utvandring från Afrika och spridning över världen i den nya boken har senarelagts några 10000-tals år och preciserats en aning på ett intressant sätt.


Lasse Berg: ”Skymningssång i Kalahari: Hur människan bytte tillvaro”
Ordfront, 2012, 312 s.
ISBN: 9789170376474

Huvudbudskapet i den här boken är hur jordbrukssamhällets genombrott för ca tiotusen år sedan inverkat förödande på människans liv och hälsa. Författaren tar även i denna bok avstamp hos Sanfolket i Kalahari, den ursprungsbefolkning som ännu för få år sedan levde nästan helt opåverkade av omvärlden, precis som våra förfäder gjort i ett- eller tvåhundratusen år.

Lasse Berg menar att människan inte är anpassad för jordbrukssamhället och ännu mindre för ett urbant liv och att denna förändring från jägar- och samlarsamhället är orsak till i stort sett allt ont i världen. Och visst verkar skildringen av Sanfolkets idylliska tillvaro både fascinerande och charmerande. Man lever i små grupper på avgränsade boplatser där allt sker i kollektivets namn och under skämt och glädje och utan konkurrens. Allt delas lika.

Det finns förstås en poäng i det här med att människan inte är anpassad till en så radikal förändring i levnadssätt som jordbrukssamhället inneburit och de konflikter, ohälsa och andra olägenheter det medfört. Ändå blir jag inte helt övertygad om det lyckliga livet hos Sanfolket.

Berg berättar om Sanfolkets reaktion när en ung pojke lyckades fälla sitt första jaktbyte, en stor antilop som räckte till mat åt hela byn under åtskilliga dagar. För detta bidrag till det gemensamma hushållet fick inte pojken det beröm eller erkännande man kunde vänta sig. I stället trädde den lokala jantelagen i kraft och pojken fick veta att den stora antilopen inte alls var så märkvärdig och hans egen insats inte var mycket värd. Det var viktigt för bygemenskapen att ingen fick högre status och för höga tankar om sig själv. Pojkens självförtroende fick inte bli för stort. Kollektivet gick alltid före individen. Vem står i längden ut med att leva i ett sådant samhälle?

Resonemangen går på djupet med flitiga referenser till aktuell forskning. Så småningom blir dock framställningen ganska spretig och tar upp lite väl många aspekter av Lasse Bergs personliga syn på världen. Mycket är intressant och författaren vet mycket väl att en återgång till det lyckliga jägar- och samlarsamhället är omöjligt. Men jag kommer inte ifrån intrycket av att det är någon utopisk lyckodröm som hela tiden driver på resonemanget utan att det blir klart konkretiserat.

Andra bloggar om , , , , , ,

Posted in böcker | 6 Comments

Bodil Hedlund på Edsvik konsthall Väst

Bodil Hedlund är en av mina favoritkonstnärer. På utställningen på Edsvik konsthall finns både välkända motiv som skålarna i dimma och en del för mig nya. Gemensamt för många av målningarna är det lite drömlika. De uttrycker en slags längtan, kanske efter något ouppnåeligt. Särskilt tydligt är det förstås i motiven med staden som likt hägringar försvinner i dimman.


Vid vatten


Åttonde natten


Utblick

Africa – Hope

Bäst gillar jag stadslandskapen, men jag blir också fascinerad av målningarna som liknar fönsteröppningar på ett gammalt hus, en har det talande namnet utblick med små miniatyrer av stadshorisonter i öppningarna, en annan inblick. Hur den ser ut får du gissa! Spännande är också målningarna som påminner om en avflagnad vägg där näst intill oläsliga ord skymtar under färglagren.


Ogripbar

Ofattbar

På utställningen finns också målningar av huskupoler och av stridsflygplan. I en intervju säger Bodil Hedlund att flygplanen liksom kupolerna är vackra och starka symboler för makt. Jag funderar ett tag på detta. Makt har en tvivelaktig klang idag, den ifrågasätts ofta. Varför då egentligen? Är maktlöshet bättre? Nej makten i sig är blind och oskyldig, det är hur den används som betyder något. Makten kan användas i goda eller onda syften. Resonemanget påminner lite om internets barndom, när det nya mediet fördömdes som omoraliskt och borde förbjudas eftersom det kunde användas till att sprida porr och våld och allehanda osedlighet. Ett verktyg kan möjligen vara farligt men kan det vara omoraliskt?

Utställningen på Edsvik konsthall pågår till den 13 oktober.

Andra bloggar om , , , , ,

Posted in konst, samtidskonst, utställningar | 4 Comments

Limes (5) – Varusslaget i Teutoburger Wald

Sista anhalten på resan längs Limes och sista museet blev ”Varusschlacht im Osnabrücker Land – Museum und Park Kalkriese”. Ja museet heter faktiskt så.

Jag skrev 2009 en bloggpost till tvåtusenårsminnet av detta slag mellan romare och germaner som troligen är det som haft allra störst inverkan på språk- och kulturgränser i Europa in i vår tid. Germanska stammar under ledning av Cherruskerhövdingen Arminius besegrade tre romerska legioner, ca 20000 man under ledning av ståthållaren i Germanien Publius Quintilius Varus. Man stoppade därmed på sikt rommarrikets planerade expansion österrut i Germanien. I stället upprättade romarna en fast gräns – Limes, först mest en markering, senare allt mer befäst.

Fortsatta erövringar gjordes visserligen, bland annat av Trajanus som lade till Dacien, nuvarande Rumänien till det romerska riket, med följden att rumäner numera talar ett romanskt språk. Men efterföljande romerska kejsare blev alltmer försiktiga och strävade framför allt efter att behålla de landområden man redan hade erövrat.

Den bok som jag refererade till i den tidigare bloggposten: Peter S Wells: ”Teutoburgerskogen. Slaget som stoppade Rom” fick jag nu anledning att läsa om. Den är riktigt bra, tyvärr slut på förlaget, men finns på engelska tror jag, eller kanske här. Boken ger mycket fakta om slagets för- och efterspel och ger en dramatiserad skildring av hur själva slaget kan ha gått till i praktiken, men också en hel del bakgrund om romarriket och germanerna vid tiden runt år 9 eKr. Så det var förstås spännande att nu få besöka platsen för slaget där ett museum och en park uppförts.


Museibyggnaden, konsekvent byggd som en rostig stålkonstruktion är ritad av de schweziska arkitekterna Annette Gigon och Mike Guyer.

Ett 40 m högt utkikstorn ger möjighet att få överblick över terrängen.

Man har sen länge via olika romerska författare vetat en hel del om slaget men inte förrän 1987 lyckats lokalisera själva platsen till en åker vid Kalkriese. Platsen är ordentligt plundrad, dels förstås av de segrande germanerna, dels under lång tid efter slaget så länge det fanns något att hitta. Sex år efter slaget besöktes platsen av Germanicus, som lät sina soldater begrava de stupade romarnas ben som ännu låg kvar på platsen.

Det som återstår av fynd från de arkeologiska utgrävningar som företagits är kanske för en lekman mest skräp. Metallrester, benknotor, en del mynt, slungstenar och pilspetsar och ett fåtal någorlunda hela föremål visas på museet. För arkeologiintresserade är det förstås ändå superintressant och utställningen är både kreativ och pedagogisk i sin strävan att visa vad som skedde år 9.


Den romerska ansiktsmasken som hittats på slagfältet har blivit museets symbol.

Ansiktsmasken i original. Den är av järn, men har haft en beläggning av silverplåt som dock avlägsnats av en segrande german.


Med små figuer av legionärer och trossvagnar har man åskådliggjort hur mycket folk tre legioner egentligen omfattade, den böjda montern slingrar sig en bra bit genom lokalen.

En legion bestod normalt av ca 6000 man plus tross och en del ryttare. Figurerna i montern går många man i bredd. Så kan det inte ha gått till på vägen genom Teutoburger Wald, kolonnen måste ha varit flera kilometer lång.


Romerska soldater med utrustning som de burit vid tiden för slaget

Utsikt över en del av slagfältet


Vägen som de romerska legionerna tog är täckt med rostiga järnplåtar, en del med text.

Texten på denna första plåt berättar om upptäckten av platsen för slaget

Fredstecken utanför museibyggnaden

Att berätta om tyska/germanska militära segrar är fortfarande känsligt. En utställning utanför museet kallad ”Från fälttecken till fredstecken för Europa” använder museets symbol, den romerska ansiktsmasken som fredstecken i gestalt av Europas länder.

Artiklar i serien Limes:
1 – Saalburg
2 – Mainz
3 – Romersk upplevelsedag i Hunzel och Berg
4 – Trier
5 – Varusslaget i Teutoburger Wald

Andra bloggar om , , , , , , ,

Posted in antiken, historia - samhälle | 2 Comments

Limes (4) – Trier

Trier (Augusta Treverorum) som ligger vid Mosel nära gränsen till Luxemburg är en av Tysklands äldsta städer, grundad omkring år 16 fKr eller enligt mytologin långt tidigare. Staden hade sin storhetstid omkring 300-talet då den bland annat var residens för kejsar Konstantin den store.


Karta över Augusta Treverorum under senantiken. Klicka på bilden för interaktiv förstoring på Wikimedia!


Trier under antiken med amfiteater och kapplöpningsbana i förgrunden. Modell på Landesmuseum Trier


Vy över Trier idag


Porta Nigra

Porta Nigra från 100-talet eKr var en av fyra stadsportar till Trier under antiken. Den ombyggdes flera gånger och har använts som kyrka och kloster. 1802 beordrade Napoleon Bonaparte att byggnaden skulle återställas i sin ursprungliga form.


Kaiserthermen, det kejserliga badet.

Den kejserliga badanläggningen Kaiserthermen var en av flera bad i Trier under senantiken. Kejsarbadet var inte det största men ändå väl tilltaget. Det byggdes om till kaserner redan under antiken.


Kejsarbadet. Vy över palestran – yta för gymnastik som tillhörde badanläggningen, numera arkeologipark.


Det mest suggestiva vid kejsarbadet är ändå de många underjordiska tunnlarna för vatten och avlopp.


Trier. Römerbrücke

Den första versionen i trä av den romerska bron (Römerbrücke) över Mosel grundlades år 17 fKr. Den har daterats genom dendrokronologisk undersökning av bevarade grundläggningspålar. Den nuvarande bron med stenfundament uppfördes mellan 144-152 eKr.


Järnskodda träpålar från den första Römerbrücke på Landesmuseum Trier. Pålgrundläggning har gamla anor!


Modell av Römerbrücke på Landesmuseum Trier


Konstantins basilika

Konstantins basilika eller Aula Palatina byggdes omkring 310 eKr som tronsal för kejsar Konstantin den store. Den lär vara den största bevarade hallbyggnaden från antik tid och används nu som evangelisk kyrka. De kala helt odekorerade tegelväggarna är effektfulla och ger en fin rumskänsla.


Konstantins basilika – interiör


Antika samlingar i Landesmuseum Trier


Golvmosaik

På Landesmuseum Trier kan man se en föreställning med ljus och ljud som får de antika stenmonumenten att leva och figurerna att tala. Mycket suggestivt!


Antik ljusshow på Landesmuseum Trier


Färgläggning av reliefer och skulpturer med ljus

Den här tekniken med att återge skulpurer och reliefer deras ursprungliga färgläggning och göra sten ”rörlig” tror jag användes första gången i antika sammanhang när Augustus fredsaltare Ara Pacis i Rom visades upp i färg för några år sen.

Artiklar i serien Limes:
1 – Saalburg
2 – Mainz
3 – Romersk upplevelsedag i Hunzel och Berg
4 – Trier
5 – Varusslaget i Teutoburger Wald

Andra bloggar om , , , ,

Posted in antiken, historia - samhälle | Leave a comment

Limes (3) – Romersk upplevelsedag i Hunzel och Berg

Limes är idag en mycket större angelägenhet för de områden i Tyskland som är berörda av världskulturarvet än vad jag föreställt mig. Jag förväntade mig mest bortglömda ruiner och museisamlingar, men det visar sig att också befolkningen på den 550 kilometer långa sträckan längs Rhen är tydligt engagerade i det romerska arvet i gränsområdet, även om det ligger bortåt två millennier bakåt i tiden och till stor del var konfliktfyllt.


Hunzel

I de två närliggande små byarna Hunzel och Berg ordnas för sjätte året i rad ”Römishe Erlebnistag”, med tal av borgmästaren själv iklädd toga och gyllene lagerkrans. Blåsorkestern spelar och de sammanslagna körerna från Hunzel och Berg framför en nyskriven ”Limesvisa” iförda romerska dräkter. De sjöng om ”Römer und Germanen” och visan verkade handla om fred och samförstånd.



Borgmästaren i Hunzel


Kören sjunger en visa om Limes. Det lät mycket bra.

Därefter dök en grupp hiskeligt utstyrda germaner upp på scenen på bytorget och framförde en nidvisa om ”Varus schlechte Legionen” – hejdlös buskis. Tyvärr räckte inte min haltande skoltyska för att uppfatta så mycket av texten. Men det handlade i varje fall om Varusslaget i Teutoburget Wald mellan romare och germaner år 9 eKr, mer om det i en senare bloggpost.


Germaner på scenen

På den dryga kilometern som skiljer byarna Hunzel och Berg hade man med små röda flaggor rakt över åkrar, hus och vägar markerat var gränsen Limes en gång legat. Platsen för ett numera försvunnet vakttorn var också utmärkt i terrängen liksom läget för ett ganska stort kastell, idag helt osynligt för ögat.


Det fanns också ett ambitiöst och varierat program med romaranknytning på många stationer på promenadvägen mot grannbyn Berg, bl a fackarkeologer som svarade på frågor och en skärmutställning om romartidens odlingar och växtsorter i området samt uppvisning av gladiatorer. I Berg serverades lunch på “Römerbraten” från ett av marknadsstånden.


En av stationerna på vägen mellan Hunzel och Berg


Romersk stridsvagn med besättning

I närliggande byn Pohl finns ett helt rekonstruerat kastell med vakttorn. Anläggningen var dock stängd eftersom den kohort ”romare” som hörde hemma i kastellet var i Hunzel för att uppträda den här dagen.


Medlemmar av kohort XXVI från Pohl på marsch till Hunzel under ledning av en centurion. I täten hornblåsaren cornicen och standarföraren signifer. Centurionen kommenderar på latin.


Bevakningstorn och kastell i Pohl

Limes i Tyskland är inte bara en fråga för kulturmyndigheterna. Det är uppenbart för den som besökt någon av de många aktiviteter som anordnas av folk som bor utmed det 55 mil långa minnesmärket och vill påminna om att denna del av Tyskland en gång var en del av Romarriket. Men tyskarna har distans och ser på historien med glimten i ögat, säkert också med lite stolthet över det kulturarv man förvaltar.

Artiklar i serien Limes:
1 – Saalburg
2 – Mainz
3 – Romersk upplevelsedag i Hunzel och Berg
4 – Trier
5 – Varusslaget i Teutoburger Wald

Andra bloggar om , , , , ,

Posted in antiken, historia - samhälle | Leave a comment