Identitetspolitik

Identitetspolitiken är en av de egendomligaste av nyvänsterns alla underliga påfund under senare tid. Att identifiera och särskilja människor med avseende på kön, ålder, ras, härstamning, bostadsort, sexuella preferenser eller annat har jag svårt att se som annat än en ny form av rasism. Något jag trodde bara extremhögerns identitärer ägnade sig åt. Men tydligen är det inte så enkelt.

Torbjörn Elensky skriver i dag i SvD en intressant understreckare om identitetspolitiken: “Mörka krafter kan kapa upplysningsarv” Elensky har också tidigare förra året skrivit en replik i Expressen “Lika barn leka bäst” riktad mot Aftonbladets kampanj “Vi gillar olika”. Mer om identitetspolitik i SvD 20141227 av Thomas Engström: “Identitetspolitik är en välfärdssjukdom”. Håkan Lindgren anknyter också till ämnet i SvD 20141027: “Hur svensk kultur reducerades till gnäll”.

För mig har det alltid varit självklart att individen måste gå före kollektivet, och man måste benhårt hålla på principen lika rättigheter för alla. Individen är alldeles för komplex och föränderlig för att kunna stoppas in i kollektiva fack där ens intressen anses kunna företrädas. Nyvänstern ser det förstås inte så – och det kommer att skapa ökade spänningar, underblåsa hat mellan grupper och i förlängningen i värsta fall leda till katastrof. Vill man verkligen ha det så? Ja tydligen.

Jag börjar faktiskt tro att Stephen Hicks har rätt i sin tes att Postmodernismen (och därav identitetspolitiken) är en slags besvikelsereaktion av nyvänstern till följd av socialismens kollaps – så som han lägger fram det i sin bok ”Postmodernismens förklaring

Se även Susanna’s Crowbar: ”Från marxism till identitetspolitik

Andra bloggar om , ,

Posted in allmänt, historia - samhälle, samhällsdebatt | 1 Comment

Mr Turner

Det första som slår mig med Mike Leighs film Mr Turner är den minutiösa scenografin. Jag tror aldrig jag sett en kostymfilm som så övertygande förflyttar åskådaren till en annan tid. Kanske är det också något med ljuset som har en klang av tidigt 1800-tal, eller möjligen en ton av Turners måleri? Också språket förstås, sättet att tala, föra en konversation, fast den i rollfiguren Turners fall mest består av grymtningar.


Timothy Spall som Mr Turner

Joseph Mallord William Turner (1775-1851) Självporträtt 1798

Mycket har nog att göra med rollbesättningen, här finns knappast ett enda snarfagert ansikte – ofta ser ju skådespelaren mycket bättre ut än det original som ska avbildas. Här är det snarast tvärtom, Timothy Spall har ingen större likhet med Turners självporträtt som ju avbildar en rätt fager ung man, fast han i filmen förstås ska vara betydligt äldre. Ändå tycker jag Timothy Spall är perfekt i rollen som den komplexa karaktären Turner, Spall bär upp mycket av filmen, resten består nog till stor del av de otroligt vackra scenerierna, både landskap och miljöer.

Några av de målningar som omnämns i filmen:
(Bilderna är klickbara)


The Fighting ”Temeraire” tugged to her last berth to be broken up, 1838

Snowstorm, 1842

Slavers throwing overboard the Dead and Dying – Typhon coming on, 1840

Rain, Steam and Speed 1844

I en intervju i SvD nyligen säger Timothy Spall att han förberett sig för rollen som Turner genom att läsa allt som skrivits om konstnären och dessutom lärt sig måla – Spalls version av ”Snöstorm, ångbåt vid hamnmynningen” hänger nu i hans vardagsrum. Och visst fångar Spall Turners motsägelsefulla karaktär på ett trovärdigt sätt. Kul också att se Joshua McGuires nidbild av konstkritikern John Ruskin. Ett flertal andra kändisar från tidigt brittiskt 1800-tal figurerar också i filmen, som John Constable, drottning Victoria med prins Albert m fl. En stark rollprestation tycker jag också görs av Dorothy Atkinson som den stackars tjänstekvinnan Hannah Danby.


”Turner varnishing”, Thomas Fearnley, 1837

John Ruskin, självporträtt, 1861

Antagligen är det inte en slump att filmen kommer nu, samtidigt som en stor utställning om Turners sena måleri pågår i London. Utställningen på Tate Britain slutar redan den 25 januari 2015 och köerna lär vara timslånga. Annars hade det kanske varit värt en Londonresa för att se utställningen.

Recensioner:
Jeanette Gentele i SvD
Mårten Blomkvist i DN

Posted in film och TV | Leave a comment

Julkonsert på Dramaten med Romeo & Juliakören 2014

Det finns några julkonserter som är ett absolut måste för att den rätta julstämningen ska infinna sig, som julkonserten i Matteus kyrka, och den numera tyvärr insomnade Jul i Folkton. Den tredje oumbärliga julkonserten är Romeo & Juliakören på Dramatiska teatern i Stockholm.

Årets version som jag bevistade idag måste vara en av de bästa hittills. Öppningsscenen med en magnifikt komponerad scenbild med bebådelsen fick mig att tappa andan. Vackert som en tidig renässansmålning. Smart också att använda 1800-talskostymering, det förstärker julstämningen.

Sen fortsatte det med underskön sång på ett antal olika språk från olika tidsepoker med verk med anknytning till julen. Det märkliga med kören – utöver att den sjunger som änglar – är den precisa avvägningen mellan allvar och ironi, där den mästerliga skönsången till och från ackompanjeras av farsartat agerande. Så skickligt, så kul. Stjärngossenumret var i år vridet ännu ett snäpp och på något sätt lyckas kören göra full musikalisk rättvisa åt de klassiska sångerna samtidigt som publiken nog allra helst bara vill gapflabba.

Den som har tur kanske fortfarande kan få biljetter till 22, 26 och 28 december.

Andra bloggar om , , , ,

Posted in musik, scen och teater | Leave a comment

Kjell Westö: ”Hägring 38″


Kjell Westö: ”Hägring 38″
Månpocket 2014, 300 s.
ISBN: 9789175033488

Hägring 38 handlar om året 1938 i Helsingfors. Boken känns på ett lite obehagligt sätt dagsaktuell: extremismen tornar upp sig, de politiska konflikterna skärps, stormakterna rustar upp med vapenskrammel och propaganda. För mig är det framför allt tidsandan som fascinerar och skildringen av den finlandssvenska högreståndsmiljön i Helsingfors strax före Sovjetunionens invasion av Finland och vinterkrigets utbrott. Men de återblickar som ges på inbördeskrigets Finland runt 1919 är också tankeväckande, just för att de händelserna är så okända här i Sverige.

Men upplägget med herrklubben där åsiktsmotsättningarna så småningom leder till splittring, den modest liberala advokaten Thunes ojämna kamp mot reaktionära krafter, det spirande judehatet och våldet är insiktsfullt skildrat. Miljön med många detaljer och tidsmarkörer känns äkta. Och så förstås den mystiskt tystlåtna kontoristen fru Wiik. Spänningen blir närmast thrillerartad ju längre in i boken man kommer.

Den före detta östra rikshalvans historia är skamligt bortglömd här i Sverige. Vid läsningen av Kjell Westös bok kom jag att tänka på den utmärkta historiebok jag läste för några år sen: Robert Edwards: ”Finska vinterkriget”, Månpocket 2008. Den ger en bra bakgrund till Sovjets angrepp och följer skeendet både på detaljnivå och på nationell och internationell nivå.

Andra blogga om , , , ,

Posted in böcker | Leave a comment

Stig Fredrikson: ”Daterat Moskva : Rysslands väg leder bort”


Stig Fredrikson: ”Daterat Moskva : Rysslands väg leder bort”
Carlsson, 2010, 192 s,
ISBN: 9789173313032

Den här boken är visserligen några år gammal men den ger ändå en intressant bakgrund till de senare händelserna i Ryssland. Och det man anar i texten har också kommit att bekräftas av verkligheten. Stig Fredrikson sammanfattar intryck av den senare utvecklingen av det ryska samhället med viss betoning av Moskva där han under många år sedan 1970-talet verkat som journalist. Det är ingen optimistisk bild som målas upp, men inte heller alltigenom negativ.

Fredrikson som var nära vän med nobelpristagaren Alexander Solzjenisyn som han med stor risk för sin egen säkerhet hjälpte att smuggla ut manuskript till väst under 1970-talet får också med tiden en mer nyanserad syn på sin vän. Fredrikson har alltid uppfattat Solzjenitsyn som regimkritiker. Och visst var Solzjenisyn kritisk mot sovjetsystemet som hindrade honom från att ge ut sina böcker, men det visar sig att han var i lika hög grad kritisk till den västerländska demokratin. Han var rysk nationalist och positiv till sin vän Putin och dennes dröm om moder Ryssland.

Putinregimen väcker två frågor som återkommer i boken: Varför vågar inte Putin som uppenbarligen har stöd av en stor folkmajoritet lita på sitt eget folk? Och hur kan han idolisera och hylla Stalin som en ”effektiv ledare” samtidigt som han deltar i minneshögtider för offren för Stalins massmord och terror mot sitt eget folk? Fredrikson får inte detta att gå ihop. Och det är han knappast ensam om.

Boken kom ut efter Rysslands styckning av Georgien och annektering av Abchazien och Sydossetien, men före invasionen av Krim och de pågående försöken att kapa åt sig ytterligare delar av Ukraina. Men bilden av vad som skulle hända och vad som komma skall är likväl klar. Och den bilden bådar inte gott.

Den bild man får av Putin-Ryssland via media (bortsett från Aftonbladets kulturredaktion förstås) är väl för övrigt att landet är en i det närmaste fullt utvecklad fasciststat, alla ingående element finns ju där. Fredriksons bok motsäger tyvärr inte den bilden.

Men det är också intressant att ta del av Fredriksons iaktagelser av det dagliga livet i Moskva och de förändringar till det bättre som skett sedan 1970-talets sovjetsystem. Människorna verkar gladare. Styrkan i boken tycker jag är just att den bygger på författarens egna upplevelser.

Andra bloggar om , , , , ,

Posted in böcker, historia - samhälle | 1 Comment

Nu ska svenskundervisningen också slopas!

Tydligen är det inte nog med att lägga ner medelhavsinstituten. På undanskymd plats i regeringens budgetförslag meddelas att allt stöd till svenskundervisning utomlands ska dras in. Det påverkar 38000 elever vid utländska lärosäten och lär på sikt få till följd att svenskundervisning utomlands upphör.

Inte nog med att alliansregeringen drog in stödet till utländska studenter som vill studera i Sverige. Den nuvarande regeringen verkar vilja gå ännu längre och totalt isolera Sverige i den internationella forskarvärlden. Olle Wästbergs artikel i DN listar en del av konsekvenserna av en sådan politik.

Budgetförslaget om gratis entré till några statliga museer kostar 80 miljoner per år. Det nya förslaget om kultur i förorter ca 200 miljoner. Medan de indragna statsbidragen till medelhavsinstituten uppgår till 22 miljoner per år. Man kan ju bara hoppas att prioriteringar likt dessa är olycksfall i arbetet av en ovan regering. Om inte är det förskräckande.

Se även Bo Löfvendahl i SvD: ”Svenskundervisning i utlandet nästa offer i budgeten”.

Andra bloggar om , , ,

Posted in allmänt, historia - samhälle, samhällsdebatt | Leave a comment

Paris efter befrielsen 1944-49


Antony Beevor & Artemis Cooper: Paris efter befrielsen 1944-49
Historiska media pocket, 2014, 479 s,
ISBN: 9789175451862

Tre huvudproblem som enligt författarna berör Frankrike under perioden 1944-49 och även långt senare och som behandlas i boken är

    1) ”Fransk-franska kriget” under den tyska ockupationen och utrensningen som följde därefter av koloboratörer och anhängare av Vichy-regimen, alltså den del av Frankrike som under ledning av marskalk Pétain blev en samarbetsregim och i stort sett undgick ockupation.
    2) Den starka kommunistiska rörelsen och intelligentians beundran för Stalin och revolutionär hänsynslöshet.
    3) Frankrikes komplexa relation till Förenta Staterna.

Boken innehåller också avsnitt om ”Kapplöpningen till Paris” och den tyske befälhavaren i Paris General von Choltitz kapitulation. (Se för övrigt tidigare bloggpost om filmen ”Mannen som räddade Paris” – kanske inte helt historiskt sann i detaljerna men bra ändå)

Boken är bred i upplägget såtillvida att den behandlar historiska skeenden såväl som kulturliv, mode, skvaller, politik och enskilda mer eller mindre kända personer. Texten består bitvis av korta notiser, en eller ett par meningar som sällan anknyter till varandra. För mig blir det lite svårt att få något riktigt bra sammanhang i den aningen plottriga framställningen. Kaskader av namn, några kända, flertalet för mig okända figurerar på snart sagt varje sida, ibland i form av korta anekdoter. Mängden möten, banketter, cocktailpartys, restauranger som besöks av inblandade politiker, militärer och kulturpersonligheter är bitvis lite tröttande. Men visst får man kvardröjande intryck.

General de Gaulle verkar ha varit en arrogant, överkänslig och extremt tråkig person att ha som middagssällskap. Han verkade ha svårt att erkänna att det faktiskt var amerikaner och britter som ledde invasionen i Normandie. Jeane-Paul Sartre och Simone de Beauvoir liksom många av övriga kulturpersoner verkar ha varit fullkomligt förblindade av Stalin. Sartre lämnade visserligen kommunistpartiet men förblev kommunist. Med Picasso hade de Stalintrogna problem eftersom hans bild av en vit duva med olivkvist i näbben blivit internationell fredssymbol samtidigt som en kommunist omöjligt kunde få måla så pass fritt och abstrakt som partimedlemmen Picasso. Socialrealism skulle det vara, allt annat var rutten amerikansk imperialism.

Egendomligt nog verkar Frankrike ha blivit värre däran ekonomiskt efter ockupationen än under den, svälten var utbredd, strejker och upplopp vardag och en kommunistisk revolution sågs som en möjlighet. Skräcken för rysk ockupation var efter kriget också stark. Amerikanerna som i början av befrielsen hälsats som hjältar blev med tiden allt mindre populära, till stor del beroende på kulturkrockar och många krigströtta amerikanska soldaters dåliga uppträdande. Marshalhjälpen lindrade en del av känslorna när pengarna väl började strömma in. Mycket av boken, speciellt senare delen ger mer intryck av historiskt skvaller än analys, och visst är det kul att läsa också om sånt.

Paris efter befrielsen får fyra [****] poäng. Boken är bra men en kritisk redaktör skulle nog inte ha skadat.

Andra bloggar om , , , , , , ,

Posted in 1800-1900-tal, böcker | 1 Comment

Kulturskymning i budgeten

De svenska instituten i Rom, Aten, Istanbul och Kavalla kommer att läggas ner enligt regeringens budgetförslag. SvD 2014-10-24

Min spontana reaktion vid beskedet var att den här regeringen måste bort. Lite skattehöjningar hit eller dit, spelar inte så stor roll, om något blir alltför galet går det ju att rätta till vid nästa val. Men nedlagda institut är sannolikt en irreversibel åtgärd som kommer att sänka svensk antikforskning och arkeologi för alltid. Och framför allt känns det som en stark medveten markering mot den klassiska bildningen i allmänhet.

Arbetarrörelsen hade för hundra år sedan respekt för kunskap och bildning, något som med tiden vändes i sin motsats genom avskaffande av realexamen och studentexamen, erodering av lärarauktoriteten och införande av flumskola. Och på senare tid via postmodernistiskt avskaffande av vetenskapligheten på många universitetsinstitutioner inom humaniora och samhällsvetenskap.

Kanske vore det bättre med en minoritetsregering enbart bestående av (S)? Om man nu kan hoppas på att en skymt av bildningstänkande skulle kunna återuppväckas där? I varje fall måste den nuvarande regeringen bort snarast möjligt. Jag hoppas att budgetförslaget blir nedröstat.

Passa på att se utställningen om Pompeji på Millesgården innan den försvinner. Utställningen redovisar resultatet av svensk forskning i Pompeji under tio års tid. Tillfället lär aldrig återkomma.

Några reaktioner på regeringsförslaget:
Expressen: Bildning(S)föraktet ; ”Vi kan förlora en hel vetenskapstradition”
DN: Maria Schottenius: Korkat, regeringen!
Axess: Lägg inte ner medelhavsinstituten
Aftonbladet: Kulturskandal i höstbudgeten
Anna Brodow: Klassiska studier ur ett samtidsperspektiv
SvD: Carl Bildt: Ren talibanpolitik ; En skamlig prioritering
Minerva: Från gravölsstämning till uppror och en strimma av hopp

Till ovanstående bredsidor mot ansvariga statsrådet Helene Hellmark Knutsson kan läggas denna: Alice Bah Kuhnke har inte kompetens nog. Kulturskymning som sagt.

Skriv på namninsamlingen mot förslaget!

Andra bloggar om , , , , ,

Posted in allmänt, antiken, historia - samhälle, samhällsdebatt | 8 Comments

Ny akvarell: ”Pålsundet”


Akvarell: ”Pålsundet”, oktober 2014, ca 28×16 cm

Andra bloggar om ,

Posted in mina bilder | Leave a comment

Beethoven’s Eroica – symfonin som förändrade musiken

För ett tag sen spelade jag in ett TV-program från Axess med ovanstående titel. Det visade sig inte alls vara en dokumentär som jag trodde utan en spelfilm ”Beethoven’s Eroica – The day that changed the music forever” med Ian Hart i rollen som Beethoven. Jag blev ganska fascinerad av filmen som visade uruppförandet eller kanske snarare den första repetitionen av Beethovens 3:e symfoni år 1804 i slottsmiljö hos beställaren prins Lobkowitz med vänner.

Alla fyra satserna spelas av de livréklädda musikanterna, men det går inte till riktigt som på konserter idag – mycket intressant. Musikerna får öl och mat före och mellan satserna och alla verkar vara på gott humör. Dirigenten Beethoven i den mån han alls dirigerar vandrar lite ut och in i konsertsalen och hinner bl a med ett allvarligt samtal med sin själs älskade, den högättade Kirsten mm dramatik.

Det mest fascinerande är ändå minspelet hos den lilla publiken inför denna nydanande symfoni – den låter ju inte som Haydn! Mest begeistrade är förstås damerna i sällskapet. Starkt försenad dyker så den gamle Haydn upp och lyssnar noga. Efteråt svarar han på frågan vad han tyckte om stycket: ”det kommer att förändra musiken för alltid”.


Originaltitelsida till Eroica med den utsuddade dedikationen till Napoleon. Foto: Wikipedia

Symfonin var tillägnad Napoleon Bonaparte som Beethoven uppfattade som en frihetshjälte, men när han samma dag (enligt filmen) får veta att Napoleon krönt sig till kejsare ändrar han i vredesmod dedikationen.

Både gripande och romantiskt. En musikfilm helt i min smak.

Andra bloggar om , , , ,

Posted in film och TV, musik | Leave a comment

Mannen som räddade Paris – filmen om Raoul Nordling och General Dietrich von Choltitz

Volker Schlöndorffs film handlar om den svenske diplomaten Raoul Nordling (1882-1962) som enligt filmen lyckas övertala den tyske kommendanten i Paris General Dietrich von Choltitz (1894-1966), att inte förstöra Paris enligt Hitlers order. Von Choltitz har tillträtt sin tjänst i Paris i augusti 1944 just för det ändamålet.


Niels Arestrup som von Choltitz och André Dussollier som Nordling

Till stor del är det ett kammarspel som försiggår i Generalens kontor på Hotel Meurice, men ypperligt skådespeleri och hög spänningsfaktor. Framför allt är det ett intrikat moraliskt dilemma där von Choltitz valsituation ställs på sin spets på flera plan – bryter han Hitlers order kommer hans familj att mördas (Sippenhaft). Scenografin är bra utan sedvanliga överdrifter åt något håll som annars är vanligt i andra världskrigsfilmer. Några inklippta journalfilmer förstärker stämningen.

Filmen kom lägligt eftersom jag just nu håller på att läsa Anthony Beevor och Artemis Cooper: ”Paris efter befrielsen 1944-1949”. Raoul Nordling nämns i boken bara i en kort mening på sidan 52: “Den svenska generalkonsuln Raoul Nordling fick till stånd ett eldupphör med general von Choltitz, den tyske stadskommendanten i Storparis”. Att Nordling skulle ha någon inverkan på Choltitz beslut att trotsa Hitlers order att förstöra Paris nämns inte i boken. På sid 57 står bara att “Choltitz hade ingen lust att verkställa den ordern och vann därmed invånarnas eviga tacksamhet…


General Dietrich von Choltitz

Generalkonsul Raoul Nordling

Jag blir lite nyfiken på verklighetsbakgrunden till historien. Hur stor var egentligen Nordlings påverkan på Choltitz beslut? En källa är uppenbarligen Nordlings biografi med samma titel som filmen. Boken ska först ha dikterats eller berättats av Nordling för pariskorrespondenten Victor Vinde runt 1945, den kom dock inte att publiceras förrän, 2002 på franska ”Sauver Paris. Memoires du consul de Suède (1905-1944)” och på svenska 2004. Någon klar bild i just övertalningsfrågan framgår väl inte av boken men visst förhandlade Nordling med Choltitz, bl a om frisläppande av en stor mängd fångar som riskerade att avrättas eller deporteras.

Nordling fick flera höga utmärkelser i Frankrike för sina olika insatser under kriget. Vid Square Raoul Nordling i 11:e arrondissementet Paris finns uppsatt en plakett tillägnad Nordling.

Men varför nämns Nordling så knapphändigt i historisk litteratur och varför har ha fått en så undanskymd roll i Sverige? Kanske berodde det på hans självständiga handlande som kan ha trampat överordnade på tårna? I Nordlings biografi (s 160) uppges att han under ett besök i Sverige vintern 1945 blivit uppkallad till UD och i stället för den erkänsla han förväntat sig för att ha räddat tusentals människors liv vid frisläppande av fångar fick en utskällning för att ha handlat på eget bevåg och riskerat att ifrågasätta Sveriges neutralitet. Eller berodde det på inflytande av Franska kommunister som vid befrielsen av Paris betraktade varje form av kontakt med tyskar som förräderi, även sådant som skonade människors liv.

Recension av filmen i SvD

Understreckare i SvD 2014-09-18 av Johannes Heumann: ”Ny fransk skjuts åt svensk hjältesaga

Understreckare i SvD 2003-03-24 av Erik Pierre: “Svensken som fick tyskarna att skona Paris

Andra bloggar om , , ,

Posted in 1800-1900-tal, böcker, film och TV | 2 Comments

Lars Lerin på Lars Bohman Gallery

Lers Lerin är otroligt produktiv. Visst kan det gå fort att måla akvarell, men ändå – hur hinner han med? Och detta maniska detaljarbete! Men bilderna på Lars Bohman Gallery under titeln Arkiv har samma spänning som vanligt, lite vemod, en del skräck, döda fåglar och så förstås just arkiv, ett jättearkiv, det som är utställningens huvudnummer. Verket sägs ska spegla vår tids mani att dokumentera, idag förstås mest digitalt. I ett särskilt rum finns också foton från Brasilien, i en del fall akvarellerade.


Lar Lerin: ”Nosferatu” Akvarell 2012, 150×200 cm


Lars Lerin: ”Bibliotek” Akvarell 2012, 100×160 cm

Bilden visar vad jag kan se både exteriör och interiör av en byggnad samtidigt. Naturen tränger in i rummet. Något som jag sett tidigare hos Bo Larsson, t ex i Aska och Näver.


Detaljer av ”Bibliotek”


Svårt att på avstånd se att detta bara är en målning


Huvudverket ”Arkiv” är 24 meter långt (Foto: Lars Bohman Gallery)


Lars Lerin: ”Fönster mot gården” Akvarell 2014, 150×400 cm (detalj)

Lite mer som den vanlige Lars Lerin i den här bilden, fast mer människor.

Man häpnar förstås som vanligt över konstnärens teknik och den exakta känslan för proportioner, ljus, nyanser och detaljer. Allt verkar ha tillkommit med nån slags inre automatik. En del bilder på utställningen som serien ”Neverland” med bilder från ett nöjesfält med en slingrande berg- och dalbana tycker jag är mindre intressanta, kanske mest en övning för att se vad det går att göra av ett sånt motiv?

Andra bloggar om , , , , , ,

Posted in konst, samtidskonst, utställningar | Leave a comment