Idévärlden 3: ”Bildningsidealets uppgång och fall”

Del 3 av ”Idévärlden” på SvT2 som sändes i söndags 29/1 handlade om bildningsidealet.

Historieprofessorn Dick Harrison skrev 25 jan 2016 en uppmärksammad debattartikel i SvD: ”Högre utbildning är ett haveri”. Harrison fann sig nödsakad att underkänna 67 procent av studenterna på en kurs, men hans chef menade att universitetet inte hade råd att underskänna så många trots att de inte fyllde kunskapskraven. Man fick ju statliga pengar för varje godkänd student, inte för de underkända. Genomströmningshastigheten var viktigare än kunskap och bildning. Man får inte ställa krav, då går inte ekonomin ihop. Det är ett system som legitimerar snuttifierad lättja och okunskap. Harrison som intervjuades av Erik Schüldt i inledningan av programmet var arg, men framför allt rädd eftersom han såg hur det svenska utbildningsväsendet håller på att falla sönder.

Den efterföljande diskussionen kom tyvärr inte att beröra denna centrala fråga. De två ”opponenterna”, konstprofessorn Gertrud Sandqvist och filosofidocenten Lisa Folkmarson Käll verkade enbart ha ytterst studiemotiverade studenter. Varför har inte Harrison det?. Kanske skiljer sig rekryteringsunderlaget åt mellan de olika ämnena?

Diskussionen kom i stället att handla om vad bildning är och varför den är värdefull. Nog så intressant. Opponenterna ville gärna försöka provocera fram en motsättning mellan det klassiska bildningsidealet som väl brukar börja med antiken och Homeros osv och där ett mer eller mindre fastställt mål eller ideal figurerar och ställa det mot tolerans, öppenhet och den transformativa bildningsprocessen där det inte finns något färdigt kunskapsideal, ja kanske inte nån sanning heller. Man menade att klassisk bildning kan stöta bort många och att det är maktpositioner som bestämmer vad som är kunskap.

Nå nu blev det inte mycket av den motsättningen. Harrisons tes att nyfikenhet och kunskap är grunden för bildning, men att det också krävs öppenhet tycker jag är en bra grund att stå på. Opponenternas resonemang tilltalar mig inte, studier utan annat mål än att bli marinerad i relativism med Foucault och andra franska filosofer som lurar i bakgrunden. Varför kommer jag plötsligt att tänka på Trumps ”alternativa fakta”? Han hör väl inte hemma i denna bildade församling?

Uppdatering: Inger Enkvist berör det här problemet i sin kolumn i SvD 2017-01-28 ”Förstår de allvaret i det som händer?”. Jag citerar ett sycke ur kolumnen:
Slutligen undrar professor Emil Uddhammar den 26 januari varför de postmoderna förvånar sig över Trump och begreppet ”alternativa fakta”. I Sverige har postmodernismen erövrat en stor del av humaniora och samhällsvetenskap och lär ut att sanning inte finns. Universitetslärare påstår sedan decennier att vad som är sanning växlar beroende på identiteten hos den som yttrar sig. Speciellt lärarutbildningen påstår med speciellt eftertryck att var och en ”konstruerar” sin egen sanning och sin egen ”kunskap”. Just ordet ”kunskap” sätts inom citationstecken eller utelämnas. Skulle någon kritiker av lärarutbildningen våga nämna ordet kunskap möts denne, med Emil Uddhammars formulering, ”med roat överseende”.

Jag kan instämma i att en evigt bestående kanon inte fungerar, men det är praktiskt att ha något att utgå ifrån. Därför är det inte fel att känna till regentlängder, geologiska perioder eller bibelns innehåll. Men man måste reflektera vidare om sådana ämneskunskaper och fråga ”varför”. Jag tycker Harrison illustrerade det ganska väl med att räkna upp ett antal kvinnliga regenter som Sverige faktiskt haft men som raderats ur historien.

Men det där med genomströmningshastigheten och ekonomin stämmer faktiskt. Jag började läsa Statskunskap 1967. Vi var ett ganska stort gäng som hälsades välkomna till grundkursen av professorn – det enda tillfälle som vi såg till honom. Han började med att säga ”hälften av er som sitter här idag kommer inte att klara den här kursen”. Och han fick rätt. Men den åthutningen fick åtminstone mig att begripa att det ställdes krav, här gäller det att ligga i. Många år senare på 2000-talet läste jag humaniora på halvfart ett antal terminer. Lärarna var bra och engagerade men lektionerna fåtaliga och hemtentorna per e-post var bedrövligt enkla. Här märktes tydligt att genomströmningshastigheten blivit det viktiga. Så nog har det gått utför med bildningsidealet.

Idévärlden del 2 ”Gör negativt tänkande oss till bättre månniskor?
Idévärlden del 8 ”Nationalismen är livsfarlig

Andra bloggar om , , , , , , , , ,

Publicerat i film och TV, samhällsdebatt | Lämna en kommentar

Lawrence Alma-Tadema – At Home in Antiquity

Elizabeth Prettejohn m fl (red): ”Lawrence Alma-Tadema – At Home in Antiquity”
Prestel 2016, 239 s.

Lawrence Alma-Tadema (1836-1912) är inte särskilt känd i Sverige. Men runt om i Europa har man återigen börjat visas hans verk på utställningar. Vid det förra sekelskiftet var han ett världsnamn, ytterst produktiv och framgångsrik som få konstnärer. Han var överöst av priser, medaljer, pengar och hedersbetygelser. Fastän ursprungligen född i Nederländerna blev han 1899 adlad av drottning Victoria av England. Han var en av de viktigaste kulturpersonerna i Storbritannien. Efter första värsldskriget hade konstscenen förvandlats radikalt och Tadema föll i glömska.

Jag tycker det illustrerar hur snabbt trenderna ändras när det gäller smak och synen på konst. I Sverige för bara några år sen skulle Tademas måleri troligen bedömmas som värdelöst kitsch, helt omöjligt att visas upp annat än i smala konsthistoriska sammanhang. Men jag tycker mig idag se allt fler utställningar med naturalistiskt måleri i klassisk tradition, t ex Johan Patricny, Urban Larsson och Nick Alm. Och på Waldemarsudde visar man salongskonst. Skönheten och hantverket i konsten kanske är på väg tillbaka?

Lawrence Alma-Tadema: ”The Vintage Festival” 1870 [Wiki]

Det som först fick mig intresserad av Lawrence Alma-Tadema var hans motivval. Han målade nästan enbart motiv från antiken, framför allt Rom, men också Grekland och Egypten. Han gjorde ytterst noggranna undersökningar av miljöer, dräkter och föremål och gestaltade med oklanderlig teknik i sina bilder vardagsliv och fest som det kan ha upplevts i den antika världen. En slags kombination av konst och arkeologi. Hans förkärlek för och noggrana studier av hur man målar marmor var berömd. Tademas målningar inspirerade senare scenografin i filmer som Ridley Scotts Gladiator. Tadema själv målade dock inga våldsamma scener, inga gladiatorer eller legionärer på slagfälet, hans bilder var snarast drömskt romantiska.

Lawrence Alma-Tadema: ”Expectations” 1885 [Wiki]

Lawrence Alma-Tadema: ”The Roses of Heliogabalus” 1888 [Wiki]

Lawrence Alma-Tadema: ”Sapfo och Alcaeus” 1881 [Wiki] Tadema var inte bara förtjust i marmor, han tyckte speciellt om den halvcirkelformade bänken exedra som förekommer på många av hans målningar

Lawrence Alma-Tadema – At Home in Antiquity är egentligen en katalog till utställningen med samma namn i Fries Museum, Leeuwarden, Nederländerna 2016-10-01 — 2017-02-07 och i Belvedere, Wien 2017-02-24 — 2017-06-18 samt i Leighton House Museum, London 2017-07-07 — 2017-10-29. Boken innehåller förutom ca 250 bilder en utförlig biografi samt kortare artiklar om olika aspekter av Tademas måleri. Dessutom finns avsnitt om Tademas hustru Laura och dotter Anna som båda var konstnärer. Familjen Alma-Tademas spektakulära bostäder/ateljeer i London: Townshend House och Growe End Road behandlas också.

Sir Lawrence Alma-Tadema. Självporträtt 1896 [Wiki]

Laura Teresa Alma-Tadema [Wiki]

Anna Alma-Tadema Självporträtt [Wiki]

Anna Alma-Tadema – Sir Lawrence Alma-Tadema’s Library in Townshend House, London [Wiki]

Lawrence arbetade också med teaterscenografi. Med sitt praktiska handlag och sinne för autenticitet gjorde han scenografi för flera uppsättningar av klassiska pjäser som t ex Coriolanus. I kapitlet ”Second life of Alma-Tadema” påvisas hur hans måleri påverkat filmer med antika teman. 1913, ett år efter Tademas död kom Enrico Guazzonis Quo Vadis?. Redan tidigare hade Guazzoni skapat kortfilmer med antikt tema som Agrippina (1911). Louis Feuillade gjorde 1911 Le Fils de Locuste (In the days of Nero) och 1911 L’Orgie romaine (Heliogabalus, Tyrant of Rome). En serie Hollywoodproduktioner av ”sandalfilmer” har också hämtat inspiration från Alma-Tadema. Och förstås Ridley Scotts Gladiator (2000).

Lawrence Alma-Tadema: ”A Roman Lover of Art” 1868 [Wiki]

A Roman Lover of Art är som en scen ur en film. Djupet i bilden: man sitter i atriet med impluvium i förgrunden och uppe till vänster skymtar en solbelyst peristyl. Konstälskaren lutar sig mot ett tungt marmorbord, ett cartibulum som vilar på stöd i form av bevingade lejon, gripar. På en pedistal med ett vattensprutande lejongap står en dansande satyr, på ett fällbart bord av brons står den skulptur som åskådarna betraktar. Allt är arkeologiskt material som användes av Tadema, sådant som senare kom att bli förebild för filmskapare. Ivo Blom som författat kapitlet om Tadema som inspirationskälla för filmer menar att om Tadema fötts några decennier senare kunde han lika väl ha blivit filmskapare. Hans engagemang som scenograf och kostymör för teatern visar hur han faktiskt tog steg i denna riktning.

Lawrence Alma-Tadema – At Home in Antiquity är intressant och väldisponerad, den ger en god uppfattning om Tadema och hans tid.

Adlibris, Bokus, CDON

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i 1800-1900-tal, antiken, böcker, konsthistoria | Lämna en kommentar

Gör negativt tänkande oss till bättre människor?

I söndags 22/1 sändes andra delen av “Idévärlden” på STV2 med Eric Schüldt som programledare och Ida Hallgren som ”svarande”. Hon är filosofidoktorand och håller kurser i negativt tänkande. Programmet handlade om just det: negativt tänkande, alltså i motsats till positivt tänkande, det som är påbjudet och förhärskande i hela västerlandet. Jag antar att det lika gärna kan kallas pessimism kontra optimism.

Det blev en intressant diskussion med Johan Norberg och Martin Nyström som opponenter, båda positiva ja-sägare. Det kom bra argument från båda håll. Under diskussionen mest kanske från ja-sidan, beroende på att Hallgren redan fått lägga fram sina teser under det inledande samtalet med Eric Schüldt. Kanske man kom till viss enighet genom att i stället för negativt eller positivt tänkande framhålla vikten av kritiskt tänkande. Jaet och nejet är sammanflätade.

Ett citat av Johan Norberg värt att lägga på minnet:. “Man blir lycklig av pengar om man ger bort dom”.

Public service ska ha beröm för att man ger plats åt en sån här programserie, med kvalificerade deltagare, bra debattklimat och intressanta ämnen. Eric Schüldt är perfekt som programledare. Trots det lite akademiska upplägget var det inga svårigheter att hänga med i resonemangen. Som debattprogram är skillnaden avgrundsdjup mot det vi annars så ofta får se, dvs program där ett antal uppjagade människor pratar eller skriker i munnen på varandra så inget alls går att uppfatta.

Ämnet kom mig att tänka på Stjernfelt & Thomsens Kritik av den negativa uppbyggligheten. Den handlar förstås mest om negativismen inom konsten. En annan association leder till några böcker om den introverta personlighetstypen, som ofta brukar vara pessimistisk, t ex Linus Jonkman: ”Introvert. Den tysta revolutionen” eller Susan Cain: ”Tyst : de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns

Idévärlden del 3 ”Bildningsidealets uppgång och fall
Idévärlden del 8 ”Nationalismen är livsfarlig

Andra bloggar om , , , , , , ,

Publicerat i film och TV, samhällsdebatt | Lämna en kommentar

Liljevalchs vårsalong 2017

Vårsalongen 2017 är som vanligt en av årets höjdpunkter för den som är intresserad av bildkonst. Mycket måleri, en del collage, textil, akvarell och märkliga fantasieggande skulpturer. Liljevalchs tillfälliga lokaler på Malmskillnadsgatan 32 är knökfulla av besökare även vardagar, så nog är vårsalongen uppskattad . Och med all rätt. Ännu finns utrymme för bilden och hantverket i konsten. Så bra!

Några av mina högst personligt valda favoriter:


Anders Lönn: ”Vasallparken 2″
Den här målningen lyser det verkligen om


Siri Elfhag: ”När elmasten föll 1″
Jag kommer att tänka på John Bauer i trollskogen. Sagolik stämning.


Eva Lindgren
Ett av två stora, fint detaljerade stadslandskap av Eva Lindgren. Kanske kan man se det som en slags nostalgi i förväg, en dokumentation av Stockholms skyline i början av 2000-talet, innan stadens centrum hunnit bombarderas sönder av anskrämliga skyskrapor. För visst kommer det att bli så? Allt nytt måste ligga i city och kommer man att kunna motstå de fantastiska penningsummor det handlar om?


Morgan Stenman: ”Söndagspoet”
Jag gillar både akvarell och collage. Här finns båda på en gång!


Malin Persson: ”Holländargatan 1″
Malin Persson känner jag igen från tidigare utställningar. En gata med sekelskifteshus. Så vackra fasader. Det behövs så lite, aningen utsmyckning bara så bildas skuggor och ytan kommer till liv. Det har Malin Persson fångat på sina bilder.


Josefin Lindskog: ”150518”
En del fina teckningar finns också på vårsalongen. Bland de bästa är två blyertsteckningar av Josefin Lindskog, båda med henne själv som modell, i aningen övernaturlig storlek.

Andra bloggar om , , , , , ,

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | Lämna en kommentar

Dmitrij Gluchovskij: ”Future”

Dimitrij Gluchovskij: ”Future”
Coltso 2016, 660 s.

Vad händer när människor blivit odödliga och befolkningen i Europa uppgår till 120 miljarder? Det är huvudscenariet i Dmitrij Gluchovskijs ”Future”. Odödligheten bygger på idén att man lyckats manipulera telomererna i våra kromosomer, de som styr åldrandet. Genom injektion av ett vaccin så avstannar åldrandet i 30-årsåldern i Gluchovskijs dystopi. Följden blir naturligtvis en galopperande folkökning med tillhörande trängsel, resursbrist och andra problem. Att vara fetlagd, slapp i hullet, puckelryggig eller hjulbent är en skam. Det enda som är mer skamligt är ålderdom. Europa har växt ihop till en enda sammanhängande storstad med ett rutnät av kilometerhöga skyskrapor, snabba kommunikationer, men knappast någon natur.

Scenariot är skickligt ihopplockat, men det är verkligen en dystopi för ”När livet är oändligt långt blir meningen snabbt en bristvara”. Barnafödande är strängt förbjudet, men man kan via lagen om val, ändå skaffa ett barn. Det medför dock att en av föräldrarna blir injicerad med ett antivaccin som motverkar odödligheten och begränsar den återstående livslängden till maximalt 10 år. Barnen tas om hand och får växa upp i ett koncentrationslägerliknande internat, där de via sadism och pennalism fostras till känslokalla mördare. Det är nämligen dessa barn som senare ska utgöra den Falang av Odödliga som ska svara för injiceringen av dödsvaccinet i människor som olovligen skaffar barn. De odödliga ikläds masker föreställande den grekiska guden Apollon.

Huvudpersonen 717 eller Jan Nachtigal 2-T är en av dessa odödliga med Apollonmask. Via en rätt invecklad historia med många inblandade rullas handlingen framåt, dock i mitt tycke lite väl omständligt. Boken är trots idérikedom och bra språk i god översättning med sina 660 sidor på tok för lång. I mitten svalnar mitt intresse efter långrandiga replikväxlingar och väl mycket eländesbeskrivningar. Men det tar sig mot slutet, för frågeställningen är intressant – om vi blir odödliga, vad händer med överbefolkningen, resursbrist och miljö, med föräldrarollen, med de födda och ofödda barnen, med själva livet?

Jag har inte läst något av Gluchovskij tidigare, inte ens hans genombrottsroman Metro 2033. Men efter att ha läst en intervju med författaren om den nya boken fann jag frågeställningarna intressanta. Idén till boken kom när Gluchovskij i tjugoårsåldern ställdes inför frågan om att bilda familj. Han är också av intresse för den som vill försöka förstå något av utvecklingen i Ryssland. Författaren lär vara samhällskritisk men uttalar sig samtidigt positivt om Putin. Men han bor i Moskva så det är kanske en slags livförsäkring. Och antagligen har han rätt i att det inte räcker med frihet, konsumtion och att kunna resa fritt. Ryssar behöver en fiendebild, något som folket kan stå upp emot. Detta större syfte har Putin givit dem.

Future får tre [***] poäng.

Press:
Henrik Sahl Johansson i SvD 20161218: ”Putin gav oss ett större syfte
Anna Lena Laurén i Hufvudstadsbladet: ”Det är ingen i Ryssland som vill ut ur vår krigsbunker
Fredrik Wadström i SR P1/ Kulturnytt: ”‘Metro’-författaren om hur Donald Trump används i rysk propaganda

Adlibris Bokus CDON

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i böcker | 3 kommentarer

Varning för konst

Anders Q Björkman skriver som så ofta en utmärkt text i Kulturdelen i SvD. 2016-12-04: “Varning: låt er inte förledas av den här texten”- Det är en ironisk drapa över alla varningstexter som numera ofta bifogas utställda äldre konstverk som på något sätt kan misstänkas avvika från nutida värderingar. Jag har ofta undrat över samma fenomen. Varför ska en mogen konstpublik anses inkapabel att ta del av konst som möjligen kan uttala ett annat budskap än det dagsaktuella? Åsiktskorridoren är verkligen stenhård. Men jag tycker den är på gränsen till antidemokratisk.

Bilder: Behöver dessa konstverk varningstexter

Andra bloggar om , ,

Publicerat i konst, samhällsdebatt | Lämna en kommentar

Tommy Hilding: ”Escapeland” på Galleri Magnus Karlsson

Jag gillar verkligen Tommy Hildings sätt att med oklanderlig teknik måla realistiska nutida stadslandskap och samtidigt föra in något av äldre måleritradition. Men det blir inte bara en hyllning till äldre måleri, det är snarare en jämförelse mellan en slags ursprunglig naturupplevelse och nutidens främlingsskap inför naturen.

En inspirationskälla för Tommy Hildning är uppenbarligen äldre landskapsmåleri. På utställningen EscapelandGalleri Magnus Karlsson hänger utöver hans egna bilder en del av hans samling av fina små 1800-talslandskap.


Tommy Hilding, 2016: ”Skifte”

En järnvägsstation eller tunnel där spåren försvinner in i ett, som jag uppfattar det, klassiskt landskap. Ett skifte mellan gammalt och nytt, mellan natur och vår samtid.


Tommy Hilding, 2015: ”Turner View”

Sikten mot naturen skymd genom det smutsiga fönstret. Det ser ut som pinjer – klassiskt medelhavslandskap?


Tommy Hilding, 2016: ”The Escape”

Flykten till ett Marcus Larssonlandskap?


Tommy Hilding, 2016: ”Regale”

Här ligger det Marcus Larssonliknande landskapet inarbetat i bilden av ett nutida industriområde. Lite övertydligt kanske, men ändå: vilket är vackrast? Eller är det kanske en illustration av förändring över tid? Det är väl i varje fall vad det handlar om i nästa bild:


Tommy Hilding, 2016: ”Tid”


Tommy Hilding, 2015: ”Närvaro”

Närvaro utan människor, men ljuset och skuggorna finns där.

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | 2 kommentarer

Bengt Jangfeldt: ”En osalig ande. Berättelsen om Axel Munthe”

”Att i detalj beskriva en annan människas liv, är att ta sig friheter. Minnen är opålitliga, brev skrevs kanske med bestämda syften, dagböcker kan vara tänkta för framtida publicering. Historiska skeden har sällan ett linjärt förlopp och vilka detaljer är egentligen viktiga? Det finns alltid efterlevande, beundrare och intresseföreningar som blir upprörda över livsbeskrivningar. Men biografin är också uppskattad. — Den kan beskriva en epok genom ett mänskligt öde, genialt i rätt händer.”
Josefin Olevik: ”Män som tar sig friheter” i tidningen Vi 12/2016

En imponerande forskarinsats måste ligga bakom Bengt Jangfeldts bok om Axel Munthe. Boken är fylld av intressanta detaljer men ändå väl sammanhållen och skriven med en djup psykologisk insikt om Munthes komplexa personlighet. Boken handlar också om de många människor Munthe möter under ett långt och innehållsrikt liv, alltifrån de fattiga invånarna på Capri, de nödställda i koleraepidemins Neapel eller i det jordbävningsdrabbade Messina till den yppersta internationella noblessen och det svenska kungahuset .


Bengt Jangfeldt: ”En osalig ande. Berättelsen om Axel Munthe”
W&W 2003, 672 s.

Boken är inte ny, men den är inte mindre läsvärd för det. Det rikliga tidigare okända källmaterial och de nya fakta som presenteras gör att myter som eventuellt fortfarande cirkulerar om Munthe kanske borde revideras en aning. Boken är läsvärd också för att den till stor del handlar om ”La Belle Epoque”, den händelserika tiden runt förra sekelskiftet, före första världskriget då så stora framsteg gjordes på en rad områden och då tiderna förändrades – för att sluta i en av världshistoriens största katastrofer.


Axel Munthe avbildad av Feodora Gleichen [Wiki]

Axel Munthe 1930-tal [Wiki]

Apotekarsonen Munthe (1857-1949) utbildade sig till läkare i Uppsala och i Paris och öppnade praktik där med gynekologi och nervsjukdomar som specialitet. Han är som läkare möjligen mest känd för att tillsammans med sina kolleger uppfinna sjukdomen colitis, vilken på den tiden uppenbarligen betydde något helt annat än idag. Munthes patienter bestod till en del av välbeställda kvinnor som sökte lindring för obestämda nervösa besvär.

Munthe var en god skribent och skickade som en slags tillfällig utlandskorrespondent rapporter till Stockholms Dagblad, Atonbladet och andra tidningar i Sverige och England. Från det koleradrabbade Neapel 1884 skrev han ett antal rapporter som senare även publicerades i en bok Från Napoli (1885), den översattes även till engelska From a Mourning City, vilken gav honom en viss internationell uppmärksamhet. Han skrev mängder av tidskriftsartiklar och ett tiotal böcker. Red Cross, Iron Cross (1916), på svenska Röda Korset & Järnkorset (2007), handlar om Munthes tid som läkare i Röda korset under första världskriget, på den Brittiska sidan. Den mest spriddda boken är förstås Boken om San Michele som först utgavs på engelska 1929.

Mont Blanc

1886 gav sig Munthe tillsammans med två guider ut på en expedition för att bestiga Mont Blanc. Vädret var klart olämpligt och de tre var mycket nära att förolyckas i en lavin där de blev hängande på en klippavsats. Munthe kom undan med en förfrusen stortå som måste amputeras. I ett brev till sin vän Georg Sibbern förklarade han senare att han anträtt färden ”först efter att moget öfverlagt hvad jag hade att vinna och hvad jag hade att förlora”.

Munthe upplevde sig under perioden som djupt olycklig bland annat på grund av sitt disharmoniska äktenskap med Ultima Hornberg. Jangfeldt spekulerar i om bestigningen var ett självmordsförsök. I varje fall fanns ett starkt asocialt drag i hans personlighet. Två år tidigare i Neapel hade han hoppats att ”få stryka med i koleran”. Hans alpäventyr spreds i en artikel i aningen patetisk ton med rubriken Le Roi des Montaignes som gav upphov till både beundran och en del kritik för att han utsatt sig själv och sina guider för livsfara.

Efter sin skilsmässa från Ultima Hornberg 1888 reste Munthe till Capri, men etablerade sig snart som läkare i Rom för att kunna försörja sig och utvidga sina domäner på Anacapri.

Victoria

Munthes första möte med Victoria av Baden skedde 1891 på Capri där kronprinsessan tillbringade några veckor efter att ha vistats en tid i Egypten för att vårda sin bronkit. Munthe blev inbjuden till frukost och gavs företräde hos prinsessan, i själva verket var det en medicinsk konsultation. Munthe blev senare kronprinsessans livläkare.


Drottning Viktoria [Wiki]

Kronprinsessan Viktoria och kronprins Gustaf, 1880-tal [Wiki]

Det har spekulerats en del om deras relation. Munthe och kronprinsessan skrev flitigt till varandra men de flesta breven är förstörda. I Jangfeldts bok hänvisas dock till några tidigare opublicerade brev som finns bevarade, fyra brev från Munthe och 12 från Viktoria mellan 1893 och 1922, några i fragment. Man var noga med sin integritet och skrev därför på engelska som få behärskade på den tiden. Av brevens innehåll att döma finns knappast något tvivel om att de hade en intim och kärleksfull relation. Viktoria levde två parallella liv. Hon gjorde efter några års äktenskap allt för att undvika sin make, i själva verket träffade hon mellan 1893 och till sin död 1930 sin livläkare betydligt oftare än sin make kronprinsen, sedermera kung Gustaf V. Och Gustaf själv tycks ha funnit triangelförhållandet praktiskt.

Av kunglig börd?

Hur kunde det komma sig att Munthe så snabbt avancerade till livläkare, inte bara för kronprinsessan/drottning Victoria, utan också senare till kungens livläkare. Munthe levde ju dessutom de sista åren av sitt liv som gäst på kungliga slottet i Stockholm. Ett envist men obevisat rykte gör gällande att Munthe själv skulle vara av kunglig börd på så sätt att antingen hans mor eller hans mormor skulle haft en tillfällig förbindelse med någon av kronprinsarna, sedermera Oscar II respektive Oscar I. Jangfeldt utreder så gott det går sannolikheten för detta och vilka indicier som eventuellt kan finnas. Den kungliga börden, om den nu existerade, skulle i så fall förklara en del.

Munthes person

Axel Munthe som barn ansågs överkänslig. Han upplevde sig själv som konstig och udda och fadern som över måttan sträng. Hans skolbetyg var medelmåttiga. Under studenttiden i Uppsala uppskattades han som tillfällighetstalare och han ansågs sprida ”en sällsynt behaglig umgängeston”. Hans generositet mot mindre bemedlade kamrater var också omvittnad.

Anders Zorn menade att Munthe hade ”en slags hypnotisk charm” och flera tidsvittnen har instämt i den bedömningen. Inte så konstigt kanske med tanke på att Munthe enligt sin egen utsago utbildats i hypnos som terapimetod under sin tid i Paris och under den berömde professor Jean Martin Charcot.

Hans förebilder var Tolstoj och Den helige Fransiscus. Favoritkompositör var Schubert. Trots goda inkomster var han ofta utan pengar och måste låna eller be om förskott från sina förläggare. Penningbristen kan ha berott på hans generositet mot de som hade det sämre ställt. Politiskt var han liberal och engelskorienterad. Man kan undra om det kan ha varit problematiskt i den konservativa, tyskorienterade Viktorias ögon.

Munthe verkar enligt vad han skriver i Boken om San Michele vid någon tidpunkt ha gjort ett val i livet. Likt en Faust tror han sig byta ut sin framtid en kunde-ha-blivit, kanske en möjlig karriär som forskare mot det fria livet på Anacapri.

Liksom Viktoria var Munthe en engagerad djurvän, med ett för sin tid mycket modernt synsätt. Han sade sig tycka bäst om de människor han kan känna medlidande med, liksom att man som läkare måste ha förmågan att känna medlidande. Kanske bidrog den inställningen till hans nära förhållande till Viktoria, hon med sitt olyckliga äktenskap med en make som föredrog män och för sin lungsjukdom som sannolikt uppkommit under uppväxten i ett dragigt och kallt slott i Baden och felbehandling av läkare.

Munthes humanism, generositet, medkänsla och djurvänlighet är förstås sympatiska drag. Hans dubbelhet när det gäller ära och berömmelse, kärlek, vänskap och ensamhet – han vill både ha den och undvika den – är påfallande i hans komplexa personlighet.

Boken innehåller mängder av detaljer ur Munthe liv och möten med människor ur alla delar av samhället, inte minst kvinnor, ofta ur de högre samhällsklasserna. Han gifte sig med sin andra hustru Hilda Pennington-Mellor (1882-1967) i London 1907, de fick två söner Peter och Malcolm. Paret separerade 1919 men skilde sig inte. Berättelsen binds samman av Jangfeldts noggranna kronologiska redovisning. Den blir därmed också en intressant tidsskildring av det sena 1800-talet och följande decennier. En styrka med boken är också att så mycket möda lagts på att ta fram bilder från tiden.

En osalig ande. Berättelsen om Axel Munthe” är en spännande och intressant läsupplevelse. Inte minst Munthes komplicerade och motsägelsefulla personlighet har författaren lyckats komma nära. Boken får fem [*****] poäng.

Adlibris Bokus CDON

Mer om Munthe:
Axel Munthe: ”Boken om San Michele”
Axel Munthe och kronprinsessan Victoria Anders Wahlgrens dokumentär Förbjuden kärlek

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i 1800-1900-tal, böcker | Lämna en kommentar

Nina Burton: ”Gutenberggalaxens nova”


Nina Burton: ”Gutenberggalaxens nova.
En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, humanismen och 1500-talets medierevolution”
Bonniers 2016, 351 s.

Jag har inte läst något av Nina Burton tidigare. Men Gutenberggalaxens nova kommer som på beställning. Det är en fantastisk bok, överflödande av kunskap och beläsenhet.

Novan som lyser lite starkare än de andra stjärnorna är förstås Erasmus av Rotterdam (1466-1536) – en humanismens och toleransens förkämpe. Samtalet både mellan människor och böcker var hans metod. Men Boken innehåller mycket mer. Den handlar om 1400- och 1500-talets Europa, om boktryckarkonstens revolutionerande framfart, om boktryckare, författare och deras böcker, om konstnärer, furstar och prelater, om religionsstriden, reformationen, renässansen och om oräkneliga andra vinklingar och detaljer om Erasmus och hans samtidas liv.

Hela boken är en hyllning till det europeiska humanistiska arvet. Det kan inte ha varit lätt av försöka leva som fri skribent i 1500-talets Europa, men Erasmus lyckades. Spännande och tankeväckande läsning.

Gutenberggalaxens nova är inget debattinlägg. Ändå upplever jag den som en välkommen murbräcka rakt in i den antiintellektuella nutidstrenden med populism, aggressiv polarisering och tramskultur. Boken är fint illustrerad med bilder från tiden.


Erasmus av Rotterdam, målning av Hans Holbein d y, 1523 [Wiki]

Adlibris, Bokus, CDON

Andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , ,

Publicerat i böcker, historia - samhälle | 2 kommentarer

Musikaliska: Erik Satie 150 år



Erik Satie (1866-1925)

Musikaliska vid Nybrokajen erbjuder alltid spännande och överraskande upplevelser. Vid lördagens konsert med Blåsarsymfonikerna under ledning av Cathrine Winnes firade man Erik Satie 150 år. Och Satie själv var också inbjuden. Det började med en film där han klev av en gammaldags spårvagn vid Nybroplan, närmade sig Musikaliska, gick uppför trapporna och så slogs dörren upp till stora salongen och in träder en livs levande Eric Satie. Han beträder scenen, hänger av hatt, rock och paraply, sätter sig vid flygeln och börjar spela. Blåsarsymfonikerna hänger på, det fungerar oväntat bra. Egentligen är det förstås Johan Ullén som maskerat sig som Satie inklusive pincené och bockskägg. Effektfull entré!

Hela konserten var ägnad åt Saties musik. En del örhängen kände jag igen, som Gymnopedie nr 1, men mycket var helt nytt för mig. Musiken är genialt enkel. Den är meditativt melodisk och liknar inte alls modernismens disharmoniska skrammel.

Saties anknytning till DADA-rörelsen framgick tydligt, bl a via recitation av absurdistiska texter. Sen kom något som liknade en iscensättning av en DADA-performance. Orkestern förstärktes med Musikaliskas administrativa personal, en blåste i visselpipa, en annan rusade in på scenen och sköt vilt omkring sig med pistol. En absurt surrealistiskt Youtubefilm med Satie visades i foajén.

En del av musiken illustrerades med bilder, som Sports et divertissements från 1914, en koral med 20 vignetter illustrerad av Charles Martin.

Charles Martin, La Pêche (Fishing), 1923 edition [Wiki]

Strålande insatser av Musikaliska och blåsarsymfonikerna. Publiken var entusiastisk.



Andra bloggar om , , ,

Publicerat i allmänt, musik | 2 kommentarer

Axel Munthe: ”Boken om San Michele”

”Boken om San Michele är en klassiker vi kan vara stolta över. Den borde vara världsberömd även i Sverige”
Göran Hägg i ”1001 böcker du måste läsa innan du dör”


Axel Munthe: ”Boken om San Michele”

Jag läste Boken om San Michele för många år sen men efter att ha sett Anders Wahlgrens film ”Förbjuden kärlek” om Axel Munthe och Drottning Victoria fick jag anledning att läsa om den. Det är verkligen en märklig bok och nog är det en klassiker som är ytterst läsvärd även idag. Boken innehåller en sån blandning av texter, en del självbiografiska med seriösa betraktelser över livet, annat liknar mer skrönor eller fabler. Man ska nog inte ta alla detaljer på för mycket allvar, för Munthe hade uppenbarligen humor och tyckte om att driva lite med sina läsare. Men det är kanske just detta att han ändå lyckas få ihop en sammanhängande berättelse av de olika texterna som gör boken så bra och gör den till något mycket mer än en vanlig levnadsbeskrivning.

Redan när Munthe som 18-åring för första gången steg av båten från Sorrento och tog sig upp till Anacapri och ruinen efter kapellet San Michele på Capri och spillror efter kejsarna Tiberius och Augustus villor som fanns begravda i jorden förstod han att detta var en plats han skulle återkomma till. Likt en Faust tror han sig byta ut sin framtid en kunde-ha-blivit mot ett liv på Anacapri. Det blev en dröm, men efter första kapitlet återkommer San Michele knappast alls förrän mot slutet av boken då Munthe bosätter sig på olika platser i Anacapri och successivt utvidgar sina domäner där. Bygget av det hus som blev San Michele som det ser ut idag skedde ”med egna händer” och förstås med hjälp av den fattiga lokalbefolkningen som fick gratis läkarvård som tack. Ritningar fanns inte. Munthe gjorde enkla skisser med kol på en husvägg. Det var allt.

Boken om San Michele är den internationellt mest spridda boken skriven av en svensk. Den publicerades först på engelska år 1929 då Munthe var 71 år. Arbetet på boken hade säkert pågått åtskillig tid innan dess. Eftersom Munthe blev blind på ett öga och synskadad på det andra kom stora delar av boken att dikteras av honom och han fick även hjälp med korrekturläsning eftersom han hade svårt att se att läsa.

Några av bokens höjdpunkter är för min del läkarpraktiken i Paris och senare i Rom, den påhittade sjukdomen colitis, vistelsen i Lappland, den dråpliga berättelsen om ”Der Leichenbegleiter” som bygger på en verklig händelse publicerad som tidningsnotis och inte alls som i boken involverar Munthe själv. Starka avsnitt är också de som handlar om Munthes insatser vid Koleraepidemien i Neapel, jordbävningen i Messina och hans tjänstgöring vid Brittiska röda korset under första världskriget. Möten med en rad mer eller mindre bemärkta personer passerar i boken men han nämner inte ett ord om sina två havererade äktenskap eller sina två söner. Munthes humanism, generositet, medkänsla och djurvänlighet är förstås sympatiska drag. Hans dubbelhet när det gäller ära och berömmelse, kärlek, vänskap och ensamhet – han vill både ha den och undvika den – är påfallande drag i hans komplexa personlighet.


Miljöbilder från San Michele

Adlibris Bokus CDON

Mer om Axel Munthe
Bengt Jangfeldt: ”En osalig ande. Berättelsen om Axel Munthe
Anders Wahlgrens dokumentär Förbjuden kärlek: ”Axel Munthe och kronprinsessan Victoria

Andra bloggar om , ,

Publicerat i 1800-1900-tal, böcker | Lämna en kommentar

Salongsmåleri?! på Waldemarsudde

”Salongsmåleri?! – Fascinerande bildberättelser från då och nu”. Så heter faktiskt utställningen på Waldemarsudde. Frågetecknet och utropstecknet är möjligen en markering av den vånda det kan ha vållat att äntligen våga plocka fram den här typen av målningar ur giftskåpet och visa upp dem i en sammanhållen utställning.


Julius Kronberg, Insomnad, 1883, Foto: Jean-Baptiste Béranger

Salongsmåleri är konst från senare delen av 1800-talet och runt förra sekelskiftet – la belle époche. Den var den påbjudna konsten, prisbelönt på årliga salonger, akademisk, strängt reglerad av koncensus och smaken hos den dåtida kultureliten. Den var hyllad av kritiker och populär bland publiken men blev efter modernismens genombrott föraktad och förpassad till arkiv och källare.

Det stora kriget och 1900-talet – katastrofernas århundrade – förändrade allt. Det sockersöta, överlastade, överdrivet sentimentala eller heroiska som salongskonsten representerade förlorade sin aktualitet i och med avförtrollningen och romantikens definitiva slut samtidigt som religion, nation och kungamakt började förlora sin sammanhållande kraft.


Julius Kronberg: ”Våren, sommaren, hösten”, 1882. Triptyk från Tjolöholms slott

Julius Kronberg var i Sverige det stora namnet inom den här typen av konst. Triptyken Våren, sommaren, hösten målades i Rom 1882 och visst kan man väl se på Våren att han påverkats av Rafaels Galateas triumf som finns i Villa Farnesina i Rom. Den är ett försök av Rafael att återskapa något av antikens förlorade måleri. Kronberg verkar vilja få sina bilder att utstråla glädje snarare än triumf. Stomatolleendet hos figurerna är aningen överdrivet och bilderna överlastade med keruber, änglar, blomsterrankor och rekvisita. Men visst är det fint måleri.

Kronberg är också den mest framträdande på utställningen, och med all rätt. Tyvärr saknas två av hans bästa bilder i original, men de ersätts av stora tryck.


Mårten Eskil Winge: ”Kraka”, 1862 [Wiki]

Mytologiska motiv var populära under den här tiden, bland annat för att det då fanns möjlighet att avbilda nakenhet, mest nakna kvinnor, men de skulle föreställa gudinnnor eller mytologiska figurer för att inte anses osedliga.


Hugo Birger: ”De landsflyktiga”, 1884

Identitetspolitiken, alltså benägenheten att dela in människor efter kön, ras, klass, sexuella preferenser, funktionsnedsättningar, bostadsort, födelseort, hudfärg eller andra egenskaper, i stället för att se människor som de komplexa individer de är har börjat bli synlig på utställningar. Jag blev illa berörd vid besöket i somras på Nationalmuseets utställning ”Konstnären” på Konstakademien. Som jag uppfattade det ska vi numera inte se Siri Derkert och hennes kolleger som konstnärer utan som kvinnliga konstnärer, Eugèn Jansson ska tydligen inte ses som Stockholmsskildraren eller blåmålaren, utan som bögmålare. Detta är förstås ren idioti.

Identitetspolitiken har tyvärr fått sin beskärda del även på den här utställningen. Kulturimperialism och exotisering av det främmande ska motarbetas enligt myndighetspåbud. På vilket sätt Hugo Birgers målning är nedvärderande av maroccanerna på bilden har jag svårt att förstå. Utställningens förklarande text är mer förvirrande än klargörande. Men uppenbarligen känner museifolket sig tvingade att följa de ideologiska direktiven från Kulturdepartementet, hur galna de än är.

En annan trend som på senare tid dyker upp på konsthistoriska utställningar då och då är att parallellt ställa ut nutida verk som på något sätt ska samspela med de äldre verken. På salongsmåleriutställningen är det foton av Miss Aniela ur serien Surreal Fashion som får tjäna det syftet. Fina bilder, men vilken funktion de ska fylla just här är väl lite oklart.

Resensioner:
Therese Bohman i Expressen: ”Skönhetens revansch på Waldemarsudde
Dan Backman i SvD: ”Salongskonsten väckt ur sin törnrosasömn

Andra bloggar om , , , , , ,

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | 1 kommentar