Kulturskymning i budgeten

De svenska instituten i Rom, Aten, Istanbul och Kavalla kommer att läggas ner enligt regeringens budgetförslag. SvD 2014-10-24

Min spontana reaktion vid beskedet var att den här regeringen måste bort. Lite skattehöjningar hit eller dit, spelar inte så stor roll, om något blir alltför galet går det ju att rätta till vid nästa val. Men nedlagda institut är sannolikt en irreversibel åtgärd som kommer att sänka svensk antikforskning och arkeologi för alltid. Och framför allt känns det som en stark medveten markering mot den klassiska bildningen i allmänhet.

Arbetarrörelsen hade för hundra år sedan respekt för kunskap och bildning, något som med tiden vändes i sin motsats genom avskaffande av realexamen och studentexamen, erodering av lärarauktoriteten och införande av flumskola. Och på senare tid via postmodernistiskt avskaffande av vetenskapligheten på många universitetsinstitutioner inom humaniora och samhällsvetenskap.

Kanske vore det bättre med en minoritetsregering enbart bestående av (S)? Om man nu kan hoppas på att en skymt av bildningstänkande skulle kunna återuppväckas där? I varje fall måste den nuvarande regeringen bort snarast möjligt. Jag hoppas att budgetförslaget blir nedröstat.

Passa på att se utställningen om Pompeji på Millesgården innan den försvinner. Utställningen redovisar resultatet av svensk forskning i Pompeji under tio års tid. Tillfället lär aldrig återkomma.

Några reaktioner på regeringsförslaget:
Expressen: Bildning(S)föraktet ; ”Vi kan förlora en hel vetenskapstradition”
DN: Maria Schottenius: Korkat, regeringen!
Axess: Lägg inte ner medelhavsinstituten
Aftonbladet: Kulturskandal i höstbudgeten
Anna Brodow: Klassiska studier ur ett samtidsperspektiv
SvD: Carl Bildt: Ren talibanpolitik ; En skamlig prioritering
Minerva: Från gravölsstämning till uppror och en strimma av hopp

Till ovanstående bredsidor mot ansvariga statsrådet Helene Hellmark Knutsson kan läggas denna: Alice Bah Kuhnke har inte kompetens nog. Kulturskymning som sagt.

Skriv på namninsamlingen mot förslaget!

Andra bloggar om , , , , ,

Posted in allmänt, antiken, historia - samhälle, samhällsdebatt | 8 Comments

Ny akvarell: ”Pålsundet”


Akvarell: ”Pålsundet”, oktober 2014, ca 28×16 cm

Andra bloggar om ,

Posted in mina bilder | Leave a comment

Beethoven’s Eroica – symfonin som förändrade musiken

För ett tag sen spelade jag in ett TV-program från Axess med ovanstående titel. Det visade sig inte alls vara en dokumentär som jag trodde utan en spelfilm ”Beethoven’s Eroica – The day that changed the music forever” med Ian Hart i rollen som Beethoven. Jag blev ganska fascinerad av filmen som visade uruppförandet eller kanske snarare den första repetitionen av Beethovens 3:e symfoni år 1804 i slottsmiljö hos beställaren prins Lobkowitz med vänner.

Alla fyra satserna spelas av de livréklädda musikanterna, men det går inte till riktigt som på konserter idag – mycket intressant. Musikerna får öl och mat före och mellan satserna och alla verkar vara på gott humör. Dirigenten Beethoven i den mån han alls dirigerar vandrar lite ut och in i konsertsalen och hinner bl a med ett allvarligt samtal med sin själs älskade, den högättade Kirsten mm dramatik.

Det mest fascinerande är ändå minspelet hos den lilla publiken inför denna nydanande symfoni – den låter ju inte som Haydn! Mest begeistrade är förstås damerna i sällskapet. Starkt försenad dyker så den gamle Haydn upp och lyssnar noga. Efteråt svarar han på frågan vad han tyckte om stycket: ”det kommer att förändra musiken för alltid”.


Originaltitelsida till Eroica med den utsuddade dedikationen till Napoleon. Foto: Wikipedia

Symfonin var tillägnad Napoleon Bonaparte som Beethoven uppfattade som en frihetshjälte, men när han samma dag (enligt filmen) får veta att Napoleon krönt sig till kejsare ändrar han i vredesmod dedikationen.

Både gripande och romantiskt. En musikfilm helt i min smak.

Andra bloggar om , , , ,

Posted in film och TV, musik | Leave a comment

Mannen som räddade Paris – filmen om Raoul Nordling och General Dietrich von Choltitz

Volker Schlöndorffs film handlar om den svenske diplomaten Raoul Nordling (1882-1962) som enligt filmen lyckas övertala den tyske kommendanten i Paris General Dietrich von Choltitz (1894-1966), att inte förstöra Paris enligt Hitlers order. Von Choltitz har tillträtt sin tjänst i Paris i augusti 1944 just för det ändamålet.


Niels Arestrup som von Choltitz och André Dussollier som Nordling

Till stor del är det ett kammarspel som försiggår i Generalens kontor på Hotel Meurice, men ypperligt skådespeleri och hög spänningsfaktor. Framför allt är det ett intrikat moraliskt dilemma där von Choltitz valsituation ställs på sin spets på flera plan – bryter han Hitlers order kommer hans familj att mördas (Sippenhaft). Scenografin är bra utan sedvanliga överdrifter åt något håll som annars är vanligt i andra världskrigsfilmer. Några inklippta journalfilmer förstärker stämningen.

Filmen kom lägligt eftersom jag just nu håller på att läsa Anthony Beevor och Artemis Cooper: ”Paris efter befrielsen 1944-1949”. Raoul Nordling nämns i boken bara i en kort mening på sidan 52: “Den svenska generalkonsuln Raoul Nordling fick till stånd ett eldupphör med general von Choltitz, den tyske stadskommendanten i Storparis”. Att Nordling skulle ha någon inverkan på Choltitz beslut att trotsa Hitlers order att förstöra Paris nämns inte i boken. På sid 57 står bara att “Choltitz hade ingen lust att verkställa den ordern och vann därmed invånarnas eviga tacksamhet…


General Dietrich von Choltitz

Generalkonsul Raoul Nordling

Jag blir lite nyfiken på verklighetsbakgrunden till historien. Hur stor var egentligen Nordlings påverkan på Choltitz beslut? En källa är uppenbarligen Nordlings biografi med samma titel som filmen. Boken ska först ha dikterats eller berättats av Nordling för pariskorrespondenten Victor Vinde runt 1945, den kom dock inte att publiceras förrän, 2002 på franska ”Sauver Paris. Memoires du consul de Suède (1905-1944)” och på svenska 2004. Någon klar bild i just övertalningsfrågan framgår väl inte av boken men visst förhandlade Nordling med Choltitz, bl a om frisläppande av en stor mängd fångar som riskerade att avrättas eller deporteras.

Nordling fick flera höga utmärkelser i Frankrike för sina olika insatser under kriget. Vid Square Raoul Nordling i 11:e arrondissementet Paris finns uppsatt en plakett tillägnad Nordling.

Men varför nämns Nordling så knapphändigt i historisk litteratur och varför har ha fått en så undanskymd roll i Sverige? Kanske berodde det på hans självständiga handlande som kan ha trampat överordnade på tårna? I Nordlings biografi (s 160) uppges att han under ett besök i Sverige vintern 1945 blivit uppkallad till UD och i stället för den erkänsla han förväntat sig för att ha räddat tusentals människors liv vid frisläppande av fångar fick en utskällning för att ha handlat på eget bevåg och riskerat att ifrågasätta Sveriges neutralitet. Eller berodde det på inflytande av Franska kommunister som vid befrielsen av Paris betraktade varje form av kontakt med tyskar som förräderi, även sådant som skonade människors liv.

Recension av filmen i SvD

Understreckare i SvD 2014-09-18 av Johannes Heumann: ”Ny fransk skjuts åt svensk hjältesaga

Understreckare i SvD 2003-03-24 av Erik Pierre: “Svensken som fick tyskarna att skona Paris

Andra bloggar om , , ,

Posted in 1800-1900-tal, böcker, film och TV | 2 Comments

Lars Lerin på Lars Bohman Gallery

Lers Lerin är otroligt produktiv. Visst kan det gå fort att måla akvarell, men ändå – hur hinner han med? Och detta maniska detaljarbete! Men bilderna på Lars Bohman Gallery under titeln Arkiv har samma spänning som vanligt, lite vemod, en del skräck, döda fåglar och så förstås just arkiv, ett jättearkiv, det som är utställningens huvudnummer. Verket sägs ska spegla vår tids mani att dokumentera, idag förstås mest digitalt. I ett särskilt rum finns också foton från Brasilien, i en del fall akvarellerade.


Lar Lerin: ”Nosferatu” Akvarell 2012, 150×200 cm


Lars Lerin: ”Bibliotek” Akvarell 2012, 100×160 cm

Bilden visar vad jag kan se både exteriör och interiör av en byggnad samtidigt. Naturen tränger in i rummet. Något som jag sett tidigare hos Bo Larsson, t ex i Aska och Näver.


Detaljer av ”Bibliotek”


Svårt att på avstånd se att detta bara är en målning


Huvudverket ”Arkiv” är 24 meter långt (Foto: Lars Bohman Gallery)


Lars Lerin: ”Fönster mot gården” Akvarell 2014, 150×400 cm (detalj)

Lite mer som den vanlige Lars Lerin i den här bilden, fast mer människor.

Man häpnar förstås som vanligt över konstnärens teknik och den exakta känslan för proportioner, ljus, nyanser och detaljer. Allt verkar ha tillkommit med nån slags inre automatik. En del bilder på utställningen som serien ”Neverland” med bilder från ett nöjesfält med en slingrande berg- och dalbana tycker jag är mindre intressanta, kanske mest en övning för att se vad det går att göra av ett sånt motiv?

Andra bloggar om , , , , , ,

Posted in konst, samtidskonst, utställningar | Leave a comment

Skandinavientrenden

Visst har jag som alla andra med spänning följt danska TV-serier som Borgen, Brottet och svenska som Millenium och Wallander. Och visst har jag hört att svenska deckare säljer bra utomlands, men gårdagens dokumentär om det skandinaviska exportundret inom tv-drama: Nordic noir, blev ändå en överraskning. Remakes av Brottet, Bron, Wallander, Millenium produceras tydligen för fullt i USA och Storbritannien och är på gång i flera länder. Publikintresset är häpnadsväckande att döma av dokumentären, många vill till och med se originalversionerna med textremsa för att höra de fascinerande skandinaviska språken!

Vad beror det stora intresset på? Hög kvalitet förstås, bra skådespeleri, nya miljöer för många tittare, men det som nämns oftast verkar ändå vara koncentrationen på karaktärerna och det långsamma tempot som nog är ovant för många utländska tittare. Slow TV?

Mest rörande i skandinavientrenden tycker jag ändå är den amerikanska serien Vikings vars säsong nr 2 går på TV4 just nu. Visst liknar väl den fantasifulla produktionen ibland mer Game of Thrones än skandinavisk vikingatid, men ändå är det ganska rart med dessa skandinaviska namn och orter och påminnelser om fornnordiska sagor. Och nog ser aktörerna ganska nordiska ut, jag tror en svensk aktris spelade trälinna i ett avsnitt nyligen, ingen amerikan skulle uttala ”Uppsala” på det sättet. Fast en del av frisyrerna får mig att tänka mer på söderhipsters än på skäggiga vikingar. Gustav Skarsgård som den pregnanta karaktären Floke förstärker den skandinaviska förankringen.

Andra bloggar om , , , , ,

Posted in allmänt, film och TV | Leave a comment

Hans Fallada: Ensam i Berlin


Hans Fallada: Ensam i Berlin
Lind & Co pocket, 2013, 692 s,
ISBN: 9789174611892

Trots sina närmare 700 sidor tillkom Ensam i Berlin på bara några veckor 1947. Möjligen märks brådskan i några detaljer här och var i texten, men som helhet är det en otroligt stark berättelse med verklighetsbakgrund. Ensam i Berlin handlar om motståndet mot Hitler av vanliga människor i Berlin under 1940-talet.

Claus_Schenk_von_Stauffenberg, Syskonen Scholl och andra medlemmar av motståndsgruppen Vita rosen är välkända för sitt motstånd mot hitlerregimen under andra världskriget. Mindre kända är Otto och Elise Hampel som avrättades den 8 april 1943. De båda blev förebild för Hans Falladas roman om arbetarparet Otto och Anna Quangel som sprider ut hitlerfientliga texter i Berlin.


Ett av Otto och Elise Hampels brevkort. Bildkälla: Wikimedia

Boken utvecklas i början som en spänningsroman där Gestapo är paret Quangel på spåren. Diverse bifigurer fyller ut bilden av den auktoritära angiveristaten där rädslan är den förhärskande känslan och ingen går säker, men där både mänsklig skröplighet och moralisk resning förekommer. Så småningom blir det hela förstås en skildring av tredje rikets parodiska rättsväsende och så en fängelseskildring ända fram till det bittra slutet. Otroligt starkt skildrat.

Det är svårt att i dag riktigt föreställa sig livet i en totalitär diktaturstat där minsta misstag eller förflugna ord kan leda till döden eller i bästa fall koncentrationsläger. Den som undrar varför det förekom så relativt lite motstånd – i varje fall som blivit känt av omvärlden – mot naziregimen i Tyskland på 1930- och 40-talen har en del att hämta i Hans Falladas Ensam i Berlin. Ett sånt skräcksamhälle som målas upp i boken gör att man undrar hur det egentligen var möjligt att överleva mentalt under de mörka åren. Samtidigt är skildringen absolut trovärdig. Den får mig att tänka på Sofi Oksanens Utrensning.

Det kan inte bli mindre än fem [*****] poäng för Ensam i Berlin.

Andra bloggar om , , ,

Posted in böcker | 2 Comments

Pompeji på Millesgården

På Millesgården kan man nu uppleva Pompeji nästan på riktigt. Svenska arkeologer har under tio års tid arbetet i ett kvarter i Pompeji och redovisar nu på Millesgården sitt arbete. Utställningen koncentreras kring bankiren och industriidkaren Lucius Caecilius Iucundus hem och lokaler som man har rekonstruerat bl a i en mycket intressant 3D-film och förstås via föremål och informativa texter.


Väggfresk i originalskick till höger och rekonstruerat skick till vänster.

Färgskalan är högt uppdriven i väggmålningar och inredning men aldrig smaklös, dekoren är rytmisk och välavvägd och de figurativa bilderna är uttrycksfulla. Av den romerska bildkonsten finns ju vad jag vet nästan bara väggmåleriet kvar, men man kan ju ana att måleriet på pannå eller annat obeständigt underlag som inte finns bevarat var av hög klass.


Del av väggmålning.

Det särskilt intressanta med just Caecilius Iucundus är att hans arkiv med räkenskaper finns bevarat på 153 vaxtavlor. Det har därigenom varit möjligt att rekonstruera hans affärsverksamhet och en del av hans liv och tillvaro i Pompeji. Jag får intrycket att livet i den antika staden kunde vara synnerligen angenämnt. Det fanns förstås de som hade det mindre förmånligt som slavarna, men slaveriet var lite mer komplicerat än vad man idag föreställer sig. Caecilius Iucundus var själv av slavsläkt. Hans båda första namn Lucius Caecilius har han ärvt av den tidigare ägarfamiljen, tillnamnet Iucundus betyder ”den trevlige”. För en frigiven slav fanns alltså ofta goda möjligheter till ståndscirkulation.

Det blev för min del ett alldeles för kort besök i förhållande till allt det intressanta som fanns att fördjupa sig i, så det finns anledning att återvända till Millesgården. Utställningen öppnade i fredags och håller på ända till maj 2015. Det är en bra utställning förlagd till en perfekt miljö på Millesgården där antikentusiasten Carl Milles egna samlingar på ett bra sätt ramar in Pompejiutställningen.

Andra bloggar om , , , , ,

Posted in antiken, utställningar | Leave a comment

Xerxes på Artipelag

Händels musik är alltid bra tänkte jag – och med storstjärnor som Malena Ernman, Loa Falkman, Kerstin Avemo, det kan inte bli fel. Så det blev en tur till Artipelag premiärdagen trots dyra biljetter. Men det blev också en upplevelse värd varenda krona. Händels musik satt perfekt i tappning av den inlånade franska orkestern Ensemble Matheus och sångare i världsklass. Barockmusik…. mmmm…

Xerxes skrevs av Georg Friedrich Händel med premiär i London 1738. Den hade ingen framgång eftersom man på den tiden ansåg att ett historiskt ämne som Xerxes, kung av Persien, borde vara högstämt och heroiskt, absolut inte komiskt. Händel blandade seriös kärlekssorg med komiska inslag och idag passar en sådan barockopera perfekt. Malena Ernman låter bitvis Xerxes röra sig som en Micael Jackson i högform samtidigt som barockkoloraturen strömmar obehindrat ljuvligt ur hennes strupe. Mimiken är obetalbar även hos Loa Falkman och Kerstin Avemo. Hela ensemblen gör förresten en mästerlig insats när det gäller såväl sång, skådespeleri, dans och musik.

Berättelsen handlar om kung Xerxes som förälskar sig i sin bror Arsemenes älskade Romilda fast han redan är trolovad med Amastre. Samtidigt är Romildas syster Atalanta förälskad i Arsemene och…ja ni fattar. Det finns textremsa så man nödtorftigt kan följa med i handlingen.

Delar av orkestern Ensemble Matheus skrider under overtyren upp ur underjorden och balanserar långsamt fram över det vågiga trägolvet som harmonierar med bakgrundens ljusbildsstorm. Artipelags stora sal ArtBox är en kal jättehall med lite avskalad känsla av industri eller lager, men akustiken är utmärkt och hela Artipelag är en bra plats för både skådespel och champagnevimmel av en stor publik. Och gratisbussen från Centralen fungerade bra.

Tydligen är det Malena Ernman som själv är initiativtagare till uppsättningen på Artipelag och dessutom tar den finansiella risken utan en enda statlig krona i bidrag och därtill låga gager. Operan i Stockholm ska också spela Xerxes nästa år. Det blir säkert bra men jag tvivlar på att den kan komma i klass med Ernmans uppsättning, som lär bli oslagbar. Fantastisk musik och sång och ett sånt skådespeleri! Tänk att barockmusik kan gå så bra ihop med fars!

Några recensioner:

Erik Wallrup i SvD ”Malena Ernman och David Hansen gör ”Xerxes” värd en resa till Värmdö”
Hanna Höglund i Expressen ”Roligt på riktigt”
Per Feltzin i Sveriges radio ”Böljande Xerxes”

En bit av Xerxes på Youtube. (fast en stelare uppsättning än den på Artipelag)

Andra bloggar om , , , , , , , ,

Posted in musik, scen och teater | 2 Comments

Decamerone med Romeo & Juliakören

Jag har sett ett antal föreställningar med Romeo & Juliakörens olika uppsättningar av Decamerone under senare år. Ingen av versionerna verkar vara riktigt lik den andra. Vid söndagens föreställning i Hågelbyparken var kören på extra gott humör. Så skickligt att göra kul och högklassig buskis av 1300-talsförfattaren Boccaccios noveller, fart och fläkt, otrolig mimik och som vanligt madrigalsång på högsta nivå.

Se körens hemsida för kommande framträdanden.

Andra bloggar om , , , , ,

Posted in musik, scen och teater | Leave a comment

Stephen R C Hicks: Postmodernismens förklaring. Skepticism och socialism från Rousseau till Foucault


Stephen R C Hicks: Postmodernismens förklaring. Skepticism och socialism från Rousseau till Foucault
Timbro, 2014, 225 s,
ISBN: 9789175669847

Hur kunde postmodernismen bli en av de mest livskraftiga intellektuella rörelserna under 1900-talets andra hälft? Varför är relativistiska argument fortfarande så effektiva i den intellektuella världen? Varför ges de en tyngd inom humaniora och samhällsvetenskap men inte inom naturvetenskapen?

Så inleds baksidestexten till boken och det är väl ungefär de frågor jag själv ställt mig under ett antal år nu, sedan en del egendomliga samhällsförändringar började väcka min förundran. Det började med samtidskonsten som för mig blivit alltmer ointressant i takt med att det emotionella och estetiska ersatts av ironi och intellektuell diskurs. Men också den yngre generationens attityder som snarast är motsatsen: känslornas företräde framför förnuftsargument.

Sanning, vetenskap, kunskap och förnuft, allt det som via upplysningen lett till en bättre värld vill postmodernismen avskaffa. Förnekandet av biologi till förmån för socialkonstruktivism; identitetstänkandet, kollektivet före individen osv. Postmodernismen ligger tydligen bakom allt detta. Hur kan ett så destruktivt tänkande få fäste på många håll i samhället, inom kulturliv, akademi, myndigheter och media?

Det är fascinerande att följa Hicks i spåren efter de rörelser som utgör bokens huvudtema:

    1. Upplysningens uppkomst och utveckling (Francis Bacon, René Descartes, John Locke m fl). Hur upplysningen via vetenskap, erfarenhet och kunskap ville ersätta den medeltida kunskapskällan tro och magi.
    1. Motupplysningens förgrundsgestalter och dess katastrofala resultat under 1900-talets tidiga historia (Rousseau, Kant [subjektiviteten tar över, “jag måste alltså upphäva vetandet för att få plats för tron”], Hegel (älska staten!), Kierkegaard, Nietzsche (nihilism), Heidegger (känslor som uppenbarelsekälla) m fl.
    1. Postmodernismens förnufts- och kunskapsfientlighet med rötter i Kant och senare marxistiska filosofer som Michel Foucault, Jean-Francois Lyotard, Jaques Derrida, Richard Rorty, Herbert Marcuse, Stanley Fish, Andrea Dworkin m fl.
      Dess förnekande av sanning, kunskap, individualism, liberalism.
      Identitetstänkandet – istället för överbryggande av motsättningar: sammanfösandet av människor i avgränsade grupper baserade på ras, kön osv, något som väl lär leda till ökad konflikt snarare än lösa några problem.
    1. Socialismens misslyckanden under 200 år samtidigt som alla spådomar om kapitalismens snara hädanfärd visat sig falska. På sid 183 finns faktiskt ett illustrativt diagram över utvecklingen av socialismens strategier allt ifrån klassisk marxistisk socialism med väntan på massornas revolt och kapitalismens sammanbrott, via försök med intellektuellt avantgarde i industriell (Lenin) eller agrar (Mao) tappning; förändrad etisk måttstock eller kunskapsteori över till terrorism och alltmer egendomliga slingerbultar som vänster-ekologism, multikulturalistisk socialism (etnicitet, kön, miljö) och postmodernism i akademisk tappning med ordet som vapen.
    1. Och så slutligen förstås Hicks tes om postmodernismens uppkomst som ett resultat av socialismens kollaps. En slags besvikelsereaktion. Kanske är det inte hela sanningen men nog så övertygande ändå, inte minst för de av oss som är tillräckligt gamla för att ha upplevt 68-vänsterns härjningar på nära håll. De som med troskyldig förklarad blick hänvisade till vetenskap och sanning för att försvara kommunismen, medan samma personer idag under inflytande av den nya strategin postmodernism sannolikt avskaffat bådadera i sina resonemang, men fortfarande med samma aggressivitet i retoriken.
  • Hicks bok är pedagogisk, väl sammanhängande och belagd med fakta och hänvisningar. Texten är ibland aningen kortfattad och kategorisk och åtminstone för mig bitvis på rätt avancerad nivå (tänk Heidegger!) men nog ger den ändå en ganska god uppfattning om postmodernismen. Boken är förstås klart partisk i sina slutsatser, men knappast orättvis, den vederlägger dock inte postmodernismen, som enligt Hicks fortfarande behöver motbevisas.

    Boken har fått en del kritik för att alltför lättvindigt avfärda postmodernismen. Visst kan man hitta positiva delar som antiutopism men jag har ändå svårt att uppfatta postmodernismen som annat än mestadels destruktiv. Vad ska den vara bra för? Den vill mest bara rasera, den är nihilistisk, osammanhängande och motsägelsefull. Därtill är den enligt Hicks i första hand en aggressiv och maktlysten politisk vänsterrörelse. Jag blir bara alltmer förundrad. Varför lägger man inte bara ner detta hopplösa projekt, skaffar sig ett liv, slutar upp med ironiska citationstecken runt “verkligheten” och istället upplever den på riktigt. Och kanske till och med erkänner att demokrati, liberalism och kapitalism är något gott, rentav en förutsättning för välfärdssamhället.

    Länkar:

    Recension av Peter Santesson på inslag.se, mer nyanserad och kritisk än det förord Santesson skrivit till bokens svenska utgåva.

    Recension i Svensk tidskrift

    Föreningen Vetenskap och folkbildning om postmodernismen

    Den postmoderna textgeneratorn som automatiskt genererar vetenskapliga nonsensavhandlingar i postmodernismens anda.

    Andra bloggar om , , , , , , , , , ,

    Posted in böcker, historia - samhälle, samhällsdebatt | 2 Comments

    Antoine Compagnon: En sommar med Montaigne


    Antoine Compagnon: En sommar med Montaigne
    Atlantis, 2014, 152 s,
    ISBN: 9789173536936

    Antoine Compagnons lättsmälta bok om Montaigne är en utmärkt introduktion för sådana som liksom jag tvekar att ge sig på de tre tjocka volymerna med Montaignes essäer som kom ut i nyöversättning av Jan Stolpe för några år sen. Stolpe har även översatt Compagnons bok. Den består av korta kapitel med citat av Montaigne och Compagnons kommentarer. Urvalet ger en uppfattning om Montaignes person och lite om den tid han levde i.

    Att döma av de recensioner jag läst betraktas Montaigne ömsom som mycket modern, som om han han skulle ha kunnat leva idag och ömsom som ett barn av sin tid, konservativ och motståndare till all förändring. Sanningen är väl att han framför allt är mänsklig – och därmed motsägelsefull.

    Jag tycker Viktor Malms reflexion i Expressen är träffande: Allting måste inte vara så förbannat modernt. Så sant. Visst kan man tycka det är intressant om en författare för 500 år sen skulle råka uttrycka samma postmodernistiska tankar som vi dagligen matas med på 2000-talet. Personligen upplever jag det som mer givande att från äldre författare få del av allmänmänskliga sanningar och erfarenheter som vi idag glömt bort – att upptäcka och återupptäcka.

    Boken är i behändigt format och lätt att ta sig igenom, men därför inte ytlig.

    Några recensioner:
    Sveriges radio
    SvD
    GP

    Andra bloggar om , ,

    Posted in böcker | Leave a comment