Lotta Lundberg: “Den första kvinnan”

Den första kvinnan följer huvudpersonen Sara Landers liv under tre perioder, den första nån gång på 1990-talet efter kalla krigets slut då Sara i tjugoårsåndern som en av de två första kvinnorna antas till försvarets tolkskola, TolkS. Den andra perioden nån gång på 2020-talet då Sara blivit journalist i Berlin – misstänkt likt författaren själv alltså. Den tredje perioden några decennier längre in i framtiden då Sara pensionerat sig och bor på nån avskild plats i Sverige eller Scandland som den utvidgade nationen kommer att heta.


Lotta Lundberg: ”Den första kvinnan”
Natur Kultur 2019, 323 s.

Adlibris Bokus

Efter att ha läst en tredjedel av boken vet jag fortfarande inte om det är en spionroman med den svenska underrättelsetjänsten i fokus, något slags kvinnotema eller något helt annat, men texten biter sig fast och nyfikenheten på fortsättningen stiger.

Den första delen är på sätt och vis bäst trots att den inte hunnit behandla bokens huvudtema – vad som kan komma att hända med samhället och Europa och inte heller förvandlingen av huvudpersonen Sara Lander från engagerad fosterlandsförsvarare till potentiell landsförädare. Hon rekryteras till den ryska propagandakanalen Megafon Rossi som väl har den existerande ryska propagandakanalen RT, Russia Today som förebild. Jag vet inte om denna engelskspråkiga TV-kanal är tillgänglig i Sverige, men den finns lite varstans runt om i Europa där den sprider – om inte direkt lögner, så i varje fall dåliga nyheter från västvärlden.

Just den här omsvängningen är lite svår att förstå, vad driver egentligen Sara? Missnöje, pengar, den ryske älskaren? Jag får inte riktigt ihop det. Saras mentala kollaps strax före muck från TolkS spelar väl också in, men den är så diffust beskriven så man vet inte riktigt vad man ska tro.

Men berättelsen är tänkvärd och intressant och faktiskt lite skrämmande också. Sverige, Norge, Danmark och Island bildar i stället för det sammanfallande EU en egen union: Scandland. Finland lämnas åt sitt öde som en buffert mot det expansiva Ryssland.

Författaren Lotta Lundberg skriver krönikor i Svenska Dagbladet, ofta utifrån sin position i Berlin där världen är en aning annorlunda än hemma i Sverige. Kanske en del av hennes texter uppfattas som kritiska mot Sverige, liksom romanfiguren Saras? I varje fall gjorde jag en snabbkoll av hennes krönikor i SvD och hittade bland annat en längre text om ett besök hon gjort i Moskva för några år sen, egentligen en promenad genom stan i smällkalla vintern men med mestadels turistens blick. Den texten stals av ryssarna utan tillstånd och publicerades i rysk översättning. Författaren kände sig först lite smickrad av uppmärksamheten – tills den ryska trollfabriken började sända in sina kommentarer till texten. Se artikel i SvD: ”Ryssar stal SvD-texten – och trollen väcktes till liv”. Det går att klicka fram den ryska översättningen och via Google translate få fram hela texten på någorlunda begriplig svenska inklusive ”trollens” kommentarer i slutet av artikeln. Trollfabriken i Sankt Petersburg har en viss roll även i Lundbergs bok.

Den första kvinnan väcker många tankar, både om livet och om Ryssland och Europas framtid. Det är en del tvära kast i berättelsen men jag gillar språket och ämnena är verkligen intressanta.

Recensioner:
Daniel Sjölin i Expressen 20190404: ”Sverigekritikern blir ryska trollfabrikens drottning
Anneli Dufva i SvD 20190403: ”Bitter cocktail: desillusion och kritik av naiva Sverige
Malin Krutmeijer i Aftonbladet 20190404: ”Stjärna i Putins trollfabrik
Lars Linder i DN 20190403: ”Bokrecension: Lotta Lundbergs ”Den första kvinnan” tappar gnistan
Maria Edström i GP: ”Recension: ”Den första kvinnan” – Lotta Lundberg

Publicerat i böcker | Lämna en kommentar

Market Art Fair på Liljevalchs 12-14 april 2019


David Molander

David Molander

De båda landskapen ovan av David Molander är nog mina favoriter. Fartfyllt måleri.


Nadja Bournonville

Jim Thorell

Personen bakom en ridå av fläckar på Nadja Bournonvilles porträtt verkar på något sätt onåbar. Jim Thorells målningar ser på avstånd ut som textilier, nån slags väggbonader, men de är målningar på duk.


Ludvig Helin

Sigurdur Ami Sigurdsson

Ylva Ceder

Sigurdur Ami Sigurdssons halvklotformade skulptur kastar skuggor på bakgrunden som därmed ingår i kompositionen. Ylva Ceders målning får mig att tänka på skogsbrand. Några björkar står kvar oanfrätta.



Många enkla grafiska figurer som svärmen ovan till vänster finns på mässan. Kanske är de tillverkade med artificiell intelligens? Ett föredrag med det ämnet ingår i varje fall i programmet. Den gula målningen ovan till höger är en av få konstverk på mässan som är prissatt, den kostar 80000 kr. Det är en monokrom som förstås finns i tusentals liknande varianter, de tycks aldrig ta slut. Beror deras populäritet kanske på att de inte behöver nån krånglig tolkning? Skulle inte förvåna mig om den blir såld.


Richard Johansson

Richard Johansson

Rätt många bilder i naivistisk stil finns på Market. Åter till barndomen? Det ligger något missnöjt över de här målningarna. Är det fel på världen eller på konsten?


Richard Johansson (detalj)

Jag tycker många av Markets utställda verk utstrålar något lite krampaktigt. Förtvivlade försök att hitta något nytt. Att komma vidare utan att avvika från trenden, vad nu den kan bestå av. Det verkar inte riktigt fungera, man får absolut inte titta bakåt, skönheten är väl fortfarande förbjuden? Och framtiden är ju okänd?

Recensioner:
Clemens Poellinger i SvD 20190413: ”Bästa Market-konstmässan på Liljevalchs någonsin
Hanna Johansson i Expressen: ”På konstrunda i det exklusiva varuhuset

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | 2 kommentarer

Marie Hermansson: ”Den stora utställningen”

Jag intresserade mig för en tid sen för Swedish Grace, en beteckning som arkitekturkritikern Morton Shand använde som en hyllning till den nordiska klassicismen i arkitektur och konsthantverk han upplevt på bl a Göteborgsutställningen 1923.

Marie Hermanssons ”Den stora utställningen” är förstås ingen konsthistoriebok utan en roman, så den tar knappast upp Swedish Grace eller de utställda objekten fast den tilldrar sig runt Göteborgsutställningen 1923. Men utöver deckarintrigen får man en viss upplevelse av både utställningsområdet och folklivet och hur utställningen hjälper till att ”sätta Göteborg på kartan”.


Marie Hermansson: ”Den stora utställningen”
Bonnier pocket 2018, 298 s.

Adlibris Bokus

En av bokens huvudpersoner är Albert Einstein som tilldelades Nobelpriset i fysik 1921. På grund av kontroverser runt relativitetsteorin sköts prisutdelningen upp och kom i stället för den revolutionerande relativitetsteorin att gälla den fotoelektriska effekten. Einstein skulle hålla sin nobelföreläsning först 1923 i Göteborg i samband med utställningen och efter det kvittera ut prispengarna.

Motståndet mot Einstein både som person – han var av judisk börd – och mot hans relativitetsteori var stark i vissa kretsar. En viktig person bland motståndarna var amatörforskaren Paul Weyland, alltså en historisk person som i romanen fått skurkrollen, vilken han antagligen förtjänade.

Einstein anlände två dagar försenad till Göteborg, och anledningen till förseningen var ”mellankommande hinder”. Denna okända faktor utnyttjar författaren skickligt i sin berättelse, där också åsnan Bella spelar en roll.

I övrigt figurerar en rad personer, både historiska och fiktiva varav några får sina egna kapitelrubriker. Det är den unga journalisten Ellen som arbetar på utställningstidningens redaktion, polisen Nils, åsneföraren Otto och åsnan Bella (som faktiskt också är historisk). Och en rad andra mer eller mindre historiska personer som nobelpristagarna Svante Arrhenius och Niels Bohr och industrimannen Axel Carlander. Flera skumma figurer kommer också med i handlingen, som ovannände Paul Weyland och faktiskt Kurt Haijby som började sin kriminella bana redan långt innan han blev känd för Haijbyaffären. Polismordet som Haijby lyckades slingra sig ur skulden för finns med i boken.

Den stora utställningen är en deckare som skickligt utnyttjar verkliga händelser och väver samman dem med en deckarintrig. Det upplägget gillar jag. Bortsett från det i verkligheten inträffade polismordet, är blodet tämligen begränsat, det är en ganska snäll, lagom spännande, men underhållande bok med en del intressanta utvikningar inklusive många tidsmarkörer som dammodet och så förstås en del romantik.

Recensioner:
Pia Bergström i Aftonbladet: ”Käck karuselltur till 1920-talets Göteborg
Annina Rabe i Expressen: ”Jag förväntar mig mer av Marie Hermanson
Jenny Aschenbrenner i SvD: ”Hermansons nya bättre som synopsis än roman

Publicerat i böcker | Lämna en kommentar

Robert Harris: ”Faderland”

Hitlertemat börjar väl bli lite utnött nu men jag kunde inte motstå att läsa Faderland som är Robert Harris första roman, utgiven 1992 och nyligen kom ut i pocket på svenska. Det är en kontrafaktisk berättelse förlagd mestadels i Berlin år 1964 som det kunde ha tett sig om Tyskland vunnit kriget.


Robert Harris: ”Faderland”
Bookmark pocket 2019, 393 s.

Adlibris Bokus

Robert Harris tror jag är precis rätt författare för att hitta på en sån här historia. Tyskland vann kriget genom att byta kodsystem så att britternas knäckande av Enigmakoden inte hade någon inverkan på det tyska u-båtsvapnets härjningar. Man kunde därmed svälta ut britterna genom att torpedera deras försörjningsleder. På östfronten följde man inte Hitlers strategi som splittrade de tyska styrkorna. I stället kraftsamlade man i söder och kunde säkra livsmedelsförsörjningen i Ukraina och oljeförsörjningen i Kaukasus.

Det börjar med ett lik och en kriminalpolis, sturmbannführer Xavier March, vars kader numera är integrerad i SS. Intrigen tätnar vartefter och spänningen ökar. Den kontrafaktiska miljön återges tämligen trovärdigt, det känns lite som Östtyskland på 1960-talet. Intressant är förstås det nya Berlin med Speers monstruösa kolossalbyggen som den 300 meter höga ”Rikets stora hall” och den 118 meter höga triumfbågen. Brandenburger Tor med sina 26 meter är en lilleputt i sammanhanget.

Själva deckarintrigen är spännande och trovärdig men de två huvudpersonerna tycker jag har alldeles för traditionella drag enligt en standarmall för deckare vanlig vid tiden då boken skrevs i början av 1990-talet: En polis med samvete och trassligt privatliv, träffar en mycket yngre amerikansk kvinnlig journalist – och vips så har dom ett förhållande samtidigt som en livsfarlig jakt på en statshemlighet för dem samman. Men idén bakom är intressant och som vanligt är Robert Harris noga med detaljerna. Många verkliga personer förekommer i boken. Deras historia följer enligt författaren verkligheten fram till år 1942. Odilo Globocknic var en groteskt grym människa i verkligheten och känns väl igen i romanen. Arthur Nebe är något mer nedtonad vilket troligen också stämmer med verkligheten. En rad andra namn på historiska personer förekommer också, men ska inte avslöjas här för att inte förta spänningen.

Lite intressant är också att en del historiska händelser som faktiskt inträffat under efterkrigstiden också lyckas få plats i Harris fantasiroman. Ett besök i Berlin av president Kennedy planeras verkligen och Den Europeiska gemenskapen existerar konstigt nog med sina guldstjärnor på blå botten.

Just idag när denna bloggpost skrivs finns i SvD 20190404 en artikel av Lars Linder ”Nazisternas brott ropar genom böcker och konst”. En målning av Leonardo da Vinci ”Damen med hermelinen” visas upp på en bild vid dess återförande till Polen i april 1946. Den målningen har också en viss betydelse i Harris roman.

Fler böcker av Robert Harris:
Konklaven
München
En officer och spion
”Dictator” – (Cicero trilogy part three)
”Lustrum” – (Cicero trilogy part two)
”Imperium” – (Cicero trilogy part one)
Cicerotrilogin finns numera i nya utgåvor på svenska
Pompeji

Publicerat i böcker | Lämna en kommentar

Ny akrylmålning ”20190329”


Akrylmålning ”20190329” 15×15 cm pannå
Publicerat i mina bilder | Lämna en kommentar

Hermann Hesse: ”Stäppvargen”


Hermann Hesse: ”Stäppvargen”
Bonnier pocket 2017, 304 s.

Adlibris Bokus

Jag läser mest facklitteratur, eller populärvetenskap – kanske eftersom fakta ofta är lättare att förstå än fiction. Men det skadar väl inte att försöka bilda sig med en och annan klassiker. Jag har inte läst något tidigare av Hermann Hesse (1877-1962) som tilldelades Nobelpriset 1946. Hans mest lästa bok är Stäppvargen som först kom ut 1927.

Huvudpersonen, den djupt deprimerade enstöringen, 50-åringen Harry Haller känner sig delad i två halvor, den ena är den städade, eller kuvade man som försöker anpassa sig till sin omgivning, det vanliga borgerliga samhället som han egentligen hatar, och så den andra halvan den vilda egensinniga stäppvargen som han verkar ha svårt att släppa lös. Ett psykfall tänker jag. Men så får jag av en beläst god vän veta att Stäppvargen brukade vara populär läsning bland ungdomar. Då faller allt på plats. Harry reagerar som en grinig, revolterande tonåring som helst vill ta livet av sig.

Efter att ha läst ungefär halva boken googlar jag efter recensioner eller liknande om boken och det finns verkligen massor, alla har de gemensamt att Stäppvargen verkar vara riktad till eller i varje fall läst av ungdomar. I övrigt tycks åsikterna om bokens tolkning vara vitt spridda. Men visst kan man förstå att det är en bok som är tilltalande för unga människor som försöker bryta sig loss ur en trist vardag och leva ut – det är just vad Harry gör, med hjälp av sin unga nyförvärvade vän och ledsagare Hermine – fast han är i femtioårsåldern.

Man kan förstå att boken är populär, Hesse kan verkligen skriva och den vilda maskeradbalen mot slutet får Harry att börja leva. Sen övergår handlingen i något drömlikt, kanske drogpåverkat tillstånd där han får leva ut sina inre önskningar. Man kan också förstå att boken inspirerade hippierörelsen i USA. Delvis är det nog en självbiografi, för Hesse gick själv i terapi.

Publicerat i böcker | 2 kommentarer

Kroki på FKC 2019-03-18






Klicka för förstoring!

Publicerat i konst, mina bilder | Lämna en kommentar

Dansk guldålder på Nationalmuseum


Constantin Hansen: ”Ett sällskap danska konstnärer i Rom 1837”

Utställningen Dansk guldålder på Nationalmuseum (28/2-21/7 2019) är imponerande. Vill man smälta alla de 300 verken behöver man god tid på sig, för det är fantastiskt måleri. Framför allt slås jag av detalrikedomen, djupet och ljusbehandlingen. Det lyser verkligen om bilderna. Visst är det romantik, men också en fin avbildning av samtidens vardagsliv, landskap och otroligt fina porträtt. Många konstnärer reste till Italien. Antiken var en förebild och ruiner ett tacksamt motiv.


Constantin Hansen: ”Vestatemplet i Rom med omgivning, 1837”

Thorald Læssøe: Utsikt från Colosseum mot Forum Romanum, 1848

Christen Købke: ”Parti av avgjutningssamlingen på Charlottenborg, 1830”

Christoffer Wilhem Eckersberg: ”Trädgården i Villa Borghese i Rom, 1815”

Frederik Merheren: ”Jylländsk fåraherde på hed” 1855″

Fåraherden har sin stickning i händerna och garnnystanet på axeln. Det gäller att inte vara sysslolös.


Heinrich Eddelien: ”Målarkonstens uppkomst”, 1831

Martinus Rørbye: ”Utsikt från konstnärens fönster”, 1825

Många målningar har ganska litet format. Man blir förvånad efter att ha sett Martinus Rørbyes fina ”Utsikt från konstnärens fönster” som flera meter hög affisch i Stockholms tunnelbana och sen stå inför det lilla originalet.


Wilhelm Marstrand: ”Auktionsscen” 1835″

Auktionsscenen är närmast en karikatyr. Det går nog lugnare till på dagens auktioner antar jag.


Wilhelm Bendz: ”En skulptör (Christen Christensen) arbetar efter levande modell i sin ateljé”, 1827

Julius Exner: ”En gondol”, 1859

Frederik Sødring: ”Sommerspilet på Møns klint i Månsken”, 1831

Christoffer Wilhelm Eckersberg: ”Marmortrappan som leder till Santa Maria in Aracoeli i Rom”, 1814-1816

Wilhelm Marstrand: ”Flyttdagen” 1831

De många bilderna av vardagsliv och stadsmiljö får mig att tänka på det ökande antalet svenska konstnärer som målar i realistisk avbildande stil, ofta med scener ur vår samtid som motiv. Dansk guldålder hamnar på något sätt rätt i tiden!

Recensioner:
Magnus Florin i Expressen 2019-03-01: ”Här skapades bilden av nationen Danmark
Clemens Poellinger i SvD 2019-03-06: ”Generös tidsresa till ett danskt gyllene 1800-tal
Ingela Lind i DN 2019-03-02: ”självlysande dansk guldålder

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar

Steven Pinker: ”Upplysning nu : ett manifest för förnuft, vetenskap och humanism”


Steven Pinker: ”Upplysning nu : ett manifest för förnuft, vetenskap och humanism”
Fri Tanke Förlag 2018, 718 s. ISBN: 9789187513336

Adlibris Bokus

Upplysning nu påbörjades innan både Trump och Brexit. Men den mörka syn på samtiden som präglar människor som för närvarande leder författarens land anser han vara totalt felaktig med inslag som faktaresistens, alternativa fakta, påstådda ”Fake News” och irrationella tankar om en ”global maktstruktur” som orsak till fattigdom, undermåligt utbildningssystem, kriminalitet och droger, ”en mardröm som urholkat de andliga och moraliska fundament som ligger till grund för kristendomen”.

De idéer som banade väg för Trumps tillträde till presidentämbetet delas i själva verket av många intellektuella och lekmän både till vänster och till höger. Steven Pinker presenterar med boken en annan syn på världen, grundad på fakta och inspirerad av upplysningens ideal: förnuft, humanism och framsteg.

I den första delen UPPLYSNING skisseras upplysningens idéer. Del II FRAMSTEG visar att upplysningens idéer fungerar. Del III FÖRNUFT, VETENSKAP OCH HUMANISM sammanfattar försvaret av upplysningens idéer.

Pinker går grundligt tillväga. Han börjar med att presentera ett vetenskapligt ramverk för att skapa förståelse för människans villkor, vilka vi är, var vi kommer ifrån, vad som är våra utmaningar och hur vi kan möta dem. Denna evidensbaserade infallsvinkel visar att upplysningen har fungerat.

Entropi, evolution och information
Via begrepp som entropi (oordning), evolution och information förklaras hur levande organismer kan utvecklas, hålla sig vid liv och fortsätta absorbera energi för att motstå entropin, nedbrytandet av ordningen. Termodynamikens andra lag säger att entropin aldrig minskar i ett slutet system som inte interagerar med sin miljö, dvs ingen utveckling kan ske. Information är det som ackumuleras i ett genom under evolutionens gång.

Redan här framgår förstås att Pinker liksom en annan aktuell författare, Yuval Noah Harari, har en naturvetenskaplig utgångspunkt för sina resonemang, helt i enlighet med upplysningstänkandet. Redan i sin bok ”Ett oskrivet blad och andra myter om människans natur” som först kom ut 2002 redovisade Pinker vilka problem det kunde medföra att ha en naturvetenskaplig världsbild i en akademisk värld där socialkonstruktivismen härskade.

Mediaeffekten
I likhet med Hans Rosling (som Pinker flera gånger hänvisar till i boken) hävdar även Pinker att tillståndet i världen sett över tid blir bättre. Varför innehåller nyhetsmedia i så fall en övervägande andel dåliga nyheter i stället för goda nyheter om framsteg som görs? Detta negativa nyhetsflöde i tidningar och TV påverkar uppenbarligen allmänheten och skapar uppfattningen att det mesta blir sämre, när det i själva verket är tvärtom. – Det är bara att mäta och räkna menar Pinker och han visar det också via ingående resonemang stödda av mängder av väl belagda siffror och diagram över världens utveckling på en mängd olika områden. Media fortsätter dock oförtrutet att hellre sprida dåliga nyheter än goda.

Framsteg och framstegsfobi
Huvuddelen av boken innehåller en redovisning av de framsteg som skett inom en rad områden. Avsnittet börjar med ett kapitel om framstegsfobi. Pinker hänvisar till Arthur Herman: ”The Idea of Decline in Western History” som visar på hur en rad undergångsprofeter utgör stjärnorna i de humanistiska ämnenas kursplaner, däriblad Nietzsche, Arhur Schopenhauer, Martin Heidegger, Theodor Adorno, Walter Benjamin, Herbert Marcuse, Jean-Paul Sartre, Frantz Fanon, Michel Foucault, Edward Said, Cornel West, plus ”en kör av ekopessimister”. Pinker går i detalj in på orsakerna till framstegsfobin, exempelvis att människors uppfattning tenderar att bli förvrängd kan bero på tillgänglighetsheuristik – frekventa eller nyligen inträffade händelser lämnar starkare minnesspår osv.

Listan över framsteg innefattar kapitel om Liv, Hälsa, Näring, Rikedom, Ojämlikhet, Miljön, Fred, Säkerhet, Terrorism, Demokrati, Lika rättigheter, Kunskap, Livskvalitet, Lycka och så kapitel om Existensiella hot och Framstegens framtid. Här visas hur framstegen inom en rad områden och i olika delar av världen skett över tid. Välbelagda fakta i form av diagram ger en överblick över olika frågor. Exempelvis i kapitlen Liv, Hälsa, Näring redovisas allt ifrån föväntad livslängd, barnadödlighet och mödradödlighet, dödsfall bland barn på grund av smittsamma sjukdomar, tillväxthämning hos barn, undernäring och dödsfall på grund av hungersnöd. Så fortsätter redovisningen ämne för ämne med slutsatsen att nästan allt faktiskt blir bättre i världen, särskilt under de senaste åren. Kanske kan man uppfatta det som ett krig mot populistisk fördomsfullhet med fakta som vapen.

Kapitlet om Miljö visar dock på problem (fastän boken kom ut före Greta Thunberg-effekten!).
Diagrammet i Figur 10-8 ”Koldioxidutsläpp 1960-2015” visar en förskräckande ökning av koldioxidutsläpp. Dessa måste på något sätt hejdas om klimatkrisen ska kunna övervinnas. Pinker verkar snarast ansluta sig till ekomodernismen som menar att en viss grad av förorening är oundviklig för människans livsvillkor men kan minskas till rimlig nivå genom teknisk utveckling. Man är positiv till industrialisering och menar att ekonomisk tillväxt böjer ner miljöns Kuznetskurva genom förändringar av teknik och värderingar.
Koldioxidutsläpp måste minskas, genom avgifter eller beskattning. På sikt finns ingen annan lösning på avkarboniseringen än en stor utbyggnad av kärnkraften. Den kan ske genom generation IV-reaktorer som kan göra kärnkraftverk till en vara som massproduceras på löpande band, placeras i containrar och transportes via järnväg och placeras på pråmar utanför städer.
Författaren går i detalj in på ämnet med olika vinklingar och kapitlet miljö är också med sina 42 sidor det längsta i bokens del II FRAMSTEG.

Förnuft vetenskap och humanism
I bokens tredje och avslutande del med de tre kapitlen Förnuft, Vetenskap och Humanism försvarar författaren upplysningens grundteser mot angrepp från de krafter som har avvikande åsikter. Det här gäller kanske främst förhållanden i USA, och man får intrycket att landet verkligen står inför svåra problem, inte bara genom den statsledning man har för tillfället utan också den starka polariseringen inom politik och vetenskap. Klyftan mellan naturvetenskap och humaniora fördes först fram av C P Snow 1959 i De två kulturerna där han beklagade föraktet för naturvetenskap bland brittiska intellektuella.

Upplysning nu är verkligen en tegelsten, men intressant rakt igenom. Klara argument och det lättflytande språket i översättning av Jim Jakobsson håller intresset vid liv.

Recensioner mm:
Joseph Sverker i SvD 2018-09-19: ”Dåliga nyheter för alla domedagsprofeter
Mattias Svensson i Aftonbladet 2018-07-20 ”Livet är en kamp vi blir bättre på att föra
Fri tanke: Upplysning nu!
Mårten Ericson i Timbros Smedjan 2018-06-28: ”I den bästa av världar
Malin Nordgren i DN 2018-12-06: ”Steven Pinker: Vi människor har stor kapacitet att förbättra världen” – Intervju med Steven Pinker

Publicerat i böcker, samhällsdebatt | Lämna en kommentar

”Hans Arnold – penselns häxmästare”

Mikael Engströms Film om tecknaren och illustratören Hans Arnold (1925-2010) är en privatfinansierad dokumentär som tog tolv år att färdigställa. ”Hans Arnold – penselns häxmästare” är en fascinerande film om en intressant person, som trots små resurser blivit riktigt bra med många kreativa grepp.

Det väckte minnen till liv. Hans Arnold illustrerade bland annat Veckorevyns skräcknoveller under många år på 1950-talet och framåt.. Det är nog därifrån jag har de starkaste minnena av hans teckningar. Tror till och med att jag själv försökte teckna lite i Arnold-stil. I varje fall påverkade han säkert mitt intresse för bilder och konst. En så otrolig fantasi, och en sån förmåga att teckna trovärdiga bilder av precis vilka galna ideer som helst.

Filmen var jättebra, trots en lite sur recension av en journalist som saknar att det bara var vanliga människor och inte journalister som pratade med Hans Arnold i filmen. Skönt att slippa dumma skjutjärnsfrågor i en sån här dokumentär. Man fick veta mycket om Arnolds uppväxt och stränga uppfostran i ett katolskt hem i en liten by i Schweiz där kanske hans dragning åt skräckbilder uppstod. Uppdelningen i 18 avsnitt med olika teman är också lyckad.


”Hans Arnold – penselns mästare”. ABBA greatest hits LP-omslag. Foto: Njutafilm

Recensioner:
DN 2019-02-28
SvD 2019-02-28
Aftonbladet 2019-03-01

Publicerat i film och TV, konst | Lämna en kommentar

Grez-sur-Loing – Konst och relationer på Waldemarudde

En så bra idé att göra utställningar runt de olika konstnärskolonier som uppstod under senare delen av 1800-talet. Utställningen om Grez-sur Loing är ett tvärsnitt av de många svenska deltagarna som vistades i Grez plus några Britter.

Äntligen får jag se Julia Becks fina vattenlandskap på en utställning. Tidigare har hon i varje fall för mig enbart varit synlig på visningar vid Auktionsverket och Bukowskis. På Waldemarsuddes utställning är hon representerad med flera verk.


Julia Beck: ”Gréz par Nemours” 1885

Flera favoriter här nedan:


William Blair Bruce: ”Femme sculpteur – Carolina vid cavaletten”

Carolina Benedicks: ”Parbyst av Catarina Benedicks-Bruce och William Blair Bruce” 1897

Francis Brook Chadwick: ”Porträtt av Eva Löfstädt-Åström”

Parbysten ser ut som en selfie! Inget nytt under solen. Att utställningstiteln inkluderar ”relationer” beror förstås på att så många konstnärer bildade par i Grez-sur-Loing. I utställningskatalogen finns en rolig teckning av en rad par som faller i varandras armar.


Karl Nordström: ”Havrefält, Gréz” 1885

Carl Larsson: ”I Montcourt” 1884

Carl Larsson: ”Lilla Suzanne” 1885

Målningen av Carl Larssons dotter Suzanne är gjord under en period när Carl Larsson ändrade stil från historiemåleriet. En del rekvisita verkar synas i bakgrunden.


Oskar Björk: ”Beziqueparti” 1885

William Blair Bruce: ”Friluftsateljé”

Anders Zorn: ”Porträtt av Spada” 1890

Utställningen på Waldemarsudde pågår till 18 augusti 2019.

Recensioner:
Dan Backman i SvD 20190224: ””Grez-sur-Loing – Konst och relationer” Målarnas favoritplats i nytt ljus på Waldemarsudde
Philip Warkander i Expressen 2019-03-11: ”Ledtrådar om konstnärer triggar fantasin

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar

Niklas Natt och Dag: ”1793”


Niklas Natt och Dag: ”1793”.
Månpocket 2018, 452 s. ISBN: 9789175038209

Adlibris Bokus

Jag drar mig numera för att läsa deckare – övermätt på den varan. Men 1793 kunde jag inte motstå. Det första som slår mig med boken är språket. Det får mig att tänka på Ernst Brunners bok om Bellman: ”Fukta din aska”. Visst finns det massor av fina 1700-talsskildringar, inte minst i Stockholmsmiljö, men Niklas Natt och Dags 1793 ger ett oemotståndligt intryck av detaljer och miljöskildringar som visar på en imponerande pålästhet och förmåga att levandegöra.

Efter att ha avverkat allt ifrån Ed McBains samlade verk till det mesta skrivet av Håkan Nesser trodde jag mig ha tröskat igenom det mesta av våld, grymhet och orättvisa som litteraturen kan erbjuda, men 1793 slår nog rekordet på det området. Boken är välskriven och spännande men kryddad med obehag.

Bokens två hjältar är båda hårt medfarna av livet. Separationsvakten, palten Mickel Cardell i blå rock är veteran från Svensksund, enarmad, överviktig och försupen, men en riktig slagskämpe när det behövs. Hans kumpan, juristen Cecil Winge med anknytning till Indebetouska huset där polismakten huserar är lungsiktig och dödsmärkt med blodhosta, tunn som ett spöke och blek som ett lik. Hans förmåga till koncentration hjälper honom att överleva.

Boken är uppdelad i fyra delar som mot slutet faktiskt strålar samman. Trots eländet som aldrig verkar ta slut är det svårt att sluta läsa. Det här är verkligen ingen 1700-talsidyll. Dock undrar man lite över hur folk överhuvudtaget kan leva i en sån misströstsam misär, fylld av sjukdom, våld och orättvisa. Men de flesta kan uppenbarligen det. Troligen kommer snart en uppföljare, antagligen med titeln 1794, det lär ska bli en trilogi. Det ser jag fram mot, för skriva kan han, Niklas Natt och Dag.

Recensioner:
Aftonbladet: Carl-Michael Edenborg läser en briljant roman ”En debut som gör ont
SvD 2018-09-28: ”1793” är Årets bok: ”Det blir en trilogi”

Publicerat i böcker, historia - samhälle | Lämna en kommentar