Konsten i Citybanan

På premiärdagen 10 juli tog jag en inspektionstur i de två nya pendeltågsstationerna Stockholm Odenplan och Stockholm City. Projektet som har pågått i åtta år inkluderar en del konstnärlig utsmyckning. Så bra att man fortsätter med den geniala idén att liva upp stationerna med konst. Det bidrar också till att underlätta orienteringen i det bitvis rätt omfattande tunnelsystemet. Och så småningom blir väl konsten också en tidsmarkör.

Det var rätt mycket folk i rörelse redan tidigt på premiärdagen, många liksom jag tog bilder. Plattformarna ryms i jättelika salar som ger en känsla av flygplats. Men orienteringsskyltarna är i varje fall tydliga. Ett litet urval bilder här nedan. Trafikverkets brocshyr över konsten i Citybanan finns här.









Andra bloggar om , ,

Publicerat i arkitektur, konst, samtidskonst | Lämna en kommentar

Ny akrylmålning: ”20170713”


Akrylmålning ”20170713” 14,5×14,5 cm

Andra bloggar om ,

Publicerat i mina bilder | Lämna en kommentar

Ny akrylmålning: ”20170709”


Akrylmålning ”20170709” 14,5×14,5 cm

Andra bloggar om ,

Publicerat i mina bilder | Lämna en kommentar

Ny akrylmålning: ”20170704”


Akrylmålning ”20170704” 14,5×14,5 cm

Andra bloggar om ,

Publicerat i mina bilder | Lämna en kommentar

Anja Notini – Rum med gravitation på Waldemarsudde

Anja Notinis utställning på Waldemarsudde heter ”Rum med gravitation”. Och inte utan skäl, för visst finns gravitationen i utställningalokalerna men temat tilldrar sig till stor del i tyngdlöshet.

Namnet Anja Notini förefaller lite vagt bekant, men jag har aldrig sett någon utställning med henne tidigare. Hennes CV finns dock med på utställningen och då klarnar historiken något.


Anja Notini: ”Man får med åren något att berätta”

Måleriet är kraftfullt, laddat med oförskräckt färg, men också uttrycktsfullt, det vill säga något.

En stor del av utställningens måleri handlar om Aniara, Harry Martinssons rymdepos som tydligen är på tapeten just nu i olika sammanhang. Inspirationen verkar dock inte vara rätlinjig. Anja Notini säger så här: ”Ibland låter jag mig bara sjunka ner i de underbara sångerna och letar fram målningar som jag tycker hör ihop med texterna. Andra gånger får de färdiga målningarna leda mig till sångtexterna.”

Jag läste Aniara för många år sen när jag var i science-fictionåldern och blev djupt tagen av berättelsen. Tror jag så småningom såg operauppsättningen på TV också, men Karl-Birger Blomdahls disharmoniska tolvtonsmusik förstörde tyvärr mycket av upplevelsen.


“Skönt att man få glömma. Skönt att bara korta stunder få sitt minne serverat” (Aniara)

Målningarna har titlar från korta citat ut Harry Martinssons text.



Många bilder är inspirerade av Harry Martinssons Aniara

Det som på mig imponerade mest på utställningen var trots allt den fantastiskt fina keramiken. Jag gillar framför allt bladmotiven i relief som är så tydligt markerad med en annan ytstruktur än bakgrunden, vilket får dem att framträda. Växtmotivet har också en väl avvägd rytm.





Andra bloggar om , , , , , ,

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | Lämna en kommentar

Anders Bergman: ”Humanismens födelse”

Humanismens födelse är en ytterst välskriven skildring av hur de humanistiska tankarna tog form och utvecklades under renässansen i Italien. Upplägget bygger till stor del på rörelsens tongivande personer, som är behändigt indelade i perioder: pionjärerna, förkunnarna, experterna, fulländarna. Av de många namn som förekommer har jag hört talas om enbart ett fåtal som Francesco Petrarca, ”humanismens fader” och sist i boken under kapitlet Humanismens höjdpunkt: mångsysslaren Leon Battista Alberti plus ytterligare några namn.

Anders Bergman: Humanismens födelse
Anders Bergman: Humanismens födelse
Dialogos 2016, 199 s.
ISBN: 9789175043043

Renässansen, återfödelsen, började i Italien med Florens som centrum nån gång i senare delen av 1200-talet. Humanismen var renässansens viktigaste intellektuella rörelse och dominerar än i dag till stor del tänkandet i västerlandet även om den förstås utvecklats en del sedan renäsanshumanismen.

Francesco Petrarca (1304 -1374) hade breda intressen. Hans kanske största insats var insamling och kopiering av manuskript med texter från antika författare. Syftet var att återuppliva det antika latinet som ansågs mer exakt och sofistikerat än det ”munklatin” som användes under Petrarcas samtid. Hans favoritförfattare var Cicero. Så småningom upptäckte han att klassisk grekiska var det verkliga kulturspråket under antiken och han försökte lära sig grekiska för att läsa Homeros, Platon och Aristoteles på originalspråket.

Antikens humanister använde begreppet humanitas i bemärkelsen medmänsklighet, sällan i bemärkelsen humanistiskt bildningsideal. För renässanshumanisterna var humanistiska studier en karaktärsdanande process. Målet var bildning i syfte att via breda intellektuella utblickar bli en bättre, godare och dygdigare människa.

Men humanismens avgörande insats var nog ändå kunskapsteoretisk. Man kritiserade den medeltida skolastiken vars kunskapskälla var tro och tolkning av bibeltexter med hjälp av tämligen krystade logiska resonemang. Mot tro och magi som kunskapskälla ställde humanisterna mänsklig erfarenhet och vetande utan inflytande av någon transcendent makt. Man tog inte avstånd från kristendomen men ville gärna återgå till de tidiga kyrkofädernas tilämpning av den.

Humanismen kom så småningom att inspirera till reformationen och protestantismen. 1449 skrevs det sista skolastiska verket, men det var inte renässanshumanismen som slutligt kom att besegra skolastiken utan den naturvetenskapliga revolutionen, som under 1700-talet fick en efterföljare i form av upplysningen.

Som en illustration av skolastikernas verksamhet kom jag att tänka på Umberto Ecos Rosens namn och filmen med Sean Connery som fransiskanermunk. Ett kort inslag visar den internationella konferens som samlats för att diskutera färgen på Kristi mantel.

I Petrarcas avskrift av Ciceros skrift Pro Archia (ett tal från år 62 fvt) har Petrarca strukit under orden studia humanitatis – humanistiska studier. Petrarca själv kom dock inte på tanken att använda termen som beteckning för sina egna ideal. Det gjorde däremot hans lärjunge Coluccio Salutatis (1331-1406) som först använde det år 1369. För renässanshumanisterna kom begreppet att stå för ett intresse för språk, retorik, historia, etik och litteratur. Alltså samma ämnen som än i dag anses som typiskt humanistiska. Över dessa ämnen svävade latinet eftersom de antika romerska författarna blev en förebild både till form och innehåll.

Man betonade gärna glädjen i humanistiska studier och i att vara en bildad människa – en tanke som sannolikt var ny. Ciceros användning av uttrycket urbanitas som beteckning för både civiliserat uppförande och sinne för humor uppmärksammades också av renässanshumanisterna. Bibeln och dess uttydare började nu i moraliska frågor bytas ut mot Cicero, Vergilius och Homeros. Anspelningar på bibliska berättelser kunde bytas ut mot grekisk och romersk mytologi.

Begreppet renässans lanserades av konsthistorikern Georgio Vasari i mitten av 1500-talet. Men ”själva känslan av ett andligt uppvaknande kan spåras tillbaka till humanisterna vid andra hälften av 1300-talet: till Petrarcas glädje över att ha lärjungar och vara känd över hela den lärda världen, till Giovanni Boccaccios hyllning av Giottos återupplivande av måleriet”. Konsten nämns för övrigt ganska sparsamt i boken, konstnärer som Leonardo eller Michelangelo var inte humanister.

Dante Alighieri var inte heller humanist men är ändå en av periodens viktigaste kulturpersonligheter. Han skrev helst på folkspråket och hade en helt annan föreställningsvärd än humanisterna. Att hans relation till humanismen finns med i boken motiveras med att han låter oss ana hur det lärda livet kunde ha utvecklats i Italien om de humanistiska tankarna inte hade slagit igenom. En slags återvändsgränd enligt boken.


Petrarca. [Wiki]

Salutati. [Wiki]

Boccaccio. [Wiki]

Giovanni Boccaccio (1313-1375) var den mest namnkunnige av Petrarcas lärjungar, han var dessutom en av de ledande krafterna i ”Petrarcaklubben” – en samling humanister i Florens som samlades så snart någon fått ett brev eller livstecken från mästaren. Man ordnade då en bankett där Petrarcas epistel lästes upp och analyserades. Petrarcaskolan eller Petrarcaakademin som klubben också blev benämnd var en av orsakerna till att Florens blev Italiens humanistiska centrum och än idag förknippas med renässanskulturen.

Leonardo Bruni (1370-1444) var den förste humanisten som fullt ut behärskade grekiska och översatte flera klassiska verk och passade samtidigt på att klaga på tidigare medeltida översättningar. Bruni räknas som den första moderna historikern


Bruni. [Wiki]

Valla. [Wiki]

Alberti. [Wiki]

Lorenzo Valla (ca 1407-1457) var en av renässanshumanismens fulländare. Han var inte imponerad av auktoriteter, var lagd åt polemik men hade mod att ta konsekvenserna av sina åsikter. Han ställdes till och med inför inkvisitionen vid ett tillfälle men räddades av sin mecenat utan att ens behöva göra avbön. Valla ansåg retorik vara en bättre metod att lösa problem och frågeställningar om verkligheten än vad logik och teologi var. För Valla var språket – latin – grunden för all civilisation och en länk mellan människan och hennes värld, ett förhållande som både förklarade och skapade verkligheten. Han ville skilja på tro och vetande, men hade kyrkofäderna, framför allt Paulus som förebild.

En av Vallas största bedrifter var att genom språkanalys påvisa att den skrift som påstods ha författats av kejsar Konstantin där den världsliga makten överlämnas till kyrkan var en förfalskning. Valla lyckas också med konststycket att förena den hedniska epikureiska tanken om njutning som det högsta goda med den kristna tanken att tillvaron i himlen måste vara den högsta njutningen. Han skriver också en bok med titeln De voluptate – ”Om vällust”. Epikurismen blev en viktig inspirationskälla för senare tänkare som Erasmus, Thomas More och Michel de Montaigne.

Leon Battista Alberti (1404-1472) har betecknats som den fulländade renässanmänniskan. Humanisterna värderade litteraturen långt högre än måleriet. Alberti var en måmgsysslare som förenade de båda konsterna. Han var också den förste humanisten som blev nära vän med Donatello, Masaccio och andra konstnärer som ”reste sig över den låga status som de brukade dela med tjuvarna och charlatanerna”. Alberti skrev en konstteoretisk traktat Della pittura där han för första gången förklarade centralperspektivet. Realismen tar nu insteg i måleriet som därmed flyttar in bland de sköna konsterna. Alberti visade att humanismen inte bara behövde ägnas åt återupptäckt av antikens litteratur utan även av dess konst och arkitektur. Brytningen med den medeltida gotiken blev därmed ett faktum.

Renässanshumanisterna var sannerligen inte några feminister vilket framgår av boken, men man kan spåra ett tjugotal högadliga norditalienska kvinnor som faktiskt försökte komma in i männens värld och bör benämnas renässanshumanister, bland dem Isotta Nogarola (1418-1466) som beklagade sin situation som kvinna. Hon tog det radikala beslutet att varken gifta sig eller gå i kloster. Lite senare kunde dock Laura Cereta (1469-1499) försvara kvinnans rätt till utbildning och uppmärksamma den gifta kvinnans ofrihet. Fler skulle följa efter.

Boken innehåller massor av intressanta detaljer och upplysningar om personer, som förhumanisterna Lavato Lovati (ca 1240-1309) som genom sitt intresse för antikt latin inspirerade till ett slags litteraturvetenskap och hans lärjunge Albertino Mussatos (1261-1329) individualism och tidiga meritokrati. Båda samlades tillsammans med likasinnade på Paduas krogar för att diskutera Senecas latin. Tyvärr kan jag inte latin, men humanismen idag klarar sig uppenbarligen utan detta språk.

Jag började intressera mig för humanismen efter att ha läst Y N Harari:”Homo Deus” (några bloggposter längre ner) Här framförs tanken att humanismen är hotad av förväntade stora teknologiska förändringar som artificiell intelligens och genmodifiering. Vad är det då vi riskerar att förlora? Jag läste Anders Bergmans Humanismens födelse för att få ett bättre grepp om ämnet. Humanismen är förvisso inte oförändrad sedan sin uppkomst, men mycket lever ändå kvar. Uppfattningar som människors lika värde, frihet, oberoende, ja egentligen hela grundvalen för ett anständigt liv så som vi känner det skulle kunna bli ifrågasatt om Harari får rätt.

Adlibris Bokus CDON

Andra bloggar om , , , , , , ,

Publicerat i antiken, böcker, historia - samhälle | Lämna en kommentar

Ny akrylmålning: ”20170618”


Akrylmålning ”20170618” 32×24 cm

Målad på pannå av nån slags kryssfanér, inte den vanliga masoniten. Det gav en oplanerad effekt som syns i förstoringen. Fibrerna i underlaget lyser igenom. Materialitet!

Andra bloggar om ,

Publicerat i mina bilder | 3 kommentarer

Bra skrivet om identitespolitiken

Bra skrivet om identitespolitiken i Aftonbladet kultur: Tragiskt, vänstern. Malcom Kyeyune till attack mot identitetspolitiken: Vill avskaffa fria ordet. Tokvänsterns strävan att avskaffa både förnuftet och det fria ordet bemöts effektivt av Malcolm Kyeyune. Desto mer imponerar det på mig att inlägget publiceras på Aftonbladet kultur. Upplysningstänkandet lever än!

Andra bloggar om , , ,

Publicerat i samhällsdebatt | Lämna en kommentar

Y N Harari: ”Homo Deus. En kort historik över morgondagen”

Yuval Noah Harari: Homo Deus : en kort historik över morgondagen
Yuval Noah Harari: Homo Deus : en kort historik över morgondagen
Natur & Kultur 2017, 397 s.
ISBN: 9789127150799

Homo Deus anknyter i början till en del teman som författaren tagit upp i sin tidigare bok Sapiens – en kort historik över mänskligheten. Inte minst ägnas stort utrymme åt att foga in Homo Sapiens, människan, som ett av de andra djuren. Sapiens började som en universitetsföreläsning och gavs ut i bokform på hebreiska 2011. Homo Deus är mer uppdelad på diverse ämnen än den förra boken. Den flödar över av mer eller mindre tänkvärda uppslag och tankar. Det ger ett aningen splittrat intryck innan man kommer fram till det som väl bör vara bokens huvudämne, människans framtid.

I historien ända sen gammalegyptisk tid har tre problem varit det som främst sysselsatt mänskligheten: hungersnöd, farsoter och krig.
Dessa problem är enligt Hararis något svepande antagande på väg att lösas. Nåja, han motiverar sina antaganden. Den nya stora frågan för mänskligheten när dessa tre problem har lösts är: Vad ska vi göra i stället? Svaret är att människan kommer att sträva efter odödlighet, lycka och gudomlighet.

Visst är det en bra bit kvar innan människan uppnår odödlighet men flera projekt med det syftet, eller i varje fall att förlänga livet pågår runt om i världen. Människans strävan efter lycka uppnås enligt Harari enklast genom att förändra människans biokemi. Han menar att det ökade intaget av psykofarmaka kan ses som en strävan efter lycka. Men för att uppnå permanent lycka måste den mänskliga biokemin manipuleras. Och just det är tydligen vad som redan pågår. Det tredje framtida målet för mänskligheten att uppgradera människor till gudar kan ske på tre sätt: biologisk ingenjörskonst, konstruktion av cyborger eller skapande av icke-organiska varelser.

Människan liksom allt liv kan enligt Harari brytas ned till algoritmer, i form av elektroniska flöden som uppträder i en viss ordning eller mönster. Den fria viljan är därför enbart inbillning, allt bestäms av de algoritmer som utgör vår existens. Vad en algoritm är förklarar han genom att likna den med ett recept på grönsakssoppa som ju också är en algoritm, en slags formel.

Om den fria viljan ifrågasätts hotas den liberala världsordning som dominerat västvärlden sedan andra världskrigets slut. Nu definierar väl Harari liberalism lite väl vidlyftigt, men en rörelse med vidare ramar och längre historia är humanismen som också är hotad av en möjlig framtida utveckling.

Humanismen har blivit den nya världsåskådningen, i varje fall i västvärlden, kanske den nya religionen. Men humanismen som uppstod under renässansen, splittrades senare i tre huvudgrenar: Den ortodoxa grenen, liberalismen där frihet betonas; under 1800- och 1900-talen avspjälkades socialistisk humanism inklusive kommunismen, och den evolutionära humanismen med nazismen som främsta företrädare. Gemensamt för humanismen är att mänsklig erfarenhet är den yttersta källan till mening och auktoritet, inte någon transcendent makt. Men socialister och evolutionära humanister menade att den liberala synen på mänsklig erfarenhet är bristfällig.

Resonemanget om humanismen som upptar ett 50-tal sidor är intressant. Kapitlet följs av bokens tredje del, med den talande titeln ”Homo Sapiens tappar kontrollen”. Här följer en hel del spekulationer och frågor: Kan människor fortsätta styra världen och ge den mening? På vilket sätt hotar bioteknik och artificiell intelligens humanismen? Vem kan bli människosläktets arvtagare och vilken ny religion kan ersätta humanismen?

En mängd ämnen med mer eller mindre aknytning till huvudresonemanget förekommer i boken: Hur kunskap blivit den verkliga hårdvalutan eftersom den till skillnad från råvaror och energi är outsinlig, hur mening byts mot makt, samarbete och flexibilitet som vinnare, moderniteten, kapitalismen, klimatförändringen, upplevelse, medvetande, gräsmattornas historia och mycket annat.

På bokens näst sista sida skriver författaren att alla de scenarier som skissas i boken inte bör ses som profetior utan som möjligheter, ett sätt att diskutera våra nuvarande val. Om diskussionen får oss att välja en annan väg, desto bättre.

Boken är idérik och intressant, men det är svårt att på allvar tro att mänskligheten kommer att avveckla humanismen och sig själv, Homo Sapiens, för att ersättas av dataism eller något annat ”omänskligt”. Jag hade förväntat mig lite mer detaljer om hur denna förvandling av människan kan tänkas gå till i praktiken. En mängd exempel på pågående projekt nämns men något exempel på egentlig transhumanism ges inte. Ordet förekommer inte ens i texten. Trots att boken bitvis rör ganska komplicerade ämnen tycker jag den är lättläst och pedagogiskt skriven. Och visst är den tankeväckande.

Homo Deus får fyra [****] poäng på den femgradiga skalan.

Recensioner:
Fredrik Sjöberg, SvD: ”Briljanta spekulationer om framtiden
Sverker Sörlin, DN: ”Människans framtid sedd ur ett snävt teknologiskt perspektiv
Amanda Svensson, Expressen: ”Allt kött är fortfarande hö
Per Andersson, svt.se: ”Recension: ”Homo Deus” av Yuval Noah Harari
————
Lars Berge skriver om samma ämne i SvD 2017-06-04.: ”Kan artificiell intelligens göra oss till övermänniskor

Adlibris, Bokus, CDON

Andra bloggar om , , , , , , , , , ,

Publicerat i böcker, historia - samhälle, samhällsdebatt | Lämna en kommentar

Ny akrylmålning: ”20170607”


Akrylmålning ”20170607” 32×24 cm

Andra bloggar om ,

Publicerat i mina bilder | Lämna en kommentar

Vikingaliv på Djurgården

Nej det nyöppnade Vikingaliv på Djurgården är inte ett museum, snarare en slags temapark, men med uppenbart syfte att sprida kunskap om vikingatiden med de senaste forskningsrönen inkluderade. Dick Harryson svarar för den vetenskapliga granskningen.

Det är lite märkligt hur undanskymd roll denna period i Svensk historia fått, samtidigt som just vikingar väcker så stort intresse internationellt. Till och med så stort att amerikaner via HBO-serien ”Vikings” varit tvungna att göra sin egen tolkning av denna period när inte skandinaver gör det. En lite väl kreativ tolkning kanske, men ändå lite rörande tycker jag. Det är väl en del av en pågående skandinavientrend.

Men nu finns i varje fall Vikingaliv, med utställning, interaktiva skärmar med ljud, montrar där man får sticka in handen för att känna tyngden av ett svärd eller en yxa, En liten monter med originalföremål från Historiska museet och till och med en kartbild över hur man enkelt tar sig dit för att lära mer om vikingar. Så bra!

Utställningen är pedagogiskt ordnad med precis så mycket eller litet fakta man vill ha. Vanliga missuppfattningar om vikingar avfärdas. En stor plansch med tidsaxel, talande skärmar med engelsk textremsa där man kan välja alternativa ämnen som, om man ger sig tid att ta sig igenom allt, ger en ganska bra bild av vikingatidens människor och deras liv, samhälle, religion, matvanor, hygien och mycket annat. Vikingatidens barn har en egen speciellt barnanpassad hörna. Att vikingatidens kvinnor hade en betydligt starkare ställning än vad som var vanligt i andra delar av världen kan knappast undgå någon.

Märkvärdigast på utställningen är nog den rekonstruerade vikingen, eller åtminstone en man från en 1000 år gammal grav vid Sigtuna. Via DNA-analys har man fått fram hår- och ögonfärg. Skickligt gjord figur utförd av Oscar Nilsson.


Rekonstruerad viking

Rekonstruerad viking


Modell av långhus i genomskärning


Talande interaktiva bildskärmar


Ingången till Ragnfrids saga

Åkattraktionen Ragnfrids saga tar oss via uppbyggda dioramor och bilder från Birka till Miklagård och via vilda äventyr åter till Svearnas rike med de eftertraktade tunnorna silver som ska rädda gårdens bestånd.





Recensioner:
Eva Bäckstedt, SvD: Inget museum – men mäktig vikingafärd
Petter Lindgren, Aftonbladet: Vikingatiden Tor och retur

Recensionerna ovan kontrasterar mot varandra på ett egendomligt sätt. Rent sakligt om själva utställningen är de ganska lika, men Petter Lindgren kan inte undvika Aftonbladet Kulturs vanliga fördomsfulla inställning till entreprenörskap och det fria företagandet. Fokus i hans text hamnar i entrépriset – att det till skillnad mot Historiska museet inte är gratis. Och att Olof Stenhammar är en av finansiärerna. Ungefär som om det handlade om vinster i välfärden. Han hänger upp sig på att vikingar brukar vara tilltalande för tokhögern och konservativt lagda. Och musikillustrationerna i Ragnfrids saga liknar Wagner! Skumt. Han vill hellre se benknotor än en rekonstruerad viking. Varför då? Han längtar bort från det klinkbyggda skeppsvraket på utställningen till nån likaledes klinkbyggd folkbåt i Sjöhistoriskas närliggande utställningslokal – det är väl statsfinansierat och därmed ”gratis”, eller?

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i historia - samhälle, utställningar | Lämna en kommentar

Fredmans begravning med Romeo & Juliakören på Dramaten

Fredman står lik och vännerna samlas. I Bellmans värld är livet och döden grannar och Fredmans begravning blir en balansakt i rusets irrgångar. I dödens vitöga skymtar livets passion, plåga och komik genom Bellmans musik och texter.

En enda föreställning av denna uppsättning med Fredmans begravning på Dramatens stora scen i vår med Romeo & Juliakören. Det måste bli fler!

Ett tjugotal av Bellmans sånger framfördes, en del av de välkända och desto fler för mig okända verk, vissa som deklamationer av texten. Musikerna verkar succesivt ha blivit fler, eller snarare är det väl körmedlemmarna som ibland plockar fram instrument.

Att i temat begravning i vanlig ordning blanda in körens finstämda humor orsakade inga problem. Den enkla eller egentligen obefintliga scenografin fungerade utmärkt. Kostymeringen – i början svart, senare vit såg ut att vara väl tidsanpassat 1700-tal och damernas coiffurer likaså.

Sång och musik som vanligt strålande. Kören har sjungit enstaka Bellmansånger tidigare vid något tillfälle tror jag men nu blev det en hel föreställning, visserligen löst sammanhållen handling, men med Bellmans ande hela tiden närvarande. Glädjefyllt och gripande om vartannat, alltid berörande. Så bra!

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i musik, scen och teater | Lämna en kommentar