Thielska Galleriet: ”Japonism hos Rackstadkonstnärerna 1880-1920″

Japansk konst och konsthantverk har påverkat konstnärer i västerlandet åtminstone sedan mitten av 1800-talet. Den utmärkta utställningen på Thielska Galleriet ”När Japan kom till Värmland. Japonism hos Rackstadkonstnärerna 1880–1920″ vill visa hur denna påverkan kunde ta sig ut. Jag tycker det lyckas väl. Utställningen är inte stor och omfattar bara ett fåtal konstnärer i Rackstadgruppen, men nog kan man se ett släktskap med japansk konst.
Japan finns också representerat på utställningen med både bilder och några fantastiska hantverksprodukter som netsuke, ett slags bältesspänne och inro, en liten dosa för t ex tobak.


Gustaf Fjaestad: ”Rinnande vatten”, 1908″


Gustaf Fjaestad ”Månskenseka”, 1906

Gustaf Fjaestad ”Berghällar i månsken”, 1906

Gustaf Fjaestad är Rackengruppens mest kände konstnär. Han har kallats ”rimfrostens mästare” för sina många målningar med vintermotiv. Han finns turligt nog ganska väl representerad också på Thielskas permanenta utställning.


Bror Lindh: ”Moln”, 1906


Bror Lindh: ”Körsbärsgren”, 1910-tal


Maja Fjaestad ”Sol på gärdesgården”, träsnitt, uå

Maja Fjaestad ”Gammal lada”, träsnitt, 1921


Maja Fjaestad: ”Blåöga”, akvarell, uå”


Hiroshige Ando ”Betjänter bär unga flickor över floden i bärstolar”, träsnitt, uå

Kitagava Utamaro ”Änkan från Asahiya”, träsnitt, 1795-96

Recension av Dan Backman i SvD 20180305: ”Föregångaren till vår tids Japanvurm låg i Värmland

Andra bloggar om , , , , , , , , ,

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar

Iván Grünewald på Waldemarsudde

I samband med den fina utställningen med Sigrid Hjertén på Waldemarsudde så fick även sonen Iván Grünewald (1911-1996) en egen liten utställning i samma lokal. Så bra att få se något av denne intressante, men för mig okände konstnär.


Iván Grünewald: ”Under bordet”, 1957″


Iván Grünewald: ”Ikaros fall”, 1991

Iván Grünewald: ”Treenighet”, 1988

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | 2 kommentarer

Sigrid Hjertén – En mästerlig kolorist på Waldemarsudde

Sigrid Hjérten (1885-1948) är uppenbarligen en av de mest betydelsefulla i svensk konsthistoria, det tycker jag framgår av utställningen på Waldemarsudde ”Sigrid Hjertén – En mästerlig kolorist”. Hon var expressionist och visst var hon också en stark kolorist, det lyser om målningarna, och så även om de (ganska få) verk där färgerna är lite dämpade, som den tidiga guaschmålningen med blomstermotiv längst ner på denna sida.


Sigrid Hjertén: ”Maskeradbalen”, 1916″

Jag gillar expressionismen och andra stilar under den här perioden av 1900-talet då konsten bröt ny mark och man tog ut svängarna men då färg och form ännu fick vara vackert. Något som konceptualismen under 1980- och 1990-talet satte stopp för. Fotokonst och superrealism i all ära, men det häftiga fria måleriet skapar ändå de starkaste bilderna.


Sigrid Hjertén: ”Badstrand”, 1934

Hjertén blev senare under 1930-talet psykiskt instabil och samtidigt ändrade hennes måleri karaktär. Det blev än mer uttrycksfullt. På målningen ovan ”Badstrand” blir havet gult och sanden i förgrunden får en blå skugga. Ännu friare och kanske vildare blir uttrycket i målningen nedan.


Sigrid Hjertén

Det är svårt att välja ut favoriter på en så här stor utställning där så mycket är fantastiskt bra, så det får bli ytterligare några slumpmässiga exempel:


Sigrid Hjertén

Sigrid Hjertén


Sigrid Hjertén

Sigrid Hjertén var gift med Isaac Grünewald (1889-1946). De hade sonen Iván Grünewald (1911-1996). Som jämförelsematerial finns på utställningen också med några målningar av Isaac, som ofta själv framhöll att Sigrid var den bästa konstnären av de två. Iván som också var konstnär finns representerad med en egen liten utställning.

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar

Bloggen fyller 13 år

Min blogg har idag den 7 februari 2018 inträtt i tonåren! Hela 13 år har den rullat på sedan 7 februari 2005. Otroligt!

Vi firar jubiléet med en bild.


Vinter i Hagaparken

Andra bloggar om , , ,

Publicerat i bloggning | 4 kommentarer

Anthony Doerr: ”Ljuset vi inte ser”

En intuitiv skildring av andra världskriget kallar förlagsreklamen denna bok och det ligger förstås något i det. Den blinda Marie-Laure upplever kriget genom alla sinnen utom synen. De korta kapitlen växlar snabbt i tid och plats fram och åter, och mellan två skilda historier om huvudpersonerna Marie-Laure LeBlanc och Werner Pfennig, men till slut knyts berättelsen ändå ihop.


Anthony Doerr: Ljuset vi inte ser
Bookmark pocket 2016, 595 s. ISBN: 9789187441769

Man förväntar att de två unga på något sätt ska mötas. Marie-Laure i Saint-Malo med sin äldre släkting Étienne, hushållerskan Manec och sin försvunne far, låssmeden. Och så den föräldralöse Werner uppvuxen i Ruhrområdets gruvdistrikt, som hamnar i en skola för begåvade pojkar, där han får utveckla sitt intresse för radioteknik, men också uppleva den sadistiska miljön. I armén blir han senare en av fem soldater i en liten rörlig grupp med uppgift att pejla in motståndsrörelsernas sändare i olika delar av de ockuperade områdena.

Imponerande är all research om diverse ämnen som bakas in i berättelsen, t ex olika fabrikat av radioapparater från tidigt 1900-tal, olika typer av snäckor och andra vattenlevande varelser, olika sorts ädelstenar och hur man skiljer falska från äkta. Hit hör också förmågan att skildra stämningen under kriget både hos civila och hos militären – och mot slutet av kriget den ökande misären, bristen på allt.

Till dramaturgin hör också fanjunkare von Rumpels jakt efter gömda dyrbarheter som långsamt leder honom mot den blinda Marie-Laure. Det är en ytterst skickligt skapad berättelse med ett suveränt språk och stark närvarokänsla – lite förvånande med tanke på de snabba förflyttningarna i tid och rum mellan de korta kapitlen. Men upplägget fungerar och boken lämnar en lång eftersmak.

Adlibris, Bokus

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i böcker | Lämna en kommentar

Majgull Axelsson: ”Jag heter inte Miriam”


Majgull Axelsson: Jag heter inte Miriam
Bromberg pocket 2015, 457 s. ISBN: 9789173376983

Ruggigaste och kanske sannaste skildringen av livet i tyskt koncentrationsläger jag läst, trots att det är fiktion. Kanske beror det på att det är upplevelsen som är i fokus, inte bara fakta. Starkt och gripande och dessutom bra research om Auschwitz och Rawensbrück – livet i lägren, SS-personal och övriga lägervakter, rekvisita, de olika kategorierna av fångars ställning i lägren; judar, zigenare, politiska, kriminella, bibelforskare osv. Sådana detaljer tycker jag ger närvarokänsla och skapar ett slags trovärdighet även i skönlitterära berättelser. Lägerpersonalen och medlöparna skildras med en vidrig råhet som gör att de känns äkta. En plats där alla kämpar för överlevnad ger inte stort utrymme för medkänsla, men den finns också.

Men berättelsen innehåller mer än så, det handlar också om tiden efter kriget, flyktingens mottagande och liv i det nya landet; kulturkrockar; om saker man måste tiga om; om relationer och livet i Nässjö på 1940-talet. Zigenarnas ställning i Sverige på 1940-talet. Minnena från lägren varvas med Miriam som äldre änka efter ett långt och bra liv i Sverige, men ännu med den outtalade hemligheten bevarad. Skulle hon våga avslöja den för sina yngre anförvanter?

Jag har inte läst något tidigare av Majgull Axelsson, men det är lätt att förstå att hon är en av Sveriges populäraste författare. Skriva kan hon.

Adlibris, Bokus

Andra bloggar om , , ,

Publicerat i böcker | Lämna en kommentar

Ulla Wiggen på Galleri Belenius

Ulla Wiggen ställer ut på Galleri Belenius, Ulrikagatan 13, Stockholm.

Det jag sett tidigare av Ulla Wiggen har varit inspirerat av elektronik, kretskort och liknande som var vanligt för några decennier sedan. Tydligen har Wiggen haft ett långt uppehåll men nu återkommit med en utställning med liknande minituös detaljrikedom, men nu med motiv från människokroppen, som jag uppfattar det stiliserade bilder av pupiller och figurer som verkar inspirerade av människohjärnan. Så passande för en psykoterapeut. Dessutom suggestivt och vackert.


Ulla Wiggen: Iris IV, 2017

Ulla Wiggen: Golem II

Ulla Wiggen: Världsatlas, 2017

Clemens Poellinger i SvD 20180123: ”Gå och se Ulla Wiggens utställning ögonaböj

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | Lämna en kommentar

Hans Rosling: ”Hur jag lärde mig förstå världen”


Fanny Härgestam, Hans Rosling : Hur jag lärde mig förstå världen
Natur Kultur 2017, 332 s. ISBN: 9789127154872

Det finns många skäl att läsa Hans Roslings självbiografi. För min del var det framför allt hans envisa angrepp på människors fördomar som fascinerade. De toppstudenter han föreläste för om utvecklingen i världen vägrade att tro honom när han med hjälp av offentlig statistik visade hur många förbättringar av hälsa, extrem fattigdom och annan utveckling som skett på senare tid. Studenternas uppfattningar byggde på starkt föråldrade kunskaper från gymnasiet (flumskolan?).

Hans Rosling (1948-2017) började sin bana inom internationell hälsa som läkare under 1970-talet på en avlägsen plats i Mocambique där han fick erfara vad extrem fattigdom innebar och vägen ut ur den. Vid en tidigare vistelse vid ett universitet i Indien som fjärdeårsstudent upptäckte han att de indiska fjärdeårsstudenterna hade betydligt djupare kunskaper än han själv och andra svenska medicinstudenter. Hans egna erfarenheter av hur världen egentligen såg ut och hur den bilden kontrasterade mot den felaktiga uppfattningen på många håll i västvärlden utgjorde säkert en grund för hans ivriga missionerande att sprida kunskap

Knappast någon har väl missat att se Hans Rosling sluka svärd i TED-föreläsningen för några år sen. Den och många andra kan ses på youtube – de gör även den dystraste på gott humör. Han ville med detta trolleritrick visa för publiken att ingenting är omöjligt – kan man sluka svärd så går det också att vända utvecklingen i världen till det positiva. Och det är just det Rosling ägnade sitt liv åt och framför allt att undervisa en okunnig värld om fakta. Världen har blivit bättre, barnadödligheten minskar, extrem fattigdom likaså, folkökningen håller på att plana ut. Men det visste nästan ingen i världen för bara några år sen. Hans Rosling har genom pedagogisk användandning av offentlig statistik visat att vår uppfattning om världen, om i-länder och u-länder varit totalt felaktig.

I boken får man följa Roslings väg från hans upptäckt av världen, till läkarpraktiken i Nacala i Mocambique; hur erfarenheterna där får honom att bli forskare, han doktorerar på en avhandling om förlamningssjukdomen Konzo som orskades av felaktig tillagning av kassava / maniok. Efter forskarutbildningen blir han lärare och får vittspridda internationella kontakter och uppdrag. Han var fortfarande i hög grad aktiv efter pensionen, bl a engagerade han sig vid Ebolaepidemien 2014 på plats i Liberia. Boken spänner över en mängd ämnen och bitvis svalnar mitt intresse men så kommer det nya vinklingar som höjer spänningen igen.

Hans Roslings främsta pedagogiska hjälpmedel är presentationsprogrammet Gapminder utvecklat av Roslings son Ola och sonhustrun Anna.

Adlibris, Bokus

Andra bloggar om , , ,

Publicerat i böcker, historia - samhälle, samhällsdebatt | Lämna en kommentar

Madeleine Hatz – ”Sånger från underjorden” på Konstakademien, 21/10 – 19/11 2017


Madeleine Hatz: Broken land loop, 2002

Sånger från underjorden på Konstakademien

Jag gillar Medeleine Hatz måleri. De distinkta färgerna och mönstren som liknar natur, kanske en slags erosion eller jorden från hög höjd. Många av målningarna har ett inslag av grus, stenar, malda bildäck eller liknande material som ger struktur och en aning relief. Harmoni och kraft på en gång. Fina saker.

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | Lämna en kommentar

Bo Larsson – ”På ofri grund” – Konstakademien 14/10-19/11 2017

Bo Larsson fortsätter på utställningen ”På ofri grund” på Konstakademien med temat att måla interiör och exteriör på en och samma bild. Det är märkligt hur väl det går att göra bra bilder av en sån sammanblandning. Det är som när synintryck och minnen blandas i hjärnan. Jag tycker mig uppfatta en ökad klarhet i målningarna jämfört med tidigare utställningar och ett ännu mer magiskt ljus. Med på utställningen finns också många bilder av mer realistiska stadsmotiv, som vanligt med fokus på Södermalm i Stockholm. Så fint, det lyser verkligen om det här måleriet.


Bo Larsson: Ofri Grund

Bo Larsson: Ateljén, San Michele

Bo Larsson: Yrsnö

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | Lämna en kommentar

Bengt Jangfeldt: Vi och dom – om Ryssland som idé

”Vad vill han oss, egentligen? Efter Rysslands försök att påverka vem som skulle bli USA:s president börjar amerikaner långsamt också vakna upp till insikten om ett nytt kallt krig, som pågått ett tag. Där USA inte är på den vinnande sidan.” Det skriver Jenny Nordberg i SvD 20171029. Amerikanska diplomater tvingas konstatera att ”Putin är vår tids mest förkrossande briljanta utrikespolitiska spelare.”

Trots att jag inte är mycket för konspirationsteorier får jag en känsla av att Putin ligger bakom allt ont i världen just nu. Kanske är det en del av hybridkriget, ryska försök att manipulera opinionen i västländer som får mig att tro det? Putin vill ju bygga upp en fiendebild och då kanske det mentala bråddjupet mellan öst och väst är en del av spelet? Fast han har förstås hjälp av ett gäng fula statsöverhuvuden som exempelvis Xi Jinping i Kina, Erdogan i Turkiet och Assad i Syrien, som alla verkar vilja göra världen sämre..

Men nog var det Putin som ordnade att Trump vann presidentvalet i USA eller åtminstone att Hillary Clinton förlorade? – och att den förödande Brexitomröstningen gick fel? Nu rustar han för krig på riktigt – hybridkriget är ju som sagt igång sedan länge, att splittra och förvirra motståndarna i väst.

Samtidigt förbereds folkopinionen i Ryssland genom avskärmning av information från utlandet, censur och begränsad yttrandefrihet, militarisering av främst barn och ungdom och grov propaganda för den ryska rasens moraliska överlägsenhet. Ja vi känner igen det från förr och man tror knappt det kan vara sant men det är det nog tyvärr. Bengt Jangfelt har följt med i källorna när han försöker sammanfatta det svårbegripliga läget i Ryssland i ”Vi och dom”.


Vi och dom : Bengt Jangfeldt om Ryssland som idé
Wahlström Widstrand 2017, 207 s. ISBN: 9789146229636

Rysslands historia är en lång växelverkan mellan två motsatta krafter, de som vill dra landet åt väst, mot upplysningsidéer och modernitet och på den andra sidan de krafter som strävar mot traditionella värden, auktoritet, isolering från Europa och väst, och en oförändrad ortodox bysantinsk kyrka. Inte sällan finns spår av båda sidor hos en och samma härskare, som Peter den store (1672-1725) som dels hävdade tsarens absoluta auktoritet men samtidigt ville modernisera landet, tvingade folk att klä sig västerländskt och klippa av skägget. Eller som Katarina den stora (1729-1796) som började sin bana på tronen som starkt influerad av upplysningen men mot slutet av sitt liv under påverkan av franska revolutionen blev alltmer konservativ. Historiegenomgången i en stor del av boken skapar förståelse för hur grundläggande växlingen mellan de två krafterna är för Rysslands utveckling.

Efter Sovjetunionens sammanbrott inträdde en kort period av närmande till Europa och västerländska värden. Under inflytande av Jegor Gajdar försökte man 1991-1993 införa en liberal marknadsekonomi. Det slutade illa, bland annat på grund av att Ryssland saknar en tongivande medelklass. Under Vladimir Putin gjordes trevande försök i olika riktningar, som ledde till slutsatsen att nationalismen var den enda väg som föreföll kunna leda till stabilitet. Den ärkekonservativa ideologen Alexandr Dugin blev en av frontfigurerna i den eurasiska rörelsen.

Vid ett diskussionsforum 2013 lägger Putin fram idén om en eurasiatisk union, i praktiken närmast ett återupplivande av Sovjetunionen. Samtidigt angrips västvärldens moraliska förfall och vikten av ett patriotiskt sinnelag hos den ryska befolkningen. Lite senare i ett TV-program förkunnar han ”den enastående starka genetiska kod som förenar folken inom den ryska världen”. Framträdandet präglades av ”gen- och blodsmystik”, den ryska människans kapacitet för lidande och död betonades – ”tillsammans är också döden skön”. 2014 angriper han Ukraina och erövrar Krim. Slutet av boken är fullmatad med liknande skrämmande Putincitat.

”För att det cykliska mönstret ska brytas krävs djupgående samhälleliga, juridiska och mentala förändringar” skriver Jangfeldt. ”Vi och dom” är bara 200 sidor men hos mig skapar den en helt ny insikt om Ryssland. Det ser tyvärr inte ljust ut.

Recensioner:
DN, VLT, Sydsvenskan

Adlibris, Bokus

Mer rysslandsinformation finns på Kalle Kniiviläs flerspråkiga blogg Mest om Ryssland, http://www.glasnost.se/
Exempelvis den Ryska agentserien som felaktigt sägs vara ”baserad på verkliga händelser
Eller en bloggpost från 2011: Sverige anklagas för inblandning i ryska valet

Se även bloggen Mellan Minsk och Samarkand: Den som inte gjort sin läxa blir lurad

Fler böcker om Ryssland:
Svetlana Aleksijevitj: ”Tiden second hand : slutet för den röda människan”
Peter Pomerantsev: ”Ingenting är sant och allting är möjligt”
Karl Schlögel: Terror och dröm – Moskva år 1937
Kristian Gerner: Ryssland: en europeisk civilisationshistoria
Stig Fredrikson: Daterat Moskva : Rysslands väg leder bort

Andra bloggar om , , ,

Publicerat i böcker, historia - samhälle | Lämna en kommentar

Annika Ekdahl: ”Vävda bildvärldar” på Waldemarsudde

Jag har aldrig intresserat mig speciellt för textil eller vävda tapeter/gobelänger, men när jag gjorde ett återbesök på Lhote-utställningen på Waldemarsudde passade jag på att titta in på Annika Ekdahls utställning och blev helt tagen av vad man kan göra med en vävstol. Det är inte bara tekniken som ger ett så fascinerande uttryck som man knappt trodde var möjligt med vävda trådar, även bilderna i sig själva, de fantasifulla bildvärldarna är helt makalösa.


Follow Me – Shine, 2015

Alla verken är ganska stora, oftast ca tre meter i bredd. Väven är så detaljerad att man vid första anblicken kan uppfatta bilden som en målning. Annika Ekdahl tar gärna med djur i sina bilder, observera enhörningen nere till höger.


Barockfesten, 2002

Barockfesten är en släktmiddag där både levande och döda får vara med. Några av gästerna har änglavingar.


Bröllopet i Queens, 2002

Den här fantastiska bilden är svår att ge rättvisa med ett foto. Centralbilden omramas av mindre bilder som ser ut att vara detaljer av tilldragelsen.


Tröjan, 1995

Andra bloggar om , , , , , , ,

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | 2 kommentarer