Landesmuseum für Vorgeschichte i Halle

Landesmuseum für Vorgeschichte i Halle i Tyskland, är ett av världens äldsta arkeologiska museer, grundat 1819. Jag hörde först talas om museet i Karin Bojs bok: “Min europeiska familj, de senaste 54000 åren” och fick nyligen tillfälle att göra ett kort besök i museet under en rundresa i östra Tyskland.


Landesmuseum für Vorgeschichte i Halle ser ut som en riddarborg, men så är byggnaden också närmare 200 år, men museet är nyrenoverat. Affischen med rubriken ”Krieg” syftar på en tillfällig utställning om slaget vid Lützen 1632 där man gjort utgrävningar.

Arkeologiska museet i Halle, Landesmuseum für Vorgeschichte är ett toppmodernt museum med pedagogiskt och estetiskt välordade utställningar av bronsålder o neolitikum inkl neandertalare. En hel stor långvägg tätt dekorerad med hundratals stenyxor, fina rekonstruktioner av neanderthalmänniskor, interaktiva skärmar, fina monterutställningar med föremål, suggestiv belysning.


Det gick tyvärr inte att ta bilder inne i museet, så det blev bara denna bild av en mammut och en rekonstruerad neandertahlmänniska

I det här området i Europa finns rester av solobservatorier som kan ha använts för att fastställa vårdagjämningen. En tidig teori var att det skulle hjälpa bönderna att avgöra när man skulle så och skörda, men numera tror man att bönderna klarade den detaljen själva av erfarenhet. Solobservatorierna hade nog snarare nån slags religiös funktion, de användes också som begravningsplats.


Solobservatoriet i Goseck (Rekonstruerat)

Det mest kända av flera solobservatorier är Goseck en bit utanför Halle. Det är äldre än Stonehenge och de Egyptiska pyramiderna. Kanske byggdes det av de jordbrukare som kom till området för 7500 år sen. Tidigare fanns här jägare.

Gosek hann vi tyvärr inte med att titta närmare på, men dessa anläggningar visar ändå hur viktig och avancerad astronomin var redan för flera tusen år sen, bland annat för att hålla reda på årstidsväxlingarna.

Museets viktigaste föremål och sedan 2013 klassat som världskulturarv är himmelsskivan från Nebra. Vid fyndplatsen för himmelsskivan som grävdes ner ca 1600 fvt (men kan vara flera hundra år äldre), vid Mittelberg ska också finnas en utställningslokal med observatorium bl a om uneticekulturen – den tidiga bronsålderskultur där klockbägarefolket i väster smälte samman med snörkeramiker i öster och bronsåldern började för ca 4300 år sedan.


Himmelsskivan från Nebra i brons och guld, ca 30 cm diameter, användes för att bestämma vårdagjämningen. Fullmåne, nymåne och stjärngruppen Plejaderna avbildas på skivan. Månen och Plejaderna ska stå i ett bestämt förhållande till varandra vid vårdagjämningen. Avancerad astronomi. [wiki]

Nebraskivan hittades av plundrare med metallsökare 1999. Historien om fyndets efterspel och juridiska hantering blev stoff för lokalpressen i många år.

Andra bloggar om , , , , , ,

Publicerat i förhistoria, utställningar | 2 kommentarer

Nobelhuset


Från demonstrationen 25 april 2016 mot förläggning av Nobelhuset på Blasieholmen

I dag förväntas man i Stockholms Stadshus besluta att bygga det omdiskuterade Nobelhuset på Blasieholmen. Motdemonstrationen var välbesökt, säkert minst 1000 deltagare så långt jag kunde överblicka, alla fick inte plats på planen framför Stadshusets gavel.

Det var en välordnad och kraftfull demonstration arrangerad av Bevara Blasieholmen med ett antal talare laddade med övertygande argument mot att förlägga Nobelhuset på Blasieholmen. Talarna representerade både berörda organisationer, politiker och ett antal kulturellt engagerade.

Jag har ytterst svårt att förstå varför man absolut måste placera huset just på Blasieholmen, i mitten av ett redan överexploaterat centrum och med en destruktiv inverkan på stadsmiljön. Argumenten för den placeringen håller helt enkelt inte. De flesta talare på demonstrationen såväl som publikreaktionerna tyder på att Hagastaden är det självklart bästa läget för en institution med anknytning till forskning. Den jättelika parkeringsplatsen bredvid Wennergren Center som stått tom i många år skulle vara perfekt. Gångavstånd till KI, KTH och Universitetet. Och på den tomten skulle David Chipperfields förslag till byggnad passa in.

Trots dagens beslut är ärendet långt ifrån över. Nu lär det väl bli överklaganden. Socialdemokrater, Moderater och Centerpartister i Stadshuset är de som driver på kulturmordet. Kanske kan man som en sista lösning hoppas på att det blir ny politisk majoritet i Stadshuset efter nästa val och därmed en vettigare placering av Nobelhuset – om det nu överhuvudtaget behövs. Ingen nobelprisutdelning i Tengboms fina konserthus, ingen nobelmiddag i Blå hallen i Stadshuset, ingen flaggparad av studentorganisationerna, ingen kungamiddag, ingen dans i Gyllene salen. Vill man överhuvudtaget bry sig om att ha TV-sändning från en vanlig konferenslokal?

Kanske läge att påminna om den tidigare förstörelsen av Stockholms centrum. De ansvariga borgarråden står inte högt i kurs idag.

Uppdatering:
Stockholm skylines rapport från debatten före beslutet i Stadshuset, här.

Andra bloggar om , , ,

Publicerat i arkitektur, samhällsdebatt | Lämna en kommentar

Thomas Steinfeld: ”Tre ord som är motsats till bildning”

Bildningsdebatten fortsätter och fördjupas. Det tycker jag är bra. Nånting har gått förlorat när bildning som leder till djupare förståelse för den egna platsen i tillvaron ersätts av information, kompetens och värderingar – just de tre ord som Thomas Steinfeld menar är motsatsen till bildning. Varför det är så utvecklar han i en artikel i dagens SvD: ”Tre ord som är motsats till bildning”. Artikeln bygger på ett föredrag som Steinfeld höll på det seminarium på ABF som blev en uppföljning av Steinfelds tidigare artikel i ämnet: ”13 missuppfattningar om bildning

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i samhällsdebatt | Lämna en kommentar

Peter Pomerantsev: ”Ingenting är sant och allting är möjligt”

Titeln på boken ”Ingenting är sant – Allting är möjligt” låter som själva definitionen på postmodernism. Ryssland har också kallats det första helt postmoderna samhället. När man läst Pomerantsevs bok om den ryska makteliten är man böjd att hålla med, här verkar postmodern nihilism vara en överideologi.


Peter Pomerantsev: ”Ingenting är sant och allting är möjligt”
Ordfront, 2016, 259 s. ISBN: 9789170378980

Peter Pomerantsev föddes i Sovjetunionen 1977, han är brittisk medborgare, journalist och TV-producent. Han flyttade till Ryssland 2001 och arbetade i nio år på TV-kanalen TNT som producent av ”underhållningsdokumentärer”. Boken är skriven lite som en självbiografi med fokus på de människor han mött i sitt arbete. Och det rör sig både om TV-folk och de människor Pomerantsev möter under sina olika projekt, inte minst mäktiga och stormrika oligarker och gangsters med stort inflytande – de som har presidentens förtroende.

Men en och annan vanlig hederlig rysk medborgare figurerar också i boken. De för en ojämn kamp mot makthavarna. Den politiska oppositionen är nämligen också den kontrollerad av staten. Den verkar existera bara för att det ska se snyggt ut.

Företagare som Jana Jakovleva arresteras av den federala narkotikapolisen FSKN anklagad för narkotikaförsäljning. Hon är nämligen kemist och har en firma som säljer ett rengöringsmedel som används inom industrin. FSKN har utan förvarning narkotikaklassat en rad kemikalier som inte har ett dugg med narkotika att göra. Anledningen är att man då kan fängsla ägarna till företag som säljer produkterna och därefter ta över företagen och tjäna pengar på dem.

Man får intryck av att Ryssland idag styrs av gangsters. Det är intelligenta, ofta välutbildade personer som visar sig vara totalt hämningslösa. Kontrollen över media, inte minst TV är total. Samtidigt är indoktrineringen mycket smartare än under sovjettiden. Man behöver inte titta länge på t ex den engelskspråkiga ryska kanalen RT, Russia Today som finns tillgänglig över en stort del av världen innan man inser hur det går till. Det är inte minst via urvalet av nyheter och ämnen som man vinklar bilden av både Ryssland och västvärlden och bygger upp en fiendebild.

Intressant är också slutet av boken när Pomerantsev återvänt till England och skildrar de många stenrika exilryssarnas liv där. De försöker lära sig folkvett och anpassa sig i den främmande miljön, men verkar ändå vilsna.

Det här är en viktig bok. Ryssland är ännu värre ute än vad man kunnat tro. Det ser tyvärr inte ljust ut.

Fler böcker om Ryssland:
Karl Schlögel: Terror och dröm – Moskva år 1937
Kristian Gerner: Ryssland: en europeisk civilisationshistoria
Stig Fredrikson: Daterat Moskva : Rysslands väg leder bort

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i böcker, historia - samhälle, samhällsdebatt | 1 kommentar

Umberto Eco: ”Foucaults pendel”

Samtidigt som jag äntligen börjat läsa Umberto Ecos ”Foucaults pendel” så kommer meddelandet om Ecos död. Hans första roman Rosens namn kom 1980, på svenska 1983. Foucaults pendel blev Ecos andra skönlitterära bok, först utgiven 1988.


Umberto Eco: ”Foucaults pendel”
Brombergs pocket 2001, 656 s. ISBN: 9789176088777

Focaults pendel som handlar om konspirationsteoriernas konspirationsteori är troligen hans mest komplicerade roman. Tempelherreorden från 1300-talet och senare samfund med ockulta intressen som Rosenkreuzare och många andra har en hemlig plan för att under en tidsrymd av sexhundra år ta makten över världen med hjälp av underjordiska telluriska strömmar.

Vännerna Casaubon och Belbo arbetar med ett bokprojekt där de samlar information för att skriva en parodi på den fåniga tempelherreplanen. Men deras fantasier och spekulationer tar med tiden överhanden och planen blir allvar när dolda krafter som vill bevara hemligheten är dem på spåren.

En smått fantastisk roman med många utvikningar och en god sammanställning av hur fantasi och drömmar kan ta över logik och vardagsverklighet. Boken är inte direkt lättläst för här har Eco verkligen varit frikostig med sina semiotiska kunskaper. Han älskar ju att strö omkring sig termer, begrepp och namn, gärna i långa listor, där det mesta är okänd mark för vanliga läsare utan fackkunskaper i semiotik. Men på något sätt gillar jag det ändå, det här sättet att sprida kunskap om ett smalt men intressant forskningsområde. Och den hemliga “planen” för att ta över världen är minst sagt komplicerad. Samtidigt är boken skriven med Ecos vanliga goda humör och medryckande entusiasm.


Umberto Eco (1932-01-05–2016-02-19) [wiki]

Ida Östenberg har skrivit en bra krönika om Umberto Eco i SvD: ”Bildning basen för fred, frihet och demokrati

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i böcker | 4 kommentarer

Vårsalongen 2016 på Liljevalchs/Gallerian

Det blev bara ett kort besök på årets vårsalong för min del. Alldeles för packat med folk i de tillfälliga lokalerna i Gallerianhuset, trots att de omfattar 1800 kvm på två plan. Entrén är från Brunkebergstorg via byggarbetsplatsen. Man får åka bygghiss och möts av en rätt häftig utsikt högst upp i huset.


Magdalena Cavallin: ”Vi var alltså på väg tillbaka”

Utställningen är som vanligt kul och varierad, mycket måleri och svårdefinierade klurigheter. En del utomhuskonst fanns visst också men det var för kallt och trångt för att slå sig ut på terrasserna där de större verken placerats. Lyckligtvis fanns knappast vare sig foto eller video representerade – inget ont om dessa medier men jag tycker de hör mer hemma på t ex Fotografiska.

På hemsidan finns en katalog där deltagande konstnärer presenterar sig.

Entrén till utställningen är bara 20 kr, men ändå är den fördubblad sedan jag besökte Liljevalchs senast!

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | Lämna en kommentar

Christine Ödlund: ”Aether & Einstein” på Magasin III

Chrisine Ödlund fortsätter sin utforskning av växtvärldens känsloliv i en bred ansats där synestesi, elektronmusik och vetenskap blandas med ockultism och teosofi. Utställningens titel ”Aether & Einstein” antyder väl också en sån kombination. Just den fantasifulla blandningen av konst och vetenskap höjer spänningsfaktorn för mig som betraktare. Jag uppfattar det som en slags försök till utforskning av livskraften, själva det biologiska livets essens.


Christine Ödlund: ”Xylem Floem”, 2016 [Magasin III Produktion]

I det här verket samspelar växter och ljud. Växtrötter utsätts för ljud och högfrekvent klickande ljud som alstras av andra rötter spelas in.

Två starkt belysta fönster av traditionellt tillverkat blyglas omgärdar verket.


Christine Ödlund: ”Xylem Floem”, 2016 – Detalj

Växterna är inbäddade i ett slags sovpåsar av filtliknande material.


Christine Ödlund: ”Cryptogami”, 2016 [Courtesy the artist]

På utställningen finns en video där man kan se växters sökande rörelser 900 gånger snabbare än i verkligheten


Christine Ödlund: ”Stress Call of the Stinging Nettle”, 2010 [Courtesy Collection Michael Storåkers]

Några av de komplicerade diagrammen på utställningen är samtidigt partitur för elektronmusik. Över hela utställningen ljuder en ljudloop ”Solenoid” från 2016.


Christine Ödlund: ”Nahuku”, 2016 [Courtesy the artist]

Många suggestiva bilder ingår också i utställningen.

Se även tidigare utställning 2013 av Christine Ödlund på Galleri Riis och ”ThoughtForms” 2009 på Christian Larsen

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | 1 kommentar

Bloggen fyller 11 år

I dag den 7 februari 2016 fyller denna blogg 11 år.

Vi firar jubiléet med ett foto:


Hagaparken i dimma

Andra bloggar om ,

Publicerat i bloggning | 4 kommentarer

Kenneth Clark: ”Civilisation – A Personal View”

Hösten 2015 gick sista delen av Kenneth Clarks ”Civilisation” på Axess. Jag vet inte hur många gånger den serien från 1969 i 13 delar har gått i repris på Axess, men jag hoppas att den kommer att fortsätta sändas varje år. Det är en helt fantastisk bildningsresa.

Till min överraskning upptäckte jag att manuskriptet till Clarks visdomsord finns publicerat som pocket på engelska. Boken innehåller även ett förord av författaren. Betecknande för Kenneth Clarks ansats är hans svar på frågan:
– ”Vad är civilisation?”
– ”Jag vet inte, men jag känner igen den när jag ser den”


Kenneth Clark: ”Civilisation – A Personal View”
John Murray 2005, 265 s. ISBN: 9780719568442

Clarks fascinerande framställning av civilisationshistorien från omkring vikingatid till rymdåldern år 1969 återges nästan ordagrant i boken. Det handlar förstås mycket om konsthistoria, men också om musik, litteratur, poesi och idéhistoria, kort sagt vad som format västerlandets kultur och civilisation. Jag har försökt sammanfatta vad som enligt Clark varit betydelsefullt för civilisationens höjdpunkter. Boken är oillustrerad i min utgåva, men jag har lagt till ett urval bilder av verk som förekommer i serien – tack Wikipedia.

De tretton kapitlen liksom avsnitten i TV-serien följer kronologisk ordning med en del överlappningar:
1 The skin of our Teeth – Den mörka medeltiden
2 The Great Thaw – Europas uppvaknande
3 Romance and Reality – Den gotiska världen
4 Man – The Measure of all Things – Renässansen
5 The Hero as Artist – Det påvliga Rom – hjälten som konstnär
6 Protest and Communication – Reformationen – protest och kommunikation
7 Grandeur and Obedience – Motreformationen – storslagenhet och lydnad
8 The Light of Experience – Realism inom konst – erfarenhetens ljus
9 The Pursuit of Happiness – Rokoko – sökandet efter lycka
10 The Smile of Reason – Franska revolutionen – Förnuftets leende
11 The Worship of Nature – Romantiken: Naturdyrkan
12 The Fallacies of Hope – Napoleon – hoppets villfarelse
13 Heroic Materialism – Industrialismen – humanism och heroisk materialism

1 The skin of our Teeth Den mörka medeltiden

Varför föll det romerska imperiet samman efter 1000 år? Enligt Clark var det på grund av utmattning – även imperier är bräckliga. Rädsla och oro är civilisationens största fiender – känslan av att det inte är lönt att skapa för framtiden. Utan energi, vitalitet, oräddhet – ingen civilisation. Men det räcker inte, civilisation kräver något mer, en känsla av varaktighet.

Det var med en hårsmån den tidiga kristna kulturen överlevde. Munkar på avlägsna öar utanför Irlands och Skottlands kuster var en avgörande förbindelselänk mellan antik högkultur före västroms fall 476 och medeltida gotik omkring 1100-talet. De keltiska munkarna skapade en oöverträffad ornamentik i bevarade manuskript som The Book of Kells, men de avbildade människor utan strävan efter realism, tvärt emot t ex den romerska eller grekiska konsten.

Vikingarna hade en högt utvecklad ornamentik i smycken och bruksföremål, de hade elegant utformade skepp, runstenar och en rik mytologi och muntlig tradition. Men Clark räknar dem ändå inte riktigt till civilisationen. De levde för stunden, deras hus var byggda av trä och deras kultur saknade ett inslag av beständighet, det som var betecknande för antiken där man byggde för evigheten i massiv sten.


Book of Kells [wiki]

Drakhuvud
British Museum

Baptistère Saint-Jean, Poitiers, ca 360 vt
Antika formelement men sorgligt förenklade [wiki]

Det är lite av en chock menar Clark, att upptäcka att under den tidiga medeltiden kunde knappast en enda av regerande kungar, kejsare och underlydande makthavare varken läsa eller skriva. Karl den store (742-814) var en av få som lärde sig läsa (i vuxen ålder) och insåg betydelsen av läskunnighet.

2 The Great Thaw Europas uppvaknande

Några få gånger i historien har mänskligheten tagit stora språng framåt. En sådan händelse inträffade runt 3000 år fvt då civilisationer uppstod i Mesopatamien, Egypten och Indusdalen. Eller i Grekland vid 500-talet fvt då filosofi och vetenskap blomstrade. En annan sådan övergångstid inträffade i Västeuropa omkring år 1100.

Den västerländska civilisationen skapades till stor del av kyrkan. Inte när det gäller sanning och andlig upplevelse utan som maktfaktor. Kyrkan var till skillnad mot feodalsamhället demokratisk i så måtto att den släppte fram administrativ, diplomatisk och intellektuell kompetens. Kyrkan var inte heller utsatt för arvstvister och kunde därför expandera sin egendom.

Den ”heroiska energin, självförtroendet, starka viljan och intellektet” menar Clark är bevarat i vår tid i form av byggnader som katedarlen i Durham, klosterkyrkan i Cluny, klosterkyrkan i St Denis där abbot Suger först införde gotiken. Och förstås katedralen i Chartres, där man i krönikor beskrivit med vilken hängivenhet människor från hela Frankrike av alla sorter och samhällsklasser bidrog genom att släpa sten, livsmedel och förnödenheter till bygget. De ville bygga civilisation. Genom att skapa beständig materiell skönhet ansåg man sig kunna förstå Gud, som uppfattades som den absoluta skönheten.

Chartres västfasad [wiki] Chartres koret [wiki]
Rosettfönster c 1235 [wiki]

Katedralen i Chartres ser Clark som ett signum för uppvaknandet av den europeiska civilisationen, språnget mellan rastlös nyfikenhet till en värld av system och ordning.

3 Romance and Reality Den gotiska världen

Höviskhet och romantik bland mycket annat präglar 1200-talet och höggotiken. Konsten och arkitekturen blev alltmer fantastifull och luxuös. Men bakom den gotiska fantasin fanns en skarp känsla av verklighet, dock på två plan. Man såg tingen klart men uppfattade dem som enbart symboler för en ideal ordning som var den verkliga världen. Tiden frambringade sådana storheter som sankt Fransicus i Assisi som grundade Fransicanerorden. Målaren Giotto bröt med den förhärskande linjära, platta bysantinskt påverkade stilen och skapade volym, en revolutionerande utveckling utan synbara förebilder. Ungefär samtidigt med Giotto föddes den oöverträffade filosofiska poeten Dante.

Giotto: ”Kristi begråtelse” Fresk i Scrovegnikapellet i Padua , 1304-1306 [wikimedia]

4 Man – The Measure of all Things Renässansen

Under det tidiga 1500-talet växte den moderna människan fram, inte längre Guds tjänare utan skaparen av sin egen värld. Arkitekten, skulptören, guldsmeden m m Leon Battista Alberti, som enligt Clark speglade kvintessensen av den tidiga renässansens människa menade att allt är möjligt att göra för den som vill. En annan devis som renässansen tog till sig var Protagoras tes: ”Människan är alltings mått”. Ett tecken på spirande humanism.

Renässansen inspirerades av antikens litteratur, framför allt Petrarca var väl påläst. I arkitekturen övergav man gotikens komplexitet och storskalighet. Nu skapades byggnader i mänskligt format med användande av enkla geometriska former som kvadraten och cirkeln, former som man ville applicera även på människan.

Filippo Brunelelechi: Pazzi kapellet, 1441-1460 [wiki] Filippo Brunellechi: Pazzi kapellet, 1441-1460 [wiki]
Filippo Brunellechi: ”Sagrestia Vecchia”, Florens 1421-1440[wiki]

Individualiteten upptäcktes först på det tidiga 1400-talets i Florens. Staden blev ett centrum för de nya strömningarna. Här utvecklades bankväsendet där bland andra familjen Medici fick stort inflytande, inte minst som mecenater och beställare av konst. Lorenzo Medici var en god poet men framför allt en genial politiker, men det var kusinen Lorenzino som beställde konstverk som Botticellis våren och Venus födelse. Andra framträdande konstnärer i Florens under perioden var Piero della Francesca, Brunellesco, Donatello, Leonardo da Vinci, Ghiberti, Mantegna, Bramante, Giorgione.


Piero della Francesca: ”Kristi gisslande”, 1455-1460 [wikipedia]

Man började använda perspektiv som enligt Clark hade betydelse för civilisationen som helhet genom att man nu fick ett symboliskt uttryck för människans plats i helheten och kontrollen över sitt eget liv. Porträttkonsten utvecklades också, men realism inom porträttkonsten kom först i Flandern där Jan van Eyck snabbt nådde perfektion.

Jan van Eyck: ”Arnolfini”,1434 [wiki] Piero della Francesca: ”Federigo Montefeltro” [wiki]
Sandro Botticelli: ”Venus födelse”, 1486 [wiki]

Mindre hov i norra Italien fanns i Ferrara, Mantua och framför allt Urbino där den kultiverade hertigen Federigo Montefeltro skapade sitt slott till ett av världens vackraste byggnader. Här vistades också den unge Rafael. Donato Bramante som lade grunden till St Peterskyrkan i Rom föddes i Urbino.

Men renässansens civilisation var baserad på en alltför liten minoritet. När de två första generationerna humanister dött undan förlorade rörelsen sin tyngd och det uppstod en strömning bort från den humana värdeskalan. Men kvar blev konsten och arkitekturen som ett budskap till varje generation som värderar förnuft, klarhet, harmoniska proportioner och tron på individen.

Andrea Mantegna: Väggmåling Palatset i Mantua, 1465-1474 [wiki] Donatello: ”David”, ca 1430 [wiki]
Lorrenzo Ghiberti: Panel i brons från baptisteriet i Florens [wiki]

5 The Hero as Artist Det påvliga Rom – hjälten som konstnär

Fokus ändras nu från Florens till Rom. I femtonhundratalets påvliga Rom sammanstrålar antiken och kristendomen.

Under medeltiden levde människorna i Rom bland lämningarna efter antiken. Trots att ruinerna under århundraden använts som stenbrott för nya byggnader var de ännu så väldiga till formatet att de upplevdes som tillverkade av demoner eller som naturfenomen. Runt 1500 började man inse att de byggts av människor. Men de som skapat Renässansen var intelligenta personer, som fyllda av vitalitet och självförtroende inte ville vara sämre än antikens giganter. De ville skapa sina egna hjältar.

Guiliano della Rovere, sedermera påve Julius II var den som gav högrenässansen dess heroiska riktning. Han kom att inspirera och dominera Bramante, Michelangelo och Rafael till storverk. Julius tog det osannolikt extravaganta beslutet att riva västvärldens största, äldsta och mest aktade helgedom, Sankt Peterskyrkan och ersätta den med en ny kyrka baserad på renässansens stilideal cirkeln och kvadraten. Den nya byggnaden måste bli så mäktig att den skulle kunna överträffa de grandiosa antika ruinerna. Julius II var påve 1503-1513 och när den nya Sankt Peterskyrkan fullbordats över hundra år efter hans död rådde nya stilideal. Ändå blev kyrkan en förbindelselänk mellan kristendomen och antiken.

I femtonhundratalets Florens läste man ivrigt antika författare och man ville skriva latin som Cicero. Men föreställningsvärlden var fortfarande helt och hållet gotisk. I bild blev antikens hjältar klädda som på femtonhundratalet. Den första att avbilda antiken mer trovärdigt var Mantegna. Han hade noga undersökt de antika lämningarna för att hitta förebilder för varje vas och trumpet i sin serie målningar ”Caesars triumfer” för hertigpalatset i Mantua. Clark kallar målningarna den första ”romantiska arkeologin”.


Andrea Mantegna: ”Vasbärarna”, fjärde tavlan i serien ”Caesars triumfer”, 1484-1492. Hertigpalatset i Mantua [wikipedia]

Den som på allvar assimilerade och återskapade den antika konsten var Michelangelo, men nu med ännu vitalare och intensivare uttryck. Clark jämför Michelangelos väldiga utmanande David med Verrocchios nätta leende David. Det skiljer bara bara 25 år men Clark ser det som samma stora steg som mellan Mozart och Beethoven.

Michelangelos David kunde tas för ett verk från antiken. Det är bara huvudet som utstrålar en andlig kraft som är främmande för antiken. Clark antar att denna kvalitet, som han kallar heroisk, inte överensstämmer med de flestas föreställning om civilisation. Den uttrycker förakt för bekvämlighet och alla de nöjen vi förknippar med civiliserat liv. Den är fiende till lyckan. Men civilisationen är beroende av människans förmåga att sträcka sitt sinne, sin mentala kraft till det yttersta. Därför måste Michelangelo räknas till en av de stora i den västerländska människans historia.

Andrea Verrocchio: David, 1473-1475 [wiki] Michelangelo: ”David”, ca 1501-1503 [wiki]
Michelangelo: ”David” detalj [wiki]


Michelangelo: Taket i Sixtinska kapellet [wiki]


Michelangelo: Taket i Sixtinska kapellet, ”Förbjuden frukt” [wiki]

Michelangelos påbörjade flera skulpturer som var avsedda för Julius II grav som aldrig kom att färdigställas. Några av marmorkropparna vrider sig ut ur den råa stenen med ett förebådande muller som påminner Clark om Beethovens nionde symfoni. Den råa marmorn är som en skugga av Rembrandt, den förstärker det mest centrala men ger också en känsla av fångenskap. Kanske ett uttryck för Michelangelos främsta syfte: kampen att skilja själen från kroppen.


Michelangelo: ”Atlas” [wiki]

Michelangelo: ”Ung slav” [wiki]

Michelangelo: ”Vaknande slav” [wiki]

Michelangelos profetiska insikt gör att han skulle kunna passa in i varje epok, men kanske främst bland de stora romantikerna. Det var detta som allra mest skiljde Michelangelo från hans briljante rival Rafael som var en man av sin egen epok. Han absorberade och kombinerade allt det som kändes och tänktes av de stora andarna i hans egen tid. Han var den stora harmoniseraren och Clark menar att det är därför han inte är någon favorit idag.


Rafael: Skolan i Aten [wiki]

Rafael skapade också flera verk med hedniska motiv där han med fragmentariska förebilder från antika sarkofager lyckades återskapa något av antikens försvunna måleri.


Rafael: ”Galateas triumf”, ca 1514, Villa Farnesina, Rom [wiki]

Leonardo da Vinci brukar omtalas som en typisk renässansmänniska. Det är enligt Clark helt fel. Om Leonardo tillhör någon epok så är det det sena 1600-talet, men i själva verket är han tidlös. Hans främsta passion, som inte var karaktäristisk för renässansen, var nyfikenhet. Han var den mest outtröttligt nyfikna människan i historien. Allt som kom i hans väg fick honom att fråga varför och hur. Han dissekerade världen med ofattbar precision och fann att människan visserligen var fantastisk som mekanism, men inte alls är lik en odödlig gud. Hon är inte bara grym och vidskeplig, men också ynklig jämfört med naturens krafter.

Det gyllene ögonblicket är nästan förbi. Men så länge det varade uppnådde människan en resning hon knappast nått vare sig förr eller senare. Några få år verkade det som om det inte fanns något som det mänskliga sinnet inte kunde behärska och harmonisera.

Kenneth Clark skriver att ett skäl till att medeltida och renässansarkitektur är så mycket bättre än vår tids arkitektur är att arkitekterna var konstnärer. Jag tror att den slutsatsen, tillsammans med dagens extrema ekonomitänkande, fortfarande är giltig. Den konstnärliga aspekten på arkitektutbildningen verkar mer eller mindre ha försvunnit, kanske i takt med datoriseringen. Vi ser det inte minst i Stockholm där fantasilösa okänsliga glaspalats tar över stadsbilden.

6 Protest and Communication Reformationen – protest och kommunikation

Krönet på människans gärning, enligt Clark representerad av Michelangelo, Rafael och Leonardo varade bara 20 år. En tid följde av oro och ifrågasättande av civilisatoriska värden som tron på individualiteten, människans genialitet, känslan av harmoni mellan människan och hennes omgivning. Inbördeskrig och växande furstemakt präglar tiden.

Oron kommer från norr. Clark tar den tyske skulptören Tilman Riemensneiders sengotiska figurer som exempel. De utstrålar en slags allvarlig fromhet och syn på livet, helt annorlunda än den mer konventionella fromheten i t ex Pietro Peruginos porträtt. Samma oro återfinns hos Albrecht Dürers porträtt av Oswald Krell – självmedveten introspektion och orolig stirrande blick. Man var besatt av en sanningslidelse som inte riktigt passade med den katolska kyrkliga praktiken.


Tilman Riemenschneider: ”självporträtt” [wiki]

Pietro Perugino: ”Porträtt av Franscesco delle Opere” [wiki]

Albrecht Dürer: ”Porträtt av Oswald Krell” [wiki]

Erasmus av Rotterdam var samtidens störste internationalist och författare till ”Handbok för den kristne riddaren” ( 1501) där han kritiserar kyrkans helgonkult och vördande av reliker som han jämställer med avgudadyrkan. I det satiriska verket ”Dårskapens lov” (1511) angriper han kyrkans avarter. Erasmus översatte nya testamentet från det grekiska originalet och spred via sina skrifter upplysning och information med hjälp av den nyuppfunna boktryckarkonsten. Han var också nära vän med den engelske lordkanslern Thomas Moore och övertalade sin vän Hans Holbein, tidens främste porträttmålare att resa till England och måla porträtt bl a av kung Henrik VIII.


Hans Holbein: ”Erasmus av Rotterdam”, 1523 [wiki]

Lucas Cranach d ä: ”Porträtt av Martin Luther”, 1529 [wiki]

Albrecht Dürer: ”Självporträtt”, 1500″ [wiki]

Erasmus såg behovet av kyrkans reformering, men den som tände gnistan var Martin Luther. Inte Luther själv, men hans följare som inte såg något värde i det förflutna. Protestantismen blev destruktiv, inte minst i form av bildstormares förstörelse av kristna konstverk i kyrkor i England och Frankrike och annorstädes. Luthers angrepp mot påven kom att spränga kyrkan, men både Erasmus och Luther såg med fasa på de våldsamma upproren. Clark ser reformationen som i första hand ett folkligt uppror, men menar att det nog var mer allmän förstörelselusta än religiös övertygelse som låg bakom bildstormandet.

Bibelöversättningar till Engelska, Franska och Tyska var ett led i en gryende nationalism. Men Clark påpekar att alla civilisationens framsteg har skett under skeden med internationalism. Religionskrigen och de våldsamma omvälvingar som följde under en lång tid av år fick humanister som Michel Montaigne att dra sig tillbaka från offentligheten. Om reformationen sa han ”I försöket att göra sig till änglar förvandlar de sig till odjur”. Montaigne blev också en inspirationskälla för Shakespeare.

Albrecht Dürer ansåg i renässansens anda att kreativiteten var en gåva av Gud och han kunde därför avbildade sig själv likt en traditionell kristusgestalt. Dürer refererar till Erasmus och manar honom i gravyren Riddaren, döden och djävulen att försvara sanningen. Han gör också en profetisk serie träsnitt med apokalypsen som motiv.


Albrecht Dürer: ”Riddaren, döden och djävulen”, 1513 [wiki]

Albrecht Dürer: ”Apokalypsens fyra ryttare”, 1498 [wiki]

7 Grandeur and Obedience Motreformationen – storslagenhet och lydnad

Basilica di Santa Maria Magiore vid Piazza del Esquilino i centrala Rom uppfördes under Påven Sixtus III (432–440) och tillägnades jungfru Maria efter att hennes status som ”bärare av Gud” fastställts av kyrkomötet i Efesos år 431. Ingenstans i Rom kan man som här uppleva den kristna kyrkans senantika prakt före Romarrikets slutliga erövring av barbarerna 476. Även stadsplaneringen med långa raka gator som förenar olika piazzor med berömda kyrkor som Lateranen, Trinità dei Monti, och Santa Croce in Gerusalemme ger ett kraftfullt intryck av påvemaktens Rom. Planen utfördes bara femtio år efter den förödmjukande skövlingen av Rom år 1529. Men var påvemakten en civiliserande kraft?


Basilica di Santa Maria Maggiore. Kolonner och mosaiker från 400-talet. [wiki]

Basilica di Santa Maria Maggiore. mosaik i mittskeppet med motiv från berättelsen om Moses. En av de första illustrationerna i bild av gamla testamentet. [wiki]

Enligt vissa kan ett samhälle som bygger på lydnad, repression och vidskepelse inte kallas civiliserat. Men Clark menar att den katolska återhämtningen var en folklig rörelse med höga ideal och passionerad tro på helighet som via ritualer, bilder och symboler gav människor möjlighet att tillfredsställa sina djupaste impulser och få frid i sina sinnen. Det kan i varje fall inte vara barbari menar Clark.

På annan plats i boken uttrycker Clark viss misstro mot psykologiserande och mot psykoanalys som ju är tysk! (nåja i varje fall österrikisk). Jag tror han menar att bikt är en fullgod ersättning för psykologi, det är ju möjligheten att berätta som ger själen lindring.

Påvekyrkans motdrag mot reformationens kritik av reliker och helgondyrkan är ännu mer reliker och ännu mer helgondyrkan – och allt klätt i praktfull estetisk inramning. Påve Paul III sanktionerade Jesuitorden och sammankallade konciliet i Trent.

Påvarna som kom från rika familjer tävlade med varandra om att anlita de främsta konstnärerna och arkitekterna. Michelangelo arbetar under lång tid med målningar i taket i Sixtinska kapellet i Vatikanen och med den gigantiska väggmålningen ”Yttersta domen”. Han blir Peterskyrkans arkitekt 1546. Michelangelo fick ett långt liv (1475-1564) och blev en estetisk förbindelselänk mellan renässansen och motreformationen. Peterkyrkans stora kupol utformas senare av Giacomo della Porta, den blir något högre och mindre klotformad än Michelangelos ursprungliga idé.


Michelangelo: ”Yttersta domen” Sixtinska kapellet, Vatikanen, 1536-1541. [wiki]

Gian Lorenzo Bernini (1598-1680) blev en tongivande arkitekt för den nya barockstaden Rom tillsammans med kolleger som Francesco Borromini och Pietro da Cortona. Giovanni Pierluigi da Palestrina, körmästare i Laternen och senare Peterskyrkan skapade musik som var tänkt att spegla de liturgiska principer som fastställts av kollegiet i Trent.

Bernini blir arkitekt för Peterskyrkan 1629 och skapar den runda peristylen som omger Petersplatsen samt bronsbaldakinen i kyrkans kor. Han är från början skulptör och skapar verk med psykologisk intensitet som David (1623-24), Santa Teresas extas och Fontana dei Quattro Fiumi på Piazza Navona och inte minst Apollo och Daphne (1622-25).


Gian Lorenzo Bernini: ”Apollo och Dahpne” [wiki]

Clark har i samband med den katolska mariakulten en intressant synpunkt på de stora stabiliserande världsreligionerna i Egypten, Kina och Indien – de gav alla den kvinnliga skapelseprincipen minst lika stor betydelse som den manliga. H G Wells kallade dem ”lydnadssamhällen” (communities of obedience) medan deras motpart ”viljesamhällen” (communities of will) som Israel, Islam och den protestantiska norden betraktade sina gudar som manliga. Den stora religiösa konsten är djupt involverad med den kvinnliga principen medan de ”helmanliga” religionerna knappast har producerat några religiösa bilder alls, eller i de flesta fall till och med förbjudit dem.

Clark underskattar verkligen inte den katolska restaurationen, men han har också några farhågor i samband med den. Illusionen i den samtida religiösa konsten avlägsnade sig ganska långt från erfarenheten. Kampen mot reformationen slutade i en verklighetsflykt, en illusion. De påvliga familjernas Farnese, Borghese, Barberini, Ludovici privata extravagans i form av kolossala palatsbyggnader var uttryck för girighet och exploatering. Han kunde kanske ha lagt till att alla påvar inte var direkt skenheliga, eller ens troende vilket framgår av Göran Häggs ”Påvarna”, kapitlet ”Kadaverkonciliet och pornokratin”. Avlatshandel – att skaffa sig avkortad tid i skärselden mot betalning – och den korrupta handeln med kyrkliga ämbeten nämner han inte heller.

8 The Light of Experience Realism inom konst – erfarenhetens ljus

Teleskopet och mikroskopet avslöjade nya världar i rymden och i vattendroppen. Nya upptäckter och metoder inom naturvetenskapen fick en återspegling i det holländska måleriets realism.

En revolutionerande tanke började slå rot i norr: gudomlig auktoritet kunde ersättas av erfarenhet, experiment och observationer. I Holland blev måleriet ett visuellt uttryck för den tanken.


Gerrit Adriaensz. Berckheyde (1638–1698): ”Marknadsplats i Haarlem” [wiki]

Holland var också det första land där man började profitera på det nya tänkandet. Om man ställer frågor som ”fungerar det” eller till och med ”betalar det sig” i stället för ”är det Guds vilja” får man helt nya svar. Ett av de första av sådana svar var: ”att undertrycka åsikter som man inte delar är mycket mindre lönsamt än att tolerera dem”.

Toleransen kunde spåras redan i Erasmus skrifter och borde ha varit en del av reformationen, men tron på gudomlig auktoritet i den egna åsikten behärskade protestanterna lika mycket som katolikerna, även i Holland ända fram till mitten av 1600-talet. Ändå var toleransen förvånansvärt utbredd i Holland. Nästan alla böcker som gav uttryck för de nya tankarna trycktes först i Holland.


Frans Hals (1582/1583–1666): ”Officerare i St Hadrians nattvakt i Haarlem” [wiki]

Holland översvämmas nu av bilder av borgerlig demokrati, medborgare som sluter sig samman i gillen för det allmännas bästa. Clark tvekar att ta orden i sin mun ”eftersom de är så nedvärderade idag” – dvs 1960-talet! Men de har betydelse för civilisationen. Man kan sluta sig samman eftersom man har tid och man har tid eftersom man har pengar på banken. De representerar en praktisk samhällssyn: en grupp av personer kan ta gemensamt ansvar för att få saker att fungera.

Den borgerliga kapitalismen gav frihet, rörlighet och oberoende. Den skapade också ett överflöd som kunde användas till utsmyckning. Den orsakade förstås också en ekonomisk kris i Holland 1637 via spekulationer i tulpanlökar!

Visst kunde man spåra ur i vulgaritet men så hade man också Rembrandt! Clark tror på genier, att nästan allt av värde som hänt i världen beror på individer. Ändå måste man konstatera att storheter som Dante, Michelangelo, Shakespeare, Newton, Goethe till viss del måste ses som en summering av sin tid, de är för stora för att ha kunnat uppstå i isolering. Till den kretsen hör Rembrandt.

Rembrandt blev den poetiska uttolkaren av den sannning och erfarenhet som började med reformationen. Det första uppdrag han åtog sig efter flytten från Leyden till Amsterdam blev ett grupporträtt av kirurgskrået under en anatomilektion.


Rembrandt (1606-1669): ”Dr Nicolaes Tulps anatomilektion”.1632 [wiki]

Trots att han hade företagit ingående studier av den klassiska traditionen ville Rembrandt som bibelillustatör återge varje scen som om den aldrig förr hade uttryckts i bild, på ett sätt som svarade mot hans egen erfarenhet. Ibland fick Rembrandts tolkning av mänskligt liv i kristna termer honom att skapa bilder som knappt existerade i bibeln, som etsningen ”Kristus predikar förlåtelse av synder”.


Rembrandt (1606-1669): ”Isaak och Rebecka (?)”.1667 [wiki]

Titeln på bilden ovan är okänd men att den ska föreställa Isaak och Rebecka anses numera troligast. Den avbildar vuxen kärlek och visar enligt Clark en psykologisk sanning som går djupare än vad någon annan konstnär någonsin uppnått och med en andlig glöd som konstnärer inspirerade av klassiska ideal aldrig kunnat uppnå.

Rembrandt tolkade den bibliska historien i ljuset av mänsklig erfarenhet. Den är emotionell. Hans stora samtida kolleger valde en annan väg, en annan form av sanning som kunde nås med intellektuella, inte emotionella medel, antingen via ansamlingen av observerbara bevis eller via matematik: Descartes, Pascal, Spinoza.


Johannes Vermeer (1632-1675): ”Vy över Delft”, 1660-61 [wiki]

Vermeers målningar är i total avsaknad av påverkan från tidigare kunskaper eller stilens bekvämlighet. Han målar enbart vad han ser. Han är helt i linje med Descartes tänkande, avstå alla fördomar, vanor och konventioner, gå direkt på erfarenheten. Men Vermeer har också liksom samtida tänkare en passion för ljuset.

Höjdpunkten för Vermeers upplysta ording och Rembrandts fantasifulla erfarenhet nåddes omkring år 1660. Spinozas Tractatus trycktes 1670.
Ledning inom det intellektuella livet förflyttade sig under den här perioden från Holland till England. Isaac Newton publiserade sin Principia 1687. Män som Robert Boyle (kemi), Robert Hooke (mikroskopet), Halley (kometen), och Christopher Wren (astronomi) grundlade The Royal Society. Wren blev också en betydelsefull arkitekt. Fem dagar efter Londons brand den 5 september 1666 presenterade Wren en plan för stadens återuppbyggnad inklusive St Pauls katedralen.

9 The Pursuit of Happiness Rokoko – sökandet efter lycka

Harmoni och naturlig balans är nyckelord i de samtal som 1700-talets tänkare förde om det lyckliga samhället. En återspeglig av detta finns i tidens musik av Bach, Händel, Mozart och i den samtida arkitekturens strävan efter harmoni.

I sextio år hade Frankrike dominerat Europa med strängt centraliserat och auktoritärt styre och en klassisk stil. Man frambringade dramatiker som Corneille och Racine och målare som Nicolas Poussin. Man producerade magnifik arkitektur som Perraults Louvre – en grandios arkitektur som speglar den auktoritära staten. Clark jämför med Berninis lika grandiosa men betydligt mjukare stil som appelerar till samma sentiment som stödde den katolska återhämtningen.

Men den franska auktoritära stilen fungerade inte utanför Frankrike, i nordeuropa blev den italienska klassicismen förhärskande. Samma barock i form av italienska kompositörer, särskilt Alessandro Scarlatti vars musik hade en anmärkningsvärd likhet med Borrominis arkitektur påverkade musiken i norr. Bach med mästerverk som Matteuspassionen och Händel med Messias och senare Mozart och Haydn.

Clark ser en likhet mellan Scarlattis musik med långa svepande linjer, kontrollerade utsmyckningar, perfektion i detaljerna och Francesco Borrominis arkitektur. Borromini kom från ett land av stenhuggare i norra Italien, hans stil passade in i hantverkstraditionen i Tysklands småriken – en total motvikt mot det centraliserade byråkratiska Frankrike.


Francesco Borromini (1599-1667): ”San Carlo alle Quattro Fontane”, 1638-1641 [wiki]


Francesco Borromini (1599-1667): ”Palazzo Spada, galleri med skenperspektiv som ser ut att vara 38 m långt men egentligen är bara 8 m, med en skulptur i fonden som är 60 cm hög.” [wiki]

Borrominis italienska barock spred sig snabbt norrut och övergick snart också till rokoko. En av tidens främsta arkitekter är enligt Clark Balthasar Neumann som ursprungligen var fortifikationsingenjör. Neumann byggde Basilika Vierzehnheiligen i Bad Staffelstein i Bayern. Fasaden är barock men interiören flödar över av roccailleornament.


Balthasar Neumann (1687-1753): ”Basilika Vierzehnheiligen”, fasad (1743-1772) [wiki]


Balthasar Neumann (1687-1753): ”Basilika Vierzehnheiligen”, interiör (1743-1772) [wiki]

Neumann byggde också biskopspalatset i Würzburg. Han hade turen att kunna anlita tidens skickligaste dekoratör Giovanni Battista Tiepolo för dekoren av taket i trapphuset som räknas till Tiepolos mästerverk.


Balthasar Neumann (1687-1753): ”Würzburg Residens (1719-1781) [wiki]


Giovanni Battista Tiepolo (1696-1770): Plafondmålning i trapphuset till Würzburg Residens (1750-1753) [wiki]

Kompositören Händel och arkitekten Neumann kunde ha kallats företrädare för barocken lika väl som rokokon. Men det fanns en avgörande skillnad mellan stilarna. Barocken var ursprungligen en religiös arkitekturstil och ett emotionellt uttryck för katolska kyrkans ambitioner. Rokokon var egentligen en parisisk uppfinning och provokativt sekulär. Åtminstone ytligt sett var den en reaktion mot den tunga klassicismen i Versailles. Den inspirerades av naturens fritt vandrande linjer, snäckor, blommor, sjögräs. Rokokon var en reaktion mot den akademiska stilen, den representerade en större känslighet, en frihet i associationer och en mer varierad känslopalett. Antoine Watteau är den målare som enligt Clark bäst fångar rokoko-tidens anda. Watteaus mästerverk ”Pilgrimsfärden till Cythera” har enligt Clark samma lätthet och skärpa som en Mozartopera men också känslan av mänskligt drama.


Jean-Antoine Wateau (1684-1721): ”Pilgrimsfärden till Cythera”, 1718-19, en senare version av ”Avfärden till Chythera” från 1717 [wiki]

Operan som formats till en konstform av Monteverdi spreds till katolska huvudstäder som Wien, München och Prag. Indignerade protestanter brukade säga att katolska kyrkor var som operahus. Men det var tvärtom. Operahusen växte upp som svampar ur jorden och övertog rokokostilen från kyrkorna så totalt att de ännu efter hundra år fortsatte att byggas i rokokostil, långt efter att stilen blivit omodern. Hur kunde denna profana irrationella religion slå an så starkt i varenda småstad i Tyskland och Italien? Clark tror att det var just det irrationella som drog – vad som låter fånigt att sägas kan mycket hellre sjungas. Men även det som är alltför subtilt för att sägas, för djupt känt eller för avslöjande kan också hellre sjungas.

10 The Smile of Reason Franska revolutionen – Förnuftets leende

I de eleganta salongerna i 1700-talets Paris fördes artig konversation som kom att bli en förelöpare till upplysningens revolutionära politik. Besök i Versailles och i Thomas Jeffersons villa Monticello.

François-Marie Arouet, mer känd som Voltaire (1694–1778) verkade för upplysningens idéer under större delen av 1700-talet. På bild ses han ofta le, ett förnuftets leende. Leendet verkade avslöja ett slags oförståelse för djupare mänskliga känslor, men det uteslöt inte en del starka övertygelser – tro på en naturlig lag, rättvisa och försoning.

Förnuftets och toleransens seger vanns i Frankrike men den initierades enligt Clark i England via Newton, Locke och en oblodig revolution.

1700-talets England var ett amatörernas paradis. Christopher Wren började som amatörarkitekt men blev senare professionell, Sir John Vanbrugh skrev pjäser och Lord Burlington byggde Chiswick House i palladiansk stil.


Lord Burlington (1694-1753): ”Chiswick House”, 1729 [wiki]

1700-talets amatörism omfattade i stort sett allt: kemi, filosofi, botanik, naturvetenskap. Det fanns en friskhet och frihet i sinnet och en självständighet hos dessa män som ibland förloras i de professionellas stela klassificering.

Under 1100- och 1200-talen gjorde civilisationen stora framsteg genom medvetenheten om feminina kvaliteter. Detsamma kan sägas om 1700-talets Frankrike. Det ger sig till känna i franska Salonger som hos Madame du Deffand och Madame Geoffrin, små sammankomster med begåvade kvinnor och män som under fyrtio år utgjorde centrum för europeisk civilisation. Clark anser det absolut nödvändigt för civilisationen att de manliga och kvinnliga principerna hålls i balans.

Salongerna var inte lika poetiska som vid hovet i Urbino, men betydligt vaknare på det intellektuella planet. De damer som drev salongerna var varken särskilt unga eller särskilt rika. De fick sina gäster att känna sig avspända och bekväma så att nya tankar kunde födas via konversation i små sällskap utan att störas av inbilskhet eller uppblåsthet – ett förhållande som inte kan råda vid ett kungligt hov. Men Paris var avskilt från hovet i Versailles som levde sitt eget liv. Den Franska överklassen var sällan iögonenfallande rik. Clark menar att ett visst välstånd är bra för civilisationen men av något mystiskt skäl är överdriven rikedom oftast destruktiv.

En jämförelse i graden av civilisation under den här tiden i England och Frankrike kanske låter sig göras genom bilder. Hogarth: ”A Midnight Modern Conversation” där alla figurer är män versus De Troy: ”A Reading from Molière” där fem av sju deltagare är kvinnor.


William Hogarth (1697–1764): ”A Midnight Modern Conversation”, 1732 [wiki]


Jean Francoise De Troy (1679–1752): ”A Reading from Molière”, 1728 [wiki]

Den störste franske målaren vid 1700-talets mitt var enligt Clark Jean-Baptiste-Siméon Chardin som gärna avbildade medelklassens vardagsliv. Många andra konstnärer valde liknande motiv från vardagen, som Jean-Michel Moreau (Moreau le jeune)


Jean-Michel_Moreau

Jean-Michel_Moreau

Clark argumenterar för att bilder som dessa visar ett behagligt liv. Ändå reagerar många av oss instinktivt emot det. Varför? För att vi tror att det är ytligt eller baserat på exploatering? – Det är som ”att tycka synd om djuren utan att vara vegetarian” menar Clark. Människorna som besökte salongerna var i högsta grad för en förändring av samhället – men de råkade få mer än de bett om, vilket ofta är framgångsrika reformatörers öde. Några av de som besökte salongerna, som Diderot, ville besegra okunnigheten genom att skapa encyklopedier. Det sågs inte med blida ögon av makthavarna som helst ville stoppa publiceringen. Men mot slutet av 1700-talet hade vetenskap blivit fashionabelt, som Wright of Derby visar i sin målning med experiment med vaccum.


Joseph Wright of Derby (1734–1797): ”An Experiment on a Bird in the Air Pump”, 1768 [wiki]

I Skottland hade civilisationen under 1700-talet ännu energi. Män som Adam Smith, David Hume, Joseph Black och James Watt ändrade strax efter 1760 europeiskt tänkande och liv. I New Town i Edinburg skapades en stadsplan och en stram klassisk stil som kom att påverka arkitekturen i hela Europa.

1700-talet hade en hel del gemensamt med renässansens humanism. Men under renässansen ifrågasattes knappast kyrkan och kristendomen. Vid mitten av 1700-talet hade många i likhet med Voltaire börjat se kyrkan som en institution som försvarade sina intressen med hjälp av repression och orättvisa. 1700-talets Frankrike behövde en ny moral som inte byggde på kristendomen. Den skulle istället bygga på naturrätten och stoisk moral hämtad från den republikanska romerska antiken. Jacques Louis David skildrar den självuppoffrande moralen i flera målningar.


Jacques Louis David (1748-1825): ”Horatiernas ed”, 1786 [wiki]

I Amerika hade civilisationen ännu fräschören hos något nytt och prekärt. Thomas Jefferson byggde sitt hus Monticello i palladiansk stil på gränsen till indianterritoriet. Jefferson var en mångsidig begåvning i stil med renässansens Leon Battista Alberti. Han inredde sitt hus med mängder av innovativa detaljer. Han var dessutom Förenta staternas tredje president. Monticello var början på en enkel klassicism som spreds utmed den amerikanska östkusten och kom att vara i hundra år. Jefferson grundade också University of Virginia och utformade själv hela anläggningen.


Thomas Jefferson (1743-1826): ”Monticello”, 1772 [wiki]

11 The Worship of Nature Romantiken: Naturdyrkan

Hur romantikens tro på naturens gudomlighet underminerade kristendomens ställning i västerlandets civilisation i sent 1700-tal. Det romantiska synsättet påverkar också konsten.

Under tusen år hade den kreativa kraften i den västerländska civilisationen utgjorts av kristendomen. Runt år 1725 minskade dess inflytande för att inom det intellektuella samhället mer eller mindre försvinna. Den lämnade förstås ett vakuum, men kom att ersättas av en tro på naturens gudomlighet. De delar av den synliga världen som inte skapats av människor men kan upplevas med sinnena.

Den nya rörelsen tog först fart i England. Religionen låg i ruiner, men de bokstavliga ruinerna var en del av det subtila sätt på vilket tron på en gudomlig kraft sipprade tillbaka i det europeiska medvetandet. Det tog sig uttryck i stilla melankoli och poesi. Barockens strikt geometriska och formella trädgårdar avlöstes av ”engelska trädgårdar”

Jean-Jacques Rousseau upplevde i de Schweiziska alperna naturen som en sorts mystisk erfarenhet. Han skrev: ”Jag upptäckte att vår existens inte är annat än en följd av ögonblick upplevda via våra sinnen”.

Jag känner, alltså existerar jag”. – En egendomlig upptäckt mitt i förnuftets tidsålder! Men samma slutsats hade den skotske filosofen David Hume kommit till med logiska metoder.

En av de främsta entusiasterna för den nya likställigheten mellan natur och sanning var Goethe. Hans natur skilde sig dock en aning från Rousseaus. Goethe såg i naturen inte hur saker såg ut utan hur de fungerade. Den analytiska och filosofiska synen på naturen hade dock mindre påverkan på allmänheten än poeter som Coleridge och Wordsworth

O dread and silent mount! I gazed upon thee,
Till thou, still present to the bodily sense,
Didst vanish from my thought; entranced in prayer
I worshipped the invisible alone.
Coleridge: ‘Hymn before sunrise, in the Vale of Chamouni’


Caspar David Friedrich (1784-1840): ”Der Morgen”, 1820-21 [wiki]

Den nya religionen var antihierarkisk: den utgick från nya värden som var inbegripna i Wordsworths tro att de var baserade på instinkt snarare än inlärning.

Samtidigt som engelsk poesi ändrade kurs steg två geniala målare fram: Turner och Constable.


John Constable (1776-1837): ”Willows by a Stream”


W M Turner (1775-1851): ”Buttermere Lake”, 1797-98 [wiki]

Tidens store konstkritiker John Ruskin kom enligt Clark att underskatta Constable och under en stor del av sitt liv prisa Turner. Lite oklart för mig varför han skriver så, för samtidigt konstaterar Clark att Constables ”Willows” blev förelöparen till en lång rad av mediokert måleri på samma sätt som Wordsworths poesi till en svalört eller tusensköna förebådade en ström av dålig poesi.

John Ruskin ägnade mycket tid åt noggranna observationer av växter, klippor, moln och berg för att påvisa hur naturen styrs av lagar, och även av moral. Moln var särskilt viktiga för tidens konstnärer och filosofer. Men Ruskin fick så småningom ge upp sina försök att klassificera deras former – molnen var laglösa.

Den franske målaren Courbet målade bilder som var närmast bokstavliga transkriptioner av naturen och alltmer kom att likna kolorerade vykort. Mer radikala transformationer av naturen gjordes av Monet, Cézanne och van Gogh. Man fångade ljuset, det enda vi ser. Impressionisterna hade ingen aning om att de följde en filosofisk idé som David Hume presenterat långt tidigare.

12 The Fallacies of Hope Napoleon – hoppets villfarelse

Franska revolutionen ledde till Napoleons diktatur och 1800-talets tungfotade byråkratier. Hur de romantiska och radikala konstnärerna hanterade sina brustna illusioner om en upplyst värld.

Det förnuftstyrda 1700-talet var symmetriskt, konsekvent och inneslutet. Symmetri och konsekvens kan ha sina fördelar men en sluten värld blir till ett själsligt fängelse. Symmetri och konsekvens är fiender till rörelse.

– Så hörs en angelägen ton av indignation, av andlig längtan – Beethoven. Européen sträcker sig återigen efter något utanför sin räckvidd. Vi måste lämna sjuttonhundratalets klassicism och möta det oändliga. En lång vådlig resa som ingen vet hur den slutar eftersom den inte är över än. Vi är ännu arvingar av den romantiska rörelsen och ännu offer för hoppets villfarelse. (Kanske mindre idag 2016 än när det skrevs för 50 år sen, men ändå relevant)

Men flykten från symmetrin var också en flykt från förnuftet. Processen började återigen med Rousseau, han talade till hjärtat snarare än huvudet: ”Människan är född fri och överallt är hon i bojor”. William Blakes ”Marriage of Heaven and Hell” från 1789 är en handbok i anti-rationell visdom jämförbar med Nietzsches ”Zarathustra


Jacques Louis David (1748-1825): ”Eden i bollhuset” [wiki]

I juni 1789 inleddes den första fasen av revolutionen med att den liberala borgerligheten samlades i Bollhuset för att skapa ett konstitutionellt styre. Man ville skapa en ny kalender och kvinnornas mode blev enklare och med linjer som följde kroppen, inga pudrade peruker, bara fritt flygande hår. Man ville ersätta kristendomen med naturreligion. Katedralen i Chartres lyckades man inte riva och ersätta med ett vishetens tempel, men man åstadkom en hel del förstörelse i Cluny och St Denis. Inte ens Robespierre lyckades dock med att byta ut religionen.


Jacques Louis David (1748-1825): ”Marats död”, 1793 [wiki]

Jacques Louis David (1748-1825): ”Napoleon korsar alperna”, 1800 [wiki]

I september 1792 inträffade de massakrer som främst förknippas med revolutionen. Ingen har lyckats förklara dem. Kanske är den traditionella förklaringen korrekt – att det rörde sig om en slags ”kommunal sadism”. 1793 års män försökte förtvivlat stoppa anarkin, men blev själva offer för det system de skapat.

1798 tog den revolutionära energin en ny riktning med general Napoleon Bonapartes vilja att erövra och utforska. Men vad har detta att göra med civilisation? Krig och imperialism, som så länge varit högt beundrade aktiviteter har fallit i onåd. Clark verkar lite ambivalent och citerar Ruskin: ”No great art ever yet rose on earth but among a nation of soldiers

Men Napoleon var inte bara erövrare, han var realpolitiker, god administratör och frambringade den nya lagboken Code Napoleon. Soldaten blev förste konsul och två år senare 1804 som kejsare efterträdare till Karl den Store.


Jean Auguste Dominique Ingres: (1780-1867) ”Ossians dröm”, 1813 [wiki]

Fransico Goya: (1746-1828) ”Den tredje maj 1808″, 1808 [wiki]

Detta var tiden då historiens gränser sträckte sig längre än Livius och Thukydides, till avlägsna delar av Öst och det primitiva Väst. Under femtio år förtrollades Europas stora sinnen av ett poem vid namn ”Fingal” som påstods vara författat av den gaeliske barden ”Ossian”, men som i själva verket skrivits av en Macpherson. Fingal var Napoleons favoritpoem, Goethe beundrade det och Ingres målade ”Ossians dröm”

Två arketypiska romantiska hjältar träder nu fram: Beethoven och Byron. Båda så olika men med samma förakt för sociala konventioner och en tro på frihet. Beethoven knyter an till frihetstemat i Overtyren till Leonora och i Fidelio. Frihetsropet ekade i alla de många revolutionära rörelserna under hela 1800-talet i Frankrike, Spanien, Italien, Österrike, Grekland, Ungern , Polen. Och överallt samma idealister, agitatorer, barrikader, soldater, skräckslagna civilister och vildsinta represion.


W M Turner: (1785-1851) ”Slavers Throwing overboard the Dead and Dying — Typhon coming on”, 1840 [wiki]

Caspar David Friedrich: (1774-1840) ”The Wreck of the ‘Hope'”, 1823-24 [wiki]

Turner var en stor beundrare av Byron och hämtade ofta titlar till sina målningar från Byron. Men ibland var inte den pessimistiske Byron tillräckligt pessimistisk, så Turner författade ett eget poem: ”The Fallacies of Hope” – dålig posei enligt Clark men utomordentliga bilder. En av de mest berömda handlar om en verklig händelse i samband med slavhandel. Några år tidigare hade Caspar David Friedrich gjort sig ett namn med en målning av ett skepp som förlist i is: ”The Wreck of the Hope”. Även denna bild byggde på verkliga händelser.


Théodore Géricault: (1791-1824) ”Medusas flotte”, 1818-19 [wiki]

Ungefär samtidigt hade Géricault gjort sig ett namn med ännu en katastrof till sjöss: ”Medusas flotte” som illusterar hur 149 passagerare lämnas åt sitt öde på en flotte efter att fregatten Medusa förlist. Géricault skaffade en atelje nära ett sjukhus för att kunna göra studier av döende människor.


Eugène Delacroix: (1798-1863) ”Blodbadet på Chios”, 1824 [wiki]

Auguste Rodin (1840-1917): ”Balzac” [wiki]

Liksom de flesta mästerverk från romantiken handlade även Delacroix målning ”Blodbadet på Chios” om en historisk händelse. Den speglar känslorna av protest och medlidande hos liberaler som Shelley och Byron som önskade ett fritt Grekland.

Under det tidiga 1800-talet uppstod en klyfta i sinnet hos människorna, lika stor som den som under 1500-talet splittrat kristendomen. På den ena sidan stod den nya medelklassen som livnärde sig på den industriella revolutionen. Den var hoppfull och energisk men saknade värderingar. De har avbildats i mängder av karikatyrer av Daumier, Gavarni och Gustav Doré. På andra sidan klyftan fans de finare andarna: poeter, konstnärer, författare som ännu var arvtagare till den romantiska rörelsen, fortfarande jagade av känslan av katastrof. De föraktade den respektabla medelklassen och kallade dem barbarer, filistrar och brackor. Men med vad skulle de ersätta medelklassens brist på moral? De sökte själva efter en själ.

Sökandet fortsatte under 1800-talet : Kierkegaard, Schopenhauer, Baudelaire, Nietzsche och hos den siste stora romantiska konstnären Rodin, en direkt arvtagare till Géricault, Delacroix och Byron. Rodins porträttskulptur av Balzac iförd morgonrock anser Clark vara 1800-talets bästa skulptur. Balzacs häpnadsväckande förståelse av mänskliga motiv och hans förakt för konvenans och fashionabla åsikter, precis som Beethoven, borde inspirera oss att avsky allt det som hotar vår humanitet: lögner, stridsvagnar, tårgas, ideologier, opinionsundersökningar, mekanisering, planerare, datorer – ja alltihop. (Jo Clark säger faktiskt så)

13 Heroic Materialism Industrialismen – humanism och heroisk materialism

En återblick och sammanfattning av de senaste hundra årens materialism och humanistiska strävanden i västerlandet.

Det tog ungefär lika lång tid att bygga New Yorks Manhattan i dess nuvarande tillstånd som det tog att bygga de gotiska katedralerna. Men Manhattan byggdes inte till Guds ära utan till Mammons. Man förstår varför ”heroisk materialism” orsakar en känsla av dåligt samvete. De första upptäckterna och exploateringen av de tekniska medel som gjorde New York möjligt sammanträffade exakt med de första organiserade försöken att förbättra människans situation.

De första stora järnverken som Carron Works eller Coalbrookdale uppstod omkring 1780. Howards bok om straffreform publicerades 1777 och Clarksons essä om slaveriet kom 1785. De flesta såg vid den här tiden på användningen av mekanisk kraft inom industrin med stolthet. De enda som genomskådade den tidiga industrialiseringen var poeterna. Blake såg industrierna som ett verk av Satan och Robert Burns skrev när han passerade Carron Iron Works 1787:

We cam na here to view your works,
In hopes to be mair wise,
But only, lest we gang to Hell,
It may be nae surprise.

Det tog bortåt tjugo år innan vanliga människor började förstå vilket monster man skapat. Under tiden växte andan av välvilja och godhet. Fängelserna reformerades. Sir Frederick Eden publicerade ”The State of the Poor”1797 och slaveriet avskaffades.

Clark har genom hela TV-serien försökt definiera civilisation i termer av kreativitet och utvidgning av mänsklig förmåga. Slaveri och fattigdom passar inte in. Antislaverirörelsen blev det första tecknet på ett vaknande samvete. Till en början var industrialiseringen en del av romantiken, men viktigare var dess påverkan på människors liv. Under en lång period medförde industrialiseringen en grym degradering och exploatering av människor. Inte så mycket genom själva arbetet utan genom dess organisation och storlek. Efter omkring 1790-1800 uppstod de stora järnverk och industrier som avhumaniserade livet.

Den nya religionen var vinst. Den skulle inte ha fungerat utan några doktriner som gav den auktoritet. Det var Malthus: ”An Essay on the Principle of Population” från 1789 och så David Ricardos: ”On the Principles of Political Economy and Taxation” 1817. Malthus och Ricardos idéer togs emot likt evangelier av människor som använde dem för att rättfärdiga saker som de aldrig skulle ha kunnat försvara på humanitära grunder. På senare tid har termen hyckleri kommit att bli en beteckning för 1800-talet ungefär som frivolitet blivit det för 1700-talet.

Humaniteten anser Clark vara den viktigaste civiliserande kraften i det industrialiserade samhället. Humaniteten räknades knappast alls i tidigare stadier av civilsation. St Franciskus skulle ha sagt att det viktigaste i livet var kyskhet, lydnad och fattigdom. Dante och Michelangelo skulle ha nämnt förakt för orättvisa. Idag skulle de flesta svara ”godhet”.

Clark menar att av det som en civilisation lämnar efter sig säger arkitekturen mer än något annat. Konst och litteratur är i hög grad beroende av oförutsägbara individer, men arkitekturen är i någon mening en allmän angelägenhet, i varje fall är den mer än något annat beroende av relationen mellan användare och skapare. Att döma av dess arkitektur klarar sig 1800-talet inte alltför väl. De starkaste kreativa impulserna under 1800-talet gick istället till ingenjörskonsten där man kunde fullt ut använda det nya byggmaterialet järn. En av förgrundsfigurerna i England var Isambard Kingdom Brunel vars karriär kantades av triumfer och katastrofer. Han var en romantiker förälskad i det omöjliga. Men det blev en tunnel under Themsen trots svårigheter, världens vackraste hängbro vid Clifton färdigställd 1864 och The Great Western Railway bland många andra innovativa projekt.


Isambard Kingdom Brunel: (1806-1859) ”Hängbro vid Clifton”, 1864 [wiki]

Sir Joseph Paxton: (1803-1865) ”Chrystal Palace”, 1851 [wiki]

Chrystal Palace i Hyde Park i London var ett rent ingenjörsprojekt som kom att hyllas av 1930-talets funktionalister. Själva byggnaden var också betydligt mer imponerande än innehållet i den industriutställning som den rymde 1851.

De yngre konstnärerna fösrökte uttrycka social medvetenhet. I England ver det mest berömda försöket Ford Madox Browns ”Work” påbörjat 1852. Detta beskrivande måleri blir gärna provinsiellt, men Madox intensitet räddar hans verk från den banalitet som gärna omger socialrealismen. I Frankrike verkade vid samma tid två målare: Gustave Courbet och Jean Françoise Millet vars socialrealism var i centrum av europeisk tradition.


Ford Madox Brown: (1821-1893) ”Work”, 1851-65 [wiki]

Impressionismen var en rörelse som var isolerade från samhället och vars medlemmars känsliga landskapsmåleri via färgmediet verkade sakna förbindelse med tidens intellektuella strömningar. Seurats ”Baignade” är enligt Clark otvivelaktigt en av 1800-talets främsta målningar. Motivet är inte det viktiga utan det sätt på vilket den monumentala stillheten hos en renässansfresk kombineras med impressionisternas vibrerande ljus. Den är en skapelse av en konstnär som är oberoende av socialt tryck. Under sina bästa år 1865-1885 behandlades impressionisterna som galningar eller ignorerades totalt. Den störste av dem Cézanne drog sig tillbaka till Aix-en-Provence, men Renoir stannade för en tid kvar Paris och målade livet i sin omgivning.


Georges Seurat: (1859-1891) ”Une Baignade, Asnières”, 1884 [wiki]

Pierre-Auguste Renoir: (1841-1919) ”Bal du moulin de la Galette”, 1876 [wiki]

Vi är framme vid 1900-talet. Clark rundar av med att konstatera att framtidsförutsägelser är omöjliga. Vi har ingen aning om vart vi är på väg. Från och med Einstein, Niels Bohr m fl existerar inte vetenskapen för att tjäna människors behov utan för sin egen skull. Vårt nya universums obegriplighet ser Clark som en orsak till den moderna konstens kaos.

Maskinerna har upphört att vara bara verktyg, de styr alltmer våra liv. Och den följeslagare som alltid är med oss i skuggan (bomben) ser inte ut att ge civilisationen en ljus framtid. Men ändå, av det Clark ser av sin omgivning verkar inte världen gå mot en ny era av barbari.

Detta skrevs förstås omkring 1969. Har civilisationens framtidsutsikter blivit bättre eller sämre sedan dess?

———
Det är nu femtio år sedan serien började spelas in men den är fortfarande högst aktuell för den som är nyfiken på de strömningar i tiden som format det västerländska samhället och vad som enligt Kenneth Clark utgör ”civilisation”.

TV-serien från BBC 1969 finns även som DVD på Amazon.

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i böcker, film och TV, historia - samhälle, konsthistoria | 2 kommentarer

Identitetspolitiken igen!

Lars Anders Johansson skriver bra under rubriken ”Sverige är moraliskt korrumperat” om de följder identitetspolitiken får. Tänk att likabehandling av människor och likhet inför lagen ska vara så svårt!

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i samhällsdebatt | Lämna en kommentar

Öppna en bar vid Stadsbiblioteket

Ibland dyker det upp texter som är så bra att jag önskar att jag skrivit dem själv. Mats Wickmans krönika i SvD 2016-01-23 “Öppna en bar vid Stadsbiblioteket” är en sådan text. Så självklart rätt.

Stadsbiblioteket vid Sveavägen lider brist på lokaler och behöver ta över McDonald’s och 7-eleven m fl kommersiella verksamheter i gatuplanet. McDonald’s borde ersättas av en biblioteksbar. Jag föreställer mig ett ställe där man skulle kunna läsa eller samtala utan den bakgrundsmusik och det stök som förpestar atmosfären på de flesta uteställen i Stockholm.

Wickman har goda argument och motargumenten – att Sveavägen utan snabbmatställena som ligger där nu skulle bli öde land låter ganska verklighetsfrämmande. “Men var är visionerna?” skriver Wickman. Jag frågar detsamma.

Andra bloggar om , ,

Publicerat i arkitektur, samhällsdebatt | Lämna en kommentar

Klee / Aguéli på Moderna museet

Både Paul Klee och Ivan Aguéli är klart sevärda och intressanta på Moderna Museets samlingsutsällning. Eftersom båda målar i ganska små format ryms hela den gemensamma utställningen i museets nedervåning – och det är nog ett riktigt val att ställa ut dessa bilder i lite intimare lokaler.


Paul Klee, Kairuan, vor dem Thor, 1914 Foto: Moderna Museet


Paul Klee, Före blixten, 1923


Paul Klee, Terrasserad trädgård, 1920


Paul Klee , Halvcirkel med vinklar, 1932

Paul Klee, Ad Marginem, 1930


Ivan Aguéli, Staden bland kullarna (Landskap från Egypten), ca 1895 Foto: Juan Luis Sánchez/Moderna Museet

Ivan Aguéli, Landskap från Loire, 1913

Ivan Aguéli, Landskap från Egypten, 1914

Eftersom jag har svårt att se vad de båda konstnärerna egentligen har gemensamt, utom att båda hade vistats i Afrika, dock utan att någonsin mötas, så skulle jag nog hellre ha sett dem hängda var för sig i stället för som nu blandade. Kanske är det ett sätt att dra större publik att ha mer än ett namn att skylta med? Ungefär som utställningen på MM med Turner, Monet och Twombly. Vad hade egentligen Twombly i sammanhanget att göra?

Nåja, det är ju inte så viktigt så länge som bra konst visas upp och det gör det verkligen på utställningen med Klee och Aguéli – båda är strålande. Jag gillar Aguélis bleka färgskala. Det är som om den starka solen i öknen bländar och förtar färgerna. Kanske en strävan att finna ”tingens själ” en förbindelse mellan ande och materia i linje med Aguélis religiösa mysticism.

Paul Klees bilder ser jag gärna som en utveckling av hans barnteckningar. Det är något omedvetet spontant och lustfyllt över dem. Samtidigt är de naturligtvis ytterst avancerade rent bildmässigt, stora färgfält som flygbilder över ett landskap eller bilder uppbyggda av mångfärgade prickar, det tycker jag påminner om aboriginernas konst. För att inte tala om de enkla blyertsteckningarna. Fina saker!

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar