Curt Hamnes akvareller på Edsviks konsthall (t o m 20 maj 2013) är otroligt skickligt utförda. Hela utställningen innehåller ett och samma motiv – norrländska landskap, oftast vintertid och med björkar, björkar på avstånd och björkar i närbild i stort format med gula löv. Jag har tidigare imponerats av Hamnes grafik med liknande motiv. Ett urval svartvita grafiska blad och några stora blyertsteckningar finns också med på utställningen.
Något av det viktigaste i landskapsmåleriet är ljuset, kontrasten mellan ljus och skugga. Den effekten visar sig särskilt tydligt vid motljus och Hamne har mycket riktigt en viss förkärlek för motljusbilder. Och det faller förstås mig särskilt i smaken.
Utställningen är stor, kanske lite onödigt stor i förhållande till det enahanda motivet – norrländska skogsbackar och björkstammar i närbild. Möjligen skulle bilderna komma mer till sin rätt i en aning intimare sammanhang? Men det är lätt att låta sig förföras av den skickliga akvarelltekniken och svårt att se sig mätt på de sanslöst vackra landskapen. Jag ser det som nutida romantiskt måleri. Mycket bra.
Jag provade att invertera färgerna från bilden på föregående bloggpost. Det blev en del oplanerat kladd beroende på att jag testade gränserna för vad den självhäftande plastfilm som jag använt som maskering tålde.
Då och då dyker det upp filmveckor eller serier med utländsk europeisk film på Stockholms kvalitetsbiografer. Det är förbluffande ofta filmer i världsklass som av outgrundlig anledning inte anses gångbara på den ordinarie biografrepertoaren. I Stockholm finns lyckligtvis Sture, Zita, Grand, Victoria och Bio Rio som visar vuxenfilm för oss som börjar växa ifrån biljakter, slagsmål och seriemöradare på bio. Just nu visar Goethes filmklubb för en billig penning tyska filmer med engelsk text på Sture.
Jag missar de första filmerna i serien men den som jag lyckas ta mig iväg för att se var också ett absolut måste. Gerhard Richter Painting är en dokumentär av Corinna Belz från 2011 och jag förväntade mig ingen större publiktillströmning till en film med så smalt tema. Men det var absolut fullsatt i salongen.
Gerhard Richter har en gedigen grundutbildning i östtyskt socialrealistiskt måleri från akademien i Dresden så han kan sina saker fastän det knappast var den typen av konst han längtade efter. Akademieleverna fick inte ens tillgång till böcker med västerländskt måleri efter impressionisterna eftersom sådan konst ansågs spegla borgerlig dekadens, med undantag för Picasso som hade kommunistsympatier och vars konst därför var godkänd. Richter lämnade DDR 1961.
Det jag gillar mest hos Richter är just bredden i måleriet, han klarar alla stilar. Det får man i filmen glimtar av från utställningen i London med hans porträttmåleri. Några porträtt med modellen avbildad från ryggsidan får mig att tänka på Cecilia Edefalk.
Filmen handlade annars mest om hans arbete i ateljén med abstrakt ”skrapmåleri” där han använder breda rakor av plexiglas med handtag som han drar över de jättelika dukarna, varav ofta två dukar är på gång samtidigt. Två assistenter och en sekreterare hjälper till i den stora ateljén.
Man får ta del av hans reflexioner inför sitt eget pågående måleri, hans tveksamhet och obeslutsamhet om hur gå vidare med en målning. Kul inhopp några gånger av hans assistenter: “Om man råkar säga ett en målning ser färdig ut kommer han troligen att börja måla om den”. Så skedde också med två nästan helsvarta stora målningar som i stället blev nästan helt vita. Men han gör intryck av att vara en ganska ödmjuk och sympatisk person. En stor del av filmen visade hans arbete i ateljén rent praktiskt, inklusive hans dialog med sig själv eller med intervjuaren som man aldrig får se. Tempot är långsamt, och filmen ger framför allt utrymme åt själva målningarna, inte så mycket försök till analys eller utsvävande associationer. Bilderna är sig själva nog. Filmen gjorde i varje fall på mig ett starkt bestående intryck.
Filmen gjordes mellan 2009-2011 då Gerhard Richter som föddes 1932 alltså var närmare 80 år men han såg ut att vara i utmärkt form och arbetade hårt hela dagarna. Han har en föredömligt välordnad hemsida inklusive en utförlig biografi.
Jag tror det var Edvard Munchs konst som för länge sen gjorde mig konstintresserad på allvar. Hans bilder grep tag, de talade till känslan på ett sätt som få andra konstverk gjorde. Det existensiella temat, livet, kärleken, döden har få behärskat som Munch. Hos honom finns inte ett spår av idyll, skämtsamhet eller ironi, allt är på dödligt allvar. Det kan lätt bli en farlig balansgång mellan det gripande och det banala pekoralet, men Munch håller sig alltid på rätt sida. Det finns troligen konstnärer som är lika bra som Munch, men finns det någon som är bättre?
Utställningen på Thielska galleriet hade rykte om sig att vara lite ofullständig vilket medförde att jag inte gjorde mig någon brådska att gå och se den. Sophie Allgårdh i SvD kallar utställningen för en ”förvånansvärt löst hopsatt exposé” och det stämmer nog. Allgårdh ger Kulturdepartementets lönsamhetstänkande skulden. Trots det är utställningen välbesökt.
Det första man möts av i övervåningen där utställningen börjar är en rätt stor samling grafiska blad, varav bara enstaka av de färglagda träsnitten finns med. Grafiken är bra, men när det gäller Munch vill jag se färg och måleri. Det finns också i stora salen men till min förvåning upptäcker jag att de bästa verken är de som redan finns permanent på Thielska. Av de inlånade från Norge är det framför allt två verk som slår an på mig. Det är Melankoli från 1892 och Hvit natt från 1901.
Melankoli 1892. Bild: Wikipedia
Hvit natt 1901. Bild: Nasjonalmuseet
Melankoli är ju munchmåleri i ett nötskal, både stämning och kolorit. Landskapet är lite ovanligt eftersom det är en nattbild och därför har ganska dämpade färger. Ändå tycker jag den bilden skapar en förtrollad stämning.
Det finns också en skiss till Thielskas eget Nietzscheporträtt som jag upplever som bättre än den färdiga målningen, både när det gäller komposition och ansatsen till färg på skissens lite trasiga papper. Jag har aldrig riktigt begripit mig på Nietzscheporträttets glada solgula färgskala. Nietzsches omgivning borde vara dramatiskt mörk och lite dyster. Munch ansåg att händerna var de mest personliga och intima delarna av människokroppen och han hade svårt att avbilda dem. Konstigt för en så skicklig tecknare. Men på Nietzscheporträttet märks det att händerna hänger som döda fiskar.
På museet pågår tydligen en större omgörning, ny entré, obligatorisk garderob och säkerhetskontroll. Kaféet i Bankirens badrum är barnvagnsparkering och i den tidigare tjänstebostaden ligger nu en restaurang. Inget fel i att modernisera och tänka om, men om allt är en följd av Kulturdepartementets lönsamhetstänkande blir jag skeptisk. Tror man att kulturen bara är en del av nöjesindustrin så är man nog fel ute. Kulturen är för mig bland mycket annat ett sätt att hålla ihop landet.
Den här målningen är inspirerad av ett akvarellcollage. Det gick förstås inte att få riktigt samma effekter i akryl som med akvarell, så det blev en del övermålningar och till slut en annan slags bild.
Årets akvarellsalong på Väsby konsthall kan man se till och med 10 april. Många bra saker och kanske en del som känns lite som utfyllnad, (många landskap med gråhimmel). Inte så mycket som sticker ut det här året, men visst är det bra att det ordnas en utställning där vem som helst får lämna in och ha chans att få visa upp sina verk. Det finns tiotusentals akvarellmålare i Sverige och de är en viktig del av konstlivet. Jag tror att de är en nyttig balans till de mer trendiga men fartblinda konceptualister som lämnat den stora konstpubliken bakom sig i tron att konsten hela tiden måste utveckla sig och att nytt är detsamma som kvalitet. Så skönt att det också finns utställningar med en och annan gråhimmel i akvarell!
Du gör mig galen av David O Russel har av flera kritiker ansetts ha en missvisande titel. Nja, visserligen handlar det om personer med en psykisk störning men ändå är det nog mest en romantisk komedi, så titeln stör inte tycker jag. Fast filmen börjar snarare som socialreportage med den manodepressive Pat som just ska släppas ut från psyket efter mordförsök på sin frus älskare. Balansen mellan komedi och drama är stundtals hårfin vilket ibland gör det svårt att hitta fokus. Men nog är den välspelad inte minst av de stökiga kombattanterna Pat (Bradley Cooper) och Tiffany (Jennifer Lawrence), som dock kommer ner på jorden när de väl börjar ta sina mediciner som de ska. Bra spelat, även av övriga i ensemblen som för mig är idel nya ansikten utom förstås Robert de Niro som Pats speltokige far. I varje fall finns här lite av varje, eller något för alla, inte minst kanske för de med intresse för psykisk diagnos. Lite väl mycket amerikanskt högröstat prat i början. Men sen tar det sig. Vadslagning, danstävling och romantik.
