Skandinavientrenden

Visst har jag som alla andra med spänning följt danska TV-serier som Borgen, Brottet och svenska som Millenium och Wallander. Och visst har jag hört att svenska deckare säljer bra utomlands, men gårdagens dokumentär om det skandinaviska exportundret inom tv-drama: Nordic noir, blev ändå en överraskning. Remakes av Brottet, Bron, Wallander, Millenium produceras tydligen för fullt i USA och Storbritannien och är på gång i flera länder. Publikintresset är häpnadsväckande att döma av dokumentären, många vill till och med se originalversionerna med textremsa för att höra de fascinerande skandinaviska språken!

Vad beror det stora intresset på? Hög kvalitet förstås, bra skådespeleri, nya miljöer för många tittare, men det som nämns oftast verkar ändå vara koncentrationen på karaktärerna och det långsamma tempot som nog är ovant för många utländska tittare. Slow TV?

Mest rörande i skandinavientrenden tycker jag ändå är den amerikanska serien Vikings vars säsong nr 2 går på TV4 just nu. Visst liknar väl den fantasifulla produktionen ibland mer Game of Thrones än skandinavisk vikingatid, men ändå är det ganska rart med dessa skandinaviska namn och orter och påminnelser om fornnordiska sagor. Och nog ser aktörerna ganska nordiska ut, jag tror en svensk aktris spelade trälinna i ett avsnitt nyligen, ingen amerikan skulle uttala ”Uppsala” på det sättet. Fast en del av frisyrerna får mig att tänka mer på söderhipsters än på skäggiga vikingar. Gustav Skarsgård som den pregnanta karaktären Floke förstärker den skandinaviska förankringen.

Andra bloggar om , , , , ,

Posted in allmänt, film och TV | Leave a comment

Hans Fallada: Ensam i Berlin


Hans Fallada: Ensam i Berlin
Lind & Co pocket, 2013, 692 s,
ISBN: 9789174611892

Trots sina närmare 700 sidor tillkom Ensam i Berlin på bara några veckor 1947. Möjligen märks brådskan i några detaljer här och var i texten, men som helhet är det en otroligt stark berättelse med verklighetsbakgrund. Ensam i Berlin handlar om motståndet mot Hitler av vanliga människor i Berlin under 1940-talet.

Claus_Schenk_von_Stauffenberg, Syskonen Scholl och andra medlemmar av motståndsgruppen Vita rosen är välkända för sitt motstånd mot hitlerregimen under andra världskriget. Mindre kända är Otto och Elise Hampel som avrättades den 8 april 1943. De båda blev förebild för Hans Falladas roman om arbetarparet Otto och Anna Quangel som sprider ut hitlerfientliga texter i Berlin.


Ett av Otto och Elise Hampels brevkort. Bildkälla: Wikimedia

Boken utvecklas i början som en spänningsroman där Gestapo är paret Quangel på spåren. Diverse bifigurer fyller ut bilden av den auktoritära angiveristaten där rädslan är den förhärskande känslan och ingen går säker, men där både mänsklig skröplighet och moralisk resning förekommer. Så småningom blir det hela förstås en skildring av tredje rikets parodiska rättsväsende och så en fängelseskildring ända fram till det bittra slutet. Otroligt starkt skildrat.

Det är svårt att i dag riktigt föreställa sig livet i en totalitär diktaturstat där minsta misstag eller förflugna ord kan leda till döden eller i bästa fall koncentrationsläger. Den som undrar varför det förekom så relativt lite motstånd – i varje fall som blivit känt av omvärlden – mot naziregimen i Tyskland på 1930- och 40-talen har en del att hämta i Hans Falladas Ensam i Berlin. Ett sånt skräcksamhälle som målas upp i boken gör att man undrar hur det egentligen var möjligt att överleva mentalt under de mörka åren. Samtidigt är skildringen absolut trovärdig. Den får mig att tänka på Sofi Oksanens Utrensning.

Det kan inte bli mindre än fem [*****] poäng för Ensam i Berlin.

Andra bloggar om , , ,

Posted in böcker | 2 Comments

Pompeji på Millesgården

På Millesgården kan man nu uppleva Pompeji nästan på riktigt. Svenska arkeologer har under tio års tid arbetet i ett kvarter i Pompeji och redovisar nu på Millesgården sitt arbete. Utställningen koncentreras kring bankiren och industriidkaren Lucius Caecilius Iucundus hem och lokaler som man har rekonstruerat bl a i en mycket intressant 3D-film och förstås via föremål och informativa texter.


Väggfresk i originalskick till höger och rekonstruerat skick till vänster.

Färgskalan är högt uppdriven i väggmålningar och inredning men aldrig smaklös, dekoren är rytmisk och välavvägd och de figurativa bilderna är uttrycksfulla. Av den romerska bildkonsten finns ju vad jag vet nästan bara väggmåleriet kvar, men man kan ju ana att måleriet på pannå eller annat obeständigt underlag som inte finns bevarat var av hög klass.


Del av väggmålning.

Det särskilt intressanta med just Caecilius Iucundus är att hans arkiv med räkenskaper finns bevarat på 153 vaxtavlor. Det har därigenom varit möjligt att rekonstruera hans affärsverksamhet och en del av hans liv och tillvaro i Pompeji. Jag får intrycket att livet i den antika staden kunde vara synnerligen angenämnt. Det fanns förstås de som hade det mindre förmånligt som slavarna, men slaveriet var lite mer komplicerat än vad man idag föreställer sig. Caecilius Iucundus var själv av slavsläkt. Hans båda första namn Lucius Caecilius har han ärvt av den tidigare ägarfamiljen, tillnamnet Iucundus betyder ”den trevlige”. För en frigiven slav fanns alltså ofta goda möjligheter till ståndscirkulation.

Det blev för min del ett alldeles för kort besök i förhållande till allt det intressanta som fanns att fördjupa sig i, så det finns anledning att återvända till Millesgården. Utställningen öppnade i fredags och håller på ända till maj 2015. Det är en bra utställning förlagd till en perfekt miljö på Millesgården där antikentusiasten Carl Milles egna samlingar på ett bra sätt ramar in Pompejiutställningen.

Andra bloggar om , , , , ,

Posted in antiken, utställningar | Leave a comment

Xerxes på Artipelag

Händels musik är alltid bra tänkte jag – och med storstjärnor som Malena Ernman, Loa Falkman, Kerstin Avemo, det kan inte bli fel. Så det blev en tur till Artipelag premiärdagen trots dyra biljetter. Men det blev också en upplevelse värd varenda krona. Händels musik satt perfekt i tappning av den inlånade franska orkestern Ensemble Matheus och sångare i världsklass. Barockmusik…. mmmm…

Xerxes skrevs av Georg Friedrich Händel med premiär i London 1738. Den hade ingen framgång eftersom man på den tiden ansåg att ett historiskt ämne som Xerxes, kung av Persien, borde vara högstämt och heroiskt, absolut inte komiskt. Händel blandade seriös kärlekssorg med komiska inslag och idag passar en sådan barockopera perfekt. Malena Ernman låter bitvis Xerxes röra sig som en Micael Jackson i högform samtidigt som barockkoloraturen strömmar obehindrat ljuvligt ur hennes strupe. Mimiken är obetalbar även hos Loa Falkman och Kerstin Avemo. Hela ensemblen gör förresten en mästerlig insats när det gäller såväl sång, skådespeleri, dans och musik.

Berättelsen handlar om kung Xerxes som förälskar sig i sin bror Arsemenes älskade Romilda fast han redan är trolovad med Amastre. Samtidigt är Romildas syster Atalanta förälskad i Arsemene och…ja ni fattar. Det finns textremsa så man nödtorftigt kan följa med i handlingen.

Delar av orkestern Ensemble Matheus skrider under overtyren upp ur underjorden och balanserar långsamt fram över det vågiga trägolvet som harmonierar med bakgrundens ljusbildsstorm. Artipelags stora sal ArtBox är en kal jättehall med lite avskalad känsla av industri eller lager, men akustiken är utmärkt och hela Artipelag är en bra plats för både skådespel och champagnevimmel av en stor publik. Och gratisbussen från Centralen fungerade bra.

Tydligen är det Malena Ernman som själv är initiativtagare till uppsättningen på Artipelag och dessutom tar den finansiella risken utan en enda statlig krona i bidrag och därtill låga gager. Operan i Stockholm ska också spela Xerxes nästa år. Det blir säkert bra men jag tvivlar på att den kan komma i klass med Ernmans uppsättning, som lär bli oslagbar. Fantastisk musik och sång och ett sånt skådespeleri! Tänk att barockmusik kan gå så bra ihop med fars!

Några recensioner:

Erik Wallrup i SvD ”Malena Ernman och David Hansen gör ”Xerxes” värd en resa till Värmdö”
Hanna Höglund i Expressen ”Roligt på riktigt”
Per Feltzin i Sveriges radio ”Böljande Xerxes”

En bit av Xerxes på Youtube. (fast en stelare uppsättning än den på Artipelag)

Andra bloggar om , , , , , , , ,

Posted in musik, scen och teater | 2 Comments

Decamerone med Romeo & Juliakören

Jag har sett ett antal föreställningar med Romeo & Juliakörens olika uppsättningar av Decamerone under senare år. Ingen av versionerna verkar vara riktigt lik den andra. Vid söndagens föreställning i Hågelbyparken var kören på extra gott humör. Så skickligt att göra kul och högklassig buskis av 1300-talsförfattaren Boccaccios noveller, fart och fläkt, otrolig mimik och som vanligt madrigalsång på högsta nivå.

Se körens hemsida för kommande framträdanden.

Andra bloggar om , , , , ,

Posted in musik, scen och teater | Leave a comment

Stephen R C Hicks: Postmodernismens förklaring. Skepticism och socialism från Rousseau till Foucault


Stephen R C Hicks: Postmodernismens förklaring. Skepticism och socialism från Rousseau till Foucault
Timbro, 2014, 225 s,
ISBN: 9789175669847

Hur kunde postmodernismen bli en av de mest livskraftiga intellektuella rörelserna under 1900-talets andra hälft? Varför är relativistiska argument fortfarande så effektiva i den intellektuella världen? Varför ges de en tyngd inom humaniora och samhällsvetenskap men inte inom naturvetenskapen?

Så inleds baksidestexten till boken och det är väl ungefär de frågor jag själv ställt mig under ett antal år nu, sedan en del egendomliga samhällsförändringar började väcka min förundran. Det började med samtidskonsten som för mig blivit alltmer ointressant i takt med att det emotionella och estetiska ersatts av ironi och intellektuell diskurs. Men också den yngre generationens attityder som snarast är motsatsen: känslornas företräde framför förnuftsargument.

Sanning, vetenskap, kunskap och förnuft, allt det som via upplysningen lett till en bättre värld vill postmodernismen avskaffa. Förnekandet av biologi till förmån för socialkonstruktivism; identitetstänkandet, kollektivet före individen osv. Postmodernismen ligger tydligen bakom allt detta. Hur kan ett så destruktivt tänkande få fäste på många håll i samhället, inom kulturliv, akademi, myndigheter och media?

Det är fascinerande att följa Hicks i spåren efter de rörelser som utgör bokens huvudtema:

    1. Upplysningens uppkomst och utveckling (Francis Bacon, René Descartes, John Locke m fl). Hur upplysningen via vetenskap, erfarenhet och kunskap ville ersätta den medeltida kunskapskällan tro och magi.
    1. Motupplysningens förgrundsgestalter och dess katastrofala resultat under 1900-talets tidiga historia (Rousseau, Kant [subjektiviteten tar över, “jag måste alltså upphäva vetandet för att få plats för tron”], Hegel (älska staten!), Kierkegaard, Nietzsche (nihilism), Heidegger (känslor som uppenbarelsekälla) m fl.
    1. Postmodernismens förnufts- och kunskapsfientlighet med rötter i Kant och senare marxistiska filosofer som Michel Foucault, Jean-Francois Lyotard, Jaques Derrida, Richard Rorty, Herbert Marcuse, Stanley Fish, Andrea Dworkin m fl.
      Dess förnekande av sanning, kunskap, individualism, liberalism.
      Identitetstänkandet – istället för överbryggande av motsättningar: sammanfösandet av människor i avgränsade grupper baserade på ras, kön osv, något som väl lär leda till ökad konflikt snarare än lösa några problem.
    1. Socialismens misslyckanden under 200 år samtidigt som alla spådomar om kapitalismens snara hädanfärd visat sig falska. På sid 183 finns faktiskt ett illustrativt diagram över utvecklingen av socialismens strategier allt ifrån klassisk marxistisk socialism med väntan på massornas revolt och kapitalismens sammanbrott, via försök med intellektuellt avantgarde i industriell (Lenin) eller agrar (Mao) tappning; förändrad etisk måttstock eller kunskapsteori över till terrorism och alltmer egendomliga slingerbultar som vänster-ekologism, multikulturalistisk socialism (etnicitet, kön, miljö) och postmodernism i akademisk tappning med ordet som vapen.
    1. Och så slutligen förstås Hicks tes om postmodernismens uppkomst som ett resultat av socialismens kollaps. En slags besvikelsereaktion. Kanske är det inte hela sanningen men nog så övertygande ändå, inte minst för de av oss som är tillräckligt gamla för att ha upplevt 68-vänsterns härjningar på nära håll. De som med troskyldig förklarad blick hänvisade till vetenskap och sanning för att försvara kommunismen, medan samma personer idag under inflytande av den nya strategin postmodernism sannolikt avskaffat bådadera i sina resonemang, men fortfarande med samma aggressivitet i retoriken.
  • Hicks bok är pedagogisk, väl sammanhängande och belagd med fakta och hänvisningar. Texten är ibland aningen kortfattad och kategorisk och åtminstone för mig bitvis på rätt avancerad nivå (tänk Heidegger!) men nog ger den ändå en ganska god uppfattning om postmodernismen. Boken är förstås klart partisk i sina slutsatser, men knappast orättvis, den vederlägger dock inte postmodernismen, som enligt Hicks fortfarande behöver motbevisas.

    Boken har fått en del kritik för att alltför lättvindigt avfärda postmodernismen. Visst kan man hitta positiva delar som antiutopism men jag har ändå svårt att uppfatta postmodernismen som annat än mestadels destruktiv. Vad ska den vara bra för? Den vill mest bara rasera, den är nihilistisk, osammanhängande och motsägelsefull. Därtill är den enligt Hicks i första hand en aggressiv och maktlysten politisk vänsterrörelse. Jag blir bara alltmer förundrad. Varför lägger man inte bara ner detta hopplösa projekt, skaffar sig ett liv, slutar upp med ironiska citationstecken runt “verkligheten” och istället upplever den på riktigt. Och kanske till och med erkänner att demokrati, liberalism och kapitalism är något gott, rentav en förutsättning för välfärdssamhället.

    Länkar:

    Recension av Peter Santesson på inslag.se, mer nyanserad och kritisk än det förord Santesson skrivit till bokens svenska utgåva.

    Recension i Svensk tidskrift

    Föreningen Vetenskap och folkbildning om postmodernismen

    Den postmoderna textgeneratorn som automatiskt genererar vetenskapliga nonsensavhandlingar i postmodernismens anda.

    Andra bloggar om , , , , , , , , , ,

    Posted in böcker, historia - samhälle | 1 Comment

    Antoine Compagnon: En sommar med Montaigne


    Antoine Compagnon: En sommar med Montaigne
    Atlantis, 2014, 152 s,
    ISBN: 9789173536936

    Antoine Compagnons lättsmälta bok om Montaigne är en utmärkt introduktion för sådana som liksom jag tvekar att ge sig på de tre tjocka volymerna med Montaignes essäer som kom ut i nyöversättning av Jan Stolpe för några år sen. Stolpe har även översatt Compagnons bok. Den består av korta kapitel med citat av Montaigne och Compagnons kommentarer. Urvalet ger en uppfattning om Montaignes person och lite om den tid han levde i.

    Att döma av de recensioner jag läst betraktas Montaigne ömsom som mycket modern, som om han han skulle ha kunnat leva idag och ömsom som ett barn av sin tid, konservativ och motståndare till all förändring. Sanningen är väl att han framför allt är mänsklig – och därmed motsägelsefull.

    Jag tycker Viktor Malms reflexion i Expressen är träffande: Allting måste inte vara så förbannat modernt. Så sant. Visst kan man tycka det är intressant om en författare för 500 år sen skulle råka uttrycka samma postmodernistiska tankar som vi dagligen matas med på 2000-talet. Personligen upplever jag det som mer givande att från äldre författare få del av allmänmänskliga sanningar och erfarenheter som vi idag glömt bort – att upptäcka och återupptäcka.

    Boken är i behändigt format och lätt att ta sig igenom, men därför inte ytlig.

    Några recensioner:
    Sveriges radio
    SvD
    GP

    Andra bloggar om , ,

    Posted in böcker | Leave a comment

    John Williams: Augustus – A Novel


    John Williams: Augustus
    Vintage Books 2003, 317 s.
    ISBN: 9780099445081

    Nyligen utgavs Stoner av den sorgligt bortglömde amerikanske författaren John Williams i svensk översättning, den hittills enda på svenska. Den boken fick ganska mycket uppmärksamhet, författaren har tydligen bara utkommit med 4 romaner, den första 1949. Det jag fick ögonen på i sammanhanget var dock inte Stoner, utan den sista romanen i Williams produktion: Augustus – A Novel från 1972.

    Boken handlar om Octavianus, sedermera kejsar Augustus från det att han som 19-åring får veta att Julius Caesar i sitt testamente adopterat honom som sin son och gjort honom till arvtagare till romarriket år 44 fvt, Boken följer Octavianus/Augustus och personerna i hans omgivning fram till hans död år 14. Det anmärkningsvärda med boken är att den i sin helhet består av fiktiva brev, memoarer och offentliga handlingar och ändå lyckas ge en så livfull bild av Octavianus och de minst sagt dramatiska världshändelserna under denna tid.

    Det historiska källmaterialet är vad jag förstår egentligen alldeles för begränsat för att ge en särskilt inträngande bild av Augustus. Hans personlighet kan därför variera avsevärt i olika skildringar av honom. De som sett HBO tv-serie Rome får i andra säsongen en ganska mörk bild av Octavianus. Williams version är helt annorlunda, här är det den blyge, inåtvände och fysiskt bräcklige Octavianus som av omständigheterna tvingas att ta svåra beslut som egentligen går mot hans natur och så småningom gör honom alltmer uppgiven.

    En viktig roll spelar Augustus dotter Julia som han tvingas förvisa till avskilda delar av landet för att rädda hennes liv. Alla yngre manliga släktingar som skulle accepteras som arvtagare efter Augustus dör i förtid, men i Williams version är det inte Augustus hustru Livia som tar livet av dem, som hos Robert Graves. Livia vill förvisso föra fram sin son i ett tidigare äktenskap Tiberius som arvinge, men Augustus är stark motståndare till det, fast han får förstås ge med sig till slut, det finns ingen annan kandidat kvar i livet.

    Handlingen följer såvitt jag förstår de belagda historiska skeendena ganska väl. Men som författare har Williams utnyttjat möjligheten att fylla i luckorna med sin egen tolkning. Och den är inte osannolik.

    Augustus som är Williams mest framgångsrika roman är en bladvändare. Kanske underlättar det läsningen om man har en aning om romarrikets organisation och historia under Augustus – eller förresten kanske inte, för då jämför man bara med den officiella historieskrivningen och finner att Williams ändå avviker på få punkter. Augustus är väl värd att översättas till svenska.

    Andra bloggar om , , , ,

    Posted in antiken, böcker | Leave a comment

    Det andra Heimat

    1984 skapades den första säsongen av TV-serien Heimat – Eine deutsche Chronik. Den följdes av en andra säsong 1993 med undertiteln Chronik einer Jugend och 2004 kom så säsong 3 Chronik einer Zeitenwende. Serierna visades i sin helhet i SvT, jag tror jag såg nästan alla avsnitt och blev djupt fängslad av dem, de handlade om den fiktiva byn Schabbach i Hunsrück i Tyskland från 1919 och fram till nån gång på 2000-talet.

    Regissören Edgar Reitz, nu i 80-årsåldern, kom förra året med en prequel Det andra Heimat (Die andere Heimat – Chronik einer Sehnsucht) i form av en närmare fyra timmar lång spelfilm förlagd till samma by Schabbach på 1840-talet. Det handlar om längtan bort från misären, ofriheten, det enahanda i hembyn, längtan till Sydamerika. Men också om att livet inte alltid blir som man tror, men ändå ibland kan bli ganska bra.

    De fyra timmarna (inklusiva paus) verkade först lite avskräckande, men tiden flöt förbi helt omärkligt i takt med att man sögs in i berättelsen. Såväl det svarvita fotot som skådespeleriet är förstklassigt. Karaktärerna är övertygande liksom scenografin. Man får förresten återse samma gamla bysmedja som i de tidigare TV-avsnitten. På Wikipedia hittar jag uppgiften om att hunsrückdialekten har satt spår i Brasilien, så uppenbarligen har berättelsen verklighetsanknytning.

    Det andra Heimat får fem ***** poäng för foto, skådespeleri och en gripande berättelse med oväntade vändningar.

    Andra bloggar om , , , , ,

    Posted in film och TV | 2 Comments

    ”Ingen människa är en ö” på Artipelag

    Sommarens utställning på Artipelag har den publikfriande titeln ”Ingen människa är en ö – konstnärliga strandhugg i Stockholms skärgård”. Man har lånat en del av titeln från John Donne och en längre version av citatet som också visas på en av utställningsväggarna lyder: Ingen människa är en ö helt för sig själv, varje människa är ett stycke av en kontinent, en del av helheten [...]. Sen gör man på ingressen på hemsidan en samtida tolkning av temat genom att: ”…med konstens hjälp från slutet av 1800-talet och fram till idag problematisera bilden av skärgården med utgångspunkt i begrepp som klass, kön, identitet”. – Man kan ju tappa intresset för mindre!

    Men identitetsdebatten är ju aktuell fast jag personligen har svårt för att låta mig tvingas in i någon statisk kategori som antas styra hela mitt liv från vaggan till graven. Håkan Lindgren har i mitt tycke träffande skrivit om den problematiska identitetspolitiken i en nyligen avslutad debattserie i SvD, här och här. Jag tror de flesta människor vill se lite vidare på sitt liv än att permanent låsas fast i klass, kön, etnicitet, sexuell läggning, bostadsort eller vad det nu kan vara.


    Entréhallen Artipelag

    Artipelag som ligger några mil söder om Stockholm är en ganska spektakulär konsthall i stort format skapad av Johan Nyrén. Hittills har själva byggnaden med omgivande skärgårdsnatur imponerat mer på mig än utställningarna. Men Artipelag har bara funnits i några år så förhoppningsvis kommer man att få upp farten och verkligen bli i klass med danska Louisiana eller Arken, som väl är de konsthallar man närmast kommer att tänka på som jämförelse.


    Torsten Renqvist: Fyra flickor hoppar bakåt från en brygga, 1978

    L G Lundberg: Sundet, 2008

    Utställningen innehåller nästan bara måleri och det är i mina ögon ett plus att slippa tröttsamma videofilmer och installationer. En del verk finns i naturen utanför konsthallen som Ebba Bohlins jättelika flytande öra och Medeleine Jonsson Gilles ljudverk. Kopplingen till skärgård är förstås tämligen svag bland en del av de mer samtida verken på utställningen. Här har man verkligen jobbat med vida tolkningar, som t ex Ernst Billgrens Möte, som jag sett tidigare på Liljevalchs.


    Prins Eugén: Nattmolnet, 1901

    Olle Nyman: Utblick övre gården, 1931

    Den äldre konsten svarar bättre mot förväntningarna på skärgårdstema och är nog också generellt av högre kvalitet.


    Bruno Liljefors: Morgonstämning vid havet, 1896

    August Strindberg: Mysingen, 1892

    Utställningen är glest hängd, det verkar som om man haft svårt att få ihop verk att hänga. Så kan det kanske vara i början antar jag. Men Artipelag skulle vara en perfekt plats att ställa ut internationella storstjärnor på. Jag skulle gärna se t ex Anselm Kiefer, Gerhard Richter, Miguel Barceló eller liknande visuellt inriktade konstnärer fylla ut de rymliga salarna på Artipelag.

    Andra bloggar om , , , , ,

    Posted in konst, konsthistoria, samtidskonst, utställningar | 2 Comments

    En trave Knausgård

    Sex volymer Knausgård är en mäktig läsupplevelse. Jag har läst böckerna i pocketversionen, de har droppat in med lagom mellanrum under några år vilket nog varit en förutsättning för att jag orkat ta mig igenom alla böckerna.

    Det är ett svårbegripligt sug i texten, man måste bara fortsätta läsa, den flyter lätt, välformulerat, klart och oftast lättsmält även när skildringen leder ut i filosofiska resonemang på rätt hög abstraktionsnivå. Tiden växlar mellan nutid och tillbakablickar och övergår däremellan helt sömlöst till Knausgårds utvikningar och reflexioner över en mängd olika ämnen.


    Karl Ove Knausgård: ”Min kamp 1-6″.
    Pocketförlaget 2011-2014

    Jag tror det är med Knausgårds Min kamp som med Prousts På spaning efter den tid som flytt som ju också är ett mastodontverk – det räcker inte att bara läsa första delen, man måste läsa hela (jag har bara läst första delen av Proust och halva andra – hittills). Knausgårds Min kamp 6, den sista delen, har på mig gjort störst intryck, till en del förstås beroende på att den är färsk i minnet och att de andra fem delarna bildar en slags bakgrund. Tillsamman beskriver böckerna ett helt liv från barndom till vuxen ålder, där Knausgårds förhållande till sin far ligger som en skugga över hela verket, det börjar ju i del 1 med faderns död.

    Texten handlar en hel del om litteratur, ofta norsk som jag knappt vet något om, långa avsnitt om namnets betydelse, kanske i samband med farbrodern Gunnars ilskna reaktion på att det Knausgårdska namnet lämnas ut i böckerna. Där slappnar min uppmärksamhet en aning. De bortåt 400 sidorna om Hitlers uppväxt och utveckling är däremot strålande. Knausgård vill försöka förstå, inte demonisera som t ex Hitlerbiografen Ian Kershaw som Knausgård kritiserar. Knausgård konstaterar att Hitler inte får fördömas på grund av vem han var utan på grund av det han gjorde. Det är handlingarna som är onda.

    Det finns en hel del avsnitt om Bibeln, Kains brodermord, Abrahams upphävda offer av sin älskade son för att hedra Jahve. Knausgård är väl påläst och presterar djupa reflexioner. Abrahams sonoffer relaterar kanske till Knausgårds far? Bokseriens titel Min kamp syftar förstås på Hitlers bok, men riktigt varför den fått en så central plats är inte helt klart för mig. Först trodde jag att det hade samband med Knausgårds problematiska relation till sin far, och till en del har det nog det. Knausgård skriver att Hitler inger honom samma skräck som hans far gjorde när han var barn. Men kanske finns det också andra skäl till den ingående behandlingen av Hitlertemat, kanske det på något sätt ingår i utredandet av någon slags världsbild. En motbild eller?

    Hitlers läsvanor (s 568) säger en del om hur han skapade sig sin världsbild: ”En viktig del av tidsandan var att det akademiska och vetenskapliga inte stod högt i kurs, att det i stället vimlade av idiosynkratiska och självlärda tänkare fulla av misstänksamhet mot etablissemanget, och det man vet om Hitlers preferenser, så som han senare låtit skymta, är enligt Hamann nästan uteslutande sådana oortodoxa, vetenskapligt sett scharlatanartade figurer”. Jag tycker det påminner en hel del om vår postmoderna tid där åsikter värderas lika högt som kunskap?

    På sid 605 handlar det om Hitlers försök att återförtrolla världen, att förvandla Tyskland till en teater. Den som är intreserad av det temat bör absolut läsa: Ingemar Karlsson & Arne Ruth: ”Samhället som teater. Estetik och politik i tredje riket”. Om återförtrollning av världen återkommer Knausgård till flera gånger. Antalet åberopade tänkare i texten är betydande, Heidegger, Arendt, Adorno, Horkheimer och många andra. Resonemangen är intressanta men ofta aningen över min förmåga att sammanfatta.

    På sid 466 anger Knausgård kort varför han läst så många böcker om nazismen. Det ”…handlade inte så mycket om ett försök att förstå som om den enorma fascinationskraft den tidens händelser hade på mig.” Kanske någonting med det gränsöverskridande? I varje fall tycker jag texten om Hitler i Min kamp 6 handlar rätt mycket om att försöka förstå.

    Några böcker om Hitler som Knausgård refererar till fångar mitt intresse: Brigitte Hamann: “Hitlers Wien” och August Kubizek: “The young Hitler I knew”. Jag har hört talas om Hamanns bok, den bör väl innehålla en lite mer nyanserad bild av förra sekelskiftets Wien än t ex Stefan Zweigs fina men något nostalgiska tillbakablick. August Kubizek, var tydligen en ungdomsvän till Hitler, den enda riktiga vän han anses ha haft. Jag har inte hört talas om Kubizeks hitlerbiografi förut, kanske beroende på att boken ansetts kontroversiell, den beställdes ursprungligen av nazistpartiet men publicerades först på 50-talet.

    Det finns förstås många andra höjdpunkter i boken, bland annat om konst. T ex sid 294-295:

    “Att konsten blivit så cerebral att allt som rör känslorna har överlämnats åt de enfaldiga är kanske det bästa argumentet mot framsteg, helt enkelt för att det förhållningssättet, som liksom ska stå i fronten för det mänskliga, är så inskränkt och fåraktigt, och det är det som egentligen är det enfaldiga förhållningssättet. När man avskaffade kravet på hantverksskicklighet inom konsten, gjorde man det utifrån uppfattningen att denna gick ut på att skildra världen så exakt som möjligt, något som var otidsenligt och därför inte nödvändigt. Så man avskaffade det. Men man behöver inte grubbla särskilt länge förrän man förstår att det inte var därför som målare och skulptörer lade all sin tid under de viktiga och karaktärsdanande ungdomsåren på att kopiera andra eller att rent mekaniskt återskapa modeller eller föremål. De gjorde det inte för att lära sig kopiera verkligheten, för verklighetsavbildning har ett gränsvärde som en vanlig medelbegåvad elev snabbt kan uppnå. De gjorde det för att lära sig att inte tänka. Det är det viktigaste av allt inom konsten och litteraturen, och det är nästan ingen som kan det, eller ens vet om det, eftersom det inte förmedlas längre. Nu tror man att konsten står i förbund med förnuftet och kritiken, och att allt handlar om idéer, och man läser teori på konstskolorna. Det är ett förfall inte ett framsteg.”

    Här tycker jag Knausgård träffar helt rätt. För mig är konstens, särskilt bildkonstens utveckling obegriplig. Varför har man övergivit känslan, det som är konstens essens, för att ersätta den med tramsig ironi, socialkritiska provokationer som ändå inte upprör någon och fånig intellektuell diskurs om ointressanta ämnen?

    Knausgårds tes om att lång övning ger förmågan att sluta tänka är central. Det sägs att det krävs 10000 timmars intensiv övning för att bli en bra musiker, konstnär eller skribent. Då flyter verket fram utan tekniska hinder. Bra teknik garanterar förstås inte att man blir en bra konstnär men sannolikheten borde öka. Jag kommer att tänka på en målare som Ernst Billgren, jag får intrycket att hans bilder rinner fram direkt ur penseln; motiv, rytm, färg skapar fantastiska konstverk liksom av sig självt. Det känns äkta.

    Ett starkt avsnitt är också det i slutet av boken som handlar om Knausgårds hustru Linda som är manodepressiv och tidvis inlagd på psykiatrisk klinik medan Karl Ove försöker ta hand om de tre barnen och samtidigt hålla deadline för sitt romanprojekt och försvara sig mot de häftiga reaktioner från omvärlden som de tidigare delarna av romanen orsakat, att hantera sin rädsla för att bli ställd inför rätta. Det fungerar förstås inte så bra. För mig låter just den skildringen som helvetet på jorden. Inte en lugn stund.

    Knausgårds kompromisslösa hållning att försöka återge något äkta utan hänsyn till annat än sin egen upplevelse ger styrka åt böckerna. Även innehållet i de reflekterande avsnitten är berikande.

    Andra bloggar om , ,

    Posted in böcker | 4 Comments

    Bloggen fyller nio år


    Nicholas Poussin: ”Apollon och musorna” eller ”Parnassen”, ca 1631-32.

    Idag, den 7 februari 2014 fyller denna blogg nio år. Anspråksfullt nog låter jag alla nio musorna med deras olika discipliner pryda bloggens födelsedagssida.

    På Poussins målning kan musorna vara lite svårräknade bland alla andra figurer. Antalet musor i mytologin varierar en aning, det är först Hesiodos som omnämner musorna som de nio döttrarna till minnets gudinna, titanen Mnemosyne och guden Zeus. De nio är:

    Clio – historieskrivningens musa
    Erato – lyrikens och kärlekspoesins musa
    Euterpe – musikens eller flöjtspelandets musa
    Kalliope – den episka poesins musa
    Melpomene – tragedins och lyrans musa
    Polyhymnia – dansens eller geometrins musa
    Terpsichore – dansens och den lyriska poesins musa
    Thalia – komedins musa
    Urania – astronomins musa

    Andra bloggar om , ,

    Posted in bloggning | 6 Comments