Joseph Roth: ”Radetskymarchen”


Joseph Roth: ”Radetzkymarschen”.
Lind & Co 2019, 428 s.

Adlibris Bokus

Radetzkymarschen är en klassiker, en av många av författaren Joseph Roth (1894-1939). Boken som utkom 1932 handlar om ett imperiums fall, det habsburgska riket Österrike-Ungern. Berättelsen sker mestadels via familjen Trotta i tre generationer. Familjens stamfader blev både befordrad och adlad av kejsaren Frans Josef efter att ha räddat dennes liv vid slaget vid Solferino (1859). Han blev nu kapten Josef Trotta von Sipolje, dessutom utsmyckad med Maria Theresiaorden. Han var sloven med härstamning från den lilla byn Sipolje. Redan här får man en bild av den blandning av länder, språk och identiteter som kejsardömet bestod av vid den tiden.

Josefs son Frans skulle inte bli militär, han blev jurist och kretskommissarie i Schlesien. Hans far Josef hann dock dö två år innan hans utnämning till kretspresident. Det tionde infanteriregementets musikkår i den lilla distriktsstaden W i Mähren gav ofta konsert på torget framför kretspresidentens balkong. Konserterna började alltid med Radetzkymarschen, det stycke som brukar avsluta nyårskonserterna från Wien.

Frans son Carl Josef sattes i kadettskola redan vid tio års ålder. Större delen av boken följer hans liv i en miljö av enformighet och stigande förfall. Han slutar livet i armén, utan några särskilda ambitioner. Fadern kretspresidenten får uppleva sonens död i början av första världskriget. Även Kejsaren Frans Josefs död 1916 finns med i boken. En kort tid därefter upplöstes kejsardömet.

Jag blev inspirerad att läsa boken bland annat genom en annan österrikisk författare, Stefan Zweig: ”Världen av igår: en europés minnen”
Radetzkymarschen är fascinerande, mycket förstås beroende på Joseph Roths berättarförmåga och den noggranna beskrivningen av en värld som inte längre finns.

Radetzkymarschen har filmats 1994 med Max von Sydow som baron Frans von Trotta

Publicerat i 1800-1900-tal, böcker | Lämna en kommentar

Ny teckning ”Bladverk”

Bladverk

”Bladverk”, April 2020, pennteckning

Jag har inte målat något på rätt länge, har tecknat desto mer. Här en teckning med blyerts och färgpennor.

Publicerat i mina bilder | 2 kommentarer

Marcus Rosenlund: ”Väder som förändrade världen”


Marcus Rosenlund: ”Väder som förändrade världen”
Schildts & Söderströms, 2018, 272 s.

Adlibris

Har du varit i Rungholt i Danmark? – Skulle inte tro det, staden finns inte kvar. Den sopades bort av Marcellus-stormfloden den 16 januari 1362, och är sedan dess belägen på havsbottnen. Det var i början på den ”lilla istiden” där temperaturskillnaderna mellan nord och syd drev på stormarna från väster.

Så fortsätter Marcus Rosenlund att berätta om vädrets inverkan på historien under holocen, mellan istiden för ca 11000 år sen och vår egen tid, och långt dessförinnan också. Författaren sitter vid Via Appia och filosoferar över vägens historia, han låter tiden rullas bakåt. Via Appia som leder mellan Forum i Rom och Brindisi på Italiens östkust. Vägen som fått sitt namn efter Appius Claudius Caecus, den Censor som lät stenlägga vägens första etapp år 312 fvt. Här har säkerligen en gång aposteln Petrus passerat, både fram och tillbaka. År 70 fvt kantas vägen av 6000 korsfästa slavar efter Spartacusupproret.

Men den mer än 2000 år gamla vägen är bara som en blinkning i historien. Vi lever alltså i Holocen, den varma perioden mellan två istider, den föregående som slutade för omkring 11000 år sen och den kommande (!) Perioden kan också kallas antropocen, det är en bräcklig interglacial paradistillvaro.

Neandertalarna som försvann från Europa för ca 40000 år sen efter att ha bott där i 200000 år är också en del av berättelsen. Då Homo sapiens för kanske 43000 år sen mötte Homo neanderthalensis och blandade våra arvsanlag.

Så fortsätter berättelsen med människan insatt i ett svindlande tidsperspektiv. Visst handlar det om klimatet och vädret med fokus på hur detta har påverkat människan och historien. Men boken innehåller också en mängd intressanta historiska fakta. Författaren är väl påläst och uppdaterad. Det är fängslande läsning.

Publicerat i böcker, förhistoria, historia - samhälle | Lämna en kommentar

Katarina Barrling i Axess nr 1/2020: ”Den orättvisa skönheten”

Varför får konst inte längre vara vacker om den ska räknas? Det är en fråga som jag ofta ställt mig utan att finna något svar. Katarina Barrling är i sin artikel ”Den orättvisa skönheten” något på spåret när det gäller samtidskonstens förbud mot skönhet i konsten. Barrlings artikel behandlar förstås ett bredare område än skönhetsförbudet inom konsten. Hon menar att skönhet strider mot två av våra grundläggande värderingar, nämligen frihet och jämlikhet.

Artikeln tar upp resonemang från tänkare som Platon, David Hume, futuristen Marinetti, Umberto Eco m fl. Och resonemangen berör inte bara konst och arkitektur, den tar också upp det orättvisa med mänsklig skönhet, där strävan efter att bli vacker har slagit över i karikatyr (enorm läppförstoring, enorma ögon, ögonfransar, kindben, tatueringar osv).

Platons syn på skönhet (gyllene snittet, skönheten är absolut) står i strid med vår tids relativistiska synsätt. Det objektiva synsättet säger nämligen: Nej, ni kan inte påstå att vad som helst är vackert. I den delen är ni inte fria.
David Hume delar varken Platons syn på objektiv skönhet eller vår tids absoluta relativism. Det ligger i den mänskliga naturen att utveckla olika gemensamma synsätt. Konstens mästerverk kan tala till människor över både tid och rum. Det finns en mänsklig föreställningsvärd som vi alla är underordnade.

Hur resonemangen går inom högre konstutbildning är för mig fortfarande höljt i dunkel, men skräphögarna verkar alltjämt vara prioriterade. Kanske är det faktiskt fråga om att göra konsten jämlik och fri genom att skapa fulhet? På liknande sätt kan man kanske resonera inom arkitekturen. Den klassiskt tillbakablickande arkitekturen med element som kapitälprydda kolonner, frontoner, gesimser och fasader med reliefer och utskjutande dekor associerar till en ojämlik tid när överklassen bestämde husens utseende. Säkrare då (och billigare) att bygga med slätstrukna glasfasader eller stora lägerliknande områden med identiskt likadana hus? Alla försök att skapa byggnader med annan förebild än modernismen brukar välkomnas av befolkningen i allmänhet men mötas av motstånd inom arkitektkåren. T ex Jakriborg, där såväl byggnader som stadsplan har medeltiden som förebild.


Anna Tedestam: “The last party” 2019

Bilden ovan visar konstnärlig utsmyckning i en monter på tunnelbanestationen Odenplan.

På Bonniers konsthall visas just nu utställningen ”Träden står ljust gröna: Landskapsmåleri då och nu”. Kritikerna av utställningen verkar lite förvirrade – här finns ju enbart skönhet!

Publicerat i konst, konstteori, samhällsdebatt | Lämna en kommentar

Bonnierskonsthall: ”Träden står ljust gröna: Landskapsmåleri då och nu” 22 jan – 29 mars 2020

Några konstnärer i nutidsklassen sticker ut på den här utställningen. Sara-Vide Ericson har många fina naturmotiv med på utställningen. Det är inga klassiska landskap utan oftast detaljerade bilder som går i närkamp med motiven. Hon ståtar också med en bild (The Grave) på utställningens startsida. Mycket fint tycker jag.


Sara-Vide Ericson: ”Surface”, 2017

Sara-Vide Ericson: ”The Magic Trick I”, 2017


Olle Norås: ”I det heliga ljusets mörka sfär”, 2016


Sigrid Sandström: ”Intermin”, 2007

Sigrid Sandström: ”Past Claim”, 2010

Den vänstra av Sigrid Sandströms målningar ovan blev tyvärr lite sned och med ett extra blänk (en del tavlor hänger väldigt högt). Jag tycker att bilden ändå har drag av naturalism, t ex grenarna som slingrar uppåt. Tre år senare, på bilden till höger ovan har landskapet (om det nu är ett landskap) blivit helt abstraherat.

Min personliga favorit på utställningen är nog Isak Halls ”Tempelserien”. Det är ett sånt mystiskt sug i dessa bilder. Anknytningen till landskapsmåleri är möjligen lite avlägsen men kanske kan man se bilderna som drömmar om en bättre värld?


Isak Hall: “Tempelserien” 2019

Det gick tyvärr inte att ta en bra bild av hela serien. Det är fem delar, den femte sympad till höger. Nedan fyra av målningarna i Tempelserien:

Den äldre konsten finns också representerad med några stora namn. Här är det fråga om klassiska landskap och i jämförelse med de nutida målningarna i ganska litet format.


Ivan Aguéli: ”Spanskt landskap med väg”, 1916-1917

Julia Beck: ”L’Etange”, odaterad

Recensenterna verkar inte nöjda med utställningen. Jag kan förstå att man saknar någon uttalad mening med naturmotiven, alltså den i samtidskonsten obligatoriska problematiseringen. Här finns ju varken kalhyggen, nedskräpade stränder, avbrända skogar eller andra hänsyftningar till klimatkris och överutnyttjande av vår planet. Men jag är ändå ganska nöjd med utställningen på Bonnierskonsthall. Kanske har man äntligen tröttnat på ödsligt tomma salar som inte lockar nån publik med sin intetsägande konceptualism. Annat var det i fredags 7/2 – proppfullt av besökare. Kanske lockade gratisentrén, men även att det faktiskt fanns riktiga tavlor, riktigt måleri i olika stilar att titta på. Det var ett miljö- och klimattema, inte en dag för tidigt. Träd, skog och natur i en fin samling måleri från 1800-tal till nutid.

Recensioner:
Jenny på Kulturdelen: ”Träden står ljust gröna…
Dan Backman i SvD 20200209: ”Ofokuserat landskapsmåleri utan själ och djup
Jessica Kempe i DN 202001022: ”Landskapsmåleri i ett opersonligt mingel
Magnus Florin i Expressen 202200126 ”Precisionen saknas på Bonniers Konsthall
Ulrika Stahre i Aftonbladet 20200130: ”Naturen på retur i två konstutställningar

Publicerat i konst, konsthistoria, samtidskonst, utställningar | 2 kommentarer

Liljevalchs Vårsalong 10 JAN – 22 MARS 2020

Årets vårsalong är bättre än någonsin. Stilar, material och motiv varierar som vanligt utan gränser, uppfinningsrikedomen är imponerande.
Jag tycker det verkar som om kvaliteten på vårsalongens konstverk bara ökar för varje år. Här nedan finns ett litet urval av mina favoriter från årets utställning.
Liljevalchs hemsida finns en presentation av alla utställarna på vårsalongen.


Åsa Landström. Utan titel

Åsa Landströms målning kan ses som en hommage till Ingmar Bergmans tv-serie från 1973, ”Scener ur ett äktenskap”, och avsnittet som heter Analfabeterna.


Maria Lundgren. Skuldfri förening med god ekonomi, m fl”

Man har lyckats klämma in extra många verk på utställningen bland annat genom att hänga de bilder där flera verk antagits av samma konstnär tätt på rad. Jag tycker det är en bra idé. Det skapar en bättre uppfattning om konstnärens verksamhet. Fast Maria Lundgrens utställda bilder handlar enbart om bostadsmarknaden.


Maria Jonsson. ”Undisclosed inquiry”


Maria Jonsson.Tuschlavering ”Undisclosed inquiry”

Maria Jonsson visar fem av en serie om 16 tuschlaveringar med rumsinteriörer som motiv. Det påminner förstås om Gunnel Wåhlstrand – inget fel i det – jag gillar det noggranna plitandet med detaljer.


Simon Dahlgren Strååt. ”Bevarandet av en lek”


K G Ohlsson: ”Utan störande regi”.


Angelica Ohlsson: ”Abstract inquiries, -The Gap -The House -The Romb”.


Fredrik Nordin: Utan titel 1 (Anteckningar från vulkanens skugga).

Den här bilden av Fredrik Nordin är skapad på papper med tusch och bläck. Den är inspirerad av vulkaner vid Galápagos och Hawaiis övärld. Jag tycker förstås att det mer liknar garn och textilier i en salig röra. Men bilden är jättestor och med lite fantasi kan jag få fram djurhuvuden och stirrande döda ögon. Kanske är det här vi har beskrivningen av världens undergång under vulkanens utbrott? Det som lite grann efterlyses av en del recensenter.

Recensioner:
Valerie Kyeyune Backström i Expressen 2020-01-10:: ”Här märks inte att världen står i lågor
Bo Madestrand i DN 20220-01-09: ”Vardagsnära Vårsalong långt från världspolitik
Clemens Poellinger i SvD 2020-01-09: ”Bostadsmarknaden får en känga på Liljevalchs

Publicerat i allmänt | Lämna en kommentar

Ingrid Carlberg: “Nobel : den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris”

“Hvem har tid att läsa biografier och hvem kan vara så naiv eller så älsklig att intressera sig därför? Det frågar jag mig på fullt allvar”
/Alfred Nobel

Alfred Nobel var uppenbarligen skeptisk till biografier över enskilda personer, så skeptisk enligt anteckningen ovan som författaren Ingrid Carlberg nosat upp, att hon på omslagets baksida till och med ber Alfred om ursäkt för att hon skrivit boken om honom.


Ingrid Carlberg: “Nobel : den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris”
Norstedts 2019, 636 s.

Adlibris Bokus

Det här är precis den biografi över Alfred Nobel (1833-1896) som man kan önska sig. Den är nämligen just så mångfacetterad som krävs av en beskrivning av en komplex människa som levde under en omvälvande tid. Och inte bara Alfred, utan hela släkten Nobel, vilket man som läsare är tacksam för. Det är ett försök att så långt det går komma den motsägelsefulla Nobel inpå livet och vad som kan ha påverkat hans beslut som utmynnade i världens mest betydande forskar- och litteraturpris.

Men boken tar också upp så många andra ämnen, som den tid och den miljö han levde i under olika stadier av sitt liv, länder han besökte och bodde i under långa perioder, människor han mötte. Det är även en koncentrerad teknik- och vetenskapshistoria med inslag från kuturlivet.

Alfreds föräldrar Immanuel (1801-1872) och Andriette (1803-1889) stod honom nära, liksom hans bröder Robert (1829-1896), Ludvig (1831-1888) och Emil (1843-1864), även om det kunde förekomma en del motsättningar. Boken tar ganska utförligt upp fadern Immanuels kreativitet, energi och idérikedom som uppenbarligen hade fortplantat sig till sönerna och kanske främst till Alfred. Efter en del motigheter i affärer flyttade familjen från Stockholm till Ryssland där Immanuel 1842 öppnade en verkstad i Sankt Petersburg. Man arbetade bland annat med att utveckla en undervattensmina. Till detta behövdes förstås ett beständigare sprängämne än krut vilket ledde till experiment med nitroglycerin. När Immanuel så småningom återvände till Sverige anlade man en verkstad och fabrik i Heleneborg på Söder i Stockholm. Vid en sprängolycka i verkstaden omkom bland annat Emil Nobel – en av många motgångar som skulle följa familjen och även Alfreds affärer under lång tid. Alfred fortsatte att utveckla ett säkrare sprängämne baserat på nitroglycerin och efter många bedrövelser uppstod till slut dynamit, det som blev grunden till Nobels förmögenhet.

En av Alfreds motsägelsefulla egenskaper således – att fabricera sprängmedel, utveckla röksvagt krut och samtidigt sympatisera med fredsrörelsen. Han lärde känna fredsaktivisten Bertha von Suttner (Nobelpris 1905) och skulle kanske ha gift sig med henne om hon inte redan varit förälskad i en sju år yngre österrikisk adelsman. En rad personer som senare tilldelats Nobelpris figurerar i boken, som därigenom ger en bild av teknikens och vetenskapens epokgörande utveckling under senare delen av 1800-talet.

Alfred Nobel bodde i olika perioder i Stockholm, Sankt Petersburg, Paris, San Remo och Bofors. Dessutom var han ofta på resande fot i många länder för att utveckla sina affärer. Hans kontaktnät och därav följande gigantiska korrespondens var säkerligen betungande. Han behärskade svenska, franska, tyska, engelska och aningen knagglig ryska. En betydande del av korrespondensen bestod av tiggarbrev, som Alfred ofta besvarade, ibland även med ett bifogat penningbelopp. Alfreds stora bibliotek bestod till stor del av skönlitteratur, han skrev själv både poesi, romaner och skådespel som dock aldrig kom att publiceras under hans livstid.

Alfred förblev ogift hela sitt liv, han saknade inte kvinnliga vänner och hade under många år ett förhållande med Sofie Hess (1851-1919), som dock kom att missbruka hans generositet på ett häpnadsväckande sätt. Alfred fick så småningom den slösaktiga flickan satt under förmyndare, men tiggarbrev från henne och hennes familj fortsatte att strömma in och Alfred fortsatte att betala enorma summor. Man kan undra varför, hon tillbringade ju sin tid mestadels på olika fashionabla kurorter eller i sitt hus i Wien. Själv tycks Alfred ha känt ett ansvar för fickan. Alfred önskade sig en kvinna som han kunde dela sina humanistiska intressen med på hög nivå och det var tydligen svårt att finna. Berta von Suttner var en kandidat men redan upptagen. Denna sida av Alfreds liv är uppenbarligen dåligt belyst i tidigare litteratur, men görs desto utförligare av Carlberg.

En sorglig del är slutet på boken som förstås handlar om Alfreds död, hans testamente och idéerna bakom Nobelpriset. Men till stor del beskriver texten också den uppslitande fejden om Alfred Nobels jättelika förmögenhet bland hans släktingar. De fick visserligen varsin del av arvet, men långt ifrån sina förväntningar. Huvuddelen av pengarna gick till en stftelse med uppgift att dela ut ett pris till ”personer som under föregående år gjort mest nytta för mänskligheten”. Nobelpriset omfattade fysik, kemi, fysiologi eller medicin, litteratur och fredsarbete. Senare tillkom priset i ekonomi finansierat av Sveriges Riksbank.

Recensioner:
Dick Harrisson i SvD 2019-10-09 ”Imponerande biografi över gåtan Alfred Nobel
DN 2019-10-08: ”Därför började dynamitens fader att vurma för freden
Carsten Palmaer i Aftonbladet 2019-10-09: ”Kufen som blev rena dynamiten
Sven Olov Karlsson i Expressen 2019-10-11: ”Sådan var Alfred Nobel – bakom censuren
Nilj Johan Tjärnlund i Axess 9/2019: ”Livfull skildring av Nobel

Publicerat i 1800-1900-tal, böcker, historia - samhälle | Lämna en kommentar

Helene Schjerfbeck på Ateneum, Helsingfors – 2019-11-15 – 2020-01-26


Läsande flickor, 1907

Utställningen med Helene Schjerfbeck (1862-1946)Ateneum är stor, kanske tre gånger så många verk som på Waldemarsuddes utställning med Schjerfbeck 2013. På den utställningen tror jag det som gjorde störst intryck på mig var stilleben-motiven. På Ateneums utställning var det snarare de många porträtten som imponerade. Framförallt de senare, när förenklingen drivits långt.


Huvud av virkande flicka, 1904-05

Cirkusflickan, 1916

Äppelflickan, 1928

Flicka med basker, 1935

Utställningen är välhängd. Inte alltid kronologisk men ger ändå en god bild av Schjerfbecks utveckling från ordinär men begåvad konstskoleelev till sitt personliga minimalistiska uttryck. Bäst är förstås de många porträtten – en stark personlighet strålar ur dem. Den avmätta färgskalan bidrar också till det starka uttrycket.

I det sista rummet på utställningen hänger en kronologiskt ordnad serie självporträtt av Schjerfbeck ända fram till 1945. Så starkt att uppleva en sån förändring!


1884-85

1912

1921

1939

1944

1945

1945

1945
Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar

Lennart Bengtsson: ”Vad händer med klimatet?”


Lennart Bengtsson: ”Vad händer med klimatet? En klimatforskares syn på jordens klimat”
Karneval förlag 2019, 244 s.

Adlibris Bokus

Efter att ha läst David Wallace-Wells: ”Den obeboeliga planeten. Livet efter uppvärmningen” undrar jag liksom många andra om alarmism verkligen är det bästa sättet att väcka allmänhetens intresse för klimatfrågan. Eller är Lennart Bengtsson: ”Vad händer med klimatet?” ett bättre, mer positivt alternativ? Bengtssons bok har förstås också fått kritik, se länkar nedan.

Bengtsson går grundligt tillväga genom att jämföra Jordens klimat med klimatet på Venus och Mars. Med ett pedagogiskt grepp låter han utomjordiska forskare ha synpunkter på vårt klimat. Därefter följer en redovisning av alla de faktorer som bestämmer klimatet och hur det kan beräknas, inklusive mängder av facktermer och en del formler och ekvationer. Många tabeller och diagram illustrerar resonemangen och mätresultat av olika klimatvariabler.

Mot slutet av boken kommer det som egentligen är av störst intresse: ”Vad kan göras för att motverka globala klimatförändringar?”. Bengtsson påpekar att den största minskningen av växthusgasutsläppen i Sverige skedde som följd av kärnkraftsutbyggnaden under 1970- och 1980-talet. IPPCs larmrapport 2018 som lär hävda att jordens klimat kommer att börja löpa amok om 5-10 år [förmodligen menar man genom upptining av stora arealer av tundror som kommer att släppa ut enorma mängder metan] kommenterar Bengtsson med att hävda att det inte är möjligt att med någon säkerhet beräkna klimatets utveckling så långt fram i tiden. Vi borde i stället hålla oss till IPCCs klimatberäkning i sin huvudrapport 2014 och dess scenario RCP6 där växhusgasutsläppen når ett maximum år 2080 och sedan minskar. Han är också skeptisk till existensen av en ”tipping point” eller en drastisk och irreversibel klimatförändring.

För Sveriges del är elektrifiering av bilparken förnuftigt, men den bör inte drivas av ideologisk passion utan av ekonomisk rimlighet. Återigen hävdar Bengtsson att Sverige borde bygga ut sin kärnkraft istället för att avveckla den. Beskattning av växthusgasutsläpp liksom subventioner av förnyelsebara energikällor och handel med utsläppsrätter nämns också.

Men om nu inget av de föreslagna åtgärderna är tillräckliga – om miljoner klimatflyktingar som redan är på väg mot områden med bättre klimat och luft som går att andas mångdubblas i takt med fortsatt dramatisk folkökning och fortsatt klimatförändring, om låglänta länder blir översvämmade och obeboeliga. Vad gör vi då? Det är förstås frågor som knappast någon vill svara på.

Recensioner mm:
Voctor Galaz i Svd 2019-10-31: ”Är klimatoptimismen klimatets största hot?
Lennart Bengtsson i SvD 2019-11-19: ”Orealistiskt att snabbt skära ner utsläppen
Mattias Svensson i Aftonbladet 2019-08-07: ”Jordens uppvärmning kommer inte att skena
Johan Hakelius i Expressen 2019-11-09: ”Glöm ’åsiktskorridoren’ – ta plats i panikrummet
Sten Keiser i Klimatupplysningen 2019-08-07: ”En viktig bok
Kritisk artikel i bloggen Uppsalainitiativet 2019-08.27: ”Lennart Bengtsson verkar inte veta vad som händer med klimatet
Lennart Bengtsson i DI 2019-08-23: ”Professorn: Hur klarar man en klimatändring”?

Publicerat i böcker, samhällsdebatt | 2 kommentarer

Helene Billgren: ”Faran är över” på Liljevalchs 11 oktober–8 december 2019

Faran är över för Helene Billgren på utställningen på Liljevalchs. Vilken faran har varit är förstås lite dunkelt. Utställningen är en slags självbiografi med måleri, teckningar och föremål långt tillbaka i tiden fram till nutid. De flesta verken som är måleri tycks också vara från de senaste åren.


Flickor vid Vättern, 2014

Målning mot dur, 2018

Måleriet är spontant. Bäst gillar jag de många landskapen, som på avstånd lyser av just de rätta färgerna. De breda svepande penseldragen ser ut att komma intuitivt direkt från ögat eller minnesbanken till handen utan att passera någon distraherande eftertanke.


polsk inspiration, 2009

flickor hemifrån. 2010

Dirdleland, 2011

Havanna, 2019

Tygreliefer 1989-1993

Helene Billgren verkar arbeta med de mest skilda material, som tygrelieferna, alla i velour på kartong som täcker en vägg, med noggrann namngivning: Pyjamas, Frisyrer, god natt, Spegel, Tröja, Frisyr med rosett, kors och hår, Jumper, Flicka med ljus.


Exotisk dröm, 2008

De flesta bilderna ser ut att handla om konstnärinnans eget liv. Och den mångdubbla signeringen på teckningen till höger är ett statement.

Recensioner:
Clemens Poellinger i SvD 2019-11-02: ”Helene Billgren, ”Faran är över”. Helene Billgren har aldrig varit bättre än nu
Jessica Kempe i DN 2019-10-19: ”Konstrecension: Helene Billgren kommer ut som en hisnande målare
Valerie Keyeyune Backström i Expressen 2019-10-16: ”Billgren briljerar på Liljevalchs konsthall
Camilla Hammarström i Aftonbladet 2019-10-27: ”Billgren ger flickorna kraft och makt

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | Lämna en kommentar

Willem van Genk på Outsider Art Museum, Amsterdam 19 Sept 2019 – 15 Mars 2020

Konst utanför den tråkiga samtidskonsten tyckte jag skulle vara intressant att se när jag klev in på Outsider Art Museum i Amsterdam utan någon förkunskap om vad som skulle visas.

Outsider Art är konst av artister som inte följer med strömmen, alltså utanför konstvärldens ”regelverk” som jag antar huvudsakligen fastställs av curatorer vid stora internationella biennaler och liknande. Ofta är ”outsider artists” personer med någon form av psykisk störning och ofta utan formell konstutbildning, men med förmåga att skapa märkliga konstverk utan att snegla på gällande konsttrend. Outsider Art Museer liknande det i Amsterdam finns tydligen lite varstans i världen.

Willem van Genk (1927-2005) var Nederländernas främsta outsiderkonstnär. Van Genks liv och karriär berskrivs ganska utförligt på Wikipedia. Hans utställning har titeln WOEST vilket ska betyda ungefär ”häftig, intensiv, grym”


Utställningen heter WOEST (=’häftig, intensiv, grym’)

Ett urval bilder från utställningen kommer här nedan. Det fanns sällan titlar eller årtal i anslutning till verken, ibland dock svårläst klotter på väggen, som jag har försökt tolka. Tyvärr svårt att fotografera inglasade tavlor utan att få reflexer i bilden.


Panorama över Moskva

Prag Tjeckernas vackra huvudstad, 1963

Genk besökte också Sverige. I mitten en geografisk kontur av Sverige. Text på svenska i övre högra delen.
De två nedre rutorna handlar om Trelleborg.


Leningrad

Schwebebahn, Wupperthal, ca 1960

Moskva 1966

Flera hopfogade bilder, otroligt detaljerade. Ordet Moskva står angivet på flera språk.


Tubestation, 1970

Station Tokyo (Kyoto)?, 1970-tal

Bussmodeller i kartong

Genk var mycket intresserad av tåg, spårvagnar och bussar och byggde många modeller i kartong.


The Paraña Sky Kultur Kollage, 1972

Trolley Buss Station, Arnhem 1996

Detaljrikedomen i Genks målningar får mig att tänka på Viktor Rosdahl

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar

”Chagall, Picasso, Mondrian and others, migrants in Paris” på Stedelijk Museum Amsterdam – 21 Sep 2019 – 2 Feb 2020

Den här utställningen på Stedelijk Museum i Amsterdam är verkligen i min smak. Det är modernism mellan ungefär 1900-1950, måleri långt ifrån 1800-talsromantiken, men fortfarande bilder som är intressanta att se. Det handlar om utländska konstnärer som av olika skäl befinner sig i Paris. Kanske blir de också därmed påverkade av fransk konst. Det lyser verkligen om den här utställningen, så mycket bra konst på ett ställe! Utställningen är ganska stor, den följer en lite lös kronologi. Jag har valt ut några av mina personliga favoriter här nedan.


Paula Modersohn-Becker, 1906 ”Zwei nackte sitzende Kinder”

Piet Mondrian, 1913 ”Composition No XV”

Piet Mondrian, 1913 ”Tableau No 3: Composition in Oval”

Piet Mondrian, 1929 ”Composition No IV with Red, Blue and Yellow”


César Domela, 1924-25 ”Composition Néo-Plastique no. 5E”

Mondrian brukar kompensera för en möjlig dominans av en del av målningen med att ge andra delar en speciell plats. Spänningen som uppstår på så sätt antar jag är en möjlighet för kännare av Mondrians måleri att särskilja det från efterapningar.


Marc Chagall, 1912-13 ”Le violoniste”

Marc Chagall, 1912-13 ”L’autoportrait aux sept doigts”

Marc Chagall, 1913 ”Maternité”

Chagall hör väl till de aningen överexploaterade konstnärerna, han bilder syns lite överallt. Men att se dessa stora målningar i original är som ett estetiskt klubbslag i magen.


Pablo Picasso, 1923 ”Sybille”

Pablo Picasso, 1924 ”Guitar, Compote Dish and Grapes”

Perioden 1914-1940 med världskrig och finanskris 1929 kännetecknades av nationalism, främlingsfientlighet och antisemitism. Picasso övergav kubismen som ansågs ha tysk anstrykning. Han målade under en period i nyklassisk stil som porträttet av Sybille. Eller är det inte en karikatyr?


Gino Severini, 1915 ”Train de blessés”

Gino Severini, 1927 ”Natura Morta”

Gino Severini som flyttade från Italien till Paris 1906 framställer i en futuristisk stil med drag av kubism ett ambulanståg för sårade. Bland rökmolnen och detaljer från den förbiglidande omgivningen, en rödakorssköterska och en fransk flagga syns de sårades sängar. Senare blev Severinis stil lugnare, mer klassicerande.


Gino Severini, 1927 ”Maternité”

Diego Rivera, 1917 ”La table mince”

Under sin tid i Paris 1911–1920 influerades Diego Rivera av Kubismen. 1921 återvände han till Mexico och målade stora muralmålningar inspirerad av renässansens fresker. 1929 gifte han sig med Frida Kahlo.


Wallily Kandinsky, 1934 ”Deux entourages”

Sophie Taeuber-Arp, 1931 ”Composition á rectangles et cercles sur fond noir”

Vid världsutställningen i Paris 1937 anordnades en utställning med modern konst som dock inte omfattade något enda abstrakt verk. Konstnärer som målade abstrakt anordnade därför en motutställning under ledning av Wassily Kandinsky i Musée du Jeu de Paume. Men utställningen hade ingen framgång, konstklimatet var inte lämpligt med många auktoritära regimer representerade på Parisutställningen.


Robert Saint-Brice, Composition 1948 ”Maternité”

Gesner Abélard, 1949 ”Salle á manger”

Efterkrigstiden. Både Robert Saint-Brice och Gesner Abélard härstammar från Haiti som frigjorde sig från fransk överhöghet nån gång under Napoleontiden. På Haiti utvecklades en självständig måleritradition som avvek från andra franska kolonier. Saint-Brice baserar sina målningar på drömmar vilka han betraktar som meddelanden från sina förfäder.


Nicolaas Warb, 1939, ”Rythme”

Sedje Hémon, 1957 ”A volonté”


Marlow Moss, 1953 ”Composition in Red, Black and White”

De abstrakta målarna Marlow Moss, Nicolaas Warb och Sedje Hémon publicerade en egen konstteori där i det slutliga stadiet i samhällets återuppbyggnad ”moral och estetiska värden ersätts av en ’ny estetik’ som liksom musik är baserad på matematiska harmonier”

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar