Anders Bergman: ”Humanismens födelse”

Humanismens födelse är en ytterst välskriven skildring av hur de humanistiska tankarna tog form och utvecklades under renässansen i Italien. Upplägget bygger till stor del på rörelsens tongivande personer, som är behändigt indelade i perioder: pionjärerna, förkunnarna, experterna, fulländarna. Av de många namn som förekommer har jag hört talas om enbart ett fåtal som Francesco Petrarca, ”humanismens fader” och sist i boken under kapitlet Humanismens höjdpunkt: mångsysslaren Leon Battista Alberti plus ytterligare några namn.

Anders Bergman: Humanismens födelse
Anders Bergman: Humanismens födelse
Dialogos 2016, 199 s.
ISBN: 9789175043043

Renässansen, återfödelsen, började i Italien med Florens som centrum nån gång i senare delen av av 1200-talet. Humanismen var renässansens viktigaste intellektuella rörelse och dominerar än i dag till stor del tänkandet i västerlandet även om den förstås utvecklats en del sedan renäsanshumanismen.

Francesco Petrarca (1304 -1374) hade breda intressen. Hans kanske största insats var insamling och kopiering av manuskript med texter från antika författare. Syftet var att återuppliva det antika latinet som ansågs mer exakt och sofistikerat än det ”munklatin” som användes under Petrarkas samtid. Hans favoritförfattare var Cicero. Så småningom upptäckte han att klassisk grekiska var det verkliga kulturspråket under antiken och han försökte lära sig grekiska för att läsa Homeros, Platon och Aristoteles på originalspråket.

Antikens humanister använde begreppet humanitas i bemärkelsen medmänsklighet, sällan i bemärkelsen humanistiskt bildningsideal. För renässanshumanisterna var humanistiska studier en karaktärsdanande process. Målet var bildning i syfte att via breda intellektuella utblickar bli en bättre, godare och dygdigare människa.

Men humanismens avgörande insats var nog ändå kunskapsteoretisk. Man kritiserade den medeltida skolastiken vars kunskapskälla var tro och tolkning av bibeltexter med hjälp av tämligen krystade logiska resonemang. Mot tro och magi som kunskapskälla ställde humanisterna mänsklig erfarenhet och vetande utan inflytande av någon transcendent makt. Man tog inte avstånd från kristendomen men ville gärna återgå till de tidiga kyrkofädernas tilämpning av den.

Humanismen kom så smånimgom att inspirera till reformationen och protestantismen. 1449 skrevs det sista skolastiska verket, men det var inte renässanshumanismen som slutligt kom att besegra skolastiken utan den naturvetenskapliga revolutionen, som under 1700-talet fick en efterföljare i form av upplysningen.

Som en illustration av skolastikernas verksamhet kom jag att tänka på Umberto Ecos Rosens namn och filmen med Sean Connery som fransiskanermunk. Ett kort inslag visar den internationella konferens som samlats för att diskutera färgen på Kristi mantel.

I Petrarcas avskrift av Ciceros skrift Pro Archia (ett tal från år 62 fvt) har Petrarca strukit under orden studia humanitatis – humanistiska studier. Petrarca själv kom dock inte på tanken att använda termen som beteckning för sina egna ideal. Det gjorde däremot hans lärjunge Coluccio Salutatis (1331-1406) som först använde det år 1369. För renässanshumanisterna kom begreppet att stå för ett intresse för språk, retorik, historia, etik och litteratur. Alltså samma ämnen som än i dag anses som typiskt humanistiska. Över dessa ämnen svävade latinet eftersom de antika romerska författarna blev en förebild både till form och innehåll.

Man betonade gärna glädjen i humanistiska studier och i att vara en bildad människa – en tanke som sannolikt var ny. Ciceros användning av uttrycket urbanitas som beteckning för både civiliserat uppförande och sinne för humor uppmärksammades också av renässanshumanisterna. Bibeln och dess uttydare började nu i moraliska frågor bytas ut mot Cicero, Vergilius och Homeros. Anspelningar på bibliska berättelser kunde bytas ut mot grekisk och romersk mytologi.

Begreppet renässans lanserades av konsthistorikern Georgio Vasari i mitten av 1500-talet. Men ”själva känslan av ett andligt uppvaknande kan spåras tillbaka till humanisterna vid andra hälften av 1300-talet: till Petrarcas glädje över att ha lärjungar och vara känd över hela den lärda världen, till Giovanni Boccaccios hyllning av Giottos återupplivande av måleriet”. Konsten nämns för övrigt ganska sparsamt i boken, konstnärer som Leonardo eller Michelangelo var inte humanister.

Dante Alighieri var inte heller humanist men är ändå en av periodens viktigaste kulturpersonligheter. Han skrev helst på folkspråket och hade en helt annan föreställningsvärd än humanisterna. Att hans relation till humanismen finns med i boken motiveras med att han låter oss ana hur det lärda livet kunde ha utvecklats i Italien om de humanistiska tankarna inte hade slagit igenom. En slags återvändsgränd enligt boken.


Petrarca. [Wiki]

Salutati. [Wiki]

Boccaccio. [Wiki]

Giovanni Boccaccio (1313-1375) var den mest namnkunnige av Petrarcas lärjungar, han var dessutom en av de ledande krafterna i ”Petrarcaklubben” – en samling humanister i Florens som samlades så snart någon fått ett brev eller livstecken från mästaren. Man ordnade då en bankett där Petrarcas epistel lästes upp och analyserades. Petrarcaskolan eller Petrarcaakademin som klubben också blev benämnd var en av orsakerna till att Florens blev Italiens humanistiska centrum och än idag förknippas med renässanskulturen.

Leonardo Bruni (1370-1444) var den förste humanisten som fullt ut behärskade grekiska och översatte flera klassiska verk och passade samtidigt på att klaga på tidigare medeltida översättningar. Bruni räknas som den första moderna historikern


Bruni. [Wiki]

Valla. [Wiki]

Alberti. [Wiki]

Lorenzo Valla (ca 1407-1457) var en av renässanshumanismens fulländare. Han var inte imponerad av auktoriteter, var lagd åt polemik men hade mod att ta konsekvenserna av sina åsikter. Han ställdes till och med inför inkvisitionen vid ett tillfälle men räddades av sin mecenat utan att ens behöva göra avbön. Valla ansåg retorik vara en bättre metod att lösa problem och frågeställningar om verkligheten än vad logik och teologi var. För Valla var språket – latin – grunden för all civilisation och en länk mellan människan och hennes värld, ett förhållande som både förklarade och skapade verkligheten. Han ville skilja på tro och vetande, men hade kyrkofäderna, framför allt Paulus som förebild.

En av Vallas största bedrifter var att genom språkanalys påvisa att den skrift som påstods ha författats av kejsar Konstantin där den världsliga makten överlämnas till kyrkan var en förfalskning. Valla lyckas också med konststycket att förena den hedniska epikureiska tanken om njutning som det högsta goda med den kristna tanken att tillvaron i himlen måste vara den högsta njutningen. Han skriver också en bok med titeln De voluptate – ”Om vällust”. Epikurismen blev en viktig inspirationskälla för senare tänkare som Erasmus, Thomas More och Michel de Montaigne.

Leon Battista Alberti (1404-1472) har betecknats som den fulländade renässanmänniskan. Humanisterna värderade litteraturen långt högre än måleriet. Alberti var en måmgsysslare som förenade de båda konsterna. Han var också den förste humanisten som blev nära vän med Donatello, Masaccio och andra konstnärer som ”reste sig över den låga status som de brukade dela med tjuvarna och charlatanerna”. Alberti skrev en konstteoretisk traktat Della pittura där han för första gången förklarade centralperspektivet. Realismen tar nu insteg i måleriet som därmed flyttar in bland de sköna konsterna. Alberti visade att humanismen inte bara behövde ägnas åt återupptäckt av antikens litteratur utan även av dess konst och arkitektur. Brytningen med den medeltida gotiken blev därmed ett faktum.

Renässanshumanisterna var sannerligen inte några feminister vilket framgår av boken, men man kan spåra ett tjugotal högadliga norditalienska kvinnor som faktiskt försökte komma in i männens värld och bör benämnas renässanshumanister, bland dem Isotta Nogarola (1418-1466) som beklagade sin situation som kvinna. Hon tog det radikala beslutet att varken gifta sig eller gå i kloster. Lite senare kunde dock Laura Cereta (1469-1499) försvara kvinnans rätt till utbildning och uppmärksamma den gifta kvinnans ofrihet. Fler skulle följa efter.

Boken inehåller massor av intressanta detaljer och upplysningar om personer, som förhumanisterna Lavato Lovati (ca 1240-1309) som genom sitt intresse för antikt latin inspirerade till ett slags litteraturvetenskap och hans lärjunge Albertino Mussatos (1261-1329) individualism och tidiga meritokrati. Båda samlades tillsammans med likasinnade på Paduas krogar för att diskutera Senecas latin. Tyvärr kan jag inte latin, men humanismen idag klarar sig uppenbarligen utan detta språk.

Jag började intressera mig för humanismen efter att ha läst Y N Harari:”Homo Deus” (några bloggposter längre ner) Här framförs tanken att humanismen är hotad av förväntade stora teknologiska förändringar som artificiell intelligens och genmodifiering. Vad är det då vi riskerar att förlora? Jag läste Anders Bergmans Humanismens födelse för att få ett bättre grepp om ämnet. Humanismen är förvisso inte oförändrad sedan sin uppkomst, men mycket lever ändå kvar. Uppfattningar som människors lika värde, frihet, oberoende, ja egentligen hela grundvalen för ett anständigt liv så som vi känner det skulle kunna bli ifrågasatt om Harari får rätt.

Adlibris Bokus CDON

Andra bloggar om , , , , , , ,

Publicerat i antiken, böcker, historia - samhälle | Lämna en kommentar

Ny akrylmålning: ”20170618”


Akrylmålning ”20170618” 32×24 cm

Målad på pannå av nån slags kryssfanér, inte den vanliga masoniten. Det gav en oplanerad effekt som syns i förstoringen. Fibrerna i underlaget lyser igenom. Materialitet!

Andra bloggar om ,

Publicerat i mina bilder | Lämna en kommentar

Bra skrivet om identitespolitiken

Bra skrivet om identitespolitiken i Aftonbladet kultur: Tragiskt, vänstern. Malcom Kyeyune till attack mot identitetspolitiken: Vill avskaffa fria ordet. Tokvänsterns strävan att avskaffa både förnuftet och det fria ordet bemöts effektivt av Malcolm Kyeyune. Desto mer imponerar det på mig att inlägget publiceras på Aftonbladet kultur. Upplysningstänkandet lever än!

Andra bloggar om , , ,

Publicerat i samhällsdebatt | Lämna en kommentar

Y N Harari: ”Homo Deus. En kort historik över morgondagen”

Yuval Noah Harari: Homo Deus : en kort historik över morgondagen
Yuval Noah Harari: Homo Deus : en kort historik över morgondagen
Natur & Kultur 2017, 397 s.
ISBN: 9789127150799

Homo Deus anknyter i början till en del teman som författaren tagit upp i sin tidigare bok Sapiens – en kort historik över mänskligheten. Inte minst ägnas stort utrymme åt att foga in Homo Sapiens, människan, som ett av de andra djuren. Sapiens började som en universitetsföreläsning och gavs ut i bokform på hebreiska 2011. Homo Deus är mer uppdelad på diverse ämnen än den förra boken. Den flödar över av mer eller mindre tänkvärda uppslag och tankar. Det ger ett aningen splittrat intryck innan man kommer fram till det som väl bör vara bokens huvudämne, människans framtid.

I historien ända sen gammalegyptisk tid har tre problem varit det som främst sysselsatt mänskligheten: hungersnöd, farsoter och krig.
Dessa problem är enligt Hararis något svepande antagande på väg att lösas. Nåja, han motiverar sina antaganden. Den nya stora frågan för mänskligheten när dessa tre problem har lösts är: Vad ska vi göra i stället? Svaret är att människan kommer att sträva efter odödlighet, lycka och gudomlighet.

Visst är det en bra bit kvar innan människan uppnår odödlighet men flera projekt med det syftet, eller i varje fall att förlänga livet pågår runt om i världen. Människans strävan efter lycka uppnås enligt Harari enklast genom att förändra människans biokemi. Han menar att det ökade intaget av psykofarmaka kan ses som en strävan efter lycka. Men för att uppnå permanent lycka måste den mänskliga biokemin manipuleras. Och just det är tydligen vad som redan pågår. Det tredje framtida målet för mänskligheten att uppgradera människor till gudar kan ske på tre sätt: biologisk ingenjörskonst, konstruktion av cyborger eller skapande av icke-organiska varelser.

Människan liksom allt liv kan enligt Harari brytas ned till algoritmer, i form av elektroniska flöden som uppträder i en viss ordning eller mönster. Den fria viljan är därför enbart inbillning, allt bestäms av de algoritmer som utgör vår existens. Vad en algoritm är förklarar han genom att likna den med ett recept på grönsakssoppa som ju också är en algoritm, en slags formel.

Om den fria viljan ifrågasätts hotas den liberala världsordning som dominerat västvärlden sedan andra världskrigets slut. Nu definierar väl Harari liberalism lite väl vidlyftigt, men en rörelse med vidare ramar och längre historia är humanismen som också är hotad av en möjlig framtida utveckling.

Humanismen har blivit den nya världsåskådningen, i varje fall i västvärlden, kanske den nya religionen. Men humanismen som uppstod under renässansen, splittrades senare i tre huvudgrenar: Den ortodoxa grenen, liberalismen där frihet betonas; under 1800- och 1900-talen avspjälkades socialistisk humanism inklusive kommunismen, och den evolutionära humanismen med nazismen som främsta företrädare. Gemensamt för humanismen är att mänsklig erfarenhet är den yttersta källan till mening och auktoritet, inte någon transcendent makt. Men socialister och evolutionära humanister menade att den liberala synen på mänsklig erfarenhet är bristfällig.

Resonemanget om humanismen som upptar ett 50-tal sidor är intressant. Kapitlet följs av bokens tredje del, med den talande titeln ”Homo Sapiens tappar kontrollen”. Här följer en hel del spekulationer och frågor: Kan människor fortsätta styra världen och ge den mening? På vilket sätt hotar bioteknik och artificiell intelligens humanismen? Vem kan bli människosläktets arvtagare och vilken ny religion kan ersätta humanismen?

En mängd ämnen med mer eller mindre aknytning till huvudresonemanget förekommer i boken: Hur kunskap blivit den verkliga hårdvalutan eftersom den till skillnad från råvaror och energi är outsinlig, hur mening byts mot makt, samarbete och flexibilitet som vinnare, moderniteten, kapitalismen, klimatförändringen, upplevelse, medvetande, gräsmattornas historia och mycket annat.

På bokens näst sista sida skriver författaren att alla de scenarier som skissas i boken inte bör ses som profetior utan som möjligheter, ett sätt att diskutera våra nuvarande val. Om diskussionen får oss att välja en annan väg, desto bättre.

Boken är idérik och intressant, men det är svårt att på allvar tro att mänskligheten kommer att avveckla humanismen och sig själv, Homo Sapiens, för att ersättas av dataism eller något annat ”omänskligt”. Jag hade förväntat mig lite mer detaljer om hur denna förvandling av människan kan tänkas gå till i praktiken. En mängd exempel på pågående projekt nämns men något exempel på egentlig transhumanism ges inte. Ordet förekommer inte ens i texten. Trots att boken bitvis rör ganska komplicerade ämnen tycker jag den är lättläst och pedagogiskt skriven. Och visst är den tankeväckande.

Homo Deus får fyra [****] poäng på den femgradiga skalan.

Recensioner:
Fredrik Sjöberg, SvD: ”Briljanta spekulationer om framtiden
Sverker Sörlin, DN: ”Människans framtid sedd ur ett snävt teknologiskt perspektiv
Amanda Svensson, Expressen: ”Allt kött är fortfarande hö
Per Andersson, svt.se: ”Recension: ”Homo Deus” av Yuval Noah Harari
————
Lars Berge skriver om samma ämne i SvD 2017-06-04.: ”Kan artificiell intelligens göra oss till övermänniskor

Adlibris, Bokus, CDON

Andra bloggar om , , , , , , , , , ,

Publicerat i böcker, historia - samhälle, samhällsdebatt | Lämna en kommentar

Ny akrylmålning: ”20170607”


Akrylmålning ”20170607” 32×24 cm

Andra bloggar om ,

Publicerat i mina bilder | Lämna en kommentar

Vikingaliv på Djurgården

Nej det nyöppnade Vikingaliv på Djurgården är inte ett museum, snarare en slags temapark, men med uppenbart syfte att sprida kunskap om vikingatiden med de senaste forskningsrönen inkluderade. Dick Harryson svarar för den vetenskapliga granskningen.

Det är lite märkligt hur undanskymd roll denna period i Svensk historia fått, samtidigt som just vikingar väcker så stort intresse internationellt. Till och med så stort att amerikaner via HBO-serien ”Vikings” varit tvungna att göra sin egen tolkning av denna period när inte skandinaver gör det. En lite väl kreativ tolkning kanske, men ändå lite rörande tycker jag. Det är väl en del av en pågående skandinavientrend.

Men nu finns i varje fall Vikingaliv, med utställning, interaktiva skärmar med ljud, montrar där man får sticka in handen för att känna tyngden av ett svärd eller en yxa, En liten monter med originalföremål från Historiska museet och till och med en kartbild över hur man enkelt tar sig dit för att lära mer om vikingar. Så bra!

Utställningen är pedagogiskt ordnad med precis så mycket eller litet fakta man vill ha. Vanliga missuppfattningar om vikingar avfärdas. En stor plansch med tidsaxel, talande skärmar med engelsk textremsa där man kan välja alternativa ämnen som, om man ger sig tid att ta sig igenom allt, ger en ganska bra bild av vikingatidens människor och deras liv, samhälle, religion, matvanor, hygien och mycket annat. Vikingatidens barn har en egen speciellt barnanpassad hörna. Att vikingatidens kvinnor hade en betydligt starkare ställning än vad som var vanligt i andra delar av världen kan knappast undgå någon.

Märkvärdigast på utställningen är nog den rekonstruerade vikingen, eller åtminstone en man från en 1000 år gammal grav vid Sigtuna. Via DNA-analys har man fått fram hår- och ögonfärg. Skickligt gjord figur utförd av Oscar Nilsson.


Rekonstruerad viking

Rekonstruerad viking


Modell av långhus i genomskärning


Talande interaktiva bildskärmar


Ingången till Ragnfrids saga

Åkattraktionen Ragnfrids saga tar oss via uppbyggda dioramor och bilder från Birka till Miklagård och via vilda äventyr åter till Svearnas rike med de eftertraktade tunnorna silver som ska rädda gårdens bestånd.





Recensioner:
Eva Bäckstedt, SvD: Inget museum – men mäktig vikingafärd
Petter Lindgren, Aftonbladet: Vikingatiden Tor och retur

Recensionerna ovan kontrasterar mot varandra på ett egendomligt sätt. Rent sakligt om själva utställningen är de ganska lika, men Petter Lindgren kan inte undvika Aftonbladet Kulturs vanliga fördomsfulla inställning till entreprenörskap och det fria företagandet. Fokus i hans text hamnar i entrépriset – att det till skillnad mot Historiska museet inte är gratis. Och att Olof Stenhammar är en av finansiärerna. Ungefär som om det handlade om vinster i välfärden. Han hänger upp sig på att vikingar brukar vara tilltalande för tokhögern och konservativt lagda. Och musikillustrationerna i Ragnfrids saga liknar Wagner! Skumt. Han vill hellre se benknotor än en rekonstruerad viking. Varför då? Han längtar bort från det klinkbyggda skeppsvraket på utställningen till nån likaledes klinkbyggd folkbåt i Sjöhistoriskas närliggande utställningslokal – det är väl statsfinansierat och därmed ”gratis”, eller?

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i historia - samhälle, utställningar | Lämna en kommentar

Fredmans begravning med Romeo & Juliakören på Dramaten

Fredman står lik och vännerna samlas. I Bellmans värld är livet och döden grannar och Fredmans begravning blir en balansakt i rusets irrgångar. I dödens vitöga skymtar livets passion, plåga och komik genom Bellmans musik och texter.

En enda föreställning av denna uppsättning med Fredmans begravning på Dramatens stora scen i vår med Romeo & Juliakören. Det måste bli fler!

Ett tjugotal av Bellmans sånger framfördes, en del av de välkända och desto fler för mig okända verk, vissa som deklamationer av texten. Musikerna verkar succesivt ha blivit fler, eller snarare är det väl körmedlemmarna som ibland plockar fram instrument.

Att i temat begravning i vanlig ordning blanda in körens finstämda humor orsakade inga problem. Den enkla eller egentligen obefintliga scenografin fungerade utmärkt. Kostymeringen – i början svart, senare vit såg ut att vara väl tidsanpassat 1700-tal och damernas coiffurer likaså.

Sång och musik som vanligt strålande. Kören har sjungit enstaka Bellmansånger tidigare vid något tillfälle tror jag men nu blev det en hel föreställning, visserligen löst sammanhållen handling, men med Bellmans ande hela tiden närvarande. Glädjefyllt och gripande om vartannat, alltid berörande. Så bra!

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i musik, scen och teater | Lämna en kommentar

Ny akrylmålning: ”20170513”


Akrylmålning ”20170513” 27×23 cm

Andra bloggar om ,

Publicerat i mina bilder | Lämna en kommentar

Passioner på Musikaliska med kammarorkestern O/Modernt

Onsdag 26 april gavs det Passioner på Musikaliska med kammarorkestern O/Modernt under Hugo Ticciati, rejält förstärkt med stråkelever från Lilla Akademien. För min del bland det bästa jag hört på Musikaliska. Så mäktigt och gripande att höra Arvo Pärts Tabula Rasa live och Cantus in memory of Benjamin Britten då orkestern förstärktes med ytterligare, ännu yngre musikanter. Så bra! Det måste ha varit närmare hundra unga musiker på scenen. Och spela kunde dom! I mina öron perfekt. Härligt kraftfullt bakgrundsvibrato och två suveräna violinister, Ticciati och gästsolisten Priya Mitchell som spelade de intrikata violinstämmorna. Suggestivt.


Konserten inleddes med Polyptyque från 1973 av Frank Martin. Till detta kom också musik av Hildegard av Bingen ”O Vis Eternitatis” till saxofon o strupsång av Hayden Chisholm. Samt extrainsatt armenisk folkmelodi på piano med Marianna Shirinyan. Musikaliska har alltid spännande program.

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i musik | Lämna en kommentar

Svante Nordin: ”Winston : Churchill och den brittiska världsordningens slut”

Winston Churchill är förstås mest känd som krigsledare under andra världskriget men Svante Nordins bok ”Winston” ger en betydligt mångsidigare bild av Churchill. Egentligen är det fårvånansvärt mycket författaren lyckas få med på femhundra textsidor, för Winston Churchill (1874-1965) levde ett långt och innehållsrikt liv.


Svante Nordin: ”Winston : Churchill och den brittiska världsordningens slut”.
Atlantis Pocket, 2015.543 s.

Boken börjar med släkthistorien, Winston har ju själv skrivit om t ex John Churchill, 1st Duke of Marlborough (1650-1722) i fyra band ”Marlborough, His Life and Times” och även en biografi över sin far Lord Randolph Churchill, 1906, som stod honom nära men dog redan 1895, bara 45 år gammal. Sin egen ungdom skildrade Winston i My Early Life. Han skrev mängder av böcker, inte minst om de båda världskrigen där han själv spelade en framträdande roll. Han tilldelades Nobelpriset i litteratur 1953.

Winston var svag i skolan. I stället för universitetsstudier fick han söka till officersutbildning vid Sandhurst. Första försöket misslyckades och vid det andra hade han inte tillräckliga resultat för att komma in vid infanteriet, men kom i stället in vid kavalleriet.

Som 24-årig löjtnant deltog Churchill i en av historiens sista kavalleriattacker i gammaldags stil i nuvarande Sudan vid Omdurman 1898. Han skildrade attacken i ”Kriget vid floden”:

Kollisionen var fruktansvärd. Nära trettio lansiärer, män och hästar, och minst 300 araber slungades över ända. Chocken var bedövande å ömse sidor, och under kanske tio förunderliga sekunder tänkte ingen enda på sin fiende. Skrämda hästar gnäggade i vimlet, omskakade och mörbultade karlar låg i högar och försökte arbeta sig upp på fötter igen, omtöcknade och förvirrade.

Efter en spektakulär rymning ur krigsfångenskap under Boerkriget i Sydafrika blev Churchill något av en folkhjälte. Det var förstås till god hjälp för honom när han ställde upp som konservativ i Valkretsen Oldham 1900 och erövrade en plats i underhuset. Valet fördes i boerkrigets tecken. För Churchill gällde det att understödja regeringens mandat att föra kriget till seger. Rent allmänt delade Churchill en patriarkal syn på de ”färgade” befolkningarna, men han delade inte boernas nedlåtande inställning till de svarta. I ”London to Ladysmith” berättar han om sina dispyter med boerfångvaktarna under sin tid som krigsfånge.

Winston var frihandelsvän och fann sig alltmer obekväm i det konservativa lägret där man under Joseph Chamberlains ledning gick i en alltmer protektionistisk riktning. Till slut drog han konsekvensen av sitt förhållande till de konservativa och den 31 maj 1904 ”korsade han golvet” och slog sig ner bland den liberala oppositionen i stället för på regeringsbänken. Hans närmaste vapendragare blev nu och för tjugo år framåt Lloyd George. Valet 1906 till underhuset blev en jordsskredsseger för liberalerna. Churchill kom att beträda flera olika ministerposter.

Det brittiska imperiet, världens största politiska enhet, var av stor betydelse för världens handelsförbindelser och inte bara för Storbritannien, det bidrog också till en relativt fredlig period under senare delen av 1800-talet. Några alternativ fanns inte heller, USA med sin isolationism var varken intresserat eller moget att ta över något ledarskap. Det skulle ändra sig så småningom, då Storbritannien med sitt sönderfallande imperium utmattat av krig tvingades tillbaka.

12 september 1908 gifte sig Churchill med Clementine Hozier. Han kommenterade äktenskapet i den sista meningen i sin självbiografi ”My Early Life”: ”Snart uppstod beskattningsfrågor som kom att bereda mig nya svårigheter och upptog mina tankar och krafter, åtminstone till i september 1908, då jag gifte mig och sedan levde lycklig i alla mina dagar.” I äktenskapet föddes fem barn: Diana, f 1909, Randolph, 1911, Sarah 1914, Marigold, f 1918, d 1921 och Mary, 1922.

Ankomsten av första barnet Diana fyllde honom med stolthet.

”Är det ett sött barn” Frågade Lloyd George.
”Det sötaste jag någonsin sett” svarade den stolte fadern.
”Lik sin mor antar jag” sade Lloyd George.
”Nej sade Churchill ”Hon är en avbild av mig”

Å andra sidan brukade Churchill säga: ”Alla bebisar liknar mig”

Det saknades verkligen inte förvarningar om det första världskrigets ankomst, byggandet av allianser mellan stormakter, den gigantiska rustningsindustrin och Agadirkrisen. Churchill hörde i det längsta till den pacifistiska flygeln, men hans inställning ändrades runt 1911 då han blev utsedd till Marinminister med ansvar för flottan, det viktigaste verktyget i den brittiska vapenarsenalen.

Kanske var det Schlieffenplanen som fällde avgörandet för Storbritanniens intåg i första världskriget och därigenom fick vågskålen i styrkeförhållandena att väga över till Tysklands nackdel. Den tyska krigsplanlägningen utformad av generalfältmarskalk Alfred von Schlieffen innebar tysk gemommarsch genom Belgien för att komma åt Frankrike. Men Storbritannien hade garanterat Belgiens oberoende och neutralitet. Nu tvingades Storbritannien in i kriget. Uppslutningen i det brittiska kabinettet blev nästan enhällig.

Det förödande ställningskriget på västronten, utnötningstaktiken, borde enligt Churchill ersättas av en mer dynamisk och överraskande manöverkrigföring. Churchills plan gick ut på att forcera Dardanellerna för att erövra eller hota Konstantinopel, huvudstad i Turkiet som trätt in i världskriget på tysk sida. Tanken var att en sådan kringgående rörelse skulle hjälpa Ryssland att ta centralmakterna i ryggen. En landstigning vid Galippoli företogs i april 1915, men misslyckades med omfattande brittiska förluster utan att göra tyskarna någon skada. De konservativa begärde Churchills huvud på ett fat. Han fick sparken ur regeringen och tillbringade ett halvår som bataljonschef på västronten. Av den brigad han utlovats blev intet. Churchill skulle aldrig komma att acceptera ”västfrontsskolans” resonemang. I ”The World Crisis” försvarade han Dardanellkampanjen och polemiserade mot anhängarna av utnötningstaktiken.

1 juni 1917 återinträdde Churchill i regeringen, nu som ammunitionsminister, efter fredsslutet som krigsminister och flygminister. Han hade under tiden lärt sig flyga.

Tysklands nederlag och slutet på kriget i november 1918 kom plötsligt. Det var framför allt USAs intåg i kriget med outtömliga resurser av manskap och pengar som fått Tysklands krigsledning att inse det hopplösa i fortsatt kamp. Storbritannien stod på segrarnas sida men segern var ihålig, med 745000 döda hade Storbritannien förlorat 9 % av alla män under 45 år. Därtill kom 1,6 miljoner män med krigsskador. Landets elit hade drabbats hårt. Av 14561 Oxfordstudenter hade 2680 dödats. Storbritannien hade också ådragit sig en väldig krigsskuld till USA.

Churchill var pessimistisk, i ett valtal 11 november 1922, fyra år efter krigsslutet, talade han om 1900-talets första 20 år som en lång rad av katastrofer. Vid sidan av krigets barbari var det den ryska oktoberrevolutionen som förmörkade bilden. Bolsjevismen var den första av de totalitära riktningar som på sikt skulle omintetgöra utsikterna till varaktig fred. Ur boljsevismen skulle fascism och nationalsocialism födas, de första stora exemplen på civilisationssammanbrott som hade sin förutsättning ur världskriget. Churchills varningar klingade dock ohörda nu liksom senare under 1930-talet. Han kom att betraktas som en olyckskorp och krigshetsare, en Don Quijote i kamp mot väderkvarnar.

1924 blev Churchill återinvald i parlamentet, nu åter som konservativ. Han motsatte sig med kraft det stöd som liberalerna under mellanperioden hade givit den första Labourregeringen. Han ansåg att socialismen borde bekämpas kompromisslöst. Han blev finansminister i den nya regeringen, en post som han behöll till 1929.

Appeasement – avspännings- eller eftergiftspolitik var den term som blivit betecknande för Storbritanniens politik gentemot Hitlertyskland. Politiken gick helt enkelt ut på att undvika krig. Churchill var kritisk till denna politik. I ”The Second World War” skrev han ”Ännu 1934 och kanske ännu senare kunde Tysklands upprustning ha stoppats utan förlust av ett enda människoliv”. Eftergiftspolitiken bars till en del upp av kritk mot Versaillesfredens krigsskuldsparagraf. Nationalekonomen J M Keynes hade i ”The Economic Consequenses of the Peace” (1919) beskrivit villkoren som orättvisa. Diplomaten och politikern Harold Nicolson betecknade i ”Peacemaking 1919″ (1933) fredsförhandlingarna som förnedrande för den moraliska rättskänslan.

Churchills budskap att ett nytt världskrig endast kunde undvikas genom kraftig upprustning och stenhård realpolitik var inget som tilltalade en fredsälskande demokratisk väljarkår. Först när det bevisats omöjligt att komma tillrätta med Hitler genom diplomati ändrade britterna inställning. Nu ville man att Churchill skulle tas in i regeringen. Premiärminister Neville Chamberlains appeasementpolitik hade misslyckats. Tyskland och Sovjetunionen delade Polen emellan sig. Dagen för den brittiska krigsförklaringen den 3 september 1939 inbjöds Churchill att återta sin gamla plats som marinminister.

Efter Tysklands invasion av Norge beslöts att sända brittiska och franska trupper till Narvik och Trondheim. Operationen som leddes av Churchill misslyckades och de allierades trupper drogs tillbaka från Trondheimsområdet i början av maj 1940. Trots att Churchill liksom vid operationen vid Dardanellerna 1915 haft huvudansvaret blev konsekvenserna för honom personligen helt annorlunda den här gången. Efter en debatt i underhuset om krigföringen den 7 maj blev följden att Chamberlain avgick som premiärminister och ersattes av Churchill.

Det var ingen tacksam uppgift som Churchill nu åtagit sig som premiärminister och krigsledare. Frankrike hade besegrats och ockuperats av Tyskland. England ensamt hade inga som helst möjligheter att vinna kriget mot Tyskland. Den enda möjlighet som återstod var att dra in ett ovilligt och illa förberett USA i kriget. Churchill höll nu ett av sina berömda anföranden i underhuset: ”Slaget om Frankrike är över. Jag väntar på att slaget om Storbritannien ska börja. På utgången av det slaget beror den kristna civilisationens existens. —- Må vi därför ta oss samman inför våra plikter och uppträda så att även om det brittiska imperiet och dess samvälde varar i tusen år kommer människor att säga. ”Detta var deras stoltaste stund”

Churchill lyckades i häpnadsväckande utsträckning mobilisera motståndsviljan hos den brittiska befolkningen. Han avvisade bestämt Hitlers fredsanbud och diplomatiska framställningar från USA, Vatikanen och Sverige. Han instruerade utrikesdepartementet att klart och bestämt svara att ”kriget skulle fortsätta tills hitlerismen är definitivt krossad och världen befriad från den förbannelse som en ond människa dragit över den”

Här finns anledning till en kontrafaktisk spekulation. Kanske hade det varit möjligt för Storbritannien att sluta fred och bevara något av sin självständighet. Men kvar fanns kriget mellan Tyskland och Sovjet som ännu inte börjat. Kunde Sovjet ha vunnit det kriget utan de allierades hjälp? I så fall hade vi haft ett sovjetiskt Europa, i stället för ett nazistiskt, vilket väl knappast gjort någon skillnad? De allierade kom naturligtvis att ta med sådana spekulationer i beräkningen.

Tiden stod inte på Hitlers sida menade Churchill. Segern skulle komma till britterna förr eller senare om man bara kunde hålla ut. Den 7 december 1941 anföll Japan den amerikanska flottbasen vid Pearl Harbour. Churchill fick efter ett telefonsamtal med Roosevelt detta bekräftat och förklarade Japan krig. Några dagar senare förklarade Hitler krig mot USA. Med USAs deltagande i kriget tedde sig segern för Storbritannien nu säkrad, men i vilken form? Storbritanniens och USAs allierade Sovjetunionen skulle med tiden bli den starkare och dominerande partnern.

Bokens kapitelrubrik är talande: ”1942 – året när imperiet förlorades”. Hong Kong, Burma och södra Malaya föll i Japanernas händer. Den 15 februari 1942 föll Singapore för en underlägsen Japansk styrka. I nordafrika föll Tobruk den 20 juni för Rommels styrkor. En Rommelfeber bredde ut sig i arabvärlden. Ali Abu alias Adolf Hitler hyllades. Krigslyckan i nordafrika vände dock hösten 1942 efter slaget vid el-Alamein.

I augusti 1942 träffade Churchill Stalin för första gången i Moskva. De skulle komma att mötas vid fem tillfällen. Roosevelt och Churchill träffades nio gånger. Stalin krävde omedelbart öppnandet av en andra front mot Tyskland, något som dock skulle dröja till juni 1944 och invasionen i Normandie.

I februari 1945 träffades de tre krigsledarna Stalin, Churchill och Roosevelt i Jalta på Krim. Mötet gav senare upphov till myter och konspirationsteorier om hemliga beslut. Men inget beslutades på Jalta som inte redan fattats beslut om vid tidigare möten. Gunnar Hägglöf har i ”Tre män i Jalta” 1977 förklarat att det är vanligt att det efter varje fredsslut skapas en svart legend som eftervärlden kan ha att skylla sina olyckor på. Rumänien, Bulgarien, Ungern, Polen, Tjeckoslovakien, halva Tyskland hamnade nu inom den sovjetiska sfären, liksom de återerövrade Estland, Lettland och Litauen. Kommunistiska partisaner övertog med Röda armens hjälp Jugoslavien och Albanien. Maktbalansen i Europa hade inte återställts. Tysklands hegemoni över den Europeiska kontinenten var på väg att ersättas av Sovjetunionens.

När kriget i Europa var slut upplöstes den koalitionsregering som tillsatts 1940 och nyval genomfördes. Valresultatet offentliggjordes den 26 juli 1945 varvid tillkännagavs att Labour vunniten storseger. Det kom som en överrasking för Churchill. Men tendensen var klar för den som följt resultaten i fyllnadsvalen. Avgörande var en längtan efter förändring. Churcill hade svårt att dölja sin bitterhet men å andra sidan kunde han till sin efterträdare Clement Attlee överlämna ett närmast bankrutt Storbritannien, som dessutom präglades av tilltagande stormaktskonfrontation och nödvändigheten av att avveckla ett imperium.

Churchill behöll partiledarskapet för de konservativa, han skulle skriva memoarer, måla tavlor, ibland framträda i underhuset och vid utvalda tillfällen internationellt göra stasmannalika uttalanden. Sedan den första chocken efter valnederlaget lagt sig hade egentligen ingenting i denns efterkrigsvärld passat honom bättre.

En bipolär värld avtecknade sig efter krigsslutet, där Sovjetunionen med sitt nya imperium skulle stå mot USA i förbund med de västallierade länderna. Maktbalansen ersattes av en terrorbalans med kärnvapen. Trumandoktrinen 1947 som innebar USAs stöd till fria folk, Marshallplanen 1947 med stöd till återuppbyggnad av Europa, Berlinblockaden 1948 utgjorde en del av bakgrunden till bildandet av NATO 1949. Roosevelts och Trumans idéer om en liberal världsordning med frihandel utan konstlade barriärer ledde till bildandet av Bretton Woodsöverenskommelsen om frihandel, bildandet av den internationella valutafonden IMF och handelsorganisationen ITO.

PÅ 30-talet hade den ekonomiska krisen lett till protektionistisk politik, diktatur och krig. Förhoppningen var nu att även Sovjetunionen skulle ansluta sig till frihandelssystemet. Så blev det inte. Att Stalin som kunde styra sitt folk endast genom massterror skulle fungera som en ansvartagande medlem av världssamfundet var en absurd tanke. Stalin hade anledning att frukta alliansen med väst. Det politiska och ekonomiska systemet i länder som USA och Storbritannien utgjorde ett alternativ med stark attraktionskraft för befolkningen i de områden som behärskades av sovjetsystemet. Ett kallt krig låg därför i Stalins intresse. Den strategi som USA och västmakterna till slut kom fram till var containment – uppdämning av de ryska expansionstendenserna.

Churchill skulle i egenskap av ledare för de konservativa också bli oppositionsledare efter valförlusten 1945. Han skulle dock återta regeringsmakten åren 1951-1955. Vid 76 års ålder bildade han sin sista regering.

Boken är i huvudsak kronologisk, men föredömligt indelad i som regel korta kapitel med avgränsat ämnesinnehåll. Intressant är kapitlen mot slutet som behandlar t ex Churchill och Sverige där samtida svenska skribenters uppfattning om Churchill behandlas. Det finns också med kapitel om andra memoarförfattare, den officiella biografin författad av sonen Randolph, kritiska uppgörelser, Churchills försvarare och ett kapitel om konspirationsteorier.

Adlibris Bokus

Andra bloggar om , , , , , , ,

Publicerat i 1800-1900-tal, böcker, historia - samhälle | Lämna en kommentar

Ny Akrylmålning: ”20170308”


Akrylmålning ”20170308” 14,5×14,5 cm

Andra bloggar om ,

Publicerat i mina bilder | 1 kommentar

Ny akrylmålning: ”20170207”


Akrylmålning ”20170207” 31×18 cm

Andra bloggar om ,

Publicerat i mina bilder | Lämna en kommentar