Hokusai – en japansk ikon på Millesgården

I år 2018 firas 150 år av diplomatiska förbindelser mellan Japan och Sverige. Det sker bland annat genom utställningar som den unika utställningen på Millesgården med bilder av Hokusai, den första i Sverige.

Katsushika Hokusai (1760 – 1849) är antagligen den japanska konstnär som är mest känd i västvärlden. Ett av hans favoritmotiv var berget Fuji som han avbildade ur en mängd olika perspektiv. En av bilderna blev den populära ”Den stora vågen”. Samtliga bilder på utställningen är träsnitt.


Hokusai: Den stora vågen, träsnitt


Hokusai: Röda Fuji , träsnitt


Hokusai: Kajikazawa i Kai-provinsen, träsnitt


Hokusai: Tatekawa i Honjo, träsnitt

Hokusai anses ha myntat begreppet Manga som lär betyda ungefär ”slumpmässig bild”. Hokusais egna manga är dock ganska olika de moderna mangaserierna. Han försörjde sig till stor del genom illustrationer av böcker.


Hokusai: Manga, träsnitt


Hokusai: Manga, träsnitt


Hokusai: Manga, träsnitt


Självporträtt av konstnären i en Biografi över Katshushika Hokusai i två volymer från 1893, träsnitt

Utställningen på Millesgården pågår 19 maj till den 3 juni.

En fin utställning på temat ”japonism” visas också på Thielska galleriet med exempel bland annat på hur Rackstadkonstnärerna påverkades av japansk konst. Även den pågår till 3 juni.

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar

Peter Dahls världar på Sven-Harrys

Peter Dahls stora retrospektiva utställning 4/5-19/8 2018 på Sven-Harrys i Vasastan i Stockholm har undertiteln ”Åtta decennier av kamp om verkligheten”. Spontant associerar jag förstås till Dahls fantasivärld Caribanien, ett eget land i modell och med egna tidningar och egna nyheter som Dahl hållit levande och byggt ut under hela sitt liv. En vägg med urval av modeller mm från Caribanien finns med på utställningen.


Peter Dahl: Ett urval föremål från Caribanien

Ett av huvudverken på utställningen är den stora målningen ”Stolta stad”, en del av Bellmanssviten.


Peter Dahl: Fredmans epistel nr 33 Stolta stad, 1983


Stolta stad, detalj

Stolta stad, detalj

Utställningen är kanske lite spretig så som det kan bli om man målat ett helt liv antar jag, men här finns också många verkliga fullträffar.
Ett antal kända bilder, målningar med aningen provocerande innehåll finns med på utställningen. Mina personliga favoriter är dock av det lite lugnare slaget:


Peter Dahl, Parklandskap, 1999


Dagens Nyheter från Aspuddens ateljé, 1975-76

Tomteboda rangerbangård 9, 1996

Men Peter Dahls rykte som krogkung har också resulterat i några fina målningar:


Peter Dahl: Vem är krogens konung? 1981


Peter Dahl: Dans i rosa, 1980

Peter Dahl: Bar, 1986

Recensioner:
Lars Epstein i DN 20180504: Magnifik utställning med Peter Dahls livsverk på Sven-Harrys
SvD (TT)20180427: Inblick i Peter Dahls universum
SvD 20180513, Dan Backman: ”Retrospektiv påminner om att Peter Dahl är så mycket mer än mustiga Bellman-bilder
Therese Bohman i Expressen 20180511: Peter Dahl har aldrig lämnat barnets nyfikenhet

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | Lämna en kommentar

Robert Harris: ”München”


Robert Harris: München
Bookmark förlag 2018, 338 s. ISBN: 9789188545527

Otaliga gånger har väl i olika dokumentärer visats filmklippet med Storbritanniens premiärminsister Neville Chamberlain viftande med ett papper i handen och förkunnande att det betydde ”fred i vår tid”. Året var 1938 och Chamberlain hade precis kommit hem från en internationell konferens i München där man med en hårsmån lyckats undvika krig med Hitlertyskland. Chamberlains eftermäle blev inte gott efter detta, för krig blev det ju ändå ett år senare. Men i Harris roman som verkar följa det historiska förloppet i detalj så långt möjligt får Chamberlains eftergiftspolitik en omvänd tolkning.


Münchenöverenskommelsen: Neville Chamberlain, Édouard Daladier, Adolf Hitler, Benito Mussolini och Galeazzo Ciano. Bakom dem syns bland andra Joachim von Ribbentrop och Ernst von Weizsäcker. – Samtliga förekommer i Harris Roman [Bild: Wiki]

Hitler ville till varje pris ha krig, han var rustad till tänderna och provocerade Storbritannien och Frankrike med annektering av det ena landområdet efter det andra. Österrike var redan införlivat med Tyskland. Nu gällde det Sudetenland, det Tjeckiska område med huvudsakligen tyskspråkig befolkning som gränsade till Tyskland. Ett uttalande av Hitler från februari 1945 citeras redan på bokens försättsblad: ”Vi borde ha inlett kriget 1938… situationen var som mest gynnsam i september det året”.

Storbritannien var inte redo för krig, folket ville förstås ha fred, det ville säkert det tyska folket också men deras åsikter behövde Hitler inte bry sig om, de kunde ju styras. Enligt boken hade Storbritannien omkring 1938 endast 20 st insatsberedda Spitfireplan. Det år man fick på sig för upprustning innan andra världskriget startade bidrog säkerligen till att det brittiska flygvapnet vann slaget om Storbritannien 1940 och att en tysk invasion kunde undvikas.

Man kan med fasa föreställa sig vad som kunde ha hänt: Tyskland behärskar hela Europa inklusive Storbritannien, USA är isolationistiskt, liksom idag. Krig med Sovjet är redan förutbestämt i Hitlers plan för Lebensraum i öst. Men vem skulle vinna, Tyskland eller Sovjet? Som att välja mellan Auschwitz och Gulag.

Boken är en politisk thriller, inte ett enda mord, desto mer av hot, manipulation, misstänksamhet, övervakning, men med ett sådant driv i berättelsen att man kallsvettig bara måste fortsätta att läsa. Researchen är otrolig, i boken ingår en plan av Führerbau där en stor del av handlingen försiggår. Byggnaden är idag en musikhögskola. Noggrannheten med detaljer är häpnadsväckande, men de har en funktion, de skapar närvarokänsla, man känner nästan den obehagliga lukten av Hitlers svett.

De två huvudpersonerna är fiktiva romanfigurer. Hugh Legat, ung tjänsteman i den brittiska utrikesförvaltningen och den jämnårige Paul von Hartmann vid den tyska utrikesförvaltningen och i hemlighet hitlermotståndare känner varandra sedan en tid på Cambridge för sex år sedan. Båda lyckas komma med som assistenter på den internationella konferensen med målet att rädda världen från krig. Tempot är högt, särskilt för de båda unga tjänstemännen och mycket av berättelsen förs fram ur de bådas iakttagelser. Ett trick som Harris tydligen har använt förut, att berättelsen kommer liksom från sidan. Det är oerhört skickligt berättat, men historien ändras förstås inte.

Jesper Högström intervjuar Robert Harris i DN 2018-03-30

Adlibris Bokus

Andra bloggar om , , , , , , ,

Publicerat i 1800-1900-tal, böcker, historia - samhälle | Lämna en kommentar

Concrete Matters på Moderna Museet

Utställningen Concrete Matters på Moderna Museet är större och ambitiösare än jag förväntat mig. Jag är sen länge lite svag för konkretismen – trianglar och kvadrater – enkelhet, balans, harmoni. Själva idén med konkretismen är ju att verket i sig själv – form och färg – ska utgöra konsten, inte något inbakat budskap, abstraherade eller föreställande motiv. Konkretismen är därför som jag upplever den emotionell snarare än intellektuell, det är konst som får vara vacker.

1930 bildade den holländske konstnären Theo van Doesburg gruppen Art concret i Paris. Stilen spreds snabbt bland annat till Sydamerika och konkretistisk konst från främst 1930- till 1970-tal från denna del av världen är också utställningens huvudtema. Det mest spektakulära verket Lygia Papes nya version av ”Ttéia” är dock skapat i år speciellt för Moderna Museets utställning.


Lygia Pape: ”Ttéia 1,C” 2018

I ett stort mörklagt rum löper knippen av guldfärgade trådar från golv till tak. Riktad belysning gör att verket ser ut att sväva. Om man rör sig runt de sneda korsande formerna blir verket också föränderligt, rörligt som ett slags norrsken.


Lygia Clark: ”Plan på en modulerad yta” 1957

Lygia Clark: ”Kreatur. Radar – Pg” 1960/1984

Gego: ”Retikulär kvadrat 71/6″ 1971

Jesús Rafael Soto: ”Dubbel transparens” 1956

I de båda verken ovan ingår skuggor i kompositionen.


Alejandro Otero: ”Studie 2″ 1952

Anatol Wladyslaw: ”Komposition med gult och blått” 1950

Ett urval av svenska konstruktivistiska verk ingår också i utställningen:


Olle Bonniér: ”1950 års tema” 1950

Lennart Rohde: ”Vändkrets” 1955

Elli Hemberg: ”Konstruktion med bundna former” 1957

Olle Baertling: ”Nonfigurativ komposition Hommage a O.R.” 1951

Otto G Carlsund: ”Hommage till Mondrian eller komposition med vit cirkel” Efter 1946

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | 2 kommentarer

Alexander Klingspor på Waldemarsudde

Bravo Waldemarsudde som har modet att ställa ut en konstnär som är snudd på retrogardist, dvs målar realistiskt med inspiration från konsthistorien!

Resenär heter Alexander Klingspors utställning på Waldemarudde. Alexander Klingspor (f 1977) är bosatt i New York. Han flyttade tidigt till USA för att skaffa sig utbildning i klassiskt måleri, något som knappast fanns vid svenska konsthögskolor.

Huvuddelen av de stora målningarna på utställningen har motiv från fest och mat med en dekadant stämning i nutidsmiljö. Det påminner om Nick Alm med fler nordiska konstnärer. Maneret uppfattar jag som en aning ”amerikanskt” med skarpa klara färger och lätt överlastad med detaljer. Det finns också inslag av surrealism. Här och var sticker en krokodil eller tiger ut huvudet. Kanske ska det ses som en kritik av konsumtionssamhället, den urbana livsstilen och det hämningslösa frosseriet.


Alexander Klingspor: ”Skinka baby (Slaktarens fest II)”, 2016


Alexander Klingspor: ”Den sista fisken”, 2012


Alexander Klingspor: ”Battle Galore”, 2017

Bäst gillar jag de lite meditativa motiven, de är ofta av något tidigare datum och i mindre format.


Alexander Klingspor: ”Ensamhet II” 2001

Alexander Klingspor: ”Sånger från luftslottet I” 2013

Alexander Klingspor: ”Fruset hav” 2012

Alexander Klingspor: ”Nattpromenad” 2005

Dan Backman i SvD 20180309: Pinsamt, Waldemarsudde har tappat omdömet.

Backman gör en del intressanta iaktagelser men jag tycker nog han är väl hård i sitt omdöme om utställningen. Han framhåller effektsökeriet i måleriet men förbigår lite lättvindigt hur innehållet kan tolkas: konsumismen, dekadensen, samtidens utflippade livsstil. Men han har rätt i att så värst mycket av Magritte eller Hopper är svårt att hitta i utställningen. Kanske den ansiktslösa i Sånger från luftslottet har lite av Magritte?
Men ett viktigt erkännande kostar Backman på sig. Han skriver: ”Det svenska konstetablissemanget är till stora delar konformistiskt och trendängsligt och behöver störas av en konst som inte rättar sig i ledet.”

Jessica Kempe i DN 20180502: Waldemarsudde vilseleder publiken

Jessica Kempe gör en intressant återblick på antimodernismens historia och det klassiska måleriets återkomst i USA. En del av rörelsens verksamhet framgår av Art Renewal Centers hemsida. Jag är väl inte heller överförtjust i den här typen av måleri, men det är svårt att förstå varför svenska kritker ska bli så upprörda så fort någon konstnär avviker från modernismens intetsägande skräphögar. Är det verkligen så farligt med lite bredd i konstutbudet? Jo tydligen, Kempe kan inte låta bli att svänga till det med ord som ”rasnationalism”.

Lars Vilks tycker jag är lite mer nyanserad på sin bloggpost 20180506 ”Kritikernas fasa

Alexander Klingspors hemsida

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i allmänt | Lämna en kommentar

Jens Fänge ”Drömmarna” på Bonnierskonsthall

Jens Fänges konst har ofta fått mig att tänka på Georgio de Chirico, och visst finns väl ett släktskap mellan Fänges målningar och Chiricos när det gäller surrealismen och det drömlika?

På utställningen ”Drömmarna” på Bonnierskonsthall har Fänge tagit ett rejält steg framåt. Det är hela rumsinteriörer, bild på bild, återanvändning av delar från tidigare verk i nya kompositioner, tredimensionella effekter genom utsågade former som lagts på målningarna. En del föremål – en skeppsmodell, vattenpipor får också vara med.


Jens Fänge, rumsinteriör
De Baertlinglika stora trianglarna bildar bakgrund till målningarna. Denna vägg vetter mot de stora fönstren mot gatan.

Jens Fänge, rumsinteriör

Jens Fänge, rumsinteriör

Jens Fänge: ”Förvandlingar”, 2013

Foto av målning eller rumsinteriör? Det är lätt att bli förvillad på Fänges utställning, och det är förstås meningen.


Jens Fänge: ”Drömmarna”, 2018

Jens Fänge: ”Search Party”, 2016

Jens Fänge: ”Between his cry and the elements” 2018

Jens Fänge: ”Sömnen” 2014


Jens Fänge: ”The hours before” 2016
I förgrunden Olympia Le-Tans tolkning av ”The hours before” på en jacka

Så kul att se en utmärkt utställning med ”otidsenligt” men strålande fint måleri just på Bonnierskonsthall. Man kan ju hoppas att det är ett tecken på konstvärldens tillnyktring och att vi framöver slipper lite av samtidskonstens vanliga skräphögar.

Johanna Persons recension i SvD 20180309: Jens Fänges värld som att trilla ner i Underlandet

Nils Forsberg i Expressen: Hans målningar är helt fantastiska

Se även referat från vernissagen av Jenny på Kulturdelen

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | Lämna en kommentar

Thielska Galleriet: ”Japonism hos Rackstadkonstnärerna 1880-1920″

Japansk konst och konsthantverk har påverkat konstnärer i västerlandet åtminstone sedan mitten av 1800-talet. Den utmärkta utställningen på Thielska Galleriet ”När Japan kom till Värmland. Japonism hos Rackstadkonstnärerna 1880–1920″ vill visa hur denna påverkan kunde ta sig ut. Jag tycker det lyckas väl. Utställningen är inte stor och omfattar bara ett fåtal konstnärer i Rackstadgruppen, men nog kan man se ett släktskap med japansk konst.
Japan finns också representerat på utställningen med både bilder och några fantastiska hantverksprodukter som netsuke, ett slags bältesspänne och inro, en liten dosa för t ex tobak.


Gustaf Fjaestad: ”Rinnande vatten”, 1908″


Gustaf Fjaestad ”Månskenseka”, 1906

Gustaf Fjaestad ”Berghällar i månsken”, 1906

Gustaf Fjaestad är Rackengruppens mest kände konstnär. Han har kallats ”rimfrostens mästare” för sina många målningar med vintermotiv. Han finns turligt nog ganska väl representerad också på Thielskas permanenta utställning.


Bror Lindh: ”Moln”, 1906


Bror Lindh: ”Körsbärsgren”, 1910-tal


Maja Fjaestad ”Sol på gärdesgården”, träsnitt, uå

Maja Fjaestad ”Gammal lada”, träsnitt, 1921


Maja Fjaestad: ”Blåöga”, akvarell, uå”


Hiroshige Ando ”Betjänter bär unga flickor över floden i bärstolar”, träsnitt, uå

Kitagava Utamaro ”Änkan från Asahiya”, träsnitt, 1795-96

Recension av Dan Backman i SvD 20180305: ”Föregångaren till vår tids Japanvurm låg i Värmland

Andra bloggar om , , , , , , , , ,

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar

Iván Grünewald på Waldemarsudde

I samband med den fina utställningen med Sigrid Hjertén på Waldemarsudde så fick även sonen Iván Grünewald (1911-1996) en egen liten utställning i samma lokal. Så bra att få se något av denne intressante, men för mig okände konstnär.


Iván Grünewald: ”Under bordet”, 1957″


Iván Grünewald: ”Ikaros fall”, 1991

Iván Grünewald: ”Treenighet”, 1988

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | 2 kommentarer

Sigrid Hjertén – En mästerlig kolorist på Waldemarsudde

Sigrid Hjérten (1885-1948) är uppenbarligen en av de mest betydelsefulla i svensk konsthistoria, det tycker jag framgår av utställningen på Waldemarsudde ”Sigrid Hjertén – En mästerlig kolorist”. Hon var expressionist och visst var hon också en stark kolorist, det lyser om målningarna, och så även om de (ganska få) verk där färgerna är lite dämpade, som den tidiga guaschmålningen med blomstermotiv längst ner på denna sida.


Sigrid Hjertén: ”Maskeradbalen”, 1916″

Jag gillar expressionismen och andra stilar under den här perioden av 1900-talet då konsten bröt ny mark och man tog ut svängarna men då färg och form ännu fick vara vackert. Något som konceptualismen under 1980- och 1990-talet satte stopp för. Fotokonst och superrealism i all ära, men det häftiga fria måleriet skapar ändå de starkaste bilderna.


Sigrid Hjertén: ”Badstrand”, 1934

Hjertén blev senare under 1930-talet psykiskt instabil och samtidigt ändrade hennes måleri karaktär. Det blev än mer uttrycksfullt. På målningen ovan ”Badstrand” blir havet gult och sanden i förgrunden får en blå skugga. Ännu friare och kanske vildare blir uttrycket i målningen nedan.


Sigrid Hjertén

Det är svårt att välja ut favoriter på en så här stor utställning där så mycket är fantastiskt bra, så det får bli ytterligare några slumpmässiga exempel:


Sigrid Hjertén

Sigrid Hjertén


Sigrid Hjertén

Sigrid Hjertén var gift med Isaac Grünewald (1889-1946). De hade sonen Iván Grünewald (1911-1996). Som jämförelsematerial finns på utställningen också med några målningar av Isaac, som ofta själv framhöll att Sigrid var den bästa konstnären av de två. Iván som också var konstnär finns representerad med en egen liten utställning.

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar

Bloggen fyller 13 år

Min blogg har idag den 7 februari 2018 inträtt i tonåren! Hela 13 år har den rullat på sedan 7 februari 2005. Otroligt!

Vi firar jubiléet med en bild.


Vinter i Hagaparken

Andra bloggar om , , ,

Publicerat i bloggning | 4 kommentarer

Anthony Doerr: ”Ljuset vi inte ser”

En intuitiv skildring av andra världskriget kallar förlagsreklamen denna bok och det ligger förstås något i det. Den blinda Marie-Laure upplever kriget genom alla sinnen utom synen. De korta kapitlen växlar snabbt i tid och plats fram och åter, och mellan två skilda historier om huvudpersonerna Marie-Laure LeBlanc och Werner Pfennig, men till slut knyts berättelsen ändå ihop.


Anthony Doerr: Ljuset vi inte ser
Bookmark pocket 2016, 595 s. ISBN: 9789187441769

Man förväntar att de två unga på något sätt ska mötas. Marie-Laure i Saint-Malo med sin äldre släkting Étienne, hushållerskan Manec och sin försvunne far, låssmeden. Och så den föräldralöse Werner uppvuxen i Ruhrområdets gruvdistrikt, som hamnar i en skola för begåvade pojkar, där han får utveckla sitt intresse för radioteknik, men också uppleva den sadistiska miljön. I armén blir han senare en av fem soldater i en liten rörlig grupp med uppgift att pejla in motståndsrörelsernas sändare i olika delar av de ockuperade områdena.

Imponerande är all research om diverse ämnen som bakas in i berättelsen, t ex olika fabrikat av radioapparater från tidigt 1900-tal, olika typer av snäckor och andra vattenlevande varelser, olika sorts ädelstenar och hur man skiljer falska från äkta. Hit hör också förmågan att skildra stämningen under kriget både hos civila och hos militären – och mot slutet av kriget den ökande misären, bristen på allt.

Till dramaturgin hör också fanjunkare von Rumpels jakt efter gömda dyrbarheter som långsamt leder honom mot den blinda Marie-Laure. Det är en ytterst skickligt skapad berättelse med ett suveränt språk och stark närvarokänsla – lite förvånande med tanke på de snabba förflyttningarna i tid och rum mellan de korta kapitlen. Men upplägget fungerar och boken lämnar en lång eftersmak.

Adlibris, Bokus

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i böcker | Lämna en kommentar

Majgull Axelsson: ”Jag heter inte Miriam”


Majgull Axelsson: Jag heter inte Miriam
Bromberg pocket 2015, 457 s. ISBN: 9789173376983

Ruggigaste och kanske sannaste skildringen av livet i tyskt koncentrationsläger jag läst, trots att det är fiktion. Kanske beror det på att det är upplevelsen som är i fokus, inte bara fakta. Starkt och gripande och dessutom bra research om Auschwitz och Rawensbrück – livet i lägren, SS-personal och övriga lägervakter, rekvisita, de olika kategorierna av fångars ställning i lägren; judar, zigenare, politiska, kriminella, bibelforskare osv. Sådana detaljer tycker jag ger närvarokänsla och skapar ett slags trovärdighet även i skönlitterära berättelser. Lägerpersonalen och medlöparna skildras med en vidrig råhet som gör att de känns äkta. En plats där alla kämpar för överlevnad ger inte stort utrymme för medkänsla, men den finns också.

Men berättelsen innehåller mer än så, det handlar också om tiden efter kriget, flyktingens mottagande och liv i det nya landet; kulturkrockar; om saker man måste tiga om; om relationer och livet i Nässjö på 1940-talet. Zigenarnas ställning i Sverige på 1940-talet. Minnena från lägren varvas med Miriam som äldre änka efter ett långt och bra liv i Sverige, men ännu med den outtalade hemligheten bevarad. Skulle hon våga avslöja den för sina yngre anförvanter?

Jag har inte läst något tidigare av Majgull Axelsson, men det är lätt att förstå att hon är en av Sveriges populäraste författare. Skriva kan hon.

Adlibris, Bokus

Andra bloggar om , , ,

Publicerat i böcker | Lämna en kommentar