Linus Jonkman: ”Introvert. Den tysta revolutionen”

Tidigare i livet har jag periodvis intresserat mig för psykologisk typologi, om det nu är den rätta beteckningen. Men varken Kretschmer, Meyer-Briggs eller någon annan klassifikation av människors psyke har egentligen gjort mig särskilt mycket klokare. På senare tid har det skrivits en del om introvert kontra extrovert personlighetstyp, en indelning som faktiskt har fått det att gå upp ett ljus för mig. Världen idag, i varje fall västvärlden (utom Japan och Finland), är nämligen totalt dominerad av och anpassad för den extroverta personlighetstypen.

Jag läste med intresse några artiklar om introverta i SvD förra året men det var först efter Therese Bohmans artikel i Expressen 5 maj i år som poletten trillade ner. Artikeln fick mig nämligen att läsa Linus Jonkmans: ”Introvert. Den tysta revolutionen”.


Linus Jonkman: ”Introvert. Den tysta revolutionen”
Forum 2013, 243 s.
ISBN13: 9789137140483

Att vara inåtvänd är ingen sjukdom, det är en personlighetstyp med egenskaper som jag tydligen delar med 25-30% av världens befolkning. Det har med samhällsklimatet att göra hur extroverta respektive introverta värderas. Tidigare, under 1940-1950-talen och dessförinnan värderades introverta egenskaper högre, sen svängde det och numera är extroversion helt enkelt normen för hur man ska vara. Men introversion är biologiskt betingat, vi som föds introverta är helt enkelt tvungna att anpassa oss till den extroverta världen för att kunna fungera i samhället. Det är inte alltid så enkelt.

Introverta är statistiskt sett intelligentare, mer kreativa, analytiska och troligen också effektivare inom många områden i arbetslivet. Introverta är eftertänksamma, tänker och analyserar innan de talar. Extroverta talar samtidigt (eller innan) de tänker och är mer riskbenägna. Introverta ser ofta bilder i sitt huvud, de visualiserar situationer och problem. Inte konstigt att nästan alla bildkonstnärer är introverta och de flesta överhuvudtaget som är verksamma inom kultursektorn. Introverta älskar ensamhet, stillhet, harmoni, lugn och ro, de är bra på detaljer och struktur. De är till skillnad från extroverta också ofta pessimister, men slipper på så sätt många besvikelser. De kan förefalla ha en ogenomtränglig mask som döljer deras tankar och gör dem svåra att lära känna, men de är varken blyga, tråkiga eller arroganta, ofta är de passionerade människor. Introverta ogillar grupparbete, kallprat, kontorslandskap, oväntade och överraskande förändringar, arbetar helst självständigt och träffar människor i mindre grupper hellre än på stora mingelpartyn.

I den eviga frågan om arv eller miljö betyder mest för personlighetsutvecklingen beskriver författaren kortfattat utvecklingen från teorin om det oskrivna bladet till nästa teori som går ut på att DNA formar hela personligheten. Numera är tydligen den populäraste teorin att vi präglas av både arv och miljö och en tredje komponent, det fria valet.

Jonkman ger en hel del rätt dråpliga exempel på hur såväl introverta som extroverta kan bete sig, deras respektive styrka och svagheter. Boken hämtar många exempel från författarens eget liv och erfarenheter, både privat och inom yrkeslivet. En del överraskningar får man. Enligt mätningar som gjorts är de bästa försäljarna av blandtypen ambivert, näst bäst är de introverta och sämst extroverta. Introverta har nämligen förmågan att lyssna.

I platsannonser nämns numera ofta ordet extrovert, men aldrig någonsin introvert. I skolan premieras extroverta genom grupparbeten, krav på att kunna argumentera, diskutera, förhandla, presentera osv. Gårdagens nördar som kunde få toppbetyg genom att prestera bra på skriftliga prov är idag som bortblåsta.

Boken är insiktsfull men lättläst och bitvis rolig att läsa, inte minst genom de drastiska men målande exempel som ges på de olika personlighetstyperna.

Jag har inte hunnit läsa Susan Cains bok ”Quiet, the power of introverts in a world that can’t stop talking” ännu, men ser nu att den precis har kommit ut i svensk översättning. Kanske jag återkommer till den senare.

Andra bloggar om , , , , ,

Posted in böcker | Leave a comment

Det postmoderna tillståndet

Sanna Rayman i SvD går från klarhet till klarhet. På en ledare i söndags 19 maj med titeln ”Det postmoderna tillståndet i journalistiken” kommenterar hon Uppdrag granskning som sändes i SVT 1 den 15 maj.

Jag tror knappt jag sett ett enda av programmen i Uppdrag granskning i sin helhet, men så blev det ändå den 15 maj då programmet hade presentationstexten: ”Integrations- och flyktingdebatten blir allt mer polariserad. Hur påverkas journalister av sina egna uppfattningar om hur samhället bör se ut?”. Det var verkligen en levande illustration av postmodernismen. Sanningen är nämligen avskaffad numera, tydligen så också inom journalistkåren. Det var beklämmande att se hur de intervjuade journalisterna vred sig som maskar för att motivera varför personligt tyckande kan ersätta sanning i media.

Sanna Rayman tar upp den franske filosofen Jean-Francois Lyotard, som ersatte den generella sanningen med partiella, subjektiva eller individuella sanningar. Den absoluta sanningen är naturligtvis svår att hitta idag. Men i min värld är 2+2 fortfarande =4. I Sveriges radio reportern Randi Mossige-Norheims liksom programchefen Helena Olssons värld kan 2+2 tydligen bli 5 eller 3,7 eller 20 och kanske till och med 4 beroende på hur det passar in i den egna världsbilden. Samma sak med Norrbottens Kurirens Mats Ehnbom. Att Aftonbladets Martin Aagård också tummar på sanningen är väl mindre förvånansvärt. Få läskunniga tar väl den tidningen på allvar.

Jag har haft problem med den här postmodernistiska verkligheten och de franska filosofer som av någon anledning för många människor fortsätter att sätta agendan för hur världen ska uppfattas. Lyotard med upphävandet av sanningen och ”den stora berättelsen”, Focaults maktdiskurs, Derridas dekonstruktion osv. Det är väl fullt tillåtet att riva ner om man har något bättre att komma med i stället. Men vad är detta bättre i så fall?

För min del började det postmodernistiska problemet med DN-kritikern Jessica Kempes rasbiologiska lamentationer under figurationsdebatten för några år sedan. Att måla i klassisk figurativ tradition tolkades enligt Kempe i skumma politiska termer. Den debatten har lyckligtvis avsomnat nu. Man får fortättningsvis måla hur man vill.

En annan underlighet som jag antar har kopplingar till postmodernismens flexibla hållning till sanningen är genusdiskursen. Ideologin om den patriarkala könsmaktsordningen som vilar på bräcklig vetenskaplig grund men ändå har tillåtits invadera både myndigheter, forskning och media. Och så naturligtvis invandringen, integrationen och förbudet att problematisera eller ens diskutera ämnet. Att journalistkåren är politiskt snedrekryterad är ju bekräftat genom undersökningar. Men inte heller det borde vara något stort problem om journalister vore lite mer professionella och ideologiskt okorrumperade. Så verkar inte vara fallet.

Andra bloggar om , , , , ,

Posted in allmänt, historia - samhälle | 4 Comments

Jean-Christophe Spinosi på Konserthuset

Lördagens konsert med Filharmonin på Konserthuset under ledning av franske dirigenten Jean-Christophe Spinosi var en trevlig överraskning. På programmet stod Sjostakovitj Kammarsymfoni c-moll, Schubert Symfoni nr 8 ”Den ofullbordade” och Haydn Symfoni nr 82 ”Björnen”. Jag hade bara hört Schuberts ofullbordade tidigare, och den blev också den musikaliska höjdpunkten.

På “Konsertkvarten” innan föreställningen gavs en mycket bra introduktion till programmet. Sjostakovitj Kammarsymfoni beskrevs som ett slags testamente där kompositören redovisade sitt liv. Inbakat i musiken fanns brottstycken bland annat ur några av Sjostakovitjs tidigare symfonier. Stycket lät lite ödesdigert men det var bra musik.

Det finns olika teorier till varför Schuberts 8:e symfoni aldrig fullbordades. I varje fall var de två satserna som spelades en stark upplevelse under Spinosis ledning. Den mannen fick synbarligen göra nytta för dirigentarvodet. Jag satt mitt emot honom på körläktaren och blev smått hypnotiserad av hans livliga och inlevelsefulla dirigerande. Varje nyans, varje liten fjöjtstämma avspeglade sig i hans dirigerande. På något sätt förhöjde det musikupplevelsen, han hade verkligen orkestern med sig. Från livligt crescendo till en knappt hörbar viskning, så som i Schuberts ofullbordade, verkade ljuda fram direkt ur dirigentens fingrar. De väl markerade pauseringarna var också effektfulla.

Under Haydens “Björnen” utvecklades Spinosis livliga gestikulerande till näst intill clowneri. Han interfolierade symfonin med handklappning, klapp på kinder och bröst, men på ställen som passade perfekt in i stycket. På slutet anknöt han till Haydns komiska ådra och lurade publiken tre gånger genom att vända sig om och ta emot applåder innan stycket var slut. Men publiken var med på noterna, stående ovationer. Spinosi ser jag gärna igen som dirigent, han sätter en personlig prägel på musiken, på ett sätt som går hem, i varje fall hos mig. Det var en mycket bra konsertupplevelse.

Andra bloggar om , , , , ,

Posted in musik | 3 Comments

Ny akrylmålning: ”20130513″


Akrylmålning ”20130513″, 46×38 cm. Maj 2013

Andra bloggar om ,

Posted in allmänt | Leave a comment

Curt Hamne på Edsviks konsthall öst

Curt Hamnes akvareller på Edsviks konsthall (t o m 20 maj 2013) är otroligt skickligt utförda. Hela utställningen innehåller ett och samma motiv – norrländska landskap, oftast vintertid och med björkar, björkar på avstånd och björkar i närbild i stort format med gula löv. Jag har tidigare imponerats av Hamnes grafik med liknande motiv. Ett urval svartvita grafiska blad och några stora blyertsteckningar finns också med på utställningen.

Något av det viktigaste i landskapsmåleriet är ljuset, kontrasten mellan ljus och skugga. Den effekten visar sig särskilt tydligt vid motljus och Hamne har mycket riktigt en viss förkärlek för motljusbilder. Och det faller förstås mig särskilt i smaken.

Utställningen är stor, kanske lite onödigt stor i förhållande till det enahanda motivet – norrländska skogsbackar och björkstammar i närbild. Möjligen skulle bilderna komma mer till sin rätt i en aning intimare sammanhang? Men det är lätt att låta sig förföras av den skickliga akvarelltekniken och svårt att se sig mätt på de sanslöst vackra landskapen. Jag ser det som nutida romantiskt måleri. Mycket bra.

Andra bloggar om , , , , , , ,

Posted in konst, samtidskonst, utställningar | 2 Comments

Ny akrylmålning ”20130429″


Akrylmålning ”20130429″, 46×38 cm. April 2013

Jag provade att invertera färgerna från bilden på föregående bloggpost. Det blev en del oplanerat kladd beroende på att jag testade gränserna för vad den självhäftande plastfilm som jag använt som maskering tålde.

Andra bloggar om ,

Posted in mina bilder | Leave a comment

Ny akrylmålning ”20130420″


Akrylmålning ”20130420″, 46×38 cm. April 2013

Andra bloggar om ,

Posted in mina bilder | Leave a comment

Ny akrylmålning ”20130416″


”20130416″ ca 30×40 cm. April 2013

Andra bloggar om ,

Posted in mina bilder | Leave a comment

Gerhard Richter Painting

Då och då dyker det upp filmveckor eller serier med utländsk europeisk film på Stockholms kvalitetsbiografer. Det är förbluffande ofta filmer i världsklass som av outgrundlig anledning inte anses gångbara på den ordinarie biografrepertoaren. I Stockholm finns lyckligtvis Sture, Zita, Grand, Victoria och Bio Rio som visar vuxenfilm för oss som börjar växa ifrån biljakter, slagsmål och seriemöradare på bio. Just nu visar Goethes filmklubb för en billig penning tyska filmer med engelsk text på Sture.

Jag missar de första filmerna i serien men den som jag lyckas ta mig iväg för att se var också ett absolut måste. Gerhard Richter Painting är en dokumentär av Corinna Belz från 2011 och jag förväntade mig ingen större publiktillströmning till en film med så smalt tema. Men det var absolut fullsatt i salongen.

Gerhard Richter har en gedigen grundutbildning i östtyskt socialrealistiskt måleri från akademien i Dresden så han kan sina saker fastän det knappast var den typen av konst han längtade efter. Akademieleverna fick inte ens tillgång till böcker med västerländskt måleri efter impressionisterna eftersom sådan konst ansågs spegla borgerlig dekadens, med undantag för Picasso som hade kommunistsympatier och vars konst därför var godkänd. Richter lämnade DDR 1961.

Det jag gillar mest hos Richter är just bredden i måleriet, han klarar alla stilar. Det får man i filmen glimtar av från utställningen i London med hans porträttmåleri. Några porträtt med modellen avbildad från ryggsidan får mig att tänka på Cecilia Edefalk.

Filmen handlade annars mest om hans arbete i ateljén med abstrakt ”skrapmåleri” där han använder breda rakor av plexiglas med handtag som han drar över de jättelika dukarna, varav ofta två dukar är på gång samtidigt. Två assistenter och en sekreterare hjälper till i den stora ateljén.

Man får ta del av hans reflexioner inför sitt eget pågående måleri, hans tveksamhet och obeslutsamhet om hur gå vidare med en målning. Kul inhopp några gånger av hans assistenter: “Om man råkar säga ett en målning ser färdig ut kommer han troligen att börja måla om den”. Så skedde också med två nästan helsvarta stora målningar som i stället blev nästan helt vita. Men han gör intryck av att vara en ganska ödmjuk och sympatisk person. En stor del av filmen visade hans arbete i ateljén rent praktiskt, inklusive hans dialog med sig själv eller med intervjuaren som man aldrig får se. Tempot är långsamt, och filmen ger framför allt utrymme åt själva målningarna, inte så mycket försök till analys eller utsvävande associationer. Bilderna är sig själva nog. Filmen gjorde i varje fall på mig ett starkt bestående intryck.

Filmen gjordes mellan 2009-2011 då Gerhard Richter som föddes 1932 alltså var närmare 80 år men han såg ut att vara i utmärkt form och arbetade hårt hela dagarna. Han har en föredömligt välordnad hemsida inklusive en utförlig biografi.

Andra bloggar om , , , ,

Posted in film, konst, samtidskonst | 1 Comment

Ny akrylmålning ”20130413″


”20130413″ ca 46×38 cm. April 2013

Andra bloggar om ,

Posted in mina bilder | 2 Comments

Ny akrylmålning ”20130408″


”20130408″ ca 46×38 cm. April 2013

Andra bloggar om ,

Posted in allmänt, mina bilder | Leave a comment

Ny akrylmålning ”20130402″


”20130402″ ca 46×38 cm. April 2013

Inspirationen kommer från detta akvarellcollage.

Andra bloggar om ,

Posted in mina bilder | 2 Comments