Fredmans begravning med Romeo & Juliakören på Dramaten

Fredman står lik och vännerna samlas. I Bellmans värld är livet och döden grannar och Fredmans begravning blir en balansakt i rusets irrgångar. I dödens vitöga skymtar livets passion, plåga och komik genom Bellmans musik och texter.

En enda föreställning av denna uppsättning med Fredmans begravning på Dramatens stora scen i vår med Romeo & Juliakören. Det måste bli fler!

Ett tjugotal av Bellmans sånger framfördes, en del av de välkända och desto fler för mig okända verk, vissa som deklamationer av texten. Musikerna verkar succesivt ha blivit fler, eller snarare är det väl körmedlemmarna som ibland plockar fram instrument.

Att i temat begravning i vanlig ordning blanda in körens finstämda humor orsakade inga problem. Den enkla eller egentligen obefintliga scenografin fungerade utmärkt. Kostymeringen – i början svart, senare vit såg ut att vara väl tidsanpassat 1700-tal och damernas coiffurer likaså.

Sång och musik som vanligt strålande. Kören har sjungit enstaka Bellmansånger tidigare vid något tillfälle tror jag men nu blev det en hel föreställning, visserligen löst sammanhållen handling, men med Bellmans ande hela tiden närvarande. Glädjefyllt och gripande om vartannat, alltid berörande. Så bra!

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i musik, scen och teater | Lämna en kommentar

Ny akrylmålning: ”20170513”


Akrylmålning ”20170513” 27×23 cm

Andra bloggar om ,

Publicerat i mina bilder | Lämna en kommentar

Passioner på Musikaliska med kammarorkestern O/Modernt

Onsdag 26 april gavs det Passioner på Musikaliska med kammarorkestern O/Modernt under Hugo Ticciati, rejält förstärkt med stråkelever från Lilla Akademien. För min del bland det bästa jag hört på Musikaliska. Så mäktigt och gripande att höra Arvo Pärts Tabula Rasa live och Cantus in memory of Benjamin Britten då orkestern förstärktes med ytterligare, ännu yngre musikanter. Så bra! Det måste ha varit närmare hundra unga musiker på scenen. Och spela kunde dom! I mina öron perfekt. Härligt kraftfullt bakgrundsvibrato och två suveräna violinister, Ticciati och gästsolisten Priya Mitchell som spelade de intrikata violinstämmorna. Suggestivt.


Konserten inleddes med Polyptyque från 1973 av Frank Martin. Till detta kom också musik av Hildegard av Bingen ”O Vis Eternitatis” till saxofon o strupsång av Hayden Chisholm. Samt extrainsatt armenisk folkmelodi på piano med Marianna Shirinyan. Musikaliska har alltid spännande program.

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i musik | Lämna en kommentar

Svante Nordin: ”Winston : Churchill och den brittiska världsordningens slut”

Winston Churchill är förstås mest känd som krigsledare under andra världskriget men Svante Nordins bok ”Winston” ger en betydligt mångsidigare bild av Churchill. Egentligen är det fårvånansvärt mycket författaren lyckas få med på femhundra textsidor, för Winston Churchill (1874-1965) levde ett långt och innehållsrikt liv.


Svante Nordin: ”Winston : Churchill och den brittiska världsordningens slut”.
Atlantis Pocket, 2015.543 s.

Boken börjar med släkthistorien, Winston har ju själv skrivit om t ex John Churchill, 1st Duke of Marlborough (1650-1722) i fyra band ”Marlborough, His Life and Times” och även en biografi över sin far Lord Randolph Churchill, 1906, som stod honom nära men dog redan 1895, bara 45 år gammal. Sin egen ungdom skildrade Winston i My Early Life. Han skrev mängder av böcker, inte minst om de båda världskrigen där han själv spelade en framträdande roll. Han tilldelades Nobelpriset i litteratur 1953.

Winston var svag i skolan. I stället för universitetsstudier fick han söka till officersutbildning vid Sandhurst. Första försöket misslyckades och vid det andra hade han inte tillräckliga resultat för att komma in vid infanteriet, men kom i stället in vid kavalleriet.

Som 24-årig löjtnant deltog Churchill i en av historiens sista kavalleriattacker i gammaldags stil i nuvarande Sudan vid Omdurman 1898. Han skildrade attacken i ”Kriget vid floden”:

Kollisionen var fruktansvärd. Nära trettio lansiärer, män och hästar, och minst 300 araber slungades över ända. Chocken var bedövande å ömse sidor, och under kanske tio förunderliga sekunder tänkte ingen enda på sin fiende. Skrämda hästar gnäggade i vimlet, omskakade och mörbultade karlar låg i högar och försökte arbeta sig upp på fötter igen, omtöcknade och förvirrade.

Efter en spektakulär rymning ur krigsfångenskap under Boerkriget i Sydafrika blev Churchill något av en folkhjälte. Det var förstås till god hjälp för honom när han ställde upp som konservativ i Valkretsen Oldham 1900 och erövrade en plats i underhuset. Valet fördes i boerkrigets tecken. För Churchill gällde det att understödja regeringens mandat att föra kriget till seger. Rent allmänt delade Churchill en patriarkal syn på de ”färgade” befolkningarna, men han delade inte boernas nedlåtande inställning till de svarta. I ”London to Ladysmith” berättar han om sina dispyter med boerfångvaktarna under sin tid som krigsfånge.

Winston var frihandelsvän och fann sig alltmer obekväm i det konservativa lägret där man under Joseph Chamberlains ledning gick i en alltmer protektionistisk riktning. Till slut drog han konsekvensen av sitt förhållande till de konservativa och den 31 maj 1904 ”korsade han golvet” och slog sig ner bland den liberala oppositionen i stället för på regeringsbänken. Hans närmaste vapendragare blev nu och för tjugo år framåt Lloyd George. Valet 1906 till underhuset blev en jordsskredsseger för liberalerna. Churchill kom att beträda flera olika ministerposter.

Det brittiska imperiet, världens största politiska enhet, var av stor betydelse för världens handelsförbindelser och inte bara för Storbritannien, det bidrog också till en relativt fredlig period under senare delen av 1800-talet. Några alternativ fanns inte heller, USA med sin isolationism var varken intresserat eller moget att ta över något ledarskap. Det skulle ändra sig så småningom, då Storbritannien med sitt sönderfallande imperium utmattat av krig tvingades tillbaka.

12 september 1908 gifte sig Churchill med Clementine Hozier. Han kommenterade äktenskapet i den sista meningen i sin självbiografi ”My Early Life”: ”Snart uppstod beskattningsfrågor som kom att bereda mig nya svårigheter och upptog mina tankar och krafter, åtminstone till i september 1908, då jag gifte mig och sedan levde lycklig i alla mina dagar.” I äktenskapet föddes fem barn: Diana, f 1909, Randolph, 1911, Sarah 1914, Marigold, f 1918, d 1921 och Mary, 1922.

Ankomsten av första barnet Diana fyllde honom med stolthet.

”Är det ett sött barn” Frågade Lloyd George.
”Det sötaste jag någonsin sett” svarade den stolte fadern.
”Lik sin mor antar jag” sade Lloyd George.
”Nej sade Churchill ”Hon är en avbild av mig”

Å andra sidan brukade Churchill säga: ”Alla bebisar liknar mig”

Det saknades verkligen inte förvarningar om det första världskrigets ankomst, byggandet av allianser mellan stormakter, den gigantiska rustningsindustrin och Agadirkrisen. Churchill hörde i det längsta till den pacifistiska flygeln, men hans inställning ändrades runt 1911 då han blev utsedd till Marinminister med ansvar för flottan, det viktigaste verktyget i den brittiska vapenarsenalen.

Kanske var det Schlieffenplanen som fällde avgörandet för Storbritanniens intåg i första världskriget och därigenom fick vågskålen i styrkeförhållandena att väga över till Tysklands nackdel. Den tyska krigsplanlägningen utformad av generalfältmarskalk Alfred von Schlieffen innebar tysk gemommarsch genom Belgien för att komma åt Frankrike. Men Storbritannien hade garanterat Belgiens oberoende och neutralitet. Nu tvingades Storbritannien in i kriget. Uppslutningen i det brittiska kabinettet blev nästan enhällig.

Det förödande ställningskriget på västronten, utnötningstaktiken, borde enligt Churchill ersättas av en mer dynamisk och överraskande manöverkrigföring. Churchills plan gick ut på att forcera Dardanellerna för att erövra eller hota Konstantinopel, huvudstad i Turkiet som trätt in i världskriget på tysk sida. Tanken var att en sådan kringgående rörelse skulle hjälpa Ryssland att ta centralmakterna i ryggen. En landstigning vid Galippoli företogs i april 1915, men misslyckades med omfattande brittiska förluster utan att göra tyskarna någon skada. De konservativa begärde Churchills huvud på ett fat. Han fick sparken ur regeringen och tillbringade ett halvår som bataljonschef på västronten. Av den brigad han utlovats blev intet. Churchill skulle aldrig komma att acceptera ”västfrontsskolans” resonemang. I ”The World Crisis” försvarade han Dardanellkampanjen och polemiserade mot anhängarna av utnötningstaktiken.

1 juni 1917 återinträdde Churchill i regeringen, nu som ammunitionsminister, efter fredsslutet som krigsminister och flygminister. Han hade under tiden lärt sig flyga.

Tysklands nederlag och slutet på kriget i november 1918 kom plötsligt. Det var framför allt USAs intåg i kriget med outtömliga resurser av manskap och pengar som fått Tysklands krigsledning att inse det hopplösa i fortsatt kamp. Storbritannien stod på segrarnas sida men segern var ihålig, med 745000 döda hade Storbritannien förlorat 9 % av alla män under 45 år. Därtill kom 1,6 miljoner män med krigsskador. Landets elit hade drabbats hårt. Av 14561 Oxfordstudenter hade 2680 dödats. Storbritannien hade också ådragit sig en väldig krigsskuld till USA.

Churchill var pessimistisk, i ett valtal 11 november 1922, fyra år efter krigsslutet, talade han om 1900-talets första 20 år som en lång rad av katastrofer. Vid sidan av krigets barbari var det den ryska oktoberrevolutionen som förmörkade bilden. Bolsjevismen var den första av de totalitära riktningar som på sikt skulle omintetgöra utsikterna till varaktig fred. Ur boljsevismen skulle fascism och nationalsocialism födas, de första stora exemplen på civilisationssammanbrott som hade sin förutsättning ur världskriget. Churchills varningar klingade dock ohörda nu liksom senare under 1930-talet. Han kom att betraktas som en olyckskorp och krigshetsare, en Don Quijote i kamp mot väderkvarnar.

1924 blev Churchill återinvald i parlamentet, nu åter som konservativ. Han motsatte sig med kraft det stöd som liberalerna under mellanperioden hade givit den första Labourregeringen. Han ansåg att socialismen borde bekämpas kompromisslöst. Han blev finansminister i den nya regeringen, en post som han behöll till 1929.

Appeasement – avspännings- eller eftergiftspolitik var den term som blivit betecknande för Storbritanniens politik gentemot Hitlertyskland. Politiken gick helt enkelt ut på att undvika krig. Churchill var kritisk till denna politik. I ”The Second World War” skrev han ”Ännu 1934 och kanske ännu senare kunde Tysklands upprustning ha stoppats utan förlust av ett enda människoliv”. Eftergiftspolitiken bars till en del upp av kritk mot Versaillesfredens krigsskuldsparagraf. Nationalekonomen J M Keynes hade i ”The Economic Consequenses of the Peace” (1919) beskrivit villkoren som orättvisa. Diplomaten och politikern Harold Nicolson betecknade i ”Peacemaking 1919″ (1933) fredsförhandlingarna som förnedrande för den moraliska rättskänslan.

Churchills budskap att ett nytt världskrig endast kunde undvikas genom kraftig upprustning och stenhård realpolitik var inget som tilltalade en fredsälskande demokratisk väljarkår. Först när det bevisats omöjligt att komma tillrätta med Hitler genom diplomati ändrade britterna inställning. Nu ville man att Churchill skulle tas in i regeringen. Premiärminister Neville Chamberlains appeasementpolitik hade misslyckats. Tyskland och Sovjetunionen delade Polen emellan sig. Dagen för den brittiska krigsförklaringen den 3 september 1939 inbjöds Churchill att återta sin gamla plats som marinminister.

Efter Tysklands invasion av Norge beslöts att sända brittiska och franska trupper till Narvik och Trondheim. Operationen som leddes av Churchill misslyckades och de allierades trupper drogs tillbaka från Trondheimsområdet i början av maj 1940. Trots att Churchill liksom vid operationen vid Dardanellerna 1915 haft huvudansvaret blev konsekvenserna för honom personligen helt annorlunda den här gången. Efter en debatt i underhuset om krigföringen den 7 maj blev följden att Chamberlain avgick som premiärminister och ersattes av Churchill.

Det var ingen tacksam uppgift som Churchill nu åtagit sig som premiärminister och krigsledare. Frankrike hade besegrats och ockuperats av Tyskland. England ensamt hade inga som helst möjligheter att vinna kriget mot Tyskland. Den enda möjlighet som återstod var att dra in ett ovilligt och illa förberett USA i kriget. Churchill höll nu ett av sina berömda anföranden i underhuset: ”Slaget om Frankrike är över. Jag väntar på att slaget om Storbritannien ska börja. På utgången av det slaget beror den kristna civilisationens existens. —- Må vi därför ta oss samman inför våra plikter och uppträda så att även om det brittiska imperiet och dess samvälde varar i tusen år kommer människor att säga. ”Detta var deras stoltaste stund”

Churchill lyckades i häpnadsväckande utsträckning mobilisera motståndsviljan hos den brittiska befolkningen. Han avvisade bestämt Hitlers fredsanbud och diplomatiska framställningar från USA, Vatikanen och Sverige. Han instruerade utrikesdepartementet att klart och bestämt svara att ”kriget skulle fortsätta tills hitlerismen är definitivt krossad och världen befriad från den förbannelse som en ond människa dragit över den”

Här finns anledning till en kontrafaktisk spekulation. Kanske hade det varit möjligt för Storbritannien att sluta fred och bevara något av sin självständighet. Men kvar fanns kriget mellan Tyskland och Sovjet som ännu inte börjat. Kunde Sovjet ha vunnit det kriget utan de allierades hjälp? I så fall hade vi haft ett sovjetiskt Europa, i stället för ett nazistiskt, vilket väl knappast gjort någon skillnad? De allierade kom naturligtvis att ta med sådana spekulationer i beräkningen.

Tiden stod inte på Hitlers sida menade Churchill. Segern skulle komma till britterna förr eller senare om man bara kunde hålla ut. Den 7 december 1941 anföll Japan den amerikanska flottbasen vid Pearl Harbour. Churchill fick efter ett telefonsamtal med Roosevelt detta bekräftat och förklarade Japan krig. Några dagar senare förklarade Hitler krig mot USA. Med USAs deltagande i kriget tedde sig segern för Storbritannien nu säkrad, men i vilken form? Storbritanniens och USAs allierade Sovjetunionen skulle med tiden bli den starkare och dominerande partnern.

Bokens kapitelrubrik är talande: ”1942 – året när imperiet förlorades”. Hong Kong, Burma och södra Malaya föll i Japanernas händer. Den 15 februari 1942 föll Singapore för en underlägsen Japansk styrka. I nordafrika föll Tobruk den 20 juni för Rommels styrkor. En Rommelfeber bredde ut sig i arabvärlden. Ali Abu alias Adolf Hitler hyllades. Krigslyckan i nordafrika vände dock hösten 1942 efter slaget vid el-Alamein.

I augusti 1942 träffade Churchill Stalin för första gången i Moskva. De skulle komma att mötas vid fem tillfällen. Roosevelt och Churchill träffades nio gånger. Stalin krävde omedelbart öppnandet av en andra front mot Tyskland, något som dock skulle dröja till juni 1944 och invasionen i Normandie.

I februari 1945 träffades de tre krigsledarna Stalin, Churchill och Roosevelt i Jalta på Krim. Mötet gav senare upphov till myter och konspirationsteorier om hemliga beslut. Men inget beslutades på Jalta som inte redan fattats beslut om vid tidigare möten. Gunnar Hägglöf har i ”Tre män i Jalta” 1977 förklarat att det är vanligt att det efter varje fredsslut skapas en svart legend som eftervärlden kan ha att skylla sina olyckor på. Rumänien, Bulgarien, Ungern, Polen, Tjeckoslovakien, halva Tyskland hamnade nu inom den sovjetiska sfären, liksom de återerövrade Estland, Lettland och Litauen. Kommunistiska partisaner övertog med Röda armens hjälp Jugoslavien och Albanien. Maktbalansen i Europa hade inte återställts. Tysklands hegemoni över den Europeiska kontinenten var på väg att ersättas av Sovjetunionens.

När kriget i Europa var slut upplöstes den koalitionsregering som tillsatts 1940 och nyval genomfördes. Valresultatet offentliggjordes den 26 juli 1945 varvid tillkännagavs att Labour vunniten storseger. Det kom som en överrasking för Churchill. Men tendensen var klar för den som följt resultaten i fyllnadsvalen. Avgörande var en längtan efter förändring. Churcill hade svårt att dölja sin bitterhet men å andra sidan kunde han till sin efterträdare Clement Attlee överlämna ett närmast bankrutt Storbritannien, som dessutom präglades av tilltagande stormaktskonfrontation och nödvändigheten av att avveckla ett imperium.

Churchill behöll partiledarskapet för de konservativa, han skulle skriva memoarer, måla tavlor, ibland framträda i underhuset och vid utvalda tillfällen internationellt göra stasmannalika uttalanden. Sedan den första chocken efter valnederlaget lagt sig hade egentligen ingenting i denns efterkrigsvärld passat honom bättre.

En bipolär värld avtecknade sig efter krigsslutet, där Sovjetunionen med sitt nya imperium skulle stå mot USA i förbund med de västallierade länderna. Maktbalansen ersattes av en terrorbalans med kärnvapen. Trumandoktrinen 1947 som innebar USAs stöd till fria folk, Marshallplanen 1947 med stöd till återuppbyggnad av Europa, Berlinblockaden 1948 utgjorde en del av bakgrunden till bildandet av NATO 1949. Roosevelts och Trumans idéer om en liberal världsordning med frihandel utan konstlade barriärer ledde till bildandet av Bretton Woodsöverenskommelsen om frihandel, bildandet av den internationella valutafonden IMF och handelsorganisationen ITO.

PÅ 30-talet hade den ekonomiska krisen lett till protektionistisk politik, diktatur och krig. Förhoppningen var nu att även Sovjetunionen skulle ansluta sig till frihandelssystemet. Så blev det inte. Att Stalin som kunde styra sitt folk endast genom massterror skulle fungera som en ansvartagande medlem av världssamfundet var en absurd tanke. Stalin hade anledning att frukta alliansen med väst. Det politiska och ekonomiska systemet i länder som USA och Storbritannien utgjorde ett alternativ med stark attraktionskraft för befolkningen i de områden som behärskades av sovjetsystemet. Ett kallt krig låg därför i Stalins intresse. Den strategi som USA och västmakterna till slut kom fram till var containment – uppdämning av de ryska expansionstendenserna.

Churchill skulle i egenskap av ledare för de konservativa också bli oppositionsledare efter valförlusten 1945. Han skulle dock återta regeringsmakten åren 1951-1955. Vid 76 års ålder bildade han sin sista regering.

Boken är i huvudsak kronologisk, men föredömligt indelad i som regel korta kapitel med avgränsat ämnesinnehåll. Intressant är kapitlen mot slutet som behandlar t ex Churchill och Sverige där samtida svenska skribenters uppfattning om Churchill behandlas. Det finns också med kapitel om andra memoarförfattare, den officiella biografin författad av sonen Randolph, kritiska uppgörelser, Churchills försvarare och ett kapitel om konspirationsteorier.

Adlibris Bokus

Andra bloggar om , , , , , , ,

Publicerat i 1800-1900-tal, böcker, historia - samhälle | Lämna en kommentar

Ny Akrylmålning: ”20170308”


Akrylmålning ”20170308” 14,5×14,5 cm

Andra bloggar om ,

Publicerat i mina bilder | 1 kommentar

Ny akrylmålning: ”20170207”


Akrylmålning ”20170207” 31×18 cm

Andra bloggar om ,

Publicerat i mina bilder | Lämna en kommentar

Ny akrylmålning: ”20170131”


Akrylmålning ”20170131” 18×24 cm

Andra bloggar om ,

Publicerat i mina bilder | Lämna en kommentar

Idévärlden avsnitt 8 ”Nationalismen är livsfarlig”

I sista avsnittet av Svt-serien Idévärlden avhandlades nationalismen.

“Ideolog” var idéhistorikern Sven-Erik Liedman som anser att nationalism är livsfarlig, opponenter historieprofessorn Lars Trägårdh och statsvetaren Katarina Barrling. Alla bra debattörer och överhuvudtaget blev det en nyanserad och givande debatt med många facetter och utvikningar inom ämnet utan att SD behövde nämnas en enda gång.

Under den inledande intervjun där Sven-Erik Liedman fick utveckla sin syn på nationalismen, myntade programledaren Erik Schüldt begreppet “Liedmandoktrinen” med ett starkt FN i centrum. Kanske inte så realistiskt enligt opponenterna.

Katarina Barrling menade att nationalismen må vara en social konstruktion, men den är en otroligt viktig social konstruktion. Nationalism har kanske också mer att göra med religion än med ideologi.

I Sverige tar vi mycket för givet eftersom det inte varit hotat – saker som tillit, fungerande myndigheter, frihet, jämlikhet osv. Nationalstaten rymmer ett frihetsprojekt – med både individualism och lokala gemenskaper. Kanske började svensk ”nationalism” som en laggemenskap via den mytologiska figuren Torgny Lagman?

En hel del intressanta frågeställningar kom upp, dock utan att hinna slutbehandlas, för uppenbarligen är ämnet nationalism närmast outtömligt. Utan nationalgemenskapen ingen demokrati eller välfärdsstat. Men hur ska gemenskap byggas i Sverige idag? Trägårdh ville betona medborgarskapstanken i stället för “folkgemenskap”, men då måste ju medborgarna också acceptera villkoren (svenska värderingar? – demokrati, jämlikhet, frihet osv). Skolans roll i detta har försummats katastrofalt.

En hel del andra vinklingar och namn hann också passera förbi under den intressanta debatten, tyvärr utan tid för närmare behandling. Den konservativa nationalismen som under romantiken byggde på Fichte och Herder; Friedrich von Hayeks kritik mot Roosevelt; Per Albin Hanssons tankar om folkhemmet och medborgarskapet.

Jag tycker det var ett av de mest givande avsnitten i serien Idévärlden. Och så högaktuellt just nu.

Se avsnittet på Svt Play

Idévärlden del 2 ”Gör negativt tänkande oss till bättre människor
Idévärlden del 3 ”Bildningsidealets uppgång och fall

Andra bloggar om , , , , , , ,

Publicerat i film och TV, historia - samhälle, samhällsdebatt | Lämna en kommentar

Joan Miró på Waldemarsudde

Utställningen på Waldemarsudde ”Joan Miró – Vardagslivets poesi” tror jag är den första separatutställning jag sett med Miró. Ändå har han länge varit en favorit. Men jag har förstås mest sett grafik, och en del måleri där det lekfulla, poetiska tilltalar mig. Att så många fina skulpturer också finns med på utställningen blir en liten överraskning.


Joan Miró: Gestalter, fåglar, 1973


Flygande änder, Kvinna, stjärna, 1965

Gestalter, 1976

Målningen ”Flygande änder…” är utförd på en äldre landskapsmålning, nu ställd på högkant. Lite av det övermålade landskapet skymtar nere till vänster. Änderna syns också som små kryss på bilden ovan. Miró vänder sig mot det traditionella måleriets realism som anses vara tom på innebörd och därför falsk. Han ersätter originalmålningen med svarta linjer som antyder ett slags tecken. Och visst kan man tolka det som bilden av en kvinna och stjärnan finns också med, ristad med tunna streck. Att detta ”teckenmåleri” skulle ha en större innebörd än den ursprungliga landskapsmålningen kan nog diskuteras. Jag ser framför allt rytmen, kompositionen av färgfläckar och linjernas rörelse – Säkert intressantare och med större konstnärligt värde än landskapsmålningen. Men större innebörd?

Målningen ”Gestalter” är utförd på ett reklamblad. Lager på lager alltså, kontrasterna är effektfulla. Det sägs på utställningens textskärm att Miró ville upphäva måleriets dekorativa funktion och i stället utforska dess poetiska dimension. Finns det verkligen en motsättning mellan dekorativ och poetisk? Jag tycker Mirós måleri är både dekorativt och poetiskt.


Joan Miró: Den första gnistan av dagen II, 1966 (beskuren)

Miro experimenterade en hel del och använde gärna vardagsföremål. Många av hans skulpturer skapades i form av assemblage av vardagsföremål, varav en del gjöts i brons. På utställningen finns montrar med en ansamling av föremål av den typ som Mirós använde i skulpturer.









Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | 4 kommentarer

Gunnel Wåhlstrand på Magasin III

Gunnel Wåhlstrands utställning på Magasin III innehåller flera nya bilder som jag inte sett förut. Och förstås en hel del som visats tidigare, även en del som man kunnat se på auktionsvisningar. Målningarna omsätts en del, vad jag förstår till stigande astronomiska priser. Och varför inte? Varje målning kräver månader av arbete med lavering i tusch i lager på lager på ett mycket stort papper som inte kan vara precis lätt att hantera.

Hittills verkar motiven ha begränsats till familjens gamla fotoalbum och liknande äldre foton i försöken att närma sig Wåhlstrands döde far som hon aldrig hann lära känna. Motivkretsen ser nu ut att ha utvidgats en aning. Bland annat målar hon för första gången av ett foto som hon tagit själv.


Gunnel Wåhlstrand: ”Nyårsdagen”

Jag har sett ”Nyårsdagen” av Gunnel Wåhlstrand förut, men jag tycker fortfarande att den är bland de bästa bilder hon gjort. Mycket kan förstås bero på fotoförlagan som knappast kan ha tillkommit av en slump. Den är väl arrangerad med djup som skapas av skymten in i bakomliggande rum och spegelbilden till vänster. Det är en märklig spänning i bilden. Det jättelika formatet i Wåhlstrands förstorade verion i tusch förstärker förstås uttrycket.


Gunnel Wahlstrand: ”Långedrag”

Jag antar att målningen ”Långedrag” inte avviker från fotoförlagan. Bilden med de små figurerna i bakgrunden, knappt synliga här tycker jag är märklig. Människorna ser ut att vara utplacerade i en oändligt stor värld.


Gunnel Wahlstrand: ”Mother Blue”

Gunnel Wahlstrand: ”Hällkaret”

”Hällkaret” är den första bild jag sett där Wåhlstrand introducerat färg. Ytterst sparsamt visserligen.


Gunnel Wåhlstrand: ”Wave”

Trots att jag sett en rätt lång TV-dokumetär om Wåhlstrands arbete i ateljen där man får följa steg för steg hur bilderna kommer till är det svårt att förstå hur en målning som ”Wave” har skapats. Grundtekniken är förstås precis som med akvarell, att spara ut det ljusa, eller som hon själv skriver i programhäftet: ”Och jag kan fortfarande älska att man går på tå med mörkret, att man går med penseln runt det ljusa, man är i ljuset. Det är bara det att man ska bevara det hela tiden, bevara ljuset….bevara ljuset -, och så går man runt.

Det här är verkligen Slow Art och dessutom strålande hantverk.

Tidigare bloggposter om Gunnel Wåhlstrand här och här.

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | Lämna en kommentar

Johan Patricny på Agard & Tornvall

Idag när Johan Particny har vernissage på Agardh & Tornvall publicerar SvD en ledarintervju med konstnären signerad Susanna Popova. Jag gillar idén med att ha intervjuer med kulturpersoner på ledarsidan, det visar ofta på intressanta trender i samhället – kulturen, konsten och tekniken brukar ju ofta visa på färdriktningen och föregå politiken.

Om vi nu kommer att få se ett nytt konstparadigm återstår förstås att se, men visst finns det tecken i tiden. Mycket har ändrats i attityder och åsiktkorridoren har vidgats betydligt när det gäller figurativ, naturalistisk konst sedan utställningen ”Figurationer” på Edsviks konsthall, den som fick konstkritiker att slå bakut.


Johan Patricny: ”Handelsbod”

Johan Patricny: ”Silverbäcken II”

Patricny förklarar i intervjun om sina förebilder och vad som inspirerat honom och om sin position i den svenska konstvärlden där den institutionella konstteorin är förhärskande: ”Jag har en längtan till ljuset och det glädjefyllda, en strävan efter ett idylliskt uttryck. Det uttrycket är det mest förbjudna inom konsten idag, det anses falskt och har därför låg status. Idyllen kan bli en kliché, kitsch. Men det kan det groteska också, det är konstnärens inlevelse som avgör det. Kitsch är sånt som saknar konstnärens riktiga inlevelse. Det är svårare att göra det sköna övertygande, än att göra det motbjudande trovärdigt.




Jag fascineras av sättet att måla vatten. Så enkla penseldrag och ändå en illusion av små vågor på en nästan blank vattenyta. Kan man ana Anders Zorn här? Jag har nån gång sett Patricny stå och måla i Nationalmuseums lokaler, han målar inte efter foton, det är verkligheten som gäller. Efter att enbart ha sett hans bilder i media är det förstås spännande att nu få se dem i original. Det är inte någon absolut fotorealism, konturerna är knappast knivskarpa och sättet att måla lövverk får mig att tänka på impressionisterna. Mycket fint.


Johan Patricny: ”Västra Salen, Nationalmuseum”

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i allmänt, konst, samtidskonst, utställningar | Lämna en kommentar

Bloggen fyller tolv år

I dag den 7 februari 2017 fyller denna blogg 12 år.

Jag passar på att erinra om några kulturupplevelser som uppmärksammats här på bloggen under det gångna året januari 2016 – januari 2017.

Thomas Steinfeld om bildningsföraktet

Klee / Agueli på Moderna Museet

Karin Bojs: ”Min europeiska familj : de senaste 54 000 åren”

Vårsalongen 2016 på Liljevalchs/Gallerian

Christine Ödlund: ”Aether & Einstein” på Magasin III

Kenneth Clark: ”Civilisation – A Personal View”

Umberto Eco: ”Foucaults pendel”

Thomas Steinfeld: ”Tre ord som är motsats till bildning”

Peter Pomerantsev: ”Ingenting är sant och allting är möjligt”

Sten Eklund: ”Kullahusets hemlighet”

Lars Anders Johansson (Red): Varken bildning eller piano. Vantrivs borgerligheten i kulturen?

Landesmuseum für Vorgeschichte i Halle

Mary Beard: ”S.P.Q.R. A History of Ancient Rome”

Svetlana Aleksijevitj: ”Tiden second hand : slutet för den röda människan”

Josef Frank på Millesgården

Akvarellsalong 2016 på Edsvik Konsthall

Gunnar Larsson: ”Att mörda konstnärer”

Den nya politiska indelningen – höger och vänster gäller inte längre?

Martin Nyström: Eviga ögonblick : om tio musikhistoriska språng som öppnar nya vägar till den klassiska musiken.

Salongsmåleri?! på Waldemarsudde

Eyvind Johnson: Krilontrilogin

Axel Munthe och kronprinsessan Victoria

Axel Munthe: ”Boken om San Michele”

Bengt Jangfeldt: ”En osalig ande. Berättelsen om Axel Munthe”

Nina Burton: ”Gutenberggalaxens nova”

Musikaliska: Erik Satie 150 år

Varning för konst

Tommy Hilding: ”Escapeland” på Galleri Magnus Karlsson

Dmitrij Gluchovskij: ”Future”

Liljevalchs vårsalong 2017

Gör negativt tänkande oss till bättre människor?

Lawrence Alma-Tadema – At Home in Antiquity

Idévärlden 3: ”Bildningsidealets uppgång och fall”

Andra bloggar om , , ,

Publicerat i allmänt, bloggning | 2 kommentarer