Florian Illies: 1913. Århundradets sommar

Ibland kommer böcker som på beställning. Synnöve Clason skrev i SvD i januari i år en intressant understreckare om Florian Illies bok, vilken jag genast uppfattade som ett absolut måste att läsa. Men jag drog mig en aning för att behöva traggla mig igenom boken på tyska och tog det som rena presenten att den nu också kommit ut på svenska, fint översatt av Karin Andrae.


Florian Illies: ”1913. Århundradets sommar”
Norstedts 2013, 359 s.
ISBN13: 9789113050393

Boken är en livfull beskrivning av kulturlivet året 1913, månad för månad och med fokus på Centraleuropa och främst Tyskland. Författaren Florian Illies är konsthistoriker och det bidrar kanske till att skildringen av konstnärernas förehavanden det året är väl tillgodosett. De flesta konstnärsnamnen, men långt ifrån alla, känner jag igen. Marcel Duchamps ställer ut Naken kvinna som går nerför en trappa på Armory Show i New York, sen skruvar han fast ett cykelhjul på en pall, tröttnar på konsten och börjar spela schack. Konstnärsgruppen Die Brücke löser upp sig själva medan Ernst Ludwig Kirchner tecknar kokotter på Potsdamer Platz, Franz Marc målar blå hästar och Hitler målar vykort. Emil Nolde reser till söderhavet. Pablo Picasso målar syntetisk kubism. – Så mycket som händer det här året!

Litteraturen är mer okänd för mig, jag känner igen en del namn men har bara läst något av ett fåtal av de många författare som nämns. Thomas Mann jobbar på med Bergtagen; Kafka har ångest, mest inför sitt aldrig ingångna äktenskap; Oswald Spengler skriver på Västerlandets undergång; Den 24-årige Ludwig Wittgenstein får sin första text tryckt i Cambridge Review; Ernst Jünger 17 år har ännu inte börjat sin författarkarriär, i ställer rymmer han hemifrån och går med i Främlingslegionen. Massor av andra för mig okända författare och kulturpersonligheter avhandlas också och det säger en del om tidsandan att läsa om deras förehavanden och inbördes stridigheter och relationer.

Igor Stravinskij gör skandal med premiären på Våroffer i Paris, Louis Armstrong sitter i fängelse men får låna en trumpet. Gustav Mahler är död sen två år men hans änka Alma har ett stadigt grepp kopplat om Oskar Kokoschka samtidigt som hon redan börjat snegla på Walter Gropius.

1913 är ju året före första världskrigets utbrott, världens möjligen största katastrof, men boken är nästan helt befriad från samtida politik. Desto mer handlar det om trassliga relationer med erotisk vinkling och förstås om kultur. Kanske anade man ändå en annalkande katastrof. I alla fall gjorde nog Ludwig Meidner det med sin målning Apokalyptiskt landskap, version 1913.


Ludwig Meidner: Apokalyptiskt landskap

Trots allt som händer i världen idag 2013 verkar kulturlivet lite futtigt i jämförelse med 1913. Så kommer det troligen inte att beskrivas om hundra år. Man kan undra vem som kommer att bli ihågkommen respektive bortglömd.

Peter Cornell i Expressen

Andra bloggar om , , , ,

Posted in böcker | 2 Comments

Thielska: Stockholm New — nationalromantik från dubbla sekelskiften: modefotografi möter måleri

Thielska Galleriets utställning Stockholm New omfattar mode- och naturfotografi från senaste sekelskiftet och det ställs mot måleri från förra sekelskiftet. Man försöker hitta något slags samband mellan sekelskiftena. Kanske finns också det sambandet men jag tycker det känns lite konstruerat i det här fallet. Jag blir inte riktigt klar över om detta är en utställning eller två som råkat blandas ihop.

Stockholm New var namnet på en modetidskrift som kom ut med tolv nummer mellan 1992 0ch 2002. Tidningens chefredaktör Claes Britton säger: ”Jag har alltid tyckt att modefotografin, åtminstone av det grandiosa, romantiska slag som vi står för, i det här avseendet har tagit över något av den roll som måleriet spelade då — att ogenerat ägna sig åt skönheten och poesin och strunta i resten

Fotodelen är inte alls dålig. De undersköna modellerna ser antingen rädda och lite bortkomna ut eller också avskärmade och ilskna, ungefär som fotona av fåglar i jätteformat. Kanske är det typiska modebilder? Jag tror modellerna längtar efter sina iPhones och de sociala medierna, den verkliga världen ger inte så mycket längre. Jag gillar foto, men för mig blir det aldrig mer än en sekundär konstform, hur mycket teknik och uppstyltade poser man än exponerar. Måleriet är för mig alltid nummer ett. Så även de delar av Thielskas samling som ingår i utställningen. Måleriet ger en känsla av liv och närvaro, i det glansiga fotot ser jag mest bara yta.

Kanske är jag lite orättvist påverkad av Florian Illies ”1913: Århundradets sommar” som jag läser just nu. Med hundra års betänketid får man lite perspektiv på kulturlivet.

Andra bloggar om , , , ,

Posted in konst, konsthistoria, samtidskonst, utställningar | Leave a comment

Erik Larson: ”I odjurets trädgård: en amerikansk familj i Hitlers Berlin”

Otroligt tänker jag – det här har faktiskt hänt! En bit in i boken blir skildringen bitvis som ett filmmanus. Det saknas sannerligen inte litteratur om den här historiska perioden, Hitlers maktövertagande i Tyskland 1933 och tiden därefter. Men den amerikanske journalisten Erik Larsons skildring ger liv åt en period som verkligen är överfylld av dramatik. Allt är dessutom väldokumenterat via dagböcker, brev och dokument.


Erik Larson: ”I odjurets trädgård : en amerikansk familj i Hitlers Berlin”
Bonniers 2013, 505 s.
ISBN13: 9789100121136

“I odjurets trädgård” handlar om den amerikanske historieprofessorn William E Dodd som blev Amerikas ambassadör i Tyskland och reste till Berlin tillsammans med hustru och två vuxna barn 1933 precis när den nytillträdda naziregimen börjat stöpa om Tyskland från en bräcklig demokrati till en oförutsägbar barbarstat. Han var inte det första alternativet till ny ambassadör i Berlin, snarare det sista. Det var tydligen ingen eftertraktad post. Dodd hade i sin ungdom studerat i Leipzig, lärde sig tyska och hade goda minnen av Tyskland från den tiden.

Väl installerad i Berlin är Dodd och familjen ännu mestadels entusiastiska över energin och glansen i det nya Tyskland som genomgår snabb förändring under nazistregimens första år. Ingen tror egentligen att Hitler ska bli långvarig vid makten och ambassadören störs av osäkerheten, kaoset och att så många amerikaner råkar ut för misshandel av de allestädes närvarande SA-trupperna. Anledningen till övergreppen är oftast bara att man inte gjort hitlerhälsning när SA-förbanden marschererar förbi på sina ändlösa parader. Utlänningar är befriade från den skyldigheten men det är inte SA så noga med.

Ambassadören Dodds äventyrliga dotter Martha, 24 år, lever rullan i Berlins nöjesliv och inleder förhållanden med en rad män hon träffar i de diplomatiska samkvämen. Det är varken särskilt passande eller helt riskfria relationer för en diplomatdotter. Bland annat sällskapar hon med den unge mensurärrprydde förste chefen för Gestapo Rudolf Diels och med förstesekreteraren vid Ryska ambassaden Boris Vinogradov som i själva verket är NKVD-agent.

Ambassadör Dodd träffar Hitler några gånger och har täta kontakter med andra ledande nazister. Han klagar hos Hitler över de många övergreppen mot amerikanska medborgare och tar också upp judefrågan vilket resulterar i ett raseriutbrott från Hitler. Dodd liksom andra västerländska diplomater är övertygade om att Hitler förbereder ett storkrig, de ser judeförföljelserna, terrorn och den militära uppladdningen och rapporterar hem. Dodd är enträgen men han har fiender på utrikesdepartementet i Washington som ogillar honom, inte minst för att Dodd inte som brukligt är har någon privatförmögenhet att förgylla ambassadörstillvaron med. Dodds varningar bryr man sig inte om, det enda Washington oroar sig för är att få återbetalning på de lån USA givit Tyskland.

Boken är spännande som en thriller, den förmedlar den krypande känslan av hot som vanliga Tyskar levde under. Men den ger också en levande bild av människor, onda som goda och inte minst av Berlin på 1930-talet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Posted in 1800-1900-tal, böcker, historia - samhälle | 3 Comments

Turinhästen

Béla Tarrs Turinhästen är två timmar och 26 minuter svartvit film i långsamt tempo och knappast någon handling. Stark sak, fantastiskt foto, men med tröstlöst tema.

Stormen viner över pustan i sex dagar hos den handikappade bonden och hans dotter, hästen är gammal och vill inte gå och sen inte äta och dricka. En granne kommer förbi för att låna brännvin. Han håller en ganska obegriplig monolog, nästan det enda som sägs i filmen. “Byn har blåst bort i stormen, gud bryr sig inte, allt är förbi”. Har det möjligen anknytning till filosofen Nietzsche (han som förklarade att gud är död)? I filmens början drar nämligen berättarrösten historien om Nietzsche som på en gata i Turin blev så rörd av att se en häst bli piskad att han gråtande föll den om halsen och därefter blev hospitaliserad resten av sitt liv.

En vagn med zigenare passerar och dricker vatten i brunnen. De lämnar en religiös bok till dottern som stapplande läser ett intetsägande tröstlöst budskap. Brunnen sinar, hästen vill bara dö. Far och dotter lastar en kärra med sina tillhörigheter och vandrar iväg från huset. Strax kommer de tillbaka, det finns ingenstans att ta vägen. De fortsätter sitt enformiga enkla liv med att äta sin kokta potatis med fingrarna. Men dottern vill inte äta. Så sitter de där på båda sidor om bordet och tiger. Det är lika synd om dom som om hästen.

Husets kala möblering, ett bord tre stolar, varsin säng, trätallrikar, en spis, ett minimum. Är det livets essens? Är detta allt man behöver? Nej uppenbarligen inte. För här väntar av allt att döma undergången.

Inte mycket händer i filmen och knappt någonting sägs men ändå sitter den kvar i huvudet, länge. Turinhästen får fyra poäng [****].

Andra bloggar om , ,

Posted in film | Leave a comment

Joakim Lager på Galleri Olsson

Joakim Lager som avslutar sin utbildning på Konsthögskolan denna termin ställer ut på Galleri Olsson på Fredsgatan till och med 9 juni.

Målningarna som är utförda i nån slags klisterfärg (?) verkar anspråkslösa vid första påseendet. Det är halvt abstrakta motiv men man anar natur och mönster med naturlig förebild. Det jag fascineras av är den dova färgskalan och de intressanta mönstren som verkar nästan lite hypnotiskt på mig. Hur ska de tolkas? Själva maneret och tekniken är kanske intressantare än motiven. Men nån slags effekt har bilderna uppenbarligen på mig. De sitter kvar i huvudet.

Jag kommer också att tänka på hur bra nästa allt måleri numera passar utan ram. Pannå, plexiglas eller uppspänd duk direkt på väggen utan ram, även modernt naturalistiskt måleri fungerar ju bra utan ram medan äldre måleri kan kännas naket utan guldram. Är det bara vanans makt?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Posted in konst, samtidskonst, utställningar | Leave a comment

Förtrollad av Paris

Det här är inte alls en så korkat slätstruken film som titeln antyder. Fler än jag har frågat sig varför man inte direktöversätter titeln ”Au bout du conte” med ”Vid sagans slut” eller ”I slutet av berättelsen”. Men man får väl vara glad att den franska filmen åtminstone slapp en engelsk titel på svenska biografer. Tänk bara på tyska filmen ”Der Vorleser”, Högläsaren som på svenska biografer får heta ”The Reader” ???

I den franska vardagen och relationshistorien med mycket prat blandas antydningar om koppling till sagor som askungen och rödluvan. Det tar ett tag att komma in i historien och att sortera alla personer och deras relationer, men så småningom faller bitarna på plats. Det handlar som jag uppfattar det om hur vi människor ofta har en tendens att fastna i en slentrianmässig uppfattning om oss själva och vad vi egentligen vill och kanske leva i en slags sagovärld. Men en dag kanske slöjan faller och vi finner oss själva. Visst är väl filmen egentligen en romantisk komedi, men så smart, charmigt och behagligt gjord.

Filmen får 5 [*****] poäng

Andra bloggar om ,

Posted in film | Leave a comment

Susan Cain: ”Quiet. The Power of Introverts in a World That Can’t Stop Talking”

Jag har läst den engelska versionen av Susan Cains bok, men den har nyligen också kommit ut på svenska, se i slutet på denna text.


Susan Cain: ”Quiet. The Power of Introverts in a World That Can’t Stop Talking”
Broadway Books 2013, 352 s.
ISBN13: 9780307352156

Det extroverta idealet.
Det är fascinerande att läsa om hur det extroverta personlighetsidealet uppstod i USA. Det landet är förstås ganska extremt i sin hyllning av utåtvändhet, men visst har väl Sverige gått åt samma håll under lång tid nu? Inte är det som på det tillknäppta 50-talet!

Under 1800-talet skulle en människa ha karaktär, på 1900-talet ändrades det till personlighet, man skulle vara en estradör. 1913 ger Dale Carnegie ut sin första bok: ”Public Speaking and Influencing Men in Business”. Mindrevärdeskomplexet (Inferiority Complex IC) blev en modediagnos som skulle förklara alla misslyckanden. Harward Business Scool tar upp det extroverta idealet; att socialisera och tala offentligt är själva livsnerven i utbildningen. Man skapar karismatiska ledare. Att snabba och mindre genomtänkta beslut sällan blir de bästa räknas liksom inte. Cains redovisning av utbildningen på HBS är både talande och skrämmande. Det extroverta idealet som kommer att genomsyra USA får till följd att andelen amerikaner som karaktäriserar sig själva som blyga ökar från 40% år 1970 till 50 % år 1990. De har svårt att leva upp till idealet. Social anxiety disorder och indirekt också introversion blir klassificerad som en sjukdom.

En chef på Eastman Kodak menade att ”Sitta vid datorn och bli överentusiastisk över en fantastisk regressionsanalys räcker inte om du känner dig besvärad av att presentera den för ledningsgruppen.” Men, tillägger Cain lite surt: ”det är uppenbarligen OK att vara oduglig på att göra en regressionsanalys bara du gillar att hålla tal.

Man behöver inte heller vara karismatisk och extrovert för att vara en bra ledare, Cain ger många exempel på goda introverta ledare. Deras styrka är bland annat att använda sig av sina underlydandes resurser och delegera på ett vettigt sätt utan behov att ständigt själva vara i fokus.

Internet och webbens tillkomst har medfört en hel del goda erfarenheter av samarbete online som resulterat i exempelvis Wikipedia. Den framgången födde tanken på ”det nya grupptänkandet” – lagarbete skulle användas överallt. Men det som fungerar online fungerar inte IRL. Exempelvis metoden att samla nya kreativa idéer via brainstorming i grupp fungerar inte. Forskning alltsedan 1963 visar tydligt att kreativt arbete i enskildhet är effektivare än grupparbete. Cain redovisar också forskningsresultat som påvisar ineffektiviteten i arbetsplatsernas utformning som kontorslandskap.

Temperament och personlighet
Temperament är något nedärvt medan personligheten är något mer komplext där kulturell påverkan spelar in. Cain refererar till Jerome Kagans forskning om den emotionella och kognitiva utvecklingen hos barn. De fyra månader gamla barn som var högreaktiva inför yttre stimulering (ljud, rörelse, lukter) visade sig senare bli introverta. De barn som förblev lugna eller oberörda visade i mognare ålder extroverta personlighetsdrag. De behövde senare i livet klart mer yttre stimulans än introverta för att finna sig till rätta. Boken går relativt grundligt in på de nya rön inom neurologisk forskning som antas förklara de introverta och extroverta temperamenten, men också de fördelar och nackdelar de kan medföra i det praktiska livet.

Varför fungerade den extroverte Franklin d Roosewelt bra tillsammans med sin introverta hustru Eleanor Roosewelt? Varför fick finansmannen Warren Buffet rätt i sin förutsägelse av bankkraschen 2008? Praktiska exempel varvas med rätt detaljerade vetenskapliga rön bland annat i ett evolutionärt perspektiv.

Hjärnans belöningssytem fungerar olika på extroverta och introverta. Extroverta är mer utsatta för dopamindrivet belöningssystem vilket gör att de ofta tar större risker, introverta påverkas också men inte lika mycket. Exempelvis börsspekulanter är ofta drivna av belöningskänslighet vilket kan vara livsfarligt när man handlar med hushållskassan som insats! Var de bank- och finanskriser vi nyligen genomlevt ett resultat av dopaminstinna finansmäns och börsmäklares aggressiva okalkylerade risktagande? Kunde krisen ha undvikits om dessa extroverta finansfurstar i större utsträckning haft de mer analytiskt lagda introverta som motvikt i sina led? Cain svara ja på den frågan, men hennes mål är inte att ensidigt nedvärdera extroverta egenskaper eller uppvärdera introverta. Målet är att finna en ”bättre balans mellan aktion och reflektion”.

Har alla kulturer extroverta ideal?
USA är troligen världens mest extrovert inriktade nation. Men även i USA finns undantag. Cain besöker Lynbrook High School i Californien där en stor andel invandrare med asiatiska rötter studerar. Bland dessa asiatisk-amerikaner dominerar den introverta personligheten efter mönster i Kina, Japan och Vietnam. Man prioriterar gruppidentiteten och lägger stor vikt vid harmoni inom gruppen. Medan den västliga kulturen fokuserar på individen och man kan oroa sig för att få skämmas över sig själv bekymrar man sig i asiatisk kultur snarare över andra människors sensibilitet och man kan oroa sig över att genera gruppen.

Hur ska man bete sig?
En grundläggande skillnad mellan introverta och extroverta är deras sätt att hämta energi. Livliga situationer och aktiviteter som stora mingelpartyn, massor av folk med dig själv i centrum, fallskärmshopp och forspaddling ger extroverta personer mer energi medan introverta blir utmattade. Introverta laddar i stället energi genom ensamhet, stillhet, kontemplation – något som i regel tråkar ut den extroverte. Sista delen av Cains bok handlar om hur man hanterar denna skillnad både privat, i relationer och i arbetslivet och förstås överhuvudtaget hur en person med introvert läggning kan ta sig fram i en extrovert värld.

En strategi för introverta är ”låtsas-extroversion”, något de flesta introverta troligen praktiserar mer eller mindre medvetet. Alltså man tvingar sig till extrovert beteende för att uppnå något man vill. Det går naturligtvis att lära sig i de flesta fall även om man egentligen helst skulle vilja vara sitt vanliga jag.

Cain ger många fallbeskrivningar och mängder av goda råd inte minst till föräldrar till introverta barn, till lärare och arbetsgivare. Allt väl underbyggt och uppenbarligen baserat på aktuell forskning och på författarens egna erfarenheter och insamlade data under de sju år det tagit att skriva boken. Det är verkligen inget hastverk, resonemangen går på djupet och är väl strukturerade. Det gör också bokens budskap övertygande. En bättre balans mellan extrovert aktion och introvert reflektion skulle göra världen bättre menar Susan Cain.


Den här videon (ca 20 minuter) med Susan Cains föreläsning innehåller bokens tankar i ett koncentrat. Det gäller att hänga med, för Cain har övat i extrovert snabbprat. Det går att ställa in svensk textremsa när filmen startar. Om videon inte funkar, klicka här.

Susan Cains blog

Boken har just kommit ut i svensk översättning:


Susan Cain: ”Tyst : de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns
Natur & Kultur 2013, 413 s.
ISBN13: 9789127134805

Andra bloggar om , , , , , ,

Posted in allmänt, böcker | 2 Comments

Introvert musik

Eftersom jag just nu intresserar mig för ämnet introversion kan jag inte låta bli att tipsa om radioprogrammet Lördagsmorgon som sänds i P2 lördagar kl 9-12 med Erik Schüldt som ciceron. Är du musikintresserad och med introvert läggning har du säkert redan upptäckt programmet som är som skapat speciellt för dig. Eftertänksam meditativ musik av sällsam skönhet och Schüldts reflexioner därtill. Efter några timmar med sådan musik är man på topp, fulladdad och redo att möta en ny dag. Är du av extrovert läggning har du förmodligen somnat efter tio minuter.

Andra bloggar om , , , , ,

Posted in musik | 2 Comments

Linus Jonkman: ”Introvert. Den tysta revolutionen”

Tidigare i livet har jag periodvis intresserat mig för psykologisk typologi, om det nu är den rätta beteckningen. Men varken Kretschmer, Myer-Briggs eller någon annan klassifikation av människors psyke har egentligen gjort mig särskilt mycket klokare. På senare tid har det skrivits en del om introvert kontra extrovert personlighetstyp, en indelning som faktiskt har fått det att gå upp ett ljus för mig. Världen idag, i varje fall västvärlden (utom Japan och Finland), är nämligen totalt dominerad av och anpassad för den extroverta personlighetstypen.

Jag läste med intresse några artiklar om introverta i SvD förra året men det var först efter Therese Bohmans artikel i Expressen 5 maj i år som poletten trillade ner. Artikeln fick mig nämligen att läsa Linus Jonkmans: ”Introvert. Den tysta revolutionen”.


Linus Jonkman: ”Introvert. Den tysta revolutionen
Forum 2013, 243 s.
ISBN13: 9789137140483

Att vara inåtvänd är ingen sjukdom, det är en personlighetstyp med egenskaper som jag tydligen delar med 25-30% av världens befolkning. Det har med samhällsklimatet att göra hur extroverta respektive introverta värderas. Tidigare, under 1940-1950-talen och dessförinnan värderades introverta egenskaper högre, sen svängde det och numera är extroversion helt enkelt normen för hur man ska vara. Men introversion är biologiskt betingat, vi som föds introverta är helt enkelt tvungna att anpassa oss till den extroverta världen för att kunna fungera i samhället. Det är inte alltid så enkelt.

Introverta är statistiskt sett intelligentare, mer kreativa, analytiska och troligen också effektivare inom många områden i arbetslivet. Introverta är eftertänksamma, tänker och analyserar innan de talar. Extroverta talar samtidigt (eller innan) de tänker och är mer riskbenägna. Introverta ser ofta bilder i sitt huvud, de visualiserar situationer och problem. Inte konstigt att nästan alla bildkonstnärer är introverta och de flesta överhuvudtaget som är verksamma inom kultursektorn. Introverta älskar ensamhet, stillhet, harmoni, lugn och ro, de är bra på detaljer och struktur. De är till skillnad från extroverta också ofta pessimister, men slipper på så sätt många besvikelser. De kan förefalla ha en ogenomtränglig mask som döljer deras tankar och gör dem svåra att lära känna, men de är varken blyga, tråkiga eller arroganta, ofta är de passionerade människor. Introverta ogillar grupparbete, kallprat, kontorslandskap, oväntade och överraskande förändringar, arbetar helst självständigt och träffar människor i mindre grupper hellre än på stora mingelpartyn.

I den eviga frågan om arv eller miljö betyder mest för personlighetsutvecklingen beskriver författaren kortfattat utvecklingen från teorin om det oskrivna bladet till nästa teori som går ut på att DNA formar hela personligheten. Numera är tydligen den populäraste teorin att vi präglas av både arv och miljö och en tredje komponent, det fria valet.

Jonkman ger en hel del rätt dråpliga exempel på hur såväl introverta som extroverta kan bete sig, deras respektive styrka och svagheter. Boken hämtar många exempel från författarens eget liv och erfarenheter, både privat och inom yrkeslivet. En del överraskningar får man. Enligt mätningar som gjorts är de bästa försäljarna av blandtypen ambivert, näst bäst är de introverta och sämst extroverta. Introverta har nämligen förmågan att lyssna.

I platsannonser nämns numera ofta ordet extrovert, men aldrig någonsin introvert. I skolan premieras extroverta genom grupparbeten, krav på att kunna argumentera, diskutera, förhandla, presentera osv. Gårdagens nördar som kunde få toppbetyg genom att prestera bra på skriftliga prov är idag som bortblåsta.

Boken är insiktsfull men lättläst och bitvis rolig att läsa, inte minst genom de drastiska men målande exempel som ges på de olika personlighetstyperna.

Jag har inte hunnit läsa Susan Cains bok ”Quiet, the power of introverts in a world that can’t stop talking” ännu, men ser nu att den precis har kommit ut i svensk översättning. Kanske jag återkommer till den senare.

Andra bloggar om , , , , ,

Posted in böcker | 5 Comments

Det postmoderna tillståndet

Sanna Rayman i SvD går från klarhet till klarhet. På en ledare i söndags 19 maj med titeln ”Det postmoderna tillståndet i journalistiken” kommenterar hon Uppdrag granskning som sändes i SVT 1 den 15 maj.

Jag tror knappt jag sett ett enda av programmen i Uppdrag granskning i sin helhet, men så blev det ändå den 15 maj då programmet hade presentationstexten: ”Integrations- och flyktingdebatten blir allt mer polariserad. Hur påverkas journalister av sina egna uppfattningar om hur samhället bör se ut?”. Det var verkligen en levande illustration av postmodernismen. Sanningen är nämligen avskaffad numera, tydligen så också inom journalistkåren. Det var beklämmande att se hur de intervjuade journalisterna vred sig som maskar för att motivera varför personligt tyckande kan ersätta sanning i media.

Sanna Rayman tar upp den franske filosofen Jean-Francois Lyotard, som ersatte den generella sanningen med partiella, subjektiva eller individuella sanningar. Den absoluta sanningen är naturligtvis svår att hitta idag. Men i min värld är 2+2 fortfarande =4. I Sveriges radio reportern Randi Mossige-Norheims liksom programchefen Helena Olssons värld kan 2+2 tydligen bli 5 eller 3,7 eller 20 och kanske till och med 4 beroende på hur det passar in i den egna världsbilden. Samma sak med Norrbottens Kurirens Mats Ehnbom. Att Aftonbladets Martin Aagård också tummar på sanningen är väl mindre förvånansvärt. Få läskunniga tar väl den tidningen på allvar.

Jag har haft problem med den här postmodernistiska verkligheten och de franska filosofer som av någon anledning för många människor fortsätter att sätta agendan för hur världen ska uppfattas. Lyotard med upphävandet av sanningen och ”den stora berättelsen”, Focaults maktdiskurs, Derridas dekonstruktion osv. Det är väl fullt tillåtet att riva ner om man har något bättre att komma med i stället. Men vad är detta bättre i så fall?

För min del började det postmodernistiska problemet med DN-kritikern Jessica Kempes rasbiologiska lamentationer under figurationsdebatten för några år sedan. Att måla i klassisk figurativ tradition tolkades enligt Kempe i skumma politiska termer. Den debatten har lyckligtvis avsomnat nu. Man får fortättningsvis måla hur man vill.

En annan underlighet som jag antar har kopplingar till postmodernismens flexibla hållning till sanningen är genusdiskursen. Ideologin om den patriarkala könsmaktsordningen som vilar på bräcklig vetenskaplig grund men ändå har tillåtits invadera både myndigheter, forskning och media. Och så naturligtvis invandringen, integrationen och förbudet att problematisera eller ens diskutera ämnet. Att journalistkåren är politiskt snedrekryterad är ju bekräftat genom undersökningar. Men inte heller det borde vara något stort problem om journalister vore lite mer professionella och ideologiskt okorrumperade. Så verkar inte vara fallet.

Andra bloggar om , , , , ,

Posted in allmänt, historia - samhälle | 4 Comments

Jean-Christophe Spinosi på Konserthuset

Lördagens konsert med Filharmonin på Konserthuset under ledning av franske dirigenten Jean-Christophe Spinosi var en trevlig överraskning. På programmet stod Sjostakovitj Kammarsymfoni c-moll, Schubert Symfoni nr 8 ”Den ofullbordade” och Haydn Symfoni nr 82 ”Björnen”. Jag hade bara hört Schuberts ofullbordade tidigare, och den blev också den musikaliska höjdpunkten.

På “Konsertkvarten” innan föreställningen gavs en mycket bra introduktion till programmet. Sjostakovitj Kammarsymfoni beskrevs som ett slags testamente där kompositören redovisade sitt liv. Inbakat i musiken fanns brottstycken bland annat ur några av Sjostakovitjs tidigare symfonier. Stycket lät lite ödesdigert men det var bra musik.

Det finns olika teorier till varför Schuberts 8:e symfoni aldrig fullbordades. I varje fall var de två satserna som spelades en stark upplevelse under Spinosis ledning. Den mannen fick synbarligen göra nytta för dirigentarvodet. Jag satt mitt emot honom på körläktaren och blev smått hypnotiserad av hans livliga och inlevelsefulla dirigerande. Varje nyans, varje liten fjöjtstämma avspeglade sig i hans dirigerande. På något sätt förhöjde det musikupplevelsen, han hade verkligen orkestern med sig. Från livligt crescendo till en knappt hörbar viskning, så som i Schuberts ofullbordade, verkade ljuda fram direkt ur dirigentens fingrar. De väl markerade pauseringarna var också effektfulla.

Under Haydens “Björnen” utvecklades Spinosis livliga gestikulerande till näst intill clowneri. Han interfolierade symfonin med handklappning, klapp på kinder och bröst, men på ställen som passade perfekt in i stycket. På slutet anknöt han till Haydns komiska ådra och lurade publiken tre gånger genom att vända sig om och ta emot applåder innan stycket var slut. Men publiken var med på noterna, stående ovationer. Spinosi ser jag gärna igen som dirigent, han sätter en personlig prägel på musiken, på ett sätt som går hem, i varje fall hos mig. Det var en mycket bra konsertupplevelse.

Andra bloggar om , , , , ,

Posted in musik | 3 Comments

Ny akrylmålning: ”20130513″


Akrylmålning ”20130513″, 46×38 cm. Maj 2013

Andra bloggar om ,

Posted in allmänt | Leave a comment