Alexander Skats på Galleri Andersson / Sandström, t o m 17/11 2018


Alexander Skats

I Johanna Persmans recsion i SvD 2018-11-02 behandlas tre yngre konstnärers utställningar. Alexander Skats ”Diaphanous Dioramas” på Galleri Andersson / Sandström (t o m 17/11 2018). På samma galleri finns Henrik Jonsson, ”Rembrandt”, gipsskulpturer med porträtt av Rembrandt baserade på hans egna självporträtt. Martha Ossowska Persson: ”Into the hideous hidden” på Cecilia Hillström Gallery, stora akvareller med fingrar i omöjliga sammanflätningar

Bäst gillar jag Alexander Skats stora målningar. Äntligen verkar det som om den yngre konstnärsgenerationen börjat om – här finns hantverket, referenser till konsthistorien och strålande bra måleri. Lager på lager, en aning distorsion, klassiska referenser, mystiska men välavstämda färger. Så bra!

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | Lämna en kommentar

Ny akrylmålning: ”20181110”


Akrylmålning ”20181110” 27×22 cm
Publicerat i mina bilder | Lämna en kommentar

Ny akrylmålning ”20181106”


Akrylmålning ”20181106” 27×22 cm
Publicerat i mina bilder | Lämna en kommentar

Göran Schildt: ”Ikaros hav”

Är det någon som fortfarande läser Reseskildringar? Nu när nästan alla redan har varit nästan överallt, när knappast någon okänd plats finns kvar att utforska och när resehandböcker finns i övermått? Mer spännande tycker jag det är med historiska reseskildringar. Att läsa Göran Schildts böcker om sina resor i Medelhavet ger mig känslan av att förflyttas till antiken. Böckerna började ges ut under 1940- och 50-talen och verkade vid första påseendet handla om segling, men snart upptäcker man att det är som att läsa Herodotos. Samtidigt känns skildringen av medelhavsländerna från 1950-talet också som historia.


Göran Schildt: ”Ikaros hav”
Wahlström & Widstrand 1957, 263 s.

Finns troligen på biblioteket eller på bokborsen.se

De många strandhuggen längs resan handlar mestadels om antika platser, mest ruiner förstås, men med Schildts levande text förflyttas man strax till antik tid, romerska eller grekiska bosättningar eller medeltida kloster. Ikaros hav handlar om en segling från Venedig till Beirut, längs Dalmatiens kust, Grekland med Egeiska havet, Istanbul, Troja och vidare längs den Turkiska kusten till Pergamon, Taos, Efesos, Antalya, Alanya och så över till Famagusta på Cypern, vidare till Beirut och utflykter till Baalbeck, Damaskus och Palmyra.

Texten blir historisk på två plan, dels antikens bosättningar och minnsemärken och dels förhållandena på de olika platserna under 1950-talet vilket i vissa fall lika gärna kunde vara en tidsresa direkt till antik tid. I SvD 2018-10-30 läser jag att Nationalmuseet i Damaskus åter öppnat efter att ha varit stängt under sex år. Schildt berättar om sitt besök på samma museum på 1950-talet. Man kan ju också reflektera över hans beskrivning av Palmyra, jämfört med platsen idag efter IS förstörelseverksamhet.

Seglingens vedermödor tar inte stort utrymme, men äventyren på land desto mer. Exmpelvis att hitta fram till det historiska Troja. De turkiska myndigheterna orsakar en del problem. Men till slut får man i taxi med åtföljande misstänksam poliseskort ta sig till Troja. Bristen på aktuella kartor medförde att man enbart fått med sig brittiska sjökort från 1800-talet där sjöofficerare under sysslolösa dagar utforskat antika lämningar och lämnat uppgifter på sjökorten, vilket var till stor hjälp.

Konsthistorikern Göran Schildt (1917-2009) som under många år var konstkritiker på Svenska Dagbladet har skrivit ett stort antal böcker om bl a sina segelutflykter på Medelhavet. Hans publika genombrott tror jag kom med Önskeresan (1949) om segling strax efter krigsslutet från Stockholm via kanaler i Frankrike till Italien. Personligen tycker jag mest om den följande boken I Odyssevs kölvatten (1951) och förstås Solbåten (1956) om en osannolik seglats längs den grunda Nilen med en båt med alldeles för djupgående köl.

Publicerat i antiken, böcker | Lämna en kommentar

Gunnela Ivanov m fl: ”Swedish Grace”


Gunnela Ivanov, Christian Björk, Eric Ericson:
”Swedish Grace”
Orosdi-Back, 2017, 608 s.
ISBN: 9789188629043

Adlibris Bokus

Swedish Grace är en benämning som journalisten och arkitekturkritikern Morton Shand är upphovsman till i en artikel i The Architectural Review. Shand jämförde här sina intryck från Stockholmsutställningen 1930 med Göteborgsutställningen 1923 och Konstindustriutställningen i Paris 1925. Den svenska stilen från 1920-talet kom därmed i efterhand att benämnas Swedish Grace.

Stockholmsutställningen 1930 var förstås funktionalismens genombrott, det avskalat rätlinjiga med inspiration från bl a Le Courbusier och Adolf Loos (han med ”Ornament und Verbrechen”). Shand ansåg att Sverige stärkte sin position inom formgivning vid utställningarna i Göteborg 1923 och i Paris 1925 medan man vid Stockholmsutställningen 1930 givit upp sina nationella traditioner för att i stället ansluta sig till den internationella modernismen.

Arkitekturhistorikern Eva Eriksson menar att 1920-talets svenska arkitektur på ett harmoniskt sätt förmådde se både framåt och bakåt samtidigt och då verk som tillhör det svenska 1900-talets yppersta kom till.

I vissa fall lutade Swedish Grace åt Art déco, den stil som var populär bl a vid Parisutställningen 1925. I boken påpekar Ivanov att det finns något motsägelsefullt över 1920-talets svenska arkitektur och formgivning. Den är både modern och nyskapande å ena sida, men tillbakablickande och eklektisk å den andra.

Kanske är det just denna dubbelhet som i mina ögon gör Swedish Grace så fascinerande. Se bara på beståndet av byggnadsverk i Stockholm som kan kallas Swedish Grace: Stockholms Stadshus, Konserthuset, Stadsbiblioteket, Tändstickspalatset, Skogskyrkogården, Skandiateatern och många bostadsområden som Rödabergsområdet. – Boken innehåller förstås också exempel på byggnader på andra håll i landet.

Texten flödar över av namn på upphovsmän och -kvinnor, arkitekter, konstnärer och hantverkare av olika slag med ofta intressanta detaljer om tillkomsten av deras verk. Boken innehåller en Essä om ca 60 sidor, medan resterande drygt 500 sidor innehåller foton av arkitektur, möbler och konsthantverk, skulptur, textilier, armaturer mm från tiden. Kortfattade bildtexter finns med liksom källhänvisningar och namnregister.

Recensioner:
Claes Wahlin i Aftonbladet 2018-01-06: ”Konst som uppfostran
Mark Isitt i Göteborgsposten 2017-12-29 ”Praktverk om en gyllene epok

Publicerat i arkitektur, böcker, konst, konsthistoria | Lämna en kommentar

Nya Nationalmuseum öppnat


Nationalmuseum lördag 13 oktober

Nationalmuseum öppnade idag efter fem års renovering. Efter alla lovord som har yttrats i media om det nya museet blir jag förstås spänd på att själv se resultatet och det lever verkligen upp till berömmet. Nån timmes rundvandring i de utvidgade lokalerna ger förstås ingen fullständig bild, mer än att allt verkar så fint ordnat och ytan att visa konst på blivit så mycket större. En del av verken känner man förstås igen, men massor av fina målningar som legat gömda i förråden och som jag aldrig vet med mig att ha sett förut visas nu upp. Så bra!


En vägg vid 1800-talsavdelningen

Redan innan renoveringen påbörjades passade man på att prova ut nya idéer att visa konst och föremål på en utställning med franskt 1800-tal.
På det nya museet har man dels en kronologisk ordning och dels blandas tavlor, skulpturer möbler och föremål. Det fungerar utmärkt och bidrar till en bättre helhetsbild av konst och konsthantverk under olika tidsperioder.

Clemens Poellinger i SvD: ”Nya Nationalmuseum en fest för ögat
Birgitta Rubin i DN: ”Nya Nationalmuseum är decenniets konsthändelse
Nils Forsberg i Expressen: ”Nya Nationalmuseum är bättre än någonsin
Ingela Lind på Svt: ”Nya Nationalmuseum frossar i färger
Matti Shevchenko Sandin på Stockholm Skyline

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar

Hans Rosling, Ola Rosling, Anna Rosling Rönnlund: ”Factfulness : tio knep som hjälper dig förstå världen”

1999 var första gången Hans Rosling föreläste för Världsbankens personal och förklarade varför begreppen u-länder och i-länder inte längre var användbara. Men ”gapinstinkten”, alltså föreställningen att det finns ett oöverstigligt gap mellan fattiga och rika länder är väldigt stark. Det tog Rosling ytterligare 17 år och 14 föreläsningar innan Världsbanken beslutade att inte längre använda begreppen u-länder och i-länder utan i stället dela in väldens invånare i fyra inkomstgrupper. FN och flertalet andra internationella organisationer har ännu inte ändrat de irrelevanta beteckningarna.


Hans Rosling, Ola Rosling, Anna Rosling Rönnlund:
”Factfulness : tio knep som hjälper dig förstå världen”
Natur Kultur, 2018, 364 s.
ISBN: 9789127149946

Adlibris Bokus

Just bokens indelning av världens alla invånare i fyra inkomstgrupper i stället för ett oöverstigligt gap mellan fattiga och rika länder uppfattar jag som bokens huvudbudskap. Det är också illustrerat på ett pedagogiskt förträffligt sätt med foton som gör det lätt att förstå hur människor på olika inkomstnivåer lever.

Nivå 1 – extrem fattigdom – omfattar ca 800 miljoner – i Roslings illustration avrundat till en miljard – de har en inkomst motsvarande upp till 2 dollar om dagen.
Nivå 2 (tre miljarder människor) 2-8 dollor per dag
Nivå 3 (två miljarder människor) 8-32 dollar per dag
Nivå 4 (en miljard människor) mer än 32 dollar per dag

Hans Rosling är varken pessimist eller optimist om världens utveckling. Han kallar sig possibilist, han ser möjligheter. För de som lever under extrem fattigdom, kanske med en inkomst motsvarande en dollar om dagen kan ytterligare en dollar i inkomstökning innebära en radikal förbättring i levnadsomständigheterna. Om man bara äger en enda hink att hämta vatten i via timslånga barfotapromenader kan ytterligare en hink innebära ett avgörande lyft i levandsstandard.

Om du lever på nivå två – 2-8 dollar om dagen kan det innebära att hela familjen bara har råd med en enda tandborste som du kanske till och med måste dela med mormor. Det är klart att folk vill få det bättre. Och det är också vad som sker i världen enligt offentlig statistik. Människor flyttar långsamt upp i inkomst och får samtidigt ett bättre liv.

Exemplen fortsätter uppblandade med Roslings anekdoter från världens alla hörn, både skrämmande och gripande, ibland komiska. Boken är också försedd med mängder av statistik illustrerad med lättbegripliga kurvor och figurer. Och källorna är många, så många och så svåröverskådliga att man kan ana varför kunskapsnivån om tillståndet i världen är så extremt låg, även när det rör sig om mycket kvalificerade personer som världens politiska ledare, företagsledare, eller forskare och studenter. Rosling och hans medarbetare har också under de många föreläsningarna runt om i världen för olika grupper passat på att via enkla tryckknappssystem fråga ut auditoriet om deras kunskaper om världen – oftast med skrämmande dåliga resultat som redovisas i boken. Varför är det så?

Ingen sammanställning av fakta från ett stort antal källor har tidigare skapats och presenterats på det sätt som görs i boken och i webbsiten gapminder.org Alla uppgifter är försedda med källhänvisningar. En viktig ingrediens i boken är också tipsen om hur man ska avläsa fakta och statistik för att inte bli lurad.

Boken är så innehållsrik att det är omöjligt att sammanfatta. Men en glimt av innehållets bredd kanske man får via exempelvis avsnittet med Dåliga saker på nedgång där sexton kurvor visar hur några av världens dåligheter minskat över tiden, allt från lagligt slaveri eller oljeutsläpp till hunger och smittkoppor. Bland sexton kurvor med bra saker på uppgång över tiden återfinns Nya filmer, läskunnnighet, kvinnlig rösträtt, vaccination, mobiltelefoni, Internet, demokrati och flickor i skolan..

För den som vill förstå världen som den verkligen ser ut och vilka trender man kan utläsa av befintliga fakta är Factfulness utan tvekan den bästa källa att ösa ur som man kan önska sig. För mig ger den faktiskt en sannare och mer uppdaterad bild av världen än vad jag hade tidigare. Den inger också hopp om framtiden.
Glöm för all del inte att kasta ett öga även på webbplatsen gapminder.org

Mer om Hans Rosling:
Hans Rosling: ”Hur jag lärde mig förstå världen”
Hans Roslings statistik

Publicerat i böcker, historia - samhälle, samhällsdebatt | 1 kommentar

Paula Modersohn-Becker och konstnärskolonin i Worpswede på Waldemarsudde

För den som vill uppleva skönhet via konsten är det numera mest konsthistorien som står till buds. Så bra att det fortfarande finns ganska många muséer som inriktar sig på just det. Waldemarsudde är ett av dessa som återkommer med spännande utställningar, ofta med teman hämtade från något sekel tillbaka, från tiden omkring förra sekelskiftet ”La belle epoque”.

Utställningen från konstnärskolonien vid Worpswede är riktigt bra, härligt måleri med starkt uttryck. Den lyfter dessutom fram konstnärer som inte är speciellt kända. Paula Modersohn-Becker är det mest kända namnet. Tyvärr är dock urvalet av just hennes verk ganska begränsat. Hennes motiv är oftast människor, porträtt och bilder av barn.


Paula Modersohn-Becker: ”Mädchen mit Schafen am Weiher II”, ca 1903

Paula Modersohn-Becker: ”Kinderwagen mit Säugling und zwei Kindern vor Landschaft”, 1904

Paula Modersohn-Becker: ”Kopf eines Mädchens mit Medaillon”, 1902

Paula Modersohn-Becker: ”Kopf eines Mädchens im Profil neben einem Birkenstamm”, ca 1904

Paula Modersohn-Becker: ”Junge am Wasser”, 1904

Bättre företrädd på utställningen är Paulas make, landskapsmålaren Otto Modersohn. De här bilderna tycker jag är uttrycksfulla och komponerade så att det verkligen lyser om dem.


Otto Modersohn: ”Armenhaus in Zeven”, ca 1900

Otto Modersohn: ”Moordamm”, 1902

Otto Modersohn: ”Nach dem Gewitter”, 1899

Otto Modersohn: ”Elfenreigen”, 1901

Otto Modersohn: ”Dämmerung”, 1898

Otto Modersohn: ”Abend am Moorkanal”, 1894

Flera andra från konstnärsgruppen vid Worpswede gör också starka och uttrycksfulla målningar.


Ottilie Reylaender: ”Märchenmond”, ca 1900

Heinrich Vogeler: ”Frühling”, 1897

Hans am Ende: ”Birken”, ca 1900

Fritz Overbeck: ”Abend im Moor”, 1896

Inte för att jag längtar tillbaka till 1800-talet, men nog var konsten mer berörande under den här perioden. Jag tycker inte att fotokonsten kan ersätta ett fritt måleri i uttryck.
Första världskrigets kaos och krigsgalenskap fick konstnärerna att reagera med sina egna former av ”galenskap”: dada, kubism, surrealism, abstrakt måleri osv. Inte alls dålig konst, men nog förlorade skönheten, harmonin och det emotionella sin plats i konsten. I och med konceptualismen verkar konstnärerna ha tagit det slutliga radikala steget och lämnat konsten för filosofin – det intellektuella snömoset. Så synd.

Birgitta Rubin i DN 2018-09-13: ”Målarna med hjärtat i byn Worpswede

Recensioner:
Ingela Lind i DN 2018-09-20: Worpswedemålarnas naturlängtan visas på Waldemarsudde:
Ulrika Stahre i Aftonbladet 2018-09-23: ”Kollektiv naturvurm. Ulrika Stahre om legendariska tyska konstnärskolonin i Worpswede
Therese Bohman i Expressen 2018-09-23: ”På djävulsmyren fann de sitt uttryck

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar

Robert Harris: Konklaven

Jag fortsätter träget att läsa Robert Harris böcker. Konklaven handlar om en omröstning om ny påve och intriger och händelser i samband med mötet mellan kardinaler från världens alla hörn. Det borde vara ett tacksamt ämne för Robert Harris som ju specialiserat sig på politiska thrillers. Men efter den femte eller sjätte omständliga påveomröstningen som de 118 kardinalerna i Konklaven företar så blir jag faktiskt lite uttråkad. Ämnet är för mig tämligen okänt men samtidigt lite exotiskt.

Först efter den sjunde omröstningen (s 237) börjar det hända saker. Upplösningen innehåller förvisso en del dramatik och några politiskt korrekta slutsatser. Eller som jag uppfattar det: katolska kyrkan bör moderniseras och verklighetsanpassas och stå upp mot korruption och ondska.


Robert Harris: ”Konklaven”
Bookmark förlag Pocket, 2018, 285 s. ISBN: 9789188545053
Adlibris Bokus

Om du är speciellt intresserad av katolska kyrkan eller nyfiken på hur ett påveval går till i detalj är Konklaven en bok för dig. Trots allt är Harris en lysande författare, han får även det tråkiga att glimma till ibland. Tro nu inte att jag är emot katolicismen eller kyrkan överhuvudtaget, de är viktiga delar av civilsamhället, anrika institutioner som ger stabilitet. Något som behövs i denna tid när extremismen växer oroväckande.

Fler böcker av Robert Harris:
München
En officer och spion
”Dictator” – (Cicero trilogy part three)
”Lustrum” – (Cicero trilogy part two)
”Imperium” – (Cicero trilogy part one)
Pompeji

Publicerat i böcker | Lämna en kommentar

Marcus Tullius Cicero: ”När allt gick under : brev från den romerska republikens sista år”

Titeln på den här brevsamlingen ”När allt gick under” syftar förstås på de sista åren i Ciceros liv – äktenskapet med Terentia tar slut, hans dotter Tullia dör i barnsäng, han är hotad av sina fiender, den romerska republiken håller på att övergå i diktatur – allt går under.


Marcus Tullius Cicero: ”När allt gick under : brev från den romerska republikens sista år”
Natur o Kultur 2017, 223 s. ISBN: 9789127147010
Adlibris Bokus

Trots den bedrövliga situationen förlorar inte Cicero skärpan i sina brev. Han verkar till och med vara beredd på att när som helst falla offer för sina fienders attacker.

Många av breven är riktade till Ciceros gode vän Atticus men också till många andra i hans vidsträckta kontaktnät. Ett brev från Marcus Antonius, hans främsta fiende, hållet i en närmast hånfull ton besvaras av Cicero med samma hycklande ton.

Intressant är Ciceros synbarligen komplicerade förhållande till Caesar och senare hans beundran av Caesars arvtagare, den unge Octavianus, sedermera kejsar Augustus, begåvning och förbluffande mogenhet trots sin ringa ålder. Han kallas för ”pojken” eller ”ynglingen” av Cicero som också ger honom goda råd.

Mordet på Cicero ingår förstås inte i boken men man kan förstå Octavianus djupa samvetsförebråelser när han slutligen efter starkt tryck av medtriumviren Antonius gick med på att skriva upp sin välgörare Cicero på proskriptionslistan. Samvetet plågade honom säkerligen under många år, kanske ville han kompensera gärningen med att senare se till att Ciceros son Marcus Tullius Cicero Minor blev utsedd till Augur, Konsul och prokonsul över Syrien och provinsen Asien.

Breven i boken kräver oftast en förklaring som sätter in dem i sitt sammanhang och gör texten begriplig. En kortfattad sådan finns också i början av varje brev. Den texten skulle gärna få vara lite längre.

Publicerat i antiken, böcker, historia - samhälle | Lämna en kommentar

Robert Harris: ”En officer och spion”


Robert Harris: En officer och spion
Bookmark förlag 2017, 494 s. ISBN: 9789188171214
Adlibris Bokus

Årets roman står det på omslaget till den här utgåvan av Robert Harris ”En officer och spion”. Den utmärkelsen är boken väl värd fastän den svenska översättningen kom redan 2016. Att Harris är en mästare på historska thrillers har han visat i t ex den fantastiska Cicerotrilogin som tog 11 år att fullborda, eller i hans senaste bok: München.

Mängder av böcker har skrivits om Dreyfusaffären, om den franske judiske artillerikaptenen Alfred Dreyfus som dömdes för spioneri för tysk räkning. Fastän han senare bevisades oskyldig kom han att tillbringa fem år på Djävulsön i Franska Guyana innan han frikändes. En officer och spion är en strålande stark dramatisering av Dreyfusaffren. Trots att det är en roman följer boken det historiska skeendet i detalj.

Min kännedom om Dreyfusaffären var ganska ytlig innan jag läste Harris bok. Fastän det är en roman visar den övertygande på en häpnadsväckande rättsröta och antisemitism i det franska samhället vid den här tiden. Jag hade visserligen en viss kunskap om hur hela historien skulle sluta, men det förtog inte alls spänningen i att läsa boken. Den som inte vill bli upplyst i förväg om Dreyfusaffären och handlingen i boken bör sluta läsa den här texten nu.

Dreyfus själv är nästan en bifigur som uppträder i början och slutet av boken. I början den förnedrande degraderingsceremonien och i slutet som återupprättad. Dessemellan en kort skymt från hans vistelse på Djävulsön under tortyrliknande förhållanden. Huvudperson, ”jaget” i boken är i stället chefen för det franska kontraspionaget ”statistikbyrån” Georges Picquart. Harris sätt att reda ut härvan av dokument, förfalskningar, anklagelser och inblandade personer av olika dignitet är helt lysande. Därtill kommer den fina personkaraktäristiken och inte minst Picquarts stigande övertygelse om Dreyfus oskuld och vilka följder det får för honom själv och i förlängningen för Dreyfus.

Som vanligt har författaren förberett sig grundligt genom att sätta sig in i ämnet, inte bara själva rättsfallet och underssättelseverksamhetens arbete, men också tidsandan och atmosfären i Paris vid slutet av 1800-talet. Han har till och med läst Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” (8 band har jag för mig) för att få till rätt stämning. Och det lyckas väl. Paris stinker av avskräde under sommaren, hästdroskorna är den tidens UBER, och rörposten ett effektivt om än något långsammare internet. Framför allt imponeras jag av dramatiken, detta har faktiskt hänt, även om författaren förstås må ha lagt till en del konversation och miljöskildringar. Verkligheten är som så ofta starkare än dikten.

Dreyfusaffären kom under lång tid att dela den franska nationen i Dreyfusarder – de som trodde på Dreyfus oskuld och deras motståndare anti-Dreyfusarder.

Fördelen med historiska romaner eller faktaböcker är att man förvånandsvärt ofta kan googla fram både bilder och fakta även om mindre kända personer. Jag vill gärna veta hur människor som beskrivs i böcker egentligen såg ut. Här är några av de många som förekommer i boken.


Alfred Dreyfus, wiki

Georges Picquart, wiki

Ferdinand Walsin Esterhazy, wiki

Alfred Dreyfus (1859–1935) var fransk artilleriofficer med judiska anor. Han dömdes 1894 för förräderi där han anklagades för att ha sålt hemlig militär information till Tyskland. Domen kom att bli det kanske största politiska dramat i modern fransk historia. Det hela slutade efter flera år med att Dreyfus frikändes och återupprättades som fransk officer.

Bokens huvudperson Georges Picquart (1854-1914) tillträdde som chef för kontraspionaget ”statistikbyrån” 1895. Han upptäckte att det dokument (bordereau) som användes som bevis för att dömma kapten Alfred Dreyfus, i själva verket hade tillverkats av major Ferdinand Walsin Esterhazy. Ett flertal höga generaler och hans egna underlydande uppmanade Picquart att glömma bort sin upptäckt, men det gjorde han inte, vilket fick svåra konsekvenser för honom själv.

Charles Marie Ferdinand Walsin Esterhazy (1847–1923) var officer i franska armén 1870-1898. Efter att bevis mot Eterhazy för spionage för Tysklands räkning presenterats, det som Dreyfus tidigare dömts för, ställdes Esterhazy 1898 inför en militärdomstol där han frikändes. Han avslutade sin militära bana samma år och flydde till Storbritannien.


Émile Zola, wiki

Armand du Paty de Clam, wiki

Hubert-Joseph Henry, wiki

Författaren Émile Zola skrev ett brev rubricerat J’accuse; ”Jag anklagar!” till republikens president. Brevet publicerades i tidningen L’Aurore. I brevet anklagades officerare och myndigheter för olagligheter. Zola anklagade Major du Paty de Clam för att ha gillrat en fälla där falska bevis skulle riktas mot Dreyfus. Han anklagade krigsministern General Billot för att ha undanhållit dokument som han hållit i sin hand och som utgjorde absoluta bevis för Dreyfus oskuld. Även generalerna de Boisdeffre och Gonse med flera anklagades liksom några handstilsexperter för att ha avgivit felaktiga rapporter. Ställd inför domstol för smädelse, dömdes Zola till ett års fängelse och 3000 francs böter samt ströks ur hederslegionen. Zola flydde under en tid till England. I Frankrike blev han under lång tid bojkottad som författare.


L’Aurore, wiki

Major Armand_du_Paty_de_Clam (1853-1916) vid generalstaben deltog i utpekandet av Alfred Dreyfus som den skyldige till att ha utlämnat hemliga handlingar. Hans överordnade hade bestämt att den skyldige måste vara knuten till generalstaben. Så var inte fallet visade det sig senare. Av sex tänkbara misstänkta anställda valde man Dreyfus eftersom han var den ende juden.
När konspirationen mot Dreyfus började läcka ut blev du Paty de Clam inblandad i försök att undertrycka sanningen. Under oktober 1897, började namnet på den i verkligheten skyldige, Major Ferdinand Walsin Esterhazy bli känt. Du Paty de Clam fick då i uppdrag av sina överordnade att varna Esterhazy och lova att skydda honom. Samtidigt blev du Paty de Clam inblandad i försök att misstänkliggöra överste Georges Picquart och hota Picquart och Dreyfusardernas främsta alierade inom den franska regeringen Senator Auguste Scheurer-Kestner

Hubert-Joseph_Henry (1846-1898) var också inblandad i att förfalska bevismaterial mot Dreyfus som användes vid domstolen. Kapten Henry var anställd vid kontraspionaget ”Statistikbyrån” och var Picquarts närmaste underlydande. Förfalskningen avslöjades dock och erkändes av Henry. Han hamnade i militärfängelse och begick självmord, alternativt blev han mördad.

I våra dagar av ”fake news”, ”alternativa fakta” och uppenbara lögner av höga makthavare passar Harris roman in som en påminnelse. Troligen var den franska arméledningen och höga potentater så obenägna att erkänna att domen mot Dreyfus var ett misstag att man hellre valde att försöka dölja sanningen. Långt före postmodernismens genomslag ville man skapa sig en egen sanning. Arméns ära stod ju på spel!

Recensioner:
Dagens Nyheter 2016-07-01 (kräver inloggning)
Göran Rosenberg i Expressen 2014-04-20 ”Ingen fiktion
Andrew Anthony i The Guardian 2014-03-02

Publicerat i 1800-1900-tal, böcker | Lämna en kommentar

Tyra Kleen på Thielska galleriet (16/6-23/9 2018)

Tyra Kleen (1874-1951) testamenterade sitt hus på Lidingö och en stor trälåda med sina konstverk till Riddarhuset. Målningarna fick inte visas förrän 50 år efter hennes död.

Likheten med Hilma af Klint är slående. Hilma af Klint (1862-1944) förbjöd också visandet av sina målningar före 50 år efter sin död. Båda var starkt influerade av teosofi och båda var adliga, välbeställda konstnärinnor som startade sina karriärer under slutet av 1800-talet.

Visningsförbudet för Kleens konst upphörde 2001 och en del av verken har visats vid några tillfällen. Utställningen på Thielska är för mig den första kontakten med hennes konst.


Tyra Kleen: ”Sed non satiati”, 1901

Tyra Kleen: ”Orkidéer”, 1907

Tyra Kleen: ”La peur”, 1901

Tyra Kleen: ”Månsken över floden Canche, Etaples”, 1896

Kleen arbetade i flera material, både måleri och grafik. Måleriet är fint men kanske har teckningar och grafik det starkaste uttrycket. De tre litografierna överst på sidan har ett starkt drag av jugendperioden. Färger hade mindre betydelse för hennes bilder än linjespel och komposítion. Bilderna skulle uttrycka idéer. Hon var uppenbarligen påverkad av den stämning som rådde – fin de siècle – och dess konstnärliga uttryck i form av symbolism, t ex hos konstnärer som Max Klinger, Arnold Böcklin och Franz von Stuck.


Tyra Kleen: ”Självporträtt med palett och hatt”, 1909

Tyra Kleen: ”Självporträtt, skrikstudie”, 1903

Thielska rubricerar Tyra Kleen som ”Konstnär, vagabond, äventyrare” och det är säkert helt rätt. Det som från början satte prägeln på hennes liv var frihetsbehovet. När hon ärvde sin far rådde ännu vissa restriktioner för kvinnor att disponera sin förmögenhet utan förmyndare. Hon hade en del förhållanden men gifte sig aldrig eftersom hon ansåg att äktenskap på den tiden för en kvinna var oförenligt med ett liv i frihet.

Som diplomatdotter var hon redan från unga år förtrogen med olika länder. Hon skickades till konstskola i Dresden vid 16 års ålder, flyttade runt bland olika konstskolor i Tyskland och Frankrike. 1898 bosatte hon sig i Rom där hon stannade i tio år och arbetade i egen ateljé. 1909 flyttade hon åter till Sverige och sitt nyuppförda hus på Lidingö.

1911 besökte hon Ceylon och Indien, 1916-17 USA och Västindien, 1919 Java och Bali, 1926 Egypten. Hon hade också ett stort kontaktnät bland tidens kulturpersonligheter och var en flitig brevskrivare. Hon skrev ett antal böcker, artiklar i tidningar och höll föredrag. Hon ställde ut sin konst i många olika länder.

Tyra Kleen var språkbegåvad, hon talade svenska, franska, engelska, tyska, italienska, holländska och lärde sig också lite indonesiska.


Tyra Kleen: ”Hjärnans spektrum”, 1915

Tyra Kleen: ”Atenas födelse”, 1915

De två bilderna ovan är exempel på den andliga, teosofiska aspekten av hennes konst.


Tyra Kleen: ”Blond flicka”, 1933

Tyra Kleen: ”Modern Amalia Kleen”, 1932

Tyra Kleen var även en fin porträttmålare. Skuggan till höger på porträttet av modern ger intryck av ett fårat ansikte, medan den belysta sidan är slät.


Tyra Kleen: ”Förbjuden frukt”, 1915

Tyra blev också i samband med resorna till Asien intresserad av lokala danstraditioner och gjorde särskilda studier av de intrikata handrörelser som förekommer i en del av danserna.


Nicklas Franzén, Kerstin Gullstrand Hermelin, Elisabet Lind, Karin Ström Lehander: ”Tyra Kleen”, 2016, 143 s. Adlibris Bokus

Recensioner:
Therese Bohman i Expressen: Hennes bilder är skatter som väntar på upptäckt
Dan Backman i SvD: Upptäck Tyra Kleen som ville hålla sin konst hemlig

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | 4 kommentarer