Paula Modersohn-Becker och konstnärskolonin i Worpswede på Waldemarsudde

För den som vill uppleva skönhet via konsten är det numera mest konsthistorien som står till buds. Så bra att det fortfarande finns ganska många muséer som inriktar sig på just det. Waldemarsudde är ett av dessa som återkommer med spännande utställningar, ofta med teman hämtade från något sekel tillbaka, från tiden omkring förra sekelskiftet ”La belle epoque”.

Utställningen från konstnärskolonien vid Worpswede är riktigt bra, härligt måleri med starkt uttryck. Den lyfter dessutom fram konstnärer som inte är speciellt kända. Paula Modersohn-Becker är det mest kända namnet. Tyvärr är dock urvalet av just hennes verk ganska begränsat. Hennes motiv är oftast människor, porträtt och bilder av barn.


Paula Modersohn-Becker: ”Mädchen mit Schafen am Weiher II”, ca 1903

Paula Modersohn-Becker: ”Kinderwagen mit Säugling und zwei Kindern vor Landschaft”, 1904

Paula Modersohn-Becker: ”Kopf eines Mädchens mit Medaillon”, 1902

Paula Modersohn-Becker: ”Kopf eines Mädchens im Profil neben einem Birkenstamm”, ca 1904

Paula Modersohn-Becker: ”Junge am Wasser”, 1904

Bättre företrädd på utställningen är Paulas make, landskapsmålaren Otto Modersohn. De här bilderna tycker jag är uttrycksfulla och komponerade så att det verkligen lyser om dem.


Otto Modersohn: ”Armenhaus in Zeven”, ca 1900

Otto Modersohn: ”Moordamm”, 1902

Otto Modersohn: ”Nach dem Gewitter”, 1899

Otto Modersohn: ”Elfenreigen”, 1901

Otto Modersohn: ”Dämmerung”, 1898

Otto Modersohn: ”Abend am Moorkanal”, 1894

Flera andra från konstnärsgruppen vid Worpswede gör också starka och uttrycksfulla målningar.


Ottilie Reylaender: ”Märchenmond”, ca 1900

Heinrich Vogeler: ”Frühling”, 1897

Hans am Ende: ”Birken”, ca 1900

Fritz Overbeck: ”Abend im Moor”, 1896

Inte för att jag längtar tillbaka till 1800-talet, men nog var konsten mer berörande under den här perioden. Jag tycker inte att fotokonsten kan ersätta ett fritt måleri i uttryck.
Första världskrigets kaos och krigsgalenskap fick konstnärerna att reagera med sina egna former av ”galenskap”: dada, kubism, surrealism, abstrakt måleri osv. Inte alls dålig konst, men nog förlorade skönheten, harmonin och det emotionella sin plats i konsten. I och med konceptualismen verkar konstnärerna ha tagit det slutliga radikala steget och lämnat konsten för filosofin – det intellektuella snömoset. Så synd.

Birgitta Rubin i DN 2018-09-13: ”Målarna med hjärtat i byn Worpswede

Recensioner:
Ingela Lind i DN 2018-09-20: Worpswedemålarnas naturlängtan visas på Waldemarsudde:
Ulrika Stahre i Aftonbladet 2018-09-23: ”Kollektiv naturvurm. Ulrika Stahre om legendariska tyska konstnärskolonin i Worpswede
Therese Bohman i Expressen 2018-09-23: ”På djävulsmyren fann de sitt uttryck

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar

Robert Harris: Konklaven

Jag fortsätter träget att läsa Robert Harris böcker. Konklaven handlar om en omröstning om ny påve och intriger och händelser i samband med mötet mellan kardinaler från världens alla hörn. Det borde vara ett tacksamt ämne för Robert Harris som ju specialiserat sig på politiska thrillers. Men efter den femte eller sjätte omständliga påveomröstningen som de 118 kardinalerna i Konklaven företar så blir jag faktiskt lite uttråkad. Ämnet är för mig tämligen okänt men samtidigt lite exotiskt.

Först efter den sjunde omröstningen (s 237) börjar det hända saker. Upplösningen innehåller förvisso en del dramatik och några politiskt korrekta slutsatser. Eller som jag uppfattar det: katolska kyrkan bör moderniseras och verklighetsanpassas och stå upp mot korruption och ondska.


Robert Harris: ”Konklaven”
Bookmark förlag Pocket, 2018, 285 s. ISBN: 9789188545053
Adlibris Bokus

Om du är speciellt intresserad av katolska kyrkan eller nyfiken på hur ett påveval går till i detalj är Konklaven en bok för dig. Trots allt är Harris en lysande författare, han får även det tråkiga att glimma till ibland. Tro nu inte att jag är emot katolicismen eller kyrkan överhuvudtaget, de är viktiga delar av civilsamhället, anrika institutioner som ger stabilitet. Något som behövs i denna tid när extremismen växer oroväckande.

Fler böcker av Robert Harris:
München
En officer och spion
”Dictator” – (Cicero trilogy part three)
”Lustrum” – (Cicero trilogy part two)
”Imperium” – (Cicero trilogy part one)
Pompeji

Publicerat i böcker | Lämna en kommentar

Marcus Tullius Cicero: ”När allt gick under : brev från den romerska republikens sista år”

Titeln på den här brevsamlingen ”När allt gick under” syftar förstås på de sista åren i Ciceros liv – äktenskapet med Terentia tar slut, hans dotter Tullia dör i barnsäng, han är hotad av sina fiender, den romerska republiken håller på att övergå i diktatur – allt går under.


Marcus Tullius Cicero: ”När allt gick under : brev från den romerska republikens sista år”
Natur o Kultur 2017, 223 s. ISBN: 9789127147010
Adlibris Bokus

Trots den bedrövliga situationen förlorar inte Cicero skärpan i sina brev. Han verkar till och med vara beredd på att när som helst falla offer för sina fienders attacker.

Många av breven är riktade till Ciceros gode vän Atticus men också till många andra i hans vidsträckta kontaktnät. Ett brev från Marcus Antonius, hans främsta fiende, hållet i en närmast hånfull ton besvaras av Cicero med samma hycklande ton.

Intressant är Ciceros synbarligen komplicerade förhållande till Caesar och senare hans beundran av Caesars arvtagare, den unge Octavianus, sedermera kejsar Augustus, begåvning och förbluffande mogenhet trots sin ringa ålder. Han kallas för ”pojken” eller ”ynglingen” av Cicero som också ger honom goda råd.

Mordet på Cicero ingår förstås inte i boken men man kan förstå Octavianus djupa samvetsförebråelser när han slutligen efter starkt tryck av medtriumviren Antonius gick med på att skriva upp sin välgörare Cicero på proskriptionslistan. Samvetet plågade honom säkerligen under många år, kanske ville han kompensera gärningen med att senare se till att Ciceros son Marcus Tullius Cicero Minor blev utsedd till Augur, Konsul och prokonsul över Syrien och provinsen Asien.

Breven i boken kräver oftast en förklaring som sätter in dem i sitt sammanhang och gör texten begriplig. En kortfattad sådan finns också i början av varje brev. Den texten skulle gärna få vara lite längre.

Publicerat i antiken, böcker, historia - samhälle | Lämna en kommentar

Robert Harris: ”En officer och spion”


Robert Harris: En officer och spion
Bookmark förlag 2017, 494 s. ISBN: 9789188171214
Adlibris Bokus

Årets roman står det på omslaget till den här utgåvan av Robert Harris ”En officer och spion”. Den utmärkelsen är boken väl värd fastän den svenska översättningen kom redan 2016. Att Harris är en mästare på historska thrillers har han visat i t ex den fantastiska Cicerotrilogin som tog 11 år att fullborda, eller i hans senaste bok: München.

Mängder av böcker har skrivits om Dreyfusaffären, om den franske judiske artillerikaptenen Alfred Dreyfus som dömdes för spioneri för tysk räkning. Fastän han senare bevisades oskyldig kom han att tillbringa fem år på Djävulsön i Franska Guyana innan han frikändes. En officer och spion är en strålande stark dramatisering av Dreyfusaffren. Trots att det är en roman följer boken det historiska skeendet i detalj.

Min kännedom om Dreyfusaffären var ganska ytlig innan jag läste Harris bok. Fastän det är en roman visar den övertygande på en häpnadsväckande rättsröta och antisemitism i det franska samhället vid den här tiden. Jag hade visserligen en viss kunskap om hur hela historien skulle sluta, men det förtog inte alls spänningen i att läsa boken. Den som inte vill bli upplyst i förväg om Dreyfusaffären och handlingen i boken bör sluta läsa den här texten nu.

Dreyfus själv är nästan en bifigur som uppträder i början och slutet av boken. I början den förnedrande degraderingsceremonien och i slutet som återupprättad. Dessemellan en kort skymt från hans vistelse på Djävulsön under tortyrliknande förhållanden. Huvudperson, ”jaget” i boken är i stället chefen för det franska kontraspionaget ”statistikbyrån” Georges Picquart. Harris sätt att reda ut härvan av dokument, förfalskningar, anklagelser och inblandade personer av olika dignitet är helt lysande. Därtill kommer den fina personkaraktäristiken och inte minst Picquarts stigande övertygelse om Dreyfus oskuld och vilka följder det får för honom själv och i förlängningen för Dreyfus.

Som vanligt har författaren förberett sig grundligt genom att sätta sig in i ämnet, inte bara själva rättsfallet och underssättelseverksamhetens arbete, men också tidsandan och atmosfären i Paris vid slutet av 1800-talet. Han har till och med läst Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” (8 band har jag för mig) för att få till rätt stämning. Och det lyckas väl. Paris stinker av avskräde under sommaren, hästdroskorna är den tidens UBER, och rörposten ett effektivt om än något långsammare internet. Framför allt imponeras jag av dramatiken, detta har faktiskt hänt, även om författaren förstås må ha lagt till en del konversation och miljöskildringar. Verkligheten är som så ofta starkare än dikten.

Dreyfusaffären kom under lång tid att dela den franska nationen i Dreyfusarder – de som trodde på Dreyfus oskuld och deras motståndare anti-Dreyfusarder.

Fördelen med historiska romaner eller faktaböcker är att man förvånandsvärt ofta kan googla fram både bilder och fakta även om mindre kända personer. Jag vill gärna veta hur människor som beskrivs i böcker egentligen såg ut. Här är några av de många som förekommer i boken.


Alfred Dreyfus, wiki

Georges Picquart, wiki

Ferdinand Walsin Esterhazy, wiki

Alfred Dreyfus (1859–1935) var fransk artilleriofficer med judiska anor. Han dömdes 1894 för förräderi där han anklagades för att ha sålt hemlig militär information till Tyskland. Domen kom att bli det kanske största politiska dramat i modern fransk historia. Det hela slutade efter flera år med att Dreyfus frikändes och återupprättades som fransk officer.

Bokens huvudperson Georges Picquart (1854-1914) tillträdde som chef för kontraspionaget ”statistikbyrån” 1895. Han upptäckte att det dokument (bordereau) som användes som bevis för att dömma kapten Alfred Dreyfus, i själva verket hade tillverkats av major Ferdinand Walsin Esterhazy. Ett flertal höga generaler och hans egna underlydande uppmanade Picquart att glömma bort sin upptäckt, men det gjorde han inte, vilket fick svåra konsekvenser för honom själv.

Charles Marie Ferdinand Walsin Esterhazy (1847–1923) var officer i franska armén 1870-1898. Efter att bevis mot Eterhazy för spionage för Tysklands räkning presenterats, det som Dreyfus tidigare dömts för, ställdes Esterhazy 1898 inför en militärdomstol där han frikändes. Han avslutade sin militära bana samma år och flydde till Storbritannien.


Émile Zola, wiki

Armand du Paty de Clam, wiki

Hubert-Joseph Henry, wiki

Författaren Émile Zola skrev ett brev rubricerat J’accuse; ”Jag anklagar!” till republikens president. Brevet publicerades i tidningen L’Aurore. I brevet anklagades officerare och myndigheter för olagligheter. Zola anklagade Major du Paty de Clam för att ha gillrat en fälla där falska bevis skulle riktas mot Dreyfus. Han anklagade krigsministern General Billot för att ha undanhållit dokument som han hållit i sin hand och som utgjorde absoluta bevis för Dreyfus oskuld. Även generalerna de Boisdeffre och Gonse med flera anklagades liksom några handstilsexperter för att ha avgivit felaktiga rapporter. Ställd inför domstol för smädelse, dömdes Zola till ett års fängelse och 3000 francs böter samt ströks ur hederslegionen. Zola flydde under en tid till England. I Frankrike blev han under lång tid bojkottad som författare.


L’Aurore, wiki

Major Armand_du_Paty_de_Clam (1853-1916) vid generalstaben deltog i utpekandet av Alfred Dreyfus som den skyldige till att ha utlämnat hemliga handlingar. Hans överordnade hade bestämt att den skyldige måste vara knuten till generalstaben. Så var inte fallet visade det sig senare. Av sex tänkbara misstänkta anställda valde man Dreyfus eftersom han var den ende juden.
När konspirationen mot Dreyfus började läcka ut blev du Paty de Clam inblandad i försök att undertrycka sanningen. Under oktober 1897, började namnet på den i verkligheten skyldige, Major Ferdinand Walsin Esterhazy bli känt. Du Paty de Clam fick då i uppdrag av sina överordnade att varna Esterhazy och lova att skydda honom. Samtidigt blev du Paty de Clam inblandad i försök att misstänkliggöra överste Georges Picquart och hota Picquart och Dreyfusardernas främsta alierade inom den franska regeringen Senator Auguste Scheurer-Kestner

Hubert-Joseph_Henry (1846-1898) var också inblandad i att förfalska bevismaterial mot Dreyfus som användes vid domstolen. Kapten Henry var anställd vid kontraspionaget ”Statistikbyrån” och var Picquarts närmaste underlydande. Förfalskningen avslöjades dock och erkändes av Henry. Han hamnade i militärfängelse och begick självmord, alternativt blev han mördad.

I våra dagar av ”fake news”, ”alternativa fakta” och uppenbara lögner av höga makthavare passar Harris roman in som en påminnelse. Troligen var den franska arméledningen och höga potentater så obenägna att erkänna att domen mot Dreyfus var ett misstag att man hellre valde att försöka dölja sanningen. Långt före postmodernismens genomslag ville man skapa sig en egen sanning. Arméns ära stod ju på spel!

Recensioner:
Dagens Nyheter 2016-07-01 (kräver inloggning)
Göran Rosenberg i Expressen 2014-04-20 ”Ingen fiktion
Andrew Anthony i The Guardian 2014-03-02

Publicerat i 1800-1900-tal, böcker | Lämna en kommentar

Tyra Kleen på Thielska galleriet (16/6-23/9 2018)

Tyra Kleen (1874-1951) testamenterade sitt hus på Lidingö och en stor trälåda med sina konstverk till Riddarhuset. Målningarna fick inte visas förrän 50 år efter hennes död.

Likheten med Hilma af Klint är slående. Hilma af Klint (1862-1944) förbjöd också visandet av sina målningar före 50 år efter sin död. Båda var starkt influerade av teosofi och båda var adliga, välbeställda konstnärinnor som startade sina karriärer under slutet av 1800-talet.

Visningsförbudet för Kleens konst upphörde 2001 och en del av verken har visats vid några tillfällen. Utställningen på Thielska är för mig den första kontakten med hennes konst.


Tyra Kleen: ”Sed non satiati”, 1901

Tyra Kleen: ”Orkidéer”, 1907

Tyra Kleen: ”La peur”, 1901

Tyra Kleen: ”Månsken över floden Canche, Etaples”, 1896

Kleen arbetade i flera material, både måleri och grafik. Måleriet är fint men kanske har teckningar och grafik det starkaste uttrycket. De tre litografierna överst på sidan har ett starkt drag av jugendperioden. Färger hade mindre betydelse för hennes bilder än linjespel och komposítion. Bilderna skulle uttrycka idéer. Hon var uppenbarligen påverkad av den stämning som rådde – fin de siècle – och dess konstnärliga uttryck i form av symbolism, t ex hos konstnärer som Max Klinger, Arnold Böcklin och Franz von Stuck.


Tyra Kleen: ”Självporträtt med palett och hatt”, 1909

Tyra Kleen: ”Självporträtt, skrikstudie”, 1903

Thielska rubricerar Tyra Kleen som ”Konstnär, vagabond, äventyrare” och det är säkert helt rätt. Det som från början satte prägeln på hennes liv var frihetsbehovet. När hon ärvde sin far rådde ännu vissa restriktioner för kvinnor att disponera sin förmögenhet utan förmyndare. Hon hade en del förhållanden men gifte sig aldrig eftersom hon ansåg att äktenskap på den tiden för en kvinna var oförenligt med ett liv i frihet.

Som diplomatdotter var hon redan från unga år förtrogen med olika länder. Hon skickades till konstskola i Dresden vid 16 års ålder, flyttade runt bland olika konstskolor i Tyskland och Frankrike. 1898 bosatte hon sig i Rom där hon stannade i tio år och arbetade i egen ateljé. 1909 flyttade hon åter till Sverige och sitt nyuppförda hus på Lidingö.

1911 besökte hon Ceylon och Indien, 1916-17 USA och Västindien, 1919 Java och Bali, 1926 Egypten. Hon hade också ett stort kontaktnät bland tidens kulturpersonligheter och var en flitig brevskrivare. Hon skrev ett antal böcker, artiklar i tidningar och höll föredrag. Hon ställde ut sin konst i många olika länder.

Tyra Kleen var språkbegåvad, hon talade svenska, franska, engelska, tyska, italienska, holländska och lärde sig också lite indonesiska.


Tyra Kleen: ”Hjärnans spektrum”, 1915

Tyra Kleen: ”Atenas födelse”, 1915

De två bilderna ovan är exempel på den andliga, teosofiska aspekten av hennes konst.


Tyra Kleen: ”Blond flicka”, 1933

Tyra Kleen: ”Modern Amalia Kleen”, 1932

Tyra Kleen var även en fin porträttmålare. Skuggan till höger på porträttet av modern ger intryck av ett fårat ansikte, medan den belysta sidan är slät.


Tyra Kleen: ”Förbjuden frukt”, 1915

Tyra blev också i samband med resorna till Asien intresserad av lokala danstraditioner och gjorde särskilda studier av de intrikata handrörelser som förekommer i en del av danserna.


Nicklas Franzén, Kerstin Gullstrand Hermelin, Elisabet Lind, Karin Ström Lehander: ”Tyra Kleen”, 2016, 143 s. Adlibris Bokus

Recensioner:
Therese Bohman i Expressen: Hennes bilder är skatter som väntar på upptäckt
Dan Backman i SvD: Upptäck Tyra Kleen som ville hålla sin konst hemlig

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | 4 kommentarer

Nordisk konst 1880-1940 på Waldemarsudde

Så bra att muséet då och då visar upp vad man har i sina samlingar. Nordisk konst 1880-1940 heter den nya utställningen. Jag vandrar runt i salarna och känner igen en och annan målning och ser också många för mig nya.


Leander Engström: ”Promenaden vid Manilla” 1914

Tror inte jag sett den här av Leander Engström förut. Jag gillar stilen.


Sven Jonson: ”Ljus rymd” 1938

Två målningar av min favorit Sven Jonson finns med på utställningen. Flera av Halmstadgruppen hänger nog också på utställningen men Sven Jonson är för mig den som står ut. De släta färgplanen, ibland med förtoning, färgerna, mystiska figurer, de klassiska formelementen, den förtätade stämningen – så ska det se ut!


Sven Jonson: ”Det öppna fönstret mot natten” 1949

Richard Bergh: ”Tystnad” 1893

Den här målningen av Richard Berg har jag sett förut många gånger. En mur med stängd grind, ruin i bakgrunden, symetriskt centralperspektiv. Jovisst utstrålar den tystnad.


Ando Hiroshige, träsnitt

Det här grafiska bladet av Ando Hiroshige (1797-1858) ur Prins Eugéns samling fastnade jag för på grund av att den krusiga formen på vågen påminner om Hokusais målning ”Den stora vågen” som nyligen visats på Millesgården. Är det Hokusai som är inspiratör eller är det så här man målade vågor i Japan?

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar

Robert Harris: ”Dictator” – (Cicero trilogy part III)

Den föregående delen i trilogin The Cicero Trilogy Part II,Lustrum slutar med att Cicero tvingas lämna sin familj hos sin bror Quintus och fly för att rädda livet undan Clodius hejdukar som närmar sig hans hus med flammande facklor. På avstånd ser han sitt hem brinna och från Marsfältet hörs hornsignaler från Caesars armé som anträder marschen mot Gallien. Caesar har fått bekräftat att Cicero är på flykt och därmed inte längre utgör ett hot mot Caesar för hans lagöverträdelser.

Den tredje delen ”Dictator” börjar med Ciceros liv i landsflykt. Efter en överenskommelse med Caesar som upphäver landsförvisningen följer Ciceros triumfatoriska återkomst till Rom.


Robert Harris: Dictator (The Cicero Trilogy Part III)
Arrow 2016, 544 s. ISBN: 9781784756161

Adlibris Bokus

Cicero har i och med överenskommelsen med Caesar förbundit sig att aldrig mer ägna sig åt politik. Men han har förstås svårt att hålla sig borta. Efter det första triumviratets upplösning – det mellan Caesar, Crassus och Pompejus – hamnar Cicero i Grekland tillsammans med Pompejus, men deltar inte aktivt i inbördeskriget mot Caesar. Pompejus besegras vid slaget vid Farsalos år 48 fvt. Skildringen kulminerar med mordet på Caesar den 15 mars år 44 fvt varefter Caesars ställföreträdare Marcus Antonius övertar ledarrollen. Den dramatiska efterföljden där den unge Octavianus lyckas skapa ett andra triumvirat mellan Markus Antonius, Lepidus och sig själv skildras trovärdigt. Och förstås proskriptionen av Roms 2000 rikaste personer som mister sina liv och sin egendom för att triumvirerna ska kunna avlöna sina trupper.

Även personskildringarna är träffande. Cicero själv som den i grunden gode försvararen av republiken, men inte utan fel. Efter att ha deltagit i krig i sin ungdom blir han pacifist, men måste senare rucka på sin övertygelse. Han visar stort mod i kampen för republiken; Caesar med psykopatens alla egenskaper, en brilliant strateg, en charmerande men arrogant man som inte bryr sig om människoliv, vare sig andras eller sitt eget; Den nästan osynlige Tiro, alltid lojal med Cicero även när han egentligen inte håller med Cicero i allt.

Kvinnor har ingen framträdande roll i boken, men det hade de förstås inte i verkligheten heller, men de var knappast betydelselösa. Ciceros hustru Terentia spelar en viss roll, liksom hans dotter Tullia. Och så den vidlyftiga Clodia

Jag undrar lite över hur författaren har kunnat skapa en så stark och väl sammanhållen berättelse baserad på 2000-åriga källor som väl ändå borde innehålla en hel del luckor. När jag googlar lite för att kontrollera fakta får jag överallt bekräftelse på att författaren följer historien så som den är känd. Kanske har han ändå gjort några tillägg för att få ihop en helhet i berättelsen? Till exempel Tiros besök hos Caesar i Gallien, eller hans förbindelse med slavkvinnan Agathe. Hände det verkligen? Kanske, kanske inte men allt känns trovärdigt.

Den här perioden är en av de allra mest omvälvande i världshistorien. Romarriket övergår från republik med en viss grad av demokrati och folkligt inflytande till ett diktatoriskt kejsardömme. Parallellen med nutiden känns uppenbar med tanke på den strävan efter mera auktoritära styrelsesätt som blivit vanlig på många håll.

Recensioner:
Stephanie Harris, The Guardian 2015-10-18: ”Dictator by Robert Harris review – a remarkable literary achievement
Tom Holland, The New York Times 2016-01-08: ”‘Dictator,’ by Robert Harris

Fler böcker av Robert Harris:
Lustrum – The Cicero Trilogy Part II
München
Imperium – The Cicero Trilogy Part I. I samma blogpost: Stewe Claeson: ”Tiro”
Pompeji

Publicerat i antiken, böcker | 1 kommentar

Lars Lerin på Liljevalchs 18 maj – 9 september 2018

Lars Lerin lär inför utställningen på Liljevalchs ha skickat en hel lastbil med målningar till konsthallens chef Mårten Castenfors som fick välja ut och hänga bilderna. Det blev visst bara plats för en tredjedel eller så, men det är mycket nog.

Hängningen är smart indelad i teman i olika rum. Nästan alla akvareller hänger oramade utan inglasning. I den stora ankomsthallen upptar en hel stor vägg Lerins inramade foton av hundar och katter från hans många resor. Bra bilder och framför allt väldigt många.

Nästa stora sal upptas av målningar från Syrien. En del visar stadslandskap, kanske inspirerade från Lerins besök i landet långt före kriget. Bilder från det krigshärjade landet i ruiner, målade efter foton skapar en dyster underton där de vanliga lerinska gråhimlarna förstärks med mörka rökmoln eller eldsken.


Lars Lerin


Lars Lerin


Lars Lerin


Lars Lerin

Ett tema är bilder från Värmland


Lars Lerin


Lars Lerin

Målningar av miljonprogramshus eller senare tillkomna byggnader i samma stil finns ganska rikligt representerade. Rätt så, de har ju blivit något av Lerins huvudtema. Visst speglar de också något av den svenska själen. Jag brukar alltid uppleva dessa enformiga huslängor avskalade på varje antydan till dekor eller variation som deprimerande. Men visst är de en bild av Sverige, om än inte hela bilden.


Lars Lerin


Lars Lerin


Lars Lerin

Jag gillar särskilt målningarna från exotiska miljöer, en del visar närmast ofattbar detaljrikedom. Hur bär han sig åt att få till det i akvarell undrar man.


Lars Lerin


Lars Lerin

Det finns många fler motivteman, som sjöfart, stora fartyg blandade med homoerotiska fantasier antar jag. Lerin målar sällan människor, hellre miljöer. – Ett rum med målningar av uppstoppade fåglar. Hur ska man tolka det – död, förstelning? Eller den jättelika akvarellen av bokhyllor med pärmar, arkiv, litteratur, minituöst avbildade, ändå utan att en enda titel går att avläsa.
Lika oläsliga är de texter i skrivstil som ofta täcker delar av målningarna. Vad innehåller de? Bara sånt som just råkar dyka upp i konstnärens medvetande kanske?

Lars Lerin är uppenbarligen Sveriges just nu, och sen många år, populäraste konstnär. Utställningen kommer säkerligen slå publikrekord. Det är den värd.

Några recensioner:
Nils Forsberg i Expressen: ”Lars Lerin på Liljevalchs kommer att bli en succé
Camilla Hammarström i Aftonbladet: ”Målarmästaren briljerar
Birgitta Rubin i DN: ”Lars Lerin är en ljusets mästare i vår tids mörker

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | Lämna en kommentar

Robert Harris: ”Lustrum” – (Cicero trilogy part two)

Det var nog tio år sen jag läste Imperium, första delen i Cicerotrilogin. Sen tappade jag bort utgivningen av uppföljarna ända till nu. Vad jag vet finns hittills märkligt nog ingen svensk översättning av Cicerotrilogins tre delar: Imperium, Lustrum och Dictator, trots att så många av Harris övriga böcker finns på svenska.


Robert Harris: Lustrum. Arrow 2017, 464 s. ISBN: 9781784756154

Adlibris, Bokus

Robert Harris är känd för sina politiska thrillers och Lustrum och de andra böckerna i Cicerotrilogin faller också in i den kategorin. Harris håller sig noggrannt till den kända historien, men dramatiserar och åskådliggör ytterst skickligt.

Själva intrigen behöver knappast några tillägg, kända historiska fakta innehåller dramatik så det räcker. Det är historiska personer det handlar om, en förteckning med nästan alla namn som nämns i texten finns i slutet av boken, namn som går att googla på. Fantastiskt att det går att få fram så mycket fakta om personer som levde för tvåtusen år sen. Att handlingen tilldrar sig för så länge sen verkar konstigt nog inte ändra på särskilt mycket när det gäller det politiska spelet, koruption, intriger och rävspel. Miljön är dock antik romersk, kryddad med detaljer som stärker närvarokänslan.

Huvudpersonen i boken är förstås den romerske politikern och retorikern Marcus Tullius Cicero (106-43 fvt), men berättaren, bokens jag, Tiro har också en viktig roll. Han är Ciceros slav, sekreterare, och så småningom frigivne gode vän. Man vet att Tiro sannolikt skrev en biografi över Cicero som dock inte finns bevarad, men omnämns av flera antika författare. Kanske är det detta saknade verk som inspirerat Harris att skriva böckerna om Cicero.

I del två av Cicerotrilogin: ”Lustrum” har Cicero just valts till konsul, republikens högsta befattning. Han tillhör senatorsklassen och det konservativa partiet Optimaterna. Bland hans motståndare finns Lucius Sergius Catilina, som trots att han tillhörde senatorsklassen anslöt sig till det folkliga Populares politiska program. En annan motståndare var Gaius Julius Caesar. Och naturligtvis Publius Clodius Pulcher som lyckades få Cicero landsförvisad under en period.

I början av boken står Cicero på höjden av sin karriär, men slutet av boken blir en riktig cliffhanger då Cicero via intriger blivit bortmanipulerad och måste fly för att rädda sitt liv. Jag ser fram mot att läsa tredje delen Dictator!

Recensioner:
Charlotte Higgins i The Guardian 2009-10-17: ”Lustrum by Robert Harris. This gripping story of Cicero has modern parallels

Fler böcker av Robert Harris:
Dictator – Cicero trilogy part III
München
Imperium – Cicero Trilogy part I. I samma blogpost: Stewe Claeson: ”Tiro”
Pompeji

Publicerat i antiken, böcker | 1 kommentar

Art et liberté. Brytning, krig och surrealism i Egypten (1938-1948) på Moderna Museet.

Knappt har Moderna Museets fina utställning med sydamerikanska konkretister hunnit avslutas förrän man öppnar utställningen med egyptiska surrealister. För mig är det totalt okänd mark men desto intressantare. Surrealismen, till exempel Halmstadgruppen var ett bidrag till mitt gryende konstintresse en gång för många år sen. Att rörelsen var internationell visste jag förstås, men inte att den var verksam också i Egypten.


Mayo: Coups de Bâtons, 1937

Målningen ”Käppslag” illustrerar polisens metoder att skingra demonstranter.


Kamel El-Telmissany: Nudes, 1940-1941

Många kvinnor drevs under krigsåren in i prostitution. De blev kallade ”stadskvinnor”. och deras utsatthet blev ett tema i ett stort antal Art et Liberté-målningar. Många kvinnor var också engagerade i den surealistiska rörelsen och gav den en feministisk underton.


Ramses Younane: Portrait 1933-38 (t v), u t, 1935 (t h)


Inji Efflatoun: Flicka och monster, 1941


Mayo, Fågeln, 1937

Mayo: Surrealistiskt porträtt, 1937

Recensioner:
Clemens Poellinger i SvD 20180522: ”För ett kort ögonblick var konsten friast i Kairo
Peter Cornell i Expressen 20180511: ”De egyptiska konstnärerna var inga dåliga kopior
Sebastian Johans i UNT 20180503: ”En större helhet bortom eurocentrismen

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar

Hokusai – en japansk ikon på Millesgården

I år 2018 firas 150 år av diplomatiska förbindelser mellan Japan och Sverige. Det sker bland annat genom utställningar som den unika utställningen på Millesgården med bilder av Hokusai, den första i Sverige.

Katsushika Hokusai (1760 – 1849) är antagligen den japanska konstnär som är mest känd i västvärlden. Ett av hans favoritmotiv var berget Fuji som han avbildade ur en mängd olika perspektiv. En av bilderna blev den populära ”Den stora vågen”. Samtliga bilder på utställningen är träsnitt.


Hokusai: Den stora vågen, träsnitt


Hokusai: Röda Fuji , träsnitt


Hokusai: Kajikazawa i Kai-provinsen, träsnitt


Hokusai: Tatekawa i Honjo, träsnitt

Hokusai anses ha myntat begreppet Manga som lär betyda ungefär ”slumpmässig bild”. Hokusais egna manga är dock ganska olika de moderna mangaserierna. Han försörjde sig till stor del genom illustrationer av böcker.


Hokusai: Manga, träsnitt


Hokusai: Manga, träsnitt


Hokusai: Manga, träsnitt


Självporträtt av konstnären i en Biografi över Katshushika Hokusai i två volymer från 1893, träsnitt

Utställningen på Millesgården pågår 19 maj till den 3 juni.

En fin utställning på temat ”japonism” visas också på Thielska galleriet med exempel bland annat på hur Rackstadkonstnärerna påverkades av japansk konst. Även den pågår till 3 juni.

Dan Backman i SvD 20180530: ”Hokusai, ‘En japansk ikon’ Japansk konstvåg sveper över Stockholm

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar

Peter Dahls världar på Sven-Harrys

Peter Dahls stora retrospektiva utställning 4/5-19/8 2018 på Sven-Harrys i Vasastan i Stockholm har undertiteln ”Åtta decennier av kamp om verkligheten”. Spontant associerar jag förstås till Dahls fantasivärld Caribanien, ett eget land i modell och med egna tidningar och egna nyheter som Dahl hållit levande och byggt ut under hela sitt liv. En vägg med urval av modeller mm från Caribanien finns med på utställningen.


Peter Dahl: Ett urval föremål från Caribanien

Ett av huvudverken på utställningen är den stora målningen ”Stolta stad”, en del av Bellmanssviten.


Peter Dahl: Fredmans epistel nr 33 Stolta stad, 1983


Stolta stad, detalj

Stolta stad, detalj

Utställningen är kanske lite spretig så som det kan bli om man målat ett helt liv antar jag, men här finns också många verkliga fullträffar.
Ett antal kända bilder, målningar med aningen provocerande innehåll finns med på utställningen. Mina personliga favoriter är dock av det lite lugnare slaget:


Peter Dahl, Parklandskap, 1999


Dagens Nyheter från Aspuddens ateljé, 1975-76

Tomteboda rangerbangård 9, 1996

Men Peter Dahls rykte som krogkung har också resulterat i några fina målningar:


Peter Dahl: Vem är krogens konung? 1981


Peter Dahl: Dans i rosa, 1980

Peter Dahl: Bar, 1986

Recensioner:
Lars Epstein i DN 20180504: Magnifik utställning med Peter Dahls livsverk på Sven-Harrys
SvD (TT)20180427: Inblick i Peter Dahls universum
SvD 20180513, Dan Backman: ”Retrospektiv påminner om att Peter Dahl är så mycket mer än mustiga Bellman-bilder
Therese Bohman i Expressen 20180511: Peter Dahl har aldrig lämnat barnets nyfikenhet

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | Lämna en kommentar