Theodor Kallifatides: ”Slaget om Troja”

Den som är intresserad av antiken ska förstås läsa klassikerna från tiden, Iliaden, Odysséen, Aeneiden osv. Jag började för en del år sen att läsa Erland Lagerlöfs översättning av Homeros Illiaden. Det tog sin tid att ta sig framåt i texten eftersom jag förstås ville ha grepp om de kaskader av främmande ord och namn som verket är strösslat med redan från första sidan: Peliden Achilles – Vad är en pelid? hittar ingen förklaring; Atreus’ son, härskarornas drott – aha det är Agamemnon, bäst att läsa på lite om honom också; sonen av Leto och Zeus – gudaläran lite rostig, slår upp det och ser att det är Apollo; Attriden? – ingen aning; achajiska skepp – aha gerkiska skepp; Chryses? – aha står i innehållsresumén sid 525. Jag har hunnit en halv sida men så där fortsätter det de närmaste 40 sidorna där jag hittar mitt flera år gamla bokmärke på sidan där jag gav upp.

Innan jag skulle försöka läsa Odysséen råkade jag få tag i Eyvind Jonsons ”Strändernas svall” och det var en räddning. En fullt begriplig version av hela berättelsen utan att behöva slå upp ett enda ord. Därtill storslagen läsning. Jag skulle förstås fortfarande vilja läsa både Iliaden och Odysséen i ”originalöversättning”, men tills den dagen kommer är Strändernas svall en fullgod ersättning, även om Eyvind Johnson förstås lagt till en egen tolkning av Odyssevs tankar. I samma kategori tycker jag att Theodor Kallifatides ”Slaget om Troja” hamnar. Om man inte orkar ta sig igenom Iliaden i original är Kallifatides bok en god ersättning. Men den är förstås också ett lysande verk i sin egen rätt.


Theodor Kallifatides: ”Slaget om Troja”
Bonniers 2018, 202 s.
ISBN: 9789100173715

Adlibris Bokus

Recensioner:
Kaj Schueler i SvD: ”Skönhet i språket som nästan når Homeros-klass
Stefan Jonsson i DN: ”Kallifatides går i listig närkamp med Homeros
Ulrika Kärnborg i Expressen: ”Hjärtekrossande av Kallifatides om antiken
Claes Wahlin i Aftonbladet: ”Kallifatides blåser liv i ’Iliaden’

Publicerat i antiken, böcker | Lämna en kommentar

Hans Andersson på Konstakademien

Hans Anderssons Utställning på Konstakademien gör mig lite kluven. ”Huvudverket” som hänger i fonden på det stora rummet på Galleri Öst är förstås det som lockade mig att se utställningen.


Clemens Poellingers recension i SvD 20181223 har rubriken ”Verk av gammalt skräp så vackra att de tar andan ur en”. Och så är det nog, i varje fall för det namnlösa ”huvudverket” – se ovan. Det består av ett collage i papper i olika färger som är försedda med mängder av pennstreck som bara syns på nära håll. Verket är ganska stort, (minst 2 meter högt). Detaljer i förstoring på de två bilderna nedanför.


Visst är det vackert! Avsiktligt eller inte så glädjer det mig att det numera verkar finnas unga konstnärer som trotsar konstvärldens förbud mot skönhet i konsten. Därmed inte sagt att anknyningen till filosofin har försvunnit i samtidskonsten. Andersson hänvisar i utställningskatalogen både till fenomenologins upphovsman Edmund Husserl och filosofen Simone Weil plus några för mig okända namn. Om jag uppfattar det rätt menar Weil att språket är otillräckligt för att beskriva verkligheten och skapa förståelse. ”Konstens uppgift är då att peka utanför språket, genom att inte låta sig förklaras utan bara vara som den är”. Konsten handlar alltså om det inte helt förstådda. När intellektet inte räcker till kan känslan komma till hjälp.

Det finns flera verk på utställningen som tilltalar mig, jag gillar det tålamodsprövande detaljarbetet i ett annat verk i jätteformat - se nedan, med detalj i bilden under.

Min kluvenhet gäller förstås de i montrar placerade obegripliga "skräphögarna" (ursäkta uttrycket, vet inte vad jag annars ska kalla denna typ av standardiserad samtidskonst). Antagligen skulle någon som verkligen behärskar språket kunna formulera nån slags tolkning även av sådana verk. Men jag tvivlar på att det skulle öka min uppskattning av dem, för Simone Weil har rätt, språket räcker inte till.

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | Lämna en kommentar

Yuval Noah Harari: ”21 tankar om det 21:a århundradet”


Yuval Noah Harari: ”21 tankar om det 21:a århundradet”
Noatur & Kultur 2018, 327 s.
ISBN: 9789127156760

Adlibris Bokus

Som bokens titel antyder handlar den om vad vi kan tänkas förvänta av framtiden under det närmaste seklet, alltså en slags brygga mellan författarens tidigare böcker ”Sapiens” och ”Homo Deus”. De 21 tankarna är fördelade på fem breda ämnesområden: Den teknologiska utmaningen; Den politiska utmaningen; Förtvivlan och hopp; Sanning; Motståndskraft.

Del 1 ”Den teknologiska utmaningen” börjar med att konstatera att den liberala berättelsen som ensam kvar bland konkurrerande berättelser under lång tid burit upp stora delar av världen men nu skakar i sina grundvalar. Frånvaron av en trovärdig berättelse om världen skapar vilsenhet och en känsla av förestående undergång. Trump och Brexit späder på oron.

Revolutionerna inom biotech och infotech drivs av tekniker, entreprenörer och forskare som knappast är medvetna om följderna av sina beslut t ex för ekosystemet eller arbetsmarknaden. Den liberala berättelsen handlade om vanligt folk men är inte relevant i en framtid med cyborgar och nätverkande algoritmer. En ny uppdaterad berättelse för världen behövs, någon sådan ges dock knappast i boken, däremot listar den fortsatta första delen ”Den teknologiska utmaningen” mängder av problem som teknologiska och biotekniska förändringar kan komma att skapa.

I Del 2 ”Den politiska utmaningen” hävdas att den teknologiska utmaningen måste lösas genom överstatligt samarbete som dock försvåras genom den uppdelning i fientliga läger som orsakas av nationalism, religion och kultur.

Del 3 ”Förtvivlan och hopp” hävdar att ödmjukhet och förmåga att kontrollera rädsla kan besegra utmaningar som terrorism och mänsklig dumhet. I avsnittet behandlas dessutom ämnen som etik och sekularism.

I del 4 ”Sanning” behandlas grupptänkandets problem och hur man ska kunna undvika att luras av propaganda och desinformation. I ett kapitel rubricerat Science Fiction konstaterar Harari att Framtiden inte är som den på bio. Science fiction förväxlar alltför ofta intelligens med medvetande. Men författaren förefaller ändå positiv till Science Fictions pedagogiska potential.

Del 5 ”Motståndskraft” är kanske i vissa avseenden den intressantaste i boken. Den tar upp meningen med livet. Livet är ingen berättelse skriver Harari. Den ”västerländska liberala demokratin” som nu är under attack är alltså inte en livsåskådning. Men det finns ändå andra berättelser.

Harari tar upp ”det eviga kretsloppet” som omfattar och förbinder alla varelser med varandra. Denna berättelse exemplifieras med det hinduiska eposet Bhagavadgita och dess västerländska omstöpning i Disneyeposet Lejonkungen.

Man kan också tro på ett ”linjärt kosmiskt drama” som exempelvis den muslimska berättelsen, nationalismen eller kommunismen. Man kan förstås också finna mening i tanken att lämna något efter sig i form av själavandring eller kanske finna tröst i romantik

Del 5 fortsätter med trosindustrin, identitetsportföljen m fl rubriker för att avsluta med den 21a och sista tanken ”Meditation”

Boken är späckad med intressanta detaljer och antaganden om en möjlig framtid, en del med källhänvisningar. Boken bygger delvis på tidigare publicerade texter av författaren, liksom svar på frågor han fått av allmänheten. Ingen kan förstås veta något säkert om framtiden, vilket Harari förstås är medveten om. Mycket i boken bygger på spekulation, men är ändå väl värt att reflektera över. Författarens egna åsikter framträder förstås också, mest radikalt om judendomen, som ju är hans egen arvedel. Den sågas rätt av.

Recensioner mm:
Anders Rydell i SvD 20181104: ”Svaret på mänsklighetens alla problem: meditation”
Lars Linder i DN 20181031: ”Mansplaining: En överdos av svepande Ted-föreläsningar”
Mats Kolmisoppi i GT: ”Halsbrytande dumt om framtiden
Yuval Noah Harari i SvD 20181222: ”Så manipuleras vår ”fria vilja” av ny teknologi”

Publicerat i böcker, historia - samhälle, samhällsdebatt | Lämna en kommentar

Jordan B Peterson: ”12 livsregler – Ett motgift mot kaos”

För några månader sen hade jag inte hört talas om Jordan B Peterson. Idag betraktas han tydligen som en av världens viktigaste tänkare. Han får till och med vara med i Skavlan på Stv1. Enligt Wikipedia betraktar han sig själv som klassisk liberal (med dragning åt det socialliberala), han är kritisk mot postmodernism, identitetspolitik och försvarar yttrandefrihet. Som jag uppfattat det har han i Sverige antingen höjts till skyarna som en förebild eller totalt fördömts bl a av vår utrikesminister. Så det är klart att jag blir lite nyfiken på denne kanadensiske psykologiprofessor och hans senaste bok.


Jordan B Peterson: ”12 livsregler – Ett motgift mot kaos”
Mondial 2018, 419 s. ISBN: 9789188671479

Adlibris Bokus

Kapitelrubrikerna är aningen förvirrande. Det tar ett tag innan det klarnar vad kapitlet egentligen handlar om. I texten blandas Petersons erfarenheter från sitt yrkesliv med annekdoter från hans liv och uppväxt, poesi och hänvisningar till en del stora tänkare plus bibelcitat. Den resonerande texten är intressant och ofta överraskande. För en sekulär europé är det lite ovant att läsa så mycket hänvisningar till Bibeln i en bok om de stora livsfrågorna. Men det kanske är en bra taktik om man vill tas på allvar i Amerika? Och resonemangen blir säkert inte sämre för att ett och annant bibelcitat stöder dem.

Boken börjar med förord och ouvertyr på 37 sidor. Sedan följer de tolv livsreglerna.

Regel 1 “Stå rak i ryggen och skjut bak axlarna”.
– Ett långt avsnitt om humrar och deras hierarki som väl ska visa på att människor är hänvisade till samma sorts hierarki som det som gäller för allt levande, växter och djur. Fast i vår avancerade och jämlika civilisation kanske vi tenderar att glömma det, tills vi utsätts för en konkurrenssituation?

Regel 2 “Behandla dig själv som en person du är ansvarig för att hjälpa
– Väldigt mycket Bibel och religion. Hela kapitlet låter som en predikan – Kaos och Ordning. Kanke handlar det om ett slags inneboende självhat hos människor och hur man kan hantera det.

Regel 3 “Bli god vän med människor som vill ditt bästa
– Vikten av att välja rätt vänner. Fast dom människorna kan kräva mycket av dig och då måste du anstränga dig. ”Personer som inte lyckas lära sig av tidigare misstag dömer sig själva att upprepa misstagen”.
Nedåt är mycket enklare än uppåt. ”Om du omger dig med människor som stödjer din strävan uppåt, kommer de inte att finna sig i cynism och destruktivitet från din sida. I stället kommer de att uppmuntra dig när du gör gott mot dig själv och andra och straffa dig varsamt när du inte gör det

Regel 4 ”Jämför dig själv med den du var igår, inte med hur någon annan är idag
– Din inre kritiker. Att skilja på vad du vill ha och vad du verkligen behöver. Kanske behöver din värdestruktur ändras? Sök tills du finner något som stör dig, som du kan och vill åtgärda. Åtgärda det sen. Det kan räcka för den dagen.

Regel 5 ”Låt inte dina barn göra något som får dig att tycka illa om dem”.
– Det här handlar om barnuppfostran och vikten av att små barn får lära sig att nej betyder NEJ. Enligt Peterson som hänvisar till forskning får de barn som inte fått någon styrsel under sin uppväxt svårare att skaffa vänner och blir mindre framgångsrika i livet.

Regel 6 ”Sopa rent framför egen dörr innan du kritiserar andra
– Människor drabbas av fasansfulla saker. Det är inte konstigt att de vill hämnas. Men övergrepp kan också lära människor som utsatts att det är fel att göra andras liv till ett helvete. ”Städa upp ditt liv. Sluta göra sådant som du vet är fel”.

Regel 7 ”Ägna dig åt det som är meningsfullt, inte åt det som är egennyttigt
– Ett ganska långt kapitel om offer, att avstå från en omedelbar belöning för att i stället få flerfallt igen längre fram. Flera exempel som Sokrates död, Kain och Abel mm och rätt ingående resonemang om dem. På teckningen som inleder kapitlet står två ungdomar och betraktar en jättelik version av Michelangelos Pietà, det ultimata offret.

Regel 8 ”Tala sanning – eller låt åtminstone bli att ljuga
– Den som tror att verkligheten kan förbättras genom falskspel och avfärdar sanningen som otillräcklig verkar för världens endemiska förfall. Avsiktlig blindhet är den värsta sortens lögn, det är vägran att veta det som man kunde ha vetat.

Regel 9 ”Förutsätt att den du lyssnar på kanske vet något som du inte vet
– Det är förvånandsvärt vad människor har att berätta om du bara lyssnar. Olika typer av samtal. Många exempel från Petersons praktik.

Regel 10 ”Uttryck dig med precision
– När saker går sönder kommer sådant som har ignorerats rusande. När saker och ting inte längre är specificerade med precision, rämnar murarna och kaoset ger sig till känna. När vi struntat i saker hopar sig det som vi misskött. Det är då vi inser vad fokuserad avsikt, ett preciserat mål och omsorgsfull uppmärksamhet skyddar oss från.

Regel 11 ”Stör inte barn som åker skateboard
– Det här kapitlet antar jag innehåller det som uppfattats som kontroversiellt hos Jordan B Peterson.
Skillnader mellan könen är starkt influerade av biologiska faktorer. De som hävdar att genus är en social konstruktion har fel. Det här är ingen debatt hävdar Peterson, bevisen finns. Han instämmer därmed i sin landsman Steven Pinkers uppfattning.
”Genus är en konstruktion, men en person som önskar genomgå en könskorrigering ska utan tvekan ses som en man fångad i en kvinnas kropp (eller tvärtom). Det faktum att båda dessa påståenden logiskt sett inte kan vara sanna samtidigt ignoreras bara. (eller rationaiseras bort med ett annat ohyggligt postmodernt påstående: att själva logiken, liksom vetenskapens tekniker, bara är en del av det förtryckande patriarkala systemet)”

Regel 12 ”När du möter en katt på gatan, klappa den
– Kapitlet handlar till stor del om Petersons barn, hans son Julian men mest om hans dotter Mikhailas sjukdom och hur man kan stå ut med livets lidande.

De recensioner av boken jag läst är mest försvirrande, har man verkligen läst samma bok som jag? I varje fall ser Petersons bok ut att späda på den politiska polariseringen ytterligare. Det jag antar som möjligen kan uppfattas som kontroversiellt i boken, genusfrågan och Petersons angreppp på socialkonstruktivismen, postmodernimen, identitetspolitiken berörs knappast alls av recensenterna. Är det kanske ett känsligt ämne?
Joel Halldorf i Expressen skriver dock sakligt och träffande tycker jag: ”Han uppfostrar en curlad generation

Publicerat i böcker, samhällsdebatt | Lämna en kommentar

Ny akrylmålning: ”20181120”


Akrylmålning ”20181120” 15×15 cm pannå
Publicerat i mina bilder | Lämna en kommentar

Anders Lönnfält: ”Skymningstid – 200-talets romerska kris och antikens slut”


Anders Lönnfält: ”Skymningstid – 200-talets romerska kris och antikens slut”
Nomad förlag 2012, 233 s.
ISBN: 9789163320309

Adlibris Bokus

Den här boken kom ut redan 2012. Jag har länge tänkt läsa den och nu blev det äntligen av. Boken är både intressant och innehållsrik. Böcker om romarriket brukar annars ofta koncentrera sig runt tiden för Julius Caesar och Augustus och sluta ungefär där Skymningstid börjar.

Och det är verkligen skymningstid för romarriket – ekonomin rasar, antoninska pesten härjar och befolkningen minskar, germanska stammar tränger på vid gränserna och den ena nya kejsaren efter den andra tas av daga av sina egna trupper.

Infört i bokens kronologiska kejsarlängd som börjar med Marcus Aurelius (161-180) och slutar med Konstantin (306-337) finns korta stycken som behandlar romerskt samhällsliv, politisk, ekonomisk och militär utveckling och mängder av intressanta fakta om allt ifrån postgång, kommunikationer, skattesystem och myntväsende till klassindelning, religion, de kristna och pretoriangardets utveckling.

Intressant är också försöket mot slutet av boken att dra paralleller med romarrikets kriser under 200-talet och kriserna i vår egen tid, med ett Europa som ägnat en stor del av 1900-talet åt att förgöra sig självt och senare ett framgångsrikt EU som nu verkar skaka i sina grundvalar.

Publicerat i antiken, böcker, historia - samhälle | Lämna en kommentar

Alexander Skats på Galleri Andersson / Sandström, t o m 17/11 2018


Alexander Skats

I Johanna Persmans recension i SvD 2018-11-02 behandlas tre yngre konstnärers utställningar. Alexander Skats ”Diaphanous Dioramas” på Galleri Andersson / Sandström (t o m 17/11 2018). På samma galleri finns Henrik Jonsson, ”Rembrandt”, gipsskulpturer med porträtt av Rembrandt baserade på hans egna självporträtt. Martha Ossowska Persson: ”Into the hideous hidden” på Cecilia Hillström Gallery, stora akvareller med fingrar i omöjliga sammanflätningar

Bäst gillar jag Alexander Skats stora målningar. Äntligen verkar det som om den yngre konstnärsgenerationen börjat om – här finns hantverket, referenser till konsthistorien och strålande bra måleri. Lager på lager, en aning distorsion, klassiska referenser, mystiska men välavstämda färger. Så bra!

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | Lämna en kommentar

Ny akrylmålning: ”20181110”


Akrylmålning ”20181110” 27×22 cm
Publicerat i mina bilder | Lämna en kommentar

Ny akrylmålning ”20181106”


Akrylmålning ”20181106” 27×22 cm
Publicerat i mina bilder | Lämna en kommentar

Göran Schildt: ”Ikaros hav”

Är det någon som fortfarande läser Reseskildringar? Nu när nästan alla redan har varit nästan överallt, när knappast någon okänd plats finns kvar att utforska och när resehandböcker finns i övermått? Mer spännande tycker jag det är med historiska reseskildringar. Att läsa Göran Schildts böcker om sina resor i Medelhavet ger mig känslan av att förflyttas till antiken. Böckerna började ges ut under 1940- och 50-talen och verkade vid första påseendet handla om segling, men snart upptäcker man att det är som att läsa Herodotos. Samtidigt känns skildringen av medelhavsländerna från 1950-talet också som historia.


Göran Schildt: ”Ikaros hav”
Wahlström & Widstrand 1957, 263 s.

Finns troligen på biblioteket eller på bokborsen.se

De många strandhuggen längs resan handlar mestadels om antika platser, mest ruiner förstås, men med Schildts levande text förflyttas man strax till antik tid, romerska eller grekiska bosättningar eller medeltida kloster. Ikaros hav handlar om en segling från Venedig till Beirut, längs Dalmatiens kust, Grekland med Egeiska havet, Istanbul, Troja och vidare längs den Turkiska kusten till Pergamon, Taos, Efesos, Antalya, Alanya och så över till Famagusta på Cypern, vidare till Beirut och utflykter till Baalbeck, Damaskus och Palmyra.

Texten blir historisk på två plan, dels antikens bosättningar och minnsemärken och dels förhållandena på de olika platserna under 1950-talet vilket i vissa fall lika gärna kunde vara en tidsresa direkt till antik tid. I SvD 2018-10-30 läser jag att Nationalmuseet i Damaskus åter öppnat efter att ha varit stängt under sex år. Schildt berättar om sitt besök på samma museum på 1950-talet. Man kan ju också reflektera över hans beskrivning av Palmyra, jämfört med platsen idag efter IS förstörelseverksamhet.

Seglingens vedermödor tar inte stort utrymme, men äventyren på land desto mer. Exmpelvis att hitta fram till det historiska Troja. De turkiska myndigheterna orsakar en del problem. Men till slut får man i taxi med åtföljande misstänksam poliseskort ta sig till Troja. Bristen på aktuella kartor medförde att man enbart fått med sig brittiska sjökort från 1800-talet där sjöofficerare under sysslolösa dagar utforskat antika lämningar och lämnat uppgifter på sjökorten, vilket var till stor hjälp.

Konsthistorikern Göran Schildt (1917-2009) som under många år var konstkritiker på Svenska Dagbladet har skrivit ett stort antal böcker om bl a sina segelutflykter på Medelhavet. Hans publika genombrott tror jag kom med Önskeresan (1949) om segling strax efter krigsslutet från Stockholm via kanaler i Frankrike till Italien. Personligen tycker jag mest om den följande boken I Odyssevs kölvatten (1951) och förstås Solbåten (1956) om en osannolik seglats längs den grunda Nilen med en båt med alldeles för djupgående köl.

Publicerat i antiken, böcker | Lämna en kommentar

Gunnela Ivanov m fl: ”Swedish Grace”


Gunnela Ivanov, Christian Björk, Eric Ericson:
”Swedish Grace”
Orosdi-Back, 2017, 608 s.
ISBN: 9789188629043

Adlibris Bokus

Swedish Grace är en benämning som journalisten och arkitekturkritikern Morton Shand är upphovsman till i en artikel i The Architectural Review. Shand jämförde här sina intryck från Stockholmsutställningen 1930 med Göteborgsutställningen 1923 och Konstindustriutställningen i Paris 1925. Den svenska stilen från 1920-talet kom därmed i efterhand att benämnas Swedish Grace.

Stockholmsutställningen 1930 var förstås funktionalismens genombrott, det avskalat rätlinjiga med inspiration från bl a Le Courbusier och Adolf Loos (han med ”Ornament und Verbrechen”). Shand ansåg att Sverige stärkte sin position inom formgivning vid utställningarna i Göteborg 1923 och i Paris 1925 medan man vid Stockholmsutställningen 1930 givit upp sina nationella traditioner för att i stället ansluta sig till den internationella modernismen.

Arkitekturhistorikern Eva Eriksson menar att 1920-talets svenska arkitektur på ett harmoniskt sätt förmådde se både framåt och bakåt samtidigt och då verk som tillhör det svenska 1900-talets yppersta kom till.

I vissa fall lutade Swedish Grace åt Art déco, den stil som var populär bl a vid Parisutställningen 1925. I boken påpekar Ivanov att det finns något motsägelsefullt över 1920-talets svenska arkitektur och formgivning. Den är både modern och nyskapande å ena sida, men tillbakablickande och eklektisk å den andra.

Kanske är det just denna dubbelhet som i mina ögon gör Swedish Grace så fascinerande. Se bara på beståndet av byggnadsverk i Stockholm som kan kallas Swedish Grace: Stockholms Stadshus, Konserthuset, Stadsbiblioteket, Tändstickspalatset, Skogskyrkogården, Skandiateatern och många bostadsområden som Rödabergsområdet. – Boken innehåller förstås också exempel på byggnader på andra håll i landet.

Texten flödar över av namn på upphovsmän och -kvinnor, arkitekter, konstnärer och hantverkare av olika slag med ofta intressanta detaljer om tillkomsten av deras verk. Boken innehåller en Essä om ca 60 sidor, medan resterande drygt 500 sidor innehåller foton av arkitektur, möbler och konsthantverk, skulptur, textilier, armaturer mm från tiden. Kortfattade bildtexter finns med liksom källhänvisningar och namnregister.

Recensioner:
Claes Wahlin i Aftonbladet 2018-01-06: ”Konst som uppfostran
Mark Isitt i Göteborgsposten 2017-12-29 ”Praktverk om en gyllene epok

Publicerat i arkitektur, böcker, konst, konsthistoria | Lämna en kommentar

Nya Nationalmuseum öppnat


Nationalmuseum lördag 13 oktober

Nationalmuseum öppnade idag efter fem års renovering. Efter alla lovord som har yttrats i media om det nya museet blir jag förstås spänd på att själv se resultatet och det lever verkligen upp till berömmet. Nån timmes rundvandring i de utvidgade lokalerna ger förstås ingen fullständig bild, mer än att allt verkar så fint ordnat och ytan att visa konst på blivit så mycket större. En del av verken känner man förstås igen, men massor av fina målningar som legat gömda i förråden och som jag aldrig vet med mig att ha sett förut visas nu upp. Så bra!


En vägg vid 1800-talsavdelningen

Redan innan renoveringen påbörjades passade man på att prova ut nya idéer att visa konst och föremål på en utställning med franskt 1800-tal.
På det nya museet har man dels en kronologisk ordning och dels blandas tavlor, skulpturer möbler och föremål. Det fungerar utmärkt och bidrar till en bättre helhetsbild av konst och konsthantverk under olika tidsperioder.

Clemens Poellinger i SvD: ”Nya Nationalmuseum en fest för ögat
Birgitta Rubin i DN: ”Nya Nationalmuseum är decenniets konsthändelse
Nils Forsberg i Expressen: ”Nya Nationalmuseum är bättre än någonsin
Ingela Lind på Svt: ”Nya Nationalmuseum frossar i färger
Matti Shevchenko Sandin på Stockholm Skyline

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar