Börjes konstblogg

Jag läser Houellebecqs böcker i lite blandad ordning, men det verkar som om Refug åtminstone idémässigt är en direkt uppföljning av Elementarpartiklarna, fast personerna är nya.

Michel Houellebecq: ”Refug” Albert Bonniers Förlag 2006. 351 s ISBN: 9789100110437

Den teknik att övervinna döden via kloning inklusive kopiering av individens minne som skisseras i slutet av Elementarpartiklarna följs här upp med en dubbel handling. Den framgångsrike komikern Daniel som byggt hela sin karriär på västerlandets absurda dragning till cynism och ondska lever i nutid och blir stamfader till klonade och genetiskt förbättrade (?) kopior av hans DNA. Tvåtusen år fram i tiden blickar Daniel 24 och senare Daniel 25 tillbaka på Daniel 1 och hans samtid med viss förundran. De senare Danielklonerna är befriade från drifter, passioner och ämnesomsättning, de lever på solenergi, vatten och ett litet intag av mineraler. De har inga sociala behov utöver sporadiska kontakter med andra nymänniskor via något elektroniskt media.

Hunden Fox, en corgi som Daniel 1 hittat övergiven vid en vägkorsning har fått följa med i kloningsproceduren genom seklen och är det enda sällskap nymänniskan Daniel uppskattar. Fox är också egentligen den enda varelse som förtjänar att leva tänker Daniel 25 när han från sin skyddade station blickar ner på de förvildade exemplar av oklonade originalmänniskor som fortfarande lyckats överleva klimatkriser och atomkrig. Egentligen är dessa vildars grymma och barbariska beteende oförändrat hos mänskligheten sedan tiden för Daniel 1.

Nymänniskorna verkar leva sina liv generation efter generation utan mål eller mening, möjligen med undantag för tanken på sina efterkommande kloner de Framtida, vilka antydningsvis ska uppnå någon slags högre stadium av andlighet.

Större delen av boken handlar om Daniels liv i nutid och så småningom hans möte med NewAge-sekten Elohimiterna som bildar bas för den organisation där kloningstekniken utvecklas. Liksom i Elementarpartiklarna handlar det till stor del om den bekymmersamma sexualiteten och kärleken. Det är bitvis intressant och gripande men samtidigt tycker jag att boken tappar lite i dramaturgi och går en aning på tomgång genom fixeringen vid det sexuella och vid de aningen långdragna passagerna med Elohimiterna.

Mellan alla skildringar av Daniels åldersnojor och misslyckanden finns en hel del intressanta tankar. Enligt Daniels vän Vincent brukar konstnärer sorteras i antingen revolutionärer eller dekoratörer. Jag tycker mig uppfatta en liknande uppdelning i dagens svenska konstdebatt. Som komiker menar Daniel att han tillhör en tredje gren: kollaboratörerna – de som förvandlar våldet till skratt. Personligen skulle jag förstås vilja ha fler konstnärskategorier; var hamnar exempelvis undersökarna, de som främst är ute efter att förstå utan att nödvändigtvis varken vilja spränga världen i bitar eller försköna den? Eller kanske som Daniel reflekterar:

Jag tänkte att det här kanske egentligen var konstens uppgift; att visa oss drömda världar, omöjliga världar och att det var något jag aldrig kommit i närheten av, något jag aldrig känt mig kapabel till , jag förstod också att ironin, komiken och humorn måste dö, eftersom den nya världen var en lycklig värld där de inte hade någon funktion att fylla.

Daniel ser verkligen inte många ljuspunkter i livet. Generationsfrågan avfärdar han så här:

Unga kroppar, det enda åtråvärda världen lyckats åstadkomma, var enbart reserverade för unga och det var de gamlas öde att arbeta och lida. Det var den egentliga innebörden i solidariteten mellan generationerna, den bestod i förintelsen av den äldre generationen till förmån för den yngre, en grym utdragen förintelse där det inte gavs någon tröst, lättnad eller materiell och känslomässig kompensation.

Till detta fogar han sin värdering av akten att skaffa barn – att hysa dödsfiender i sitt eget hem.

Det är för mig inte helt klart vad författaren egentligen vill förmedla. Är huvudpersonen Daniel språkrör för författaren eller är hela intrigen en slags protestpamflett? Samma tvetydighet således som gjorde Elementarpartiklarna så intressant. Trots den nattsvarta synen på världen väcker boken så många frågor och tankar att den ändå blir en stor läsupplevelse. Refug får fyra [****] poäng.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, Michel Houellebecq, Refug

Michel Houellebecq: ”Elementarpartiklarna” Bonnier pocket 2000. 351 s ISBN: 9789100574611

Man förstår varför Michel Houllebecqs Elementarpartiklarna från 1998 blev populär och räknas som författarens genombrott, den innehåller nämligen otroligt mycket snusk! Faktiskt obehagligt mycket. Mer än halva boken handlar om den ena av huvudpersonerna, Brunos extrema sexuella aptit, hans frustration och misslyckanden och i viss mån lyckliga perioder tillsammans med likasinnade kvinnor och vid besök på obskyra etablissemang där gruppsex utövas.

Medan Brunos mål i livet består av så mycket sex som möjligt är hans halvbror Michel raka motsatsen – en kysk man som så småningom ändå får ihop ett tämligen svalt förhållande med sin ungdomsvän Annabelle. Sin tid ägnar han åt molekylärbiologisk forskning som så småningom leder till ett sätt att klona människor och även överföra deras minnen till nya versioner av organismen. Fortsättningen på just den delen av berättelsen tror jag finns i Refug från 2005

Sexualiteten är uppenbarligen ett centralt tema för Houellebecq. Är den ett problem eller en välsignelse? Den frågeställningen belyses i huvuddelen av boken via de två halvbrödernas olika livsstil. Båda verkar störda av sin uppväxt med frånvarande egoistiska föräldrar och här är udden riktad mot hippierörelsen och 68-generationen. Men själva kärnan i boken kommer nog först i epilogen som tilldrar sig i framtiden där resultatet av Michel Djerzinskis arbete summeras.

Mänskligheten skulle försvinna, men innan dess “ge upphov till en ny, könlös och odödlig art som lagt individualitet, separation och personlighetsutveckling bakom sig”. Samtliga individer skulle vara bärare av samma genetiska kod. Projektet skulle förstås framkalla en våg av fientlighet bland anhängarna av uppenbarelsereligionerna – judendom, kristendom och islam. Bara buddhismen skulle visa en viss förståelse. Men projektets (framtida) främsta förespråkare Hubczejak lyckades skickligt vinna New Age-rörelsen för sina teser. Rörelsen som var ett svar på ett verkligt lidande till följd av psykologisk, ontologisk och samhällelig upplösning kunde Hubczejak inkorporera i sin egen “Rörelse för humanpotentialen” som skulle skapa en ny försonad, könlös mänsklighet där känslan för det kollektiva, permanenta och heliga skulle återupprättas.

Det globala löjets skimmer som efter årtionden av orimlig överskattning vilade över Foucault, Lacan, Derrida och Deleuze skulle tills vidare inte öppna för någon ny filosofisk tanke, utan tvärtom skapa misstro kring samtliga intellektuella som sade sig representera “humanvetenskaperna”; därmed blev det ofrånkomligt att vetenskapsmännen kunde tillvälla sig makten inom alla tänkandets områden.

Houllebecq skriver oerhört cyniskt, eller möjligen svartsynt uppriktigt om man så vill. Hans texter innehåller tvära kast mellan vardagligheter, cyniska iakttagelser om världen och samhället och vetenskapliga resonemang på hög nivå, och så en hel del sex, så mycket så man storknar. Kärleken är mestadels frånvarande. Jag vet inte om de här idéerna i Elementarpartiklarna bara ska tas som en satirisk framtidsvison eller om det kanske också ligger en kärna av allvar bakom, en önskedröm om paradiset? Och det är lite av den tvetydigheten som gör boken intressant.

Elementarpartiklarna får fyra [****] poäng

Boken har visst filmats också. Jag har inte sett filmen men här är en recension i SvD som jag tycker ger en del bakgrund till Houellebecqs tankevärld.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, Michel Houellebecq, Elementarpartiklarna

Håkan Nesser: Himmel över London Månpocket 2012. 527 s ISBN: 9789175030494

Håkan Nesser blir bara bättre ju mer han avlägsnar sig från deckarbranschen. I hans senaste roman, Himmel över London, är mordhistorierna knappt skönjbara, och en kommissarie figurerar bara på någon sida som en perifer bifigur. I stället handlar det om spioneri på låg nivå under det kalla kriget, en kärlekshistoria och hur romanfigurer blir så verkliga att de tar över handlingen, eller om det är författaren som är en romanfigur, eller….

Liksom Nessers förra bok, De ensamma, pendlar handlingen mellan 1960/1970-tal och nutid, men platsen är huvudsakligen London med avstickare till New York, Prag och det nesserska fiktiva landet med drag av Frisland, plus den likaledes fiktiva orten K i Sverige. Vi som haft förmånen att få besöka London på 1960- och 1970-talet då London som Nesser skriver var ”världens huvudstad” känner igen oss. En av bokens huvudpersoner, den stenrike Leo är döende men ska fira sin 70-årsdag i kretsen av de sina som med förväntan ser fram mot att innehållet i Leos testamente ska avslöjas. Men det är bara en av flera huvudtrådar i berättelsen.

Nesser har en beundransvärd fabuleringsförmåga och språket är lysande. Jämför bara med vilken svensk deckarförfattare som helst:

”Ty där fanns också något inre. Inre och växande; när omvärlden, den påträngande och tvisterika, den krävande och pockande och enerverande; närgångna arbetskamrater, nordlig vind, vresiga eller oblyga grannar i tvättstugan, taxiresenärer, gamla skolkamrater, sura kassörskor, hårdnade gula ostkanter och folk i gemen, ja när denna ständigt brusande omgivning blev till en klåda och en feber och ett outhärdligt öde land, när galenskapen lurade runt hörnet, när hans sinnesförnimmelser inte smakade annat än ludd och nattstånden svett och kanske levrat blod, när allt sådant hävde sig som krabba, obönhörliga vågor mot den nakna individen på stranden, då fanns där bara en flyktväg och en reträtt: det inre landskapet. Detta vidsträckta skymningsland utan bortre gräns, där varje människa, bara hon vill och anstränger sig, kan finna asyl och frihet att vandra i den takt och den riktning hon själv väljer.”

Med ett imponerande intrigbygge mejslar Nesser fram sina karaktärer och de olika trådar i handlingen som till slut löper samman. Det är fängslande läsning. Slutligen handlar boken som jag uppfattar det om tillfälligheternas spel, de som vi inte kunnat påverka och om de val som skulle ha givit oss ett annat liv om vi bara haft förmågan att se klart.

Himmel över London får betyget en stark fyra [****]

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, Håkan Nesser, Himmel över London