Willem van Genk på Outsider Art Museum, Amsterdam 19 Sept 2019 – 15 Mars 2020

Konst utanför den tråkiga samtidskonsten tyckte jag skulle vara intressant att se när jag klev in på Outsider Art Museum i Amsterdam utan någon förkunskap om vad som skulle visas.

Outsider Art är konst av artister som inte följer med strömmen, alltså utanför konstvärldens ”regelverk” som jag antar huvudsakligen fastställs av curatorer vid stora internationella biennaler och liknande. Ofta är ”outsider artists” personer med någon form av psykisk störning och ofta utan formell konstutbildning, men med förmåga att skapa märkliga konstverk utan att snegla på gällande konsttrend. Outsider Art Museer liknande det i Amsterdam finns tydligen lite varstans i världen.

Willem van Genk (1927-2005) var Nederländernas främsta outsiderkonstnär. Van Genks liv och karriär berskrivs ganska utförligt på Wikipedia. Hans utställning har titeln WOEST vilket ska betyda ungefär ”häftig, intensiv, grym”


Utställningen heter WOEST (=’häftig, intensiv, grym’)

Ett urval bilder från utställningen kommer här nedan. Det fanns sällan titlar eller årtal i anslutning till verken, ibland dock svårläst klotter på väggen, som jag har försökt tolka. Tyvärr svårt att fotografera inglasade tavlor utan att få reflexer i bilden.


Panorama över Moskva

Prag Tjeckernas vackra huvudstad, 1963

Genk besökte också Sverige. I mitten en geografisk kontur av Sverige. Text på svenska i övre högra delen.
De två nedre rutorna handlar om Trelleborg.


Leningrad

Schwebebahn, Wupperthal, ca 1960

Moskva 1966

Flera hopfogade bilder, otroligt detaljerade. Ordet Moskva står angivet på flera språk.


Tubestation, 1970

Station Tokyo (Kyoto)?, 1970-tal

Bussmodeller i kartong

Genk var mycket intresserad av tåg, spårvagnar och bussar och byggde många modeller i kartong.


The Paraña Sky Kultur Kollage, 1972

Trolley Buss Station, Arnhem 1996
Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar

”Chagall, Picasso, Mondrian and others, migrants in Paris” på Stedelijk Museum Amsterdam – 21 Sep 2019 – 2 Feb 2020

Den här utställningen på Stedelijk Museum i Amsterdam är verkligen i min smak. Det är modernism mellan ungefär 1900-1950, måleri långt ifrån 1800-talsromantiken, men fortfarande bilder som är intressanta att se. Det handlar om utländska konstnärer som av olika skäl befinner sig i Paris. Kanske blir de också därmed påverkade av fransk konst. Det lyser verkligen om den här utställningen, så mycket bra konst på ett ställe! Utställningen är ganska stor, den följer en lite lös kronologi. Jag har valt ut några av mina personliga favoriter här nedan.


Paula Modersohn-Becker, 1906 ”Zwei nackte sitzende Kinder”

Piet Mondrian, 1913 ”Composition No XV”

Piet Mondrian, 1913 ”Tableau No 3: Composition in Oval”

Piet Mondrian, 1929 ”Composition No IV with Red, Blue and Yellow”


César Domela, 1924-25 ”Composition Néo-Plastique no. 5E”

Mondrian brukar kompensera för en möjlig dominans av en del av målningen med att ge andra delar en speciell plats. Spänningen som uppstår på så sätt antar jag är en möjlighet för kännare av Mondrians måleri att särskilja det från efterapningar.


Marc Chagall, 1912-13 ”Le violoniste”

Marc Chagall, 1912-13 ”L’autoportrait aux sept doigts”

Marc Chagall, 1913 ”Maternité”

Chagall hör väl till de aningen överexploaterade konstnärerna, han bilder syns lite överallt. Men att se dessa stora målningar i original är som ett estetiskt klubbslag i magen.


Pablo Picasso, 1923 ”Sybille”

Pablo Picasso, 1924 ”Guitar, Compote Dish and Grapes”

Perioden 1914-1940 med världskrig och finanskris 1929 kännetecknades av nationalism, främlingsfientlighet och antisemitism. Picasso övergav kubismen som ansågs ha tysk anstrykning. Han målade under en period i nyklassisk stil som porträttet av Sybille. Eller är det inte en karikatyr?


Gino Severini, 1915 ”Train de blessés”

Gino Severini, 1927 ”Natura Morta”

Gino Severini som flyttade från Italien till Paris 1906 framställer i en futuristisk stil med drag av kubism ett ambulanståg för sårade. Bland rökmolnen och detaljer från den förbiglidande omgivningen, en rödakorssköterska och en fransk flagga syns de sårades sängar. Senare blev Severinis stil lugnare, mer klassicerande.


Gino Severini, 1927 ”Maternité”

Diego Rivera, 1917 ”La table mince”

Under sin tid i Paris 1911–1920 influerades Diego Rivera av Kubismen. 1921 återvände han till Mexico och målade stora muralmålningar inspirerad av renässansens fresker. 1929 gifte han sig med Frida Kahlo.


Wallily Kandinsky, 1934 ”Deux entourages”

Sophie Taeuber-Arp, 1931 ”Composition á rectangles et cercles sur fond noir”

Vid världsutställningen i Paris 1937 anordnades en utställning med modern konst som dock inte omfattade något enda abstrakt verk. Konstnärer som målade abstrakt anordnade därför en motutställning under ledning av Wassily Kandinsky i Musée du Jeu de Paume. Men utställningen hade ingen framgång, konstklimatet var inte lämpligt med många auktoritära regimer representerade på Parisutställningen.


Robert Saint-Brice, Composition 1948 ”Maternité”

Gesner Abélard, 1949 ”Salle á manger”

Efterkrigstiden. Både Robert Saint-Brice och Gesner Abélard härstammar från Haiti som frigjorde sig från fransk överhöghet nån gång under Napoleontiden. På Haiti utvecklades en självständig måleritradition som avvek från andra franska kolonier. Saint-Brice baserar sina målningar på drömmar vilka han betraktar som meddelanden från sina förfäder.


Nicolaas Warb, 1939, ”Rythme”

Sedje Hémon, 1957 ”A volonté”


Marlow Moss, 1953 ”Composition in Red, Black and White”

De abstrakta målarna Marlow Moss, Nicolaas Warb och Sedje Hémon publicerade en egen konstteori där i det slutliga stadiet i samhällets återuppbyggnad ”moral och estetiska värden ersätts av en ’ny estetik’ som liksom musik är baserad på matematiska harmonier”

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar

Timothy Snyder: ”Vägen till ofrihet. Ryssland – Europa – USA”


Timothy Snyder: ”Vägen till ofrihet. Ryssland – Europa – USA”
Bonniers 2019, 377 s.

Adlibris Bokus

I Bokens inledning finns två mening som jag gärna citerar ”Maskinerna som skulle skapa mer tid förbrukar den istället. Efter hand som vi miste vår förmåga att koncentrera oss och minnas föreföll allting nytt.” Jag tror att digitaliseringen av världen som skett på gott och ont är det nya verktyg som Putin använder för att destruera demokratin.

Författaren använder två begrepp som ofta återkommer i boken och därmed är viktiga för att förstå resonemangen om situationen i Ryssland, Europa och USA, dvs i princip öst respektive väst. Det är ofrånkomlighetens politik och evighetens politik

Amerikaner och Européer vägleddes efter omkring 1989 av berättelsen om ”historiens slut” (Francis Fukuyama), eller det som författaren kallar ofrånkomlighetens politik: framåtskridandets lagar är fastlagda, inga alternativ finns. I den amerikanska kapitalistiska varianten var det naturen som gav oss marknaden, vilken gav oss demokratin, som gav oss lycka. I den Europeiska varianten var det historien om gav oss nationen, som lärde av kriget att freden var något gott och som därför valde integration och välstånd. I Sverige hette det väl ”Den enda vägen”.

Sovjetunionen hann innan dess upplösning 1991 en kort period pröva på ofrånkomlighetens politik. Men marknadsekonomi och liberal demokrati fungerade inte i Ryssland. Ofrånkomlighetens sammanbrott och bytet tillbaka mot evighetens politik för med sig en annan tidsuppfattning. Tiden är inte längre linjär utan cirkulär där en nation i det oändliga återförs i samma hot från det förflutna, i samma offerberättelse. För Rysslands del ska det väl tolkas som de återkommande invasionerna från väst: Napoleon, Hitler (och Karl XII, fast han inte nämns i boken).

Snyder försöker i detalj förklara Putins tänkande, hans mål med den nygamla politiken och flera av de personer och idéer som har påverkat honom. Bland annat Ivan Iljin, Alexandr Dugin, Alexandr Prochanov, Sergej Glaziev och en rad yttreligare personer, alla med mer eller mindre fascistiska drag, eller där rasismen är framträdande i tänkandet även rena nazister. En övergripande föreställning tycks vara Rysslands omvandling till Eurasien, ett rike som kommer att sträcka sig från Portugal till Vladivostok.

Boken tar också rätt detaljerat upp de olika metoder som är i full gång för att nå framgång i erövrarplanerna. Internet Research Agency är namnet på den kader av nättroll med huvudkontor i Sankt Petersburg med uppgift att missleda opinionen hemma såväl som i resten av världen.

En förebild är Hitlertysklands användning av judendomen som en huvudfiende med vilken man kunde manipulera folkets tänkande. I dagens Ryssland är det i stället homusexualiteten i väst som ska utgöra den stora faran för forsterlandets bestånd.

Cyberkriget beskrivs ganska ingående. Hur opinion, konsumtion och politik i främmande land kan påverkas. Hur ryska hackare lyckats påverka rösträkning och valresultat. Att USAs president Trump går i ryska ledband verkar i förstone otroligt, men blir alltmer uppenbart, liksom att Storbritanniens utträde ur EU är en produkt av väljarmanipulering. Putin röjer vägen för det kommande Eurasien genom att bit för bit oskadliggöra stater som kan hindra Rysk expansion och kriget mot frihet och demokrati.

Det är en ganska skrämmande läsning, än mer skrämmande blir den genom författarens övertygande bevisföring.

Recensioner:
Martin Kragh i SvD 2019-04-08: ”Så spikrak är inte vägen till ofrihet
Per Andersson på svt.se 2019-04-05: ”Timothy Snyder skingrar röken runt samtiden
Ola Larsmo i DN 2019-04-05: ”Om inga fakta finns segrar propagandan och de ”eviga sanningarna
sr.se 2019-05-24: ”Hör världskände historikern Timothy Snyder om sin bok ”Vägen till ofrihet
Peter Landelius i Axess NR 5 2018 – ”Trollfar på krigsstigen” — recension av originalutgåvan ’The Road to Unfreedom’ (betalspärr)

Publicerat i böcker, samhällsdebatt | Lämna en kommentar

Ny akrylmålning ”20191022”


Akrylmålning ”20191022” 15×15 cm pannå

Den här skissen är egentligen ett försök till konstnärlig tolkning av ett svart hål. – Det blir ju lite intressantare så.

Publicerat i mina bilder | 2 kommentarer

FORNASETTI Inside Out Outside In på Artipelag 14/6 juni 2019 – 26/1 2020


Piero Fornasetti: ””

Piero Fornasetti: ””

Piero Fornasetti (1913-1988) tror jag är mest känd i Sverige för sina tallrikar med dekor av ett kvinnoansikte. Det är operasångerskan Lina Cavalieris (1874-1944) ansikte i många varianter som syns på utställningen Inside Out Outside InArtipelag.

Under 1930-talet började Fornasetti ett framgångsrikt samarbete med arkitekten Gio Ponti. Under 1970-talet anslöt sig Piero Fornasettis son Barnaba till företaget.


Barnaba Fornasetti: ”Kabinettskåp med halvfranska ramverksluckor. Screentryck på trä” 2019

Piero Fornasetti: ”Byrå, screentryck på trä” 1950-tal/2019″

Piero Fornasetti: ”Byrå, screentryck på trä” 1950-tal/2019

Barnaba fortsatte i faderns fotspår och lät också nytillverka en del äldre möbler. Italiens fantastiska arkitekturarv avspeglar sig gärna i möbler och andra föremål.


Gio Ponti, Piero Fornasetti: ”Skrivbord, litografi på trä” 1950

Piero Fornasetti: ”Trymå, Litografi på trä” 1951

Gio Ponti, Piero Fornasetti: ”Rundat glasskåp, handmålat glas med silver- och bladguld” 1940

Piero Fornasetti: ”Skärm, handmålat trälitografi” 1954

Barnaba Fornasetti: ”Kabinettskåp, formpressad faner, handmålat screentryck på trä” 2003

Barnaba Fornasetti: ”Pall, Screentryck på trä” 2016

Utställningen på Artipelag är klart sevärd, den är ganska stor och omfattar både porslin och husgeråd, en hel del möbler och andra föremål. Teckningar och måleri av Piero Fornasettis hand finns också med.

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | Lämna en kommentar

David Wallace-Wells: ”Den obeboeliga planeten. Livet efter uppvärmningen”


David Wallace-Wells: ”Den obeboeliga planeten. Livet efter uppvärmningen”
Bonnier 2019, 367 s.

Adlibris Bokus

”DET ÄR VÄRRE”, mycket värre än ni tror.. Så inleds förordet i boken. Och med all rätt, för detta är mer eller mindre en domedagsprediken, en noggrann beskrivning av hur jorden kommer att bli obeboelig och varför.

Inledningen med titeln Kaskader tar upp de fem massutdöenden som jorden tidigare genomlevt, den värsta för 250 miljoner år sedan då koldioxid värmde upp planeten fem grader. Uppvärmningen accelererade sedan med utsläpp av metan vilket medförde att allt utom en liten bråkdel av allt liv på jorden dog ut. Det fanns förstås inga människor då, de skulle inte ha överlevt. Den sjätte uppvärmningskatastrofen är nu i full gång. Och den är orsakad av människans utsläpp av koldioxid i atmosfären.

Inledningen summerar också ett antal av de ”mindre” klimatkatastrofer som redan inträffat i närtid. Forskare har sedan flera decennier varnat för den kommande stora klimatkatastrofen utan att det lett till nämnvärda motåtgärder. 85 procent av kolförbränningen har skett efter slutet av andra världskriget. Befolkningsökningen gör också att koldioxidutsläppet ökar.

Parisavtalet från 4 oktober 2016 har hittills undertecknats av 194 länder. Det går ut på att den globala uppvärmningen ska hållas under två grader, men helst under 1,5 [global medeltemperatur jämfört med förindustriell nivå]. Uppvärmningen ligger nu runt 1,2 grader. Koldioxidutsläppen har ännu inte minskat och det verkar tveksamt om ens tvågradersmålet kommer att kunna uppnås. Hittills har vi i Sverige bara drabbats marginellt, som t ex av den värmebölja som spreds över världen sommaren 2018. De värsta konsekvenserna av uppvärmningen kommer att drabba de generationer som nu är unga.

Den följande delen i boken Kaosets element beskriver i tolv kapitel i detalj vad som är att vänta av en fortsatt klimatkatastrof. Det handlar bland annat om värmedöd, hunger, drunkning, skogsbrand, dricksvattenbrist, döende hav, luft vi inte kan andas, sjukdomar, ekonomisk kollaps och krig.

Alla forskningsresultat, förutsägelser och gissningar i texten stöder sig på källhänvisningar. Det finns inga fotnoter eller liknande i texten. Men i slutet av boken finns en hänvisning från sidnummer och början på en mening som följs av en källhänvisning. Kanske är avsikten med detta system att underlätta läsningen och undvika ett alltför akademiskt intryck.

Den följande delen Klimatkalejdoskåpet handlar om våra reaktioner på klimatförändringarna och de vetenskapliga rapporterna om dess konsekvenser med avsnitten Historieberättande, Kriskapitalism, Den heliga tekniken, Konsumtionens politik, Historien efter framstegen och Etik vid jordens undergång.

Klimatkrisen har på sina håll också skapat politisk polarisering som ekofacism, där den vita rasens överlägsenhet motiverar att prioritera klimatbehoven för en viss grupp människor. På vänsterkanten syns en beundran för Xi Jinpings auktoritära klimatåtgärder. I USA har ensam-är-stark-impulsen i miljöaktivisters separatism framför allt dragit till sig de högerextrema. Den liberala miljöaktivismen har oftast gått i en mer praktisk riktning med en tendens till mer engagemang. Men de mer pragmatiska anser att det som behövs för att avvärja klimatkatastrofen är en lika global mobilisering som vid andra världskriget. Även IPCC anser att detta är en realistisk bedömning av problemets storlek. Men detta är naturligtvis helt oförenligt med dagens politik världen över.

Det sista avsnittet, Den antropiska principen diskuterar de vetenskapliga förutsägelsernas trovärdighet.

Boken handlar nästan uteslutande om vad som kan komma att hända inom de närmaste 100 åren och dessförinnan om ingenting görs för att motverka koldioxidutsläppen. De olika metoder som redan finns för att motverka utsläppen och andra negativa miljöfaktorer nämns knappast alls i boken, vilket gör att den ger intryck av att domedagen är nära för mänskligheten.

Recensioner mm:
Peter Alestig i SvD 2019-09-22 ”Är alarmismen den rätta vägen att gå?” – Intervju med David Wallace-Wells
DN 2019-08-30 David Wallace-Wells: ”Vi har makten att göra något åt klimatkrisen”
Mattias Svensson i Aftonbladet 1919-09-04: ”Klimatdebattens motsvarighet till gitarrkillen” Svårtolkad recension som först menar att Wallace-Wells inte vet vad han talar om men till slut ändå har rätt.

Publicerat i böcker, samhällsdebatt | Lämna en kommentar

Måleri och andlighet. Hilma af Klint – Tyra Kleen – Lucie Lagerbielke 5 OKT – 9 FEB 2020 på Millesgården

Utställningen på Millesgården ser ut att bli välbesökt. Och visst är det intressant att studera det livliga kulturlivet vid förra sekelskiftet. Jag får en känsla av att det var då allt hände – la belle époque! Nästan så att man önskar sig en tidsmaskin för att kunna uppleva allt på nära håll! Nedan är ett urval bilder från utställningen.


Hilma af Klint: ”Urkaos nr 2”

Hilma af Klint: ”Grupp VIII, nr 5

Serien Urkaos hör till de första av Hilma af Klints abstrakta målningar. Serien påbörjades i november 1906 och handlar om världens tillblivelse och polariseringen mellan män (gult) och kvinnor (blått) Bokstaven U symboliserar materia och W anden. Andra symboler är snäckan som står för evolutionen och spiralen som står för livets väv.


Hilma af Klint: ”De stora figurmålningarna 2” 1907

Hilma af Klint: ”De stora figurmålningarna 1” 1907

Serien De stora figurmålningarna skildrar i nio bilder uppdelningen mellan det manliga (gult) och det kvinnliga (blått)


Hilma af Klint: ”Duvan nr 9” 2015

Hilma af Klint: ”De stora figurmålningarna 5” 1907

Serien Duvan symboliserar andens nedstigande i materien. Kampen mellan gott och ont skildras genom Ärkeängeln/Sankt Göran med svärdet och rosenkorset som står över den besegrade draken.


Hilma af Klint: ”Ynglingaåldern nr 4” 1907

Ynglingaåldern nr 4 hör till serien de tio största i format ca 2,40 x 3,20 m. Tydligen den enda i serien som fått plats på utställningen. Serien skildrar livets utveckling genom de olika åldrarna.


Tyra Kleen: ”Fleur macabre” 1907

Tyra Kleen är en utmärkt målare men ännu bättre som tecknare och grafiker tycker jag. Kanske är det därför så många grafiska blad av Tyra tagits med på utställningen. En del måleri av Tyra som inte visas här fanns med på hennes utställning på Thielska Galleriet 2018.


Tyra Kleen: ”Skiss till Repos” 1904

Tyra Kleen: ”Homo Sapiens” 1903

Tyra Kleen: ”Nocturne” 1897

Tyra Kleen: ”La Famme” 1896

Tyra Kleen: ”Newermore” 1894

Tyra Kleen: ”Mudras, Shiva & Buddha” 1920

Tyra Kleen: ”Les Frileux” 1904

Tror inte jag sett något av Lucie Lagerbielke tidigare men en kort presentation av alla tre konstnärinnorna finns på Millesgårdens hemsida


Lucie Lagerbielke: Akvarell utan titel 1916

Lucie Lagerbielke: Teckning 1900-1903

Lucie Lagerbielke: ”Ruin” 1919

Lucie Lagerbielke: Broderi 1912

Lucie Lagerbielke signerade ofta sina verk med ”Vitus”, så även på broderiet ovan.

Recensioner:
Johanna Persman i SvD 2019-11-10: ”Måleri och andlighet. Tre kvinnor som ville måla fram det osynliga
Magnus Florin i Expresssen 2019-10-14: ”Ambitiös men misslyckad tanke på Millesgården

Anknytande bloggposter:
2019-10-05 Bortom det synliga. Filmen om Hilma af Klint
2019-02-04 Anna Laestadius Larsson: “Hilma. En roman om gåtan Hilma af Klint”
2013-02-24 Hilma af Klint på Moderna Museet
2018-07-03 Tyra Kleen på Thielska galleriet (16/6-23/9 2018)
2012-12-17 Den abstrakta konstens ockulta ursprung

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar

Bortom det synliga. Filmen om Hilma af Klint

Bortom det synliga är troligen den bästa konstnärsdokumentär jag sett. Ämnet har intresserat mig sen länge. Det handlar om konsthistoria, som nu dessutom faktiskt ser ut att skakas om en del via denna film och de efterforskningar som gjorts under dess tillkomst. Rudolf Steiner hade en del foton och teckningar av Hilma af Klints konst. Visade han dem kanske för Vassily Kandinsky? Visst var det i själva verket Hilma af Klint som var den som först målade abstrakt konst. Men varifrån fick Kandinsky sin inspiration? Berättelsen om Hilma af Klint, hennes liv och försöken att tolka hennes konst är fascinerande.


Bortom det synliga, Filmaffisch

Hilma af Klint. Före 1902 [Wiki]

Filmen tar upp Hilmas intresse för spiritism och teosofi men menar att det knappast är något märkvärdigt eftersom dessa rörelser och tankar var högsta mode och vitt spridda bland folk vid slutet av 1800-talet och framåt. En åsikt som framfördes i filmen var att om man från konstvärlden skulle utesluta alla konstnärer som ägnat sig åt något andligt och menat sig få inspiration därigenom, så skulle det knappast finnas några konstnärer kvar. Hilma lämnade så småningom teosoferna för att bilda en egen liten grupp. ”De fem”

Ett brev författat av Vassily Kandinsky som visas i filmen vill påvisa att han år 1911 var den första som skapade en abstrakt målning. Men Hilma af Klint målade abstrakt redan 1906. Många andra exempel på Hilmas framskjutna position jämfört med betydligt mer kända konstnärer visas också i filmen.

Spännande är förstås också att få en skymt av det vindskontor där Hilmas efterlämnade produktion av målningar förvarats efter hennes död där de överlevt mer eller mindre oskadade under flera decennier i temperaturväxlingar mellan minus 20 och plus 30 grader.

Hilmas liv är svårt att få grepp om. Hon har efterlämnas 26000 sidor anteckningar som handlar om hennes konst, men ytterst lite om sitt eget liv. Men denna dokumentär är verkligen ambitiös Man har intervjuat ett antal släktingar, varav några faktiskt träffat Hilma innan hennes död 1944. Hennes vistelseorter har besökts. Bevarad korrespondens har luslästs. Anna Laestadius Larsson, som författat “Hilma. En roman om gåtan Hilma af Klint” intervjuas i filmen.

En del försök till tolkning av Hilmas konst görs också. Uppenbarligen följde hon med i den vetenskapliga utvecklingen och kanske kan elementarpartiklar och annan fysik spela roller i hennes konst. Själv menade hon nog att inspirationen kom från andevärlden. Hon intresserade sig för tillvarons polarisering, t ex man och kvinna, ung och gammal. mikrokosmos och makrokosmos och för evolutionen. Hon använde många symboler bakom vilka – om man lyckades tolka dem – nya världar skulle öppna sig.

Trots att filmen hela tiden handlar om Hilma af Klint är den mångfacetterad och tar upp bland annat frågan om varför kvinnliga konstnärer genom hela konsthistorien gjorts så osynliga. Hilmas måleri och andra bilder av hennes hand visas förstås i rikt mått i filmen. Bilderna skymtar förbi ganska snabbt men de tar ändå andan ur mig. Det här är stor konst. Man måste hålla med den som i filmen hävdar att det är dags för Hilma af Klint att bli ett världsnamn liksom storheter som Edvard Munch.


Svanen nr 17, 1915

Ynglingaåren, 1907

Recensioner mm:
Clemens Poellinger i SvD 20191003: ”Bränner till när konsthistorien skrivs om
Birgitta Rubin i DN 20191003: ”Vackra ’Bortom det synliga’ sätter Hilma af Klint i nytt ljus
Utställningen 1913 på Moderna Museet med Hilma af Klints målningar
Utställningakatalog från 1985: Den abstrakta konstens ockulta ursprung

Publicerat i film och TV | Lämna en kommentar

Edward Burne-Jones – Prerafaeliterna och Norden på Waldemarsudde 14/9 2019 – 26/1 2020

Senast jag såg någon prerafaelit var nog på Nationalmuseets utställning med Prerafaeliter för tio år sen. Minns inte om Edward Burne-Jones fanns med på den utställningen. Prerafaeliternas värld och konst har väl inte blivit mindre otidsenlig sen dess men möjligen har toleransen för deras konst blivit lite större.

Edward Burne-Jones (1833-1898) som ställs ut på Waldmarsudde tillsammans med några nordiska konstnärer var en sen tillkommen prerafaelit, med inspiration från medeltida konst i likhet med Dante Gabriel Rossetti. Burne-Jones målade främst religiösa motiv och bilder med inspiration av antika och medeltida myter. Han var nära vän till William Morris och utformade även många kyrkfönster i glasmosaik.


Edward Burne-Jones: ”Bebådelsen och konungarnas tillbedjan” Triptyk 1861

Varför så mycket rött? Maria brukar väl avbildas i blått? Som vän av ordning vill jag dessutom påpeka att säckpipa knappast var uppfunnen vid Jesu födelse. Det skulle passat bättre med dess föregångare dubbla aulos, alltså de flöjtliknande rörbladsinstrument som ofta avbildas på grekiska vaser, eller kanske en lyra.


Edward Burne-Jones: ”Bebådelsen och konungarnas tillbedjan” Triptyk 1861

Edward Burne-Jones: ”Bebådelsen och konungarnas tillbedjan” Triptyk 1861

Triptyken Bebådelsen och konungarnas tillbedjan är inspirerad av teknik från italiensk renässans som upphöjd relief och bladguld.


Edward Burne-Jones: ”Kärleken och pilgrimmen” 1896-97

Skyddsängeln leder pilgrimmen ut ur ett taggigt törnesnår till ljuset. En liten fågel med orange bröst ska representera fred.


Edward Burne-Jones: ”Stilla afton” 1893

Edward Burne-Jones: ”Lyckans hjul” 1875

Stilla afton är ett porträtt av Burne-Jones favoritmodell Elisabeth Keene. Burne-Jones såg skönheten som en motpol till tidens materialism.

I Lyckans hjul vrider lyckans och slumpens gudinna Fortuna ett hjul där tre figurer är upphängda, överst en slav, i mitten en konung, underst en poet. Deras öden är sammanlänkade och vilar i Fortunas händer. Inspirationen av Michelangelo märks tydligt.

På utställningen finns också en del konst av nordiska konstnärer som inspirerats av prerafaeliterna. Jag har tagit med två bilder nedan som jag aldrig sett tidigare.


Egron Lundgren: ”Parcerna” odaterad

Gerhard Munthe: ”Domedag” 1900

Recensioner:
Joanna Persman i SvD 2019-09-29: ”Edward Burne-Jones – Prerafaeliterna och Norden”Ett måleri fullt av kärlek, svek och död
Therese Bohman i Expressen 2019-10-02: ”Gestalter som ser ut att lida av järnbrist

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | 4 kommentarer

Kjell Westö: ”Där vi en gång gått”


Kjell Westö: ”Där vi en gång gått”
Bonnier pocket 2015, 508 s.

Adlibris Bokus

Där vi en gång gått är absolut den bästa av de tre böcker av Kjell Westö jag läst hittills. Den svavelgula himlen är en släkthistoria från 1960-talet till nutid. Hägring 38 tilldrar sig år 1938 och Där vi en gång gått från ca förra sekelskiftet till omkring 1938. Alla tre böckerna förlägger handlingen till Helsingfors.

Där vi en gång gått följer tre familjer och hur deras vägar korsas. Det är adelsfamiljen, medelklassfamiljen och arbetarfamiljen. Jag kom först att tänka på Fogelströms Stockholmsskildringar, men Westös bok har ett lite vidare grepp och ger också en skymt av den dramatiska historien, inbördeskriget 1918 som blev ett trauma för många finländare, den fascistanstrukna Lapporörelsen, skjutsningarna, idrotten, musiken, fest och vardag. Men det är också en fin skildring av de olika romanfigurernas utveckling, både mot framgång och katastrof.

Intressant är också språket som förstås är svenska men här och var kryddat med finlandssvenska uttryck, Helsingforsslang från tiden, plus några fraser på finska, tyska, ryska och franska som visar på hur språksituationen ändras över tid. Engelskan ger sig i boken först till känna via jazzen.

Recensioner:
Heidi von Born i SvD 2006-09-18: ”Westö sjunger sin stads sång
Yrsa Stenius i Aftonbladet 2006-09-18: ”Inget glömt inget förlåtet

Fler böcker av Kjell Westö:
“Den svavelgula himlen”
”Hägring 38”

Publicerat i 1800-1900-tal, böcker | Lämna en kommentar

Dag Sebastian Ahlander: ”Sverige vid avgrunden 1808-1814”


Dag Sebastian Ahlander: ”Sverige vid avgrunden 1808-1814”
Historiska media, 2019, 279 s.

Adlibris Bokus

Jag upptäcker snart vid läsningen att den här boken, eller snarare den del av svensk historia som den handlar om är som ett filmmanus, eller kanske en TV-serie i minst 12 delar. Här finns alla ingredienser: otillräckliga eller odugliga ledare som driver landet mot avgrunden. Östra rikshalvan går förlorad medan folket förblöder och ledarna sviker, Sveaborg lämnas över till Ryssland utan strid. Ryssland, Danmark och Frankrike planerar att dela upp Sverige mellan sig, riket skulle upphöra att existera.

Misslyckandena med att hitta tronarvinge och nödvändigt ledarskap i ett land som håller på att falla sönder. Konspirationsteorier och motkonspirationer. Och så Sveriges och vanärans absoluta botten, avgrundens kulmen: folkmassans lynchning av Axel von Fersen medan livgardisterna står passiva och ser på.

Sen kommer hjälten och reder upp allt: Franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte som blir tronföljare och engagerad regent sätter Sverige på fötter igen, och det på alla plan, moraliskt, ekonomiskt och militärt. Dessutom har han en tronföljare, sonen Oscar, som till skillnad från fadern snabbt lär sig tala perfekt svenska.


Albert Edelfelt: ”Björneborgarnas marsch” [Wiki]

Fersenska mordet [Wiki]

Dag Sebastian Ahlander är en god berättare som utan att hoppa över intressanta detaljer ger en bra översikt över händelserna och en bild av de många personer som är inblandade. Det är förstås inget filmmanus han skrivit, men hans berättartalang får min fantasi att skena iväg.


Per Krafft: ”Gustav IV Adolf” [Wiki]

Per Krafft: ”Karl XIII” [Wiki]

Per Krafft: ”Kronprins Carl August” [Wiki]

Defaitism och moralisk bankrutt rådde bland många officerare och tjänstemän som ansvarade för krigföringen mot den ryska invasionen i Finland. Kommendanten på Sveaborg, Carl Olof Cronstedts högförräderi att överlämna både fästningen och den svenska skärgårdsflottan till Ryssland utan strid var förstås ett stort nederlag. Dock hade man också haft en del segrar på slagfälten. Man försökte få kung Gustav IV Adolf att sluta fred, men det blev i stället en ”palatskupp” där kungen avsattes och ersattes på tronen av Gustav IIIs bror Carl XIII.

Den nye kungen var barnlös men man ville till varje pris ha tronföljden säkrad. Den svenska riksdagen valde märkligt nog fiendens befälhavare prins Kristian August av Augustenborg till svensk tronföljare. Han antog som kronprins namnet Karl August. Dessvärre var hans hälsa dålig redan före ankomsten till Sverige och vid en inspektion av en militärövning föll han av hästen och dog i ett slaganfall. Rykten florerade dock om att prinsen blivit förgiftad. Skulden till hans död lades på gustavianerna, främst på riksmarskalken Axel von Fersen. Att obduktionsresultat motsade misstanken om förgiftning liksom prinsens adjutants upplysning att Karl August redan tidigare haft flera svimningsanfall brydde man sig inte om.


Carl Johan Adlercreutz [Wiki]

Fredric Westin: ”Georg Adlersparre” [Wiki]

Vilhelm Nordgren: ”Karl XIV Johan” [Wiki]

Några av ”1809 års män” som var ledande vid avsättandet av kung Gustav IV var Carl Johan Adlercreutz och Georg Adlersparre. Själva ”palatsrevolten” beskrivs livfullt av Ahlander.

Den 14 september 1808 i slaget vid Oravais skadades löjtnanten Carl Otto Mörner så svårt att han blev krigsinvalid. Två år senare inbjöd han helt på eget initiativ den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte att bli svensk tronföljare. Mörner ansåg efter sina erfarenheter av finska kriget att Sverige måste ledas av en fältherre. Så småningom antog Bernadotte förslaget, hans misshälligheter med Napoleon hade fått kejsaren att friställa honom.


Robert Lèfevre: (Désirée Clary) ”Drottning Desideria” [Wiki]

Alexander Roslin: ”Hedvig Elisabet Charlotta” [Wiki]

Jacques-Louis David: ”Napoleon I” [Wiki]

Karl Johans hustru Désirée Clary tyckte inte om Sverige, hon tillbringade sin mesta tid i Paris, även sedan hon 1818 blivit drottning Desideria av Sverige och Norge. Se även TV-dokumentären om Désirée (se länk nedan).

Hedvig Elisabeth Charlotta som var gift med Karl XIII, är mest känd för sina dagböcker. Hon dyker också upp i boken då och då.

Napoleon var dåtidens stora maktspelare i Europa. Det är lite förbluffande med den jämna ström av diplomater och tjänstemän som skickades till honom för att få hans råd eller godkännande i olika ärenden. Napoleons intresse för Sverige var dock minimalt. Han var uppenbarligen nöjd med att bli av med Bernadotte som han upplevde som en rival om makten i Frankrike. Denna konflikt som man i Sverige inte hade en aning om kom att få stor betydelse så småningom.

Dick Harrison har skrivit en utförlig recension av boken (se länk nedan). Han är mestadels positiv eller håller åtminstone med författaren men skriver: ”i den ahlanderska historieskrivningen är vi fjärran från kölden, smutsen, leran, dysenterin och fasan i fälttåg och belägringar. Det är uppenbart att detta är en bok skriven av en diplomat, med diplomatisk distans till händelseutvecklingen och med ett selektivt urval av såväl fakta som tematik.”.
Men Harrison önskar också att boken vore lite tjockare: ”För min del hade Ahlander gärna fått lägga till några hundra sidor för att göra det rika stoffet rättvisa. De växlande krigskonjunkturerna, ockupationerna och fältslagen får överraskande lite utrymme.”

Jag håller med om att en djupdykning i bland annat finska kriget 1808-09 skulle ha passat bra. Särskilt för oss som bara läst om det i Fänrik Ståls sägner.

Recensioner mm:
Dick Harrison i SvD 2019-04-01: ”När systemkollapsen verkligen var nära
Dag Sandahl i Östra Småland Nyheterna 2019-04-13: ”Underhållande historia vid avgrunden
Drottning av Sverige” svensk TV-dokumentär om drottning Désirée

Publicerat i 1800-1900-tal, allmänt, böcker, historia - samhälle | Lämna en kommentar

Waldemarsudde: ”Möten med Norden – Höjdpunkter ur konstsamlingen 15 juni – 15 september 2019”

Så bra att museerna ibland drar fram även sällan visade dyrgripar de har i sina gömmor och visar upp dem så att det blir variation i utställningarna. På Waldemarsudde finns uppenbarligen en stor mängd konst från Prins Eugéns samling där nu ett urval visas upp på en ganska stor utställning. Det är nästan enbart svenskt måleri. Många välkända verk och en hel del för mig hittills okända.
Några av mina personliga favoriter:


Arvid Fougstedt: ”Porträtt”, 1932

Leander Engström: ”Ett barn”, ca 2017

Arvid Fougstedt utbildade sig bl a i Paris under Matisse. 1921 gjorde han en resa till Italien tillsammans med Leander Ensgström. Fougstedt var den som först introducerade Den nya sakligheten i Svenskt måleri. Jag antar att det var en slags motkraft mot den mer radikala modernismen: kubism, futurism, dadaism, surrealism osv. Måleriet är naturalistiskt men inte riktigt fotorealistiskt, det är en liten stilisering i bilden som jag tycker gör den intressant.

Leander Engström var en tid elev hos Matisse i Paris. Jag tror han hade en dragning åt expressionism, i varje fall tar han ut svängarna aningen mer än t ex Fougstedt.


Julia Beck: ”Näckrosdamm med vattenspeglingar”

Julia Beck har ett eget litet rum på utställningen. Hon målar mestadels vattenlandskap, och gör det bra. Jag tror hon har blivit lite mer uppmärksammad på senare år.


Isaac Grünewald: ”I fantasiens värld”

Prins Eugén: ”Motiv från Valdres”, 1890

Helmer Osslund: ”Lappländskt landskap (Lapp-porten)”, 1907

Nils Kreuger: ”Häst vid strand”, 1902

Ernst Josephson: ”Gåslisa”

Ivan Aguéli: ”Figurstudie”, ca 1913

Även Ivan Aguéli har fått ett eget rum på utställningen med ett flertal målningar.


Erik Olson: ”Figurer med cykel”, 1924

Erik Olsons målning ingår i inte i Prins Eugéns ursprungliga samling, den är en senare donation.

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar