”Naturlyrik och färgens klang – Höjdpunkter ur konstsamlingen” på Waldemarsudde 12/6 – 22/8 2021

Det sprakar av färg om måleriet runt förra sekelskiftet. Här är ett litet urval från utställningen från prins Eugens samling.


Isaac Grünewald: ”I fantasiens land”


John Sten: ”Vårdag från Midi” 1917


Leander Engström: ”Berglandskap, Bardodalen” 1915


Sigrid Hjertén: ”Franska bönder på café” 1927

Nils Kreuger: ”Maria kyrkogård” 1898

Leander Engström: ”Promenaden vid Manilla” 1914

Helmer Osslund: ”Midsommar, ’Nuolja'” 1922


Richard Bergh: ”Tystnad” 1893

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar

Liljevalchs vårsalong 21 maj–22 augusti 2021


Karl Wennergren: ”Flacklandets namnlöshet”

Det första jag fäster mig vid på vårsalongen är bilden ovan ”Flacklandets namnlöshet”. Jag får associationer till romantikens landskap.


Ulla Andersson: ”Corona”

Naturligtvis kommer vi inte undan coronan även på vårsalongen. Ulla Anderssons bild är handbroderad.


John Wedel: ”Följa John”


Lars Agger: ”Gränslandet”

Lars Agger: ”Gränslandet”

Som vanligt flödar fantasin på vårsalongen. Lars Agger ställer ut fem teckningar i blyerts, krita och akvarell. Fina saker!


Anna Åkerström: ”Konsthallen”

Lovisa Sköld: ”Borrmaskin”

Svetlana Hällsten: ”Gör aldrig i morgon det som skulle ha kunnat bli gjort igår”

Svetlana Hällsten: ”Ett par extra järnstövlar”


Mikael Törnqvist: ”Klasstorleken spelar ingen roll, lilla vän”


Teres Karlsson: ”Shodan House”

Martha Kristensen: ”Föryngringsyta III”

Nils Hellman: ”Är det så här det blir?”

Jannike Holmberg: ”Hoge berg”


Morgan Stenman: ”Tysk mal”

158 konstnärer ställer ut 323 verk. Bäst att köpa biljett i förväg, begränsat antal samtidiga besökare!

Recensioner:
SvD 21-05-20, Dan Backman: ”Äntligen vårsalong – med dämpat tonläge
DN 21-05-22 Birgitta Rubin: ”Vårsalong kreativt smittad av pandemin
Expressen 21-05-21, Therese Bohman; ”Covid-19 tar över på Liljevalchs vårsalong
Aftonbladet 21-05-23, Camilla Hammarström: ”Pandemin präglar blek och tråkig vårsalong

Publicerat i konst, utställningar | Lämna en kommentar

”Axel Törneman. Bohemliv och modernitet” på Thielska galleriet, 6 /2 – 6/6 2021

Bara några veckor innan utställningen med Axel Törneman (1880-1925) slutar på Thielska kom jag äntligen iväg för att se den. Det är jag glad för. Törnemans konst som verkar ha blivit lite bortglömd bland alla de stora namnen runt förra sekelskiftet är verkligen sevärd. Jag har nog inte sett mer av Törnemans bilder än de som finns i Thielska galleriets egna samlingar. Ernest Thiel köpte in ett flertal av Törnemans verk, bland annat hans stora målning Nattcafé som påbörjades i Paris och avslutades i Sverige 1906.


Axel Törneman: Nattcafé I, 1905

Axel Törneman: Nattcafé II, 1906

Törneman målade gärna i stort fomat vilket framgår av utställningen. En av de första stora målningarna Bretagnare utförde han i Frankrike 1905 där den ställdes ut på Höstsalongen. Målningen gjordes i två versioner. Törneman var vid den här tiden påverkad av Edvard Munch


Axel Törneman: Bretagnare I, 1905


Axel Törneman: Bretagnare II, 1905


Axel Törneman: Självporträtt, 1904-05

Axel Törneman: Gudrun, 1905


Axel Törneman: Kring lampan, 1907


Axel Törneman: Gatans rytm, 1916

Törneman fick så småningom många uppdrag att smycka ut med stora väggmålningar, fresker i olika offentliga byggnader. På utställningen visas en film med flera av dessa bilder.
På Wikipedia finns en artikel om Axel Törneman, där ingår bland annat några bilder av väggmålningar.

Recensioner mm:
SvD 2021-02-20 Dan Backman: ”Hans breda palett sätter myror i huvudet
SvD 2021-05-16 Fredrik Sjöberg: ”Bortglömd banbrytare får hjärtat att slå snabbare
DN 2021-02-10 Bo Madestrand: ”Thielska fokuserar på Törnemans enastående konst
Expressen 2021-02-18 Hans Lindberg: ”Hans dystra dekadens gick aldrig till historien
Sveriges radio 2021-05-19 Mårten Arndtzen: ”Porträtt av konstnären Axel Törneman – en bortglömd pionjär

Publicerat i 1800-1900-tal, konst, konsthistoria | 2 kommentarer

Ernst Brunner: ”Carolus Rex. Karl XII – hans liv i sanning återberättat”


Ernst Brunner: ”Carolus Rex. Karl XII – hans liv i sanning återberättat”
Bonniers (storpocket): 2006, 807 s.

Carolus Rex ingår i Ernst Brunners serie om sex böcker som behandlar välkända personer under 1600-1800-talen. Boken om Bellman ”Fukta din aska” och ”Marmormolnet: Om bildhuggaren Sergel” är liksom Carolus Rex skrivna i första person, som om de vore självbiografier fast de nog ska räknas som romaner. Jagformen skapar antagligen lite mer svängrum för författaren att formulera personens tankar mm. Jag har läst alla tre böckerna. De tre böcker i serien som jag ännu inte läst och som jag tror är mer skrivna som biografier är ”Ankarström och kungamordet”, ”Darra: om Swedenborg” och ”Likt ett skeleton: Johan Helmich Roman

Jag läste för många år sen Frans G Bengtsson: ”Karl XII:s levnad” som jag uppfattade gav en aningen överdriven hjältebild av kungen. Kanske är Ernst Brunners bok den direkta motsatsen.

Carolus Rex är fantastisk att läsa på grund av språket som förflyttar läsaren direkt till sexton- och sjuttonhundratalen. Samtidigt är det starkt obehagligt att följa huvudpersonens upplevelser och tankar. Det handlar om krig, förstörelse, slakt från början till slut. Sådant var kungens liv från 15 års ålder till sin död som 35-åring. Hans envishet på gränsen till dårskap följer boken igenom, ingenting går någonsin att ändra eller anpassa efter omständigheterna. Carolus hade en del framgångar i krigföringen i början, fram till det katastrofala nederlaget vid Poltava 1709.
Kungen lyssnade ibland på sina generaler men följde sällan deras råd. Han kunde tvinga sina soldater till hjältedåd och mot en säker död, förlusterna av personal var enorma, vilket snart gjorde Sverige utfattigt både på soldater, pengar, guld, silver och värdesaker överhuvudtaget. Det beskrivs i boken ganska detaljerat. Svält och armod var utbredd både i Sverige och i armén utomlands.

Det viktiga i framställningen är förstås beskrivningen av kungens tankar och handlingar. I boken är han ytterst fåordig, han besvarar frågor med ett leende utan att avslöja något om sina avsikter.

Förlaget har tydligen föreskrivit att böckerna i serien ska vara utan register eller källhänvisningar. Det är verkligen en förlust. Kanske det inte passar in i en roman? Jag är visserligen rätt övertygad om att författarens framställning följer känd historia i detalj, men det skulle vara intressant att få lite information om källorna. Kungens tankar får väl stå för författaren men de är en gissning så god som någon.

Karl XII startade inga krig, det var Danmark, Polen och Ryssland som enats om att dela Sverige mellan sig när landet fick en oerfaren 15-årig kung. Carolus envishet och avvisande av alla fredsinviter kom att ruinera Sverige. Enligt krigskollegium i Stockholm hade landets befolkning omkring tiden för slaget vid Poltava uppgått till 1.247.000. Krigen i Polen och Ryssland hade kostat 230.000 svenskar och finnar livet. Ytterligare 120.000 hade omkommit i andra länder. (det står i boken ”i andra länder”, jag tror det ska vara från andra länder eftersom många utlänningar rekryterades)


Karl XII 15 år
David Klöcker Ehrenstrahl 1697

Karl XII 18 år
David Klöcker Ehrenstrahl 1700

Karl XII 24 år
Johan David Schwartz 1706

Karl XII 33 år
Axel Sparre 1715

Karl XII 35 år
David von Kraft 1717

Fotografi från 1917 av Karl XII:s kranium.

Samtliga bilder ovan är hämtade från Wikipedia – i den omfattande artikeln finns en utförlig sammanställning av Karl XII:s historia inklusive många bilder som går att klicka på för att få förstoring.
Wikipediaartikeln tar upp en mängd fakta och frågor som forskare behandlat – bland annat kungens problematiska förhållande till kvinnor, ett ämne som också förekommer i boken. Det finns också teorier om att Karl XII kan ha haft aspergers syndrom.

Recensioner m m.
SvD, Mats Gellerfelt 2005-09-02: ”Carolus Rex. En krigshetsare till Karl
Aftonbladet, Åsa Linderborg 2005-09-02: ”En ensam galning?

Publicerat i böcker, historia - samhälle | Lämna en kommentar

Zorn – en svensk superstjärna på Nationalmuseum 6 april – 29 augusti 2021

Anders Zorn (1860 – 1920) var verkligen en superstjärna. Det tycker jag framgår efter att ha sett utställningen på Nationalmuseum. Han brukar jämföras med den spanske konstnären Joaquin Sorolla (1863 – 1923).

Utställningen är ganska stor och innehåller utöver de välkända verken en mängd bilder som jag inte sett tidigare. De många porträtten är kanske de mest framträdande, de ger på mig det starkaste intrycket. Flera målningar är utförda i akvarell och har samma skärpa som oljemålningarna.


Jean-Baptiste Faure, olja 1891

Carolina Andrietta Nobel, akvarell 1886

Coquelin Cadet, olja 1889

Parisiska, olja 1891

Ferdinand Boberg, blyerts, bläck, 1883

Mefisto, konsul Carlander, akvarell 1884


Emma läser, olja 1887

General Mena, olja 1882

Luta, Ester Blenda Nordström, olja 1915
De bästa porträttbilderna är troligen de som föreställer Zorns nära vänner. Många dollarmiljonärer och andra beställningsverk har också målats av Zorn men ger inte samma personliga intryck.


Interiör med stol, St Ives, olja 1887


Impressions des Londres, akvarell 1890


Vågskvalp, akvarell 1887

Zorns många bilder med vågskvalp är oöverträffbara. Det vet alla som har försökt måla nåt liknande.


Dans i Gopsmor, olja 1914

Mora marknad, olja 1892

I förgrunden på ”Mora marknad” ligger en berusad karl. Gumman som i bakgrunden leder en ko som hon inte lyckats sälja är Zorns mor.


Självporträtt, akvarell 1882


Självporträtt, olja 1915


Luftslott (Emma), akvarell 1885

På utställningen finns också många exempel på Zorns grafiska verk. Och naturligtvis ett stort urval av nakna dalkullor.

Recensioner
SvD Dan Backman 2021-04-05: ”Fascinerande bredd bortom normkritik och pekpinnar
DN Magnus Bons 2021-04-07: ”Zorns konst fascinerar och engagerar än i dag
Expressen Valerie Kyeyune Backström 2021-04.10: ”Zorn håller på att få en ny publik
Sveriges Radio Cecilia Blomberg 2021-04-07 ”Zorn – en svensk superstjärna på Nationalmuseum

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar

München 1918. När författare och drömmare tog makten


Volker Weidermann: ”München 1918. När författare och drömmare tog makten”
Lind & Co, 2020, 271 s

En eftermiddag den 7 november 1918 samlades tusentals soldater, fackföreningsmedlemmar, arbetare och matroser vid Theresienwiese. Flera talare försökte fånga massornas uppmärksamhet, men folksamlingen drog vidare nerför sluttningen. Längs ner stod journalisten och teaterkritikern Kurt Eisner. Blad hans lyssnare fanns främst de som hoppades på revolution. Eisners förtrogne Felix Fechenbach ropade till folkmassan: ”Den som är för revolutionen, följ efter oss! Efter mig! Marsch!” Och massan följer efter, allt fler soldater ansluter sig, de sliter bort axelklaffarna och har bundit fast röda tygstycken, barn följer den högljudda truppen. Efter fyra års krig måste det komma något bättre. Vid militärfängelset öppnas cell efter cell och fångarna ansluter sig tacksamt till tåget.

Demonstration på Theresienwiese den 7 november 1918 [Wiki]

Ludvig III och hans familj, vid Wittelsbacharnas palats där förvirring råder, får man av ministerpresidenten och inrikesminister veta att man gör bäst i att lämna palatset. Den förste chauffören har gått över till revolutionärerna, den andra som tar hand om sin sjuka hustru blir tillkallad. Kungen tar på sin gråa jägarrock, med en låda cigarrer under armen är han resklar. Kungafamiljen med tillhörande uppvaktning lämnar i hemlighet staden.

Kurt Eisner med följe ger sig ivär till lantdagen vid Prannerstrasse. Nattportiern står handfallen och den lilla revolutionära truppen fortsätter till sessionssalen där Eisner intar presidentstolen. Han tittar ner på alla människor och talar klart och tydligt, han är provisorisk ministerpresident och Bayern är en fristat.

Den nya fristaten med dess nya ministär av författare och drömmare varade några månader. Vid valen till Lantdagen i januari 1919 hade bara 2,5 procent röstat på Eisners USPD den sittande regeringen. Socialdemokrtiska SPD med ärkefienden Erhard Auer hade fått 33 procent och konservativa Bayerische Volkspartei 35 procent.

Kurt Eisner arbetar på sitt avgångstal. Nu ska han tillsammans med sina kolleger Felix Fechenbach och Benno Merkele bege sig från sitt ministerium till lantdagsbyggnaden. Han väljer trots varningar att gå från huvudingång till huvudingång för att meddela sin regerings avgång. Trots alla varningar ville han inte ha något skydd. De tre männen viker av in på Promenadenstrasse. Här smäller två skott, Eisner faller ihop och dör.

Mördaren är greve von Arco auf Valley. Han blev själv svårt sårad efter attentatet. På en papperslapp hade han skrivit ner motivet för sitt mord: ”Jag hatar bolsjevismen, jag älskar mitt bayerska folk, jag är en trogen monarkist, en god katolik. Över allt annat aktar jag Bayerns ära. Eisner är bolsjevik. Han är jude. Han är inte tysk. Han förråder fosterlandet – alltså…

I boken finns inflikat mängder av mer eller mindre kända samtida personer och deras verksamhet. Rainer Maria Rilke, från början hoppfull inför en revolution, senare nerkyld. Oskar Maria Graf, bärsärkadiktaren beskriver revolutionärernas möte i Rilkes våning. Både Rilke och Thomas Mann läser och blir hänförda av Oswald Spenglers ”Västerlandets undergång
Heinrich och Klaus Mann nämns också, liksom Claus Schenk Graf von Stauffenberg. Han som långt senare ska arkebuseras efter att ha försökt mörda en tysk tyrann, även denne nämns i boken.
Ernst Toller är förstås också med. Boken fortsätter med att beskriva det kaotiska München med frikårer, avrättningar och allmän oreda. Men också med kreativitet.

Recensioner mm:
DN: Intervju men Volker Weidermann: ”Dagens politiker borde bli bättre på utopier
Internationalen: Jan Czajkowski: ”München 1918
SvD 2009-03-04: Martin Lagerholm: ”Bayern blev ingen socialistisk fristat

Publicerat i 1800-1900-tal, böcker, historia - samhälle | Lämna en kommentar

Volker Weidermann: ”Oostende 1936. Stefan Zweig och Joseph Roth sommaren innan mörkret föll”


Volker Weidermann: ”Oostende 1936. Stefan Zweig och Joseph Roth sommaren innan mörkret föll”
Lind & Co 2019, 176 s.

Stefan Zweig har redan tidigare besökt Oostende, innan första världskriget 1914, då han sammanträffat med diktaren Émile Verhaeren och konstnären James Ensor. Nu sitter han i ett vitt hus vid den breda boullevarden i Oostende med sin sekreterare och älskarinna Lotte Altmann som bor en våning ovanför. Snart ska han träffa sin gode vän Joseph Roth på bistron som vanligt. De är människor på flykt i en semesterort i Belgien med utsikt över havet.

De är inte ensamma, på flykt är också Hermann Kesten, Egon Erwin Kisch, Willi Münzenberg, Irmgard Keun, Ernst Toller, Arthur Koestler

Så fortsätter boken med huvudpersonerna Zweig och Roth och deras vänner, deras tidigare liv och erfarenheter. Sommaren i Oostende lider mot sitt slut, vart ska man ta vägen, vad kommer att hända? Vännerna återsåg aldrig varandra.

Recensioner:
SvD, Martin Lagerholm: ”Gentleman och en drinkare på flykt undan nazismen
DN: ”Samtal från sista sommaren innan nazismens mörker
SR, Gunnar Bolin: ”Vacker skildring av hur mörkret sakta lägger sig över Europa
Göteborgsposten, Ulrika Knutson: ”Den österrikiska exilens svartsyn och hopp

Publicerat i 1800-1900-tal, böcker, historia - samhälle | Lämna en kommentar

Ernst Brunner: ”Marmormolnet. Om bildhuggaren Sergel”


Ernst Brunner: ”Marmormolnet. Om bildhuggaren Sergel” Bonniers 2020, 553 s.

Boken om skulptören Tobias Sergel är den sista i en serie om sex böcker om kända personer som levde i Stockholm under stormaktstiden, frihetstiden och enväldet, alltså perioden sent 1600-tal till tidigt 1800-tal. Carolus Rex som jag ännu inte har läst och boken om Bellman, Fukta din aska – fantastisk närvaro och tidskänsla i den boken – är liksom boken om Sergel skrivna i första person. Enligt förlagets önskan avstod författaren till Karl XII och Bellman att ange källförteckning. Han uppger också att han fått en hel del kritik från Karolinska förbundet, Swedenborgsällskapet, Bellmansällskapet, Par Bricole och Gustavs skål. Den enda av de tidigare böckerna som klarat sig bättre undan kritiken är Likt ett skeleton om Johan Helmich Roman, eftersom organisation knuten till kompositören saknas. Till Marmormolnet finns dock en källförteckning.

Marmormolnet är så bra skrivet i första person, alltså en jagberättelse som måste ta ut svängarna en aning i detaljerna, men Brunner har verkligen kommit sanningen så nära det går. Det är i alla fall mitt intryck. En levande bild av människan Sergel, genialisk konstnär, energisk och självmedveten men därför också framgångsrik. Assistent till hovets bildhuggare, Pierre L’archevêque. Följer denne till Paris. Kungligt stipendium för fyra års studier i Rom, fast det blir tolv år. Här har han stora framgångar och vill inte alls lämna Rom, men tvingas till slut ändå tillbaka till Stockholm för att avbilda monarken.

Så många konstnärsnamn och andra historiska personer som omnämns, varav jag känner igen många namn från konsthistorien, men få detaljer om dem. En del berättas i korthet i boken, troligen hämtat från Sergels egna anteckningar. Marmormolnet är en fin läsupplevelse, full av detaljer både om livet under 1700-talet och arbetet som skulptör.

Nina Lekander skriver i sin recension i Expressen att boken är full av snusk och snask, och det stämmer nog, men jag tycker det bara skärper verklighetsbilden. Boken är klart läsvärd och jagformen stärker närvarokänslan.

Marmormolnet får ***** stjärnor.

Recensioner:
SvD: Henrik Sahl Johansson; ”Ny bild av Gustav III: fåfäng, präktig, obildad
Dagens Nyheter: ”Ernst Brunner blåser liv i den store Sergel
Expressen: Nina Lekander: ”Snusket och snasket är direkt chockerande

Publicerat i böcker | Lämna en kommentar

Lydia Sandgren: ”Samlade verk”


Lydia Sandgren: ”Samlade verk”, Bonniers 2020, 689 s.

Den här boken är ytterligare en tegelsten på närmare 700 sidor. Men den är inte tröttande för allt är bra skrivet. Fina karaktärsbeskrivningar, bra språk, många finurliga formuleringar. Handlingen tilldrar sig i Göteborg, Stockholm, Paris och nånstans på Rivieran. Den göteborgska avundsjukan mot Stockholm ger sig också tillkänna.

Ett särskilt plus är att måleriet behandlas så fint via konstnären Gustav. Han har dessutom Odd Nerdrum som förebild! Inga skräphögar här inte. Man väntar med spänning på upplösningen av huvudtemat. Inget ska avslöjas här.

Recensioner:
SvD: Therese Eriksson: ”Debutant skriver som om hon inte gjort annat
Dagens Nyheter: ””Samlade verk” av Lydia Sandgren är en underlig debutroman
Expressen: Viktor Malm: ”Glöm pandemin och läs den här romanen
Aftonbladet: Carl-Michael Edenborg: ”700 sidor av litterär lyskraft

Publicerat i böcker | Lämna en kommentar

Lena Andersson: “Dottern”


Lena Andersson: ”Dottern”, Polaris 2020, 264 s.

Tvära kast efter halva boken. Första biten handlar om huvudpersonen Elsa (som är misstänkt lik författaren Lena Andersson) och hennes skidåkning som barn och tonåring fram till den dag hon måste välja mellan att tävlingsåka skidor eller att få äta sig mätt. Hon väljer det senare.

Nästa del handlar om Elsa som jobbar som Au Pair i USA och de konflikter som uppstår där när det svenska folkhemmets uppfostran kolliderar med amerikanska värderingar. Intressanta debatter på författarens vanliga höga intellektuella nivå när Elsa hamnar på en universitetskurs i lingvistik på ett amerikanskt universitet. Relativismen och upprorsandan frodas bland lärare och elever.

Elsa framstår som en udda figur trots att hon gör allt hon kan för att smälta in. Väl hemma igen i Sverige hamnar hon i debatt med fadern. Hennes åsikter från det amerikanska och från svenska universitetet mjuknar så småningom. Liksom faderns praktiska handfasta tro på sanningen återgår även Elsa så småningom till en mer vardaglig syn på världen.

Recensioner:
Expressen: Viktor Malm: ”Lena Andersson tar strid för det naturliga
Dn: ”Lena Andersson – med svart bälte i intelligens
SvD: Josefin de Gregorio: ”Lena Anderssons studie provocerar
Aftonbladet: Pia Bergström: ”Att växa upp i ett folkhem på glid

Publicerat i böcker, samhällsdebatt | Lämna en kommentar

Klas Östergren: ”Renegater”


Klas Östergren: ”Renegater” Polaris 2020, 749 s.

Renegater är del tre i trilogin som började 1980 med Gentlemen och fortsatte med Gangsters 2005

Henry Morgan, känd från de tidigare böckerna i trilogin figurerar återigen i bokens inledning, och lite i slutet. Flera fantasifigurer som förhandlar med författaren kommer också till tals.

Boken börjar med hur författaren från sitt hus på Österlen ser en välbekant figur närma sig, det är Henry Morgan som dyker upp igen. Efter en bra bit i boken med Henry Morgans sällskap övergår texten till det första av bokens två huvudteman.

Författaren råkar på en galleriutställning möta en Torsten Ljung som är intresserad av snö i konsten, bilder av t ex Bruegel, Fjaestad, Bruno Liljefors, jenny Nyström m fl. De blir bekanta och Torsten Ljung avslöjar så småningom Sydafrikaaffären, svenska statens affär med försäljningen av JAS Gripen-plan till Sydafrika 1999 och några år framåt. Berättelsen blir ganska lång med många utvikningar här och där. Snögalleriet återkommer mot slutet av boken med bland annat en lång förteckning över konstverk med snömotiv av en lång rad konstnärer.

Den andra huvuddelen är en rapport om rabaldret i Svenska Akademien med “klubbvärlden” Arnault och hans hustru akademiledamoten m fl figuranter. Den delen är skriven på en slags kanslisvenska, oklanderlig text men omständig och detaljerad utan styckeindelning. Men Östergrens skrivkonst kan man inte klaga på. Texten flyter på och stimulerar läsandet. De enskilda ledamöterna i Akademien nämns inte med namn, författaren har i stället valt att ge dom namn efter olika sorters gräs, det går att gissa lite vem som är vem i texten. Författaren sälv kallar sig Svingel, sen finns bland andra fru Timotej, herr Styvrepe, fru Råg och fru Slok osv.

Bokens titel Renegater hänvisar till utträdet från Svenska Akademien som Östergren och flera ledamöter gjorde som ett resultat av motsättningar i fråga om hanteringen av Arnaults hustrus medlemsskap.

Recensioner:
SvD: Kristoffer Leandoer: ”Östergrens sorg efter Akademiens helvetesår
Dn: ”Klas Östergrens ”Renegater” är ett mäktigt storverk
Expressen: Ulrika Knutsson: ”En avfällings berättelse om Sverige och Akademien
Aftonbladet: Claes Wahlin: ”Östergren gör upp med samtidens Sverige

Publicerat i böcker, samhällsdebatt | Lämna en kommentar

James Hawes: ”Tysklands historia. Från Caesar till Merkel”


James Hawes: ”Tysklands historia. Från Caesar till Merkel”
Lind Co, 2019, 247 s

Det här är en kortfattad men faktaspäckad bok om Tysklands historia. Jag har försökt sammanfatta de viktigaste delarna, men min text blir kortare när den närmar sig nutid.

Bokens förord är kort men alarmerande. Tyskland kan vara Europas sista hopp!

”Över hela Europa skriker populister ut att migration och globalisering är verk av det skändliga Systemet, pådrivet av osynliga herrar utan nationalitet. Tsar Vladimir, som knappt kan tro sin goda lycka, ser sin uppställning inför den stora matchen; Baltikum och Visegrádgruppen skälver. Tysklands utrikesminister från 1998-2005 ser inte att det återstår mycket hopp:
’Europa är alldeles för svagt och splittrat för att strategiskt kunna ersätta USA, och utan amerikanskt ledarskap kan väst inte överleva. Följaktligen kommer västvärlden, så som praktiskt taget alla i dag levande personer har känt den, nästan säkert att gå under inför ögonen på oss’.”

Joschka Fischer, Goodbye to the West, 5 december 2016

Historien börjar med språket ca 500 fvt. Då tror man urgermanerna i järnåldersboningar i norra Tyskland eller södra Skandinavien började uttala orden på ett annat sätt.
Det är Julius Caesar som i sin bok “Kriget i Gallien” år 58 fvt ger folket på andra sidan Rhen namnet germani.

Boken är indelad i fyra delar om ungefär ett halvt årtusende vardera.

Del ett. Första halvmillenniet (58 f.Kr – 526 e.Kr) Romarna skapar germanerna, sedan tar germanerna över Rom.

Gallerna väster om Rhen är så pass civilicerade att Caesar tror de är möjliga att ”romanisera” och beskatta. Germanerna österut däremot, är barbarer utan riktiga gudar eller präster, ingen samhällsordning, inget spannmål till bröd, inget sätt att mäta avstånd, ständiga krig mellan stammarna.

Rom fortsatte dock att försöka erövra ny mark österut Men år 9 vt led romarna ett stort nederlag i Teutoburger Wald. Efter vilket kejsar Augustus avbröt fortsatta erövringar österut.

Ca 100 vt hade romarna full kontroll över stora delar av sydvästra nuvarande Tyskland. Man upprättade en befäst gräns limes Germanicus som följde Rehn och vidare sydost till nuvarande Regensburg. 568 km och ca 1000 vakttorn eller fort byggdes längs Limes. På bloggen finns fem poster som handlar om min resa längs Limes för några år sen, med början i Saalburg.

Marcus Aurelius (kejsare 161-180) hade som strategi mot germanerna att inbjuda utvalda germaner till Roms bundsförvanter och mot pengar och militärt bistånd bekämpa andra germaner. Det fungerade en tid men tog i längden livet av den bräcklige Marcus.

235 vt gjorde den romerska hären vid Rhen myteri och utropade den första soldatkejsaren, halvgermanen Maximinus Thrax, son till en got och den första kejsaren helt utan boklig bildning. Det ledde till ”militäranarkin” med ca 20 kejsare under 49 år.


Maximinus Thrax [wiki]

Marcus Aurelius [wiki]

Konstantin [wiki]

Zeno [wiki]

Romulus Augustulus [wiki]

Odovacar [wiki]

Teoderic [wiki]

Konstantin (regent 306-337) flyttade huvudstaden till Konstantinopel. Övertaget av makten skedde till stor del genom användande av “germanska barbarer” enligt Libanios och Zosimos. Pretoriangardet ersattes av beridna scholae palatinae. Konstantin var den förste kristna kejsaren.

Under folkvandringstiden invandrade germaner från öst, de var övervägande män. Utan kvinnor efterlämnade dessa germaner inga varaktiga spår av sitt språk.

Det västromerska kejsarriket upphörde slutligen år 476 efter ingepp av Odovakar som avsatte den sista västromerska kejsaren Romulus Augustus. Odovakar dödades 493 av Theoderik som blev härskare över Italien i väst och Zeno östromersk kejsare i Konstantinopel..

Del två. Andra halvmillenniet (526 – 983). Germanerna återupprättar Rom.

År 297 tillåts frankerna bosätta sig väster om Rhen i nuvarande nederländerna/Belgien. De hade lång erfarenhet av den romerska hären och klarade sig undan invasionen österifrån av nomadiska ryttarhorder. De deltog inte heller i de stora folkvandringarna. De utvidgade sina gränser söderut och inträdde med sin kungaätt som merovinger. Ättens grundare var Childerik (död 482).
Childeriks son Klodvig besegrade 486 den rivaliserande styrka som gjorde anspråk på det västromerska riket. Han lät kristna sig 496. I de gotiska krigen (535-554) blev merovingerna vinnarna.

År 732 blev frankerna den västerländska civilisationens räddare. De hejdade islams framträngande från Spanien vid slaget vid Tours under ledning av major domus Karl Martell. Martells son Pippin den lille grundade sin egna frankiska ätt. För att vinna självständighet mot Konstantinopel lierade sig Pippin med påven Stefan II. 754 smorde påven Stefan II Pippin och dennes båda söner vid en ceremoni i Saint-Denis 754. Den ena av sönerna blev Carolus Magnus, Karl den store.

Karl den stores två sonsöner, halvbröderna Ludvig den tyske, som härskade öster om Rhen och Karl den skallige, som styrde väster om Rhen, det som numera är Frankrike. Deras uppgörelse som först nedtecknades på latin översattes sen till västfrankiska och östfrankiska som lästes upp av de båda halvbröderna för sina härar. Strassburgederna (842) är det först dokumenterade texten på franska språket och tyskan uppnår status som diplomatiskt språk. 843 delas Karl den stores rike via fördraget i Verdun (843) upp mellan hans tre överlevandde sonsöner Karl den skallige, Ludvig den tyske och Lothar. 870 delade Ludvig och Karl upp Lothars rike mellan sig i ett västfranskiskt och ett östfrankiskt rike som skulle komma att bli Frankrike respektive Tyskland. Lothars rike Lotharingia kvarstod endast som ett namn mellan öst och väst.

Del tre. Tredje halvmillenniet (983-1525) Kampen om Tyskland

Den tyska historien blir under sexhundra år en balansgång mellan kung, adel och kyrka. Man hade i Tyskland tradition med vald monarki i stället för arvmonarki.

Den siste kungen av den sachsiska ätten, Henrik II dog barnlös och efterträddes av den framgångsrike krigsherren Konrad II som grundade den Saliska ätten. Konrad efterträddes av sin son Henric III som installerade fyra tyska påvar i rad. Men vid sin död 1056 hade Henrik III en son, Henrik IV som inte hunnit bli myndig. Adeln idkade huggsexa på riket och slaverna i öst återgick till hedendomen.

När Henrik IV blivit en vuxen härskare lyckades han återställa freden i gränsområdet österut längs Elbe och träffa nya uppgörelser med adeln. Påven Gregorius VII hävdade att endast han kunde tillsätta högre ämbetsmän hos kejsaren, medan Henric svarade med att Påven bara kunde vara påve om den tyske kungen/ romerske kejsaren så önskade. Detta ledde till investiturstriden där Gregorius belade Henrick med bannbulla som upphävde alla hans undersåtars trohetseder.
Henric tog sig då med sin familj till påvens residens i Canossa där han i tre dagar stod framför slottsporten barfota och iförd tagelskjorta. Gregorius lät sig bevekas och återupptog Henrik i kyrkan.

I Wormskonkordatet 1122 sökte påvedöme och kejsardöme enas om hur biskopar skulle investeras. Segrare i denna konflikt var tyska stormän som utnyttjade dödläget för att stärka sin egen självständighet mot kung och påve.

Klimatförändring (950-1300) ledde till folkökning och Ostelbien kom nu i början av 1100-talet utnyttjas av den tyska adeln. 1147 tillkännagav påven och hans rådgivare abboten Bernhard av Clairvaux formellt korståget mot venderna. Det blev en ofullständig seger över de envisa hedningarna. Vendernas åttlingar Sorberna lever fortfarande norr om Dresden.

Fredrik I Barbarossa valdes till kung 1152. Fredrik ville bli kejsare och medan han ägnade sig åt Italien och Sicilien överlät han till sin kusin Henric Lejonet att bli härskare i Tyskland. Dubbelmonarki som ändå fungerade.
Barbarossas son Henrik VI tillfångatog 1193 Rikard Lejonhjärta och tvingade denne att erkänna kejsaren som feodalherre över England.

Efter Henrik VIs död 1197 återgick man till systemet med att välja kung, men endast de sju mäktigaste stormännen skulle ha rösträtt. De kallades kurfurstar. De var ärkebiskoparna av Mainz, Trier och Köln, kungen av Böhmen, pfalzgreven vid Rhen, hertigen av Sachsen och markgreven av Brandenburg.

Fredrik II valdes till ny kejsare men 1231 tvingades han underteckna statuten till förmån för furstarna som bekräftade deras rätt att styra sina egna ägor. Arrangemanget verkade fungera och detta blev en guldålder för Tyskland med blomstrande ekonomi och kultur. Två förbundna grupper fick nu stort inflytande: tyska ordensbröderna och Hansan.

Öster om det kristna Polen levde de baltoslaviska preussarna, pruserna, eller pruteni som tretton sekler tidigare var samlingsnamnet på diverse barbarstammar som levde mellan nuvarande Gdansk och Riga. De visade sig omöjliga att hantera för det polska kungariket.

1226 undertecknade kejsar Fredrik II den gyllene bullan från Rimini riktad till Tyska orden. Bullan erbjöd Tyska orden att militarisera sig och besegra pruserna. Om de lyckades skulle de tillåtas styra området endast med kejsaren som överhuvud. Resultatet blev Ordensstaten, politiskt obundet av övriga Tyskland. I Chaucer’s Canterbury Tales (1380-1400) hade riddare varit på korståg i Pruce. Med tiden kom ordensbröderna att bli kända som preussare, namnet på hedningarna som de försökt utrota.

Hansan var ett förbund av köpmannastäder med två huvudcentra. Köln handlade med England och Nederländerna. Lübeck östersjöområdet. Hansaköpmännen kallades av Engelsmännen för Osterlings eller Easterlings. (jfr Pound Sterling)

Boken fortsätter här med massor av intressanta fakta:
De segrande kurfurstarna
Gyllene bullan 1336 (jfr bullan 1226)
Reformatorn Jan Hus
Husiternas uppror under Jan av Trochnov / Zizka
Junkrarna
Reformationen, Luther, avlatsbrev

Del fyra. Fjärde halvmillenniet (1525 – våra dagar) Tyskland följer två vägar.

Ostelbien. Preussarna. Bismarck. Radikala protestanter kom att uppfatta både judendomen och den katolska kyrkan som främmande element – ”Utan Juda, utan Rom, bygger vi Germaniens dom” Även den gamla junkeradeln i öst skulle inte ha plats i det nya Germanien. Den nya antisemitismen grundlades här som en radikal rörelse. En ny aristokrati skulle utgå från ras, inte från släkt. En falsk adelsman Lanz ”von” Liebenfels hissade hakkorsflaggan redan 1908.

Bismarck hoppades att genom en brittisk jude Benjamin Disraeli kunna skapa en allians med Storbritannien och därigenom stå emot Ryssland. Men vid det brittiska valet 1880 chockades alla genom att Disraeli ersattes av William Gladstone som avskydde Bismarck, vars planer nu låg i ruiner. Redan 1887 kunde man enligt boken ana den konstellation som skulle leda till första världskriget.

Författaren anger som förklaring till nazismens genombrott börskraschen 1929 som bromsade USAs livsviktig lån till Tyskland, vilket fick arbetslösheten att stiga.
Massavrättningar under nazismen började med avrättning av utvecklingsstörda, då provade man ut de metoder som senare skulle användas mot judar.
Stöd för nazismen bland protestanter var betydligt större än bland katoliker. Kartor som utvisar hur religionstillhörighet protestant/katolik avspeglar graden av engagemang för nazismen.
Ekonomiska planen från 1944 fick förverkligas 1947 och till allas förvåning fick den igång det raserade och ruinerade Tysklands ekonomi nästan över en natt efter att Tyskland besegrats i andra världskriget.

Det verkar alltid vara Ostelbien som är problemet, dvs nu det forna Östtyskland, DDR som kostar enorma summor att underhålla utan att göra några märkbara framsteg på egen hand. Extrempartier till höger och vänster är skrämmande starka där. Framtiden hänger på Merkel. När hon lämnar kan det bli riktigt rörigt i det gamla Preussen.

Recensioner:
Borås Tidning Niclas Sennerteg: ”Geografins makt över tanken

Publicerat i böcker, historia - samhälle | Lämna en kommentar