Edward Burne-Jones – Prerafaeliterna och Norden på Waldemarsudde 14/9 2019 – 26/1 2020

Senast jag såg någon prerafaelit var nog på Nationalmuseets utställning med Prerafaeliter för tio år sen. Minns inte om Edward Burne-Jones fanns med på den utställningen. Prerafaeliternas värld och konst har väl inte blivit mindre otidsenlig sen dess men möjligen har toleransen för deras konst blivit lite större.

Edward Burne-Jones (1833-1898) som ställs ut på Waldmarsudde tillsammans med några nordiska konstnärer var en sen tillkommen prerafaelit, med inspiration från medeltida konst i likhet med Dante Gabriel Rossetti. Burne-Jones målade främst religiösa motiv och bilder med inspiration av antika och medeltida myter. Han var nära vän till William Morris och utformade även många kyrkfönster i glasmosaik.


Edward Burne-Jones: ”Bebådelsen och konungarnas tillbedjan” Triptyk 1861

Varför så mycket rött? Maria brukar väl avbildas i blått? Som vän av ordning vill jag dessutom påpeka att säckpipa knappast var uppfunnen vid Jesu födelse. Det skulle passat bättre med dess föregångare dubbla aulos, alltså de flöjtliknande rörbladsinstrument som ofta avbildas på grekiska vaser, eller kanske en lyra.


Edward Burne-Jones: ”Bebådelsen och konungarnas tillbedjan” Triptyk 1861

Edward Burne-Jones: ”Bebådelsen och konungarnas tillbedjan” Triptyk 1861

Triptyken Bebådelsen och konungarnas tillbedjan är inspirerad av teknik från italiensk renässans som upphöjd relief och bladguld.


Edward Burne-Jones: ”Kärleken och pilgrimmen” 1896-97

Skyddsängeln leder pilgrimmen ut ur ett taggigt törnesnår till ljuset. En liten fågel med orange bröst ska representera fred.


Edward Burne-Jones: ”Stilla afton” 1893

Edward Burne-Jones: ”Lyckans hjul” 1875

Stilla afton är ett porträtt av Burne-Jones favoritmodell Elisabeth Keene. Burne-Jones såg skönheten som en motpol till tidens materialism.

I Lyckans hjul vrider lyckans och slumpens gudinna Fortuna ett hjul där tre figurer är upphängda, överst en slav, i mitten en konung, underst en poet. Deras öden är sammanlänkade och vilar i Fortunas händer. Inspirationen av Michelangelo märks tydligt.

På utställningen finns också en del konst av nordiska konstnärer som inspirerats av prerafaeliterna. Jag har tagit med två bilder nedan som jag aldrig sett tidigare.


Egron Lundgren: ”Parcerna” odaterad

Gerhard Munthe: ”Domedag” 1900
Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | 2 kommentarer

Kjell Westö: ”Där vi en gång gått”


Kjell Westö: ”Där vi en gång gått”
Bonnier pocket 2015, 508 s.

Adlibris Bokus

Där vi en gång gått är absolut den bästa av de tre böcker av Kjell Westö jag läst hittills. Den svavelgula himlen är en släkthistoria från 1960-talet till nutid. Hägring 38 tilldrar sig år 1938 och Där vi en gång gått från ca förra sekelskiftet till omkring 1938. Alla tre böckerna förlägger handlingen till Helsingfors.

Där vi en gång gått följer tre familjer och hur deras vägar korsas. Det är adelsfamiljen, medelklassfamiljen och arbetarfamiljen. Jag kom först att tänka på Fogelströms Stockholmsskildringar, men Westös bok har ett lite vidare grepp och ger också en skymt av den dramatiska historien, inbördeskriget 1918 som blev ett trauma för många finländare, den fascistanstrukna Lapporörelsen, skjutsningarna, idrotten, musiken, fest och vardag. Men det är också en fin skildring av de olika romanfigurernas utveckling, både mot framgång och katastrof.

Intressant är också språket som förstås är svenska men här och var kryddat med finlandssvenska uttryck, Helsingforsslang från tiden, plus några fraser på finska, tyska, ryska och franska som visar på hur språksituationen ändras över tid. Engelskan ger sig i boken först till känna via jazzen.

Recensioner:
Heidi von Born i SvD 2006-09-18: ”Westö sjunger sin stads sång
Yrsa Stenius i Aftonbladet 2006-09-18: ”Inget glömt inget förlåtet

Fler böcker av Kjell Westö:
“Den svavelgula himlen”
”Hägring 38”

Publicerat i 1800-1900-tal, böcker | Lämna en kommentar

Dag Sebastian Ahlander: ”Sverige vid avgrunden 1808-1814”


Dag Sebastian Ahlander: ”Sverige vid avgrunden 1808-1814”
Historiska media, 2019, 279 s.

Adlibris Bokus

Jag upptäcker snart vid läsningen att den här boken, eller snarare den del av svensk historia som den handlar om är som ett filmmanus, eller kanske en TV-serie i minst 12 delar. Här finns alla ingredienser: otillräckliga eller odugliga ledare som driver landet mot avgrunden. Östra rikshalvan går förlorad medan folket förblöder och ledarna sviker, Sveaborg lämnas över till Ryssland utan strid. Ryssland, Danmark och Frankrike planerar att dela upp Sverige mellan sig, riket skulle upphöra att existera.

Misslyckandena med att hitta tronarvinge och nödvändigt ledarskap i ett land som håller på att falla sönder. Konspirationsteorier och motkonspirationer. Och så Sveriges och vanärans absoluta botten, avgrundens kulmen: folkmassans lynchning av Axel von Fersen medan livgardisterna står passiva och ser på.

Sen kommer hjälten och reder upp allt: Franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte som blir tronföljare och engagerad regent sätter Sverige på fötter igen, och det på alla plan, moraliskt, ekonomiskt och militärt. Dessutom har han en tronföljare, sonen Oscar, som till skillnad från fadern snabbt lär sig tala perfekt svenska.


Albert Edelfelt: ”Björneborgarnas marsch” [Wiki]

Fersenska mordet [Wiki]

Dag Sebastian Ahlander är en god berättare som utan att hoppa över intressanta detaljer ger en bra översikt över händelserna och en bild av de många personer som är inblandade. Det är förstås inget filmmanus han skrivit, men hans berättartalang får min fantasi att skena iväg.


Per Krafft: ”Gustav IV Adolf” [Wiki]

Per Krafft: ”Karl XIII” [Wiki]

Per Krafft: ”Kronprins Carl August” [Wiki]

Defaitism och moralisk bankrutt rådde bland många officerare och tjänstemän som ansvarade för krigföringen mot den ryska invasionen i Finland. Kommendanten på Sveaborg, Carl Olof Cronstedts högförräderi att överlämna både fästningen och den svenska skärgårdsflottan till Ryssland utan strid var förstås ett stort nederlag. Dock hade man också haft en del segrar på slagfälten. Man försökte få kung Gustav IV Adolf att sluta fred, men det blev i stället en ”palatskupp” där kungen avsattes och ersattes på tronen av Gustav IIIs bror Carl XIII.

Den nye kungen var barnlös men man ville till varje pris ha tronföljden säkrad. Den svenska riksdagen valde märkligt nog fiendens befälhavare prins Kristian August av Augustenborg till svensk tronföljare. Han antog som kronprins namnet Karl August. Dessvärre var hans hälsa dålig redan före ankomsten till Sverige och vid en inspektion av en militärövning föll han av hästen och dog i ett slaganfall. Rykten florerade dock om att prinsen blivit förgiftad. Skulden till hans död lades på gustavianerna, främst på riksmarskalken Axel von Fersen. Att obduktionsresultat motsade misstanken om förgiftning liksom prinsens adjutants upplysning att Karl August redan tidigare haft flera svimningsanfall brydde man sig inte om.


Carl Johan Adlercreutz [Wiki]

Fredric Westin: ”Georg Adlersparre” [Wiki]

Vilhelm Nordgren: ”Karl XIV Johan” [Wiki]

Några av ”1809 års män” som var ledande vid avsättandet av kung Gustav IV var Carl Johan Adlercreutz och Georg Adlersparre. Själva ”palatsrevolten” beskrivs livfullt av Ahlander.

Den 14 september 1808 i slaget vid Oravais skadades löjtnanten Carl Otto Mörner så svårt att han blev krigsinvalid. Två år senare inbjöd han helt på eget initiativ den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte att bli svensk tronföljare. Mörner ansåg efter sina erfarenheter av finska kriget att Sverige måste ledas av en fältherre. Så småningom antog Bernadotte förslaget, hans misshälligheter med Napoleon hade fått kejsaren att friställa honom.


Robert Lèfevre: (Désirée Clary) ”Drottning Desideria” [Wiki]

Alexander Roslin: ”Hedvig Elisabet Charlotta” [Wiki]

Jacques-Louis David: ”Napoleon I” [Wiki]

Karl Johans hustru Désirée Clary tyckte inte om Sverige, hon tillbringade sin mesta tid i Paris, även sedan hon 1818 blivit drottning Desideria av Sverige och Norge. Se även TV-dokumentären om Désirée (se länk nedan).

Hedvig Elisabeth Charlotta som var gift med Karl XIII, är mest känd för sina dagböcker. Hon dyker också upp i boken då och då.

Napoleon var dåtidens stora maktspelare i Europa. Det är lite förbluffande med den jämna ström av diplomater och tjänstemän som skickades till honom för att få hans råd eller godkännande i olika ärenden. Napoleons intresse för Sverige var dock minimalt. Han var uppenbarligen nöjd med att bli av med Bernadotte som han upplevde som en rival om makten i Frankrike. Denna konflikt som man i Sverige inte hade en aning om kom att få stor betydelse så småningom.

Dick Harrison har skrivit en utförlig recension av boken (se länk nedan). Han är mestadels positiv eller håller åtminstone med författaren men skriver: ”i den ahlanderska historieskrivningen är vi fjärran från kölden, smutsen, leran, dysenterin och fasan i fälttåg och belägringar. Det är uppenbart att detta är en bok skriven av en diplomat, med diplomatisk distans till händelseutvecklingen och med ett selektivt urval av såväl fakta som tematik.”.
Men Harrison önskar också att boken vore lite tjockare: ”För min del hade Ahlander gärna fått lägga till några hundra sidor för att göra det rika stoffet rättvisa. De växlande krigskonjunkturerna, ockupationerna och fältslagen får överraskande lite utrymme.”

Jag håller med om att en djupdykning i bland annat finska kriget 1808-09 skulle ha passat bra. Särskilt för oss som bara läst om det i Fänrik Ståls sägner.

Recensioner mm:
Dick Harrison i SvD 2019-04-01: ”När systemkollapsen verkligen var nära
Dag Sandahl i Östra Småland Nyheterna 2019-04-13: ”Underhållande historia vid avgrunden
Drottning av Sverige” svensk TV-dokumentär om drottning Désirée

Publicerat i 1800-1900-tal, allmänt, böcker, historia - samhälle | Lämna en kommentar

Waldemarsudde: ”Möten med Norden – Höjdpunkter ur konstsamlingen 15 juni – 15 september 2019”

Så bra att museerna ibland drar fram även sällan visade dyrgripar de har i sina gömmor och visar upp dem så att det blir variation i utställningarna. På Waldemarsudde finns uppenbarligen en stor mängd konst från Prins Eugéns samling där nu ett urval visas upp på en ganska stor utställning. Det är nästan enbart svenskt måleri. Många välkända verk och en hel del för mig hittills okända.
Några av mina personliga favoriter:


Arvid Fougstedt: ”Porträtt”, 1932

Leander Engström: ”Ett barn”, ca 2017

Arvid Fougstedt utbildade sig bl a i Paris under Matisse. 1921 gjorde han en resa till Italien tillsammans med Leander Ensgström. Fougstedt var den som först introducerade Den nya sakligheten i Svenskt måleri. Jag antar att det var en slags motkraft mot den mer radikala modernismen: kubism, futurism, dadaism, surrealism osv. Måleriet är naturalistiskt men inte riktigt fotorealistiskt, det är en liten stilisering i bilden som jag tycker gör den intressant.

Leander Engström var en tid elev hos Matisse i Paris. Jag tror han hade en dragning åt expressionism, i varje fall tar han ut svängarna aningen mer än t ex Fougstedt.


Julia Beck: ”Näckrosdamm med vattenspeglingar”

Julia Beck har ett eget litet rum på utställningen. Hon målar mestadels vattenlandskap, och gör det bra. Jag tror hon har blivit lite mer uppmärksammad på senare år.


Isaac Grünewald: ”I fantasiens värld”

Prins Eugén: ”Motiv från Valdres”, 1890

Helmer Osslund: ”Lappländskt landskap (Lapp-porten)”, 1907

Nils Kreuger: ”Häst vid strand”, 1902

Ernst Josephson: ”Gåslisa”

Ivan Aguéli: ”Figurstudie”, ca 1913

Även Ivan Aguéli har fått ett eget rum på utställningen med ett flertal målningar.


Erik Olson: ”Figurer med cykel”, 1924

Erik Olsons målning ingår i inte i Prins Eugéns ursprungliga samling, den är en senare donation.

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar

GAN på Sven_Harrys 13/5-29/9 2019

Utställningen på Sven-Harrys Konstmuseum i Vasaparken i Stockholm med Gösta Adrian-Nilsson, GAN (1884-1965) heter ”Sjömanskompositioner – färgens dramatik och stadens dynamik”.

GAN vistades 1913/14 i Berlin och tog där starkt intryck av progressiva konstnärer som ställde ut på Herwart Waldens galleri ”Der Sturm”. Då uppstod hans egen säregna blandning av futurism, kubism och expressionism.

GANs viktigaste utställning var på Gummessons i Stockholm 1918. Den hade titeln ”Sjömanskompositioner”. Från denna utställning har man lyckats spåra 17 oljemålningar och ställa ut 10 verk på Sven-Harrys i avdelningen ”Sjömanskompositioner”. GAN var uppenbarligen lite besatt av män i uniform – matroser, sjömän, militärer – vilket framgår av utställningen. Men det finns också en avdelning med Stockholmsmotiv.


GAN, Gösta Adrian-Nilsson: ”Katarinahissen I”, ca 1914/15

”Katarinahissen I” är min favorit på utställningen. Kanske är det nyhetens behag, jag har inte sett den förut, den har inte visats på närmare ett sekel sedan den försvann för att dyka upp igen på Bukowskis för några år sen. Framför allt är det – till skillnad mot en del av GANs andra bilder – mycket ljus i målningen och så gillar jag blandningen av kubistiska former med inslag av lite mer naturalistiska element.


GAN, Gösta Adrian-Nilsson: ”II Eld 629”, 1917

GAN, Gösta Adrian-Nilsson: ”Huvud i grönt”, 1917/18

GAN, Gösta Adrian-Nilsson: ”Trappan”, 1918

”Huvud i grönt” var det enda verket som såldes på utställningen på Gummesons 1918. Kritiken var med få undantag nedgörande. Men GAN fick ändå betydande uppmärksamhet, han fick av någon skribent överta titeln från Grünewald som konstens ”enfant terrible”


GAN, Gösta Adrian-Nilsson: ”Ombord på pansarbåten”, 1917

Ramen är dekorerad med något som ser ut som signalflaggor.


GAN, Gösta Adrian-Nilsson: ”Min ateljé/interiör”, 1917/18

GAN, Gösta Adrian-Nilsson: ”Skeppsholmen, vinter”, 1919

GAN, Gösta Adrian-Nilsson: ”Vagnväxling II”, 1919

GAN, Gösta Adrian-Nilsson: ”Stadsbild med regnbåge”, 1917

Den trekantiga inramningen är ett av flera av GANs experiment med den yttre formen.


GAN, Gösta Adrian-Nilsson: ”Järnvägsbron”, 1918

GAN, Gösta Adrian-Nilsson: ”Elektrikern”, 1913/14

GAN, Gösta Adrian-Nilsson: ”Sjömansporträtt”, 1918

GAN, Gösta Adrian-Nilsson

På denna lilla målning med stadsmotiv kan man ana en vandring genom Stockholm med avslutning i GANs ateljé längst upp till höger ”5 tr Hiss”. Det gick inte att ta bilder genom den glasmonter där målningen låg så jag tog i stället en bild från filmen om utställningens tillkomst som visas i källarvåningen. Jag fick tyvärr inte med titel och årtal.

GAN är uppenbarligen en av de viktigaste pionjärerna och föregångarna för modernismen i Sverige. Han har varit ytterst sparsamt utställd på senare år. Sven-Harrys utställning är den enda jag sett med GANs konst. Däremot har han förekommit ganska ofta på Bukowskis och Auktionsverkets visningar i Stockholm. Och priserna har rusat uppåt i rasande fart. Ett rekord slogs 2017 på Bukowskis med närmare nio miljoner kronor för ”Katarinahissen III”

Recensioner:
Dan Backman i SvD 2019-06-12: ”GAN:s energi och optimism känns än i dag
Ingela Lind i DN 2019-06-08: ”Konstrecension: GAN:s homoerotiska explosioner i elegant utställning
Amina Adelaid på Svt.se 2019-06-31: ”Recensenterna sågade GAN 1918 – nu återskapas utställningen

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | 2 kommentarer

Åsa Wikforss: ”Alternativa fakta. Om kunskapen och dess fiender”


Åsa Wikforss: ”Alternativa fakta. Om kunskapen och dess fiender”
Fri Tanke Förlag, pocket 2019, 259 s.

Adlibris Bokus

Filosofiprofessorn Åsa Wikforss bok ”Alternativa fakta” kom ut redan 2017. Pocketversionen, som jag har läst, publicerades i maj 2019, uppenbarligen med en del uppdateringar.

Boken handlar om kunskapsteori, vad kunskap är. Utgångspunkten är president Donald Trumps märkliga uttalanden med återkommande lögner. Termen Alternativa fakta användes först av Trumps talesperson Kellyanne Conway som förklaring till den tvivelaktiga uppgiften om att storleken på folkmassan vid Trumps presidentinstallation var den största någonsin. Men bl a bilder visar att folkmassan vid Obamas installation 2009 var betydligt större än Trumps 2017. Alternativa fakta existerar inte.

En fånig sak att gräla om kanske, men författaren visar på ett i mitt tycke övertygande sätt att Trump satt lögnen och kunskapsresistensen i system. En av de allvarligare följderna är kanske att ”klimatförnekare i Vita Huset har medfört att USA dragit sig ur Parisavtalet med ödesdigra konsekvenser för vår planet”. Boken innehåller flera referenser med statistik över Trumps lögner. Orsaken till ljugandet kan nog diskuteras vilket boken också gör, men även om författaren inte säger det rent ut blir ändå slutsatsen att ljugandet är en medveten förvirringskampanj riktad mot det amerikanska folket. Det förefaller skrämmande sannolikt och påminner starkt om Orwells 1984: ”Sanning är lögn, frihet är slaveri” osv. Alltså en medveten strategi likt auktoritära staters propaganda med syfte att få folk att tappa tron på sin egen förmåga att bedöma vad som är sant och falskt och helt enkelt tro på ledaren.

Det som spelar roll för Trump är inte att hans påståenden så ofta saknar evidens, utan som han säger i en intervju i Time Magazine: ”Landet tror på mig”. Uppenbarligen struntar många av hans supportrar i vad som är sanning och lögn, de följer honom blint. Även hans utfall mot fria media och dess påstådda Fake news samt påverkan på rättsväsendet genom tillsättning av domare följer de metoder som fascistdiktaturer tillämpar.

Men boken är förstås bredare än bara Trumps lögner, den tar också upp kunskapsresistens i allmänhet och det i detalj. Varför tar så många människor idag inte till sig fakta? Varför finns det fortfarande människor som tror att jorden är platt?

Boken behandlar också många andra frågor som problemet med filterbubblor i sociala medier och politisk polarisering. Postmodernismen som haft stort inflytande inom humaniora och samhällsvetenskap men knappast inom filosofin får sig också en släng.

Den senare delen av boken innehåller också en troligtvis välbehövlig totalsågning av konstruktivismen som styr det svenska skolväsendet, den ideologi som bygger på att kunskap bara är en konstruktion. Faktakunskaper är sekundära, rent av onödiga, dem kan man googla sig till vid behov. Eleverna bör i stället koncentrera sig på förståelse! Hur nu det ska gå till utan att börja med att lära sig fakta? Tanken svindlar. Konstruktivisterna tycks mena att kunskap och förståelse inte kan överföras från läraren, den måste på något magiskt sätt uppstå hos eleven själv. PISA-resultaten av svenska skolelevers prestationer visar också klart och tydligt det katastrofala resultatet av konstruktivisternas härjningar. Man kan ju undra varför Jan Björklund som var övertygad om katederundervisningens överlägsenhet som skolminister inte lyckades avskaffa den destruktiva konstruktivismen.

”Alternativa fakta” är en välbehövlig tillrättavisning på hög nivå av kunskapens fiender. Svärmen av filosofiska facktermer i de första kapitlen kan kännas lite seg för oss icke-filosofer men det är inte svårt att förstå argumenten. Och texten blir alltmer knivskarpt övertygande ju längre man läser.

Recensioner mm:
Martin Gustafsson i SvD: ”Föraktet för fakta mer skrämmande än bomber
Flyktlinjer: ”Sanning, makt och hållbarhet
Åsa Wikforss intervjuas 2017 om ”Alternativa fakta” i TV4″
Andreas Hansson i Aftonbladet: ”Uppfriskande förnuft – som kunde varit stunsigare
Intervju med Åsa Wikforss i DN: ”Nya akademiledamoten Åsa Wikforss: Det är oerhört viktigt att vi är fyra invalda kvinnor

Publicerat i böcker, historia - samhälle, samhällsdebatt | Lämna en kommentar

Lena Andersson: ”Sveas son”

Vi lever i en övergångstid, en av många övergångstider som tycks komma med allt mindre mellanrum. I stora delar av världen verkar allt bli bättre enligt flera böcker jag läst på senare tid. Samtidigt sker en oroväckande polarisering: I USA kan kan man enligt svenska media i många familjer inte längre prata med varandra på grund av att Trump splittrar USA i anhängare och motståndare. I Storbritannien verkar samma oöverstigliga klyfta råda mellan Brexitörer och EU-vänner.

Och diktaturkramarna stärker sin position i flera länder. Till och med de tidigare EU-fientliga yttterlighetspartierna i Sverige verkar inte längre vilja lämna EU. Kanske de känner vittringen av sina illiberala kamrater som tycks bli allt fler inom EU?

På nåt sätt passar det bra just nu att få en sammanfattning av det svenska folkhemmet. Jag läste nyligen en bra introduktion i Per Gedins ”När Sverige blev modernt”. Lena Anderssons ”Sveas son” handlar om folkhemmet och en del om tiden innan dess födelse år 1932 då socialdemokratin under Per Albin Hansson tog över makten. Samma år föddes bokens huvudperson Ragnar Johansson, en person som är så vanlig att han får representera folkhemmet.


Lena Andersson: ”Sveas son. En berättelse om folkhemmet”
Polaris, pocket 2019, 249 s.

Adlibris Bokus

Bokens beskrivning av folkhemstanken och dess yttringar i gestalt mestadels av Ragnar Johansson tycker jag är träffande. Likriktningen, att inte på något sätt sticka ut är det viktigaste för människan. Det enda område där man har tillstånd att avvika från mängden är inom idrotten. Men det är moderniteten som gäller, man bor i modernistiska, likriktat och enhetligt utformade förorter, man är rationell och äter pulvermat hellre än att laga mat från grunden.

Slöjdläraren Ragnar Johansson kunde snickra möbler och bygga en egen sommarstuga. Han beundrade de världsberömda svenska arkitekterna, liksom Stadsbibliotekets nyklassicistiska eviga former, men det moderna var ändå fulländningen. ”Arkitekten var det högsta”. Om han vågat skulle han blivit arkitekt, men det var för anspråksfullt. Inte heller ville han bli studierektor och inte för allt i världen ta över sin fars lilla åkeri. Han lierade sig hellre med ”statens klara kyla” än med ”något så unket som ett privat småföretag”.

Ragnars son Erik liksom hans dotter Elsa är ”ett oskrivet blad” – de kan bli vad som helst. I Ragnars ögon skulle de bli elitidrottare. Han valde själv vilka grenar som borde passa dem. Eriks karriär som tävlingscyklist blev dock kort, bättre gick det med dottern Elsas skidåkning. Varje helg var inbokad för tävlingar över hela landet. Och fadern drev på med träning. Ända till en dag då dottern Elsa tröttnade och började läsa böcker i stället. Så småningom doktorerade hon.

Även Ragnars liv förändrades med tiden. ”Han ville göra sig av med despoten som regerat honom, sin egen hårt bevakade enhetlighet, sina omsorgsfullt patrullerade gränser”. Han snickrade saker i trä som han bemålade med blommor, han gick med i en konstförening, skiljde sig från sin hustru Elisabeth och flyttade ihop med Ingrid från konstföreningen.

Kanske är skildringen lite elak mot folkhemmet, men det är ju förstås en roman, ingen historiebok. Och nog är det berättigad kritik som förs fram via Ragnars tämligen oflexibla åsikter: övertron på moderniteten och rationaliteten, negligerandet av historien, det förnumstiga tillrättaläggandet. Visst skapades i folkhemmet ett välfärdssamhälle, men det kom ju också till i grannländerna utan ”folkhem”.

Recensioner:
Kristoffer Leandoer i SvD: ”Inre tvång driver på författarskap av rang
Nina Lekander i Expressen: ”I det här folkhemmet finns ingen plats för utsvävningar
Petter Lindgren i Aftonbladet: ”En folkhemsk svensk
Jens Liljestrand I DN: ”Det saknas en konstnärlig växel i Lena Anderssons ’Sveas son’
Daniel Erlandsson i UNT: ”Ovanligt oskarp Lena Andersson

Publicerat i böcker | Lämna en kommentar

Johan Norberg: ”Framsteg : Tio skäl att se fram emot framtiden”

Blir det mesta i världen verkligen bättre? Eller blir det sämre? Det beror kanske på vilket perspektiv man har. Många människor upplever att deras eget liv blivit bättre samtidigt som de tror att världen mer eller mindre håller på att gå under. Är det media som envisas med att vilja prioritera dåliga nyheter eftersom de bedöms ha större nyhetsvärde?

Jag har nyligen läst flera böcker som med rikligt stöd av forskning och offentlig statistik hävdar samma sak – nämligen att det mesta i världen blir bättre. Hans Rosling & Co skriver i ”Factfulness” och i den mer självbiografiska ”Hur jag lärde mig förstå världen”, Steven Pinker skriver i ”Upplysning nu : ett manifest för förnuft, vetenskap och humanism” och Johan Norberg skriver i ”Framsteg : Tio skäl att se fram emot framtiden”. Alla tre skriver med hänvisning till välbelagda fakta om hur världen i de flesta avseenden blir bättre, särskilt under de senaste decennierna.


Johan Norberg: ”Framsteg : Tio skäl att se fram emot framtiden””
Volante, pocket 2019, 239 s.

Adlibris Bokus

Johan Norbergs ”Framsteg. Tio skäl att se fram emot framtiden” är kanske den mest lättillgängliga av de böcker jag läst om hur världen blir bättre trots att så många människor inte vill tro på det. Dels är den ganska tunn, drygt 200 sidor, dels för texten fram sina ståndpunkter i en berättande form, men med källhänvisningar till alla påståenden. Boken vimlar förstås av siffror liksom de andra böckerna i liknande ämne, med diagrammen är få och siffrorna bakas på ett smidigt sätt in i texten.

En styrka med boken är det historiska perspektivet. Innan man tittar framåt skadar det inte att också titta bakåt. Det kan till exempel vara bra att påminnas om att i Sverige dog människor av svält för bara 150 år sen. [Nu dör vi väl snarare av överkonsumtion.] Många sjukdomar som tidigare har orsakat epidemier och massdöd är numera på väg att utrotas. Hygienen blir också bättre och medellivslängden ökar. Antalet extremt fattiga minskar. Läs- och skrivkunnighet, frihet och jämlikhet ökar. Liksom i Steven Pinkers bok ”Upplysning nu” är miljön i stort sett det enda område där förbättringar över tid saknas.

De fakta som förs fram i tio kapitel har rubrikerna ”Mat, Sanitära förhållanden, Medellivslängd, Fattigdom, Våld, Miljön, Läs- och skrivkunnighet, Frihet, Jämlikhet, Nästa generation”.

I slutet av boken kommer en epilog: ”Varför är du fortfarande inte övertygad?”. Här söker författaren förklaringar till varför så många människor har svårt att ta till sig fakta. En förklaring är tillgänglighetsheuristik, att man förlitar sig på de omedelbara exempel som dyker upp i huvudet när man bedömer ett visst ämne, att man bedömer något som viktigt om man minns det, jämfört med det man inte minns lika lätt.

Boken publicerades först på engelska och fick uppenbarligen goda recensioner i utländsk press. Den svenska översättningen verkar ha mottagits med aningen blandade betyg av den svenska pressen. Borgerliga media är huvudsakligen positiva medan man på vänstermedia verkar lite störda över att inte mer utrymme ägnas åt världens kvarvarande problem. Kan den här sura reaktionen bero på att Norberg faktiskt påvisar sambandet mellan industrialisering, marknadsekonomi och ett bättre liv för allt fler människor? Kanske svårt att smälta för en del?

Recensioner:
Janerik Larsson i SvD: ”Världen gör stora framsteg
Claes-Magnus Bernson i Liberal Debatt ”Optimism med förhinder
Mikael R Karlsson i Smålandsposten: ”Johan Norberg: Framsteg – tio skäl att se fram emot framtiden
Vanja Hermele i Aftonbladet: ”Lovsång till marknaden

Publicerat i böcker, historia - samhälle, samhällsdebatt | 2 kommentarer

”Tillbaka till paradiset. Expressionistiska mästerverk” Millesgården 20 Feb – 9 Jun 2019

Först nu kommer jag äntligen iväg till expressionistutställningen på Millesgården. Här finns verk av många av mina favoritkonstnärer utställda, av vilka ytterst få brukar finnas att se i Sverige.
1905 bildades i Dresden konstnärsgruppen Die Brücke och 1912 Der Blaue Reiter i München. På programmet stod expressionism, ett måleri med känslan i centrum.


Ernst Ludwig Kirchner: ”Konstnärsgrupp”, 1912

Gabriele Münter: ”Landskap med vit mur”, 1910

Emil Nolde: Romer, 1910

Emil Noldes akvareller tycker jag hör till de bästa av hans verk. Hans konst blev under naziregimen liksom alla andra expressionisters verk klassad som ”entartet” och han förbjöds att överhuvudtaget måla eller befatta sig med konst (att han var medlem i nazistpartiet hjälpte inte). Trots övervakning av Gestapo fortsatte han i hemlighet att måla akvarell vilket resulterade i över tusen verk målade på tunnt japanpapper. Det finns ett Noldemuseum i Seebüll. Noldemuseet i Berlin har tydligen stängts.


Lyonel_Feininger:_Gaberndorf I, 1921

Lyonel Feiningers måleri är verkligen i min smak. Men är det expressionism? Jo kanske, i varje fall uttrycker sig hans bilder på ett nytt sätt. På utställningens presentation kallas hans stil för Prism-ism. Det är prismor och andra geometriska former som överlappar varandra i genomskinliga skikt, liksom akvarell, fast den här bilden är målad i olja.

På utställningen finns också en hel del grafik i svartvitt och färg. Nedan en etsning av Feininger.


Lyonel_Feininger:_Porten, etsning 1912

Max Pechstein: I kanoten: Utriggarbåten, 1917

Otto Mueller: Två badande kvinnor, 1920

August Macke: Bleka kvinnor framför hattaffär, 1913

Karl Schmidt Rottluff: Mask från Kongo med skål, 1938

Franz Marc: Liten komposition III, 1913-14

Walther Bötticher: Rödkål, 1907

Entartete Kunst- Utställningskatalog 1937.

De expressionistiskt inriktade konstnärerna på utställningen blev under nazi-eran förbjudna att ställa ut sina konstverk och de som fanns beslagtogs av myndigheterna. Flera tusen verk förstördes och 650 av de beslagtagna verken ställdes ut med början i München 1937 som ett exempel på degenererad konst – ”Entartete Kunst”. Samtidigt pågick den årliga utställningen av godkänd konst i ”Grosse Deutsche Kunstausstellung” i München. ”Entartede Kunst” cirkulerade sedan i Tyskland och sågs av 3,2 miljoner besökare. 1939 såldes 17000 av de beslagtagna ännnu ej förstörda konstverken utomlands, däriblad ett självporträtt av Vincent van Gogh.

Pikant nog försvarade bl a nationalsocialistiska studenter expressionistisk konst och ville göra den till tysk nationalkonst. Även Propagandaminister Goebbels var positiv till tanken – ända tills Hitler förbjöd den expressionistiska konsten. Mer om detta står att läsa i Ingemar Karlsson & Arne Ruth: ”Samhället som teater. Estetik och politik i Tredje riket” s 182.

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar

Björn Wessman på Waldemarsudde

Björn Wessmans utställning på Waldemarsudde ”En målares väg” är en innehållsrik retrospektiv utställning av mestadels landskapsmåleri med motiv från Stockholms skärgård, Laguedoc i Frankrike, Papua Nya Guinea, Kebnekaise och Skottland. De flesta av målningarna är i mycket stort format, vilket kanske bidrar till den överväldigande känslan av färgstorm. Det här är verkligen kolorism på allvar, modiga färgkombinationer i intensiva kulörer, men jag tycker det fungerar utmärkt, det är vackra bilder som griper tag. Landskapsmåleriet lever verkligen fortfarande.


Björn Wessman: ”Isväggen”, 2018

Björn Wessman: ”Vindö park”, 2018

Björn Wessman: ”Park II”, 2018

Björn Wessman: ”Underlandet”, 2018

Björn Wessman: ”Ödängla”, 1990

Björn Wessman: ”Ravin”, 2016

Björn Wessman: ”Våris”, 2016
Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | Lämna en kommentar

Ny akrylmålning ”20190506”


Akrylmålning ”20190506” 15×15 cm pannå
Publicerat i mina bilder | Lämna en kommentar

Per I Gedin: ”När Sverige blev modernt : Gregor Paulsson, Vackrare vardagsvara, funktionalismen och Stockholmsutställningen 1930”


Per I Gedin: ”När Sverige blev modernt : Gregor Paulsson, Vackrare vardagsvara, funktionalismen och Stockholmsutställningen 1930″”
Bonnier 2018, 328 s.

Adlibris Bokus

Boken handlar till stor del om Gregor Paulssons karriär, Del I med tjänst på Nationalmuseum och Svenska Slöjdföreningen i början av boken och i slutet Del III då Paulsson blivit professor i konstvetenskap vid Uppsala universitet och då författaren Per I Gedin hade honom som lärare.

Det som fick mig intresserad av boken var förstås mest Del II, den utförliga redovisningen av Stockholmsutställningen 1930 där Paulsson var initiativtagare och generalkommmissarie för utställningen. Den utställning som på gott och ont kom att påverka svensk arkitektur och stadsbyggande under lång tid framöver och säkert också det rivningsraseri av delar av kulturarvet som inleddes under rekordåren på 1960- och 1970-talen; rivningen av gamla Klara i Stockholm; släthyvlingen av fasader på hus man inte lyckades riva. Kanske i förlängningen också den systematiska framväxten av utanförskapsområden utan arbetsplatser eller varation i bebyggelse och upplåtelseformer.


Restaurang Paradiset på Stockholmsutställningen 1930 [Wiki]

Utställningslogo av Sigurd Lewerentz [Wiki]

Det är intressant att läsa om hur Paulsson egenmäktigt vrider utställningens fokus efter sina egna idéer och skickligt kringgår sina medarbetare och de ursprungliga planerna för Stockholmsutsällningen som huvudsakligen en hantverksutställning i likhet med utställningarna i Göteborg 1923 och i Paris 1927 där Sverige haft stora framgångar till att i Stockholm 1930 bli en bostads- och arkitekturutställning med influenser från tyska Bauhaus och Le Courbusier m fl “funktionalister”.

Paulsson var trots sitt engagemang i Svenska slöjdföreningen motståndare till det traditionella hantverket med Carl Malmsten som främsta representant och den brittiska Arts and craftsrörelsen med William Morris i bakgrunden. Paulsson förespråkade typisering, standardisering och maskinell produktion av hantverksprodukter snarare än traditionellt hantverk. Malmsten får dock en liten del i utställningen i avdelningen ”Lyxmöbler”. Senare i livet förefaller Paulsson ändra åsikt och bli mer positiv till traditionellt konsthantverk.

Paulsson hade som socialdemokrat också ett starkt politiskt engagemang i samband med utställningen, som också fick ett tydligt socialpolitiskt tema manifesterat i avdelningen Svea Rike. Paulsson ville se likriktning, enhetlighet, inte individualism – och det är väl här nånstans jag spjärnar emot: det tydliga uppifrånperspektivet, att visa vem som bestämmer och vem som vet bäst. Jag har personligen inget direkt emot funkisstilen – om den tillämpas med måtta och inte strävar efter att utradera och dominera, utplåna variation, liv och historia i stadsbilden. Men att alla människor har samma behov och samhället därför bör likriktas håller jag inte med om. Ser man till skillnaden mellan Paulssons och de tongivande arkitekternas egna villor och de funkishus de ansåg att folket skulle bo i blir resonemanget om likriktning och enhetlighet ännu mer tvivelaktigt. Gedin går igenom även detta i detalj.

Strax efter utställningen 1931 utgavs skriften ”acceptera” av de sex författarna Gregor Paulsson och arkitekterna Sven Markelius, Uno Åhrén, Gunnar Asplund, Eskil Sundahl och Wolter Gahn som alla haft sin del i utställningens utformning. Man ville göra funktionalism även till en livsåskådning och förklara för folket varför funkisstilen var nödvändig. Gedin påtalar det uppfordrande, befallande i titeln ”acceptera” (med gemen begynnelsebokstav, det hörde till den nya värld man ville skapa, inte ens bokstäverna fick sticka ut).


acceptera 1931 [Wiki]

Svea Rike. Arkitekt Gunnar Asplund [Wiki]

Gregor Pausson hade i sin ungdom vistats mycket i Tyskland där eugenik, rashygien, var ett aktuellt ämne långt före nazismens maktövertagande. Gedin framhåller i sin bok att ”hälsa, ljus och renhet” ofta förekommer som ett slags argument för den funktionalistiska stilen. Det socialpolitiska engagemanget fick stor plats i den separata byggnaden ”Svea Rike” där ”Det svenska folket” presenterades. Den försoffade ”Medelson” sattes i kontrast till den spänstiga, vältränade nya rasrena människotypen. Den dominerande delen av ”Svea Rike” var ”Rasbiologiska avdelningen” skapad av Herman Lundborg, grundaren av Sveriges Institut för rasbiologi. Denna del av utställningen beskrivs i boken som ganska obehaglig.

Men eugenik, rasförädling, var ett tema på tapeten även i andra sammanhang. Gunnar och Alva Myrdal var personer som kom att ha stort inflytande över den socialdemokratiska politiken. I sin skrift Kris i befolkningsfrågan utgiven 1934 diskuterar man den ”profylaktiska socialpolitik vi måste framskapa som organisatoriska led i en enda stor sociologisk anpassningsprocess”, dvs bland annat steriliseringsfrågan. Tvångssterilisering förekom i Sverige fram till 1976 då steriliseringslagstiftningen ändrades.

Boken resulterade också i två understreckare i SvD där Eva Eriksson angriper boken under rubriken “Myten om Sveriges rasistiska arkitektur” i SvD 20190219 och Per I Gedin svarar under rubriken: “Myten om den välvilliga funktionalismen” i SvD 20190305.

Konsten, måleriet, hade också en plats på utställningen. Konstnären Otto G Carlsund anordnade en Konkretistutställning ”Internationell utställning av postkubistisk konst” med verk av både svenska och utländska konstnärer som Hans Arp, Fernand Léger, Lázló Moholy-Nagy, Piet Mondrian, Amédée Ozenfant, Gösta Adrian-Nilsson, Erik Grate, Greta Knutson-Tzara, Stellan Mörner, Erik Olsson och Esaias Thorén. Utställningen blev ett totalt fiasko, kritiken blandad, men allmänheten totalt oförstående. Carlsund lyckades inför utställningen i sista stund låna ihop verk från konstnärerna, men bara ett fåtal blev sålda för obetydliga summor och många försvann i hanteringen. För Carlsund blev det en personlig katastrof och ruin.


Konstutställningen i Restaurang Puck under Stockholmsutställningen [Wiki]

Carlsunds väggmålning ’Rapid’ i Lilla Paris, 1930 [Wiki]

När Sverige blev modernt är en intressant och detaljerad beskrivning av en brytpunkt i Sveriges nära historia. Boken behandlar förstås mest arkitektur och design, men jag tycker den också ger en bild av samhället för snart hundra år sen, vad som förändrats och vad som är sig likt.

Recensioner:
Dan Hallemar i Expressen: ”När ska vi försöka förstå våra förorter?
Ulrika Stahre i Aftonbladet: ”Funktionalismens födelse – och dess mörker
Inger Dahlman i UNT: ”Framtidstro slutade med bostadsfiasko
Tomas Levan i Arkitektur: ”Läs Per Gedin med kritisk blick!
Lars Anders Johansson i Axess 9/2018: ”Funktionalismens ideolog

Publicerat i arkitektur, böcker, konst, konsthistoria | Lämna en kommentar