”Tillbaka till paradiset. Expressionistiska mästerverk” Millesgården 20 Feb – 9 Jun 2019

Först nu kommer jag äntligen iväg till expressionistutställningen på Millesgården. Här finns verk av många av mina favoritkonstnärer utställda, av vilka ytterst få brukar finnas att se i Sverige.
1905 bildades i Dresden konstnärsgruppen Die Brücke och 1912 Der Blaue Reiter i München. På programmet stod expressionism, ett måleri med känslan i centrum.


Ernst Ludwig Kirchner: ”Konstnärsgrupp”, 1912

Gabriele Münter: ”Landskap med vit mur”, 1910

Emil Nolde: Romer, 1910

Emil Noldes akvareller tycker jag hör till de bästa av hans verk. Hans konst blev under naziregimen liksom alla andra expressionisters verk klassad som ”entartet” och han förbjöds att överhuvudtaget måla eller befatta sig med konst (att han var medlem i nazistpartiet hjälpte inte). Trots övervakning av Gestapo fortsatte han i hemlighet att måla akvarell vilket resulterade i över tusen verk målade på tunnt japanpapper. Det finns ett Noldemuseum i Seebüll. Noldemuseet i Berlin har tydligen stängts.


Lyonel_Feininger:_Gaberndorf I, 1921

Lyonel Feiningers måleri är verkligen i min smak. Men är det expressionism? Jo kanske, i varje fall uttrycker sig hans bilder på ett nytt sätt. På utställningens presentation kallas hans stil för Prism-ism. Det är prismor och andra geometriska former som överlappar varandra i genomskinliga skikt, liksom akvarell, fast den här bilden är målad i olja.

På utställningen finns också en hel del grafik i svartvitt och färg. Nedan en etsning av Feininger.


Lyonel_Feininger:_Porten, etsning 1912

Max Pechstein: I kanoten: Utriggarbåten, 1917

Otto Mueller: Två badande kvinnor, 1920

August Macke: Bleka kvinnor framför hattaffär, 1913

Karl Schmidt Rottluff: Mask från Kongo med skål, 1938

Franz Marc: Liten komposition III, 1913-14

Walther Bötticher: Rödkål, 1907

Entartete Kunst- Utställningskatalog 1937.

De expressionistiskt inriktade konstnärerna på utställningen blev under nazi-eran förbjudna att ställa ut sina konstverk och de som fanns beslagtogs av myndigheterna. Flera tusen verk förstördes och 650 av de beslagtagna verken ställdes ut med början i München 1937 som ett exempel på degenererad konst – ”Entartete Kunst”. Samtidigt pågick den årliga utställningen av godkänd konst i ”Grosse Deutsche Kunstausstellung” i München. ”Entartede Kunst” cirkulerade sedan i Tyskland och sågs av 3,2 miljoner besökare. 1939 såldes 17000 av de beslagtagna ännnu ej förstörda konstverken utomlands, däriblad ett självporträtt av Vincent van Gogh.

Pikant nog försvarade bl a nationalsocialistiska studenter expressionistisk konst och ville göra den till tysk nationalkonst. Även Propagandaminister Goebbels var positiv till tanken – ända tills Hitler förbjöd den expressionistiska konsten. Mer om detta står att läsa i Ingemar Karlsson & Arne Ruth: ”Samhället som teater. Estetik och politik i Tredje riket” s 182.

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar

Björn Wessman på Waldemarsudde

Björn Wessmans utställning på Waldemarsudde ”En målares väg” är en innehållsrik retrospektiv utställning av mestadels landskapsmåleri med motiv från Stockholms skärgård, Laguedoc i Frankrike, Papua Nya Guinea, Kebnekaise och Skottland. De flesta av målningarna är i mycket stort format, vilket kanske bidrar till den överväldigande känslan av färgstorm. Det här är verkligen kolorism på allvar, modiga färgkombinationer i intensiva kulörer, men jag tycker det fungerar utmärkt, det är vackra bilder som griper tag. Landskapsmåleriet lever verkligen fortfarande.


Björn Wessman: ”Isväggen”, 2018

Björn Wessman: ”Vindö park”, 2018

Björn Wessman: ”Park II”, 2018

Björn Wessman: ”Underlandet”, 2018

Björn Wessman: ”Ödängla”, 1990

Björn Wessman: ”Ravin”, 2016

Björn Wessman: ”Våris”, 2016
Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | Lämna en kommentar

Ny akrylmålning ”20190506”


Akrylmålning ”20190506” 15×15 cm pannå
Publicerat i mina bilder | Lämna en kommentar

Per I Gedin: ”När Sverige blev modernt : Gregor Paulsson, Vackrare vardagsvara, funktionalismen och Stockholmsutställningen 1930”


Per I Gedin: ”När Sverige blev modernt : Gregor Paulsson, Vackrare vardagsvara, funktionalismen och Stockholmsutställningen 1930″”
Bonnier 2018, 328 s.

Adlibris Bokus

Boken handlar till stor del om Gregor Paulssons karriär, Del I med tjänst på Nationalmuseum och Svenska Slöjdföreningen i början av boken och i slutet Del III då Paulsson blivit professor i konstvetenskap vid Uppsala universitet och då författaren Per I Gedin hade honom som lärare.

Det som fick mig intresserad av boken var förstås mest Del II, den utförliga redovisningen av Stockholmsutställningen 1930 där Paulsson var initiativtagare och generalkommmissarie för utställningen. Den utställning som på gott och ont kom att påverka svensk arkitektur och stadsbyggande under lång tid framöver och säkert också det rivningsraseri av delar av kulturarvet som inleddes under rekordåren på 1960- och 1970-talen; rivningen av gamla Klara i Stockholm; släthyvlingen av fasader på hus man inte lyckades riva. Kanske i förlängningen också den systematiska framväxten av utanförskapsområden utan arbetsplatser eller varation i bebyggelse och upplåtelseformer.


Restaurang Paradiset på Stockholmsutställningen 1930 [Wiki]

Utställningslogo av Sigurd Lewerentz [Wiki]

Det är intressant att läsa om hur Paulsson egenmäktigt vrider utställningens fokus efter sina egna idéer och skickligt kringgår sina medarbetare och de ursprungliga planerna för Stockholmsutsällningen som huvudsakligen en hantverksutställning i likhet med utställningarna i Göteborg 1923 och i Paris 1927 där Sverige haft stora framgångar till att i Stockholm 1930 bli en bostads- och arkitekturutställning med influenser från tyska Bauhaus och Le Courbusier m fl “funktionalister”.

Paulsson var trots sitt engagemang i Svenska slöjdföreningen motståndare till det traditionella hantverket med Carl Malmsten som främsta representant och den brittiska Arts and craftsrörelsen med William Morris i bakgrunden. Paulsson förespråkade typisering, standardisering och maskinell produktion av hantverksprodukter snarare än traditionellt hantverk. Malmsten får dock en liten del i utställningen i avdelningen ”Lyxmöbler”. Senare i livet förefaller Paulsson ändra åsikt och bli mer positiv till traditionellt konsthantverk.

Paulsson hade som socialdemokrat också ett starkt politiskt engagemang i samband med utställningen, som också fick ett tydligt socialpolitiskt tema manifesterat i avdelningen Svea Rike. Paulsson ville se likriktning, enhetlighet, inte individualism – och det är väl här nånstans jag spjärnar emot: det tydliga uppifrånperspektivet, att visa vem som bestämmer och vem som vet bäst. Jag har personligen inget direkt emot funkisstilen – om den tillämpas med måtta och inte strävar efter att uttradera och dominera, utplåna variation, liv och historia i stadsbilden. Men att alla människor har samma behov och samhället därför bör likriktas håller jag inte med om. Ser man till skillnaden mellan Paulssons och de tongivande arkitekternas egna villor och de funkishus de ansåg att folket skulle bo i blir resonemanget om likriktning och enhetlighet ännu mer tvivelaktigt. Gedin går igenom även detta i detalj.

Strax efter utställningen 1931 utgavs skriften ”acceptera” av de sex författarna Gregor Paulsson och arkitekterna Sven Markelius, Uno Åhrén, Gunnar Asplund, Eskil Sundahl och Wolter Gahn som alla haft sin del i utställningens utformning. Man ville göra funktionalism även till en livsåskådning och förklara för folket varför funkisstilen var nödvändig. Gedin påtalar det uppfordrande, befallande i titeln ”acceptera” (med gemen begynnelsebokstav, det hörde till den nya värld man ville skapa, inte ens bokstäverna fick sticka ut).


acceptera 1931 [Wiki]

Svea Rike. Arkitekt Gunnar Asplund [Wiki]

Gregor Pausson hade i sin ungdom vistats mycket i Tyskland där eugenik, rashygien, var ett aktuellt ämne långt före nazismens maktövertagande. Gedin framhåller i sin bok att ”hälsa, ljus och renhet” ofta förekommer som ett slags argument för den funktionalistiska stilen. Det socialpolitiska engagemanget fick stor plats i den separata byggnaden ”Svea Rike” där ”Det svenska folket” presenterades. Den försoffade ”Medelson” sattes i kontrast till den spänstiga, vältränade nya rasrena människotypen. Den dominerande delen av ”Svea Rike” var ”Rasbiologiska avdelningen” skapad av Herman Lundborg, grundaren av Sveriges Institut för rasbiologi. Denna del av utställningen beskrivs i boken som ganska obehaglig.

Men eugenik, rasförädling, var ett tema på tapeten även i andra sammanhang. Gunnar och Alva Myrdal var personer som kom att ha stort inflytande över den socialdemokratiska politiken. I sin skrift Kris i befolkningsfrågan utgiven 1934 diskuterar man den ”profylaktiska socialpolitik vi måste framskapa som organisatoriska led i en enda stor sociologisk anpassningsprocess”, dvs bland annat steriliseringsfrågan. Tvångssterilisering förekom i Sverige fram till 1976 då steriliseringslagstiftningen ändrades.

Boken resulterade också i två understreckare i SvD där Eva Eriksson angriper boken under rubriken “Myten om Sveriges rasistiska arkitektur” i SvD 20190219 och Per I Gedin svarar under rubriken: “Myten om den välvilliga funktionalismen” i SvD 20190305.

Konsten, måleriet, hade också en plats på utställningen. Konstnären Otto G Carlsund anordnade en Konkretistutställning ”Internationell utställning av postkubistisk konst” med verk av både svenska och utländska konstnärer som Hans Arp, Fernand Léger, Lázló Moholy-Nagy, Piet Mondrian, Amédée Ozenfant, Gösta Adrian-Nilsson, Erik Grate, Greta Knutson-Tzara, Stellan Mörner, Erik Olsson och Esaias Thorén. Utställningen blev ett totalt fiasko, kritiken blandad, men allmänheten totalt oförstående. Carlsund lyckades inför utställningen i sista stund låna ihop verk från konstnärerna, men bara ett fåtal blev sålda för obetydliga summor och många försvann i hanteringen. För Carlsund blev det en personlig katastrof och ruin.


Konstutställningen i Restaurang Puck under Stockholmsutställningen [Wiki]

Carlsunds väggmålning ’Rapid’ i Lilla Paris, 1930 [Wiki]

När Sverige blev modernt är en intressant och detaljerad beskrivning av en brytpunkt i Sveriges nära historia. Boken behandlar förstås mest arkitektur och design, men jag tycker den också ger en bild av samhället för snart hundra år sen, vad som förändrats och vad som är sig likt.

Recensioner:
Dan Hallemar i Expressen: ”När ska vi försöka förstå våra förorter?
Ulrika Stahre i Aftonbladet: ”Funktionalismens födelse – och dess mörker
Inger Dahlman i UNT: ”Framtidstro slutade med bostadsfiasko
Tomas Levan i Arkitektur: ”Läs Per Gedin med kritisk blick!
Lars Anders Johansson i Axess 9/2018: ”Funktionalismens ideolog

Publicerat i arkitektur, böcker, konst, konsthistoria | Lämna en kommentar

Lotta Lundberg: “Den första kvinnan”

Den första kvinnan följer huvudpersonen Sara Landers liv under tre perioder, den första nån gång på 1990-talet efter kalla krigets slut då Sara i tjugoårsåndern som en av de två första kvinnorna antas till försvarets tolkskola, TolkS. Den andra perioden nån gång på 2020-talet då Sara blivit journalist i Berlin – misstänkt likt författaren själv alltså. Den tredje perioden några decennier längre in i framtiden då Sara pensionerat sig och bor på nån avskild plats i Sverige eller Scandland som den utvidgade nationen kommer att heta.


Lotta Lundberg: ”Den första kvinnan”
Natur Kultur 2019, 323 s.

Adlibris Bokus

Efter att ha läst en tredjedel av boken vet jag fortfarande inte om det är en spionroman med den svenska underrättelsetjänsten i fokus, något slags kvinnotema eller något helt annat, men texten biter sig fast och nyfikenheten på fortsättningen stiger.

Den första delen är på sätt och vis bäst trots att den inte hunnit behandla bokens huvudtema – vad som kan komma att hända med samhället och Europa och inte heller förvandlingen av huvudpersonen Sara Lander från engagerad fosterlandsförsvarare till potentiell landsförädare. Hon rekryteras till den ryska propagandakanalen Megafon Rossi som väl har den existerande ryska propagandakanalen RT, Russia Today som förebild. Jag vet inte om denna engelskspråkiga TV-kanal är tillgänglig i Sverige, men den finns lite varstans runt om i Europa där den sprider – om inte direkt lögner, så i varje fall dåliga nyheter från västvärlden.

Just den här omsvängningen är lite svår att förstå, vad driver egentligen Sara? Missnöje, pengar, den ryske älskaren? Jag får inte riktigt ihop det. Saras mentala kollaps strax före muck från TolkS spelar väl också in, men den är så diffust beskriven så man vet inte riktigt vad man ska tro.

Men berättelsen är tänkvärd och intressant och faktiskt lite skrämmande också. Sverige, Norge, Danmark och Island bildar i stället för det sammanfallande EU en egen union: Scandland. Finland lämnas åt sitt öde som en buffert mot det expansiva Ryssland.

Författaren Lotta Lundberg skriver krönikor i Svenska Dagbladet, ofta utifrån sin position i Berlin där världen är en aning annorlunda än hemma i Sverige. Kanske en del av hennes texter uppfattas som kritiska mot Sverige, liksom romanfiguren Saras? I varje fall gjorde jag en snabbkoll av hennes krönikor i SvD och hittade bland annat en längre text om ett besök hon gjort i Moskva för några år sen, egentligen en promenad genom stan i smällkalla vintern men med mestadels turistens blick. Den texten stals av ryssarna utan tillstånd och publicerades i rysk översättning. Författaren kände sig först lite smickrad av uppmärksamheten – tills den ryska trollfabriken började sända in sina kommentarer till texten. Se artikel i SvD: ”Ryssar stal SvD-texten – och trollen väcktes till liv”. Det går att klicka fram den ryska översättningen och via Google translate få fram hela texten på någorlunda begriplig svenska inklusive ”trollens” kommentarer i slutet av artikeln. Trollfabriken i Sankt Petersburg har en viss roll även i Lundbergs bok.

Den första kvinnan väcker många tankar, både om livet och om Ryssland och Europas framtid. Det är en del tvära kast i berättelsen men jag gillar språket och ämnena är verkligen intressanta.

Recensioner:
Daniel Sjölin i Expressen 20190404: ”Sverigekritikern blir ryska trollfabrikens drottning
Anneli Dufva i SvD 20190403: ”Bitter cocktail: desillusion och kritik av naiva Sverige
Malin Krutmeijer i Aftonbladet 20190404: ”Stjärna i Putins trollfabrik
Lars Linder i DN 20190403: ”Bokrecension: Lotta Lundbergs ”Den första kvinnan” tappar gnistan
Maria Edström i GP: ”Recension: ”Den första kvinnan” – Lotta Lundberg

Publicerat i böcker | Lämna en kommentar

Market Art Fair på Liljevalchs 12-14 april 2019


David Molander

David Molander

De båda landskapen ovan av David Molander är nog mina favoriter. Fartfyllt måleri.


Nadja Bournonville

Jim Thorell

Personen bakom en ridå av fläckar på Nadja Bournonvilles porträtt verkar på något sätt onåbar. Jim Thorells målningar ser på avstånd ut som textilier, nån slags väggbonader, men de är målningar på duk.


Ludvig Helin

Sigurdur Ami Sigurdsson

Ylva Ceder

Sigurdur Ami Sigurdssons halvklotformade skulptur kastar skuggor på bakgrunden som därmed ingår i kompositionen. Ylva Ceders målning får mig att tänka på skogsbrand. Några björkar står kvar oanfrätta.



Många enkla grafiska figurer som svärmen ovan till vänster finns på mässan. Kanske är de tillverkade med artificiell intelligens? Ett föredrag med det ämnet ingår i varje fall i programmet. Den gula målningen ovan till höger är en av få konstverk på mässan som är prissatt, den kostar 80000 kr. Det är en monokrom som förstås finns i tusentals liknande varianter, de tycks aldrig ta slut. Beror deras populäritet kanske på att de inte behöver nån krånglig tolkning? Skulle inte förvåna mig om den blir såld.


Richard Johansson

Richard Johansson

Rätt många bilder i naivistisk stil finns på Market. Åter till barndomen? Det ligger något missnöjt över de här målningarna. Är det fel på världen eller på konsten?


Richard Johansson (detalj)

Jag tycker många av Markets utställda verk utstrålar något lite krampaktigt. Förtvivlade försök att hitta något nytt. Att komma vidare utan att avvika från trenden, vad nu den kan bestå av. Det verkar inte riktigt fungera, man får absolut inte titta bakåt, skönheten är väl fortfarande förbjuden? Och framtiden är ju okänd?

Recensioner:
Clemens Poellinger i SvD 20190413: ”Bästa Market-konstmässan på Liljevalchs någonsin
Hanna Johansson i Expressen: ”På konstrunda i det exklusiva varuhuset

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | 2 kommentarer

Marie Hermansson: ”Den stora utställningen”

Jag intresserade mig för en tid sen för Swedish Grace, en beteckning som arkitekturkritikern Morton Shand använde som en hyllning till den nordiska klassicismen i arkitektur och konsthantverk han upplevt på bl a Göteborgsutställningen 1923.

Marie Hermanssons ”Den stora utställningen” är förstås ingen konsthistoriebok utan en roman, så den tar knappast upp Swedish Grace eller de utställda objekten fast den tilldrar sig runt Göteborgsutställningen 1923. Men utöver deckarintrigen får man en viss upplevelse av både utställningsområdet och folklivet och hur utställningen hjälper till att ”sätta Göteborg på kartan”.


Marie Hermansson: ”Den stora utställningen”
Bonnier pocket 2018, 298 s.

Adlibris Bokus

En av bokens huvudpersoner är Albert Einstein som tilldelades Nobelpriset i fysik 1921. På grund av kontroverser runt relativitetsteorin sköts prisutdelningen upp och kom i stället för den revolutionerande relativitetsteorin att gälla den fotoelektriska effekten. Einstein skulle hålla sin nobelföreläsning först 1923 i Göteborg i samband med utställningen och efter det kvittera ut prispengarna.

Motståndet mot Einstein både som person – han var av judisk börd – och mot hans relativitetsteori var stark i vissa kretsar. En viktig person bland motståndarna var amatörforskaren Paul Weyland, alltså en historisk person som i romanen fått skurkrollen, vilken han antagligen förtjänade.

Einstein anlände två dagar försenad till Göteborg, och anledningen till förseningen var ”mellankommande hinder”. Denna okända faktor utnyttjar författaren skickligt i sin berättelse, där också åsnan Bella spelar en roll.

I övrigt figurerar en rad personer, både historiska och fiktiva varav några får sina egna kapitelrubriker. Det är den unga journalisten Ellen som arbetar på utställningstidningens redaktion, polisen Nils, åsneföraren Otto och åsnan Bella (som faktiskt också är historisk). Och en rad andra mer eller mindre historiska personer som nobelpristagarna Svante Arrhenius och Niels Bohr och industrimannen Axel Carlander. Flera skumma figurer kommer också med i handlingen, som ovannände Paul Weyland och faktiskt Kurt Haijby som började sin kriminella bana redan långt innan han blev känd för Haijbyaffären. Polismordet som Haijby lyckades slingra sig ur skulden för finns med i boken.

Den stora utställningen är en deckare som skickligt utnyttjar verkliga händelser och väver samman dem med en deckarintrig. Det upplägget gillar jag. Bortsett från det i verkligheten inträffade polismordet, är blodet tämligen begränsat, det är en ganska snäll, lagom spännande, men underhållande bok med en del intressanta utvikningar inklusive många tidsmarkörer som dammodet och så förstås en del romantik.

Recensioner:
Pia Bergström i Aftonbladet: ”Käck karuselltur till 1920-talets Göteborg
Annina Rabe i Expressen: ”Jag förväntar mig mer av Marie Hermanson
Jenny Aschenbrenner i SvD: ”Hermansons nya bättre som synopsis än roman

Publicerat i böcker | Lämna en kommentar

Robert Harris: ”Faderland”

Hitlertemat börjar väl bli lite utnött nu men jag kunde inte motstå att läsa Faderland som är Robert Harris första roman, utgiven 1992 och nyligen kom ut i pocket på svenska. Det är en kontrafaktisk berättelse förlagd mestadels i Berlin år 1964 som det kunde ha tett sig om Tyskland vunnit kriget.


Robert Harris: ”Faderland”
Bookmark pocket 2019, 393 s.

Adlibris Bokus

Robert Harris tror jag är precis rätt författare för att hitta på en sån här historia. Tyskland vann kriget genom att byta kodsystem så att britternas knäckande av Enigmakoden inte hade någon inverkan på det tyska u-båtsvapnets härjningar. Man kunde därmed svälta ut britterna genom att torpedera deras försörjningsleder. På östfronten följde man inte Hitlers strategi som splittrade de tyska styrkorna. I stället kraftsamlade man i söder och kunde säkra livsmedelsförsörjningen i Ukraina och oljeförsörjningen i Kaukasus.

Det börjar med ett lik och en kriminalpolis, sturmbannführer Xavier March, vars kader numera är integrerad i SS. Intrigen tätnar vartefter och spänningen ökar. Den kontrafaktiska miljön återges tämligen trovärdigt, det känns lite som Östtyskland på 1960-talet. Intressant är förstås det nya Berlin med Speers monstruösa kolossalbyggen som den 300 meter höga ”Rikets stora hall” och den 118 meter höga triumfbågen. Brandenburger Tor med sina 26 meter är en lilleputt i sammanhanget.

Själva deckarintrigen är spännande och trovärdig men de två huvudpersonerna tycker jag har alldeles för traditionella drag enligt en standarmall för deckare vanlig vid tiden då boken skrevs i början av 1990-talet: En polis med samvete och trassligt privatliv, träffar en mycket yngre amerikansk kvinnlig journalist – och vips så har dom ett förhållande samtidigt som en livsfarlig jakt på en statshemlighet för dem samman. Men idén bakom är intressant och som vanligt är Robert Harris noga med detaljerna. Många verkliga personer förekommer i boken. Deras historia följer enligt författaren verkligheten fram till år 1942. Odilo Globocknic var en groteskt grym människa i verkligheten och känns väl igen i romanen. Arthur Nebe är något mer nedtonad vilket troligen också stämmer med verkligheten. En rad andra namn på historiska personer förekommer också, men ska inte avslöjas här för att inte förta spänningen.

Lite intressant är också att en del historiska händelser som faktiskt inträffat under efterkrigstiden också lyckas få plats i Harris fantasiroman. Ett besök i Berlin av president Kennedy planeras verkligen och Den Europeiska gemenskapen existerar konstigt nog med sina guldstjärnor på blå botten.

Just idag när denna bloggpost skrivs finns i SvD 20190404 en artikel av Lars Linder ”Nazisternas brott ropar genom böcker och konst”. En målning av Leonardo da Vinci ”Damen med hermelinen” visas upp på en bild vid dess återförande till Polen i april 1946. Den målningen har också en viss betydelse i Harris roman.

Fler böcker av Robert Harris:
Konklaven
München
En officer och spion
”Dictator” – (Cicero trilogy part three)
”Lustrum” – (Cicero trilogy part two)
”Imperium” – (Cicero trilogy part one)
Cicerotrilogin finns numera i nya utgåvor på svenska
Pompeji

Publicerat i böcker | Lämna en kommentar

Ny akrylmålning ”20190329”


Akrylmålning ”20190329” 15×15 cm pannå
Publicerat i mina bilder | Lämna en kommentar

Hermann Hesse: ”Stäppvargen”


Hermann Hesse: ”Stäppvargen”
Bonnier pocket 2017, 304 s.

Adlibris Bokus

Jag läser mest facklitteratur, eller populärvetenskap – kanske eftersom fakta ofta är lättare att förstå än fiction. Men det skadar väl inte att försöka bilda sig med en och annan klassiker. Jag har inte läst något tidigare av Hermann Hesse (1877-1962) som tilldelades Nobelpriset 1946. Hans mest lästa bok är Stäppvargen som först kom ut 1927.

Huvudpersonen, den djupt deprimerade enstöringen, 50-åringen Harry Haller känner sig delad i två halvor, den ena är den städade, eller kuvade man som försöker anpassa sig till sin omgivning, det vanliga borgerliga samhället som han egentligen hatar, och så den andra halvan den vilda egensinniga stäppvargen som han verkar ha svårt att släppa lös. Ett psykfall tänker jag. Men så får jag av en beläst god vän veta att Stäppvargen brukade vara populär läsning bland ungdomar. Då faller allt på plats. Harry reagerar som en grinig, revolterande tonåring som helst vill ta livet av sig.

Efter att ha läst ungefär halva boken googlar jag efter recensioner eller liknande om boken och det finns verkligen massor, alla har de gemensamt att Stäppvargen verkar vara riktad till eller i varje fall läst av ungdomar. I övrigt tycks åsikterna om bokens tolkning vara vitt spridda. Men visst kan man förstå att det är en bok som är tilltalande för unga människor som försöker bryta sig loss ur en trist vardag och leva ut – det är just vad Harry gör, med hjälp av sin unga nyförvärvade vän och ledsagare Hermine – fast han är i femtioårsåldern.

Man kan förstå att boken är populär, Hesse kan verkligen skriva och den vilda maskeradbalen mot slutet får Harry att börja leva. Sen övergår handlingen i något drömlikt, kanske drogpåverkat tillstånd där han får leva ut sina inre önskningar. Man kan också förstå att boken inspirerade hippierörelsen i USA. Delvis är det nog en självbiografi, för Hesse gick själv i terapi.

Publicerat i böcker | 2 kommentarer

Kroki på FKC 2019-03-18






Klicka för förstoring!

Publicerat i konst, mina bilder | Lämna en kommentar

Dansk guldålder på Nationalmuseum


Constantin Hansen: ”Ett sällskap danska konstnärer i Rom 1837”

Utställningen Dansk guldålder på Nationalmuseum (28/2-21/7 2019) är imponerande. Vill man smälta alla de 300 verken behöver man god tid på sig, för det är fantastiskt måleri. Framför allt slås jag av detalrikedomen, djupet och ljusbehandlingen. Det lyser verkligen om bilderna. Visst är det romantik, men också en fin avbildning av samtidens vardagsliv, landskap och otroligt fina porträtt. Många konstnärer reste till Italien. Antiken var en förebild och ruiner ett tacksamt motiv.


Constantin Hansen: ”Vestatemplet i Rom med omgivning, 1837”

Thorald Læssøe: Utsikt från Colosseum mot Forum Romanum, 1848

Christen Købke: ”Parti av avgjutningssamlingen på Charlottenborg, 1830”

Christoffer Wilhem Eckersberg: ”Trädgården i Villa Borghese i Rom, 1815”

Frederik Merheren: ”Jylländsk fåraherde på hed” 1855″

Fåraherden har sin stickning i händerna och garnnystanet på axeln. Det gäller att inte vara sysslolös.


Heinrich Eddelien: ”Målarkonstens uppkomst”, 1831

Martinus Rørbye: ”Utsikt från konstnärens fönster”, 1825

Många målningar har ganska litet format. Man blir förvånad efter att ha sett Martinus Rørbyes fina ”Utsikt från konstnärens fönster” som flera meter hög affisch i Stockholms tunnelbana och sen stå inför det lilla originalet.


Wilhelm Marstrand: ”Auktionsscen” 1835″

Auktionsscenen är närmast en karikatyr. Det går nog lugnare till på dagens auktioner antar jag.


Wilhelm Bendz: ”En skulptör (Christen Christensen) arbetar efter levande modell i sin ateljé”, 1827

Julius Exner: ”En gondol”, 1859

Frederik Sødring: ”Sommerspilet på Møns klint i Månsken”, 1831

Christoffer Wilhelm Eckersberg: ”Marmortrappan som leder till Santa Maria in Aracoeli i Rom”, 1814-1816

Wilhelm Marstrand: ”Flyttdagen” 1831

De många bilderna av vardagsliv och stadsmiljö får mig att tänka på det ökande antalet svenska konstnärer som målar i realistisk avbildande stil, ofta med scener ur vår samtid som motiv. Dansk guldålder hamnar på något sätt rätt i tiden!

Recensioner:
Magnus Florin i Expressen 2019-03-01: ”Här skapades bilden av nationen Danmark
Clemens Poellinger i SvD 2019-03-06: ”Generös tidsresa till ett danskt gyllene 1800-tal
Ingela Lind i DN 2019-03-02: ”självlysande dansk guldålder

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar