Kroki på FKC 2019-03-18






Klicka för förstoring!

Publicerat i konst, mina bilder | Lämna en kommentar

Dansk guldålder på Nationalmuseum


Constantin Hansen: ”Ett sällskap danska konstnärer i Rom 1837”

Utställningen Dansk guldålder på Nationalmuseum (28/2-21/7 2019) är imponerande. Vill man smälta alla de 300 verken behöver man god tid på sig, för det är fantastiskt måleri. Framför allt slås jag av detalrikedomen, djupet och ljusbehandlingen. Det lyser verkligen om bilderna. Visst är det romantik, men också en fin avbildning av samtidens vardagsliv, landskap och otroligt fina porträtt. Många konstnärer reste till Italien. Antiken var en förebild och ruiner ett tacksamt motiv.


Constantin Hansen: ”Vestatemplet i Rom med omgivning, 1837”

Thorald Læssøe: Utsikt från Colosseum mot Forum Romanum, 1848

Christen Købke: ”Parti av avgjutningssamlingen på Charlottenborg, 1830”

Christoffer Wilhem Eckersberg: ”Trädgården i Villa Borghese i Rom, 1815”

Frederik Merheren: ”Jylländsk fåraherde på hed” 1855″

Fåraherden har sin stickning i händerna och garnnystanet på axeln. Det gäller att inte vara sysslolös.


Heinrich Eddelien: ”Målarkonstens uppkomst”, 1831

Martinus Rørbye: ”Utsikt från konstnärens fönster”, 1825

Många målningar har ganska litet format. Man blir förvånad efter att ha sett Martinus Rørbyes fina ”Utsikt från konstnärens fönster” som flera meter hög affisch i Stockholms tunnelbana och sen stå inför det lilla originalet.


Wilhelm Marstrand: ”Auktionsscen” 1835″

Auktionsscenen är närmast en karikatyr. Det går nog lugnare till på dagens auktioner antar jag.


Wilhelm Bendz: ”En skulptör (Christen Christensen) arbetar efter levande modell i sin ateljé”, 1827

Julius Exner: ”En gondol”, 1859

Frederik Sødring: ”Sommerspilet på Møns klint i Månsken”, 1831

Christoffer Wilhelm Eckersberg: ”Marmortrappan som leder till Santa Maria in Aracoeli i Rom”, 1814-1816

Wilhelm Marstrand: ”Flyttdagen” 1831

De många bilderna av vardagsliv och stadsmiljö får mig att tänka på det ökande antalet svenska konstnärer som målar i realistisk avbildande stil, ofta med scener ur vår samtid som motiv. Dansk guldålder hamnar på något sätt rätt i tiden!

Recensioner:
Magnus Florin i Expressen 2019-03-01: ”Här skapades bilden av nationen Danmark
Clemens Poellinger i SvD 2019-03-06: ”Generös tidsresa till ett danskt gyllene 1800-tal
Ingela Lind i DN 2019-03-02: ”självlysande dansk guldålder

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar

Steven Pinker: ”Upplysning nu : ett manifest för förnuft, vetenskap och humanism”


Steven Pinker: ”Upplysning nu : ett manifest för förnuft, vetenskap och humanism”
Fri Tanke Förlag 2018, 718 s. ISBN: 9789187513336

Adlibris Bokus

Upplysning nu påbörjades innan både Trump och Brexit. Men den mörka syn på samtiden som präglar människor som för närvarande leder författarens land anser han vara totalt felaktig med inslag som faktaresistens, alternativa fakta, påstådda ”Fake News” och irrationella tankar om en ”global maktstruktur” som orsak till fattigdom, undermåligt utbildningssystem, kriminalitet och droger, ”en mardröm som urholkat de andliga och moraliska fundament som ligger till grund för kristendomen”.

De idéer som banade väg för Trumps tillträde till presidentämbetet delas i själva verket av många intellektuella och lekmän både till vänster och till höger. Steven Pinker presenterar med boken en annan syn på världen, grundad på fakta och inspirerad av upplysningens ideal: förnuft, humanism och framsteg.

I den första delen UPPLYSNING skisseras upplysningens idéer. Del II FRAMSTEG visar att upplysningens idéer fungerar. Del III FÖRNUFT, VETENSKAP OCH HUMANISM sammanfattar försvaret av upplysningens idéer.

Pinker går grundligt tillväga. Han börjar med att presentera ett vetenskapligt ramverk för att skapa förståelse för människans villkor, vilka vi är, var vi kommer ifrån, vad som är våra utmaningar och hur vi kan möta dem. Denna evidensbaserade infallsvinkel visar att upplysningen har fungerat.

Entropi, evolution och information
Via begrepp som entropi (oordning), evolution och information förklaras hur levande organismer kan utvecklas, hålla sig vid liv och fortsätta absorbera energi för att motstå entropin, nedbrytandet av ordningen. Termodynamikens andra lag säger att entropin aldrig minskar i ett slutet system som inte interagerar med sin miljö, dvs ingen utveckling kan ske. Information är det som ackumuleras i ett genom under evolutionens gång.

Redan här framgår förstås att Pinker liksom en annan aktuell författare, Yuval Noah Harari, har en naturvetenskaplig utgångspunkt för sina resonemang, helt i enlighet med upplysningstänkandet. Redan i sin bok ”Ett oskrivet blad och andra myter om människans natur” som först kom ut 2002 redovisade Pinker vilka problem det kunde medföra att ha en naturvetenskaplig världsbild i en akademisk värld där socialkonstruktivismen härskade.

Mediaeffekten
I likhet med Hans Rosling (som Pinker flera gånger hänvisar till i boken) hävdar även Pinker att tillståndet i världen sett över tid blir bättre. Varför innehåller nyhetsmedia i så fall en övervägande andel dåliga nyheter i stället för goda nyheter om framsteg som görs? Detta negativa nyhetsflöde i tidningar och TV påverkar uppenbarligen allmänheten och skapar uppfattningen att det mesta blir sämre, när det i själva verket är tvärtom. – Det är bara att mäta och räkna menar Pinker och han visar det också via ingående resonemang stödda av mängder av väl belagda siffror och diagram över världens utveckling på en mängd olika områden. Media fortsätter dock oförtrutet att hellre sprida dåliga nyheter än goda.

Framsteg och framstegsfobi
Huvuddelen av boken innehåller en redovisning av de framsteg som skett inom en rad områden. Avsnittet börjar med ett kapitel om framstegsfobi. Pinker hänvisar till Arthur Herman: ”The Idea of Decline in Western History” som visar på hur en rad undergångsprofeter utgör stjärnorna i de humanistiska ämnenas kursplaner, däriblad Nietzsche, Arhur Schopenhauer, Martin Heidegger, Theodor Adorno, Walter Benjamin, Herbert Marcuse, Jean-Paul Sartre, Frantz Fanon, Michel Foucault, Edward Said, Cornel West, plus ”en kör av ekopessimister”. Pinker går i detalj in på orsakerna till framstegsfobin, exempelvis att människors uppfattning tenderar att bli förvrängd kan bero på tillgänglighetsheuristik – frekventa eller nyligen inträffade händelser lämnar starkare minnesspår osv.

Listan över framsteg innefattar kapitel om Liv, Hälsa, Näring, Rikedom, Ojämlikhet, Miljön, Fred, Säkerhet, Terrorism, Demokrati, Lika rättigheter, Kunskap, Livskvalitet, Lycka och så kapitel om Existensiella hot och Framstegens framtid. Här visas hur framstegen inom en rad områden och i olika delar av världen skett över tid. Välbelagda fakta i form av diagram ger en överblick över olika frågor. Exempelvis i kapitlen Liv, Hälsa, Näring redovisas allt ifrån föväntad livslängd, barnadödlighet och mödradödlighet, dödsfall bland barn på grund av smittsamma sjukdomar, tillväxthämning hos barn, undernäring och dödsfall på grund av hungersnöd. Så fortsätter redovisningen ämne för ämne med slutsatsen att nästan allt faktiskt blir bättre i världen, särskilt under de senaste åren. Kanske kan man uppfatta det som ett krig mot populistisk fördomsfullhet med fakta som vapen.

Kapitlet om Miljö visar dock på problem (fastän boken kom ut före Greta Thunberg-effekten!).
Diagrammet i Figur 10-8 ”Koldioxidutsläpp 1960-2015” visar en förskräckande ökning av koldioxidutsläpp. Dessa måste på något sätt hejdas om klimatkrisen ska kunna övervinnas. Pinker verkar snarast ansluta sig till ekomodernismen som menar att en viss grad av förorening är oundviklig för människans livsvillkor men kan minskas till rimlig nivå genom teknisk utveckling. Man är positiv till industrialisering och menar att ekonomisk tillväxt böjer ner miljöns Kuznetskurva genom förändringar av teknik och värderingar.
Koldioxidutsläpp måste minskas, genom avgifter eller beskattning. På sikt finns ingen annan lösning på avkarboniseringen än en stor utbyggnad av kärnkraften. Den kan ske genom generation IV-reaktorer som kan göra kärnkraftverk till en vara som massproduceras på löpande band, placeras i containrar och transportes via järnväg och placeras på pråmar utanför städer.
Författaren går i detalj in på ämnet med olika vinklingar och kapitlet miljö är också med sina 42 sidor det längsta i bokens del II FRAMSTEG.

Förnuft vetenskap och humanism
I bokens tredje och avslutande del med de tre kapitlen Förnuft, Vetenskap och Humanism försvarar författaren upplysningens grundteser mot angrepp från de krafter som har avvikande åsikter. Det här gäller kanske främst förhållanden i USA, och man får intrycket att landet verkligen står inför svåra problem, inte bara genom den statsledning man har för tillfället utan också den starka polariseringen inom politik och vetenskap. Klyftan mellan naturvetenskap och humaniora fördes först fram av C P Snow 1959 i De två kulturerna där han beklagade föraktet för naturvetenskap bland brittiska intellektuella.

Upplysning nu är verkligen en tegelsten, men intressant rakt igenom. Klara argument och det lättflytande språket i översättning av Jim Jakobsson håller intresset vid liv.

Recensioner mm:
Joseph Sverker i SvD 2018-09-19: ”Dåliga nyheter för alla domedagsprofeter
Mattias Svensson i Aftonbladet 2018-07-20 ”Livet är en kamp vi blir bättre på att föra
Fri tanke: Upplysning nu!
Mårten Ericson i Timbros Smedjan 2018-06-28: ”I den bästa av världar
Malin Nordgren i DN 2018-12-06: ”Steven Pinker: Vi människor har stor kapacitet att förbättra världen” – Intervju med Steven Pinker

Publicerat i böcker, samhällsdebatt | Lämna en kommentar

”Hans Arnold – penselns häxmästare”

Mikael Engströms Film om tecknaren och illustratören Hans Arnold (1925-2010) är en privatfinansierad dokumentär som tog tolv år att färdigställa. ”Hans Arnold – penselns häxmästare” är en fascinerande film om en intressant person, som trots små resurser blivit riktigt bra med många kreativa grepp.

Det väckte minnen till liv. Hans Arnold illustrerade bland annat Veckorevyns skräcknoveller under många år på 1950-talet och framåt.. Det är nog därifrån jag har de starkaste minnena av hans teckningar. Tror till och med att jag själv försökte teckna lite i Arnold-stil. I varje fall påverkade han säkert mitt intresse för bilder och konst. En så otrolig fantasi, och en sån förmåga att teckna trovärdiga bilder av precis vilka galna ideer som helst.

Filmen var jättebra, trots en lite sur recension av en journalist som saknar att det bara var vanliga människor och inte journalister som pratade med Hans Arnold i filmen. Skönt att slippa dumma skjutjärnsfrågor i en sån här dokumentär. Man fick veta mycket om Arnolds uppväxt och stränga uppfostran i ett katolskt hem i en liten by i Schweiz där kanske hans dragning åt skräckbilder uppstod. Uppdelningen i 18 avsnitt med olika teman är också lyckad.


”Hans Arnold – penselns mästare”. ABBA greatest hits LP-omslag. Foto: Njutafilm

Recensioner:
DN 2019-02-28
SvD 2019-02-28
Aftonbladet 2019-03-01

Publicerat i film och TV, konst | Lämna en kommentar

Grez-sur-Loing – Konst och relationer på Waldemarudde

En så bra idé att göra utställningar runt de olika konstnärskolonier som uppstod under senare delen av 1800-talet. Utställningen om Grez-sur Loing är ett tvärsnitt av de många svenska deltagarna som vistades i Grez plus några Britter.

Äntligen får jag se Julia Becks fina vattenlandskap på en utställning. Tidigare har hon i varje fall för mig enbart varit synlig på visningar vid Auktionsverket och Bukowskis. På Waldemarsuddes utställning är hon representerad med flera verk.


Julia Beck: ”Gréz par Nemours” 1885

Flera favoriter här nedan:


William Blair Bruce: ”Femme sculpteur – Carolina vid cavaletten”

Carolina Benedicks: ”Parbyst av Catarina Benedicks-Bruce och William Blair Bruce” 1897

Francis Brook Chadwick: ”Porträtt av Eva Löfstädt-Åström”

Parbysten ser ut som en selfie! Inget nytt under solen. Att utställningstiteln inkluderar ”relationer” beror förstås på att så många konstnärer bildade par i Grez-sur-Loing. I utställningskatalogen finns en rolig teckning av en rad par som faller i varandras armar.


Karl Nordström: ”Havrefält, Gréz” 1885

Carl Larsson: ”I Montcourt” 1884

Carl Larsson: ”Lilla Suzanne” 1885

Målningen av Carl Larssons dotter Suzanne är gjord under en period när Carl Larsson ändrade stil från historiemåleriet. En del rekvisita verkar synas i bakgrunden.


Oskar Björk: ”Beziqueparti” 1885

William Blair Bruce: ”Friluftsateljé”

Anders Zorn: ”Porträtt av Spada” 1890

Utställningen på Waldemarsudde pågår till 18 augusti 2019.

Recensioner:
Dan Backman i SvD 20190224: ””Grez-sur-Loing – Konst och relationer” Målarnas favoritplats i nytt ljus på Waldemarsudde
Philip Warkander i Expressen 2019-03-11: ”Ledtrådar om konstnärer triggar fantasin

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar

Niklas Natt och Dag: ”1793”


Niklas Natt och Dag: ”1793”.
Månpocket 2018, 452 s. ISBN: 9789175038209

Adlibris Bokus

Jag drar mig numera för att läsa deckare – övermätt på den varan. Men 1793 kunde jag inte motstå. Det första som slår mig med boken är språket. Det får mig att tänka på Ernst Brunners bok om Bellman: ”Fukta din aska”. Visst finns det massor av fina 1700-talsskildringar, inte minst i Stockholmsmiljö, men Niklas Natt och Dags 1793 ger ett oemotståndligt intryck av detaljer och miljöskildringar som visar på en imponerande pålästhet och förmåga att levandegöra.

Efter att ha avverkat allt ifrån Ed McBains samlade verk till det mesta skrivet av Håkan Nesser trodde jag mig ha tröskat igenom det mesta av våld, grymhet och orättvisa som litteraturen kan erbjuda, men 1793 slår nog rekordet på det området. Boken är välskriven och spännande men kryddad med obehag.

Bokens två hjältar är båda hårt medfarna av livet. Separationsvakten, palten Mickel Cardell i blå rock är veteran från Svensksund, enarmad, överviktig och försupen, men en riktig slagskämpe när det behövs. Hans kumpan, juristen Cecil Winge med anknytning till Indebetouska huset där polismakten huserar är lungsiktig och dödsmärkt med blodhosta, tunn som ett spöke och blek som ett lik. Hans förmåga till koncentration hjälper honom att överleva.

Boken är uppdelad i fyra delar som mot slutet faktiskt strålar samman. Trots eländet som aldrig verkar ta slut är det svårt att sluta läsa. Det här är verkligen ingen 1700-talsidyll. Dock undrar man lite över hur folk överhuvudtaget kan leva i en sån misströstsam misär, fylld av sjukdom, våld och orättvisa. Men de flesta kan uppenbarligen det. Troligen kommer snart en uppföljare, antagligen med titeln 1794, det lär ska bli en trilogi. Det ser jag fram mot, för skriva kan han, Niklas Natt och Dag.

Recensioner:
Aftonbladet: Carl-Michael Edenborg läser en briljant roman ”En debut som gör ont
SvD 2018-09-28: ”1793” är Årets bok: ”Det blir en trilogi”

Publicerat i böcker, historia - samhälle | Lämna en kommentar

Vårsalongen 2019 på Liljevalchs


Lisa Källsen: ”Innan öppning”. Akryl och olja på duk

Årets vårsalong på Liljevalchs håller måttet tycker jag, mycket måleri och lagom variation med teknikerna i övrigt. Och förstås en del kul inslag av den vanliga folkhumorkonsten, nidbilden av Anders Zorn, Svenska Akademien med de tomma stolarna osv. Det finns förstås massor av bra konst att se på årets vårsalong, här är ett urval av mina favoriter just nu.

Jag är ganska förtjust i collage, att klippa till de olika delarna som kan ingå i en bild och sen pussla ihop dem på ett sätt som ger rätt uttryck. Morgan Stensmans bilder, se nedan ”Sången om september” är ett lyckat exempel. Bilden ovan av Lisa Källsen ”Innan öppning” är inget collage, men har likheter med collagetekniken som tilltalar mig.


Morgan Stenman: ”Sången om september”. Collage

Inger Edelfeldt: ”Samtal”. Tusch, papper, färgpenna, akrylfärg på duk

Inger Edelfeldts två bilder på utställningen drar blickarna till sig. De fina detaljerna och lite mystiska färgerna ger kraft och djup åt bilderna.


Fredrik Lindqvist: ”Naturequeen”. Träsnitt på tyg

Siv Appelqvist: ”Rally”. Tusch, akryl

Siv Appelqvist, 93 år, är visst den äldsta deltagaren på vårsalongen. Chefen för Liljevalchs Mårten Castenfors lovar mer eller mindre att hon ska få ställa ut på kommande vårsalonger så länge hon lever.


Bia Ullenius Hellström: ”Ett år senare”. Akryl på duk

Britt Bogårdh: ”Rivningshotade Engströms magasin i Mörbylånga hamn”. Akryl på duk

Bia Ullenius Hellströms ”Ett år senare” tilltalar mig med sin avskalade teknik, det påminner mig om nysakligheten från första delen av 1900-talet.


Mikael Wahrby: ”Årstabron”. Akvatintetsning

Linnea Johannesson: ”Som en är”. Blyerts

Den svartvita grafiken och några enstaka blyertsteckningar har också fått plats på utställningen. Jag har valt bilder av byggnader och en fin blyeertsteckning. Ernst Christian Efvergrens ”Förslag till fängelse” liknar en gammaldags byggnadsritning. Så stramt och kanske olycksbådande, men ändå väldigt vackert.


Ernst Christian Efvergren: ”Förslag till fängelse”. Tusch

Ernst Christian Efvergren: ”Förslag till fängelse, sektion”. Tusch

Lisa Källsen: ”In i väggen”. Akryl och olja på duk

Lars Olsson: ”Oxalis”. Olja, tempera och kol på pannå

Se också Mårten Castenfors presentation av årets vårsalong, ca 15 minuter video.

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | 1 kommentar

Anna Laestadius Larsson: “Hilma. En roman om gåtan Hilma af Klint”

Pionjären inom den abstarkta konsten Hilma af Klint (1862–1944) verkar komma alltmer i ropet. Den stora utställningen ”Hilma af Klint – Paintings for the future” på Guggenheim i New York (2018-10-12 — 2019-04-23) har tydligen blivit en succé.

Moderna Museets Vänners nyhetsblad nr 1/2019 skriver: ”Publiken på Manhattan är hänförd, vem är denna fascinerande konstnär och varför har man inte hört talas om henne tidigare?”

Spiralen var en viktig symbol för Klint och Teosoferna, men det spiralformade Templet som hon drömde om att få bygga blev aldrig av, så det passar ju perfekt att hon nu fick ställa ut i det spiralformade Guggenheimmuseet. Hilmas konst lär bli ihågkommen hädanefter.



Kort bildsekvens på Youtube från utställningen här

Axess TV har visat två svensktextade program här och här med samtal från utställningen i New York, under medverkan av flera experter på Hilma af Klint, bl a chefen för Moderna Museet Daniel Birnbaum närvarande i det första.

C F Hill Gallery i Stockholm visade 2018 en utställning med mattor tillverkade i Indien med motiv av Hilma af Klints verk: ”Hilma af Klint: The Temple Series Collection” Det är ett projekt i samverkan med Stiftelsen Hilma af Klints Verk

Men Hilma af Klints konst har förstås visats tidigare på internationella utställningar, den viktigase antagligen 1986, Den omfångsrika katalogen från den utställningen ”The Spiritual in Art – Abstract painting 1890 – 1985” innehåller bland annat en artikel av Åke Fant: ”The Case of the Artist Hilma af Klint”.

Jag lär inte få se utställningen i New York men det finns en bloggpost om utställningen om Hilma af Klint på Moderna Museet 2013, plus en bloggpost ”Den abstrakta konstens ockulta ursprung” om den ovannämnda utställningen 1986 som utgår från utställningskatalogen, jag hann inte se den utställningen heller.

2017 kom det ut en roman om Hilma af Klint. Jag har läst pocketutgåvan som kom lite senare:


Anna Laestadius Larsson: “Hilma. En roman om gåtan Hilma af Klint”.
Piratförlaget 2018, 322 s. ISBN: 9789164205452

Adlibris Bokus

Vad är det som inspirerar en konstnär att börja måla abstrakta bilder när man inte har någon förlaga att utgå ifrån? Jag har för mig att Kandinskij råkade få syn på en av sina landskapsmålningar som hamnat upp och ner. Han såg en helt ny bild, en abstrakt komposition. Både Kandinskij och övriga pionjärer inom abstrakt konst som Malevitj och Mondrian sägs ha haft andliga, esoteriska inspirationskällor. Men kanske låg det också i tiden att konstnärerna ville komma vidare förbi det föreställande måleriet till något som bara var färg och form.

Hilma af Klints inspiration från andevärlden verkar ändå vara speciell. Teosofin liksom andra andliga rörelser låg i tiden. Man ville försöka foga samman de nya naturvetenskapliga rönen med någon slags andlighet som inte var bunden till tidigare religiösa normer.

Anna Laestadius Larsson försöker verkligen åskådliggöra inspirationen från de olika namngivna andevarelserna som nås via seanser, automatisk skrift och andra esoteriska metoder. Jag vet inte om man blir så mycket klokare av detta rätt omfattande andeskådande i boken. Men det lär väl stå klart att Hilma af Klint hade djupgående upplevelser som mynnade ut i fantastiska konstverk av aldrig tidigare skådat slag.

Boken skildrar Hilmas liv, uppväxt och personliga förhållanden fram till hennes död, sällskapet De fem, kvinnofrågan och Hilmas späkningar med fasta för att nå kontakt med andevärlden som när det lyckas utmynnar i ett slags flow som får henne att måla oavbrutet som på ett inre kommando. Det är väldigt mycket andeskådande i boken, men också ett försök att komma Hilmas personlighet inpå livet vilket nog inte är så lätt. Hilmas strävan att få sin konst bevarad till eftervärlden genom återkommande samtal med sin yngre släkting, den aningen skeptiske Erik af Klint skildras också.

Lite störande är de många och överraskande kasten i boken mellan olika tidsperioder. En del rescensenter av boken verkar lite missnöjda, man väntar sig mera roman, mindre research och faktasmmanställning. För min del är jag nöjd med fakta utan alltför mycket utbroderande. Jag ville framför allt få nån slags insikt i hur idéerna till de abstarkta bilderna uppstått, inspirationskällan. Den kom naturligtvis ur Hilmas eget huvud, men hur uppstod den där? Boken gör sitt bästa för att besvara den frågan, men så mycket klokare på den punkten blir jag förstås inte. Men boken är klart läsvärd. De 26000 efterlämnade sidor med Hilmas anteckningar lär kunna ge en ledtråd till hur målningarna ska tolkas. Kanske finns det redan publicerat något om detta?

Resensioner mm:
Erica Treijs i SvD 20170603: ”Ömsint skildring av gåtan Hilma af Klint
Rebecka Kärde i Dn 20170620: ”Anna Laestadius Larsson: Hilma – en roman om gåtan Hilma af Klint
Therese Bohman i Expressen 20170607: ”Bakvänt om historisk kvinnokamp
Yvonne Gröning i Dala-Demokraten: ”Romanen om Hilma af Klint – en besvikelse

Julia Wolkoff i Artsy 2018-10-12: ”How the Swedish Mystic Hilma af Klint Invented Abstract Art

Publicerat i 1800-1900-tal, allmänt, böcker, konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar

Henrik Berggren: ”Landet utanför. Sverige och kriget 1939-1940”


Henrik Berggren: ”Landet utanför. Sverige och kriget 1939-1940”
Norstedts 2018, 483 s. ISBN: 9789113039527

Adlibris Bokus

Landet utanför är första delen i en planerad trilogi om Sverige under andra världskriget. För oss fyrtiotalister är det nästan nutidshistoria trots att vi knappt var födda då – det var vår föräldrageneration som upplevde den tiden.

I början av 1939 får det ”civila” stor plats i skildringen: folkhemmet; en mängd statliga utredningar som Hembiträdesutredningen; Electroluxchefen Axel Wennergrens vilja att ordna upp världen; Lingiaden med bland annat deltagande av 1000 tyska gymnaster från Kraft durch Freude; Ivar Lo-Johansson med fler inom kulturlivet; Sara Leander och hennes karriär i Tyskland; Ingrid Bergman, också hon med tysk anknytning, men med en härstamning som omöjliggjorde en karriär i Tyskland. Inte konstigt att hon längtade till Hollywood; Barbro Alving – Bang, som övertar Ivar-Los älskarinna Loyse; radions och pressens betydelse.

Gunnar och Alva Myrdals bok ”Kris i befolkningsfrågan” från 1934 hade lagt grunden för ett radikalt reformprogram för att tillförsäkra landet nödvändig befolkningsökning. Det socialpolitiska programmet omfattade även sterilisering. Kritiken mot makarna Myrdal var marginell i förhållande till det genomslag idéerna fick under andra hälften av 1930-talet. Socialdemokratiska kvinnoförbunet hävdade dock [klokt nog] att individen fortfarande är det primära och samhället det sekundära. Redan 1922 hade i Sverige inrättats världens första rasbiologiska institut. Nazistsympatisören Herman Lundborg ersattes dock som chef för institutet 1935 av antinazisten Gunnar Dahlberg.

Fredagen den 1 september 1939 startade kriget på kontinenten med Tysklands och Sovjets delning av Polen. Torsdag den 30 november bombade sovjetiska plan Helsingfors utan krigsförklaring. 180000 sovjetsoldater, 1000 stridsvagnar med understöd av 600 artilleripjäser anföll vid Karelska näset. Boken ger en bra översikt över det dramatiska händelseförloppet i Sverige och i vår omvärld och dessutom korta inblickar i hur svenska folket upplevde situationen; Den tröga starten på mobiliseringen; Utdrag ur dagböcker, bland annat av Astrid Lindgrens krigsdagbok och av Karin Bergman, Ingmar Bergmans mor. Ingmars äldre bror Dag blir finlandsfrivillig.

En stor del handlar om Sveriges förhållande till Finland, det Sovjetiska hotet mot landet och anfallet mot Finland i det som blev vinterkriget 1939-1940. Den svenska opinionen var liksom i länder som Storbritannien och Frankrike på Finlands sida. Man diskuterade i den svenska regeringen om aktivt militärt stöd till Finland. Motsättningarna i frågan mellan ministrarna Sandler och Wigforss var stor och mellan dem en osäker Per Albin Hanssson som dock lyckades lotsa Sverige genom kriget via en skakig neutralitet och eftersmak av skam.

Det militära ingripandet slutade med en svensk frivilligkår och stora leveranser krigsmateriel och andra förnödenheter. 12000 svenskar hade anmält sig som frivilliga men endast 1600 man hade hunnit nå fram till fronten. Förlusterna bestod av 33 döda, ett femtiotal sårade och 130 köldskadade. Materielleveranserna var så stora att de menligt inverkade på Sveriges egen försvarförmåga: 84000 gevär, 575 kulsprutor, 85 pansarvärnspjäser, 104 luftvärnspjäser, 112 haubitsar och fältkanoner, 30000 artillerigranater, 50 miljoner patroner och 25 flygplan. Ändå var besvikelsen i Finland stor över att varken Sverige eller länder som Storbritannien eller Frankrike ville eller kunde ingripa militärt med reguljära förband på Finlands sida mot den Sovjetiska aggressionen. Att Sovjetunionen och Nazityskland på den tiden var allierade spelade säkert in i omvärldens överväganden.

Mot slutet av januari 1940 hade den finska utrikesministern Väinö Tanner fått indirekt besked från Sovjetunionens ambassadör i Stockholm Aleksandra Kollontaj om att Sovjetunionen var beredd att inleda samtal med den finska regeringen. Tanner och Kollontaj möttes på Runebergsdagen den 5 februari på Grand Hotell hos den finska dramatikern och affärskvinnan Hella Wuolijoki som båda kontrahenterna råkade vara bekanta med sedan tidigare.

Sovjetunionen led betydande förluster under december och början av januari. Siffrorna är osäkra men kan ha rört sig om 100000 stupade, 1000 flygplan och 1600 stridsvagnar, vilket motsvarade 25-50 procent av den styrka man satt in mot Finland. I början av februari satte Sovjettrupperna in en ny våldsam attack mot Mannerheimlinjen på Karelska näset och lyckades långsamt och med enorma förluster bryta igenom den finska försvarslinjen vid Summa den 13 februari.

De profinska stämningarna i Sverige ökade i takt med nyheterna om de heroiska finska försvarsstriderna. Men den svenska regeringen avvisade utrikesminister Tanners begäran om ytterligare hjälp med svensk intervention med hänvisning till att man då riskerade krig med Tyskland. Tanner hade svårt att tro på det. Den 13 mars 1940 trädde ett fredsfördrag i kraft. Efter tre månaders krig hade Finland tvingats acceptera fredsvillkor som var långt värre än de krav som Rysarna presenterat i Moskva hösten 1939. Vinterkriget hade kostat Finland 24923 döda och 43577 sårade. 400000 medborgare drevs bort från sina hem.

Den 5 januari 1940 började man i Sverige internera inkallade värnpliktiga som misstänktes ha kommunistsympatier i ett läger i Storsien. Som mest rymde lägret 300-400 värnpliktiga. De sysselsattes med vägbygge.

Efter Tysklands ockupation av Danmark och Norge den 9 april 1940 flyttades intresset till grannlandet Norge som under några månader fortsatte bjuda motstånd militärt. Danmark hade kapitulerat redan från början. Ett försök att med brittiska och franska styrkor bryta in i Norge vid Narvik slogs tillbaka av de tyska ockupanterna fram till den 28 maj då staden återerövrades. Innan avslutningen av vinterkriget i Finland den 13 mars var det officiellt syftet att den allierade styrkan skulle ta vägen från Narvik genom Sverige för att hjälpa Finland. I själva verket var huvudmålet att ockupera de svenska malmfälten i norr för att stoppa svenska leveranser av järnmalm till Tyskland. De allierade hade dock redan den 24 maj beslutat att dra sig tillbaka från Nordnorge.

Den tyska ”permittenttrafiken” till och från Norge via järnväg genom Sverige handlade till stor del också om krigsmateriel och livsmedel. Den vållade den svenska regeringen stort huvudbry. Hade man sagt nej till de tyska kraven kunde landet ha ockuperats. Det hade enligt den tyska krigsmakten krävt mellan 10 och 20 divisioner plus flyg för den operationen.

Den 14 juni intog tyskarna Paris. Holland och Belgien blev också ockuperade med motivationen att de hotade Tyskland. Samma moivering använde Stalin för att ockupera Litauen, Estland och Lettland.

Sedan krigsutbrottet rådde reformstopp i Sverige. Dock fortsatte byggandet av Södersjukhuset och Karolinska i Stockholm liksom Sahlgrenska i Göteborg. I Stockholm planerades tunnelbana, en utbygnad av den spårvägstunnel mellan Slussen och Skanstull som fanns sedan 1933.

Den första delen i trilogin tycker jag bådar gott om fortsättningen. Här ges utrymme för detaljer och beskrivningar av Sveriges förhållande till både grannländerna, de krigförande staterna och inte minst det svenska folkets upplevelse av krigsåren.

Recensioner:
Sigrid Combüchen i SvD: ”Tidlös moral mot omöjliga val – så undvek vi kriget
Peter Kadhammar i DN: ”Henrik Berggren ger ett litet land upprättelse
Ulrika Knutson i expressen: ”När världen stod i brand stod vi utanför
Hynek Pallas i GP: ”Berggren breddar bilden av det gamla Sverige
David Andersson i Axess 9/2018: ”Sverige under kriget

Publicerat i 1800-1900-tal, böcker, historia - samhälle | Lämna en kommentar

Theodor Kallifatides: ”Slaget om Troja”

Den som är intresserad av antiken ska förstås läsa klassikerna från tiden, Iliaden, Odysséen, Aeneiden osv. Jag började för en del år sen att läsa Erland Lagerlöfs översättning av Homeros Illiaden. Det tog sin tid att ta sig framåt i texten eftersom jag förstås ville ha grepp om de kaskader av främmande ord och namn som verket är strösslat med redan från första sidan: Peliden Achilles – Vad är en pelid? hittar ingen förklaring; Atreus’ son, härskarornas drott – aha det är Agamemnon, bäst att läsa på lite om honom också; sonen av Leto och Zeus – gudaläran lite rostig, slår upp det och ser att det är Apollo; Attriden? – ingen aning; achajiska skepp – aha gerkiska skepp; Chryses? – aha står i innehållsresumén sid 525. Jag har hunnit en halv sida men så där fortsätter det de närmaste 40 sidorna där jag hittar mitt flera år gamla bokmärke på sidan där jag gav upp.

Innan jag skulle försöka läsa Odysséen råkade jag få tag i Eyvind Jonsons ”Strändernas svall” och det var en räddning. En fullt begriplig version av hela berättelsen utan att behöva slå upp ett enda ord. Därtill storslagen läsning. Jag skulle förstås fortfarande vilja läsa både Iliaden och Odysséen i ”originalöversättning”, men tills den dagen kommer är Strändernas svall en fullgod ersättning, även om Eyvind Johnson förstås lagt till en egen tolkning av Odyssevs tankar. I samma kategori tycker jag att Theodor Kallifatides ”Slaget om Troja” hamnar. Om man inte orkar ta sig igenom Iliaden i original är Kallifatides bok en god ersättning. Men den är förstås också ett lysande verk i sin egen rätt.


Theodor Kallifatides: ”Slaget om Troja”
Bonniers 2018, 202 s.
ISBN: 9789100173715

Adlibris Bokus

Recensioner:
Kaj Schueler i SvD: ”Skönhet i språket som nästan når Homeros-klass
Stefan Jonsson i DN: ”Kallifatides går i listig närkamp med Homeros
Ulrika Kärnborg i Expressen: ”Hjärtekrossande av Kallifatides om antiken
Claes Wahlin i Aftonbladet: ”Kallifatides blåser liv i ’Iliaden’

Publicerat i antiken, böcker | Lämna en kommentar

Hans Andersson på Konstakademien

Hans Anderssons Utställning på Konstakademien gör mig lite kluven. ”Huvudverket” som hänger i fonden på det stora rummet på Galleri Öst är förstås det som lockade mig att se utställningen.


Clemens Poellingers recension i SvD 20181223 har rubriken ”Verk av gammalt skräp så vackra att de tar andan ur en”. Och så är det nog, i varje fall för det namnlösa ”huvudverket” – se ovan. Det består av ett collage i papper i olika färger som är försedda med mängder av pennstreck som bara syns på nära håll. Verket är ganska stort, (minst 2 meter högt). Detaljer i förstoring på de två bilderna nedanför.


Visst är det vackert! Avsiktligt eller inte så glädjer det mig att det numera verkar finnas unga konstnärer som trotsar konstvärldens förbud mot skönhet i konsten. Därmed inte sagt att anknyningen till filosofin har försvunnit i samtidskonsten. Andersson hänvisar i utställningskatalogen både till fenomenologins upphovsman Edmund Husserl och filosofen Simone Weil plus några för mig okända namn. Om jag uppfattar det rätt menar Weil att språket är otillräckligt för att beskriva verkligheten och skapa förståelse. ”Konstens uppgift är då att peka utanför språket, genom att inte låta sig förklaras utan bara vara som den är”. Konsten handlar alltså om det inte helt förstådda. När intellektet inte räcker till kan känslan komma till hjälp.

Det finns flera verk på utställningen som tilltalar mig, jag gillar det tålamodsprövande detaljarbetet i ett annat verk i jätteformat - se nedan, med detalj i bilden under.

Min kluvenhet gäller förstås de i montrar placerade obegripliga "skräphögarna" (ursäkta uttrycket, vet inte vad jag annars ska kalla denna typ av standardiserad samtidskonst). Antagligen skulle någon som verkligen behärskar språket kunna formulera nån slags tolkning även av sådana verk. Men jag tvivlar på att det skulle öka min uppskattning av dem, för Simone Weil har rätt, språket räcker inte till.

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | Lämna en kommentar

Yuval Noah Harari: ”21 tankar om det 21:a århundradet”


Yuval Noah Harari: ”21 tankar om det 21:a århundradet”
Noatur & Kultur 2018, 327 s.
ISBN: 9789127156760

Adlibris Bokus

Som bokens titel antyder handlar den om vad vi kan tänkas förvänta av framtiden under det närmaste seklet, alltså en slags brygga mellan författarens tidigare böcker ”Sapiens” och ”Homo Deus”. De 21 tankarna är fördelade på fem breda ämnesområden: Den teknologiska utmaningen; Den politiska utmaningen; Förtvivlan och hopp; Sanning; Motståndskraft.

Del 1 ”Den teknologiska utmaningen” börjar med att konstatera att den liberala berättelsen som ensam kvar bland konkurrerande berättelser under lång tid burit upp stora delar av världen men nu skakar i sina grundvalar. Frånvaron av en trovärdig berättelse om världen skapar vilsenhet och en känsla av förestående undergång. Trump och Brexit späder på oron.

Revolutionerna inom biotech och infotech drivs av tekniker, entreprenörer och forskare som knappast är medvetna om följderna av sina beslut t ex för ekosystemet eller arbetsmarknaden. Den liberala berättelsen handlade om vanligt folk men är inte relevant i en framtid med cyborgar och nätverkande algoritmer. En ny uppdaterad berättelse för världen behövs, någon sådan ges dock knappast i boken, däremot listar den fortsatta första delen ”Den teknologiska utmaningen” mängder av problem som teknologiska och biotekniska förändringar kan komma att skapa.

I Del 2 ”Den politiska utmaningen” hävdas att den teknologiska utmaningen måste lösas genom överstatligt samarbete som dock försvåras genom den uppdelning i fientliga läger som orsakas av nationalism, religion och kultur.

Del 3 ”Förtvivlan och hopp” hävdar att ödmjukhet och förmåga att kontrollera rädsla kan besegra utmaningar som terrorism och mänsklig dumhet. I avsnittet behandlas dessutom ämnen som etik och sekularism.

I del 4 ”Sanning” behandlas grupptänkandets problem och hur man ska kunna undvika att luras av propaganda och desinformation. I ett kapitel rubricerat Science Fiction konstaterar Harari att Framtiden inte är som den på bio. Science fiction förväxlar alltför ofta intelligens med medvetande. Men författaren förefaller ändå positiv till Science Fictions pedagogiska potential.

Del 5 ”Motståndskraft” är kanske i vissa avseenden den intressantaste i boken. Den tar upp meningen med livet. Livet är ingen berättelse skriver Harari. Den ”västerländska liberala demokratin” som nu är under attack är alltså inte en livsåskådning. Men det finns ändå andra berättelser.

Harari tar upp ”det eviga kretsloppet” som omfattar och förbinder alla varelser med varandra. Denna berättelse exemplifieras med det hinduiska eposet Bhagavadgita och dess västerländska omstöpning i Disneyeposet Lejonkungen.

Man kan också tro på ett ”linjärt kosmiskt drama” som exempelvis den muslimska berättelsen, nationalismen eller kommunismen. Man kan förstås också finna mening i tanken att lämna något efter sig i form av själavandring eller kanske finna tröst i romantik

Del 5 fortsätter med trosindustrin, identitetsportföljen m fl rubriker för att avsluta med den 21a och sista tanken ”Meditation”

Boken är späckad med intressanta detaljer och antaganden om en möjlig framtid, en del med källhänvisningar. Boken bygger delvis på tidigare publicerade texter av författaren, liksom svar på frågor han fått av allmänheten. Ingen kan förstås veta något säkert om framtiden, vilket Harari förstås är medveten om. Mycket i boken bygger på spekulation, men är ändå väl värt att reflektera över. Författarens egna åsikter framträder förstås också, mest radikalt om judendomen, som ju är hans egen arvedel. Den sågas rätt av.

Recensioner mm:
Anders Rydell i SvD 20181104: ”Svaret på mänsklighetens alla problem: meditation”
Lars Linder i DN 20181031: ”Mansplaining: En överdos av svepande Ted-föreläsningar”
Mats Kolmisoppi i GT: ”Halsbrytande dumt om framtiden
Yuval Noah Harari i SvD 20181222: ”Så manipuleras vår ”fria vilja” av ny teknologi”

Publicerat i böcker, historia - samhälle, samhällsdebatt | 1 kommentar