Börjes konstblogg

	Barbara Tuchman: The Guns of August. Presidio Press 2004, 640 s. ISBN13: 9780345476098
	Barbara Tuchman: Augusti 1914. Atlantis 1987, 510 s. Översättning: Claes Gripenberg 1963 ISBN: 91-7486-499-8

Jag fick den amerikanska pocketutgåvan av The Guns of August i min hand och läste den innan jag insåg att den naturligtvis finns utgiven på svenska, och det dessutom i ett flertal utgåvor. Boken fick vid publiceringen 1962 lysande recensioner och Barbara Tuchman tilldelades Pulitzerpriset. Den amerikanska pocketutgåvan har två intressanta förord och ett sakregister som saknas i den svenska utgåvan, vilken dock har något tydligare kartor.

Boken är väl värd alla lovord. Jag har aldrig läst någon briljantare skildring i detta ämne och knappt någon historiebok överhuvudtaget än Tuchmans bok om den första månaden av första världskriget. Hon kan sitt ämne utan och innan, språket är lysande, det komplicerade skeendet blir belyst med kristallklar pedagogik, personskildringarna är pregnanta och den psykologiska press under vilken krigsledare och soldater levde överförs till läsaren på ett sätt som gör boken till en bladvändare svår att lägga ifrån sig.

Det som lockade mig att läsa The Guns of August var egentligen den bok av Tuchman jag läst tidigare: Det stolta tornet som handlar om tiden närmast före 1914 – alltså La belle epoque. Hur kunde denna ekonomiskt, vetenskapligt och kulturellt framgångsrika period sluta i en av världshistoriens mest förödande katastrofer? The Guns of August är förstås främst krigshistoria och ger bara indirekta svar på frågan. Men visst blir man ändå lite klokare.

Skildringen inleds med begravningen av kung Edvard den VII av England år 1910, en glänsande parad där nio krönta huvuden av vilka flera skulle spela viktiga roller i det kommande kriget rider efter katafalken. Boken tar i stora drag upp krigsplanläggningen i Frankrike och Tyskland och den politiska situationen i Europa med ett expansionsinriktat Tyskland och de omfattande allianser som skulle dra in många länder i konflikten och leda till ett världsomfattande krig. Krigets inledning, den tid då händelseförloppet på den tyska sidan verkade utvecklas av egen inneboende kraft, trots att få i krigsledningen egentligen ville ha det skildras suggestivt. Krigsutbrottet den 1 augusti fram till dagarna strax innan slaget vid Marne i början av september 1914 som utgör huvuddelen av boken innehåller förmodligen det mesta man behöver veta om första världskriget – och det trots att den bara omfattar krigets första månad. Vid Marne stoppades den tyska framryckningen och striderna övergick till det ställningskrig som kom att vara i fyra år.

Schlieffenplanen från 1905 med tysk kraftsamling i väst via Belgien och omfattning av Paris och de franska styrkorna. Den franska plan 17 med kraftsamling i öst med syfte att återerövra landområden som förlorats till Tyskland efter kriget 1870-71. Den teori som låg till grund för krigsplanläggningen vid den här tiden baserades på Carl von Clausewitz ”Om kriget” från 1830-talet. Clausewitz förebild var Hannibals seger över romarna vid Cannae år 216 fvt, ett förintelseslag med dubbel omfattning. Bild: Wikimedia.

Fokus ligger på kriget i Europa mellan Tyskland på den ena sidan och Belgien, Frankrike, Storbritannen och Ryssland på den andra. Övriga deltagande länder i Europa berörs enbart översiktligt och områden utanför Europa knappast alls.

Kriget mot Ryssland och slaget vid Tannenberg under Hindenburgs och Ludendorffs ledning på den tyska sidan skildras med stor dramatik, liksom jakten på slagskeppet Goeben i medelhavet, det skepp som lyckades ta sig till Konstantinopel, vilket så småningom ledde till att Turkiet gick med i kriget på centralmakternas sida.

Augusti 1914 tillhörde fortfarande den gamla tiden. Den gasmask som pryder omslaget på den svenska utgåvan är helt malplacerad, en mer träffande bild av kriget vid den här tiden hade varit franska soldater med röda byxor, tyska soldater med pickelhuvor och ulaner beväpnade med lans. Efter ställningskrigets inledande efter Marne i september 1914 kom bilden av kriget dock att förändras för alltid.

Franska soldater 1914. Bild: Wikimedia

En bild av vad som skulle komma får man genom skildringen av de gigantiska tyska belägringskanoner som nedmonterade i delar släpades fram av 36 hästar. Den största pjäsen med 42 cm kaliber var så tung att ett särskilt betongfundament måste gjutas på plats varje gång kanonen skulle ställs upp. Med dessa kanoner bombarderades den Belgiska befästningen vid Liege sönder och samman så att vägen in i Frankrike öppnades. vilket blev en merit för general Erich Ludendorf och gav honom posten som stabschef åt Hindenburg vid fronten mot Ryssland.

Det var mycket nära att den tyska invasionen av Frankrike hade lyckats, så nära Paris var fronten att förstärkningar i brist på transportmedel skickades från huvudstadens garnison till fronten med 600 rekvirerade taxibilar som gick i skytteltrafik.

Barbara Tuchmans förmåga att gräva fram fakta och sammanställa komplicerade händelseförlopp är imponerande. Hon väjer inte för att skildra det groteska slöseriet med människoliv men det är framförallt de ledande generalernas tankar och agerade som ger en förståelse för skeendet. Hennes betyg på de olika krigsherrarnas styrka och svagheter framgår indirekt av texten, till exempel:

• Franske generalen Joseph Joffre som alltför länge envisades med att hålla fast vid plan 17 och attackera i öst medan tyska 1:a armen invaderade Frankrike i väst. Dock var det Joffres orubbliga lugn i ett kritiskt läge, då paniken låg nära både hos regering och generalitet, som förmådde samla sex arméer till en motattack vid Marne.
• Chefen för 5:e armén general Charles Lanrezac, franska arméns skarpaste hjärna som gjorde allt rätt men avsattes av Joffre.
• Chefen för den lilla Brittiska expeditionskåren, Fältmarkalken Sir John French, som med sin obeslutsamhet höll på att driva Fransmännen till vansinne.
• Chefen för den 1:a tyska armén, den invaderande spjutspetsen, general Alexander von Kluck, som verkade vara en osedvanligt råbarkad stridis, med ”ett armégevär i ena handen och den andra på sin revolver” som ett ögonvittne beskriver honom.
• Den krigsledare som undgår Tuchmans kritik och den enda som når något som liknar hjältestatus är Kung Albert av Belgien som var den Belgiska arméns överbefälhavare. I dispyt med sina generaler som ville dra tillbaka styrkorna i säkerhet valde Albert att i stället vid gränsen försvara sitt land mot den tyska invasionen.

Överhuvudtaget är det till stor del personskildringarna som gör boken så intressant. Det är spännande läsning.

Visserligen är det som alltid segraren som skriver historia, men det är svårt att komma ifrån att Tyskland och Kaiser Willhelm II personligen bär ansvaret för kriget och därmed även för de många övergreppen mot civila. Tyskland startade kriget genom att invadera Belgien, ett land vars självständighet man tillsammans med Frankrike och Storbritannien varit med om att garantera. Att civilbefolkningen i Belgien gjorde motstånd mot de invaderande trupperna sågs av de tyska befälhavarna närmast som något kriminellt och medförde massavrättningar av slumpvis utvalda civila, exempelvis 150 skjutna i Aerschot och 664 i Dinant. Belgiska kyrkogårdar är fulla av gravar från 1914 med påskriften Fusillé par les Allemands.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, historia, Första världskriget, Barbara Tuchman, 1914

Michel Houellebecq: Kartan och landskapet. Bonniers 2011, 308 s. Översättning: Cecilia Franklin ISBN13: 9789100126384

Michel Houellebecq anses visst vara en kontroversiell författare. Och man kan förstå att han retar många med sina romanfigurers iakttagelser av samhället, framförallt säkert i Frankrike förstås, men ämnena som berörs vid sidan om huvudberättelsen är till stor del generella. Det handlar om den framgångsrike men oengagerade konstnären Jed Martin och om den fiktive (?) författaren Michel Houellebecq som skriver en katalogtext till Jeds utställning. Jag fastnade förstås särskilt vid de avsnitt som handlar om konst och arkitektur. Jed minns sin före detta älskarinna och kurskamrat vid Konsthögskolan, hon som målade bara för att det var kul:

Jed hade kvar några av Genevièves teckningar, han tyckte fortfarande att de var bra. Det var kanske så konst borde se ut, tänkte han emellanåt, oskyldig och fylld av glädje, nästan djurisk, det hade förekommit åsikter åt det hållet, ”en sann konstnär är ett djur”, ”det är lika självklart för en konstnär att måla som för en fågel att flyga”, och annat i den stilen, kanske skulle konsten bli sådan när människan var färdig med döden och kanske hade den redan varit sådan i perioder, till exempel hos Fra Angelico som befann sig så nära paradiset och var så säker på att jorden bara var en förberedelse, en tillfällig dunkel väntan på den eviga vistelsen vid Herren Jesus sida.

Jeds far, själv framgångsrik arkitekt som dock aldrig lyckades förverkliga sina drömhus, har en del åsikter om den under 1900-talet tongivande arkitekten Le Corbusier ”som oförtröttligt byggde koncentrationslägerliknande byggnader inredda med identiska celler som i ett mönsterfängelse”.

…för honom [Le Courbusier] borde mänskligheten hålla sig till bostadsmoduler omgivna av natur, men naturen fick inte under några omständigheter påverkas. Det är skrämmande primitivt om man tänker efter, det innebär en tillbakagång jämfört med hur landsbygden brukar se ut; slätter, åkrar, skogar och byar i ett växelspel. Det är en brutal och totalitär vision och vi tyckte att Le Corbusier var totalitär med sin stora förkärlek för det fula, men hans syn var förhärskande under hela 1900-talet.

Man kan inte annat än hålla med. Även svenska förorter från 1960- och 1970-talen består ju huvudsakligen av fantasilösa höghuslimpor utslängda bland vindpinade tallar i stället för ordnad park- eller stadsmiljö. Allt dikterat av Le Corbusier.

Och om Mies van der Rohe heter det:

Vi gick till våldsamt angrepp mot van der Rohe – som förespråkade tomma strukturer som kunde varieras, det var förresten de som kom att utgöra modell för företagens open space…

Romanfiguren Hoellebecq har dessutom varma känslor för William Morris och det gedigna hantverket, så det är inte svårt att se en linje i boken när det gäller det estetiska.

I bokens epilog får vi följa med huvudpersonen från nutid in i framtiden och författarens förutsägelser (antar jag) om hur världen kommer att se ut om 30 år:

Kriserna hade varit förödande och så oförutsägbara att det var skrattretande – i alla fall för en skojfrisk Gud som måste ha roat sig hejdlöst under de finansiella konvulsioner som ledde till att hundratals miljoner människor – hela Indonesien, Rysslands och Brasiliens befolkning – kastades mellan ytterligheterna överflöd och svält, Frankrike som bara hade lantligt charmiga hotell, parfym och paté att sälja – det som kallades levnadskonst - hade inte haft några svårigheter att överleva omvälvningarna. Från ett år till ett annat hade kunderna bytt nationalitet, det var allt.

Konstnären Jed vill beskriva världen som den ser ut. I hans tappning blir den till foton av industriprodukter och kartor, målningar av människor med olika yrken och stora affärsuppgörelser och så slutligen videofilmer där allt förmultnar och äts upp av naturen. Och den beskrivningen är väl inte sämre än någon annan.

Kartan och landskapet blir aldrig tråkig. Den får fyra **** poäng på min litterära upplevelseskala.

Pyrrhonism skriver om boken här och här

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, Michel Houellebecq, Kartan och landskapet

Thomas Mann: Bergtagen. Bonniers 2011, 965 s. ISBN13: 9789100116798

Att läsa den här tegelstensromanen är som att upphäva tiden. På något sätt kommer man äntligen till slutet utan att fatta riktigt hur det har gått till. Det händer ju inte så mycket i boken, ändå kan man inte sluta läsa. Det där med tiden har ju författaren för övrigt själv kommenterat en hel del i boken. Bland annat med följande välkända iakttagelse:

Tillvänjning innebär att tidssinnet somnar in eller åtminstone mattas, och om ungdomsåren upplevs som långsammare, det senare livet däremot går allt fortare och ilar iväg, så måste även det bero på tillvänjning. Vi vet mycket väl att andra eller nya vanor är det enda vi kan ta till för att hålla kvar vårt liv, friska upp vårt tidssinne, göra så att vår tidsupplevelse blir yngre, starkare, långsammare och vår livskänsla överhuvudtaget därmed ny.

Det finns säkert många anledningar att läsa denna klassiker. Kanske vill man helt enkelt få en skildring av sanatoriemiljön på Berghof tiden 1907-1914 och de fina personporträtten tecknade av en nobelpristagare som kan skriva långa meningar utan att villa bort dig.

Det som lockade mig, förutom att vilja täppa till grava bildningsluckor, var bland annat att handlingen tilldrar sig strax före första världskriget – under den framgångsrika och sorglösa la belle epoque – och således borde säga något om den tidsanda som gjorde kriget möjligt. Det krig som förstörde allt och – för att citera Barbara Tuchman – ”ligger som en brandgata mellan den gamla tiden och vår egen”. Ett av bokens centrala teman, de långdragna diskussionerna mellan de lärda kontrahenterna Settembrini och Naphta klargör ju också en hel del på den punkten. Thomas Manns egen utveckling från bokens påbörjande 1912 då Mann är militant tysknationell fram till publiceringen 1924 då han i stället försvarar Weimarrepubliken och parlamentarismen mot bruna och röda attacker är förstås också talande.

I Ellen Mattsons efterord spaltas huvudpersonen Hans Castorps båda läromästare upp enligt kontrasterande begrepp som förnuft – öde, klassicism – medeltid, vetenskap – tro, frihet – lydnad, livsbejakelse – askes, dag – natt, framstegsoptimism – reaktion.

Liberalen Settembrinis livsbejakande upplysningstänkande verkar i varje fall på mig självklart mer tilltalande än jesuiten Naphtas egendomliga blandning av katolicism och kommunism där den kyrkliga vetenskapsläran sammanfattas med Augustinus ord: ”Jag tror för att få veta”. För Naphta är tron kunskapens organ och intellektet sekundärt [s. 518]. Och visst kan man i Naphtas argument ana den romantiska, radikalkonservativa tidsanda som gjorde kriget möjligt och förebådade den auktoritära, antiintellektuella rörelse som kom senare.

På en punkt när det gäller valet mellan intellekt och känsla skulle jag dock personligen vilja förorda känslan. Det gäller konsten. Jag undrar just om det inte är skräcken för de här tidiga antiintellektuella strömningarna som fortfarande ligger bakom en del av nutidens fascination för ”intellektuell” konceptuell konst. Känslan kan förföra och hänföra och det anses vara farligt. Den debatten är nog inte över ännu. Klassiskt figurativt måleri, gammalt och nytt, som talar till känslan och som ju skulle kunna tolkas heroiserande anses fortfarande lite skumt i vissa kretsar. Att generation efter generation numera växer upp i dataspelens extrema våldsromantik har jag dock hittills inte hört någon invända mot.

Har den här diskussionen mellan upplysningstänkande och reaktion någon relevans idag? Kanske är det inte en konservativ reaktion som hotar ett rationellt tänkande och ett gott samhälle i vår del av världen idag, snarare överdriven relativism, språkspel, dekonstruktion, socialkonstruktivism och liknande. En värld där skillnaden mellan sant och falskt, rätt och fel, gott och ont till stor del bestäms av individen själv – en flummigare värld.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, Bergtagen, Thomas Mann