Varning för konst

Anders Q Björkman skriver som så ofta en utmärkt text i Kulturdelen i SvD. 2016-12-04: “Varning: låt er inte förledas av den här texten”- Det är en ironisk drapa över alla varningstexter som numera ofta bifogas utställda äldre konstverk som på något sätt kan misstänkas avvika från nutida värderingar. Jag har ofta undrat över samma fenomen. Varför ska en mogen konstpublik anses inkapabel att ta del av konst som möjligen kan uttala ett annat budskap än det dagsaktuella? Åsiktskorridoren är verkligen stenhård. Men jag tycker den är på gränsen till antidemokratisk.

Bilder: Behöver dessa konstverk varningstexter

Andra bloggar om , ,

Publicerat i konst, samhällsdebatt | Lämna en kommentar

Tommy Hilding: ”Escapeland” på Galleri Magnus Karlsson

Jag gillar verkligen Tommy Hildings sätt att med oklanderlig teknik måla realistiska nutida stadslandskap och samtidigt föra in något av äldre måleritradition. Men det blir inte bara en hyllning till äldre måleri, det är snarare en jämförelse mellan en slags ursprunglig naturupplevelse och nutidens främlingsskap inför naturen.

En inspirationskälla för Tommy Hildning är uppenbarligen äldre landskapsmåleri. På utställningen EscapelandGalleri Magnus Karlsson hänger utöver hans egna bilder en del av hans samling av fina små 1800-talslandskap.


Tommy Hilding, 2016: ”Skifte”

En järnvägsstation eller tunnel där spåren försvinner in i ett, som jag uppfattar det, klassiskt landskap. Ett skifte mellan gammalt och nytt, mellan natur och vår samtid.


Tommy Hilding, 2015: ”Turner View”

Sikten mot naturen skymd genom det smutsiga fönstret. Det ser ut som pinjer – klassiskt medelhavslandskap?


Tommy Hilding, 2016: ”The Escape”

Flykten till ett Marcus Larssonlandskap?


Tommy Hilding, 2016: ”Regale”

Här ligger det Marcus Larssonliknande landskapet inarbetat i bilden av ett nutida industriområde. Lite övertydligt kanske, men ändå: vilket är vackrast? Eller är det kanske en illustration av förändring över tid? Det är väl i varje fall vad det handlar om i nästa bild:


Tommy Hilding, 2016: ”Tid”


Tommy Hilding, 2015: ”Närvaro”

Närvaro utan människor, men ljuset och skuggorna finns där.

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | 2 kommentarer

Bengt Jangfeldt: ”En osalig ande. Berättelsen om Axel Munthe”

”Att i detalj beskriva en annan människas liv, är att ta sig friheter. Minnen är opålitliga, brev skrevs kanske med bestämda syften, dagböcker kan vara tänkta för framtida publicering. Historiska skeden har sällan ett linjärt förlopp och vilka detaljer är egentligen viktiga? Det finns alltid efterlevande, beundrare och intresseföreningar som blir upprörda över livsbeskrivningar. Men biografin är också uppskattad. — Den kan beskriva en epok genom ett mänskligt öde, genialt i rätt händer.”
Josefin Olevik: ”Män som tar sig friheter” i tidningen Vi 12/2016

En imponerande forskarinsats måste ligga bakom Bengt Jangfeldts bok om Axel Munthe. Boken är fylld av intressanta detaljer men ändå väl sammanhållen och skriven med en djup psykologisk insikt om Munthes komplexa personlighet. Boken handlar också om de många människor Munthe möter under ett långt och innehållsrikt liv, alltifrån de fattiga invånarna på Capri, de nödställda i koleraepidemins Neapel eller i det jordbävningsdrabbade Messina till den yppersta internationella noblessen och det svenska kungahuset .


Bengt Jangfeldt: ”En osalig ande. Berättelsen om Axel Munthe”
W&W 2003, 672 s.

Boken är inte ny, men den är inte mindre läsvärd för det. Det rikliga tidigare okända källmaterial och de nya fakta som presenteras gör att myter som eventuellt fortfarande cirkulerar om Munthe kanske borde revideras en aning. Boken är läsvärd också för att den till stor del handlar om ”La Belle Epoque”, den händelserika tiden runt förra sekelskiftet, före första världskriget då så stora framsteg gjordes på en rad områden och då tiderna förändrades – för att sluta i en av världshistoriens största katastrofer.


Axel Munthe avbildad av Feodora Gleichen [Wiki]

Axel Munthe 1930-tal [Wiki]

Apotekasonen Munthe (1857-1949) utbildade sig till läkare i Uppsala och i Paris och öppnade praktik där med gynekologi och nervsjukdomar som specialitet. Han är som läkare möjligen mest känd för att tillsammans med sina kolleger uppfinna sjukdomen colitis, vilken på den tiden uppenbarligen betydde något helt annat än idag. Munthes patienter bestod till en del av välbeställda kvinnor som sökte lindring för obestämda nervösa besvär.

Munthe var en god skribent och skickade som en slags tillfällig utlandskorrespondent rapporter till Stockholms Dagblad, Atonbladet och andra tidningar i Sverige och England. Från det koleradrabbade Neapel 1884 skrev han ett antal rapporter som senare även publicerades i en bok Från Napoli (1885), den översattes även till engelska From a Mourning City, vilken gav honom en viss internationell uppmärksamhet. Han skrev mängder av tidskriftsartiklar och ett tiotal böcker. Red Cross, Iron Cross (1916), på svenska Röda Korset & Järnkorset (2007), handlar om Munthes tid som läkare i Röda korset under första världskriget, på den Brittiska sidan. Den mest spriddda boken är förstås Boken om San Michele som först utgavs på engelska 1929.

Mont Blanc

1886 gav sig Munthe tillsammans med två guider ut på en expedition för att bestiga Mont Blanc. Vädret var klart olämpligt och de tre var mycket nära att förolyckas i en lavin där de blev hängande på en klippavsats. Munthe kom undan med en förfrusen stortå som måste amputeras. I ett brev till sin vän Georg Sibbern förklarade han senare att han anträtt färden ”först efter att moget öfverlagt hvad jag hade att vinna och hvad jag hade att förlora”.

Munthe upplevde sig under perioden som djupt olycklig bland annat på grund av sitt disharmoniska äktenskap med Ultima Hornberg. Jangfeldt spekulerar i om bestigningen var ett självmordsförsök. I varje fall fanns ett starkt asocialt drag i hans personlighet. Två år tidigare i Neapel hade han hoppats att ”få stryka med i koleran”. Hans alpäventyr spreds i en artikel i aningen patetisk ton med rubriken Le Roi des Montaignes som gav upphov till både beundran och en del kritik för att han utsatt sig själv och sina guider för livsfara.

Efter sin skilsmässa från Ultima Hornberg 1888 reste Munthe till Capri, men etablerade sig snart som läkare i Rom för att kunna försörja sig och utvidga sina domäner på Anacapri.

Victoria

Munthes första möte med Victoria av Baden skedde 1891 på Capri där kronprinsessan tillbringade några veckor efter att ha vistats en tid i Egypten för att vårda sin bronkit. Munthe blev inbjuden till frukost och gavs företräde hos prinsessan, i själva verket var det en medicinsk konsultation. Munthe blev senare kronprinsessans livläkare.


Drottning Viktoria [Wiki]

Kronprinsessan Viktoria och kronprins Gustaf, 1880-tal [Wiki]

Det har spekulerats en del om deras relation. Munthe och kronprinsessan skrev flitigt till varandra men de flesta breven är förstörda. I Jangfeldts bok hänvisas dock till några tidigare opublicerade brev som finns bevarade, fyra brev från Munthe och 12 från Viktoria mellan 1893 och 1922, några i fragment. Man var noga med sin integritet och skrev därför på engelska som få behärskade på den tiden. Av brevens innehåll att döma finns knappast något tvivel om att de hade en intim och kärleksfull relation. Viktoria levde två parallella liv. Hon gjorde efter några års äktenskap allt för att undvika sin make, i själva verket träffade hon mellan 1893 och till sin död 1930 sin livläkare betydligt oftare än sin make kronprinsen, sedermera kung Gustaf V. Och Gustaf själv tycks ha funnit triangelförhållandet praktiskt.

Av kunglig börd?

Hur kunde det komma sig att Munthe så snabbt avancerade till livläkare, inte bara för kronprinsessan/drottning Victoria, utan också senare till kungens livläkare. Munthe levde ju dessutom de sista åren av sitt liv som gäst på kungliga slottet i Stockholm. Ett envist men obevisat rykte gör gällande att Munthe själv skulle vara av kunglig börd på så sätt att antingen hans mor eller hans mormor skulle haft en tillfällig förbindelse med någon av kronprinsarna, sedermera Oscar II respektive Oscar I. Jangfeldt utreder så gott det går sannolikheten för detta och vilka indicier som eventuellt kan finnas. Den kungliga börden, om den nu existerade, skulle i så fall förklara en del.

Munthes person

Axel Munthe som barn ansågs överkänslig. Han upplevde sig själv som konstig och udda och fadern som över måttan sträng. Hans skolbetyg var medelmåttiga. Under studenttiden i Uppsala uppskattades han som tillfällighetstalare och han ansågs sprida ”en sällsynt behaglig umgängeston”. Hans generositet mot mindre bemedlade kamrater var också omvittnad.

Anders Zorn menade att Munthe hade ”en slags hypnotisk charm” och flera tidsvittnen har instämt i den bedömningen. Inte så konstigt kanske med tanke på att Munthe enligt sin egen utsago utbildats i hypnos som terapimetod under sin tid i Paris och under den berömde professor Jean Martin Charcot.

Hans förebilder var Tolstoj och Den helige Fransiscus. Favoritkompositör var Schubert. Trots goda inkomster var han ofta utan pengar och måste låna eller be om förskott från sina förläggare. Penningbristen kan ha berott på hans generositet mot de som hade det sämre ställt. Politiskt var han liberal och engelskorienterad. Man kan undra om det kan ha varit problematiskt i den konservativa, tyskorienterade Viktorias ögon.

Munthe verkar enligt vad han skriver i Boken om San Michele vid någon tidpunkt ha gjort ett val i livet. Likt en Faust tror han sig byta ut sin framtid en kunde-ha-blivit, kanske en möjlig karriär som forskare mot det fria livet på Anacapri.

Liksom Viktoria var Munthe en engagerad djurvän, med ett för sin tid mycket modernt synsätt. Han sade sig tycka bäst om de människor han kan känna medlidande med, liksom att man som läkare måste ha förmågan att känna medlidande. Kanske bidrog den inställningen till hans nära förhållande till Viktoria, hon med sitt olyckliga äktenskap med en make som föredrog män och för sin lungsjukdom som sannolikt uppkommit under uppväxten i ett dragigt och kallt slott i Baden och felbehandling av läkare.

Munthes humanism, generositet, medkänsla och djurvänlighet är förstås sympatiska drag. Hans dubbelhet när det gäller ära och berömmelse, kärlek, vänskap och ensamhet – han vill både ha den och undvika den – är påfallande i hans komplexa personlighet.

Boken innehåller mängder av detaljer ur Munthe liv och möten med människor ur alla delar av samhället, inte minst kvinnor, ofta ur de högre samhällsklasserna. Han gifte sig med sin andra hustru Hilda Pennington-Mellor (1882-1967) i London 1907, de fick två söner Peter och Malcolm. Paret separerade 1919 men skilde sig inte. Berättelsen binds samman av Jangfeldts noggranna kronologiska redovisning. Den blir därmed också en intressant tidsskildring av det sena 1800-talet och följande decennier. En styrka med boken är också att så mycket möda lagts på att ta fram bilder från tiden.

En osalig ande. Berättelsen om Axel Munthe” är en spännande och intressant läsupplevelse. Inte minst Munthes komplicerade och motsägelsefulla personlighet har författaren lyckats komma nära. Boken får fem [*****] poäng.

Adlibris Bokus CDON

Mer om Munthe:
Axel Munthe: ”Boken om San Michele”
Axel Munthe och kronprinsessan Victoria Anders Wahlgrens dokumentär Förbjuden kärlek

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i 1800-1900-tal, böcker | Lämna en kommentar

Nina Burton: ”Gutenberggalaxens nova”


Nina Burton: ”Gutenberggalaxens nova.
En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, humanismen och 1500-talets medierevolution”
Bonniers 2016, 351 s.

Jag har inte läst något av Nina Burton tidigare. Men Gutenberggalaxens nova kommer som på beställning. Det är en fantastisk bok, överflödande av kunskap och beläsenhet.

Novan som lyser lite starkare än de andra stjärnorna är förstås Erasmus av Rotterdam (1466-1536) – en humanismens och toleransens förkämpe. Samtalet både mellan människor och böcker var hans metod. Men Boken innehåller mycket mer. Den handlar om 1400- och 1500-talets Europa, om boktryckarkonstens revolutionerande framfart, om boktryckare, författare och deras böcker, om konstnärer, furstar och prelater, om religionsstriden, reformationen, renässansen och om oräkneliga andra vinklingar och detaljer om Erasmus och hans samtidas liv.

Hela boken är en hyllning till det europeiska humanistiska arvet. Det kan inte ha varit lätt av försöka leva som fri skribent i 1500-talets Europa, men Erasmus lyckades. Spännande och tankeväckande läsning.

Gutenberggalaxens nova är inget debattinlägg. Ändå upplever jag den som en välkommen murbräcka rakt in i den antiintellektuella nutidstrenden med populism, aggressiv polarisering och tramskultur. Boken är fint illustrerad med bilder från tiden.


Erasmus av Rotterdam, målning av Hans Holbein d y, 1523 [Wiki]

Adlibris, Bokus, CDON

Andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , ,

Publicerat i böcker, historia - samhälle | 2 kommentarer

Musikaliska: Erik Satie 150 år



Erik Satie (1866-1925)

Musikaliska vid Nybrokajen erbjuder alltid spännande och överraskande upplevelser. Vid lördagens konsert med Blåsarsymfonikerna under ledning av Cathrine Winnes firade man Erik Satie 150 år. Och Satie själv var också inbjuden. Det började med en film där han klev av en gammaldags spårvagn vid Nybroplan, närmade sig Musikaliska, gick uppför trapporna och så slogs dörren upp till stora salongen och in träder en livs levande Eric Satie. Han beträder scenen, hänger av hatt, rock och paraply, sätter sig vid flygeln och börjar spela. Blåsarsymfonikerna hänger på, det fungerar oväntat bra. Egentligen är det förstås Johan Ullén som maskerat sig som Satie inklusive pincené och bockskägg. Effektfull entré!

Hela konserten var ägnad åt Saties musik. En del örhängen kände jag igen, som Gymnopedie nr 1, men mycket var helt nytt för mig. Musiken är genialt enkel. Den är meditativt melodisk och liknar inte alls modernismens disharmoniska skrammel.

Saties anknytning till DADA-rörelsen framgick tydligt, bl a via recitation av absurdistiska texter. Sen kom något som liknade en iscensättning av en DADA-performance. Orkestern förstärktes med Musikaliskas administrativa personal, en blåste i visselpipa, en annan rusade in på scenen och sköt vilt omkring sig med pistol. En absurt surrealistiskt Youtubefilm med Satie visades i foajén.

En del av musiken illustrerades med bilder, som Sports et divertissements från 1914, en koral med 20 vignetter illustrerad av Charles Martin.

Charles Martin, La Pêche (Fishing), 1923 edition [Wiki]

Strålande insatser av Musikaliska och blåsarsymfonikerna. Publiken var entusiastisk.



Andra bloggar om , , ,

Publicerat i allmänt, musik | 2 kommentarer

Axel Munthe: ”Boken om San Michele”

”Boken om San Michele är en klassiker vi kan vara stolta över. Den borde vara världsberömd även i Sverige”
Göran Hägg i ”1001 böcker du måste läsa innan du dör”


Axel Munthe: ”Boken om San Michele”

Jag läste Boken om San Michele för många år sen men efter att ha sett Anders Wahlgrens film ”Förbjuden kärlek” om Axel Munthe och Drottning Victoria fick jag anledning att läsa om den. Det är verkligen en märklig bok och nog är det en klassiker som är ytterst läsvärd även idag. Boken innehåller en sån blandning av texter, en del självbiografiska med seriösa betraktelser över livet, annat liknar mer skrönor eller fabler. Man ska nog inte ta alla detaljer på för mycket allvar, för Munthe hade uppenbarligen humor och tyckte om att driva lite med sina läsare. Men det är kanske just detta att han ändå lyckas få ihop en sammanhängande berättelse av de olika texterna som gör boken så bra och gör den till något mycket mer än en vanlig levnadsbeskrivning.

Redan när Munthe som 18-åring för första gången steg av båten från Sorrento och tog sig upp till Anacapri och ruinen efter kapellet San Michele på Capri och spillror efter kejsarna Tiberius och Augustus villor som fanns begravda i jorden förstod han att detta var en plats han skulle återkomma till. Likt en Faust tror han sig byta ut sin framtid en kunde-ha-blivit mot ett liv på Anacapri. Det blev en dröm, men efter första kapitlet återkommer San Michele knappast alls förrän mot slutet av boken då Munthe bosätter sig på olika platser i Anacapri och successivt utvidgar sina domäner där. Bygget av det hus som blev San Michele som det ser ut idag skedde ”med egna händer” och förstås med hjälp av den fattiga lokalbefolkningen som fick gratis läkarvård som tack. Ritningar fanns inte. Munthe gjorde enkla skisser med kol på en husvägg. Det var allt.

Boken om San Michele är den internationellt mest spridda boken skriven av en svensk. Den publicerades först på engelska år 1929 då Munthe var 71 år. Arbetet på boken hade säkert pågått åtskillig tid innan dess. Eftersom Munthe blev blind på ett öga och synskadad på det andra kom stora delar av boken att dikteras av honom och han fick även hjälp med korrekturläsning eftersom han hade svårt att se att läsa.

Några av bokens höjdpunkter är för min del läkarpraktiken i Paris och senare i Rom, den påhittade sjukdomen colitis, vistelsen i Lappland, den dråpliga berättelsen om ”Der Leichenbegleiter” som bygger på en verklig händelse publicerad som tidningsnotis och inte alls som i boken involverar Munthe själv. Starka avsnitt är också de som handlar om Munthes insatser vid Koleraepidemien i Neapel, jordbävningen i Messina och hans tjänstgöring vid Brittiska röda korset under första världskriget. Möten med en rad mer eller mindre bemärkta personer passerar i boken men han nämner inte ett ord om sina två havererade äktenskap eller sina två söner. Munthes humanism, generositet, medkänsla och djurvänlighet är förstås sympatiska drag. Hans dubbelhet när det gäller ära och berömmelse, kärlek, vänskap och ensamhet – han vill både ha den och undvika den – är påfallande drag i hans komplexa personlighet.


Miljöbilder från San Michele

Adlibris Bokus CDON

Mer om Axel Munthe
Bengt Jangfeldt: ”En osalig ande. Berättelsen om Axel Munthe
Anders Wahlgrens dokumentär Förbjuden kärlek: ”Axel Munthe och kronprinsessan Victoria

Andra bloggar om , ,

Publicerat i 1800-1900-tal, böcker | Lämna en kommentar

Salongsmåleri?! på Waldemarsudde

”Salongsmåleri?! – Fascinerande bildberättelser från då och nu”. Så heter faktiskt utställningen på Waldemarsudde. Frågetecknet och utropstecknet är möjligen en markering av den vånda det kan ha vållat att äntligen våga plocka fram den här typen av målningar ur giftskåpet och visa upp dem i en sammanhållen utställning.


Julius Kronberg, Insomnad, 1883, Foto: Jean-Baptiste Béranger

Salongsmåleri är konst från senare delen av 1800-talet och runt förra sekelskiftet – la belle époche. Den var den påbjudna konsten, prisbelönt på årliga salonger, akademisk, strängt reglerad av koncensus och smaken hos den dåtida kultureliten. Den var hyllad av kritiker och populär bland publiken men blev efter modernismens genombrott föraktad och förpassad till arkiv och källare.

Det stora kriget och 1900-talet – katastrofernas århundrade – förändrade allt. Det sockersöta, överlastade, överdrivet sentimentala eller heroiska som salongskonsten representerade förlorade sin aktualitet i och med avförtrollningen och romantikens definitiva slut samtidigt som religion, nation och kungamakt började förlora sin sammanhållande kraft.


Julius Kronberg: ”Våren, sommaren, hösten”, 1882. Triptyk från Tjolöholms slott

Julius Kronberg var i Sverige det stora namnet inom den här typen av konst. Triptyken Våren, sommaren, hösten målades i Rom 1882 och visst kan man väl se på Våren att han påverkats av Rafaels Galateas triumf som finns i Villa Farnesina i Rom. Den är ett försök av Rafael att återskapa något av antikens förlorade måleri. Kronberg verkar vilja få sina bilder att utstråla glädje snarare än triumf. Stomatolleendet hos figurerna är aningen överdrivet och bilderna överlastade med keruber, änglar, blomsterrankor och rekvisita. Men visst är det fint måleri.

Kronberg är också den mest framträdande på utställningen, och med all rätt. Tyvärr saknas två av hans bästa bilder i original, men de ersätts av stora tryck.


Mårten Eskil Winge: ”Kraka”, 1862 [Wiki]

Mytologiska motiv var populära under den här tiden, bland annat för att det då fanns möjlighet att avbilda nakenhet, mest nakna kvinnor, men de skulle föreställa gudinnnor eller mytologiska figurer för att inte anses osedliga.


Hugo Birger: ”De landsflyktiga”, 1884

Identitetspolitiken, alltså benägenheten att dela in människor efter kön, ras, klass, sexuella preferenser, funktionsnedsättningar, bostadsort, födelseort, hudfärg eller andra egenskaper, i stället för att se människor som de komplexa individer de är har börjat bli synlig på utställningar. Jag blev illa berörd vid besöket i somras på Nationalmuseets utställning ”Konstnären” på Konstakademien. Som jag uppfattade det ska vi numera inte se Siri Derkert och hennes kolleger som konstnärer utan som kvinnliga konstnärer, Eugèn Jansson ska tydligen inte ses som Stockholmsskildraren eller blåmålaren, utan som bögmålare. Detta är förstås ren idioti.

Identitetspolitiken har tyvärr fått sin beskärda del även på den här utställningen. Kulturimperialism och exotisering av det främmande ska motarbetas enligt myndighetspåbud. På vilket sätt Hugo Birgers målning är nedvärderande av maroccanerna på bilden har jag svårt att förstå. Utställningens förklarande text är mer förvirrande än klargörande. Men uppenbarligen känner museifolket sig tvingade att följa de ideologiska direktiven från Kulturdepartementet, hur galna de än är.

En annan trend som på senare tid dyker upp på konsthistoriska utställningar då och då är att parallellt ställa ut nutida verk som på något sätt ska samspela med de äldre verken. På salongsmåleriutställningen är det foton av Miss Aniela ur serien Surreal Fashion som får tjäna det syftet. Fina bilder, men vilken funktion de ska fylla just här är väl lite oklart.

Resensioner:
Therese Bohman i Expressen: ”Skönhetens revansch på Waldemarsudde
Dan Backman i SvD: ”Salongskonsten väckt ur sin törnrosasömn

Andra bloggar om , , , , , ,

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | 1 kommentar

Eyvind Johnson: Krilontrilogin

Jag tycker mig se Krilontrilogin nämnas i media allt oftare, så pass ofta att jag kände att det var dags att faktiskt börja läsa de böcker som stått orörda på min hylla några år.

En startpunkt för min del var Jens Liljestrands essä ”Friheten att vara människa” som ingår i antologin ”Varken bildning eller piano” (Timbro 2015). Essän har undertiteln ”Om liberalism, modernism och borgerlig humanism i Eyvind Johnsons Krilontrilogi”. I debatten dyker trilogin upp då och då och förstås i bloggvärlden – till exempel Jenny i Kulturdelen har läst och läst om trilogin; och i fler bra bloggar här eller här.

Mina exemplar utgavs av Bonniers 1966 i Delfinserien.

Eyvind Johnson:
”Grupp Krilon”, 392 s.

Eyvind Johnson:
”Krilons resa”, 394 s.

Eyvind Johnson:
”Krilon själv”, 493 s.

Eyvind Johnsons klassiker Krilontrilogin publicerades åren 1941-43 under krig i vår omvärld, Finland anfölls av Sovjetunionen 1939, Tyskland invaderade Danmark och Norge 1941, tysk militär transporterades per järnväg genom det neutrala Sverige mellan Tyskland och det ockuperade Norge. De tre böckerna skrevs 1941-1943 i omedelbar anslutning till de världshändelser som då och då refereras i texten. Känslan av att vara inringad av hotfulla antidemokratiska makter måste ha varit stark i Sverige. Men huvudpersonen Krilon är inte neutral – han befinner sig i krig.

Böckerna är en stridsskrift till försvar för det demokratiska samtalet, parlamentarism och humanistiska värden. Jag läste den också som en Stockholmsskildring och som en tidsbild av 1940-talet med en stark närvarokänsla. Bara den noggranna beskrivningen av kläderna – golfbyxor och ullstrumpor, ulstrar, hattar och så dessa pjäxor, i bästa fall med mässingsskoning, en statussymbol på den tiden. Eller det vidlyftiga alkoholintaget, snaps och pilsner, sen kaffe med konjak och så groggar.

Den ingående beskrivningen av de sju herrarna som förenas i en samtalsgrupp är bara den en läsupplevelse: Möbelsnickaren Emil Hovberg, liberal och snusberoende med alkoholproblem; verkmästaren, änklingen Karl Gustav Minning socialdemokrat; byggmästaren Jonas Frid, socialdemokrat med äktenskapsproblem; judiske läkaren Per Segel; ingenjören, högermannen Gabriel Odenarp som vill ha ordning o reda; handelsresanden, liberalen Johan Henric Arpius som vill ha en fru men inte kan bestämma sig; den sammanhållande diskussionsledaren, fastighetsmäklaren Johannes Krilon, bara 163 cm lång men karismatisk och engagerad.

Alla är de skildrade med brister och förtjänster precis som människor i allmänhet. Men de håller fast vid sina regelbundna möten år efter år. Man diskuterar ämnen som ”Tragikens betydelse”. I övrigt nämns inte mycket om själva samtalen, men man får intrycket av att målet är att vidga kunskapshorisonten och förmågan till reflexion som ett skydd mot förförisk påverkan från antidemokratiska krafter i omvärlden. Som jag uppfattar det är upplägget med samtal besläktat med den bildningsdebatt som spirar i svenska media just nu. Dessutom kanske vi även idag börjat få känslan av yttre hot från antidemokratiska krafter vilket gjort Krilontrilogin aktuell igen?

Böckerna innehåller förstås mängder av andra intressanta detaljer, personer och vinklingar. Som besöket på Stockholmsutställningen 1930, året då Krilonsällskapet bildas; galleriutställningen på Strandvägen med oräkneliga dåtida kändisar på vernissage; den elaka karikatyren av riksdagsman Blarén, eller i slutet av berättelsen den obetalbara skildringen av en himlafärd.

Andra bloggar om , ,

Publicerat i böcker | 4 kommentarer

Axel Munthe och kronprinsessan Victoria

Anders Wahlgrens dokumentär ”Förbjuden kärlek” om Axel Munthe och kronprinsesssan Viktoria är en fantastisk film. Otroligt vad som går att åstadkomma med filmklipp och foton från tiden då filmkameran knappt ens hunnit komma i bruk. Jag trodde vi sett nästan alla gamla journalfilmer från omkring förra sekelskiftet, men uppenbarligen finns mängder med filmsnuttar som knappast visats. Att samla så mycket säkerligen svåråtkomligt material och sätta ihop det till en sammanhållen berättelse är ett storverk. Bilderna är uppiffade med lagom mycket ljudillustrationer på rätt ställen.


Läkaren Axel Munthe (1857–1949) och kronprinsessan Victoria av Baden (1862–1930).
Bild: Folkets bio

Av de två huvudpersonerna läkaren Axel Munthe och kronprinsessan/drottningen Viktoria hörs rösterna gestaltade av Peter Andersson och Marie Richardson och berättelsen förs framåt av dialogen. Jag hade förväntat mig en skådespelarrekonstruktion men detta dokumentära angreppssätt är förstås ett mycket bättre sätt att bibehålla känslan av autenticitet. Det fungerar mycket bra. Det poetiska anslaget och känslan av fin-de-siècle griper tag. Men filmen innehåller också en del skildringar av världshändelserna, som jordbävningen i Messina 1908 och första världskriget.

Jag undrar lite över hur mycket verklighetsbakgrund som finns bakom den enligt tidens mått skandalösa relationen mellan en ofrälse och en gift kunglighet. Är dialogen påhittad? Viktorias samling av brev blev ju till största delen förstörd efter hennes död 1930. Men uppenbarligen inte allt. I Bengt Jangfeldts bok ”En osalig ande. Berättelsen om Axel Munthe” finns bilder av originalbrev, där i varje fall några meningar ligger till grund för repliker i filmen. Mycket kan förstås vara gissningar, men säkert inte långt från verkligheten.

Dessutom ingår några korta filmsekvenser i nutid från San Michele. Kan det finnas någon vackrare plats på jorden? När jag just formulerat den meningen ser jag att Munthes vän författaren Henry James sagt precis detsamma. San Michele har ju dessutom inspirerat utformningen av Solliden på Öland som uppfördes på initiativ av kronprinsessan Viktoria med Torben Grut som arkitekt.






Axel Munthe: ”Boken om San Michele

Bengt Jangfeldt: ”En osalig ande. Berättelsen om Axel Munthe

Anders Wahlgren har bland mängder av andra dokumentärer även gjort “Staden i mitt hjärta” om rivningsraseriet och förstörelsen i Stockholm på 1960-talet.
Axel Munthe är en fascinerande person, en outsider med ett närmast osannolikt liv. Nog måste det ha gjorts någon film om honom tidigare? Om inte så är det bara att hoppas på att Anders Wahlgren tar sig an det jobbet.

Recensioner: SvD, Sydsvenskan, Metro, DN.

Andra bloggar om , , , , , ,

Publicerat i 1800-1900-tal, böcker, film och TV | Lämna en kommentar

Akvarellsalong 2016 på Edsvik Konsthall

I senaste laget innan utställningen stänger hinner jag se årets akvarellsalongEdsvik konsthall. Men det är verkligen värt att ta sig till Edsvik, för här ser verksamheten ut att utvidgas nästan vid varje besök; nya aktiviteter, nya utställningsutrymmen, fler utställningar. Vid mitt besök tror jag det pågick fem olika utställningar i de olika lokalerna. Och nog verkar det väl som om kvaliteten på den årliga akvarellsalongen också ökar en aning för varje år?

Några av mina peronliga favoriter på årets akvarellsalong:


Karin Keane: ”Träd III”

Lotta Kärvestedt: ”I min tädgård III”


Kjell Ekström: ”Strandfåglar II”


Ylva Molitor-Gärdsell: ”Mitt drömmars Haväng”

Benny Stigsson: ”Efter regnet”


Isa Hällström: ”Klippkomposition”


Else Poulsgard: ”Förmultning II”


Magdalena Andersson: ”Efter regnet”

Samtidigt med akvarellsalongen 2016 i konsthall öst pågår i konsthall väst den internationella utställningen ”World of Watercolor” med ett 20-tal inbjudna konstnärer från olika länder. Kanske är genomsnittsnivån här ännu lite högre än på akvarellsalongen. Men bara lite. Jämförelsen med den internationella eliten visar ändå att vi har massor av otroligt skickliga akvarellmålare här i landet.

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | Lämna en kommentar

Gunnar Larsson: ”Att mörda konstnärer”

Att mörda konstnärer handlar nog egentligen om ett lustmord på konceptualismen, den anemiska konstriktning som gäller idag. Redan i förordet får vi veta vad som står på spel: ”Glädjedödarna ser ut att vinna kampen. De har snart erövrat total hegemoni. Den här berättelsen vill skildra detta kusliga kristillstånd.

Boken är upplagd som en deckare där det faktiskt förekommer mord på några konstnärer. Deckarintrigen är nog så komplicerad och förs långsamt framåt mot det dramatiska slutet. Sista meningen i boken lyder: ” — jag behöver era ruttnande kroppar för att inför världens ögon gestalta den konceptuella konstens ondska. HA HA, HE HE, HA HA, HE HE”. Det är mördaren som talar.

På den närmast föregående sidan heter det: ”Jag tror på det enskilda, inte det generella — det finns bara en slags konst som kan vara genuint fascistisk. Det är den som vädjar till det generella. Idéer är generaliseringar. — konceptkonsten och heraldiken kommunicerar på samma rebusartade sätt. För mig ger det lika lite utbyte att besöka en konceptkonstutställning som att gå på riddarhuset och titta på vapensköldar.



Gunnar Larsson: ”Att mörda konstnärer” Bokförlaget Mormor 2016 291 s. ISBN: 9789185841868

Inbakad i texten förs långa resonemang om konst och diverse nedslag i konsthistorien där den förste mogne konstnären målat en vacker uroxe på Altamiragrottans väggar. Farao Echnaton liksom Minoerna på Kreta för också konsten framåt. Värre går det för en rad senare konstnärer som Per Kirkeby, Damien Hurst och den relationella konsten. Den som vill läsa på om samtidskonstens fikonspråk har en del att hämta. Det är roligt skrivet.

Boken innehåller intressanta konstteoretiska resonemang och en aningen elak men rättvis avklädning av den konceptualistiska samtidskonsten. Huvudpersonen Erik Johansson, ”gråsuggan” är liksom författaren Gunnar Larsson född i brukssamhället Hofors. Kanske samma knep som Lars Gustafsson använder genom att ge huvudpersonen i sina böcker samma födelseår som författaren själv. Huvuddelen av boken verkar misstänkt lik en självbiografi med skildringar från förberedande konstskola i Sundsvall, från Mejan och om kolleger och lärare. Undrar vilka verkliga personer som döljer sig bakom namnen i boken? Men Gunnar Larsson är ett av många konstnärsnamn som också dyker upp i boken så småningom. Den begåvade konstnären Janet, är hon påhittad eller? Och TV-personligheten Jim-Jim, vem är det?

Författaren väver in en hel del intrikata resonemang i boken, mot slutet står det avgörande slaget när den konceptualistiskt indoktrinerade konstkritikern Kim Yxlund får debattera med den traditionellt och konsthistoriskt inriktade ”gråsuggan” och båda sidor får komma till tals med sina bästa argument.

Bokens budskap är antagligen riktad främst till konstvärlden men har kanske fått den deckarlika utformningen för att ligga rätt i tiden och förhoppningsvis nå en något vidare läsekrets. Det är boken värd för Larsson vet uppenbarligen vad han talar om. Och den något fantasifulla deckarintrigen har sina poänger. Men boken är skriven både med djupaste allvar och med gott humör. Avsnitten från konstutbildningen och de många lärare och elever som jag antar döljer sig bakom påhittade namn är skildrade med humor.

Den japanska konstnären On Kawara blir i boken en slags symbol för konceptualismen. Han har ställt ut på Moderna Museet vid några tillfällen med sina datumskyltar som väl ska visa på tidens gång. Som om nu det skulle behövas!


On Kawara: Today series

Jag har aldrig begripit varför den menlösa konceptualismen som ju ofta klarar sig utan fysiska konstverk ska behöva breda ut sig i museer och gallerier när det väl skulle räcka med en sluten grupp på facebook för det fåtal som på allvar är intresserade av denna intetsägande och i mitt tycke ganska fåniga verksamhet. Då skulle visningsställena bli tillgängliga för den verkliga konsten och de genuint konstnärligt begåvade målarna och skulptörerna skulle återigen lockas till konstnärsyrket.

Att mörda konstnärer är en intressant debattbok som man skulle önska att alla konstintresserade skulle läsa. Särskilt kanske alla tondöva konceptualister.

En annan läsvärd bok av Gunnar Larsson är ”Nyskapande måleri: essä om måleriets uttrycksmedel”.

Recension i omkonst

Adlibris
Bokus
CDON

Andra bloggar om , , , , , ,

Publicerat i böcker, konst, konstteori, samtidskonst | 1 kommentar

Den nya politiska indelningen – höger och vänster gäller inte längre?

Visst har man kunnat ana en förändring i det politiska landskapet en längre tid, särskilt internationellt. Men så strömmar det inom nån vecka in en rad artiklar som handlar om samma sak: hur den politiska höger-vänsterskalan minskar i betydelse för att ersättas av något som ännu inte fått ett namn men som handlar om det öppna kontra det slutna samhället där opinionen skär rätt igenom den tidigare grupperingen vänster kontra höger och som enligt flera skribenter nu tydligen håller på att ersätta den.

Per Altenberg (1) beskriver det så här:

På den ena sidan i denna centrala politiska konflikt står de som hävdar att människor är individer och att deras essens påverkas av samhället de lever i. Med den synen är integration och personlig utveckling inte bara möjlig utan pågår ständigt runt omkring oss. ”Fråga inte varifrån du kommer, utan vart du är på väg” är deras typiska budskap. På den andra sidan står de som delar in världen i kollektiv och som menar att människors etniska, kulturella och religiösa bakgrund präglar dem på ett sätt som inte går att undfly. Detta är ingen ny politisk konfliktdimension. Karl Popper beskriver den som den röda tråden i mer än två årtusenden av filosofisk dragkamp mellan »det öppna samhället och dess fiender«. Med en sådan tidsaxel är vänster-höger-konflikten, med rötter i den franska och industriella revolutionen, purung.

Bloggen Civilisation (2) delar Altenbergs analys men har invändningar mot hans slutsats:

Altenbergs idé om att ”prioritera” striden tror jag är dömd att misslyckas som strategi eftersom den inte innehåller någon konkret politisk substans. Mitt alternativ är att granska de problem som samhällskontraktet har idag. På vilket sätt sviks människors förhoppningar? Vilka reformer bör vi arbeta fram? Har det ställts ut alltför vidlyftiga garantier? Det enda hållbara sättet att återställa förtroendet för samhällskontraktet är att se till att det hålls.

The Economist (3) tar i en ledare upp samma tema med den nya politiska indelningen:

Donald Trump, the Republican nominee, summed up one side of this divide with his usual pithiness. “Americanism, not globalism, will be our credo,” he declared. His anti-trade tirades were echoed by the Bernie Sanders wing of the Democratic Party.

Economist konstaterar att utvecklingen i USA och Europa är likartad. I EU tar allt fler högerextrema partier plats i regeringarna och Brexit är en del i samma isolationistiska, bakåtsträvande trend. En värld av murbyggande kommer att bli både fattigare och farligare.

Thomas L. Friedman i The New York Times (4) menar att det kommande valet i USA egentligen inte gäller ett val mellan Republikaner och Demokrater utan det handlar om “Wall People” and “Web People” alltså ungefär murbyggare mot nätverkare.

Wall People’s desire to stop change may be unrealistic, but, in fairness, it’s not just about race and class. It is also about a yearning for community — about “home” in the deepest sense — a feeling that the things that anchor us in the world and provide meaning are being swept away, and so they are looking for someone to stop that erosion. —-
— Web People instinctively understand that Democrats and Republicans both built their platforms largely in response to the Industrial Revolution, the New Deal and the Cold War, but that today, a 21st-century party needs to build its platform in response to the accelerations in technology, globalization and climate change, which are the forces transforming the workplace, geopolitics and the very planet.

Nu är jag väl inte så säker på att den gamla indelningen höger-vänster kommer att försvinna så lätt. Men visst är det märkligt exempelvis att Donald Trump och Bernie Sanders i USA står på samma sida i frågor som isolationism och handelsstopp. Så den nya indelningen mellan de som förespråkar det slutna respektive det öppna samhället kommer säkert att spela en roll framöver. Men hur länge? Samhällsutvecklingen drivs ju som Friedman konstaterar, i slutändan av vetenskaplig och teknisk utveckling och faktorer som globalisering, klimatförändringar mm som politiken har att rätta in sig efter. Jag har svårt att tro att öppenhet och framsteg kommer att förlora på sikt.
——————————————————-

1) Per Altenberg skriver i Liberal Debatt: ”Dags att inse faktum: Striden står inte mellan höger och vänster

2) Bloggen Civilisation som ledde mig till Altenbergs artikel kommenterar Altenbergs synpunkter: ”Per Altenberg: Det öppna samhället och liberalernas blinda fläck

3) Via Civilisation hittar jag också en artikel i The Economist: ”The new political divide. Farewell, left versus right. The contest that matters now is open against closed

4) Via Clemens Poellingers artikel i SvD ”Plötsligt såg jag inget ont i talet om svenska värderingar” hittar jag till The New York Times där Thomas L. Friedman sriver: ”Web People vs. Wall People

Andra bloggar om , , ,

Publicerat i historia - samhälle, samhällsdebatt | Lämna en kommentar