Houellebecq och transhumanismen

Det är inte lätt att placera Michel Houellebecq i något fack, inte heller på höger-vänsterskalan. Med en biologistisk människosyn är han samtidigt en konsekvent moralist där konkurrensutsättningen av kärleken är måltavla för hans vrede. Det som ursprungligen var nazismens ideal – skönhet, ungdom och makt skapar i dag en kult där bara ungdom och sexuell attraktion har värde, de äldre kastas på sophögen och familjen blir på sikt ett omöjligt projekt. De hierarkiska sorteringssystem som råder inom djurvärlden dit han också räknar människornas samhällen är honom alla lika motbjudande, han godtar bara godhet som bedömningsgrund.

Och visst framgår budskapet i hans romaner men Houellebecqs provocerande stil tycker jag på en gång både skymmer och skärper till. Begreppen reds dock ut på ett bra sätt av Roland Paulsen i en artikel i SvD 2006-10-17. Houellebecqs eget liv avspeglas också en hel del i hans böcker.

Houellebecq verkar heller inte se någon lösning, de odödliga avkönade nymänniskorna i Refug är ju inte heller så nöjda med tillvaron. Ändå verkar det som om det är åt det hållet, människoförbättring, som världen är på väg med accelererande hastighet. Till min förvåning ser jag nämligen allt fler tecken på hur transhumanismen redan är i fullt sving. Den strävan vi idag ser efter kroppsförbättring i form av tatuering, piercing, plastikkirurgi, bröst- och läppförstoring kanske också ska ses som en blygsam början på ett ökat intresse för den transhumanistiska rörelsen?

I våras sändes den utmärkta TV-serien Äkta människor i SVT. Den ställde inte minst intressanta etiska frågor om hubotar och cyborger. En understreckare i SvD från 13 februari i år utvecklade frågan om var gränsen går för vår mänsklighet.

I SVTs Kobra nummer 4/2012 om transhumanism och bioart som sändes 4 april i år får vi se professor Kevin Warwick som en livs levande cyborg. I samma program intervjuas konstnärinnan Lucy Glendinning. ”Kan vi motstå möjligheten att förbättra vår framtid och den mänskliga rasen, och lösa alla våra problem?” frågar Glendinning och den frågan ser ut att bli allt mer aktuell. Men i ljuset av den dåliga klang eugenik fått efter 1945 är den knappast okontroversiell. Glendinning ställde för övrigt nyligen ut sina ”fjäderbarn” på Galleri Andersson Sandström.


Lucy Gledinning: Feather girl. ”Will we be able to resist it? Of coursed not, I say. The endless opportunity to better our future, to improve the human race, and solve the endless problems of more.”

En annan konstnär som presenterades i Kobraprogrammet var Eduardo Kac som arbetar med bioart. Han har bland annat blandat sitt eget DNA med en Petunia och kallar den nya livsformen Edunia. Den har röda markerade ådror på de rosafärgade kronbladen. Den självlysande kanin han säger sig ha utvecklat har dock hittills bara visats på bild.

Jovisst är det långt kvar från dessa än så länge blygsamma resultat till Houellebecqs nymänniskor eller Stanislaw Lems moderiktigt genmanipulerade kroppar där man exempelvis kan skapa sig ett extrahuvud specialdestinerat att användas till telefonsamtal, säkert ett hett önskemål idag bland de som lever sina liv i de sociala mediernas värld. Men ändå, färdriktningen verkar ju klart utpekad.

Den sociala ingenjörskonsten har ju mestadels lett till förskräckande resultat. Ska det lyckas bättre med den biologiska?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,
, , , , , ,

Posted in allmänt, konst | Leave a comment

Michel Houellebecq: Refug

Jag läser Houellebecqs böcker i lite blandad ordning, men det verkar som om Refug åtminstone idémässigt är en direkt uppföljning av Elementarpartiklarna, fast personerna är nya.

Michel Houellebecq: ”Refug”
Albert Bonniers Förlag 2006. 351 s
ISBN: 9789100110437

Den teknik att övervinna döden via kloning inklusive kopiering av individens minne som skisseras i slutet av Elementarpartiklarna följs här upp med en dubbel handling. Den framgångsrike komikern Daniel som byggt hela sin karriär på västerlandets absurda dragning till cynism och ondska lever i nutid och blir stamfader till klonade och genetiskt förbättrade (?) kopior av hans DNA. Tvåtusen år fram i tiden blickar Daniel 24 och senare Daniel 25 tillbaka på Daniel 1 och hans samtid med viss förundran. De senare Danielklonerna är befriade från drifter, passioner och ämnesomsättning, de lever på solenergi, vatten och ett litet intag av mineraler. De har inga sociala behov utöver sporadiska kontakter med andra nymänniskor via något elektroniskt media.

Hunden Fox, en corgi som Daniel 1 hittat övergiven vid en vägkorsning har fått följa med i kloningsproceduren genom seklen och är det enda sällskap nymänniskan Daniel uppskattar. Fox är också egentligen den enda varelse som förtjänar att leva tänker Daniel 25 när han från sin skyddade station blickar ner på de förvildade exemplar av oklonade originalmänniskor som fortfarande lyckats överleva klimatkriser och atomkrig. Egentligen är dessa vildars grymma och barbariska beteende oförändrat hos mänskligheten sedan tiden för Daniel 1.

Nymänniskorna verkar leva sina liv generation efter generation utan mål eller mening, möjligen med undantag för tanken på sina efterkommande kloner de Framtida, vilka antydningsvis ska uppnå någon slags högre stadium av andlighet.

Större delen av boken handlar om Daniels liv i nutid och så småningom hans möte med NewAge-sekten Elohimiterna som bildar bas för den organisation där kloningstekniken utvecklas. Liksom i Elementarpartiklarna handlar det till stor del om den bekymmersamma sexualiteten och kärleken. Det är bitvis intressant och gripande men samtidigt tycker jag att boken tappar lite i dramaturgi och går en aning på tomgång genom fixeringen vid det sexuella och vid de aningen långdragna passagerna med Elohimiterna.

Mellan alla skildringar av Daniels åldersnojor och misslyckanden finns en hel del intressanta tankar. Enligt Daniels vän Vincent brukar konstnärer sorteras i antingen revolutionärer eller dekoratörer. Jag tycker mig uppfatta en liknande uppdelning i dagens svenska konstdebatt. Som komiker menar Daniel att han tillhör en tredje gren: kollaboratörerna – de som förvandlar våldet till skratt. Personligen skulle jag förstås vilja ha fler konstnärskategorier; var hamnar exempelvis undersökarna, de som främst är ute efter att förstå utan att nödvändigtvis varken vilja spränga världen i bitar eller försköna den? Eller kanske som Daniel reflekterar:

Jag tänkte att det här kanske egentligen var konstens uppgift; att visa oss drömda världar, omöjliga världar och att det var något jag aldrig kommit i närheten av, något jag aldrig känt mig kapabel till , jag förstod också att ironin, komiken och humorn måste dö, eftersom den nya världen var en lycklig värld där de inte hade någon funktion att fylla.

Daniel ser verkligen inte många ljuspunkter i livet. Generationsfrågan avfärdar han så här:

Unga kroppar, det enda åtråvärda världen lyckats åstadkomma, var enbart reserverade för unga och det var de gamlas öde att arbeta och lida. Det var den egentliga innebörden i solidariteten mellan generationerna, den bestod i förintelsen av den äldre generationen till förmån för den yngre, en grym utdragen förintelse där det inte gavs någon tröst, lättnad eller materiell och känslomässig kompensation.

Till detta fogar han sin värdering av akten att skaffa barn – att hysa dödsfiender i sitt eget hem.

Det är för mig inte helt klart vad författaren egentligen vill förmedla. Är huvudpersonen Daniel språkrör för författaren eller är hela intrigen en slags protestpamflett? Samma tvetydighet således som gjorde Elementarpartiklarna så intressant. Trots den nattsvarta synen på världen väcker boken så många frågor och tankar att den ändå blir en stor läsupplevelse. Refug får fyra [****] poäng.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Posted in böcker | 2 Comments

Michel Houellebecq: ”Elementarpartiklarna”

Michel Houellebecq: ”Elementarpartiklarna”
Bonnier pocket 2000. 351 s
ISBN: 9789100574611

Man förstår varför Michel Houllebecqs Elementarpartiklarna från 1998 blev populär och räknas som författarens genombrott, den innehåller nämligen otroligt mycket snusk! Faktiskt obehagligt mycket. Mer än halva boken handlar om den ena av huvudpersonerna, Brunos extrema sexuella aptit, hans frustration och misslyckanden och i viss mån lyckliga perioder tillsammans med likasinnade kvinnor och vid besök på obskyra etablissemang där gruppsex utövas.

Medan Brunos mål i livet består av så mycket sex som möjligt är hans halvbror Michel raka motsatsen – en kysk man som så småningom ändå får ihop ett tämligen svalt förhållande med sin ungdomsvän Annabelle. Sin tid ägnar han åt molekylärbiologisk forskning som så småningom leder till ett sätt att klona människor och även överföra deras minnen till nya versioner av organismen. Fortsättningen på just den delen av berättelsen tror jag finns i Refug från 2005

Sexualiteten är uppenbarligen ett centralt tema för Houellebecq. Är den ett problem eller en välsignelse? Den frågeställningen belyses i huvuddelen av boken via de två halvbrödernas olika livsstil. Båda verkar störda av sin uppväxt med frånvarande egoistiska föräldrar och här är udden riktad mot hippierörelsen och 68-generationen. Men själva kärnan i boken kommer nog först i epilogen som tilldrar sig i framtiden där resultatet av Michel Djerzinskis arbete summeras.

Mänskligheten skulle försvinna, men innan dess “ge upphov till en ny, könlös och odödlig art som lagt individualitet, separation och personlighetsutveckling bakom sig”. Samtliga individer skulle vara bärare av samma genetiska kod. Projektet skulle förstås framkalla en våg av fientlighet bland anhängarna av uppenbarelsereligionerna – judendom, kristendom och islam. Bara buddhismen skulle visa en viss förståelse. Men projektets (framtida) främsta förespråkare Hubczejak lyckades skickligt vinna New Age-rörelsen för sina teser. Rörelsen som var ett svar på ett verkligt lidande till följd av psykologisk, ontologisk och samhällelig upplösning kunde Hubczejak inkorporera i sin egen “Rörelse för humanpotentialen” som skulle skapa en ny försonad, könlös mänsklighet där känslan för det kollektiva, permanenta och heliga skulle återupprättas.

Det globala löjets skimmer som efter årtionden av orimlig överskattning vilade över Foucault, Lacan, Derrida och Deleuze skulle tills vidare inte öppna för någon ny filosofisk tanke, utan tvärtom skapa misstro kring samtliga intellektuella som sade sig representera “humanvetenskaperna”; därmed blev det ofrånkomligt att vetenskapsmännen kunde tillvälla sig makten inom alla tänkandets områden.

Houllebecq skriver oerhört cyniskt, eller möjligen svartsynt uppriktigt om man så vill. Hans texter innehåller tvära kast mellan vardagligheter, cyniska iakttagelser om världen och samhället och vetenskapliga resonemang på hög nivå, och så en hel del sex, så mycket så man storknar. Kärleken är mestadels frånvarande. Jag vet inte om de här idéerna i Elementarpartiklarna bara ska tas som en satirisk framtidsvison eller om det kanske också ligger en kärna av allvar bakom, en önskedröm om paradiset? Och det är lite av den tvetydigheten som gör boken intressant.

Elementarpartiklarna får fyra [****] poäng

Boken har visst filmats också. Jag har inte sett filmen men här är en recension i SvD som jag tycker ger en del bakgrund till Houellebecqs tankevärld.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Posted in böcker | 2 Comments

Konstkampen

På min favorit-TV-kanal Kunskapskanalen visas just nu den brittiska serien Konstkampen som är riktigt spännande. Programmen går ut på att en domarpanel bedömer inlämnade konstverk som, om de får godkänt, kommer att visas på en årlig stor utställning på Royal College of Art i London. Där finns också chansen både till uppmärksamhet och försäljning. Konstnärerna är både amatörer och konststudenter såväl som konstnärer i början av karriären.

Det låter förstås som vilken samlingsutställning som helst men det intressanta är att programmet visar hela urvalsprocessen där verken presenteras av konstnären inför domarpanelen som ger sina omdömen och sedan röstar. Två av de tre domarna måste rösta ja för att verket ska få komma med på utställningen och konstnären få en skjuts i karriären. Och domarna är verkligen kritiska och motiverar sina omdömen kort men kärnfullt – inte lika brutalt som i en idoltävling men uppriktigt och ofta med positiv kritik även när verken inte antas.

En klar pluspoäng är att det rör sig om visuell konst; måleri, foto och skulptur där bedömningskriterierna är verkens originalitet, teknisk skicklighet och känslointryck. De inlämnade verken har hög kvalitet och det är intressant att följa domarnas resonemang och motiveringar till sina beslut.

Domarpanelen
verkar välkvalificerad och har lite olika specialiteter. Intressantast är konstkritikern och historikern David Lee som är känd för sin kritiska hållning till Turnerpriset, Storbritanniens viktigaste konstutmärkelse, som ofta brukar orsaka debatt. David Lee publicerar också den satiriska konsttidskriften The Jackdaw i samma kritiska anda.

Ett litet smakprov på programmet utan svensk text:

Kanske får vi så småningom se en TV-sänd uttagning till vårsalongen på Liljevalchs?

Programmen går en tid framöver att se på Svtplay

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Posted in konst, samtidskonst | 4 Comments

Vibeke Olsson: Krigarens sköld

Jag upphör aldrig att förundras över det antika romarriket. Hur mycket i vår egen värld som bygger på tvåtusenåriga traditioner och erfarenheter, hur mycket som visserligen förändrats – mestadels till det bättre, men desto mer hur stor del som ännu i mycket är ungefär detsamma. Romarrikets statsapparat och offentlighet, transport- och postsystem, krigsmakt, utbildningsväsende och underhållningsindustri, vatten- och avloppssystem, hyreskaserner och fastighetsmarknad, konst, litteratur och arkitektur – allt det som har lämnat tydliga spår i dagens västerländska samhällen. Därför är det också så fascinerande att läsa skidringar av livet i antiken, om det som är sig likt idag och det som skiljer sig.

Vibeke Olsson: Krigarens sköld
Bonnier pocket 2011. 477 s
ISBN: 9789174292169

Vibeke Olsson har skrivit en hel mängd böcker om det romerska samhället, ofta med slavarnas hårda livsvillkor i fokus, men också om soldaterna, legionärerna och de tidiga kristna, kristianerna. Det är långt ifrån Simon Scarrows krigaräventyr eller Steven Saylors antika detektivhistorier baserade på Ciceros rättsfall. Olssons böcker är allmänmänskliga på ett sätt som gör att man trots den antika miljön känner igen sig.

Krigarens sköld som är en fristående del i en släktkrönika i sex delar tilldrar sig i Mogontiacum, det nutida Mainz i Tyskland – platsen för flera av Olssons böcker med tema från antiken och från andra världskriget. Tiden är sent 200-tal efter Kristus under kejsar Diocletianus regeringstid (284-305). Slavpojken Callixtus tar som frigiven femtonåring värvning i tjugoandra legionen. Vi får följa hans liv och karriär i strider mot germanska stammar och i kasernlivet, hans befordran till centurion och de personliga katastrofer som senare drabbar honom. Det är männens värld, men också kvinnornas, sedda ur Calixtus och hans kamraters perspektiv. I mycket är boken också en kärlekshistoria och en betraktelse över livets hårda villkor. – Är livet gott eller ont? Det är både och. Egentligen är boken ett långt brev från Callixtus till sin son. Han skriver den i fångenskap efter sin slutliga förnedring. Orden blir krigarens sköld där han förmedlar sin samlade livserfarenhet till sin lille son på ett så uppriktigt och självutlämnande sätt som nog få skulle klara i verkligheten.

En del intressanta historiska händelser får också skymta i berättelsen, som den allt svårare kampen med att hejda trycket från germanstammarnas invasion, de ökade militärutgifterna, den stigande inflationen, försöket med prisstopp och Diocletianus nya konfiskatoriska skattesystem. Det mesta sannolikt med kontraproduktivt resultat. Kanske något för vissa makthavare i dagens finans- och skuldkris att lära av?

Boken är trots eländesbeskrivningarna en fängslande berättelse från miljön i ett romerskt legionsläger men framför allt naturligtvis en stark skildring av människans livsvillkor skriven med imponerande insikt.

Krigarens sköld kan inte få mindre än fem [*****] poäng på min femgradiga skala.

Fler böcker av Vibeke Olsson
Mer om tjugoandra legionen, LEGIO XXII Primigenia på Livius.org och På Wikipedia

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Posted in antiken, böcker | Leave a comment

Ernst Billgren på Galleri Lars Bohman

Visst finns det även samtida konstnärer som kan måla! Ernst Billgren tycker jag är en av de bästa vi har i Sverige. Det visste jag förstås redan. Ändå blir det rena chocken att träda in på hans utställning ”Abstrakt” på Lars Bohman Gallery. Det är en färgexplosion utan like, utförd med säker hand. Förkärleken för djur finns kvar, nu är det mest rådjur och svanar. Det är något drömlikt över bilderna där ungefär vad som helst kan hända, en slags surrealism. De utskrapade breda färgblandade stråken får mig att tänka på Gerhard Richter.


Ernst Billgren: Europa

Flera av målningarna är av jätteformat och snyggt ramade. Det bidrar förstås en del till tyngden i intrycket. Men också den respektlösa användningen av färger, etergrönt som borde vara totalt omöjligt smälter in perfekt och bidrar till det lite dova och drömlika. Jag funderar en del över de många kottformade frukterna, med ytmönster som amerikanska handgranater. Kanske bidrar de till att ladda färgexplosionen.


Ernst Billgren: Fallande stad

Jag har tidigare sett konstföremål av Billgren i form av möbler, men då täckta med mosaik. Nu har möblerna förvandlats till eleganta objekt i ädelträ med sofistikerad form och med tillägg av någon konstnärlig del, som utväxter på eller inkrom i den funktionella ytan. Speciellt tilltalad är jag förstås av de klassicerande formerna på många av objekten, som tavelramarnas meanderslingor. Bilder finns på galleriets hemsida. Det finns inga priser utsatta på konstverken och lika bra är det, för sådant skulle bara ändra fokus på utställningen. Uppenbarligen är Billgren en konstnär som numera har resurser att göra precis vad han vill. Jag tycker han använder sin förmåga helt rätt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Posted in konst, samtidskonst, utställningar | 1 Comment

Håkan Nesser: Himmel över London

Håkan Nesser: Himmel över London
Månpocket 2012. 527 s
ISBN: 9789175030494

Håkan Nesser blir bara bättre ju mer han avlägsnar sig från deckarbranschen. I hans senaste roman, Himmel över London, är mordhistorierna knappt skönjbara, och en kommissarie figurerar bara på någon sida som en perifer bifigur. I stället handlar det om spioneri på låg nivå under det kalla kriget, en kärlekshistoria och hur romanfigurer blir så verkliga att de tar över handlingen, eller om det är författaren som är en romanfigur, eller….

Liksom Nessers förra bok, De ensamma, pendlar handlingen mellan 1960/1970-tal och nutid, men platsen är huvudsakligen London med avstickare till New York, Prag och det nesserska fiktiva landet med drag av Frisland, plus den likaledes fiktiva orten K i Sverige. Vi som haft förmånen att få besöka London på 1960- och 1970-talet då London som Nesser skriver var ”världens huvudstad” känner igen oss. En av bokens huvudpersoner, den stenrike Leo är döende men ska fira sin 70-årsdag i kretsen av de sina som med förväntan ser fram mot att innehållet i Leos testamente ska avslöjas. Men det är bara en av flera huvudtrådar i berättelsen.

Nesser har en beundransvärd fabuleringsförmåga och språket är lysande. Jämför bara med vilken svensk deckarförfattare som helst:

”Ty där fanns också något inre. Inre och växande; när omvärlden, den påträngande och tvisterika, den krävande och pockande och enerverande; närgångna arbetskamrater, nordlig vind, vresiga eller oblyga grannar i tvättstugan, taxiresenärer, gamla skolkamrater, sura kassörskor, hårdnade gula ostkanter och folk i gemen, ja när denna ständigt brusande omgivning blev till en klåda och en feber och ett outhärdligt öde land, när galenskapen lurade runt hörnet, när hans sinnesförnimmelser inte smakade annat än ludd och nattstånden svett och kanske levrat blod, när allt sådant hävde sig som krabba, obönhörliga vågor mot den nakna individen på stranden, då fanns där bara en flyktväg och en reträtt: det inre landskapet. Detta vidsträckta skymningsland utan bortre gräns, där varje människa, bara hon vill och anstränger sig, kan finna asyl och frihet att vandra i den takt och den riktning hon själv väljer.”

Med ett imponerande intrigbygge mejslar Nesser fram sina karaktärer och de olika trådar i handlingen som till slut löper samman. Det är fängslande läsning. Slutligen handlar boken som jag uppfattar det om tillfälligheternas spel, de som vi inte kunnat påverka och om de val som skulle ha givit oss ett annat liv om vi bara haft förmågan att se klart.

Himmel över London får betyget en stark fyra [****]

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Posted in böcker | Leave a comment

Det moderna livet – franskt 1800-tal på Nationalmuseum

Från februari nästa år ska Nationalmuseum hållas stängt för ombyggnad under tre år. Redan nu övar man sig inför nyöppningen med att prova nya sätt att hänga utställningar och nya typer av belysning. Jag tycker det ser ganska lovande ut. I varje fall på den utställning med fransk 1800-talskonst som nyligen öppnat. Här har man med fördel kunnat hänga tavlorna tätare, blanda med skulptur och inkludera även möbler, glas och keramik. Det ger en bra tidsbild.


Nationalmuseum: Det moderna livet – franskt 1800-tal

Nationalmuseum: Det moderna livet – franskt 1800-tal. Nya media blir troligen ett vanligt inslag på framtida utställningar

Nationalmuseum: Det moderna livet – franskt 1800-tal. Tätare hängning fungerar också.

Maurice Denise: Havsstrand

Camille Pissarro: Landskap från Pontoise
Det är lätt att bli nostalgisk. På 1800-talet kunde man verkligen måla!

I anslutning till utställningen ska Nationalmuseum också ha en bokcirkel med Émile Zolas parisskildring ”Krogen”. Den lär bland annat handla om krogmiljö och alkoholism med åtföljande misär. Några filmer från 1890-talet som bidrar till tidsandan visas också på utställningen, bland annat en kort sekvens med arbeterskor som lämnar fabriken i Lyon. Kanske finns det en del misär där också, men det framgår knappast av filmen, i varje fall inte av det överdådiga hattmodet, nästan alla arbeterskor har jättelika eleganta hattar med rena blomsterträdgården på huvudet. Dresskoden var uppenbarligen stenhård vid den tiden i Frankrike, men då var det arbetarklassen som tog efter borgarklassens elegans. Nu är det tvärtom. Eller kanske även det har blivit föråldrat? I Stockholm verkar de flesta klä sig för vildmarksliv och sommartid ser vuxna män ut som 13-åringar. Bara den strikta kontorsuniformen sticker ut, oföränderlig sedan 1800-talet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Posted in konst, konsthistoria, utställningar | Leave a comment

Jarl Ingvarsson på Liljevalchs

Konsthallschefen Mårten Castenfors berättar i invigningstalet lite om bakgrunden till utställningen på Liljevalchs: Jarl Ingvarsson. Målarnas målare. – Han ville fylla huset med kraft och energi, få det att koka av färgrikt måleri. Och vad kunde i så fall vara ett bättre val än Jarl Ingvarsson som är besatt av färg. Samtidigt är utställningen ett inlägg i konstdebatten, ett motdrag till den anemiska konceptualismen med dess obegripliga installationer och händelsefattiga videofilmer.

Måleriet lever, och som konstintresserad kan man inte annat än applådera. De senaste vårsalongerna och de utställningar jag sett på Liljevalchs har varit mycket bra. Liksom Ricardo Donoso på Edsviks konsthall vågar Castenfors därmed ställa sig på konstpublikens sida i stället för att låta sig styras av den internationella konsttrendens intellektuella snömos. Jag tycker det är ett sundhetstecken.


Målning i Strindbergssviten

Målning i Strindbergssviten

För två år sedan fick Jarl Ingvarsson sig tillsänd 23 dukar och några burkar färg med uppmaningen ”tänk Strindberg”. Och resultatet blev den strindbergssvit som fyller en av utställningssalarna. Man får titta noga för att upptäcka anknytningen till Strindberg, men den finns där. Strindbergs höga hatt skymtar fram här och var liksom signaturen AUG och en målning är uppenbarligen tillägnad ”Infärno”.


Vi kanske inte ska nöja oss med universum

En av anledningarna till att jag ville se utställningen är att försöka lära något av Ingvarssons sätt att måla, att försöka bli friare, mindre petimeteraktig. Och visst är det fritt, häftigt, respektlöst och intuitivt hantverk. Färgerna är intensiva och ”pastost” är bara förnamnet, men det finns en rytm och en harmoni i färgkombinationerna som tilltalar mig. Kanske inget som skulle passa att hänga över soffan i alltför välstylade hem men nog så inspirerande.


Konstnären själv framför en målning i Strindbergssviten

Clemens Poellinger i SvD

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Posted in konst, samtidskonst, utställningar | Leave a comment

Ale Möller Band i Märsta

Visst har jag varit lite sur på sista tiden? Orsaken är uppenbarligen abstinens. Det är nämligen länge sen jag hörde en konsert med Ale Möller Band. I måndags 2/4 uppträdde i varje fall bandet på kulturskolan i Märsta. Och jag måste säga att dom håller stilen med råge. Det är omöjligt att inte bli glad av den här musiken. Men bandet ska nog i första hand upplevas live för att alla nyanser och det fina samspelet ska gå fram. Det är ett gäng extremt professionella musiker. På gårdagens konsert häpnade man inför Esbjörn Hazelius fiolsolon. Makalöst! Lika imponerande var Mats Öberg på keyboard. Och förresten de andra också, en så skicklig sammansmältning av musik från olika delar av världen, fast mycket nykomponerat också, som helt sömlöst fogas ihop i set. En sån upplevelse. Jag blir så glad att jag knappast ens kommer att orka skriva något nedsättande om samtidskonsten på flera dagar!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Posted in musik | Leave a comment

Sturtevant på Moderna Museet

Sturtevants utställning på Moderna Museet är nog i skarp konkurrens en av de mer bisarra uppvisningarna av samtidskonst jag sett. Denna idag 82-åriga dam har ägnat ett helt liv åt att slå in öppna dörrar genom att kopiera andra konstnärers verk. Det pressmeddelande som citeras av de flesta media som besvärat sig med att överhuvudtaget beröra utställningen har rubriken ”Sturtevant vill få oss att tänka”. Det lyckas inget vidare. Själv vill jag helst bara blunda och drömma mig bort, långt bort. Men nu har jag föresatt mig att försöka fatta något av samtidskonsten så då är det bara att öppna alla sinnen.


Sturtevant: Sex dolls

De kopior Sturtevant tillverkat av Warhols, Duchamps och andra konstnärers verk får inte kallas kopior, de ska kallas repetitioner. Tanken är att påvisa att original egentligen inte finns, allt är kopior, omkombinationer, omskapande, återanvändning. Upphovsrätt är ett skämt eftersom det blivit så lätt att sno saker. Milda makter! tänker jag, har människan aldrig hört talas om Gutenberg eller Henry Ford? Och denna diskussion som pågått i snart hundra år sedan Duchamps genombrott eller i varje fall de senaste 50 åren – är vi inte färdiga med den nu? Tydligen inte. I programbladet läser jag att det i anslutning till utställningen anordnas en salong med tema kreativitet, kopior, varor och upphovsrätt. Och det med deltagande av juridisk expertis. Juridiken har väl därmed vad jag förstår även den blivit en del av konsten.

Själva definitionen av kreativitet trodde jag var förmågan att göra nya kombinationer av det befintliga. Knappast att hitta nåt slags transcendent uroriginal. Som om Picasso när han lät sig inspireras av afrikansk folkkonst skulle varit ute efter konstens ursprung! Det han sökte var väl snarare bara ett råare uttryck.


Sturtevant: Duchamp Fresh Widow. Varför titeln på Duchamps verk ”Fresh widow” har översatts till ”Fräck änka” finns säkert en särskild diskurs om, fördold någonstans djupt i konstvärldens mörkaste katakomber.

Apropå Duchamps så fick jag via Axessbloggen tips om en intressant artikel i The Independent där man bland annat får veta att det inte var Marcel Duchhamps som kom på idén om att vad som helst, till och med en pissoar, kan vara konst – han stal idéen från en kvinna:

Where did this idea that anything could be a work of art come from? It’s generally believed to have come from Marcel Duchamp. In 1917, a urinal was sent to an art exhibition in New York, supposedly by Duchamp. But recent research has shown that the urinal was actually submitted by Baroness Elsa von Freytag-Loringhoven. Her gesture was an early feminist attack on a male society. She didn’t claim the urinal was a work of art. She was taking the piss.

Duchamp stole her idea much later when he began to promote himself as the founding father of modern art. The whole idea of the found object – the basis of conceptual art – was a con from the start.

Precis vad jag alltid har trott, konceptkonst är bondfångeri, skämtsamma konstnärer som vill se hur långt man kan lura den gravallvarliga konstvärlden. Uppenbarligen hur långt som helst. Kul en eller två gånger men egentligen av noll och intet värde i längden.

Om inte annat visar väl Sturtevants karriär att om man bara håller på tillräckligt länge, helst ett helt liv, med ungefär vad som helst så kan även en ointressant icke-fråga i den bisarra samtidskonstens värld bli till ett konstverk i sig. Att kopiera verk av Warhol och Duchamps som redan är kopior blir i mina ögon till ett slags samtidskonstens homeopati – tron på att medicinen blir kraftfullare ju mer man späder ut den. Ja man tar sig för pannan.

Jag vet att det i praktiken är Andy Warhols konstdefinition som gäller idag, nämligen att konst är: ”whatever you can get away with.” Hur konsten borde se ut vet jag förstås inte men jag skulle gärna se att den handlade om något mer angeläget. Till exempel livet, kärleken, döden, universums mysterier, gudarnas oförsonliga ondska eller något liknande. Och att kuratorer och muséiintendenter skulle sortera lite bättre bland utställningsidéerna och någon gång också tänka lite på oss som är konstintresserade.

Se även:
- Kulturdelen: ”Sturtevant på Moderna Muséet”
- Arbetarbladet: ”Sturtevant – konstvärldens största gåta!”
- Kulturbloggen: ”Sturtevant – Bild över bild”
- Feinkultur: ”Sturtevant på Moderna Museet”
- Const: ”Sturtevants repetitioner på Moderna”
- Peter Cornell iExpressen: Sturtevant: Moderna Museet
- Lars O Ericsson i SvD 2012-04-12 ”Konsten att kopiera ärligt” Om skillnaden mellan Sturtevants och konstförfalskaren Beltrachis kopior. I samtidskonstens anda är det enbart processen som behandlas i artikeln, vem som tillhör konstvärlden och vem som inte gör det osv. Om själva konstverken som kopieras, de tämligen mediokra och ointressanta verken av Warhol och andra sägs inte ett ord. Konsten har nu på allvar närmat sig juridiken. Kan den bli tommare på innehåll?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Posted in konst, samtidskonst, utställningar | 2 Comments

Akvarellsalong 2012 Väsby Konsthall

Årets akvarellsalong på Väsby konsthall är bra. Genomsnittsnivån är nästan lika hög som förra årets salong om jag minns rätt. Mycket fint måleri finns att se. En del av fotona blev tyvärr inte så bra, svårt att ta bilder på glasade akvareller.


Annelie Sjödin Hallgren

De i mitt tycke mest fascinerande bilderna är utan tvekan Annelie Sjödin Hallgrens triptyk med växtornament, särskilt mittenbilden ”Golden garden”. Både teknik och uttryck imponerar. det ser ut som ett slags dekalkomani, kanske med användning av naturliga växtdelar? Och så lager på lager, inklusive små påklistrade ytor med guld. Allt bildar ett intrikat mönster, men fortfarande med organiskt uttryck.


Annelie Sjödin Hallgren:
”Golden garden”

Ylva Molitor-Gärdsell:
”Kärleksförklaring till skärgården”

Ylva Molitor-Gärdsell använder en liknande teknik, men här påminner det mer om Arne Isacssons sentida abstrakta landskap.


Malin Nordlander:
”Bortom bergen”

Bengt Kroneby:
”Gustav”

Anette Backman:
”I fädrens spår”

Anders Andersson:
”Företräde”

Lena Johansson Fahlén:
”Gråväder II”

På utställningen finns naturligtvis också några av akvarellistens favoritmotiv – gråa ovädershimlar. Men i Lena Johansson Fahléns version inte med den vanliga fjällryggen vid horisonten utan skog och träd. En bra illustration av hur akvarellen måste planeras i lager på lager och hur man får det svåra att se enkelt ut. Snyggt!


Gisela Beckius:
”The Shallows”

Från Vårsalongen på Lijevalchs känner jag igen Gisela Beckius optiska villor. Intressant teknik att måla vatten.

Jag har inte ställt ut något själv på många år, men nu hänger faktiskt en av mina akvareller på salongen. Jag är förstås både stolt och glad över juryns nådiga beslut, för den genomsnittliga kvalitén på akvarellsalongen är som sagt hög, så jag hänger i fint sällskap. Min bild är nummer 1 i en serie som jag tidigare postat här på bloggen. Den som är nyfiken får själv leta upp bilden. En liten ledtråd kom faktiskt i dagens SvD i en artikel om ordvitsar: ”Varför heter det Kalahariöknen? Borde det inte heta Varmahariöknen?” (Humor på min nivå. :) )

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Posted in konst, samtidskonst, utställningar | Leave a comment