Madeleine Hatz – ”Sånger från underjorden” på Konstakademien, 21/10 – 19/11 2017


Madeleine hatz: Broken land loop, 2002

Sånger från underjorden på Konstakademien

Jag gillar Medeleine Hatz måleri. De distinkta färgerna och mönstren som liknar natur, kanske en slags erosion eller jorden från hög höjd. Många av målningarna har ett inslag av grus, stenar, malda bildäck eller liknande material som ger struktur och en aning relief. Harmoni och kraft på en gång. Fina saker.

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | Lämna en kommentar

Bo Larsson – ”På ofri grund” – Konstakademien 14/10-19/11 2017

Bo Larsson fortsätter på utställningen ”På ofri grund” på Konstakademien med temat att måla interiör och exteriör på en och samma bild. Det är märkligt hur väl det går att göra bra bilder av en sån sammanblandning. Det är som när synintryck och minnen blandas i hjärnan. Jag tycker mig uppfatta en ökad klarhet i målningarna jämfört med tidigare utställningar och ett ännu mer magiskt ljus. Med på utställningen finns också många bilder av mer realistiska stadsmotiv, som vanligt med fokus på Södermalm i Stockholm. Så fint, det lyser verkligen om det här måleriet.


Bo Larsson: Ofri Grund

Bo Larsson: Ateljén, San Michele

Bo Larsson: Yrsnö

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | Lämna en kommentar

Bengt Jangfeldt: Vi och dom – om Ryssland som idé

”Vad vill han oss, egentligen? Efter Rysslands försök att påverka vem som skulle bli USA:s president börjar amerikaner långsamt också vakna upp till insikten om ett nytt kallt krig, som pågått ett tag. Där USA inte är på den vinnande sidan.” Det skriver Jenny Nordberg i SvD 20171029. Amerikanska diplomater tvingas konstatera att ”Putin är vår tids mest förkrossande briljanta utrikespolitiska spelare.”

Trots att jag inte är mycket för konspirationsteorier får jag en känsla av att Putin ligger bakom allt ont i världen just nu. Kanske är det en del av hybridkriget, ryska försök att manipulera opinionen i västländer som får mig att tro det? Putin vill ju bygga upp en fiendebild och då kanske det mentala bråddjupet mellan öst och väst är en del av spelet? Fast han har förstås hjälp av ett gäng fula statsöverhuvuden som exempelvis Xi Jinping i Kina, Erdogan i Turkiet och Assad i Syrien, som alla verkar vilja göra världen sämre..

Men nog var det Putin som ordnade att Trump vann presidentvalet i USA eller åtminstone att Hillary Clinton förlorade? – och att den förödande Brexitomröstningen gick fel? Nu rustar han för krig på riktigt – hybridkriget är ju som sagt igång sedan länge, att splittra och förvirra motståndarna i väst.

Samtidigt förbereds folkopinionen i Ryssland genom avskärmning av information från utlandet, censur och begränsad yttrandefrihet, militarisering av främst barn och ungdom och grov propaganda för den ryska rasens moraliska överlägsenhet. Ja vi känner igen det från förr och man tror knappt det kan vara sant men det är det nog tyvärr. Bengt Jangfelt har följt med i källorna när han försöker sammanfatta det svårbegripliga läget i Ryssland i ”Vi och dom”.


Vi och dom : Bengt Jangfeldt om Ryssland som idé
Wahlström Widstrand 2017, 207 s. ISBN: 9789146229636

Rysslands historia är en lång växelverkan mellan två motsatta krafter, de som vill dra landet åt väst, mot upplysningsidéer och modernitet och på den andra sidan de krafter som strävar mot traditionella värden, auktoritet, isolering från Europa och väst, och en oförändrad ortodox bysantinsk kyrka. Inte sällan finns spår av båda sidor hos en och samma härskare, som Peter den store (1672-1725) som dels hävdade tsarens absoluta auktoritet men samtidigt ville modernisera landet, tvingade folk att klä sig västerländskt och klippa av skägget. Eller som Katarina den stora (1729-1796) som började sin bana på tronen som starkt influerad av upplysningen men mot slutet av sitt liv under påverkan av franska revolutionen blev alltmer konservativ. Historiegenomgången i en stor del av boken skapar förståelse för hur grundläggande växlingen mellan de två krafterna är för Rysslands utveckling.

Efter Sovjetunionens sammanbrott inträdde en kort period av närmande till Europa och västerländska värden. Under inflytande av Jegor Gajdar försökte man 1991-1993 införa en liberal marknadsekonomi. Det slutade illa, bland annat på grund av att Ryssland saknar en tongivande medelklass. Under Vladimir Putin gjordes trevande försök i olika riktningar, som ledde till slutsatsen att nationalismen var den enda väg som föreföll kunna leda till stabilitet. Den ärkekonservativa ideologen Alexandr Dugin blev en av frontfigurerna i den eurasiska rörelsen.

Vid ett diskussionsforum 2013 lägger Putin fram idén om en eurasiatisk union, i praktiken närmast ett återupplivande av Sovjetunionen. Samtidigt angrips västvärldens moraliska förfall och vikten av ett patriotiskt sinnelag hos den ryska befolkningen. Lite senare i ett TV-program förkunnar han ”den enastående starka genetiska kod som förenar folken inom den ryska världen”. Framträdandet präglades av ”gen- och blodsmystik”, den ryska människans kapacitet för lidande och död betonades – ”tillsammans är också döden skön”. 2014 angriper han Ukraina och erövrar Krim. Slutet av boken är fullmatad med liknande skrämmande Putincitat.

”För att det cykliska mönstret ska brytas krävs djupgående samhälleliga, juridiska och mentala förändringar” skriver Jangfeldt. ”Vi och dom” är bara 200 sidor men hos mig skapar den en helt ny insikt om Ryssland. Det ser tyvärr inte ljust ut.

Recensioner:
DN, VLT, Sydsvenskan

Adlibris, Bokus

Mer rysslandsinformation finns på Kalle Kniiviläs flerspråkiga blogg Mest om Ryssland, http://www.glasnost.se/
Exempelvis den Ryska agentserien som felaktigt sägs vara ”baserad på verkliga händelser
Eller en bloggpost från 2011: Sverige anklagas för inblandning i ryska valet

Se även bloggen Mellan Minsk och Samarkand: Den som inte gjort sin läxa blir lurad

Fler böcker om Ryssland:
Svetlana Aleksijevitj: ”Tiden second hand : slutet för den röda människan”
Peter Pomerantsev: ”Ingenting är sant och allting är möjligt”
Karl Schlögel: Terror och dröm – Moskva år 1937
Kristian Gerner: Ryssland: en europeisk civilisationshistoria
Stig Fredrikson: Daterat Moskva : Rysslands väg leder bort

Andra bloggar om , , ,

Publicerat i böcker, historia - samhälle | Lämna en kommentar

Annika Ekdahl: ”Vävda bildvärldar” på Waldemarsudde

Jag har aldrig intresserat mig speciellt för textil eller vävda tapeter/gobelänger, men när jag gjorde ett återbesök på Lhote-utställningen på Waldemarsudde passade jag på att titta in på Annika Ekdahls utställning och blev helt tagen av vad man kan göra med en vävstol. Det är inte bara tekniken som ger ett så fascinerande uttryck som man knappt trodde var möjligt med vävda trådar, även bilderna i sig själva, de fantasifulla bildvärldarna är helt makalösa.


Follow Me – Shine, 2015

Alla verken är ganska stora, oftast ca tre meter i bredd. Väven är så detaljerad att man vid första anblicken kan uppfatta bilden som en målning. Annika Ekdahl tar gärna med djur i sina bilder, observera enhörningen nere till höger.


Barockfesten, 2002

Barockfesten är en släktmiddag där både levande och döda får vara med. Några av gästerna har änglavingar.


Bröllopet i Queens, 2002

Den här fantastiska bilden är svår att ge rättvisa med ett foto. Centralbilden omramas av mindre bilder som ser ut att vara detaljer av tilldragelsen.


Tröjan, 1995

Andra bloggar om , , , , , , ,

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | 2 kommentarer

Ingmar Karlsson: ” Roten till det onda : uppdelningen av Mellanöstern 1916–2016 ”


Ingmar Karlsson: ”Roten till det onda : Uppdelningen av Mellanöstern 1916–2016″
Historiska media 2016, 240 s. ISBN: 9789175453385

Jag har aldrig riktigt förmått sätta mig in i den röriga bakgrunden till situationen i Mellanöstern. Visst har jag hört talas om Sykes-Picot-avtalet där Frankrike och Storbritannien den 16 maj 1916 delade upp det sönderfallande Osmanska riket mellan sig genom att på kartan dra en rak linje mellan två punkter utan att områdenas befolkning tillfrågades och utan att ha en aning om konsekvenserna. Och visst har jag hört talas om Balfourdeklarationen vars innebörd var att ge ett hemland för de sionistiska judarna, även här utan att tillfråga de palestinier som bodde i området. Men i Ingmar Karlssons bok: ”Roten till det onda” får jag en lite djupare bild av hur dagens röriga situation kunnat uppstå – och om man får tro boken – vem som bär skulden till den uppkomna situationen.

Boken är detaljerad – till den grad att det kräver en del koncentration för att hänga med i händelseutvecklingen och dra ut något sammanhang ur mängden namn på orter, områden, överenskommelser, möten, makthavare, personer och potentater.

Nån gång på 1960-talet läste jag ”Vishetens sju pelare” av arkeologen och underrättelseofficeren T E Lawrence. Boken handlar om Lawrences tid som rådgivare under den arabiska revolten mot Osmanerna 1916-1918. Ett riktigt ökenäventyr och en klassiker väl värd att läsas. Den har också filmats: ”Lawrence of Arabia” med Peter O´Toole i huvudrollen.

T E Lawrence: ”Vishetens sju pelare”
Natur & Kultur, 1963

Lawrence omnämns ett antal gånger i Karlssons bok. Efter kriget betraktade han sig själv som en svikare eftersom Storbritannien bröt sina löften till araberna att få bilda en egen stat med huvudstad i Damaskus. Se även Claes Hylingers artikel i DN 20170518: ”Svikaren av Arabien”.

Karlssons bok kommer dock till en otvivelaktig slutsats i det sista kapitlet: ”Mellanöstern hundra år efter Sykes-Picot-avtalet”:

”Den abrupta övergången från en nationalitet baserad på religionstillhörighet till ett främmande etniskt nationsbegrepp blev roten till det onda och en draksådd som efter hand växte till det komplex av spänningar och despotism som sedan självständigheten präglat Melanöstern och lett fram till dagens situation.”

Recensioner: SvD, DN,

Se även Dick Harrisons artikel i SvD 20160516: ”Efter 100 år gör deras verk ännu ont i Mellanöstern”. (Bl a en del bilder och kartor)

Adlibris, Bokus, CDON

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i 1800-1900-tal, böcker, historia - samhälle | Lämna en kommentar

30×30 på Väsby konsthall

Vartannat år brukar det vara utställning med bilder i formatet 30×30 cm på Upplands Väsby konsthall. Även skulpturer kan antas till utställningen i det yttre formatet 30x30x30 cm. 2017 års utställning som pågår 21 oktober – 12 november visar upp 93 verk av 60 artister. Material och teknik varierar, men akvarell sparar man till den årliga akvarellsalongen.

Några av mina favoriter från årets 30×30-utställning:


Åsa Bjurberg Kartz: ”Fjärilarna”

Åsa Bjurberg Kartz: ”Solrosfältet”

Elisabet Linna Persson: ”Här ligger en hund begraven”

Elisabet Linna Persson: ”Vem bryr sig?”

Alexandra Leifovna Berggren: ”Heman”

Gudrun Magnusson: ”Obelyst”

Adri Kanth: ”Höst”

Gertrud Andersson: ”Uppåtstigande”

Anders Skarin

Anders Skarin

Samtidigt pågår i lokalerna en sevärd utställning av skåp tillverkade av möbelsnickare Marita Olsson, de flesta för att hängas på väggen. Jag gillar de fantasifulla formerna. Priserna är också förmånliga.

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | Lämna en kommentar

Rossini Rocks på Musikaliska

Konserten lördag den 14 oktober Rossini rocks på Musikaliska med Blåsarsymfonikerna under ledning av Sébastien Dubé bjöd verkligen på genreöverskridande musik.

Basisten Sébastien Dubé som för mig mest är känd från många framträdanden med Ale Möller band, lyckades med konststycket att både spela med och dirigera Blåsarsymfonikerna.

Konserten rivstartade med Ouvertyren till Rossinis Barberaren i Sevilla, sen följde en fin blandning av bland annat Duke Ellington, Mozart, nyskriven musik av Staffan Lundén-Welden, Bottesini, mera Rossini, irländsk traditionell musik och Sébastien Dubés egna kompositioner, där han till och med lyckades få publiken att sjunga allsång utan ord. Alltid bra musik på Musikaliska!

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i musik | Lämna en kommentar

Blade runner 2049

Blade runner 2049 är välgjord och välspelad och har framför allt en helt fantastisk scenografi, bara den värd entrebiljetten. Det är förstås värsta dystopin man kan tänka sig, väl värdig sin föregångare Ridley Scotts Blade runner från 1982. Den berör också en del frågor som kan bli aktuella i vårt samhälle fortare än vi tror.

Filmen är också högaktuell för den som följt med något i utvecklingen av artificiell intelligens, robotisering och transhumanism eller nyligen har läst t ex Y N Harari: “Homo Deus” eller råkade se Vetenskapens värld i Svt2 ”Cyborger – den elektroniska människan”.

Möjligen är det också på sin plats med en varning riktad till SF-entusiaster i min åldersgrupp: filmen är med sina 2 timmar och 40 minuter på tok för lång, ljudet är på tok för högt för oss som redan har tinnitus, det är aningen tröttsamt att hänga med i den stundtals pratiga intrigen, det är onödigt mycket långdragna slagsmål och skjutande, vilket får åtminstone mig att associera till amerikansk dussinaction enligt standardmall fastslagen av filmbolagens marknadsanalytiker. Och det är synd för filmen är annars klart sevärd. Blade runner 2049 får fyra [****] poäng.

Recensioner: SvD, DN, Expressen, Aftonbladet, Svt, Kulturdelen

Andra bloggar om , , ,

Publicerat i film och TV | Lämna en kommentar

Kjell Westö: “Den svavelgula himlen”


Kjell Westö: “Den svavelgula himlen”
Bonnier 2017, 475 s. ISBN: 9789100171636

Det här är en släkthistoria eller egentligen flera som spänner från omkring 1960-talet till nutid. Det är en berättelse om relationer, om livslång kärlek, vänskap, klass och om människor i det finlandssvenska samhället.

När jag väl kommit in en bit i berättelsen rycks jag med. Man kan förstås förundra sig över hur det lilla manliga kompisgänget ändå kan hålla ihop trots översitteri, misshandel och så uppenbart olika värderingar. Liksom man förundras över hur den namnlösa huvudpersonen och Stella som älskar varandra över allt annat ändå inte kan hålla ihop men heller inte kan leva åtskilda. Men sånt är väl livet ibland och i varje fall håller historien ihop. Den är skickligt hopkommen med sina många karaktärer och vindlande utblickar om tidens gång, svårigheten att leva, om minnets ofullkomlighet och mycket annat.

Någon kritiker har tyckt att personskildringen är lite för fyrkantigt schablonartad. Jag tycker inte det, tvärtom framhävs karaktärerna på ett sätt som sätter fingret på olikheter och konflikter. Och förstås hur personliga särdrag förs vidare mellan generationer.

Kjell Westö verkar gärna hålla sina berättelser till Helsingforstrakten. Jag känner inte den stan så väl men gissar att den som gör det får ytterligare utbyte av Den svavelgula himlen. För boken är bra.

Recensioner:
SvD, DN, Expressen, Sveriges radio, YLE, Hufvudstadsbladet

Adlibris, Bokus, CDON

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i böcker | Lämna en kommentar

Ny akrylmålning: ”20170918”


Akrylmålning ”20170918” 32×24 cm

Andra bloggar om ,

Publicerat i mina bilder | Lämna en kommentar

”Form och färg – André Lhote och svensk kubism” på Waldemarsudde

Den franske konstnären André Lhote (1885–1962) hade en stor skara elever från skilda håll i världen som kom att studera för honom i Paris från ca 1910 fram till tidigt 1960-tal. Däribland ca 200 svenska konstnärer. Lohte fick på så sätt en stor påverkan på svensk kubism och modernism, vilket också framgår av den fina utställningen på Waldemarsudde.


André Lhote: ”Utsikt över Nevers”, 1912

André Lhote: ”Hamnen i Bordeaux”, 1912

André Lhote: ”Utsikt från Slottsbacken”, odat.

Lhote besökte även Sverige, som framgår av hans målning ”Utsikt från Slottsbacken”. Prins Eugén som själv var elev hos Lhote ordnade så att Lohte fick ställa ut sina verk i Sveriges Allmänna Konstförenings lokaler i Stockholm 1913.

180 verk av ett 50-tal konstnärer ingår i utställningen som således är ganska stor och som dessutom omfattar en period som tilltalar mig – 1900-talets modernism – så det blir säkert fler besök på Waldemarsudde.

En handfull verk av André Lhote finns att se, och de är verkligen inte dåliga men i mina ögon överträffas hans uttryck i varje fall på den här utställningen av flera av hans elever. Se bara på Siri Derkerts kubistiska oljemålningar, ren magi tycker jag!


Siri Derkert: ”Nature morte”, 1915

Siri Derkert: ”Balkongen”, 1916

Siri Derkert: ”Ryttare”, 1916-17

Eller se på Erik Jönssons stadslandskap och Dick Beers arabcafé! Så fint målat.


Erik Jönsson: ”Den kubistiska staden – Poitiers”, 1921

Dick Beer: ”Arabcafé”, 1918

På utställningen finns också många för mig okända namn representerade, inklusive många kvinnliga konstnärer.


Vera Meyerson: ”Mekanisk komposition”, 1925

Folke Skoghäll: ”Gycklarna de röda”, odat.

Vera Meyersons bild ska väl knappast kallas kubism, Kanske konkretism eller purism? Men modernistisk är den. I varje fall är den påfallande lik Otto G Carlsunds bilder.

Folke Skoghäll har gömt några figurer i det kubistiska landskapet. Man får titta ett tag för att se dom. Så snyggt och så skickligt målat!

Olle Baertling studerade för Lhote i Paris 1948. Han fick dock upprepade uppmaningar av Lhote att slopa de svarta konturlinjerna. Till slut blev Baertlig trött på kritiken och bytte till Legérs målarskola. Tror knappt jag sett något förut av Baertlings tidiga verk. På Moderna Museets Baertlingutställning 2007 fanns det knappast annat än hans berömda trianglar, alla förstås ordentligt avgränsade med svart kontur!


Olle Baertling: ”KSAO”, 1948

Olle Baertling: ”La belle africaine” Paris 1948″

Olle Baertling: Paris 1948

Lhote har inte bara inspirerat måleriet, det finns också några skulpturer med på utställningen och så dessa fina keramikfat av Philip von Schantz.


Philip von Schantz: Fat

Recensioner:
Dan Backman i SvD 2017-10-19: ”Form och färg – André Lhote och svensk kubism. Tätt hängd utställning lyfter bortglömda verk

Andra bloggar om , , , , , , , , , , , , ,

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar

Ny akrylmålning: ”20170913”


Akrylmålning ”20170913” 32×24 cm

Andra bloggar om ,

Publicerat i mina bilder | Lämna en kommentar