Svetlana Aleksijevitj: ”Tiden second hand : slutet för den röda människan”


Svetlana Aleksijevitj: ”Tiden second hand : slutet för den röda människan”
Erzats 2014. 672 s. ISBN: 9789187219856

Jag tror det här måste vara den sorgligaste bok jag någonsin läst. Samtidigt är det absolut en av de bästa. Så mycket samlat mänskligt elände och olycka, man kan inte undgå att bli berörd. Ändå uppstår en känsla av förundran över hur det ryska folket som ju måste räknas som ett oumbärligt kulturfolk med många välutbildade och civiliserade människor ständigt kan hamna så fel.

”Kommunismen hade en vanvettig plan: att göra om ”den gamla människan”, den skröplige Adam. Och man lyckades…kanske var detta också det enda man lyckades med. Under drygt sjuttio år framställde man i det marxist-leninistiska laboratoriet en alldeles särskild människoptyp: homo sovieticus.”

Boken bygger i sin helhet på bandupptagna intervjuer med en mängd olika människor, framför allt förlorarna efter sovjetväldets sammanbrott, gamla, unga, barn, många kvinnor, några män. De flesta kommunister, en del desillusionerade, andra besvikna men ännu med tro på utopin. Jag antar att texten är redigerad, för rakt av kan man väl knappast uttrycka sig på ett sådant sammanhållet språk som ändå ger en så stark närvarokänsla.

Jag har läst en del om Sovjetunionen och Ryssland och Tiden second hand bekräftar den dystra bilden alltifrån oktoberrevolutionen 1917, folkmordet i Ukraina på 1930-talet, utrensningarna runt 1937 och bilden av livet efter perestroikan men nu som sagt ur förlorarnas perspektiv efter Sovjetunionens fall

Tiden second hand lämnar inte mycket hopp – sorg och smärta dominerar hos de intervjuade även om man också får glimtar av kärleksfulla relationer och tidigare lyckliga stunder. I samhället frodas korruption, hat, våld, rasism, fylleri och en förbluffande hård stratifiering mellan de superrika och de utblottade. Det verkar som om inga mellanlägen existerar för ryssar – antingen orimligt rik så att man så fort som möjligt kan lämna landet, eller så ett liv i misär. Demokrati, liberalism, väst och USA är hatobjekt hos många och får skulden för allt elände. Stalin och starka ledare verkar vara förebilder. Stackars människor.

Tiden second hand får fem poäng [*****] för gripande berättelser med stark närvarokänsla om utsatta människors liv.

Fler böcker om Ryssland:
Peter Pomerantsev: ”Ingenting är sant och allting är möjligt”
Karl Schlögel: Terror och dröm – Moskva år 1937
Kristian Gerner: Ryssland: en europeisk civilisationshistoria
Stig Fredrikson: Daterat Moskva : Rysslands väg leder bort

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i 1800-1900-tal, böcker | 2 kommentarer

Josef Frank på Millesgården

Millesgårdens utställning ”Josef Frank. Mönster – Möbler – Måleri” 21 maj – 2 oktober 2016 sätts formgivaren och konstnären Josef Frank (1885-1967) in i ett konsthistoriskt sammanhang.

Josef Frank är mest känd som möbelformgivare och mönsterkonstruktör. Jag blev främst fascinerad av hans akvarellmåleri. Han började måla ”tavlor” vid 68 års ålder. Stilleben, landskap, stadsmiljöer, mytologiska motiv och en del fantasibyggnader, som han tyckte skulle passa hans vänner. De blev tyvärr aldrig utförda.
Jag önskar att jag kunde måla så här, utan experimentell teknik, bara måla det man ser, men så välkomponerat och med så välavvägda färger,


Josef Frank – Akvarell


Josef Frank – Mönster och möbler

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | 2 kommentarer

Mary Beard: ”S.P.Q.R. A History of Ancient Rome”


Mary Beard: ”S.P.Q.R. A History of Ancient Rome”
Liveright Publishing Corporation 2016, 606 s. ISBN: 9781631492228

Lite överraskande börjar boken om Romarrikets historia med Catilinaaffären – det rättsfall där Marcus Tullius Cicero (106-43 fvt) står på höjden av framgång som konsul och som åklagare mot aristokraten Lucius Sergius Catilina (ca 108-62 fvt). Denne vill själv bli vald till konsul för att därmed kunna införa en lag om skuldbefrielse som skulle hjälpa honom ur en ekonomisk knipa. När det inte lyckas planerar han en statskupp.


Cesare Maccari (1888): ”Cicero fördömer Catilina” [Wiki]

En anledning till att inleda boken om Roms historia år 63 fvt är att det ger möjlighet att framhålla hur mycket originaltexter och andra källor från romarriket som ändå finns bevarade efter över 2000 år. Enligt Beard faktiskt mer än en person har möjlighet att ta sig igenom under en livstid – och hon borde ju veta. Men det innebär förstås inte att de skriftliga källorna är lika välfyllda under alla perioder. Mycket har förkommit och luckorna är stora, inte minst flera numera förkomna biografier som antika historiker refererar till, däribland Ciceros biografi författad av hans slav/sekreterare Marcus Tullius Tiro. Men ändå finns mängder av Ciceros brev och andra dokument bevarade. Hans talekonst är än idag förebild för många politiker.

Bristen på källor blir uppenbar när Beard försöker reda ut Roms tidiga historia från dess grundande, enligt mytologin den 21 april år 753 fvt. I varje fall firar Romarna än idag stadens födelse denna dag. Det är berättelsen om Romulus och Remus man syftar på, den kan ju faktiskt delvis vara sann. Det där med att tvillingarna omhändertogs och ammades av en varginna kan enligt Beard vara en missuppfattning, varg = lupa på latin kan också betyda prostituerad vilket i mina ögon ökar trovärdigheten i grundarmyten om Romulus och Remus. Men det finns också en annan grundarmyt, nämligen Vergilius berättelse om Aeneas som flyr från Troja på 1200-talet fvt och hamnar i Italien i det som ska bli Rom.


Frederico Barocci (1598): ”Aeneas flyr från Troja” [Wiki]

Den viktigaste källan till Roms tidiga historia är Titus Livius (59 fvt-17 vt), vars kungalängd dock verkar vara lite svår att få ihop kronologiskt. Beard utreder så gott det går sannolikheter och tvivelaktigheter i såväl grundarmyter som Livius kungalängd från Numa Pompilius som efterträdde Romulus till Tarquinius Superbus, vars tyranniska beteende ledde till revolution (omkring 509 fvt) och upprättande av den fria romerska republiken.

Den sjätte kungen Servius Tullius har givit namn åt Serviusmuren, den stadsmur som omgärdade Rom och senare ersattes av Aureliusmuren. Han sägs också ha genomfört den första folkräkningen och i samband med det skapat en militär och politisk indelning i 193 centurior. Militärt indelades centuriorna efter utrustningsgrad och politiskt röstade man i block med de rikaste i klar övervikt. Beard betvivlar dock att en så komplicerad struktur som centuriorna kom att få skapades redan från början.

Beard behandlar även romarnas förhållande till etruskerna och redovisar intressanta detaljer som den första kalendern och de första lagtavlorna; historien bakom ”Sabinskornas bortrövande” liksom våldtäkten på Lucretia. Övergreppet utfört av kungens son Sextus Tarquinius ledde till att Lucretia tog sitt liv 510 fvt, vilket enligt mytologin kan ha varit den utlösande faktorn för det folkliga upproret mot monarkin, ett uppror som leddes av Lucius Junius Brutus.


Nicolas Poussin: ”Sabinskornas bortrövande” (1637–38) [Wiki] Romulus uppe till vänster kommenderar bortförandet av Sabinskorna

Tizian: ”Tarquinius och Lucretia”
(ca 1571) [Wiki]
Sextus våldtar Lucretia under knivhot

Under den republikanska perioden blir källorna fler. Lucius Junius Brutus och Lucretias make Collatinus blir de första konsulerna i den nya republiken. Den första kända användningen av ordet konsul härstammar annars från en sarkofag tillhörig Lucius Cornelius Scipio Barbatus som var konsul år 298 fvt. Åren när olika personer var konsuler var grunden för romarnas tideräkning, en komplett konsulskalender finns bevarad. Ett utdrag här


Lucius Cornelius Scipio Barbatus sarkofag” [Wiki]
Wikipedias engelska översättning av texten på sarkofagen lyder: ”Cornelius Lucius Scipio Barbatus, sprung from Gnaeus his father, a man strong and wise, whose appearance was most in keeping with his virtue, who was consul, censor, and aedile among you – He captured Taurasia Cisauna in Samnium – he subdued all of Lucania and led off hostages.”
Texten är den äldsta bevarade historiska originaltexten från romarriket. Den visar på en viktig förändring i det romerska samhället – meriter börjar bli viktigare än börd.

Beard lägger stor vikt vid ”Conflict of the Orders”, alltså klassmotsättningar och de konflikter dessa ledde till under hela romarrikets historia. Hon ägnar också mycket utrymme åt att försöka beskriva levnadsförhållandena för de mindre bemedlade vilket förstås är intressant eftersom jämförelsevis få källor som rör dessa grupper finns bevarade.

Det romerska samhället var hierarkiskt strukturerat på olika sätt. Lägst i hierarkin stod slavar: skuldslavar eller krigsfångar och frigivna slavar. De fria medborgarna kunde delas in i patricier och plebejer, eller assidui, män med egendom och proletarii, män utan egendom. Från riddarklassen, equites som vid slutet av 100-talet fvt bestod av flera tusen rekryterades några hundra senatorer. En annan indelning var patroner och klienter, som stod i beroendeställning till varandra, klienten för att t ex få låna pengar, patronen för att t ex få röster vid val till ämbeten.

Efter protestaktioner av plebejerna 494 fvt tillkom ämbetet folktribun och gradvis andra reformer som ökade likställigheten mellan olika medborgargrupper: skuldslaveriet avskaffades 326 fvt, från år 342 fvt kunde båda konsulsposterna tillsättas av plebejer. I senaten och folkförsamingarna, comitia användes också den politiska indelningen optimatespopulares.

Under 500-talet fvt beräknas folkmängden i Rom till mellan 20000 och 30000. Ca 200 år senare, i den stad där Barbatus levde var folkmängden kanske 60000-90000 och räknades därmed som ett av de större stadscentra i medelhavsområdet. 312 fvt byggdes den första akvedukten och ungefär vid samma tid den första större vägen, Via Appia mellan Rom och Capua. Ett antal större segrar i olika fältslag vanns med början 390 fvt då den Etruskiska staden Veii erövrades. Ungefär 100 år senare, efter segern över Samniterna var Rom den ojämförligt största maktbasen i Italien.

Varför kunde Rom expandera och så småningom utvecklas till ett imperium? Romarna var inte mer krigiska eller disciplinerade än sina grannar. Det har sagts att Rom kunde förlora ett slag men inte ett krig eftersom man var så inriktad på att vinna. Men den verkliga orsaken till att expansionen blev långsiktigt framgångsrik var att man vid segrar över sina grannar varken krävde underkastelse eller skatter utan att de besegrade ställde upp med soldater på Roms sida och i många fall också blev romerska medborgare. Den romerska armén kunde därigenom stadigt växa. Det avgörande för att segra i ett fältslag under den här tiden var inte taktik, utrustning, skicklighet eller motivation utan antalet krigare man kunde ställa upp. Roms besegrade fiender blev en del av militärmaskinen och fick också del i bytet vid en eventuell seger.


Andrea Mantegna: Caesars triumf” (1484-1492) [Wiki]

Scipio Barbatus var inte den enda i släktgraven som blev historisk. Hans sonsonson Publius Cornelius Scipio Africanus besegrade år 202 fvt Hannibal vid Zama i Nordafrika. En adopterad medlem i familjen, Publius Cornelius Scipio Aemelianus var den som slutligen förstörde Kartago 146 fvt (det tredje Puniska kriget). De flesta överlevande invånarna såldes som slavar. I familjen Scipios grav finns också en Scipio Asiaticus och en Scipio Hispallus, vilket avspeglar Roms utvidgade horisont.

Perioden präglas av krig: Pyrrhus invasion vid Tarrentum 280 fvt; Det första Puniska kriget mot Kartago på Sicilien 264-241 fvt; Det andra Puniska kriget 218-201 fvt där Hannibal ledde sina elefanter över alperna och förintade en stor romersk armé vid Cannae år 216 fvt; Romersk seger över Macedoniens kung Perseus 168 fvt och strax därefter romersk kontroll över hela Grekiska fastlandet; Konflikt med Gallerna norr om Italien 220 fvt; År 190 fvt Scipio Asiaticus seger över Antiochus i Syrien. Man beräknar att ca 10-25 procent av den manliga romerska befolkningen tjänstgjorde i legionerna varje år. Det är jämförbart med mobiliseringen i Europa under första världskriget.

Den grekiske historieskrivaren Polybius (c 200-118 fvt) karaktäriserade det romerska politiska systemet som ett perfekt exempel på ett gammalt grekiskt filosofiskt ideal: en kombination av det bästa hos monarkin, aristokratin och demokratin. Konsulerna som hade makt över alla andra befattningshavare utom folktribunerna representerade monarkin. Senaten stod för aristokratin och folket representerade demokratin. Men Beard menar att det romerska politiska systemet inte riktigt passade in i den grekiska analysmodellen. Romarna slogs för frihet, inte för demokrati i den grekiska betydelsen.

Boken beskriver det romerska samhällssystemet ur en mängd olika aspekter och försöker visa hur romarna tänkte, hur det växande imperiet påverkade ekonomin, slavarnas roll, paraderna ”triumfer” efter mer betydande militära segrar, romersk humor, hur en riktig romare borde vara enligt Marcus Porcius Cato (den äldre) som var kritisk mot utländskt inflytande, särskilt grekiskt.

Interna konflikter var vanliga. Tiberius Sempronius Gracchus hade färdats genom Etrurien och sett att de små bondeägda jordbruken som varit kärnan i romerskt jordbruk försvunnit och ersatts av stora ägor som bearbetades av slavar. Tiberius Gracchus ville som folktribun 133 fvt distribuera mark till de romerska fattiga, men blev ihjälslagen tillsammans med några hundra av sina anhängare. Detsamma hände med Tiberius Gracchus bror Gaius 121 fvt när han genomförde än radikalare förslag om gratis utdelning av spannmål; och återigen år 100 fvt när några reformivrare slogs ihjäl i senatshuset.


Angelica Kauffmann: ”Cornelia, mor till bröderna Gracchi, presenterar sina söner för en väninna” (1785) [Wiki]

Gaius Marius (157-86 fvt) kritiserade korruptionen hos många befattningshavare inom armén, som han ansåg vara orsaken till en serie militära nederlag. Marius fick en lysande politisk karriär och blev vald till konsul sju gånger. Han genomförde en omfattande reform av armén som medförde att rekryteringen till skillnad mot tidigare kom att ske från obemedlade medborgare som efter tjänstgöringens slut blev utlovade en bit mark där de kunde få sin försörjning, en slags pensionsförsäkring. Soldaternas lojalitet kom nu i stället för att knytas till den romerska staten att bindas till respektive högre befälhavare, vilket kom att få drastiska följder för rikets utveckling.

Lucius Cornelius Sulla (138-78 fvt) som valts till konsul för året 88 fvt marscherar efter ett segerrikt fälttåg med sina legioner mot Rom och utnämnde sig själv till diktator. Senare följde Spartacus slavuppror med början år 73 fvt; Catilinas konspiration år 63 som inledde boken är således bara en i raden av sammanbrott för den politiska ordningen under republiken.


Marcus Porcius Cato (234-149 fvt)[Wiki]

Tiberius Sempronius Gracchus (162-133 fvt)

Gaius Marius (157-86 fvt)[Wiki]

Lucius Cornelius Sulla (138-78 fvt)[Wiki]

Det är mot den bakgrunden av våldsamheter och politiskt kaos som det första triumviratet bildas mellan Pompejus, Julius Caesar och Marcus Licinius Crassus år 60 fvt. Det var en privat överenskommelse att bakom kulisserna med hot och mutor dirigera konsulsval och militära kommenderingar. Arrangemanget varade ca 10 år innan Caesar följde Sullas exempel och för att säkra sin egen ställning tog över makten i Rom med våld.


Gnaeus Pompeius Magnus (106-48 fvt)[Wiki]

Gaius Julius Caesar (100-44 fvt) [Wiki]

Marcus Licinius Crassus (115-53 fvt)[Wiki]

Kejsartiden brukar inledas med Octavianus/Augustus (63 fvt-14 vt), men Beard menar att den på sätt och vis förbereddes redan av Gnaeus Pompeius Magnus (106-48 fvt) som visserligen gått till historien som förespråkare för republiken, men ändå efter sina stora militära segrar över Mithradates visade klart kejserliga later. Han lade till Magnus – den store – till sitt namn och gick omkring i en mantel som han påstod hade tillhört Alexander den store. Till och med hans frisyr är en kopia av Alexanders. Mynt med hans bild präglades i vissa samhällen i öst. Han Genomförde ett gigantiskt byggnadsprogram i Rom, bland annat en teater som ska ha rymt 40000 åskådare. Flera städer grundades med hans namn. En kult på Delos Pompeiastae dyrkade honom som gud.

Även Julius Caesar, självutnämnd diktator, antog kejserliga drag. Hans adoptivson och efterträdare Augustus avvisade de flesta hedersbetygelser och gick en svår balansgång för att ge sken av att republiken fortfarande var bevarad, trots att han ensam i praktiken hade makten. Augustus gjorde också stora ansträngningar att trygga en tronföljd med anknytning till sin egen släkt. Så han räknas som den förste kejsaren.

Boken behandlar den här perioden utförligt, särskilt Augustus omskapande av det romerska samhället. Vad han gjorde i form av erövringar av nya territorier, nya lagar, försök att påverka den romerska livsstilen, det vidlyftiga byggnadsprogrammet finns väl dokumenterat, bl a i hans ”CV” Res Gestae. Men hur han gjorde det, hur han kunde lyckas med så mycket är enligt Beard mer gåtfullt.

På några ställen i den i övrigt kronologiska framställningen innehåller boken kapitel med mer generellt innehåll om livet på romartiden, med avsnitt om offentligt och privat, fattiga och rika, arbetslivet, Ciceros privatliv, romerskt äktenskap, barnafödande, barnarbete, barliv och tidsfördriv, affärsliv och privatekonomi, bank och kreditsystem (om vilket litet är känt), livet i provinserna, de 1,5 – 2 miljoner slavarna som utgjorde kanske 20 procent av befolkningen runt vår tideräknings början. Vid folkräkningen 28 fvt hade Rom 4063000 invånare och år 14 vt 4937000. Oklart dock om det inkluderar enbart manliga medborgare, eller även kvinnor och barn.

I kapitlet ”14 kejsare” avhandlas regenterna från Tiberius (reg 14-37) till Commodus (reg 180-192). Kan Caligula eller Nero varit så onda som deras eftermäle säger? Beard vrider och vänder på ett förtjänstfullt sätt på vad som kan vara sant och vad som kan vara mytbildning baserad på ryktesspridning av tidigare kejsares efterföljare som ofta hade intresse av att svärta ner sin föregångare. Hon frågar sig också vad kejsarnas karaktär och egenheter som så gärna beskrivs t ex av Suetonius, Tacitus eller Gibbon vare sig de är sanna eller ej egentligen gjorde för skillnad för det romerska folket.

De kristnas alltmer framträdande roll och det överväldigande källmaterial med argument och självrättfärdigande från kristna romerska skribenter som finns bevarat ställer frågan hur de ”hedniska” romarna såg på konflikten mellan den nya och gamla religionen, där ytterst lite källmaterial finns att tillgå. Som undantag nämner Beard en brevväxling mellan Plinius och Trajanus där den nya religionen diskuteras.

Boken som omfattar ett millennium av romersk historia slutar med Caracalla (188-217 vt) som med ett dekret år 212 gjorde alla fria invånare i imperiet till romerska medborgare.

Beard vänder och vrider på tidigare forskningsresultat eller antaganden, hon älskar att ifrågasätta – ofta med framgång. Jag blev imponerad vid läsningen av boken över de mångsidiga infallsvinklarna, diskussionen och reflexionen över företeelser, olika källors vikt och trovärdighet och kanske framför allt blandningen av högt och lågt. De stora dragen, försöken att se orsaker och samband blandas med intressanta detaljer, men ändå är det en sammanhållen berättelse som håller intresset vid liv. Boken är så innehållsrik att den tar lite tid att smälta.

S.P.Q.R är utan tvekan den bästa översikt över romarrikets historia jag har läst. S.P.Q.R får fem [*****] poäng.



Historien om det antika Rom – SPQR” kommer ut på svenska senare under 2016.


Mer om Mary Beard (Bl a om Ida Östenbergs understreckare i SvD om Beard)
Mary Beard: ”Pompeji. The Life of a Roman Town”
Mary Beard: ”Confronting the Classics – Traditions, Adventures, and Innovations”

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i antiken, böcker, historia - samhälle | Lämna en kommentar

Sten Eklund: ”Kullahusets hemlighet”


Sten Eklund: Förmodligen apparat för energiomvandling eller kommunikation

J M G Paléen påbörjar 1849 en vandring genom Sverige för att samla material till en uppsats i naturalhistorien. Färden gick mot norr under en månads tid. Så slutligen började landskapet förändras och Paléen inträdde i Kullahusområdet. Det var tomt på människor men rymde sällsamma byggnader och konstruktioner fyllda av funktionell skönhet och odlingar av främmande arter. Han beslöt att avteckna det han såg, göra noggranna uppteckningar och mätningar samt insamling av preparat. När Paléen senare återvände hem blev han inte trodd när han berättade vad han upplevt och platsen gick heller inte att återfinna. Så småningom började han själv tvivla på vad han upplevt.

Kullahusets hemlighet visades första gången på Galleri Aronowitsch år 1971. Utställningen har sedan dess visats på flera olika platser, bl a på Liljevalchs för några år sen. Jag blev redan från början helt fascinerad och kände mig hemma i den science-fictionvärld som Sten Eklund beskrev. Kanske är det en utflykt i fenomenologi, kanske en betraktelse över språkets otillräcklighet att beskriva det outsägliga, kanske bara en bra science-fictionberättelse. Jag gillar 1800-talsperspektivet, Eklund studerade vetenskapliga skrifter från tidigt 1800-tal för att få till rätt stämning i Paléens skildring av sitt besök i det mystiska området vid Kullahuset.

Sten Eklund (1942-2009) är idag inte speciellt känd för något annat än just Kullahusets hemlighet. Han har i dagarna uppmärksammats med en dokumentär på TV och en nyutkommen bok om projektet som innehåller både de tidigare utställningarnas bilder: fina glasmålningar, akvarellerade etsningar samt texter av Eklund, Torsten Ekbom, Ulf Linde och Lotta Lotass. Dessutom såg jag att några påpassliga konstsäljare bjudit ut några glasmålningar av Eklund på Bukowskis.

De texter i boken som behandlar Kullahusets hemlighet teoretiserar runt verket och söker inlemma det i ett idéhistoriskt sammanhang. Sten Eklund själv skriver att projektet är ”en förevändning att skildra hur en person (du eller jag) kan tänkas uppleva det hon inte förstår, att berätta sätt hon väljer att ta itu med de problem som uppstår när man närmar sig det okända. Det man inget vet om innan

Kullahuset skildrar mina upplevelser och mina minnen. Paléen går omkring med mina fördomar. I skolan lärdes jag: Saklighet, objektivitet och självbehärskning, allt värdefulla egenskaper i modernt samhälle. Men jag kan inte berätta om min sorg, eller min längtan, eller mina drömmar, eller mina missuppfattningar (för att inte tala om kärleken eller ömheten) annat än som funktioner i ett socialt sammanhang. Mig själv kan jag inte berätta eftersom språket tillhör samhället.—- Det är bara om föremålen vi kan tala


Sten Eklund: ”Kullahusets hemlighet. Med texter av Torsten Ekbom, Ulf Linde och Lotta Lotass”
Bonniers 2016, 136 s. ISBN: 9789100146122

Bokrecension av Clemens Poellinger i SvD 8 maj 2016
Bokrecension av Kristian Fredén i Kristianstadsbladet 22 april 2016

Andra bloggar om , , , , ,

Publicerat i böcker, konst, samtidskonst | 5 kommentarer

Lars Anders Johansson (Red): Varken bildning eller piano. Vantrivs borgerligheten i kulturen?

Varför har bildningsidealet övergivits av såväl borgerligheten som arbetarrörelsen? Det är frågan jag ställer mig och som fick mig att läsa den här boken. Nu när jag efter ett måhända sent uppvaknande slutat att intressera mig för deckare och actionfilmer och i stället försöker skaffa mig lite klassisk bildning – och det med stort utbyte där nya världar öppnar sig – så har en sån strävan blivit inaktuell, otidsenlig, kanske onödig? Eller har bildningsbegreppet kanske bara bytt innehåll?

”Varken bildning eller piano” är en antologi som ger en både bred och och ganska grundlig översikt över bildningsbegreppet i Sverige. Den ger delvis svar på frågorna och väcker dessutom nya. Boken är som titeln antyder skriven med borgerlig utgångspunkt men är egentligen lika aktuell oavsett politisk ståndpunkt. Skiljelinjerna mellan höger och vänster när det gäller kulturfrågor tycker jag framställs rätt väl i boken.


Lars Anders Johansson (Red): ”Varken bildning eller piano. Vantrivs borgerligheten i kulturen?”
Timbro 2015, 392 s. ISBN: 9789187709746

I essän ”Borgerlig identitetskris. Från burskap och bildning till borgerlig allians” försöker Lars Anders Johansson definiera begreppet borgerlig, vilket inte är så enkelt som man skulle kunna tro. Enligt Pierre Bourdieu bestäms din position i samhället av kulturellt, ekonomiskt och socialt kapital där den borgerliga identiteten kan definieras utifrån samtliga tre kapitaltyper. Den borgerliga identiteten har i Sverige under efterkrigstiden alltmer kommit att knytas till partipolitiken, kanske under trycket av ett långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav. Civilsamhälle och privatliv behöver avpolitiseras och att skilja den borgerliga identiteten från partipolitiken skulle kunna vara räddningen för både den utomparlamentariska och den parlamentariska borgerligheten menar författaren.

I det som jag uppfattar som bokens huvudessä: ”Bildningsidealet”, även den författad av Lars Anders Johansson, avhandlas bildningstankens historia. Via antikens, medeltidens, renässansens och upplysningens, romantikens och motupplysningens tänkare vävs olika aspekter av bildningsidealet in i texten. Under 1800-talet fick humanismen en central betydelse för bildningsidealet. Men även naturvetenskapen tillmättes stor betydelse av humanister som Wilhelm von Humboldt.

Bildning var ett sätt att hålla samman ett samhälle genom gemensamma referensramar. Personligen tycker jag det är en utmärkt idé som kan genomföras med hjälp av någon form av kanon, en någorlunda fast plan för vilka kunskaper och färdigheter alla borde få möjlighet att tillägna sig inom ett samhälle. Tyvärr verkar postmodernismens och identitetspolitikens införande av den subjektiva sanningen som överordnad norm sätta stopp för detta gemensamma projekt.

Under första delen av 1900-talet var bildningsidealen i stort sett lika inom borgerligheten och arbetarrörelsen. De utbildningsreformer som genomfördes med början under 1960-talet under ledning av dåvarande ecklesiastikminister Olof Palme innebar att det gamla bildningsuniversitetet ersattes med ”utbildningsfabriker” som skulle möta arbetsmarknadens behov av arbetskraft. Dessutom ville man öppna universiteten för de stora årskullar som nu fått åldern inne. För att öka genomströmningshastigheten inrättades fasta studiegångar.

Men omdaningen av utbildningsväsendet och därmed övergivandet av bildningsidealet hade enligt författaren sina rötter redan under 1930-talet då den förment borgerliga klassicistiska estetiken skulle ersättas av funktionalism. Det manifesterades i Stockholmsutställningen 1930. Modernitet och historielöshet blev nya ideal.

Sociologen Hans Zetterberg delade in samhället i sex sfärer: ekonomi, politik, vetenskap, moral, religion och konst. Genom Saltsjöbadsavtalet 1938 kom motsättningen mellan arbetsgivare och arbetstagare att uppfattas som samhällets grundläggande konflikt. Väljarkåren fann sig således stå inför en materialistisk vänster som vill underkasta hela samhället politikens domvärjo, och en materialistisk höger som vill göra alla samhällsfrågor till ekonomi. Att denna problemformulering är alldeles för enkelspårig visas av framgångarna för nya partier med andra utgångspunkter som Mp, SD och Fi.

Boken innehåller förstås också flera intressanta essäer:

Therese Bohman: ”Den borgerliga romanen och medelklassens självförakt
Jens Liljestrand: ”Friheten att vara människa. Om liberalism. modernism och borgerlig humanism i Eyvind Johnsons Krilontrilogi
Torbjörn Elensky: ”Om avståndet mellan konstnärer och publik
Anna Brodow Inzania: ”Moderna mecenater. Från gåvoekonomi till entreprenörskap
Henrik Nerlund: ”Renässans för den borgerliga stadsplaneringen
Tobias Harding: ”Borgerligheten och kulturpolitiken under hundra år

Boken är ambitiös och innehållsrik med många intressanta vinklingar, och lite klokare blev jag väl av att läsa den. Men jag gissar att nedmonteringen av utbildningsväsendet som skett under lång tid, både skolans problem och universitetsutbildningens fokus på genomströmningshastighet är huvudorsaker till bildningens låga status idag. Allt måste gå så fort och dessutom vara kul, men det finns inga genvägar till bildning.

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i böcker, samhällsdebatt | 2 kommentarer

Landesmuseum für Vorgeschichte i Halle

Landesmuseum für Vorgeschichte i Halle i Tyskland, är ett av världens äldsta arkeologiska museer, grundat 1819. Jag hörde först talas om museet i Karin Bojs bok: “Min europeiska familj, de senaste 54000 åren” och fick nyligen tillfälle att göra ett kort besök i museet under en rundresa i östra Tyskland.


Landesmuseum für Vorgeschichte i Halle ser ut som en riddarborg, men så är byggnaden också närmare 200 år, men museet är nyrenoverat. Affischen med rubriken ”Krieg” syftar på en tillfällig utställning om slaget vid Lützen 1632 där man gjort utgrävningar.

Arkeologiska museet i Halle, Landesmuseum für Vorgeschichte är ett toppmodernt museum med pedagogiskt och estetiskt välordade utställningar av bronsålder o neolitikum inkl neandertalare. En hel stor långvägg tätt dekorerad med hundratals stenyxor, fina rekonstruktioner av neanderthalmänniskor, interaktiva skärmar, fina monterutställningar med föremål, suggestiv belysning.


Det gick tyvärr inte att ta bilder inne i museet, så det blev bara denna bild av en mammut och en rekonstruerad neandertahlmänniska

I det här området i Europa finns rester av solobservatorier som kan ha använts för att fastställa vårdagjämningen. En tidig teori var att det skulle hjälpa bönderna att avgöra när man skulle så och skörda, men numera tror man att bönderna klarade den detaljen själva av erfarenhet. Solobservatorierna hade nog snarare nån slags religiös funktion, de användes också som begravningsplats.


Solobservatoriet i Goseck (Rekonstruerat)

Det mest kända av flera solobservatorier är Goseck en bit utanför Halle. Det är äldre än Stonehenge och de Egyptiska pyramiderna. Kanske byggdes det av de jordbrukare som kom till området för 7500 år sen. Tidigare fanns här jägare.

Gosek hann vi tyvärr inte med att titta närmare på, men dessa anläggningar visar ändå hur viktig och avancerad astronomin var redan för flera tusen år sen, bland annat för att hålla reda på årstidsväxlingarna.

Museets viktigaste föremål och sedan 2013 klassat som världskulturarv är himmelsskivan från Nebra. Vid fyndplatsen för himmelsskivan som grävdes ner ca 1600 fvt (men kan vara flera hundra år äldre), vid Mittelberg ska också finnas en utställningslokal med observatorium bl a om uneticekulturen – den tidiga bronsålderskultur där klockbägarefolket i väster smälte samman med snörkeramiker i öster och bronsåldern började för ca 4300 år sedan.


Himmelsskivan från Nebra i brons och guld, ca 30 cm diameter, användes för att bestämma vårdagjämningen. Fullmåne, nymåne och stjärngruppen Plejaderna avbildas på skivan. Månen och Plejaderna ska stå i ett bestämt förhållande till varandra vid vårdagjämningen. Avancerad astronomi. [wiki]

Nebraskivan hittades av plundrare med metallsökare 1999. Historien om fyndets efterspel och juridiska hantering blev stoff för lokalpressen i många år.

Andra bloggar om , , , , , ,

Publicerat i förhistoria, utställningar | 2 kommentarer

Nobelhuset


Från demonstrationen 25 april 2016 mot förläggning av Nobelhuset på Blasieholmen

I dag förväntas man i Stockholms Stadshus besluta att bygga det omdiskuterade Nobelhuset på Blasieholmen. Motdemonstrationen var välbesökt, säkert minst 1000 deltagare så långt jag kunde överblicka, alla fick inte plats på planen framför Stadshusets gavel.

Det var en välordnad och kraftfull demonstration arrangerad av Bevara Blasieholmen med ett antal talare laddade med övertygande argument mot att förlägga Nobelhuset på Blasieholmen. Talarna representerade både berörda organisationer, politiker och ett antal kulturellt engagerade.

Jag har ytterst svårt att förstå varför man absolut måste placera huset just på Blasieholmen, i mitten av ett redan överexploaterat centrum och med en destruktiv inverkan på stadsmiljön. Argumenten för den placeringen håller helt enkelt inte. De flesta talare på demonstrationen såväl som publikreaktionerna tyder på att Hagastaden är det självklart bästa läget för en institution med anknytning till forskning. Den jättelika parkeringsplatsen bredvid Wennergren Center som stått tom i många år skulle vara perfekt. Gångavstånd till KI, KTH och Universitetet. Och på den tomten skulle David Chipperfields förslag till byggnad passa in.

Trots dagens beslut är ärendet långt ifrån över. Nu lär det väl bli överklaganden. Socialdemokrater, Moderater och Centerpartister i Stadshuset är de som driver på kulturmordet. Kanske kan man som en sista lösning hoppas på att det blir ny politisk majoritet i Stadshuset efter nästa val och därmed en vettigare placering av Nobelhuset – om det nu överhuvudtaget behövs. Ingen nobelprisutdelning i Tengboms fina konserthus, ingen nobelmiddag i Blå hallen i Stadshuset, ingen flaggparad av studentorganisationerna, ingen kungamiddag, ingen dans i Gyllene salen. Vill man överhuvudtaget bry sig om att ha TV-sändning från en vanlig konferenslokal?

Kanske läge att påminna om den tidigare förstörelsen av Stockholms centrum. De ansvariga borgarråden står inte högt i kurs idag.

Uppdatering:
Stockholm skylines rapport från debatten före beslutet i Stadshuset, här.

Andra bloggar om , , ,

Publicerat i arkitektur, samhällsdebatt | Lämna en kommentar

Thomas Steinfeld: ”Tre ord som är motsats till bildning”

Bildningsdebatten fortsätter och fördjupas. Det tycker jag är bra. Nånting har gått förlorat när bildning som leder till djupare förståelse för den egna platsen i tillvaron ersätts av information, kompetens och värderingar – just de tre ord som Thomas Steinfeld menar är motsatsen till bildning. Varför det är så utvecklar han i en artikel i dagens SvD: ”Tre ord som är motsats till bildning”. Artikeln bygger på ett föredrag som Steinfeld höll på det seminarium på ABF som blev en uppföljning av Steinfelds tidigare artikel i ämnet: ”13 missuppfattningar om bildning

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i samhällsdebatt | Lämna en kommentar

Peter Pomerantsev: ”Ingenting är sant och allting är möjligt”

Titeln på boken ”Ingenting är sant – Allting är möjligt” låter som själva definitionen på postmodernism. Ryssland har också kallats det första helt postmoderna samhället. När man läst Pomerantsevs bok om den ryska makteliten är man böjd att hålla med, här verkar postmodern nihilism vara en överideologi.


Peter Pomerantsev: ”Ingenting är sant och allting är möjligt”
Ordfront, 2016, 259 s. ISBN: 9789170378980

Peter Pomerantsev föddes i Sovjetunionen 1977, han är brittisk medborgare, journalist och TV-producent. Han flyttade till Ryssland 2001 och arbetade i nio år på TV-kanalen TNT som producent av ”underhållningsdokumentärer”. Boken är skriven lite som en självbiografi med fokus på de människor han mött i sitt arbete. Och det rör sig både om TV-folk och de människor Pomerantsev möter under sina olika projekt, inte minst mäktiga och stormrika oligarker och gangsters med stort inflytande – de som har presidentens förtroende.

Men en och annan vanlig hederlig rysk medborgare figurerar också i boken. De för en ojämn kamp mot makthavarna. Den politiska oppositionen är nämligen också den kontrollerad av staten. Den verkar existera bara för att det ska se snyggt ut.

Företagare som Jana Jakovleva arresteras av den federala narkotikapolisen FSKN anklagad för narkotikaförsäljning. Hon är nämligen kemist och har en firma som säljer ett rengöringsmedel som används inom industrin. FSKN har utan förvarning narkotikaklassat en rad kemikalier som inte har ett dugg med narkotika att göra. Anledningen är att man då kan fängsla ägarna till företag som säljer produkterna och därefter ta över företagen och tjäna pengar på dem.

Man får intryck av att Ryssland idag styrs av gangsters. Det är intelligenta, ofta välutbildade personer som visar sig vara totalt hämningslösa. Kontrollen över media, inte minst TV är total. Samtidigt är indoktrineringen mycket smartare än under sovjettiden. Man behöver inte titta länge på t ex den engelskspråkiga ryska kanalen RT, Russia Today som finns tillgänglig över en stort del av världen innan man inser hur det går till. Det är inte minst via urvalet av nyheter och ämnen som man vinklar bilden av både Ryssland och västvärlden och bygger upp en fiendebild.

Intressant är också slutet av boken när Pomerantsev återvänt till England och skildrar de många stenrika exilryssarnas liv där. De försöker lära sig folkvett och anpassa sig i den främmande miljön, men verkar ändå vilsna.

Det här är en viktig bok. Ryssland är ännu värre ute än vad man kunnat tro. Det ser tyvärr inte ljust ut.

Fler böcker om Ryssland:
Karl Schlögel: Terror och dröm – Moskva år 1937
Kristian Gerner: Ryssland: en europeisk civilisationshistoria
Stig Fredrikson: Daterat Moskva : Rysslands väg leder bort

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i böcker, historia - samhälle, samhällsdebatt | 1 kommentar

Umberto Eco: ”Foucaults pendel”

Samtidigt som jag äntligen börjat läsa Umberto Ecos ”Foucaults pendel” så kommer meddelandet om Ecos död. Hans första roman Rosens namn kom 1980, på svenska 1983. Foucaults pendel blev Ecos andra skönlitterära bok, först utgiven 1988.


Umberto Eco: ”Foucaults pendel”
Brombergs pocket 2001, 656 s. ISBN: 9789176088777

Focaults pendel som handlar om konspirationsteoriernas konspirationsteori är troligen hans mest komplicerade roman. Tempelherreorden från 1300-talet och senare samfund med ockulta intressen som Rosenkreuzare och många andra har en hemlig plan för att under en tidsrymd av sexhundra år ta makten över världen med hjälp av underjordiska telluriska strömmar.

Vännerna Casaubon och Belbo arbetar med ett bokprojekt där de samlar information för att skriva en parodi på den fåniga tempelherreplanen. Men deras fantasier och spekulationer tar med tiden överhanden och planen blir allvar när dolda krafter som vill bevara hemligheten är dem på spåren.

En smått fantastisk roman med många utvikningar och en god sammanställning av hur fantasi och drömmar kan ta över logik och vardagsverklighet. Boken är inte direkt lättläst för här har Eco verkligen varit frikostig med sina semiotiska kunskaper. Han älskar ju att strö omkring sig termer, begrepp och namn, gärna i långa listor, där det mesta är okänd mark för vanliga läsare utan fackkunskaper i semiotik. Men på något sätt gillar jag det ändå, det här sättet att sprida kunskap om ett smalt men intressant forskningsområde. Och den hemliga “planen” för att ta över världen är minst sagt komplicerad. Samtidigt är boken skriven med Ecos vanliga goda humör och medryckande entusiasm.


Umberto Eco (1932-01-05–2016-02-19) [wiki]

Ida Östenberg har skrivit en bra krönika om Umberto Eco i SvD: ”Bildning basen för fred, frihet och demokrati

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i böcker | 4 kommentarer

Vårsalongen 2016 på Liljevalchs/Gallerian

Det blev bara ett kort besök på årets vårsalong för min del. Alldeles för packat med folk i de tillfälliga lokalerna i Gallerianhuset, trots att de omfattar 1800 kvm på två plan. Entrén är från Brunkebergstorg via byggarbetsplatsen. Man får åka bygghiss och möts av en rätt häftig utsikt högst upp i huset.


Magdalena Cavallin: ”Vi var alltså på väg tillbaka”

Utställningen är som vanligt kul och varierad, mycket måleri och svårdefinierade klurigheter. En del utomhuskonst fanns visst också men det var för kallt och trångt för att slå sig ut på terrasserna där de större verken placerats. Lyckligtvis fanns knappast vare sig foto eller video representerade – inget ont om dessa medier men jag tycker de hör mer hemma på t ex Fotografiska.

På hemsidan finns en katalog där deltagande konstnärer presenterar sig.

Entrén till utställningen är bara 20 kr, men ändå är den fördubblad sedan jag besökte Liljevalchs senast!

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | Lämna en kommentar

Christine Ödlund: ”Aether & Einstein” på Magasin III

Chrisine Ödlund fortsätter sin utforskning av växtvärldens känsloliv i en bred ansats där synestesi, elektronmusik och vetenskap blandas med ockultism och teosofi. Utställningens titel ”Aether & Einstein” antyder väl också en sån kombination. Just den fantasifulla blandningen av konst och vetenskap höjer spänningsfaktorn för mig som betraktare. Jag uppfattar det som en slags försök till utforskning av livskraften, själva det biologiska livets essens.


Christine Ödlund: ”Xylem Floem”, 2016 [Magasin III Produktion]

I det här verket samspelar växter och ljud. Växtrötter utsätts för ljud och högfrekvent klickande ljud som alstras av andra rötter spelas in.

Två starkt belysta fönster av traditionellt tillverkat blyglas omgärdar verket.


Christine Ödlund: ”Xylem Floem”, 2016 – Detalj

Växterna är inbäddade i ett slags sovpåsar av filtliknande material.


Christine Ödlund: ”Cryptogami”, 2016 [Courtesy the artist]

På utställningen finns en video där man kan se växters sökande rörelser 900 gånger snabbare än i verkligheten


Christine Ödlund: ”Stress Call of the Stinging Nettle”, 2010 [Courtesy Collection Michael Storåkers]

Några av de komplicerade diagrammen på utställningen är samtidigt partitur för elektronmusik. Över hela utställningen ljuder en ljudloop ”Solenoid” från 2016.


Christine Ödlund: ”Nahuku”, 2016 [Courtesy the artist]

Många suggestiva bilder ingår också i utställningen.

Se även tidigare utställning 2013 av Christine Ödlund på Galleri Riis och ”ThoughtForms” 2009 på Christian Larsen

Andra bloggar om , , , ,

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | 1 kommentar