Ernst Brunner: ”Marmormolnet. Om bildhuggaren Sergel” Bonniers 2020, 553 s.
Boken om skulptören Tobias Sergel är den sista i en serie om sex böcker om kända personer som levde i Stockholm under stormaktstiden, frihetstiden och enväldet, alltså perioden sent 1600-tal till tidigt 1800-tal. Carolus Rex som jag ännu inte har läst och boken om Bellman, Fukta din aska – fantastisk närvaro och tidskänsla i den boken – är liksom boken om Sergel skrivna i första person. Enligt förlagets önskan avstod författaren till Karl XII och Bellman att ange källförteckning. Han uppger också att han fått en hel del kritik från Karolinska förbundet, Swedenborgsällskapet, Bellmansällskapet, Par Bricole och Gustavs skål. Den enda av de tidigare böckerna som klarat sig bättre undan kritiken är Likt ett skeleton om Johan Helmich Roman, eftersom organisation knuten till kompositören saknas. Till Marmormolnet finns dock en källförteckning.
Marmormolnet är så bra skrivet i första person, alltså en jagberättelse som måste ta ut svängarna en aning i detaljerna, men Brunner har verkligen kommit sanningen så nära det går. Det är i alla fall mitt intryck. En levande bild av människan Sergel, genialisk konstnär, energisk och självmedveten men därför också framgångsrik. Assistent till hovets bildhuggare, Pierre L’archevêque. Följer denne till Paris. Kungligt stipendium för fyra års studier i Rom, fast det blir tolv år. Här har han stora framgångar och vill inte alls lämna Rom, men tvingas till slut ändå tillbaka till Stockholm för att avbilda monarken.
Så många konstnärsnamn och andra historiska personer som omnämns, varav jag känner igen många namn från konsthistorien, men få detaljer om dem. En del berättas i korthet i boken, troligen hämtat från Sergels egna anteckningar. Marmormolnet är en fin läsupplevelse, full av detaljer både om livet under 1700-talet och arbetet som skulptör.
Nina Lekander skriver i sin recension i Expressen att boken är full av snusk och snask, och det stämmer nog, men jag tycker det bara skärper verklighetsbilden. Boken är klart läsvärd och jagformen stärker närvarokänslan.
Marmormolnet får ***** stjärnor.
Recensioner:
SvD: Henrik Sahl Johansson; ”Ny bild av Gustav III: fåfäng, präktig, obildad”
Dagens Nyheter: ”Ernst Brunner blåser liv i den store Sergel”
Expressen: Nina Lekander: ”Snusket och snasket är direkt chockerande”