…utan tvivel den ädlaste bland män av sin tid och han använde vänskapen med Augustus till den största nyttan för både kejsaren och för staten…
[Cassius Dio, Romersk historia 54.29]
Den alltid lojale ungdomsvännen, den mångsidige, kompetente fältherren som gärna använde diplomati i stället för våld, den frikostige, konstintresserade mecenaten, den engagerade samhällsbyggaren och innovatören, den ständige medhjälparen till Caesar Augustus. Han som fick de svåraste uppdragen och klarade dem där andra misslyckades.
Sån är bilden av Marcus Agrippa i bevarade källor. Agrippa dyker upp i texterna vid sidan av den jämngamla Octavianus/Augustus alltifrån de sena tonåren och blir mer och mer synlig fram till sin död år 12 fvt, 52 (eller 51) år gammal då han uppnått en maktställning likvärdig med Augustus. Från plebej till medregent.
Jag får intrycket att han var något av sin tids sinnebild av den gode medborgaren. Men hur skapas och hur fungerar en sån karaktär? Och kan man egentligen veta så mycket om personer som levde för mer än tvåtusen år sen?
Lindsay Powell: ”Marcus Agrippa – Right-Hand Man of Caesar Augustus”
Pen Sword Military 2015, 344 s.
ISBN: 9781848846173
Den brittiske historikern Lindsay Powell har gjort en grundlig genomgång av de källor som finns där Agrippa förekommer och försöker i ”Marcus Agrippa – Right-Hand Man of Caesar Augustus” rekonstruera hans liv på ett i mitt tycke förtjänstfullt sätt.
Agrippas bakgrund höljd i dunkel
Marcus Vipsanius Agrippa var själv förtegen om sin bakgrund. Hans födelseort är okänd liksom moderns namn. Han var enligt olika källor född nån gång mellan 64 och 62 fvt. (Octavianus var född 63). Agrippas far hette Lucius och var av den obemärkta klanen Vipsania, dock troligen tillräckligt välbärgad för att bekosta skolgång för sonen Agrippa i såväl ludus som grammaticus och även retorikutbildning. Tillnamnet Agrippa kan enligt Plinius betyda ”svår födsel”, kanske en födelse med fötterna först. Agrippa ville själv helst undvika släktnamnet Vipsanius, han kallade sig helt enkelt Agrippa.
Powell skriver kort men ändå relativt kryddat med intressanta detaljer om den historiska bakgrunden århundradet före Kristus. Det handlar förstås en hel del om Julius Caesar och senare om hans adoptivson Octavianus, den blivande Caesar Augustus. Att Octavianus står i fokus under de tidiga åren är oundvikligt eftersom Agrippa från och med mordet på Octavianus släkting nästan ständigt antingen befinner sig i Octavianus/Augusus närhet eller handlar på hans uppdrag.
Powell antar att Agrippa och Octavianus först träffades nån gång i tonåren efter att de omkring 15-årsåldern genomgått vuxenhetsceremonien och antagit toga. Deras nära vänskap kom att vara livet ut. De kan ha träffats under retorikutbildning, som i varje fall för Octavianus del skedde med Apollodorus från Pergamon som lärare. Agrippa blev en skicklig talare. Plinius d ä beskriver ett av hans tal som oratio magnifica. Under inbördeskriget hade Agrippas bror Lucius befunnit sig på fel sida tillsammans med Cato och blivit tillfångatagen. Octavianus lyckades dock få Julius Caesar att spara Agrippas brors liv, vilket säkert stärkte Agrippas lojalitet.
Mordet på Julius Caesar
År 45 fvt var Agrippa tillsammans med Octavianus i Spanien för att delta i Julius Caesars fälttåg. Troligen blev det inte så mycket aktivitet eftersom Julius Caesar redan vunnit kriget över Pompeianerna när Octavianus med vänner anlände. Möjligen deltog Agrippa i fälttåget innan Octavianus anlände. Agrippa var senare också med Octavianus i Apollonia i Illyricum i västra Balkan för att studera krigskonst och retorik när Octavianus via ett brev från sin mor Atia fått veta att hans mormors bror Julius Caesar blivit mördad den 15 mars 44 fvt.
Octavianus med vännerna Agrippa och Salvidienus Rufus beger sig via Italienska östkusten på väg till Rom men till en mindre hamn än den vanliga Brundisium eftersom Octavianus anar att hans liv kan vara i fara efter mordet på Julius Caesar. Octavianus visste inte att han stod som arvtagare i Julius Caesars testamente, men antagligen anade han problem eftersom han stod diktatorn nära men fler personer var före honom i arvslängden. Fler brev anländer och i Puteoli får Octavianus av Cicero veta detaljerna bakom mordet och hans arv.
Julius Caesar har testamenterat tre fjärdedelar av sin enorma förmögenhet till Octavianus och dessutom retroaktivt adopterat honom som sin son. Octavianus mor Atia och andra försöker få honom att avstå från arvet för att undvika fara för sitt liv. Han får också veta att Marcus Antonius som är konsul låtit mördarna löpa utan åtgärd och dessutom verkar ovillig att släppa ifrån sig Julius Caesars förmögenhet. Men man har underskattat 18-åringen Octavianus som via lånade pengar rekryterar tre legioner, början till en egen armé. Agrippa är uppenbarligen med honom hela vägen genom alla förvecklingar.
Maktkampen
De följande åren fram till den avgörande konflikten med Antonius och upplösningen av det andra trumviratet är sparsamma på uppgifter om Agrippa, men desto mer detaljerad är bokens framställning av alla politiska och militära turer i Octavianus väg till den slutliga makten och Pax Romana. Säkerligen fortsatte Agrippa dela sitt öde med Octavianus som med hjälp av beväpnade centurioner vid ett möte i curian övertalat senaten att ge honom befattningen som konsul. Han svors in den 22 augusti 43 fvt endast 19 år gammal.
Octavianus blev också officiellt godkänd som Julius Caesars son, han upptogs därmed i gens Julius och kallade sig från och med nu Caesar. Ungefär samtidigt inleddes Agrippas politiska karriär, kanske som folktribun. Agrippa leder också rättegången mot en av attentatsmännen C Cassius Longinus efter att Lex Pedia antagits av senaten den 27 november 43 fvt, sexton månader efter mordet på Julius Caesar. Att Agrippa fick en sån uppgift bekräftar kanske hans kunskaper som retoriker.
Det finns inga uppgifter om att Agrippa skulle ha deltagit i Slaget vid Philippi, den avgörande segern över Brutus och övriga attentatsmän. Inte heller nämns Agrippas namn i samband med proskriptionerna riktade mot rika senatorer och andra välbärgade personer som man antog vara fientligt inställda.
Fältherren och amiralen
Powells bok tar upp många av Agrippas militära aktioner relativt detaljerat. Det finns också en behändig kronologisk översikt samt en del kartor. Några av de viktigaste händelserna får belysa Agrippas förmåga.
Agrippas första noterade militära insats var i det Perusinska kriget år 40 fvt där Caesar får svårt att hantera situationen militärt och ger Agrippa befälet över några legioner. Agrippa säkrar Sutrium (nuvarande Sutri i Etrurien), som en del av fälttåget mot Marcus Antonius bror Lucius. Agrippa ringar senare in två av motståndarnas legioner, men i stället för att nedkämpa dem tar han till diplomati och lyckas övertala manskapet att överge sin befälhavare Plancus och i stället förena sig med Caesar som därmed, utan blodvite, förstärktes med 12000 man. Lucius Antonius besegras med hjälp av Agrippa. Agrippa belönas omkring mars 40 fvt med ämbetet praetor urbanus i Rom.
Kriget mot Sextus Pompeius. Caesar hade tillsammans med triumviren Marcus Antonius kommit till förlikning med Sextus Pompeius som blockerat Roms hamnar och därigenom orsakat hungersnöd och oroligheter till följd av utebliven spannmålsimport. Caesar litade dock inte på att freden skulle bli varaktig och gav Agrippa som år 37 fvt utnämnts till konsul i uppdrag att bygga upp en slagkraftig flotta som skulle kunna besegra Sextus styrkor till havs.
Agrippa var en handlingens man. 27 år gammal grep han sig an uppdraget med entusiasm. Han rekryterade soldater och 20000 roddare och övade manskapet för sjökrigföring. Han deltog också aktivt i konstruerandet av skepp tillräckligt stora för att kunna besegra Sextus flotta som huvudsakligen bestod av små men snabba liburniae.
Skeppen utrustades med harpax, en änterhake som kunde skjutas ut med katapulter eller ballister placerade på torn i skeppets för och akter och en corvus, en rörlig brygga från vilken soldater kunde borda fientliga skepp. Inga av dessa anordningar var nya men Agrippa förbättrade dem bland annat genom att göra tornen turris enkelt hopfällbara och genom att kombinera anordningarna på varje skepp och använda dem i en genomtänkt taktik.
Nära Cumae vid Puteoli byggde Agrippa en hamn och skapade via en kanal tillträde till en närliggande insjö där de skepp som byggdes på olika platser längs Italiens kust kunde utrustas och manskapet övas utan inblick från sjösidan. Det mest otroliga i hela detta jätteprojekt, Portus Iulius, är kanske den enorma hamnanläggningen med två pirar vardera 220 m långa och 20-30 meter breda och med en 40 meter bred inloppsränna emellan.
Vågbrytaren stabiliserades med kvadratiska betongpelare varav de största 6 meter djupa och med sidor på mellan 9,6 och 11,1 meter. Man använde hydraulisk betong för undervattensgjutning. Powell hänvisar till en arkeologisk undersökning av konstruktionen och betongen som företogs 2006. Både Vergilius och Plinius d ä lovprisade hamnen som ett av Italiens människotillverkade underverk. Inte minst anmärkningsvärt är kanske att hamnen kunde färdigställas på bara ett år. Den stod färdig mot slutet av år 37 och fick namnet Portus Iulius som en hyllning till Julius Caesar och gens Iulius.
Sextus Pompeius besegrades vid sjöslag vid Mylae och Naulochus. Powell citerar bl a en del från Appianus livfulla skildring av slaget vid Mylae. Agrippa belönades med stora landområden på Sicilien som konfiskerats från Sextus sympatisörer. Han fick också en speciell militär utmärkelse, corona navalis.
Slaget vid Actium. Caesar Augustus hade manövrerat bort Lepidus ur triumvratet och lyckats få vetskap om Marcus Antonius testamente vars komprometterande innehåll Caesar använde i sin propaganda mot sin medtriumvir Antonius och hans älskarinna drottning Cleopatra i Egypten. Att Antonius redan var gift med Caesars syster Octavia komplicerade också saken. Inbördeskriget blev ett faktum och det avgörande slaget stod till sjöss vid Actium år 31 fvt. Caesar deltog själv i slaget men hade klokt nog lämnat befälet till Agrippa som hade erfarenhet av sjökrig sedan kriget mot Sextus Pompeius.
Agrippa var en nyfiken iakttagare av världen och hade blivit djupt imponerad av den taktiska skickligheten hos Sextus styrkor. Han ändrade nu sin taktik. I stället för tunga skepp med mycket utrusning som vid Mylae och Naulochus använde han mindre, lättmanövrerade och snabba skepp. Antonius hade uppenbarligen också studerat kriget mot Sextus men ironiskt nog dragit motsatt lärdom. Hans flotta bestod mest av stora tunga skepp.
Agrippa använde en taktik liknande Hannibals vid Cannae – att locka ut fienden mot centern för att sedan innesluta dem med en dubbel omfattning. Taktiken fungerade bortsett från att Cleopatra och Antonius lyckades komma undan. De begick senare självmord när deras trupper övergivit dem och kriget var förlorat. Actium var i själva verket en av historiens avgörande vändpunkter. Hade Antonius och Cleopatra segrat skulle västvärlden antagligen ha sett betydligt mer österländsk ut än den gör idag, i varje fall enligt Allan Klynnes utomordentligt läsvärda bok ”Kleopatra: liv och legend”.
Samhällsbyggaren och innovatören
Agrippa hade redan runt år 40 fvt, kanske på egen begäran, blivit utsedd till Praetor urbanus i Rom med ansvar för bland annat infrastrukturfrågor och år 33 fvt utnämndes han till Edil. Han var verkligen en engagerad samhällsbyggare. Bland annat tog han initiativet till reparation av den svårt förfallna avloppsledningen Cloaca Maxima år 33 fvt. Han inspekterade personligen kloaken på plats via båt.
Cloaca Maximas utlopp idag [Wikimedia]
Centrala Rom under kejsartiden med Cloaca Maxima markerat med rött [Wikimedia]
Agrippa bidrog ytterligare till ökad hygien och hälsa bland Roms befolkning genom att skänka staden 170 badanläggningar som skulle vara gratis tillgängliga för alla. Tillgången till vatten förstärktes också genom att han byggde nya akvedukter som Aqua Julia År 33 fvt och Aqua Virgo År 19 fvt och tillförde vatten till ett flertal nya springbrunnar, fontäner, bassänger och reservoarer. En del av anläggningarna lät han dessutom smycka med skulpturer i marmor och brons. Agrippa var angelägen om att god konst skulle komma allmänheten till del och inte bara stanna innanför väggarna hos de välbärgade. Flera av de byggnader Agrippa uppförde och bekostade med egna medel låg på Marsfältet nära Pantheon, t ex:
Saepta Julia, Ursprungligen planerad av Julius Caesar. påbörjad av Marcus Aemilius Lepidus och färdigställd år 26 fvt av Agrippa. Byggnaden bestod av en stor öppen plats omgiven av en kollonnad. Den användes för röstning vid allmänna val.
Diribitorium Planerad och påbörjad av Agrippa men färdigställd av Augustus år 7 vt. Byggnaden som användes för räkning av röster som avgivits i den närliggande Saepta julia hade en dittills oöverträffad spännvidd i takkonstruktionen på 29,6 meter. (Wikipedia är ibland helt otroligt!). Man har dock inte funnit några fysiska spår av Diribitoriet, varför den djärva idén framkastats att den helt enkelt var en övervåning till Saepta Julia.
Basilica Neptuni 25 fvt. Trots benämningen basilica var byggnaden sannolikt ett tempel tillägnat Neptunus som en åminnelse av Augustus sjösegrar. Det låg strax söder om Pantheon.
Agrippas termer var en av de första stora badanläggningarna i Rom. Även den låg intill Pantheon.
Pantheon Uppfört 27 fvt, senare förstört av brand men återuppförd med delvis ny utformning under Hadrianus.
Agrippas samhällsbyggande berörde inte bara Rom och den Italienska halvön, han var verksam över i stort sett hela romarriket med att tillföra byggnader, vägar och akvedukter. T ex Maison Carré i Nimes som är ett av de bäst bevarade byggnadsverken från Augustus period.
Tempel i Nimes uppfört år 19 fvt av Agrippa, tillägnat hans söner Gaius och Lucius [Wikimedia]
Kartografen och innovatören
Men Agrippa var inte bara verksam som byggherre. Han konstruerade också omkring år 20 fvt en världskarta – Orbis Terrarum – sannolikt baserad bland annat på tidigare uppgifter om vägar och deras sträckning. Kartan inhuggen i sten placerades senare i en offentligt tillgänglig portik eller Stoa – Porticus Vipsani. Kopior av kartan distribuerades till många platser i imperiet men inte ett enda exemplar har överlevt.
Rekonstruktion av Agrippas ”Orbis Terrarum”
Agrippa förbättrade också anordningen för att räkna varven vid de populära hästkapplöpningarna vid Circus Maximus i Rom.
Statsmannen
År 23 fvt blir Caesar Augustus sjuk, som så många gånger tidigare, men nu är det allvarligt. Han kallar till sig senatorer och viktigare magistrater och informerar dem om tillståndet i riket och avsäger sig konsulsämbetet men behåller en del andra maktpositioner. Augustus har en tid favoriserat sin svärson Marcellus och många tror att det är nu han ska utse Marcellus till sin efterträdare. Men så blir det inte, han utser ingen alls, men överlämnar sin signeringsring till Agrippa.
Marcellus 19 år, utses till Edil och griper sig entusiastiskt an uppgiften. Bland annat påbörjar han bygget av den teater i Rom som ännu bär hans namn. Han dör senare under år 23 fvt. Agrippa reser till Mytilene på Lesbos och förblir där i två år. En tolkning av Agrippas ”exil” är att han lämnar Rom i protest eftersom Marcellus blivit favoriserad på hans bekostnad. En troligare förklaring är att detta är en skenmanöver för att dölja hans verkliga uppdrag. Han utför ett gediget diplomatiskt arbete med olika makthavare i Öst, framför allt med ärkefienden Partien samtidigt som han fick en välbehövlig vila från det ständiga krigandet och kringflackandet i imperiets olika delar. Han skickade personliga sändebud att möta sina motsvarigheter, vilket så småningom ledde till att en delegation från Partien kommer till Rom för att förhandla om fredsvillkor.
Agrippa gjorde sig också till personlig vän med flera lokala lydkungar som Herodes i Judeen och Polemon i Pontus och Bithynien, vilket han senare hade nytta av.
Som statsman var han dock normalt inte stillasittande. I stället kan hans ledarstil betecknas som ”Management by Walking About”, han gjorde långa resor till de flesta av imperiets delar, gjorde bekantskaper med lokala inflytelserika personer och satte sig in i lokala förhållanden.
Agrippa var knappast påtagligt religiöst intresserad. Han deltog i de traditionella riterna och påtog sig även några religiösa ämbetsuppdrag. Men han var en jordbunden karaktär som avvisade all form av vidskepelse, kulter och astrologer liksom nya egyptiska religioner, men visade respekt för gamla judiska traditioner, kanske av hänsyn till sin vän Herodes. Han led av smärta i ben och fötter och sökte medicinsk behandling, men kompletterade den fysiska behandlingen med att också offra till de traditionella gudarna.
Personen Agrippa
Romarriket var ett klassamhälle med senatorsklassen överst, riddarklassen därefter och sen de vanliga medborgarna, plebejerna. Till detta kom förstå slavar och frigivna men också klansamhället, familjetillhörigheten. Agrippa var av plebejisk härkomst, hans vän Augustus var av senatorsklassen. Det var knappast självklart att de skulle bli nära vänner. Kejsar Caligula lär ha uttalat sig nedlåtande om sin anfader Agrippa eftersom han var plebej. Agrippas klassresa från plebej till medregent är anmärkningsvärd, liksom hans outtröttliga och osjälviska lojalitet mot Augustus
Agrippa var gift tre gånger men inget av äktenskapen förefaller ha varit hans eget val, giftermålen var politiska allianser. Agrippa anpassar sig dock snällt och verkar ha kommit särskilt bra överens med tredje hustrun Julia.
År 37 ftv gifter sig Agrippa med Pomponia Caecilia Attica (51 fvt-?), dotter till Titus Pomponius Atticus, ett fördelaktigt äktenskap eftersom Atticus var en respekterad och i vida kretsar aktad man av riddarklassen, lärd och därtill förmögen, dessutom nära vän till Cicero. Med Attica får han dottern Vipsania Agrippina (36 fvt-20 vt) som senare gifts bort med Tiberius, son till Augustus hustru Livia och senare adopterad av Augustus. Det är oklart om Attica dog eller om äktenskapet upplöstes.
Mellan 28-21 fvt var Agrippa gift med Claudia Marcella Major. De hade en dotter Vipsania Marcella Agrippina g m Publius Quinctilius Varus som var befälhavare vid slaget vid Teutoburger Wald 9 vt. Möjligen hade paret fler barn. Agrippa och Claudia skiljer sig år 21 fvt.
Senare under år 21 gifter sig Agrippa med Augustus dotter Julia som blivit änka efter Marcellus. De får fem barn varav Gaius och Lucius raskt adopteras av Augustus för att stärka successionen, men båda dör unga. Den tredje sonen Agrippa Postumus (12 fvt-14 vt) blev på grund av stökighet förvisad av Augustus och i samband med Augustus död mördad. Av de två döttrarna Julia den yngre (19 fvt-29 vt) och Agrippina den äldre (14 fvt-33 vt) förde Agrippina den äldre vidare den julianska ätten som mor till kejsar Caligula och mormor till kejsar Nero.
 Marcus Vipsanius Agrippa (63-12 fvt) |
 Julia Caesaris filia (39 fvt-14 vt. G m Agrippa 21-12 fvt) |
 Agrippina den äldre (14 vft-33 vt) [Wikimedia] |
 Gaius Caesar (20 fvt-4 vt) [Wikimedia] |
 Lucius Caesar (17 fvt-2 vt) [Wikimedia] |
 Agrippa postumus (12 fvt-14 vt) [Wikimedia] |
Det hus som sannolikt var Agrippas och Julias bostad i Rom låg i Trastevere nära nuvarande Villa Farnesina. Byggnaden översvämmades så småningom och sjönk ner i leran i Tibern men har grävts ut och väggfresker som restaurerats ingår i rekonstruerade rumsinteriörer på Museo Nazionale Romano i Rom. Se tidigare bloggpost.
Rekonstruerad interiör från ett av sovrummen i Agrippas hus vid Villa Farnesina
Agrippa avled 52 år gammal år 12 fvt, kanske av någon infektionssjukdom. På relieferna på Augustus fredsaltare Ara Pacis finns Agrippa avbildad tillbakablickande och med huvudet täckt av togan. Antagligen dog han innan Ara Pacis hann fullbordas men fick ändå vara med bland medlemmarna av den kejserliga familjen. Agrippa begravdes i Augustus mausoleum tillsammans med medlemmar av Augustus familj.
Agrippa avbildad på Ara Pacis
Powells bok är späckad med information och tar sin tid att ta sig igenom, men det är väl värt besväret. Boken är väl illustrerad med bilder och kartor och innehåller en bra kronologisk sammanställning, en lista över konsuler, förklaring av romerska namnformer, ett schema över Agrippas släktförhållanden (tack för den, boken är pepprad med namn!), ett appendix om det politiska systemet under den sena republiken, en sammanställning av Agrippas resor, ordförklaringar och platsnamn. Och så förstås en utförlig källförteckning som upptar både antika källtexter och deras författare, mynt, skulpturer och inskrifter plus bibliografi och index.
De första avsnitten i boken finns tillgängliga gratis online här.
Andra bloggar om böcker, historia, antiken, romarriket, Marcus Agrippa, Lindsay Powell
Pingback: Adrian Goldsworthy: ”Augustus: en biografi” | Börjes konstblogg