Börjes konstblogg

I Axess 9/2009 skriver Gunnar Larsson under rubriken “Konsthistorien ett existentiellt äventyr” om hur äldre konst kan överbrygga avstånd i tiden och tala direkt till oss. Men konsthistorikernas vilja att förklara ett konstverk genom att knyta det till ett historiskt och socialt sammanhang distanserar upplevelsen av det för människor i andra tider. “Är det barnsligt att drömma om en konsthistoria som sorterar tingen utanför avsikternas tyranni?” frågar Larsson.

Gunnar Larsson som är lärare på Konstfack (allt är inte dåligt på den skolan!) är också författare till den intressanta essäboken “Nyskapande måleri”. I artikeln i Axess vidareutvecklas tankarna om betydelsefulla verk i konsthistorien med spekulationer om vad som kan komma att ses som viktigt när framtiden skriver sin konsthistoria och vilka namn som kommer att vara totalt bortglömda.

Tyngdpunkten i beskrivning av modernismens historia har enligt Larsson alltid varit färgklangens och bildrytmens uttryckssätt med Matisse som den store nydanaren. Alla senare försök i den riktningen framstår som blek efterklang. För att upptäcka de konstnärsskap som kan ha chansen att överleva i en framtida konsthistoria uppmanar oss författaren att i stället titta efter volym- och rumsgestaltande konst. Det namn han nämner först - sir Stanley Spencer (1891-1959) - har jag aldrig hört talas om och tydligen knappast någon annan heller utanför Storbritannien. Men ändå vet jag mig ha sett åtminstone bilden nedan av gubben bland fjäderfä.

Stanley Spencer: “Swan Upping at Cookham”, 1915-19

Stanley Spencer: “Shipbuilding on the Clyde”, 1940-tal

Stanley Spencer: “St Francis and the Birds”, 1935

Till samma tradition kan man enligt Gunnar Larsson hänföra den svenska konstnärinnan Vera Nilsson (1888-1979).

Vera Nilsson: “Lampsken”, 1930

Vera Nilsson: “Gubbhuset”, ca 1930

Vera Nilsson: “Lillan skriver”, 1925-26

Sök också efter 1900-talets ljusskildrare uppmanar oss Gunnar Larsson och nämner Albert Marquet (1875-1947), Mark Rothko (1903-1970) och den lite ojämne svensken Axel Nilsson (1889-1980).

Albert Marquet

Mark Rothko

Axel Nilsson

Dessa konstnärer ska väl inte uppfattas som en framtida konsthistoriekanon eller profetia, de är väl mera att se som exempel.

Liksom den relativt kortvariga perioden av renässanskonst följdes av manierism, där man ersatte studiet av verkligheten med ett ideal som riktar sig inåt mot stilen, så kan man enligt författaren se hur impressionismen ersätts av den manieristiska modernismen som är en enda lång serie av stilbyten. Jag undrar om man ska se den ännu så länge marginaliserade klassiska figurativa konsten som en återgång till verkligheten, ett brott med manierismen. För min del får man till och med gärna se den som ett försök att återgå till konsten efter de postmodernistiska(?) försöken att totalt ta död på all konst.

Men snart är det dags att mönstra ut den modernistiska och postmodernistiska konstens stjärnor, de flesta amerikaner. Andy Warhol är kanske en av de överskattade. Kändisskap är i dag ett kvalitetskriterium som räcker för att bli hyllad som stor konstnär, men kommer det att vara det i morgon?

Läs även andra bloggares åsikter om konst, måleri, konsthistoria, konstkritik, Stanley Spencer, Vera Nilsson, Albert Marquet, Mark Rothko, Axel Nilsson