konstteori – Börjes konstblogg

Katarina Barrling i Axess nr 1/2020: ”Den orättvisa skönheten”

Börje — Sun, 16 Feb 2020 15:07:02 +0000

Varför får konst inte längre vara vacker om den ska räknas? Det är en fråga som jag ofta ställt mig utan att finna något svar. Katarina Barrling är i sin artikel ”Den orättvisa skönheten” något på spåret när det gäller samtidskonstens förbud mot skönhet i konsten. Barrlings artikel behandlar förstås ett bredare område än skönhetsförbudet inom konsten. Hon menar att skönhet strider mot två av våra grundläggande värderingar, nämligen frihet och jämlikhet.

Artikeln tar upp resonemang från tänkare som Platon, David Hume, futuristen Marinetti, Umberto Eco m fl. Och resonemangen berör inte bara konst och arkitektur, den tar också upp det orättvisa med mänsklig skönhet, där strävan efter att bli vacker har slagit över i karikatyr (enorm läppförstoring, enorma ögon, ögonfransar, kindben, tatueringar osv).

Platons syn på skönhet (gyllene snittet, skönheten är absolut) står i strid med vår tids relativistiska synsätt. Det objektiva synsättet säger nämligen: Nej, ni kan inte påstå att vad som helst är vackert. I den delen är ni inte fria.
David Hume delar varken Platons syn på objektiv skönhet eller vår tids absoluta relativism. Det ligger i den mänskliga naturen att utveckla olika gemensamma synsätt. Konstens mästerverk kan tala till människor över både tid och rum. Det finns en mänsklig föreställningsvärd som vi alla är underordnade.

Hur resonemangen går inom högre konstutbildning är för mig fortfarande höljt i dunkel, men skräphögarna verkar alltjämt vara prioriterade. Kanske är det faktiskt fråga om att göra konsten jämlik och fri genom att skapa fulhet? På liknande sätt kan man kanske resonera inom arkitekturen. Den klassiskt tillbakablickande arkitekturen med element som kapitälprydda kolonner, frontoner, gesimser och fasader med reliefer och utskjutande dekor associerar till en ojämlik tid när överklassen bestämde husens utseende. Säkrare då (och billigare) att bygga med slätstrukna glasfasader eller stora lägerliknande områden med identiskt likadana hus? Alla försök att skapa byggnader med annan förebild än modernismen brukar välkomnas av befolkningen i allmänhet men mötas av motstånd inom arkitektkåren. T ex Jakriborg, där såväl byggnader som stadsplan har medeltiden som förebild.

Anna Tedestam: “The last party” 2019

Bilden ovan visar konstnärlig utsmyckning i en monter på tunnelbanestationen Odenplan.

På Bonniers konsthall visas just nu utställningen ”Träden står ljust gröna: Landskapsmåleri då och nu”. Kritikerna av utställningen verkar lite förvirrade – här finns ju enbart skönhet!

Gunnar Larsson: ”Att mörda konstnärer”

Börje — Tue, 09 Aug 2016 15:08:16 +0000

Att mörda konstnärer handlar nog egentligen om ett lustmord på konceptualismen, den anemiska konstriktning som gäller idag. Redan i förordet får vi veta vad som står på spel: ”Glädjedödarna ser ut att vinna kampen. De har snart erövrat total hegemoni. Den här berättelsen vill skildra detta kusliga kristillstånd.”

Boken är upplagd som en deckare där det faktiskt förekommer mord på några konstnärer. Deckarintrigen är nog så komplicerad och förs långsamt framåt mot det dramatiska slutet. Sista meningen i boken lyder: ” â€” jag behöver era ruttnande kroppar för att inför världens ögon gestalta den konceptuella konstens ondska. HA HA, HE HE, HA HA, HE HE”. Det är mördaren som talar.

På den närmast föregående sidan heter det: ”Jag tror på det enskilda, inte det generella â€” det finns bara en slags konst som kan vara genuint fascistisk. Det är den som vädjar till det generella. Idéer är generaliseringar. — konceptkonsten och heraldiken kommunicerar på samma rebusartade sätt. För mig ger det lika lite utbyte att besöka en konceptkonstutställning som att gå på riddarhuset och titta på vapensköldar.”

Gunnar Larsson: ”Att mörda konstnärer” Bokförlaget Mormor 2016 291 s. ISBN: 9789185841868

Inbakad i texten förs långa resonemang om konst och diverse nedslag i konsthistorien där den förste mogne konstnären målat en vacker uroxe på Altamiragrottans väggar. Farao Echnaton liksom Minoerna på Kreta för också konsten framåt. Värre går det för en rad senare konstnärer som Per Kirkeby, Damien Hurst och den relationella konsten. Den som vill läsa på om samtidskonstens fikonspråk har en del att hämta. Det är roligt skrivet.

Boken innehåller intressanta konstteoretiska resonemang och en aningen elak men rättvis avklädning av den konceptualistiska samtidskonsten. Huvudpersonen Erik Johansson, ”gråsuggan” är liksom författaren Gunnar Larsson född i brukssamhället Hofors. Kanske samma knep som Lars Gustafsson använder genom att ge huvudpersonen i sina böcker samma födelseår som författaren själv. Huvuddelen av boken verkar misstänkt lik en självbiografi med skildringar från förberedande konstskola i Sundsvall, från Mejan och om kolleger och lärare. Undrar vilka verkliga personer som döljer sig bakom namnen i boken? Men Gunnar Larsson är ett av många konstnärsnamn som också dyker upp i boken så småningom. Den begåvade konstnären Janet, är hon påhittad eller? Och TV-personligheten Jim-Jim, vem är det?

Författaren väver in en hel del intrikata resonemang i boken, mot slutet står det avgörande slaget när den konceptualistiskt indoktrinerade konstkritikern Kim Yxlund får debattera med den traditionellt och konsthistoriskt inriktade ”gråsuggan” och båda sidor får komma till tals med sina bästa argument.

Bokens budskap är antagligen riktad främst till konstvärlden men har kanske fått den deckarlika utformningen för att ligga rätt i tiden och förhoppningsvis nå en något vidare läsekrets. Det är boken värd för Larsson vet uppenbarligen vad han talar om. Och den något fantasifulla deckarintrigen har sina poänger. Men boken är skriven både med djupaste allvar och med gott humör. Avsnitten från konstutbildningen och de många lärare och elever som jag antar döljer sig bakom påhittade namn är skildrade med humor.

Den japanska konstnären On Kawara blir i boken en slags symbol för konceptualismen. Han har ställt ut på Moderna Museet vid några tillfällen med sina datumskyltar som väl ska visa på tidens gång. Som om nu det skulle behövas!

On Kawara: Today series

Jag har aldrig begripit varför den menlösa konceptualismen som ju ofta klarar sig utan fysiska konstverk ska behöva breda ut sig i museer och gallerier när det väl skulle räcka med en sluten grupp på facebook för det fåtal som på allvar är intresserade av denna intetsägande och i mitt tycke ganska fåniga verksamhet. Då skulle visningsställena bli tillgängliga för den verkliga konsten och de genuint konstnärligt begåvade målarna och skulptörerna skulle återigen lockas till konstnärsyrket.

Att mörda konstnärer är en intressant debattbok som man skulle önska att alla konstintresserade skulle läsa. Särskilt kanske alla tondöva konceptualister.

En annan läsvärd bok av Gunnar Larsson är ”Nyskapande måleri: essä om måleriets uttrycksmedel”.

Recension i omkonst

Adlibris
Bokus
CDON

Andra bloggar om böcker, konst, konstteori, konstkritik, konceptualism, Gunnar Larsson, Att mörda konstnärer

Konsthatet

Börje — Fri, 20 Dec 2013 10:57:02 +0000

Jag läste med intresse gårdagens understreckare i SvD “Att hata konst – utan att förstå varför” skriven av Håkan Lindgren. Utgångspunkten är en tysk debattbok “Kunst Hassen” av tidskriftsredaktören Nicole Zepter. Lindgren tar även upp den danska debattboken “Kritik av den negativa uppbyggligheten” av Frederik Stjernfelt & Søren Ulrik Thomsen, i svensk översättning 2007, en bok jag faktiskt råkar ha läst.

Utställningar med samtidskonst fyller enligt Zepter besökarna med en “tyst, diskret skam” utan att någon låtsas om det. Officiellt finns förstås ingen dålig samtidskonst. I dag är ju allting bra. Zepter försöker förklara den besvikelse hon känner inför alla långtråkiga utställningar med samtidskonst och varför hennes ursprungliga fascination och begeistring inför konst numera inte inställer sig.

Lindgren menar att båda böckerna siktar mot en av vår tids smärtpunkter, men för att verkligen nå dem måste man gå djupare. Att som konstnär idag ställa frågor och vara gränsöverskridande är ofarligt eftersom frågor alltid är intelligentare än svar. Vår tids konstprovokationer fortsätter i 1910-talets anda, men är enligt Lindgren helt irrelevanta idag. För hundra år sedan gick de sociala konfliktlinjerna rakt igenom konsten och fann sitt utlopp genom den och gjorde konsten laddad. Nu är det tvärtom, konsten måste leta upp konflikterna och flytta dit där de finns. “Först när vi har släppt detta krampaktiga grepp kan konsten på nytt bli någonting alls – social eller esoterisk eller vad som än kommer att intressera framtidens konstnärer.”

Resonemanget berör också Carl Michael von Hausswolffs utställning med målningar utförda med aska hämtad från krematoriet i Maidanek. Något som bara resulterar i förnedring för alla inblandade. Och vi lär oss hylla självförnedringen. Men är detta inte bra konst? Och i så fall varför? Finns det några inomkonstnärliga kvalitetskriterier för en sådan slutsats? Lindgren hittar inte några principer för ett sådant resonemangs bärkraft eftersom vi lever i ett limbo. Men hur länge kommer vi att klara det? Och vilka dåliga principer kommer vi att i desperation fly till när vi har tröttnat? Här menar Lindgren att smärtpunkten ligger – både konsten och samhället vilar egentligen inte på något alls, bara tomhet.

Men publiken fortsätter tålmodigt att strömma till samtidskonsten i den ständigt svikna förhoppningen att den ska ge dem något. Hur länge ska de behöva vänta på att det ska ske?

Andra bloggar om konsdebatt, konstteori, samtidskonst, konsthat, Nicole Zepter, Fredrik Stjernfelt, Håkan Lindgren

Är samtidskonsten ”clever silly”?

Börje — Sat, 24 Mar 2012 20:41:00 +0000

Jag minns med glädje utställningarna på Moderna museet på 1960-talet ”Popkonst”, ”Rörelse i konsten”, ”Hon” med Niki de Saint Phalle och många fler. Nyskapande, kreativa, kul och berörande. Till skillnad mot dagens konstklimat med en anorektisk intetsägande konceptualism enligt formeln: ”projekt, kontext, diskurs” och kanske också en vidhängande obegriplig installation. Jag kan liksom inte släppa den här frågan, varför har konsten utplånat sig själv, övergått från glädjefylld kreativitet till intellektuell masochism? Visst kan tiden ha sprungit förbi mig, jag har också prövat tanken på att jag har någon slags konceptuell störning som gör mig oemottaglig för de flesta utställningar idag på t ex Bonniers konsthall, Magasin 3, Tensta konsthall, Botkyrka konsthall, Moderna museet m fl. Men de förklaringarna räcker liksom inte.

Så kommer jag via en länk på Tanja Bergkvists blogg att läsa ”Clever sillies: Why high IQ people tend to be deficient in common sense” av den brittiske medicinprofessorn Bruce G. Charlton. Den tes Charlton presenterar i artikeln är enkel. Där normalbegåvade personer tenderar att enkelt lösa vardagliga problem och social interaktion via intuition och erfarenhet tar den högintelligente i stället gärna till abstrakt analys, ofta med förödande resultat. Typexemplet är den galne professorn, den vettlöse politikern eller andra i samhället framgångsrika personer.

My hunch is that it is this kind of IQ-advertisement which has led to the most intelligent people in modern societies having ideas about social phenomena that are not just randomly incorrect (due to inappropriately misapplying abstract analysis) but are systematically wrong. I am talking of the phenomenon known as political correctness (PC) in which foolish and false ideas have become moralistically-enforced among the ruling intellectual elite. And these ideas have invaded academic, political and social discourse. Because while the stereotypical nutty professor in the hard sciences is a brilliant scientist but silly about everything else; the stereotypical nutty professor social scientist or humanities professor is not just silly about ‘everything else’, but also silly in their professional work.

Först tog jag naturligtvis inte det här riktigt på allvar och fortfarande tycker jag nog Charlton går lite väl långt, men ju mer jag tänker på det desto mer verkar det ändå ligga något i denna provocerande tanke. Hur kunde exempelvis den briljante Olof Palme som utbildningsminister på 1960-talet genomdriva en så förödande skol- och utbildningsreform? Och hur kunde intelligenta människor anamma teorin om patriarkal könsmaktsordning och få den att genomsyra snart sagt varje samhällsområde?

Det slår mig hur väl Charltons teser, även om de är ytterst provocerande, passar in på den mer trendiga delen av konstvärlden. Bildade och intellektuellt briljanta människor som fattar direkt galna beslut utan att själva inse hur pass långt upp i det blå man hamnat. Inom konsten måste det givetvis råda vida ramar, och kanske vidare än för samhället i övrigt, men när ska konstvärlden inse att man för länge sen lämnat resten av samhället bakom sig, rentav tappat all anknytning?

Martin Erik Andersen på galleri Riis. Mer om utställningen på Kulturdelen

Uppdatering 2012-03-29
Charlton stöder sina teser bland annat på forskning av Satoshi Kanazawa som kortfattat beskriver sina hypoteser om intelligensens evolutionära uppkomst och utveckling i en artikel i Psychology Today: ”How Did General Intelligence Evolve?”.

I believe scientists and civilians alike may have grossly exaggerated the importance of general intelligence in everyday life. Intelligence does not help you with really important problems in your life, such as maintaining a successful relationship, being a good friend, and raising children. It merely helps you with solving unimportant, evolutionarily novel problems like getting formal education, making money in a capitalist economy, and flying an airplane.

En annan kort artikel ger vidare förklaringar till intelligensproblemet: ”The Hypothesis. Why do people want what they want?”. Alltså en hypotes om hur det kommer sig att individuella värderingar utvecklats. – Ursäkta att detta kanske går lite väl långt, men jag tycker det är fascinerande tankar.

I believe evolutionary psychology is key to uncovering the origin of individual preferences and values. The Savanna Principle states that the human brain has difficulty comprehending and dealing with entities and situations that did not exist in the ancestral environment. The theory of the evolution of general intelligence suggests that general intelligence evolved as a domain-specific psychological adaptation to solve evolutionarily novel problems. Their logical conjunction suggests a qualification of the Savanna Principle and leads to a new hypothesis about individual preferences and values.

I en tredje kort artikel kommenterar Satoshi Charltons teser: ”If Liberals Are More Intelligent than Conservatives, Why Are Liberals So Stupid?”. (”Liberals” betyder enligt amerikansk terminologi ”vänster” och inte som i senare svensk terminologi ”höger” konstigt nog)

Satoshi ansluter sig till Charltons teser men ogillar hans terminologi ”Clever silly”. Det finns fler länkar i artiklarna för den som vill fördjupa sig i ämnet. Jag har ingen aning om hur pass kontroversiella eller allmänt vedertagna dessa tankar är. Jag tycket bara att de är rätt fascinerande. Och som sagt i slutändan kanske kan vara en tänkbar förklaring till varför den trendigare delen av samtidskonsten verkar ha spårat ur totalt – för mycket abstrakt analys – för lite intuition och känsla.

Läs även andra bloggares åsikter om konst, samtidskonst, konstteori, högintelligenta personer, evolutionspsykologi

Postmodernismen

Börje — Tue, 13 Mar 2012 09:33:05 +0000

Varför har världen blivit så konstig? Det är den fråga som jag ställt mig under senare år. Här på bloggen har det mest handlat om konst och kultur; varför skönt och fult bytt plats. Det som tidigare kallats de sköna konsterna betraktas idag som kitch – ofta med skumma politiska konnotationer – medan fulheten, det som förr betecknades som smaklös kitch upphöjts till gällande samtidskonst.

Men frågan är förstås bredare än så. – Varför har den naturvetenskapliga synen på världen nedvärderats? – ”Kunskapsdemokratins” införande i flumskolan, i varje fall så som man lätt kan uppfatta saken via mediarapporteringen, alltså att åsikter och kunskap är lika mycket värda. – Ja att egentligen allting är lika mycket värt. De här angreppen på rationaliteten känns lite hotfulla. Är vi på väg mot ett återinförande av magin som kunskapskälla?

Bakom det här ligger tydligen postmodernismen. Men det finns ljuspunkter. Claes Anderssons artikel på Newsmill ”Ingen vetenskap bakom tanken om det postmoderna könet” är nog det mest välbalanserade och klargörande jag läst i frågan. Artikeln utgår från genusdebatten, men handlar egentligen om något mycket bredare, nämligen att postmodernisterna och i det här fallet genusteoretikerna mycket väl vet att vetenskapen inte stöder deras teser, men det bryr dom sig inte om. Ganska sensationellt tycker jag. Läs bara det här utdraget ur Anderssons artikel:

”Problemet med postmodern teori ligger mer i att analyskvarnen inte har någon avstängningsknapp. Det som börjar som något djupt och insiktsfullt tuggar sig snart ned till paranoia, relativism och inte minst en brinnande oförsonlighet. Den som inte har ”sett ljuset” så att säga tenderar att uppleva det som kommer ut ur kvarnen (gärna på kultursidor) som gnälligt, repetetivt, pretentiöst och helt utan vettiga proportioner. Den som är upplyst däremot upplever sig gå från klarhet till klarhet i varenda upplevelse! Så till det facila priset av kanske 120 poäng på universitetet så kan du alltså göra dig till åklagare, domare och bödel för mänsklighetens samlade kunskap. Det är inte konstigt att det är populärt – och det är inte heller konstigt att många känner en djupt rotad olust inför det. Man känner liksom igen det någonstans ifrån!”

Läs för all del hela artikeln! För mig blev den lite av en uppenbarelse, ytterligare en bit i strävan att fatta något av det postmoderna pusslet.

Läs även andra bloggares åsikter om postmodernism, genusvetenskap, tidsanda, kulturdebatt, vetenskap

Har konsten någon framtid?

Börje — Tue, 28 Feb 2012 21:33:46 +0000

Hur kommer konsten att se ut i framtiden? Ett intressant ämne, inte minst för oss som inte känner oss riktigt bekväma med den fokusskiftning konsten haft under senare decennier, från det estetiska, form- och färginriktade till den idébaserade, politiserade, socialkritiska och konceptuella samtidskonsten. En intressant artikel i ämnet med titeln ”Konstens framtid – den nya versionen” har publicerats av Peter Ekström på webbportalen ”Kulturdelen”.

Artikeln är som jag uppfattar det ett led i en pågående konstteoretisk debatt mellan Peter Ekström och Lars Vilks. Alla utsagor om framtiden är självklart i högsta grad osäkra, men medan Lars Vilks gärna vill tro att allt kommer att förbli vid det gamla känns Ekströms resonemang uppfriskande för oss som har svårt för den menlösa fulkonst som nu dominerar på tongivande konsthallar runt om i landet.

Den konstteoretiska debatt som artikeln utgår från rör den institutionella konstteorin som Vilks förespråkar gentemot Ekströms språkliga konstteori. Vad som är sant i den dispyten ligger en aning över min nivå att bedöma, men nog verkar Ekströms teori både vettigare och mer sympatisk, inte minst eftersom den förefaller mer inkluderande än den institutionella konstteorin som ju berör bara den hermetiskt slutna konstvärlden. Min egen ståndpunkt i konstteorifrågan är den nya allmänna konstteorin, där vad som är konst och kvalitet i konsten bestäms av mig själv (och av dig), utan några pekpinnar av överintellektualiserade konstvärldsmänniskor.

Ekström utgår i sitt resonemang från de metoder som används vid vetenskapliga framtidsstudier: prognoser, värderingsstudier, expertråd, framtidsscenarier, trendframskrivning, backcasting, och berättelser om framtiden. Från främst modevärlden hämtar han dessutom begrepp som pendelregeln, det nyss moderna och det övriga samhällets förändring. Konstmarknaden och konstinstitutionernas planering spelar också in i bedömning av konstens framtid.

Några hållpunkter i framtidens konst kan enligt Ekström bli:

nya kanaler för konstens exponering, t ex street art
ökad privatfinansiering av konst
med utgångspunkt från pendelteorin bör konsten slå över i motsatsen och bli mindre teoretisk och mer form- och underhållningsinriktad
det välgjorda och hantverksmässiga återuppstår
kanske ökar även intresset för grafik och textil

Jag hoppas att Peter Ekström har rätt, för visserligen är konsthistorien en källa att ösa ur för oss som gillar det estetiska, men nog vore det uppfriskande att se lite mer av välgestaltad samtidskonst som förmår beröra.

Läs även andra bloggares åsikter om konst, framtid, konstteori

Under omprövning. En antologi om konst, kanon & kvalitet

Börje — Sat, 01 Oct 2011 21:08:02 +0000

Johan Lundberg (red):
Under omprövning. En antologi om konst, kanon & kvalitet
Atlantis 2011, 443 s.
ISBN: 9173534641

Undrar du liksom jag varför så mycket i det seriösa kulturlivet blivit så ointressant, samtidskonsten så likgiltig, den nutida musiken så disharmonisk, litteraturen ett språkmaterialistiskt formexperiment, arkitekturen uttryckslös funkispastish. Då ska du absolut läsa den här boken. Och tillhör du det motsatta lägret, skönhetshatarnas vänner, så är boken troligen ännu angelägnare.

Frågorna är rätt komplexa och svaren knappast kristallklara. Ändå antyds i texten här och var hur allt kan tänkas hänga ihop. Till exempel hur de ekonomiska bindningarna mellan konstnärer, gallerister, samlare, kritiker, kuratorer, muséer och auktionsverk skapar en närmast ogenomtränglig konsensus som tvingar fram ständigt ökade priser på etablerade samtidskonstnärers verk.

Trettiotvå svenska och utländska författare medverkar med artiklar i boken som också innehåller sexton sidor bilder i färg. Många av texterna känner jag igen från tidskriften Axess, men det är intressant att läsa allt i ett sammanhang. Ämnena spänner över stora delar av kulturlivet med materialet indelat i tre delar: 1. Modernismens avigsidor & konsekvenser. 2. De utdefinierade. 3. Bortom modernismen.

Boken är en kulturkonservativ uppgörelse med kulturradikalismen som man uppfattar har spelat ut sin roll. Jag håller väl knappast med om allt som står i boken, men blir övertygad i detaljer och huvudbudskapet har en klar poäng. Den kulturradikala kostymen har blivit för trång och skavande, det behövs något nytt. Exakt vad är kanske inte så lätt att sätta fingret på, men man gör ett försök att ange färdriktningen i del 3 Bortom modernismen.

Mest minnesvärt för mig är kanske Gunnar Larssons bidrag: Konsthistorien, ickekonsthistorien. Han konstaterar bland annat att nu när allt kan räknas som konst kommer det som fortfarande klassas som ickekonst att bli så exklusivt att det närmast blir elitistiskt. En bra sammanfattning av situationen tycker jag. Samtidskonstnärerna slåss om att bli först med att lansera ickekonsten. Om man nu kan hitta den.

Boken innehåller också intressanta avsnitt om arkitektur. Theodor Dalrymples karaktäristik av Le Corbusier som en kriminaldåre går kanske en aning långt för min smak, men visst är det egendomligt att så befängda idéer som Le Courbusiers stadsplaner kunnat få så stort genomslag och så förödande konsekvenser, inte minst i vårt land. Axel Odelbergs artikel: En stad utan intima rum och hemtrevliga prång, kompletterar kritiken mot Le Courbusier med exempel från den indiska staden Chandigarh. Alain de Botton skriver om Ornamentiken som kompass i samtiden.

I del två De utdefinierade kan man läsa om bortglömda men intressanta författare och konstnärer från omkring förra sekelskiftet. De som aldrig riktigt fick plats i historieböckerna.

Johan Lundberg bidrar med flera intressanta artiklar, bland annat en bra sammanfattning av Figurationsdebatten, som handlar om den lilla utställningen med norsk föreställande konst på Edsviks konsthall år 2009. Den som för ett ögonblick lyckades bryta mot konsensus i den svenska konstvärlden.

Se även:
Lars Anders Johanssons anmälan av boken
”Recension” i tidskriften Fokus
”Recension” i Helsingborgs Dagblad
Recension i SvD
Recension i GD
Recnsion i Expressen
Recension i UNT
Recension i Sydsvenskan

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, konst, konstteori, Under omprövning

Ulf Linde: Sammelsurium

Börje — Tue, 20 Sep 2011 18:25:29 +0000

Ulf Linde: Sammelsurium
Bonniers 2011, 144 s.
ISBN: 9100125849

Det här är en bok om teckning står det i förordet. Det är det också, men det är först en bra bit in i den tunna boken som man upptäcker det.

För ett inkännande seende finns ett värde hos konstverket bortom alla stilar menar Linde. ”Men det finns inte för det seende som utropat Andy Warhols Brillo Box till ett mästerverk. För att kunna genomföra den transmutationen måste man först hävda dogmen att allt i ett konstverk betingas av socio-kulturella konventioner. Den dogmen gör en blind”.

Linde hämtar sina argument från de mest oväntade håll som Immanuel Kants fromme vän Johann Georg Hamann och den Bysantinska ikonoklasmen. Men Linde har inte blivit religiös, det finns ”agnostiska korollarier” till dessa avsnitt.

Ulf Linde är för mig den store konstpedagagogen, den som gör det svåra enkelt. Och hädanefter kommer jag alltid vid krokiteckning ha något om trefalden hos en teckning i bakhuvudet: ”Hur tanken genom ett streck görs synligt på papperet och hur naturen visar sig i strecket. Så uppträder anden, själen och materien i en tyst teckningssal”. Och ska man teckna en panter bör man liksom Matisse först själv krypa på golvet som en panter. Det är det som är inkännande seende.

Läs även andra bloggares åsikter om konst, konstteori, teckning, socialkonstruktivism

Moderna tider i Berlin

Börje — Fri, 01 Jul 2011 09:03:55 +0000

Den här utställningen ville jag inte missa. Alla mina favoriter från den klassiskt moderna eran i Tyskland under tidigt 1900-tal finns samlade på Neue Nationalgalerie i Berlin på utställningen ”Moderna tider”. [”Moderne Zeiten. Die Sammlung. 1900 – 1945”]

Det finns ingen katalog till utställningen, men tydligen består den enbart av verk från museets egna samlingar. Det hindrar inte att den är ganska stor och rätt väl täcker in perioden fram till andra världskrigets slut. Dock utan någon nazikonst och med en del luckor för den under nazitiden förbjudna och förstörda konsten.

Jag har svårt att se mig mätt på bilder av konstnärer som Georg Grosz, Otto Dix, Oskar Schlemmer, Lotte Laserstein, Ernst Ludwig Kirchner, Emil Nolde, Felix Nussbaum, Christian Schad och skulpturer av Wilhelm Lehmbruch och Käthe Kollwitz. Det är en sån kraft i den här konsten, den är så fylld av känslor – raseri, förtvivlan, sorg, glädje, andakt. Ett sånt allvar, sånt som den överintellektualiserade ironiska samtidskonsten övergivit.

Se bara på den praktfulla diptyken födelse och död av Max Beckmann. Födelsen är nog så kaotisk, men döden än mer så, då vänds världen upp och ner.

Max Beckmann: ”Geburt”, 1937

Max Beckmann: ” Tod”, 1938

Lyonel Feininger känner jag visserligen till sen tidigare, men den fina bilden från 1919 tror jag inte jag sett förut. Ren form, snygga förtoningar, vackert ljus, ahhh! Lotte Laserstein tvingades avbryta en lovande konstnärskarriär i Berlin på 1930-talet och flytta till Sverige där hon försörjde sig som porträttmålare. Jag gillar den nysakliga stilen, inte superrealistisk, bara lätt stiliserad. Samma uttryck bibehöll hon i många av sina otroligt fina porträttbilder som ställdes ut på Judiska museet i Stockholm för några år sedan.

Lyonel Feininger: ”Kirche von Niedergrunstedt”, 1919

Lotte_Laserstein: ”Abend über Potsdam”, 1930

Så många nya intressanta bekantskaper från tiden som hänger på den här utställningen! Bara några smakprov till – Ferdinand Hodler är ny för mig. Är hans målning av kvinnor som beundrar en man ett utslag av tidig feminism eller är den en kontemplation över patriarkatet? Nej kanske den snarare vill visa erotik som något naturligt? Jag vill gärna tro det. Albin Egger Lienz är också hittills okänd för mig. Målningen med Bonden är så enkel och fin. Det är något högtidligt, rituellt över den, bonden hämtar vigvatten. Kanske ska han stänka det på sig, eller vad man nu gör med vigvatten?

Ferdinand Hodler:
”Jüngling von Weibe bewundert II”, 1904″

Albin Egger Lienz: ”Bauer, Weihwasser
nehmend”, 1922-23

Varför berör den här snart sekelgamla konsten mig så djupt medan nutidskonsten oftast är så likgiltig? Ett rakt svar på frågan får man genom att citera Knausgård:

Jag hade läst konsthistoria ett tag, och var van vid att beskriva och analysera konst. Men det jag aldrig skrev om och som är det enda viktiga var upplevelsen av den. Dels för att jag inte kunde, dels för att känslorna som bilderna lyfte inom mig stred mot allt jag hade lärt om vad konst var och vad den var till för.
…..
Vår tids konst, alltså konst som i princip borde vara den som gällde för mig, betraktade inte de känslor som ett konstverk genererade som värdefulla. Känslorna var underordnade eller kanske rentav en oönskad biprodukt, ett slags avskräde, eller i bästa fall ett manipulerbart material. Inte heller den naturalistiskt återgivna verklighetsbilden hade något värde, utan betraktades som naiv och som ett sedan länge passerat stadium. Då var det inte mycket mening kvar. Men i samma ögonblick jag riktade blicken mot bilden igen, försvann alla resonemang i den våg av kraft och skönhet som slog upp i mig. Ja, ja, ja, ljöd det då. Det är där det är. Det är dit jag måste.

Karl Ove Knausgård: ”Min kamp 1” [s 211-212 pocketutgåvan]

Verkar vara en klok man den där Knausgård.

Utställningen pågår till 3 oktober 2011.

Recension i SvD 2011-05-05

Läs även andra bloggares åsikter om konst, konsthistoria, utställningar, Berlin, Tyskland, 1900-talet

Roger Scruton: ”Kultur räknas : tro och känsla i en belägrad värld”

Börje — Sun, 08 May 2011 22:41:45 +0000

Vad är egentligen kulturradikalism, den syn på samhället som dominerat Sverige under efterkrigstiden? Vad har den åstadkommit och vad finns det för alternativa synsätt? Det som fått mig att reflektera över frågan är förstås den obegripliga utvecklingen inom konsten, den akademiserade konstens uppskruvade intresse för ”fulkonst”, koncept, atonal musik, och steril slätstruken arkitektur samt misstänkliggörandet av det ”sköna”. Kopplad till kulturradikalismen är vad jag förstår också postmodernismens relativisering med katastrofala följder exempelvis inom utbildningsväsendet, den svagt underbyggda ”genusvetenskapens” expansion och en rad andra besynnerligheter.

Kan kulturkonservatismen erbjuda ett realistiskt alternativ som skulle kunna återta kulturen från den kulturradikala makteliten och göra den tillgänglig för vanligt folk? Konservatism har ingen bra klang i mina öron, men kulturkonservatism handlar inte främst om politik utan om synen på människan och hennes plats i kulturen. Därför kände jag igen mig en del vid läsning av den brittiske konservative filosofen Roger Scrutons bok: ”Kultur räknas”.

Roger Scruton: Kultur räknas : tro och känsla i en belägrad värld
Atlantis Axess 2009. 172 s.
ISBN: 9173532908

Under studentrevolten i Paris 1968 hänvisade en väninna till den då 24-årige Scruton till Michel Foucaults Orden och tingen för att rättfärdiga revolten och svepa undan kunskap, tradition och kultur som enbart maktdiskurs. Det blev en ögonöppnare för Scruton som ansåg att det Foucault skapat var ”en retorik som legitimerade, till och med glorifierade, det destruktiva i människan. En ideologi för att riva ned och förstöra”.

Civilisation är en social gruppering som upprätthåller en religiös, politisk, rättslig och sedvanemässig enhet. En civilisations kultur är enligt Scruton den konst och litteratur med vilkas hjälp den kommer till medvetande om sig själv och definierar sin syn på världen. Kultur är något förvärvat som skapas av eliter. Man kan tillhöra en civilisation utan att veta särskilt mycket eller inget alls om dess kultur, vilket är de flesta västerlänningars situation idag.

Scruton hänvisar till Oswald Spenglers Västerlandets undergång från 1921 där Spengler menar att vi går in i en tid av förfall när kultur ger vika för civilisation. Men Scruton anser Spengler vara provinsiell när han betecknar den franska revolutionen som den avgörande historiska vändpunkten, den händelse som styrde in den västerländska kulturen mot civilisation. Spengler nämner inte ens den Amerikanska revolutionen som föregick den franska och enligt Scruton var en positiv vändpunkt som befäste upplysningstanken, ledde till stabil konstitutionell demokrati och skapade den moderna världen.

Lite uppseendeväckande är Scrutons tes att syftet med utbildning inte är vad alla tycks tro, nämligen att tillföra studenter något. Nej undervisningen är ett medel för att bevara kunskap och kulturarv till kommande generationer. Lite drastiskt formulerat men konsekvent om man tror på kulturens värde. Kulturen är ett medel att öka samhörigheten i samhället. Multikulturalismen står följdaktligen inte högt i kurs hos Scruton, som istället förespråkar kanon – en lista med konstnärligt högtstående verk som visserligen inte kan vara statisk men utgör en slags sammanfattning av kulturarvet, ett kulturparadigm.

Boken tar upp en hel del frågor om utbildning. Utantillläxor exempelvis av multiplikationstabellen skapar neuronkopplingar som ger förutsättningar för vidare matematisk förståelse. Det här går på tvärs mot John Deweys ideer som vad jag förstår står bakom en stor del av dagens pedagogiska teorier. Jag är ingen pedagog men jag är tacksam att jag fick gå i skola på den tid när det fortfarande fanns katederundervisning, kanon (Dikt och tanke) och utantilläxor.

Musikens och skrattets roll i kulturen berörs. Skrattet är en av de råvaror som kultur byggs av. Konst är likt skämt ett perceptionsobjekt – hur det ser ut, hur det låter, hur det får oss att reagera. Duchamps pissoar ”La Fontaine” anser Scruton ska betraktas som ett skämt, och det kan man ju hålla med om. Något som alla konceptualister inte tycks ha begripit.

Scruton lägger stor vikt vid värdering och bedömning av konstverk. Konsten ska sedan tjäna som vägledning till vad vi bör känna inför olika företeelser. En väg till känslomässig mognad. TV och popmusik avfärdar Scruton lite väl tvärt för min smak. Men musikundervisning – att spela och sjunga tillsammans – är viktig, den ska vara en ”övergångsrit” ut ur ungdomen, något som popmusiken blockerar.

Enligt Aristoteles var syftet med arbetet [grekiska: ascholia] – att få fritid [scole]. Men fritid innebar för Aristoteles möjligheten att leva ett liv i kontemplation. Idag ägnas dock fritiden snarare till distraktion än till aktiva kontemplativa former av själsliv. Men publikidrott, exempelvis fotboll får godkänt eftersom den kan ”lyftas till ritualnivå med en kombination av heligt och vardagligt”.

Enligt boken råder för närvarande en slags förkastelsekultur som med hjälp av styltiga teorier förlägger vårt litterära och konstnärliga arvegods på ett oöverstigligt långt avstånd från dess avsedda publik.

Scrutons bok kan bitvis te sig aningen fyrkantig och dess teser praktiskt/politiskt svårgenomförbara. Men den ger upphov till en hel del reflexion och dess övergripande budskap om kulturens betydelse går knappast att invända mot, i varje fall inte av den som vill ha ett anständigt samhälle.

För en översikt över kulturradikalismens och kulturkonservatismens utveckling i Sverige se även Johan Lundbergs inlägg i Svensk Tidskrift ”Konservatism vs radikalism”.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, kultur, filosofi, kulturkonservatism, kulturradikalism, Roger Scruton

Det ideologiska filtret mellan konsten och publiken

Börje — Mon, 11 Apr 2011 22:03:15 +0000

Nu är vi där igen. Misstron mot konstbetraktarens kompetens att själv se på bilder. I Kulturnytt P1 måndag 2011-04-11 (Ca 4,5 minuter in i programmet) kommenterar Hedvig Weibull utställningen ”Vardagens hjältar” på Athenéum i Helsingfors. Utställningen omfattar Finsk och Europeisk konst från perioden 1875-1918.

Felet med utställningen är enligt programmet att den visar konst som tilltalar de populistiska Sannfinländarna.Och framförallt att det är oansvarigt av muséet att låta folk se utställningen okommenterad eftersom naturalistisk konst som det här är fråga om inte borgar för sanningen. Man riskerar att få se ”en herosik berättelse”. Vi ska tydligen överallt tvingas ha ett samtidsideologiskt filter mellan oss och konsten.

Eero Järnefelt: ”Trälar under penningen” (Sved) 1893.

Nej jag har ingen sympati för Sannfinländarna eller deras svenska motsvarighet. Och visst kan konstpedagoger göra ett utmärkt jobb. Men denna Hedvig Weibulls ilska över att man låter folk se på konst utan det samtidsideologiska filtret gör mig misstänksam. Vems ärenden går konstpedagogen? Sina egna eller någon annans? Knappast folkets i varje fall, eller?

Uppdatering 2011-04-21: Hedvig Weibulls artikel om utställningen på SR Kulturnytt.

Läs även andra bloggares åsikter om konst, utställningar, Ateneum, Helsingfors, Finland, konstteori, ideologi

Göran Ståhle: Mellan konsten och publiken

Börje — Thu, 31 Mar 2011 19:15:48 +0000

Ståhle, Göran: Mellan konsten och publiken
Carlssons 2010. 111 s.

Titeln på Göran Ståhles bok, ”Mellan konsten och publiken” är precis vad det handlar om. Konsten idag kräver mer än någonsin en mäklare, en konstpedagog. Den konst som tidigare kunde förstås i varje fall av den någorlunda orienterade och bildade betraktaren är idag ofta totalt otillgänglig utan gedigna förkunskaper, inte bara om samtidskonst i allmänhet och aktuell filosofisk debatt, utan även djup kunskap om varje enskild konstnärs personliga kodspråk. Den kulturella gemenskap på vilken tidigare konst kunnat basera sitt innehåll är idag uppbruten i lika många kulturella språk som det finns samtidskonstnärer. För mig är bristen på pedagogik ett uppenbart problem. Samtidskonsten når inte ut.

Konstpedagoger som Göran Ståhle gör säkert ett alldeles utmärkt jobb. Dessutom antagligen nödvändigt om det överhuvudtaget ska vara meningsfullt att ställa ut samtida konceptkonst och liknande. Det är bara det att jag personligen inte vill ha något eller någon som står mellan mig och konsten. Jag vill ha en direktupplevelse, som visserligen kan ske i flera steg – först det måleriska – formernas och färgernas spel, linjer, balans osv – och därefter innehåll, ikonografi, kanske i flera nivåer. Det här sättet att uppleva konst är naturligtvis totalt föråldrat idag när det sällan finns någon form att uppleva.

Jag läste Göran Ståhles bok som ett led i mina försök att begripa något av samtidskonsten. Alltså den konceptuella fulkonst som verkar dominera på biennalerna runt om i världen just nu och fyller progressiva konsthallar i vårt land. Eller kanske snarare att förstå varför den berör mig så lite.

Det är sant att jag kanske inte alltid ägnar tillräckligt långvarigt och intensivt intresse åt sådant som är presenterat med samtidskonstens typiska otillgänglighet och oförmåga till kommunikation. Men det är inte hela sanningen, för även när jag fattat något, ibland det uppenbara, ibland efter inte obetydlig ansträngning och undersökning av bakgrund osv så begriper jag inte poängen med den här intellektuella konsten, den som alltid måste problematisera allting. Jag uppfattar inte poesin, begriper inte vad konsten kan tillföra i de socialkritiska ämnen där rätt forum snarare skulle kunna vara Statens Offentliga Utredningar eller liknande.

Visst finns det starka undantag. Till exempel Eva Löfdahls utställning på Moderna Museet just nu lämnar en känsla av förundran. Men jag saknar ändå det emotionella, det direkta tilltalet.

Visst hopp kan förstås ändå skymta, Retrogardisterna nämns allt oftare. Inte vet jag om det är den rätta vägen att gå för den framtida konsten men det är definitivt rätt med minskad enkelspårighet inom konstlivet. Och äntligen kommer de konststudenter som går på Atelier Stockholm att beviljas studiemedel från CSN. Jag antar att det också kommer att gälla Florence Academy of Art i Mölndal. De två är såvitt jag vet de enda klassiska måleriutbildningar som finns i Sverige. Tidigare har de som velat lära sig det riktiga hantverket tvingats utomlands. En mindre skandal att den här legitimeringen inte skett tidigare.

Ståhle gör en intressant notering. På sidan 16 gör han en jämförelse mellan författare och konstnärer. Det går inte att utbilda sig till författare. Varför ska det då gå att utbilda sig till samtidskonstnär när samtidskonsten handlar enbart om idéer. Hur utbildar man sig i att få idéer? Och vi har ju Lars Vilks ord – för övrigt helt trovärdiga – på att det bara behövs tre dagar för att utbilda sig till samtidskonstnär. Ändå berättigar utbildning på vanliga konsthögskolor till studiemedel.

På sidan 26-27 frågar Ståhle tvärtom varför konstnärer ska vara yrkesmässiga fossiler, dvs arbeta med traditionella metoder. Samtidigt talar han sig på flera ställen varm för att konst handlar om kommunikation, utan att inse att traditionella kommunikationsmetoder är oöverträffade. Samtidskonstens språk går inte fram.

Ståhles bok är intressant och läsvärd. Dessutom ger den mig idén till den nya allmänna konstteorin. På sidan 29 berättar han om den pensionerade snickaren från Nyköping som vet vad konstens uppgift är, nämligen att skapa det han tycker är vackert. Vi borde alla skaffa oss en sådan personlig konstteori, sedan skulle man slå ihop resultatet, jämka samman smaken och så har vi den nya allmänna konstteorin som tveklöst skulle slå ut den institutionella konsten på Artfacts topplista.

Jag är rätt säker på att många liknande konstsociologiska undersökningar har företagits utan att det på minsta sätt har rubbat den slutna konstvärldens uppfattning. Det får mig att starkt misstänka att Steven Pinker har rätt i sin uppfattning att det egentliga skälet till att samtidskonsten blivit så ful och obegriplig är exklusivitetskravet. Det alla kan uppskatta är inte värt något.

Andra bloggar om: böcker, konst, konstteori, konstpedagogik, samtidskonst