Katarina Barrling i Axess nr 1/2020: ”Den orättvisa skönheten”

Varför får konst inte längre vara vacker om den ska räknas? Det är en fråga som jag ofta ställt mig utan att finna något svar. Katarina Barrling är i sin artikel ”Den orättvisa skönheten” något på spåret när det gäller samtidskonstens förbud mot skönhet i konsten. Barrlings artikel behandlar förstås ett bredare område än skönhetsförbudet inom konsten. Hon menar att skönhet strider mot två av våra grundläggande värderingar, nämligen frihet och jämlikhet.

Artikeln tar upp resonemang från tänkare som Platon, David Hume, futuristen Marinetti, Umberto Eco m fl. Och resonemangen berör inte bara konst och arkitektur, den tar också upp det orättvisa med mänsklig skönhet, där strävan efter att bli vacker har slagit över i karikatyr (enorm läppförstoring, enorma ögon, ögonfransar, kindben, tatueringar osv).

Platons syn på skönhet (gyllene snittet, skönheten är absolut) står i strid med vår tids relativistiska synsätt. Det objektiva synsättet säger nämligen: Nej, ni kan inte påstå att vad som helst är vackert. I den delen är ni inte fria.
David Hume delar varken Platons syn på objektiv skönhet eller vår tids absoluta relativism. Det ligger i den mänskliga naturen att utveckla olika gemensamma synsätt. Konstens mästerverk kan tala till människor över både tid och rum. Det finns en mänsklig föreställningsvärd som vi alla är underordnade.

Hur resonemangen går inom högre konstutbildning är för mig fortfarande höljt i dunkel, men skräphögarna verkar alltjämt vara prioriterade. Kanske är det faktiskt fråga om att göra konsten jämlik och fri genom att skapa fulhet? På liknande sätt kan man kanske resonera inom arkitekturen. Den klassiskt tillbakablickande arkitekturen med element som kapitälprydda kolonner, frontoner, gesimser och fasader med reliefer och utskjutande dekor associerar till en ojämlik tid när överklassen bestämde husens utseende. Säkrare då (och billigare) att bygga med slätstrukna glasfasader eller stora lägerliknande områden med identiskt likadana hus? Alla försök att skapa byggnader med annan förebild än modernismen brukar välkomnas av befolkningen i allmänhet men mötas av motstånd inom arkitektkåren. T ex Jakriborg, där såväl byggnader som stadsplan har medeltiden som förebild.


Anna Tedestam: “The last party” 2019

Bilden ovan visar konstnärlig utsmyckning i en monter på tunnelbanestationen Odenplan.

På Bonniers konsthall visas just nu utställningen ”Träden står ljust gröna: Landskapsmåleri då och nu”. Kritikerna av utställningen verkar lite förvirrade – här finns ju enbart skönhet!

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i konst, konstteori, samhällsdebatt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


+ nio = arton