Postmodernismen

Varför har världen blivit så konstig? Det är den fråga som jag ställt mig under senare år. Här på bloggen har det mest handlat om konst och kultur; varför skönt och fult bytt plats. Det som tidigare kallats de sköna konsterna betraktas idag som kitch – ofta med skumma politiska konnotationer – medan fulheten, det som förr betecknades som smaklös kitch upphöjts till gällande samtidskonst.

Men frågan är förstås bredare än så. – Varför har den naturvetenskapliga synen på världen nedvärderats? – ”Kunskapsdemokratins” införande i flumskolan, i varje fall så som man lätt kan uppfatta saken via mediarapporteringen, alltså att åsikter och kunskap är lika mycket värda. – Ja att egentligen allting är lika mycket värt. De här angreppen på rationaliteten känns lite hotfulla. Är vi på väg mot ett återinförande av magin som kunskapskälla?

Bakom det här ligger tydligen postmodernismen. Men det finns ljuspunkter. Claes Anderssons artikel på Newsmill ”Ingen vetenskap bakom tanken om det postmoderna könet” är nog det mest välbalanserade och klargörande jag läst i frågan. Artikeln utgår från genusdebatten, men handlar egentligen om något mycket bredare, nämligen att postmodernisterna och i det här fallet genusteoretikerna mycket väl vet att vetenskapen inte stöder deras teser, men det bryr dom sig inte om. Ganska sensationellt tycker jag. Läs bara det här utdraget ur Anderssons artikel:

”Problemet med postmodern teori ligger mer i att analyskvarnen inte har någon avstängningsknapp. Det som börjar som något djupt och insiktsfullt tuggar sig snart ned till paranoia, relativism och inte minst en brinnande oförsonlighet. Den som inte har ”sett ljuset” så att säga tenderar att uppleva det som kommer ut ur kvarnen (gärna på kultursidor) som gnälligt, repetetivt, pretentiöst och helt utan vettiga proportioner. Den som är upplyst däremot upplever sig gå från klarhet till klarhet i varenda upplevelse! Så till det facila priset av kanske 120 poäng på universitetet så kan du alltså göra dig till åklagare, domare och bödel för mänsklighetens samlade kunskap. Det är inte konstigt att det är populärt – och det är inte heller konstigt att många känner en djupt rotad olust inför det. Man känner liksom igen det någonstans ifrån!”

Läs för all del hela artikeln! För mig blev den lite av en uppenbarelse, ytterligare en bit i strävan att fatta något av det postmoderna pusslet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i allmänt, konstteori. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


sex + = åtta