samhällsdebatt – Börjes konstblogg

Lena Andersson: “Dottern”

Börje — Thu, 25 Mar 2021 10:17:42 +0000

Lena Andersson: ”Dottern”, Polaris 2020, 264 s.

Tvära kast efter halva boken. Första biten handlar om huvudpersonen Elsa (som är misstänkt lik författaren Lena Andersson) och hennes skidåkning som barn och tonåring fram till den dag hon måste välja mellan att tävlingsåka skidor eller att få äta sig mätt. Hon väljer det senare.

Nästa del handlar om Elsa som jobbar som Au Pair i USA och de konflikter som uppstår där när det svenska folkhemmets uppfostran kolliderar med amerikanska värderingar. Intressanta debatter på författarens vanliga höga intellektuella nivå när Elsa hamnar på en universitetskurs i lingvistik på ett amerikanskt universitet. Relativismen och upprorsandan frodas bland lärare och elever.

Elsa framstår som en udda figur trots att hon gör allt hon kan för att smälta in. Väl hemma igen i Sverige hamnar hon i debatt med fadern. Hennes åsikter från det amerikanska och från svenska universitetet mjuknar så småningom. Liksom faderns praktiska handfasta tro på sanningen återgår även Elsa så småningom till en mer vardaglig syn på världen.

Recensioner:
Expressen: Viktor Malm: ”Lena Andersson tar strid för det naturliga”
Dn: ”Lena Andersson – med svart bälte i intelligens”
SvD: Josefin de Gregorio: ”Lena Anderssons studie provocerar”
Aftonbladet: Pia Bergström: ”Att växa upp i ett folkhem på glid”

Klas Östergren: ”Renegater”

Börje — Wed, 24 Mar 2021 13:03:20 +0000

Klas Östergren: ”Renegater” Polaris 2020, 749 s.

Renegater är del tre i trilogin som började 1980 med Gentlemen och fortsatte med Gangsters 2005

Henry Morgan, känd från de tidigare böckerna i trilogin figurerar återigen i bokens inledning, och lite i slutet. Flera fantasifigurer som förhandlar med författaren kommer också till tals.

Boken börjar med hur författaren från sitt hus på Österlen ser en välbekant figur närma sig, det är Henry Morgan som dyker upp igen. Efter en bra bit i boken med Henry Morgans sällskap övergår texten till det första av bokens två huvudteman.

Författaren råkar på en galleriutställning möta en Torsten Ljung som är intresserad av snö i konsten, bilder av t ex Bruegel, Fjaestad, Bruno Liljefors, jenny Nyström m fl. De blir bekanta och Torsten Ljung avslöjar så småningom Sydafrikaaffären, svenska statens affär med försäljningen av JAS Gripen-plan till Sydafrika 1999 och några år framåt. Berättelsen blir ganska lång med många utvikningar här och där. Snögalleriet återkommer mot slutet av boken med bland annat en lång förteckning över konstverk med snömotiv av en lång rad konstnärer.

Den andra huvuddelen är en rapport om rabaldret i Svenska Akademien med “klubbvärlden” Arnault och hans hustru akademiledamoten m fl figuranter. Den delen är skriven på en slags kanslisvenska, oklanderlig text men omständig och detaljerad utan styckeindelning. Men Östergrens skrivkonst kan man inte klaga på. Texten flyter på och stimulerar läsandet. De enskilda ledamöterna i Akademien nämns inte med namn, författaren har i stället valt att ge dom namn efter olika sorters gräs, det går att gissa lite vem som är vem i texten. Författaren sälv kallar sig Svingel, sen finns bland andra fru Timotej, herr Styvrepe, fru Råg och fru Slok osv.

Bokens titel Renegater hänvisar till utträdet från Svenska Akademien som Östergren och flera ledamöter gjorde som ett resultat av motsättningar i fråga om hanteringen av Arnaults hustrus medlemsskap.

Recensioner:
SvD: Kristoffer Leandoer: ”Östergrens sorg efter Akademiens helvetesår”
Dn: ”Klas Östergrens ”Renegater” är ett mäktigt storverk”
Expressen: Ulrika Knutsson: ”En avfällings berättelse om Sverige och Akademien”
Aftonbladet: Claes Wahlin: ”Östergren gör upp med samtidens Sverige”

Nick Bostrom: ”Superintelligens. Vägar, faror, strategier”

Börje — Mon, 20 Jul 2020 19:00:56 +0000

Nick Bostrom: ”Superintelligens. Vägar, faror, strategier”
Fri Tanke Förlag 2020, pocket, 520 s. ISBN: 9789188589897
Adlibris Bokus

Artificiell intelligens, AI har fascinerat mig sen ungdomsåren, redan innan begreppet blivit allmänt känt. (AI-forskningen kan anses ha startat år 1956 vid Dartmouth Summer Project). Då tyckte jag det var spännande med tänkande maskiner. På senare år har jag blivit mer tveksam och den skepsisen förstärks efter läsningen av Bostroms bok.

Man kan i sammanhanget knappast låta bli att nämna Sf-filmen ”År 2001 – ett rymdäventyr” från 1968. Ombord på ett rymdskepp på väg att utforska Jupiter finns den med artificiell intelligens försedda datorn HAL 9000. Filmen illustrerar verkligen faran med att släppa lös en superintelligens. Just det som Bostrom tar upp i sin bok.

Boken är förstås mer utförlig än så. Den beskriver olika teoretiskt tänkbara sätt att skapa superintelligens, t ex genom att påverka den mänskliga evolutionen eller genom hjärnemulering – att kopiera en mänsklig hjärna till digital form. Det verkar dock mest luta åt utveckling av maskinintelligens.

Den digitala superintelligensen kan skapas i olika form som Bostrom kallar Orakel (ett system som besvarar frågor), Andar (ett system som verkställer kommandon), Suveräner (ett system som är utformat för öppen autonom drift), Verktyg (ett system som inte är utformat för att uppvisa målinriktat beteende). Alla formerna, eller Kast som de kallas i boken har olika fördelar och nackdelar. Framför allt kontrollfunktionen, säkerheten tas upp. Förmågan till snabb självförbättring är just den avgörande egenskap som gör det möjligt för ett AI-frö att utlösa en intelligensexplosion.

Snabb superintelligens är ett system som kan göra allt som ett mänskligt intellekt kan göra, men mycket snabbare. Snabb uppåtsväng av intelligenskurvan, då ”lyftkraften” i systemet passerar en brytpunkt då fortsatta förbättringar i systemet främst drivs av systemets egna handlingar kan leda till singleton – en världsordning där det finns en enda beslutsfattande instans på global nivå. Kapitel 11 Multipolära scenarier tar upp vad som kan hända om flera snabbutvecklingar tillkommer samtidigt. Här blir det snarast fråga om statsvetenskap med förhandlingstaktik mellan två eller flera agenter, eller i värsta fall krig.

Ibland kan framställningen tyckas sväva ut lite väl långt i riktning mot science fiction. Men maskiner behöver varken mat eller luft att andas, så varför skulle de inte vilja ta över även världsrymden om ingen förprogrammerad moral eller försiktighet skulle hindra dem.

Värdeuppbyggnad i de maskiner man vill skapa måste av säkerhetsskäl på något sätt byggas in så att maskinen tar hänsyn till mänskliga värderingar och samtidigt undviker mänskliga brister. Flera kapitel mot slutet av boken behandlar riskerna med en utvecklad superintelligens.

Inför utsikterna till en intelligensexplosion i det sista kapitlet ”Dags att mobilisera” liknar Bostrom människorna vid små barn som leker med en bomb. ”Chansen att vi alla kommer att vara förståndiga nog att lägga ifrån oss den farliga grejen verkar nästan försumbar. Någon liten idiot kommer säkert att trycka på knappen bara för att se vad som händer”

Texten i översättning av Jim Jakobsson är klar, utförlig och verkar vara väl genomtänkt, facktermerna få. Men det gäller att vara koncentrerad om man ska hänga med i Bostroms tankekedjor.

Nick Bostrom (Nicklas Boström) född 1973 är en svensk filosof verksam vid Oxford University i Storbritannien. Han räknas till en av världens skarpaste hjärnor.

https://en.wikipedia.org/wiki/Nick_Bostrom
https://sv.wikipedia.org/wiki/Nick_Bostrom
https://www.nickbostrom.com/

Katarina Barrling i Axess nr 1/2020: ”Den orättvisa skönheten”

Börje — Sun, 16 Feb 2020 15:07:02 +0000

Varför får konst inte längre vara vacker om den ska räknas? Det är en fråga som jag ofta ställt mig utan att finna något svar. Katarina Barrling är i sin artikel ”Den orättvisa skönheten” något på spåret när det gäller samtidskonstens förbud mot skönhet i konsten. Barrlings artikel behandlar förstås ett bredare område än skönhetsförbudet inom konsten. Hon menar att skönhet strider mot två av våra grundläggande värderingar, nämligen frihet och jämlikhet.

Artikeln tar upp resonemang från tänkare som Platon, David Hume, futuristen Marinetti, Umberto Eco m fl. Och resonemangen berör inte bara konst och arkitektur, den tar också upp det orättvisa med mänsklig skönhet, där strävan efter att bli vacker har slagit över i karikatyr (enorm läppförstoring, enorma ögon, ögonfransar, kindben, tatueringar osv).

Platons syn på skönhet (gyllene snittet, skönheten är absolut) står i strid med vår tids relativistiska synsätt. Det objektiva synsättet säger nämligen: Nej, ni kan inte påstå att vad som helst är vackert. I den delen är ni inte fria.
David Hume delar varken Platons syn på objektiv skönhet eller vår tids absoluta relativism. Det ligger i den mänskliga naturen att utveckla olika gemensamma synsätt. Konstens mästerverk kan tala till människor över både tid och rum. Det finns en mänsklig föreställningsvärd som vi alla är underordnade.

Hur resonemangen går inom högre konstutbildning är för mig fortfarande höljt i dunkel, men skräphögarna verkar alltjämt vara prioriterade. Kanske är det faktiskt fråga om att göra konsten jämlik och fri genom att skapa fulhet? På liknande sätt kan man kanske resonera inom arkitekturen. Den klassiskt tillbakablickande arkitekturen med element som kapitälprydda kolonner, frontoner, gesimser och fasader med reliefer och utskjutande dekor associerar till en ojämlik tid när överklassen bestämde husens utseende. Säkrare då (och billigare) att bygga med slätstrukna glasfasader eller stora lägerliknande områden med identiskt likadana hus? Alla försök att skapa byggnader med annan förebild än modernismen brukar välkomnas av befolkningen i allmänhet men mötas av motstånd inom arkitektkåren. T ex Jakriborg, där såväl byggnader som stadsplan har medeltiden som förebild.

Anna Tedestam: “The last party” 2019

Bilden ovan visar konstnärlig utsmyckning i en monter på tunnelbanestationen Odenplan.

På Bonniers konsthall visas just nu utställningen ”Träden står ljust gröna: Landskapsmåleri då och nu”. Kritikerna av utställningen verkar lite förvirrade – här finns ju enbart skönhet!

Lennart Bengtsson: ”Vad händer med klimatet?”

Börje — Mon, 25 Nov 2019 19:43:39 +0000

Lennart Bengtsson: ”Vad händer med klimatet? En klimatforskares syn på jordens klimat”
Karneval förlag 2019, 244 s.
Adlibris Bokus

Efter att ha läst David Wallace-Wells: ”Den obeboeliga planeten. Livet efter uppvärmningen” undrar jag liksom många andra om alarmism verkligen är det bästa sättet att väcka allmänhetens intresse för klimatfrågan. Eller är Lennart Bengtsson: ”Vad händer med klimatet?” ett bättre, mer positivt alternativ? Bengtssons bok har förstås också fått kritik, se länkar nedan.

Bengtsson går grundligt tillväga genom att jämföra Jordens klimat med klimatet på Venus och Mars. Med ett pedagogiskt grepp låter han utomjordiska forskare ha synpunkter på vårt klimat. Därefter följer en redovisning av alla de faktorer som bestämmer klimatet och hur det kan beräknas, inklusive mängder av facktermer och en del formler och ekvationer. Många tabeller och diagram illustrerar resonemangen och mätresultat av olika klimatvariabler.

Mot slutet av boken kommer det som egentligen är av störst intresse: ”Vad kan göras för att motverka globala klimatförändringar?”. Bengtsson påpekar att den största minskningen av växthusgasutsläppen i Sverige skedde som följd av kärnkraftsutbyggnaden under 1970- och 1980-talet. IPPCs larmrapport 2018 som lär hävda att jordens klimat kommer att börja löpa amok om 5-10 år [förmodligen menar man genom upptining av stora arealer av tundror som kommer att släppa ut enorma mängder metan] kommenterar Bengtsson med att hävda att det inte är möjligt att med någon säkerhet beräkna klimatets utveckling så långt fram i tiden. Vi borde i stället hålla oss till IPCCs klimatberäkning i sin huvudrapport 2014 och dess scenario RCP6 där växhusgasutsläppen når ett maximum år 2080 och sedan minskar. Han är också skeptisk till existensen av en ”tipping point” eller en drastisk och irreversibel klimatförändring.

För Sveriges del är elektrifiering av bilparken förnuftigt, men den bör inte drivas av ideologisk passion utan av ekonomisk rimlighet. Återigen hävdar Bengtsson att Sverige borde bygga ut sin kärnkraft istället för att avveckla den. Beskattning av växthusgasutsläpp liksom subventioner av förnyelsebara energikällor och handel med utsläppsrätter nämns också.

Men om nu inget av de föreslagna åtgärderna är tillräckliga – om miljoner klimatflyktingar som redan är på väg mot områden med bättre klimat och luft som går att andas mångdubblas i takt med fortsatt dramatisk folkökning och fortsatt klimatförändring, om låglänta länder blir översvämmade och obeboeliga. Vad gör vi då? Det är förstås frågor som knappast någon vill svara på.

Recensioner mm:
Voctor Galaz i Svd 2019-10-31: ”Är klimatoptimismen klimatets största hot?”
Lennart Bengtsson i SvD 2019-11-19: ”Orealistiskt att snabbt skära ner utsläppen”
Mattias Svensson i Aftonbladet 2019-08-07: ”Jordens uppvärmning kommer inte att skena”
Johan Hakelius i Expressen 2019-11-09: ”Glöm ’åsiktskorridoren’ – ta plats i panikrummet”
Sten Keiser i Klimatupplysningen 2019-08-07: ”En viktig bok”
Kritisk artikel i bloggen Uppsalainitiativet 2019-08.27: ”Lennart Bengtsson verkar inte veta vad som händer med klimatet”
Lennart Bengtsson i DI 2019-08-23: ”Professorn: Hur klarar man en klimatändring”?

Timothy Snyder: ”Vägen till ofrihet. Ryssland – Europa – USA”

Börje — Tue, 05 Nov 2019 17:19:02 +0000

Timothy Snyder: ”Vägen till ofrihet. Ryssland – Europa – USA”
Bonniers 2019, 377 s.
Adlibris Bokus

I Bokens inledning finns två mening som jag gärna citerar ”Maskinerna som skulle skapa mer tid förbrukar den istället. Efter hand som vi miste vår förmåga att koncentrera oss och minnas föreföll allting nytt.” Jag tror att digitaliseringen av världen som skett på gott och ont är det nya verktyg som Putin använder för att destruera demokratin.

Författaren använder två begrepp som ofta återkommer i boken och därmed är viktiga för att förstå resonemangen om situationen i Ryssland, Europa och USA, dvs i princip öst respektive väst. Det är ofrånkomlighetens politik och evighetens politik

Amerikaner och Européer vägleddes efter omkring 1989 av berättelsen om ”historiens slut” (Francis Fukuyama), eller det som författaren kallar ofrånkomlighetens politik: framåtskridandets lagar är fastlagda, inga alternativ finns. I den amerikanska kapitalistiska varianten var det naturen som gav oss marknaden, vilken gav oss demokratin, som gav oss lycka. I den Europeiska varianten var det historien om gav oss nationen, som lärde av kriget att freden var något gott och som därför valde integration och välstånd. I Sverige hette det väl ”Den enda vägen”.

Sovjetunionen hann innan dess upplösning 1991 en kort period pröva på ofrånkomlighetens politik. Men marknadsekonomi och liberal demokrati fungerade inte i Ryssland. Ofrånkomlighetens sammanbrott och bytet tillbaka mot evighetens politik för med sig en annan tidsuppfattning. Tiden är inte längre linjär utan cirkulär där en nation i det oändliga återförs i samma hot från det förflutna, i samma offerberättelse. För Rysslands del ska det väl tolkas som de återkommande invasionerna från väst: Napoleon, Hitler (och Karl XII, fast han inte nämns i boken).

Snyder försöker i detalj förklara Putins tänkande, hans mål med den nygamla politiken och flera av de personer och idéer som har påverkat honom. Bland annat Ivan Iljin, Alexandr Dugin, Alexandr Prochanov, Sergej Glaziev och en rad ytterligare personer, alla med mer eller mindre fascistiska drag, eller där rasismen är framträdande i tänkandet även rena nazister. En övergripande föreställning tycks vara Rysslands omvandling till Eurasien, ett rike som kommer att sträcka sig från Portugal till Vladivostok.

Boken tar också rätt detaljerat upp de olika metoder som är i full gång för att nå framgång i erövrarplanerna. Internet Research Agency är namnet på den kader av nättroll med huvudkontor i Sankt Petersburg med uppgift att missleda opinionen hemma såväl som i resten av världen.

En förebild är Hitlertysklands användning av judendomen som en huvudfiende med vilken man kunde manipulera folkets tänkande. I dagens Ryssland är det i stället homusexualiteten i väst som ska utgöra den stora faran för forsterlandets bestånd.

Cyberkriget beskrivs ganska ingående. Hur opinion, konsumtion och politik i främmande land kan påverkas. Hur ryska hackare lyckats påverka rösträkning och valresultat. Att USAs president Trump går i ryska ledband verkar i förstone otroligt, men blir alltmer uppenbart, liksom att Storbritanniens utträde ur EU är en produkt av väljarmanipulering. Putin röjer vägen för det kommande Eurasien genom att bit för bit oskadliggöra stater som kan hindra Rysk expansion och kriget mot frihet och demokrati.

Det är en ganska skrämmande läsning, än mer skrämmande blir den genom författarens övertygande bevisföring.

Recensioner:
Martin Kragh i SvD 2019-04-08: ”Så spikrak är inte vägen till ofrihet”
Per Andersson på svt.se 2019-04-05: ”Timothy Snyder skingrar röken runt samtiden”
Ola Larsmo i DN 2019-04-05: ”Om inga fakta finns segrar propagandan och de ”eviga sanningarna”
sr.se 2019-05-24: ”Hör världskände historikern Timothy Snyder om sin bok ”Vägen till ofrihet”
Peter Landelius i Axess NR 5 2018 – ”Trollfar på krigsstigen” — recension av originalutgåvan ’The Road to Unfreedom’ (betalspärr)

David Wallace-Wells: ”Den obeboeliga planeten. Livet efter uppvärmningen”

Börje — Sun, 13 Oct 2019 12:24:24 +0000

David Wallace-Wells: ”Den obeboeliga planeten. Livet efter uppvärmningen”
Bonnier 2019, 367 s.
Adlibris Bokus

”DET ÄR VÄRRE”, mycket värre än ni tror.. Så inleds förordet i boken. Och med all rätt, för detta är mer eller mindre en domedagsprediken, en noggrann beskrivning av hur jorden kommer att bli obeboelig och varför.

Inledningen med titeln Kaskader tar upp de fem massutdöenden som jorden tidigare genomlevt, den värsta för 250 miljoner år sedan då koldioxid värmde upp planeten fem grader. Uppvärmningen accelererade sedan med utsläpp av metan vilket medförde att allt utom en liten bråkdel av allt liv på jorden dog ut. Det fanns förstås inga människor då, de skulle inte ha överlevt. Den sjätte uppvärmningskatastrofen är nu i full gång. Och den är orsakad av människans utsläpp av koldioxid i atmosfären.

Inledningen summerar också ett antal av de ”mindre” klimatkatastrofer som redan inträffat i närtid. Forskare har sedan flera decennier varnat för den kommande stora klimatkatastrofen utan att det lett till nämnvärda motåtgärder. 85 procent av kolförbränningen har skett efter slutet av andra världskriget. Befolkningsökningen gör också att koldioxidutsläppet ökar.

Parisavtalet från 4 oktober 2016 har hittills undertecknats av 194 länder. Det går ut på att den globala uppvärmningen ska hållas under två grader, men helst under 1,5 [global medeltemperatur jämfört med förindustriell nivå]. Uppvärmningen ligger nu runt 1,2 grader. Koldioxidutsläppen har ännu inte minskat och det verkar tveksamt om ens tvågradersmålet kommer att kunna uppnås. Hittills har vi i Sverige bara drabbats marginellt, som t ex av den värmebölja som spreds över världen sommaren 2018. De värsta konsekvenserna av uppvärmningen kommer att drabba de generationer som nu är unga.

Den följande delen i boken Kaosets element beskriver i tolv kapitel i detalj vad som är att vänta av en fortsatt klimatkatastrof. Det handlar bland annat om värmedöd, hunger, drunkning, skogsbrand, dricksvattenbrist, döende hav, luft vi inte kan andas, sjukdomar, ekonomisk kollaps och krig.

Alla forskningsresultat, förutsägelser och gissningar i texten stöder sig på källhänvisningar. Det finns inga fotnoter eller liknande i texten. Men i slutet av boken finns en hänvisning från sidnummer och början på en mening som följs av en källhänvisning. Kanske är avsikten med detta system att underlätta läsningen och undvika ett alltför akademiskt intryck.

Den följande delen Klimatkalejdoskåpet handlar om våra reaktioner på klimatförändringarna och de vetenskapliga rapporterna om dess konsekvenser med avsnitten Historieberättande, Kriskapitalism, Den heliga tekniken, Konsumtionens politik, Historien efter framstegen och Etik vid jordens undergång.

Klimatkrisen har på sina håll också skapat politisk polarisering som ekofacism, där den vita rasens överlägsenhet motiverar att prioritera klimatbehoven för en viss grupp människor. På vänsterkanten syns en beundran för Xi Jinpings auktoritära klimatåtgärder. I USA har ensam-är-stark-impulsen i miljöaktivisters separatism framför allt dragit till sig de högerextrema. Den liberala miljöaktivismen har oftast gått i en mer praktisk riktning med en tendens till mer engagemang. Men de mer pragmatiska anser att det som behövs för att avvärja klimatkatastrofen är en lika global mobilisering som vid andra världskriget. Även IPCC anser att detta är en realistisk bedömning av problemets storlek. Men detta är naturligtvis helt oförenligt med dagens politik världen över.

Det sista avsnittet, Den antropiska principen diskuterar de vetenskapliga förutsägelsernas trovärdighet.

Boken handlar nästan uteslutande om vad som kan komma att hända inom de närmaste 100 åren och dessförinnan om ingenting görs för att motverka koldioxidutsläppen. De olika metoder som redan finns för att motverka utsläppen och andra negativa miljöfaktorer nämns knappast alls i boken, vilket gör att den ger intryck av att domedagen är nära för mänskligheten.

Recensioner mm:
Peter Alestig i SvD 2019-09-22 ”Är alarmismen den rätta vägen att gå?” – Intervju med David Wallace-Wells
DN 2019-08-30 David Wallace-Wells: ”Vi har makten att göra något åt klimatkrisen”
Mattias Svensson i Aftonbladet 1919-09-04: ”Klimatdebattens motsvarighet till gitarrkillen” Svårtolkad recension som först menar att Wallace-Wells inte vet vad han talar om men till slut ändå har rätt.

Åsa Wikforss: ”Alternativa fakta. Om kunskapen och dess fiender”

Börje — Mon, 01 Jul 2019 09:34:49 +0000

Åsa Wikforss: ”Alternativa fakta. Om kunskapen och dess fiender”
Fri Tanke Förlag, pocket 2019, 259 s.
Adlibris Bokus

Filosofiprofessorn Åsa Wikforss bok ”Alternativa fakta” kom ut redan 2017. Pocketversionen, som jag har läst, publicerades i maj 2019, uppenbarligen med en del uppdateringar.

Boken handlar om kunskapsteori, vad kunskap är. Utgångspunkten är president Donald Trumps märkliga uttalanden med återkommande lögner. Termen Alternativa fakta användes först av Trumps talesperson Kellyanne Conway som förklaring till den tvivelaktiga uppgiften om att storleken på folkmassan vid Trumps presidentinstallation var den största någonsin. Men bl a bilder visar att folkmassan vid Obamas installation 2009 var betydligt större än Trumps 2017. Alternativa fakta existerar inte.

En fånig sak att gräla om kanske, men författaren visar på ett i mitt tycke övertygande sätt att Trump satt lögnen och kunskapsresistensen i system. En av de allvarligare följderna är kanske att ”klimatförnekare i Vita Huset har medfört att USA dragit sig ur Parisavtalet med ödesdigra konsekvenser för vår planet”. Boken innehåller flera referenser med statistik över Trumps lögner. Orsaken till ljugandet kan nog diskuteras vilket boken också gör, men även om författaren inte säger det rent ut blir ändå slutsatsen att ljugandet är en medveten förvirringskampanj riktad mot det amerikanska folket. Det förefaller skrämmande sannolikt och påminner starkt om Orwells 1984: ”Sanning är lögn, frihet är slaveri” osv. Alltså en medveten strategi likt auktoritära staters propaganda med syfte att få folk att tappa tron på sin egen förmåga att bedöma vad som är sant och falskt och helt enkelt tro på ledaren.

Det som spelar roll för Trump är inte att hans påståenden så ofta saknar evidens, utan som han säger i en intervju i Time Magazine: ”Landet tror på mig”. Uppenbarligen struntar många av hans supportrar i vad som är sanning och lögn, de följer honom blint. Även hans utfall mot fria media och dess påstådda Fake news samt påverkan på rättsväsendet genom tillsättning av domare följer de metoder som fascistdiktaturer tillämpar.

Men boken är förstås bredare än bara Trumps lögner, den tar också upp kunskapsresistens i allmänhet och det i detalj. Varför tar så många människor idag inte till sig fakta? Varför finns det fortfarande människor som tror att jorden är platt?

Boken behandlar också många andra frågor som problemet med filterbubblor i sociala medier och politisk polarisering. Postmodernismen som haft stort inflytande inom humaniora och samhällsvetenskap men knappast inom filosofin får sig också en släng.

Den senare delen av boken innehåller också en troligtvis välbehövlig totalsågning av konstruktivismen som styr det svenska skolväsendet, den ideologi som bygger på att kunskap bara är en konstruktion. Faktakunskaper är sekundära, rent av onödiga, dem kan man googla sig till vid behov. Eleverna bör i stället koncentrera sig på förståelse! Hur nu det ska gå till utan att börja med att lära sig fakta? Tanken svindlar. Konstruktivisterna tycks mena att kunskap och förståelse inte kan överföras från läraren, den måste på något magiskt sätt uppstå hos eleven själv. PISA-resultaten av svenska skolelevers prestationer visar också klart och tydligt det katastrofala resultatet av konstruktivisternas härjningar. Man kan ju undra varför Jan Björklund som var övertygad om katederundervisningens överlägsenhet som skolminister inte lyckades avskaffa den destruktiva konstruktivismen.

”Alternativa fakta” är en välbehövlig tillrättavisning på hög nivå av kunskapens fiender. Svärmen av filosofiska facktermer i de första kapitlen kan kännas lite seg för oss icke-filosofer men det är inte svårt att förstå argumenten. Och texten blir alltmer knivskarpt övertygande ju längre man läser.

Recensioner mm:
Martin Gustafsson i SvD: ”Föraktet för fakta mer skrämmande än bomber”
Flyktlinjer: ”Sanning, makt och hållbarhet”
Åsa Wikforss intervjuas 2017 om ”Alternativa fakta” i TV4″
Andreas Hansson i Aftonbladet: ”Uppfriskande förnuft – som kunde varit stunsigare”
Intervju med Åsa Wikforss i DN: ”Nya akademiledamoten Åsa Wikforss: Det är oerhört viktigt att vi är fyra invalda kvinnor”

Johan Norberg: ”Framsteg : Tio skäl att se fram emot framtiden”

Börje — Tue, 28 May 2019 07:16:10 +0000

Blir det mesta i världen verkligen bättre? Eller blir det sämre? Det beror kanske på vilket perspektiv man har. Många människor upplever att deras eget liv blivit bättre samtidigt som de tror att världen mer eller mindre håller på att gå under. Är det media som envisas med att vilja prioritera dåliga nyheter eftersom de bedöms ha större nyhetsvärde?

Jag har nyligen läst flera böcker som med rikligt stöd av forskning och offentlig statistik hävdar samma sak – nämligen att det mesta i världen blir bättre. Hans Rosling & Co skriver i ”Factfulness” och i den mer självbiografiska ”Hur jag lärde mig förstå världen”, Steven Pinker skriver i ”Upplysning nu : ett manifest för förnuft, vetenskap och humanism” och Johan Norberg skriver i ”Framsteg : Tio skäl att se fram emot framtiden”. Alla tre skriver med hänvisning till välbelagda fakta om hur världen i de flesta avseenden blir bättre, särskilt under de senaste decennierna.

Johan Norberg: ”Framsteg : Tio skäl att se fram emot framtiden””
Volante, pocket 2019, 239 s.
Adlibris Bokus

Johan Norbergs ”Framsteg. Tio skäl att se fram emot framtiden” är kanske den mest lättillgängliga av de böcker jag läst om hur världen blir bättre trots att så många människor inte vill tro på det. Dels är den ganska tunn, drygt 200 sidor, dels för texten fram sina ståndpunkter i en berättande form, men med källhänvisningar till alla påståenden. Boken vimlar förstås av siffror liksom de andra böckerna i liknande ämne, med diagrammen är få och siffrorna bakas på ett smidigt sätt in i texten.

En styrka med boken är det historiska perspektivet. Innan man tittar framåt skadar det inte att också titta bakåt. Det kan till exempel vara bra att påminnas om att i Sverige dog människor av svält för bara 150 år sen. [Nu dör vi väl snarare av överkonsumtion.] Många sjukdomar som tidigare har orsakat epidemier och massdöd är numera på väg att utrotas. Hygienen blir också bättre och medellivslängden ökar. Antalet extremt fattiga minskar. Läs- och skrivkunnighet, frihet och jämlikhet ökar. Liksom i Steven Pinkers bok ”Upplysning nu” är miljön i stort sett det enda område där förbättringar över tid saknas.

De fakta som förs fram i tio kapitel har rubrikerna ”Mat, Sanitära förhållanden, Medellivslängd, Fattigdom, Våld, Miljön, Läs- och skrivkunnighet, Frihet, Jämlikhet, Nästa generation”.

I slutet av boken kommer en epilog: ”Varför är du fortfarande inte övertygad?”. Här söker författaren förklaringar till varför så många människor har svårt att ta till sig fakta. En förklaring är tillgänglighetsheuristik, att man förlitar sig på de omedelbara exempel som dyker upp i huvudet när man bedömer ett visst ämne, att man bedömer något som viktigt om man minns det, jämfört med det man inte minns lika lätt.

Boken publicerades först på engelska och fick uppenbarligen goda recensioner i utländsk press. Den svenska översättningen verkar ha mottagits med aningen blandade betyg av den svenska pressen. Borgerliga media är huvudsakligen positiva medan man på vänstermedia verkar lite störda över att inte mer utrymme ägnas åt världens kvarvarande problem. Kan den här sura reaktionen bero på att Norberg faktiskt påvisar sambandet mellan industrialisering, marknadsekonomi och ett bättre liv för allt fler människor? Kanske svårt att smälta för en del?

Recensioner:
Janerik Larsson i SvD: ”Världen gör stora framsteg
Claes-Magnus Bernson i Liberal Debatt ”Optimism med förhinder”
Mikael R Karlsson i Smålandsposten: ”Johan Norberg: Framsteg – tio skäl att se fram emot framtiden”
Vanja Hermele i Aftonbladet: ”Lovsång till marknaden”

Steven Pinker: ”Upplysning nu : ett manifest för förnuft, vetenskap och humanism”

Börje — Wed, 06 Mar 2019 08:25:45 +0000

Steven Pinker: ”Upplysning nu : ett manifest för förnuft, vetenskap och humanism”
Fri Tanke Förlag 2018, 718 s. ISBN: 9789187513336
Adlibris Bokus

Upplysning nu påbörjades innan både Trump och Brexit. Men den mörka syn på samtiden som präglar människor som för närvarande leder författarens land anser han vara totalt felaktig med inslag som faktaresistens, alternativa fakta, påstådda ”Fake News” och irrationella tankar om en ”global maktstruktur” som orsak till fattigdom, undermåligt utbildningssystem, kriminalitet och droger, ”en mardröm som urholkat de andliga och moraliska fundament som ligger till grund för kristendomen”.

De idéer som banade väg för Trumps tillträde till presidentämbetet delas i själva verket av många intellektuella och lekmän både till vänster och till höger. Steven Pinker presenterar med boken en annan syn på världen, grundad på fakta och inspirerad av upplysningens ideal: förnuft, humanism och framsteg.

I den första delen UPPLYSNING skisseras upplysningens idéer. Del II FRAMSTEG visar att upplysningens idéer fungerar. Del III FÖRNUFT, VETENSKAP OCH HUMANISM sammanfattar försvaret av upplysningens idéer.

Pinker går grundligt tillväga. Han börjar med att presentera ett vetenskapligt ramverk för att skapa förståelse för människans villkor, vilka vi är, var vi kommer ifrån, vad som är våra utmaningar och hur vi kan möta dem. Denna evidensbaserade infallsvinkel visar att upplysningen har fungerat.

Entropi, evolution och information
Via begrepp som entropi (oordning), evolution och information förklaras hur levande organismer kan utvecklas, hålla sig vid liv och fortsätta absorbera energi för att motstå entropin, nedbrytandet av ordningen. Termodynamikens andra lag säger att entropin aldrig minskar i ett slutet system som inte interagerar med sin miljö, dvs ingen utveckling kan ske. Information är det som ackumuleras i ett genom under evolutionens gång.

Redan här framgår förstås att Pinker liksom en annan aktuell författare, Yuval Noah Harari, har en naturvetenskaplig utgångspunkt för sina resonemang, helt i enlighet med upplysningstänkandet. Redan i sin bok ”Ett oskrivet blad och andra myter om människans natur” som först kom ut 2002 redovisade Pinker vilka problem det kunde medföra att ha en naturvetenskaplig världsbild i en akademisk värld där socialkonstruktivismen härskade.

Mediaeffekten
I likhet med Hans Rosling (som Pinker flera gånger hänvisar till i boken) hävdar även Pinker att tillståndet i världen sett över tid blir bättre. Varför innehåller nyhetsmedia i så fall en övervägande andel dåliga nyheter i stället för goda nyheter om framsteg som görs? Detta negativa nyhetsflöde i tidningar och TV påverkar uppenbarligen allmänheten och skapar uppfattningen att det mesta blir sämre, när det i själva verket är tvärtom. – Det är bara att mäta och räkna menar Pinker och han visar det också via ingående resonemang stödda av mängder av väl belagda siffror och diagram över världens utveckling på en mängd olika områden. Media fortsätter dock oförtrutet att hellre sprida dåliga nyheter än goda.

Framsteg och framstegsfobi
Huvuddelen av boken innehåller en redovisning av de framsteg som skett inom en rad områden. Avsnittet börjar med ett kapitel om framstegsfobi. Pinker hänvisar till Arthur Herman: ”The Idea of Decline in Western History” som visar på hur en rad undergångsprofeter utgör stjärnorna i de humanistiska ämnenas kursplaner, däriblad Nietzsche, Arhur Schopenhauer, Martin Heidegger, Theodor Adorno, Walter Benjamin, Herbert Marcuse, Jean-Paul Sartre, Frantz Fanon, Michel Foucault, Edward Said, Cornel West, plus ”en kör av ekopessimister”. Pinker går i detalj in på orsakerna till framstegsfobin, exempelvis att människors uppfattning tenderar att bli förvrängd kan bero på tillgänglighetsheuristik – frekventa eller nyligen inträffade händelser lämnar starkare minnesspår osv.

Listan över framsteg innefattar kapitel om Liv, Hälsa, Näring, Rikedom, Ojämlikhet, Miljön, Fred, Säkerhet, Terrorism, Demokrati, Lika rättigheter, Kunskap, Livskvalitet, Lycka och så kapitel om Existensiella hot och Framstegens framtid. Här visas hur framstegen inom en rad områden och i olika delar av världen skett över tid. Välbelagda fakta i form av diagram ger en överblick över olika frågor. Exempelvis i kapitlen Liv, Hälsa, Näring redovisas allt ifrån föväntad livslängd, barnadödlighet och mödradödlighet, dödsfall bland barn på grund av smittsamma sjukdomar, tillväxthämning hos barn, undernäring och dödsfall på grund av hungersnöd. Så fortsätter redovisningen ämne för ämne med slutsatsen att nästan allt faktiskt blir bättre i världen, särskilt under de senaste åren. Kanske kan man uppfatta det som ett krig mot populistisk fördomsfullhet med fakta som vapen.

Kapitlet om Miljö visar dock på problem (fastän boken kom ut före Greta Thunberg-effekten!).
Diagrammet i Figur 10-8 ”Koldioxidutsläpp 1960-2015” visar en förskräckande ökning av koldioxidutsläpp. Dessa måste på något sätt hejdas om klimatkrisen ska kunna övervinnas. Pinker verkar snarast ansluta sig till ekomodernismen som menar att en viss grad av förorening är oundviklig för människans livsvillkor men kan minskas till rimlig nivå genom teknisk utveckling. Man är positiv till industrialisering och menar att ekonomisk tillväxt böjer ner miljöns Kuznetskurva genom förändringar av teknik och värderingar.
Koldioxidutsläpp måste minskas, genom avgifter eller beskattning. På sikt finns ingen annan lösning på avkarboniseringen än en stor utbyggnad av kärnkraften. Den kan ske genom generation IV-reaktorer som kan göra kärnkraftverk till en vara som massproduceras på löpande band, placeras i containrar och transportes via järnväg och placeras på pråmar utanför städer.
Författaren går i detalj in på ämnet med olika vinklingar och kapitlet miljö är också med sina 42 sidor det längsta i bokens del II FRAMSTEG.

Förnuft vetenskap och humanism
I bokens tredje och avslutande del med de tre kapitlen Förnuft, Vetenskap och Humanism försvarar författaren upplysningens grundteser mot angrepp från de krafter som har avvikande åsikter. Det här gäller kanske främst förhållanden i USA, och man får intrycket att landet verkligen står inför svåra problem, inte bara genom den statsledning man har för tillfället utan också den starka polariseringen inom politik och vetenskap. Klyftan mellan naturvetenskap och humaniora fördes först fram av C P Snow 1959 i ”De två kulturerna” där han beklagade föraktet för naturvetenskap bland brittiska intellektuella.

Upplysning nu är verkligen en tegelsten, men intressant rakt igenom. Klara argument och det lättflytande språket i översättning av Jim Jakobsson håller intresset vid liv.

Recensioner mm:
Joseph Sverker i SvD 2018-09-19: ”Dåliga nyheter för alla domedagsprofeter”
Mattias Svensson i Aftonbladet 2018-07-20 ”Livet är en kamp vi blir bättre på att föra”
Fri tanke: Upplysning nu!
Mårten Ericson i Timbros Smedjan 2018-06-28: ”I den bästa av världar”
Malin Nordgren i DN 2018-12-06: ”Steven Pinker: Vi människor har stor kapacitet att förbättra världen” – Intervju med Steven Pinker
quillette.com 2019-01-14: ”Enlightenment Wars: Some Reflections on ‘Enlightenment Now,’ One Year Later” – Pinker menar att kritikerna har missförstått boken, det är upplysning idag den handlar om, inte ett försvar för 1700-talets upplysningsmän.

Yuval Noah Harari: ”21 tankar om det 21:a århundradet”

Börje — Mon, 24 Dec 2018 10:26:22 +0000

Yuval Noah Harari: ”21 tankar om det 21:a århundradet”
Noatur & Kultur 2018, 327 s.
ISBN: 9789127156760
Adlibris Bokus

Som bokens titel antyder handlar den om vad vi kan tänkas förvänta av framtiden under det närmaste seklet, alltså en slags brygga mellan författarens tidigare böcker ”Sapiens” och ”Homo Deus”. De 21 tankarna är fördelade på fem breda ämnesområden: Den teknologiska utmaningen; Den politiska utmaningen; Förtvivlan och hopp; Sanning; Motståndskraft.

Del 1 ”Den teknologiska utmaningen” börjar med att konstatera att den liberala berättelsen som ensam kvar bland konkurrerande berättelser under lång tid burit upp stora delar av världen men nu skakar i sina grundvalar. Frånvaron av en trovärdig berättelse om världen skapar vilsenhet och en känsla av förestående undergång. Trump och Brexit späder på oron.

Revolutionerna inom biotech och infotech drivs av tekniker, entreprenörer och forskare som knappast är medvetna om följderna av sina beslut t ex för ekosystemet eller arbetsmarknaden. Den liberala berättelsen handlade om vanligt folk men är inte relevant i en framtid med cyborgar och nätverkande algoritmer. En ny uppdaterad berättelse för världen behövs, någon sådan ges dock knappast i boken, däremot listar den fortsatta första delen ”Den teknologiska utmaningen” mängder av problem som teknologiska och biotekniska förändringar kan komma att skapa.

I Del 2 ”Den politiska utmaningen” hävdas att den teknologiska utmaningen måste lösas genom överstatligt samarbete som dock försvåras genom den uppdelning i fientliga läger som orsakas av nationalism, religion och kultur.

Del 3 ”Förtvivlan och hopp” hävdar att ödmjukhet och förmåga att kontrollera rädsla kan besegra utmaningar som terrorism och mänsklig dumhet. I avsnittet behandlas dessutom ämnen som etik och sekularism.

I del 4 ”Sanning” behandlas grupptänkandets problem och hur man ska kunna undvika att luras av propaganda och desinformation. I ett kapitel rubricerat Science Fiction konstaterar Harari att Framtiden inte är som den på bio. Science fiction förväxlar alltför ofta intelligens med medvetande. Men författaren förefaller ändå positiv till Science Fictions pedagogiska potential.

Del 5 ”Motståndskraft” är kanske i vissa avseenden den intressantaste i boken. Den tar upp meningen med livet. Livet är ingen berättelse skriver Harari. Den ”västerländska liberala demokratin” som nu är under attack är alltså inte en livsåskådning. Men det finns ändå andra berättelser.

Harari tar upp ”det eviga kretsloppet” som omfattar och förbinder alla varelser med varandra. Denna berättelse exemplifieras med det hinduiska eposet Bhagavadgita och dess västerländska omstöpning i Disneyeposet Lejonkungen.

Man kan också tro på ett ”linjärt kosmiskt drama” som exempelvis den muslimska berättelsen, nationalismen eller kommunismen. Man kan förstås också finna mening i tanken att lämna något efter sig i form av själavandring eller kanske finna tröst i romantik

Del 5 fortsätter med trosindustrin, identitetsportföljen m fl rubriker för att avsluta med den 21a och sista tanken ”Meditation”

Boken är späckad med intressanta detaljer och antaganden om en möjlig framtid, en del med källhänvisningar. Boken bygger delvis på tidigare publicerade texter av författaren, liksom svar på frågor han fått av allmänheten. Ingen kan förstås veta något säkert om framtiden, vilket Harari förstås är medveten om. Mycket i boken bygger på spekulation, men är ändå väl värt att reflektera över. Författarens egna åsikter framträder förstås också, mest radikalt om judendomen, som ju är hans egen arvedel. Den sågas rätt av.

Recensioner mm:
Anders Rydell i SvD 20181104: ”Svaret på mänsklighetens alla problem: meditation”
Lars Linder i DN 20181031: ”Mansplaining: En överdos av svepande Ted-föreläsningar”
Mats Kolmisoppi i GT: ”Halsbrytande dumt om framtiden”
Yuval Noah Harari i SvD 20181222: ”Så manipuleras vår ”fria vilja” av ny teknologi”

Jordan B Peterson: ”12 livsregler – Ett motgift mot kaos”

Börje — Mon, 03 Dec 2018 19:44:13 +0000

För några månader sen hade jag inte hört talas om Jordan B Peterson. Idag betraktas han tydligen som en av världens viktigaste tänkare. Han får till och med vara med i Skavlan på Svt1. Enligt Wikipedia betraktar han sig själv som klassisk liberal (med dragning åt det socialliberala), han är kritisk mot postmodernism, identitetspolitik och försvarar yttrandefrihet. Som jag uppfattat det har han i Sverige antingen höjts till skyarna som en förebild eller totalt fördömts bl a av vår utrikesminister. Så det är klart att jag blir lite nyfiken på denne kanadensiske psykologiprofessor och hans senaste bok.

Jordan B Peterson: ”12 livsregler – Ett motgift mot kaos”
Mondial 2018, 419 s. ISBN: 9789188671479
Adlibris Bokus

Kapitelrubrikerna är aningen förvirrande. Det tar ett tag innan det klarnar vad kapitlet egentligen handlar om. I texten blandas Petersons erfarenheter från sitt yrkesliv med annekdoter från hans liv och uppväxt, poesi och hänvisningar till en del stora tänkare plus bibelcitat. Den resonerande texten är intressant och ofta överraskande. För en sekulär europé är det lite ovant att läsa så mycket hänvisningar till Bibeln i en bok om de stora livsfrågorna. Men det kanske är en bra taktik om man vill tas på allvar i Amerika? Och resonemangen blir säkert inte sämre för att ett och annant bibelcitat stöder dem.

Boken börjar med förord och ouvertyr på 37 sidor. Sedan följer de tolv livsreglerna.

Regel 1 “Stå rak i ryggen och skjut bak axlarna”.
– Ett långt avsnitt om humrar och deras hierarki som väl ska visa på att människor är hänvisade till samma sorts hierarki som det som gäller för allt levande, växter och djur. Fast i vår avancerade och jämlika civilisation kanske vi tenderar att glömma det, tills vi utsätts för en konkurrenssituation?

Regel 2 “Behandla dig själv som en person du är ansvarig för att hjälpa”
– Väldigt mycket Bibel och religion. Hela kapitlet låter som en predikan – Kaos och Ordning. Kanke handlar det om ett slags inneboende självhat hos människor och hur man kan hantera det.

Regel 3 “Bli god vän med människor som vill ditt bästa”
– Vikten av att välja rätt vänner. Fast dom människorna kan kräva mycket av dig och då måste du anstränga dig. ”Personer som inte lyckas lära sig av tidigare misstag dömer sig själva att upprepa misstagen”.
Nedåt är mycket enklare än uppåt. ”Om du omger dig med människor som stödjer din strävan uppåt, kommer de inte att finna sig i cynism och destruktivitet från din sida. I stället kommer de att uppmuntra dig när du gör gott mot dig själv och andra och straffa dig varsamt när du inte gör det”

Regel 4 ”Jämför dig själv med den du var igår, inte med hur någon annan är idag”
– Din inre kritiker. Att skilja på vad du vill ha och vad du verkligen behöver. Kanske behöver din värdestruktur ändras? Sök tills du finner något som stör dig, som du kan och vill åtgärda. Åtgärda det sen. Det kan räcka för den dagen.

Regel 5 ”Låt inte dina barn göra något som får dig att tycka illa om dem”.
– Det här handlar om barnuppfostran och vikten av att små barn får lära sig att nej betyder NEJ. Enligt Peterson som hänvisar till forskning får de barn som inte fått någon styrsel under sin uppväxt svårare att skaffa vänner och blir mindre framgångsrika i livet.

Regel 6 ”Sopa rent framför egen dörr innan du kritiserar andra”
– Människor drabbas av fasansfulla saker. Det är inte konstigt att de vill hämnas. Men övergrepp kan också lära människor som utsatts att det är fel att göra andras liv till ett helvete. ”Städa upp ditt liv. Sluta göra sådant som du vet är fel”.

Regel 7 ”Ägna dig åt det som är meningsfullt, inte åt det som är egennyttigt”
– Ett ganska långt kapitel om offer, att avstå från en omedelbar belöning för att i stället få flerfallt igen längre fram. Flera exempel som Sokrates död, Kain och Abel mm och rätt ingående resonemang om dem. På teckningen som inleder kapitlet står två ungdomar och betraktar en jättelik version av Michelangelos Pietà, det ultimata offret.

Regel 8 ”Tala sanning – eller låt åtminstone bli att ljuga”
– Den som tror att verkligheten kan förbättras genom falskspel och avfärdar sanningen som otillräcklig verkar för världens endemiska förfall. Avsiktlig blindhet är den värsta sortens lögn, det är vägran att veta det som man kunde ha vetat.

Regel 9 ”Förutsätt att den du lyssnar på kanske vet något som du inte vet”
– Det är förvånandsvärt vad människor har att berätta om du bara lyssnar. Olika typer av samtal. Många exempel från Petersons praktik.

Regel 10 ”Uttryck dig med precision”
– När saker går sönder kommer sådant som har ignorerats rusande. När saker och ting inte längre är specificerade med precision, rämnar murarna och kaoset ger sig till känna. När vi struntat i saker hopar sig det som vi misskött. Det är då vi inser vad fokuserad avsikt, ett preciserat mål och omsorgsfull uppmärksamhet skyddar oss från.

Regel 11 ”Stör inte barn som åker skateboard”
– Det här kapitlet antar jag innehåller det som uppfattats som kontroversiellt hos Jordan B Peterson.
Skillnader mellan könen är starkt influerade av biologiska faktorer. De som hävdar att genus är en social konstruktion har fel. Det här är ingen debatt hävdar Peterson, bevisen finns. Han instämmer därmed i sin landsman Steven Pinkers uppfattning.
”Genus är en konstruktion, men en person som önskar genomgå en könskorrigering ska utan tvekan ses som en man fångad i en kvinnas kropp (eller tvärtom). Det faktum att båda dessa påståenden logiskt sett inte kan vara sanna samtidigt ignoreras bara. (eller rationaiseras bort med ett annat ohyggligt postmodernt påstående: att själva logiken, liksom vetenskapens tekniker, bara är en del av det förtryckande patriarkala systemet)”

Regel 12 ”När du möter en katt på gatan, klappa den”
– Kapitlet handlar till stor del om Petersons barn, hans son Julian men mest om hans dotter Mikhailas sjukdom och hur man kan stå ut med livets lidande.

De recensioner av boken jag läst är mest försvirrande, har man verkligen läst samma bok som jag? I varje fall ser Petersons bok ut att späda på den politiska polariseringen ytterligare. Det jag antar som möjligen kan uppfattas som kontroversiellt i boken, genusfrågan och Petersons angreppp på socialkonstruktivismen, postmodernimen, identitetspolitiken berörs knappast alls av recensenterna. Är det kanske ett känsligt ämne?
Joel Halldorf i Expressen skriver dock sakligt och träffande tycker jag: ”Han uppfostrar en curlad generation”