David Wallace-Wells: ”Den obeboeliga planeten. Livet efter uppvärmningen”


David Wallace-Wells: ”Den obeboeliga planeten. Livet efter uppvärmningen”
Bonnier 2019, 367 s.

Adlibris Bokus

”DET ÄR VÄRRE”, mycket värre än ni tror.. Så inleds förordet i boken. Och med all rätt, för detta är mer eller mindre en domedagsprediken, en noggrann beskrivning av hur jorden kommer att bli obeboelig och varför.

Inledningen med titeln Kaskader tar upp de fem massutdöenden som jorden tidigare genomlevt, den värsta för 250 miljoner år sedan då koldioxid värmde upp planeten fem grader. Uppvärmningen accelererade sedan med utsläpp av metan vilket medförde att allt utom en liten bråkdel av allt liv på jorden dog ut. Det fanns förstås inga människor då, de skulle inte ha överlevt. Den sjätte uppvärmningskatastrofen är nu i full gång. Och den är orsakad av människans utsläpp av koldioxid i atmosfären.

Inledningen summerar också ett antal av de ”mindre” klimatkatastrofer som redan inträffat i närtid. Forskare har sedan flera decennier varnat för den kommande stora klimatkatastrofen utan att det lett till nämnvärda motåtgärder. 85 procent av kolförbränningen har skett efter slutet av andra världskriget. Befolkningsökningen gör också att koldioxidutsläppet ökar.

Parisavtalet från 4 oktober 2016 har hittills undertecknats av 194 länder. Det går ut på att den globala uppvärmningen ska hållas under två grader, men helst under 1,5 [global medeltemperatur jämfört med förindustriell nivå]. Uppvärmningen ligger nu runt 1,2 grader. Koldioxidutsläppen har ännu inte minskat och det verkar tveksamt om ens tvågradersmålet kommer att kunna uppnås. Hittills har vi i Sverige bara drabbats marginellt, som t ex av den värmebölja som spreds över världen sommaren 2018. De värsta konsekvenserna av uppvärmningen kommer att drabba de generationer som nu är unga.

Den följande delen i boken Kaosets element beskriver i tolv kapitel i detalj vad som är att vänta av en fortsatt klimatkatastrof. Det handlar bland annat om värmedöd, hunger, drunkning, skogsbrand, dricksvattenbrist, döende hav, luft vi inte kan andas, sjukdomar, ekonomisk kollaps och krig.

Alla forskningsresultat, förutsägelser och gissningar i texten stöder sig på källhänvisningar. Det finns inga fotnoter eller liknande i texten. Men i slutet av boken finns en hänvisning från sidnummer och början på en mening som följs av en källhänvisning. Kanske är avsikten med detta system att underlätta läsningen och undvika ett alltför akademiskt intryck.

Den följande delen Klimatkalejdoskåpet handlar om våra reaktioner på klimatförändringarna och de vetenskapliga rapporterna om dess konsekvenser med avsnitten Historieberättande, Kriskapitalism, Den heliga tekniken, Konsumtionens politik, Historien efter framstegen och Etik vid jordens undergång.

Klimatkrisen har på sina håll också skapat politisk polarisering som ekofacism, där den vita rasens överlägsenhet motiverar att prioritera klimatbehoven för en viss grupp människor. På vänsterkanten syns en beundran för Xi Jinpings auktoritära klimatåtgärder. I USA har ensam-är-stark-impulsen i miljöaktivisters separatism framför allt dragit till sig de högerextrema. Den liberala miljöaktivismen har oftast gått i en mer praktisk riktning med en tendens till mer engagemang. Men de mer pragmatiska anser att det som behövs för att avvärja klimatkatastrofen är en lika global mobilisering som vid andra världskriget. Även IPCC anser att detta är en realistisk bedömning av problemets storlek. Men detta är naturligtvis helt oförenligt med dagens politik världen över.

Det sista avsnittet, Den antropiska principen diskuterar de vetenskapliga förutsägelsernas trovärdighet.

Boken handlar nästan uteslutande om vad som kan komma att hända inom de närmaste 100 åren och dessförinnan om ingenting görs för att motverka koldioxidutsläppen. De olika metoder som redan finns för att motverka utsläppen och andra negativa miljöfaktorer nämns knappast alls i boken, vilket gör att den ger intryck av att domedagen är nära för mänskligheten.

Recensioner mm:
Peter Alestig i SvD 2019-09-22 ”Är alarmismen den rätta vägen att gå?” – Intervju med David Wallace-Wells
DN 2019-08-30 David Wallace-Wells: ”Vi har makten att göra något åt klimatkrisen”
Mattias Svensson i Aftonbladet 1919-09-04: ”Klimatdebattens motsvarighet till gitarrkillen” Svårtolkad recension som först menar att Wallace-Wells inte vet vad han talar om men till slut ändå har rätt.

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i böcker, samhällsdebatt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


+ tre = sju