Yuval Noah Harari: Homo Deus : en kort historik över morgondagen
Natur & Kultur 2017, 397 s.
ISBN: 9789127150799
Homo Deus anknyter i början till en del teman som författaren tagit upp i sin tidigare bok Sapiens – en kort historik över mänskligheten. Inte minst ägnas stort utrymme åt att foga in Homo Sapiens, människan, som ett av de andra djuren. Sapiens började som en universitetsföreläsning och gavs ut i bokform på hebreiska 2011. Homo Deus är mer uppdelad på diverse ämnen än den förra boken. Den flödar över av mer eller mindre tänkvärda uppslag och tankar. Det ger ett aningen splittrat intryck innan man kommer fram till det som väl bör vara bokens huvudämne, människans framtid.
I historien ända sen gammalegyptisk tid har tre problem varit det som främst sysselsatt mänskligheten: hungersnöd, farsoter och krig.
Dessa problem är enligt Hararis något svepande antagande på väg att lösas. Nåja, han motiverar sina antaganden. Den nya stora frågan för mänskligheten när dessa tre problem har lösts är: Vad ska vi göra i stället? Svaret är att människan kommer att sträva efter odödlighet, lycka och gudomlighet.
Visst är det en bra bit kvar innan människan uppnår odödlighet men flera projekt med det syftet, eller i varje fall att förlänga livet pågår runt om i världen. Människans strävan efter lycka uppnås enligt Harari enklast genom att förändra människans biokemi. Han menar att det ökade intaget av psykofarmaka kan ses som en strävan efter lycka. Men för att uppnå permanent lycka måste den mänskliga biokemin manipuleras. Och just det är tydligen vad som redan pågår. Det tredje framtida målet för mänskligheten att uppgradera människor till gudar kan ske på tre sätt: biologisk ingenjörskonst, konstruktion av cyborger eller skapande av icke-organiska varelser.
Människan liksom allt liv kan enligt Harari brytas ned till algoritmer, i form av elektroniska flöden som uppträder i en viss ordning eller mönster. Den fria viljan är därför enbart inbillning, allt bestäms av de algoritmer som utgör vår existens. Vad en algoritm är förklarar han genom att likna den med ett recept på grönsakssoppa som ju också är en algoritm, en slags formel.
Om den fria viljan ifrågasätts hotas den liberala världsordning som dominerat västvärlden sedan andra världskrigets slut. Nu definierar väl Harari liberalism lite väl vidlyftigt, men en rörelse med vidare ramar och längre historia är humanismen som också är hotad av en möjlig framtida utveckling.
Humanismen har blivit den nya världsåskådningen, i varje fall i västvärlden, kanske den nya religionen. Men humanismen som uppstod under renässansen, splittrades senare i tre huvudgrenar: Den ortodoxa grenen, liberalismen där frihet betonas; under 1800- och 1900-talen avspjälkades socialistisk humanism inklusive kommunismen, och den evolutionära humanismen med nazismen som främsta företrädare. Gemensamt för humanismen är att mänsklig erfarenhet är den yttersta källan till mening och auktoritet, inte någon transcendent makt. Men socialister och evolutionära humanister menade att den liberala synen på mänsklig erfarenhet är bristfällig.
Resonemanget om humanismen som upptar ett 50-tal sidor är intressant. Kapitlet följs av bokens tredje del, med den talande titeln ”Homo Sapiens tappar kontrollen”. Här följer en hel del spekulationer och frågor: Kan människor fortsätta styra världen och ge den mening? På vilket sätt hotar bioteknik och artificiell intelligens humanismen? Vem kan bli människosläktets arvtagare och vilken ny religion kan ersätta humanismen?
En mängd ämnen med mer eller mindre aknytning till huvudresonemanget förekommer i boken: Hur kunskap blivit den verkliga hårdvalutan eftersom den till skillnad från råvaror och energi är outsinlig, hur mening byts mot makt, samarbete och flexibilitet som vinnare, moderniteten, kapitalismen, klimatförändringen, upplevelse, medvetande, gräsmattornas historia och mycket annat.
På bokens näst sista sida skriver författaren att alla de scenarier som skissas i boken inte bör ses som profetior utan som möjligheter, ett sätt att diskutera våra nuvarande val. Om diskussionen får oss att välja en annan väg, desto bättre.
Boken är idérik och intressant, men det är svårt att på allvar tro att mänskligheten kommer att avveckla humanismen och sig själv, Homo Sapiens, för att ersättas av dataism eller något annat ”omänskligt”. Jag hade förväntat mig lite mer detaljer om hur denna förvandling av människan kan tänkas gå till i praktiken. En mängd exempel på pågående projekt nämns men något exempel på egentlig transhumanism ges inte. Ordet förekommer inte ens i texten. Trots att boken bitvis rör ganska komplicerade ämnen tycker jag den är lättläst och pedagogiskt skriven. Och visst är den tankeväckande.
Homo Deus får fyra [****] poäng på den femgradiga skalan.
Recensioner:
Fredrik Sjöberg, SvD: ”Briljanta spekulationer om framtiden”
Sverker Sörlin, DN: ”Människans framtid sedd ur ett snävt teknologiskt perspektiv”
Amanda Svensson, Expressen: ”Allt kött är fortfarande hö”
Per Andersson, svt.se: ”Recension: ”Homo Deus” av Yuval Noah Harari”
Håkan Lindgren, UNT: ”Harari vill se kommande utmaningar i vitögat”
————
Lars Berge skriver om samma ämne i SvD 2017-06-04.: ”Kan artificiell intelligens göra oss till övermänniskor”
Andra bloggar om böcker, Yuval Noah Harari, Homo Deus, framtid, transhumanism, cyborger, genmanipulation, humanism, liberalism, religion, världsåskådningar