1800-1900-tal – Börjes konstblogg

”Axel Törneman. Bohemliv och modernitet” på Thielska galleriet, 6 /2 – 6/6 2021

Börje — Sat, 22 May 2021 15:35:45 +0000

Bara några veckor innan utställningen med Axel Törneman (1880-1925) slutar på Thielska kom jag äntligen iväg för att se den. Det är jag glad för. Törnemans konst som verkar ha blivit lite bortglömd bland alla de stora namnen runt förra sekelskiftet är verkligen sevärd. Jag har nog inte sett mer av Törnemans bilder än de som finns i Thielska galleriets egna samlingar. Ernest Thiel köpte in ett flertal av Törnemans verk, bland annat hans stora målning Nattcafé som påbörjades i Paris och avslutades i Sverige 1906.

Axel Törneman: Nattcafé I, 1905

Axel Törneman: Nattcafé II, 1906

Törneman målade gärna i stort fomat vilket framgår av utställningen. En av de första stora målningarna Bretagnare utförde han i Frankrike 1905 där den ställdes ut på Höstsalongen. Målningen gjordes i två versioner. Törneman var vid den här tiden påverkad av Edvard Munch

Axel Törneman: Bretagnare I, 1905

Axel Törneman: Bretagnare II, 1905

Axel Törneman: Självporträtt, 1904-05

Axel Törneman: Gudrun, 1905

Axel Törneman: Kring lampan, 1907

Axel Törneman: Gatans rytm, 1916

Törneman fick så småningom många uppdrag att smycka ut med stora väggmålningar, fresker i olika offentliga byggnader. På utställningen visas en film med flera av dessa bilder.
På Wikipedia finns en artikel om Axel Törneman, där ingår bland annat några bilder av väggmålningar.

Recensioner mm:
SvD 2021-02-20 Dan Backman: ”Hans breda palett sätter myror i huvudet”
SvD 2021-05-16 Fredrik Sjöberg: ”Bortglömd banbrytare får hjärtat att slå snabbare”
DN 2021-02-10 Bo Madestrand: ”Thielska fokuserar på Törnemans enastående konst”
Expressen 2021-02-18 Hans Lindberg: ”Hans dystra dekadens gick aldrig till historien”
Sveriges radio 2021-05-19 Mårten Arndtzen: ”Porträtt av konstnären Axel Törneman – en bortglömd pionjär”

München 1918. När författare och drömmare tog makten

Börje — Tue, 06 Apr 2021 16:22:42 +0000

Volker Weidermann: ”München 1918. När författare och drömmare tog makten”
Lind & Co, 2020, 271 s

En eftermiddag den 7 november 1918 samlades tusentals soldater, fackföreningsmedlemmar, arbetare och matroser vid Theresienwiese. Flera talare försökte fånga massornas uppmärksamhet, men folksamlingen drog vidare nerför sluttningen. Längs ner stod journalisten och teaterkritikern Kurt Eisner. Blad hans lyssnare fanns främst de som hoppades på revolution. Eisners förtrogne Felix Fechenbach ropade till folkmassan: ”Den som är för revolutionen, följ efter oss! Efter mig! Marsch!” Och massan följer efter, allt fler soldater ansluter sig, de sliter bort axelklaffarna och har bundit fast röda tygstycken, barn följer den högljudda truppen. Efter fyra års krig måste det komma något bättre. Vid militärfängelset öppnas cell efter cell och fångarna ansluter sig tacksamt till tåget.

Demonstration på Theresienwiese den 7 november 1918 [Wiki]

Ludvig III och hans familj, vid Wittelsbacharnas palats där förvirring råder, får man av ministerpresidenten och inrikesminister veta att man gör bäst i att lämna palatset. Den förste chauffören har gått över till revolutionärerna, den andra som tar hand om sin sjuka hustru blir tillkallad. Kungen tar på sin gråa jägarrock, med en låda cigarrer under armen är han resklar. Kungafamiljen med tillhörande uppvaktning lämnar i hemlighet staden.

Kurt Eisner med följe ger sig ivär till lantdagen vid Prannerstrasse. Nattportiern står handfallen och den lilla revolutionära truppen fortsätter till sessionssalen där Eisner intar presidentstolen. Han tittar ner på alla människor och talar klart och tydligt, han är provisorisk ministerpresident och Bayern är en fristat.

Den nya fristaten med dess nya ministär av författare och drömmare varade några månader. Vid valen till Lantdagen i januari 1919 hade bara 2,5 procent röstat på Eisners USPD den sittande regeringen. Socialdemokrtiska SPD med ärkefienden Erhard Auer hade fått 33 procent och konservativa Bayerische Volkspartei 35 procent.

Kurt Eisner arbetar på sitt avgångstal. Nu ska han tillsammans med sina kolleger Felix Fechenbach och Benno Merkele bege sig från sitt ministerium till lantdagsbyggnaden. Han väljer trots varningar att gå från huvudingång till huvudingång för att meddela sin regerings avgång. Trots alla varningar ville han inte ha något skydd. De tre männen viker av in på Promenadenstrasse. Här smäller två skott, Eisner faller ihop och dör.

Mördaren är greve von Arco auf Valley. Han blev själv svårt sårad efter attentatet. På en papperslapp hade han skrivit ner motivet för sitt mord: ”Jag hatar bolsjevismen, jag älskar mitt bayerska folk, jag är en trogen monarkist, en god katolik. Över allt annat aktar jag Bayerns ära. Eisner är bolsjevik. Han är jude. Han är inte tysk. Han förråder fosterlandet – alltså…”

I boken finns inflikat mängder av mer eller mindre kända samtida personer och deras verksamhet. Rainer Maria Rilke, från början hoppfull inför en revolution, senare nerkyld. Oskar Maria Graf, bärsärkadiktaren beskriver revolutionärernas möte i Rilkes våning. Både Rilke och Thomas Mann läser och blir hänförda av Oswald Spenglers ”Västerlandets undergång”
Heinrich och Klaus Mann nämns också, liksom Claus Schenk Graf von Stauffenberg. Han som långt senare ska arkebuseras efter att ha försökt mörda en tysk tyrann, även denne nämns i boken.
Ernst Toller är förstås också med. Boken fortsätter med att beskriva det kaotiska München med frikårer, avrättningar och allmän oreda. Men också med kreativitet.

Recensioner mm:
DN: Intervju men Volker Weidermann: ”Dagens politiker borde bli bättre på utopier”
Internationalen: Jan Czajkowski: ”München 1918”
SvD 2009-03-04: Martin Lagerholm: ”Bayern blev ingen socialistisk fristat”

Volker Weidermann: ”Oostende 1936. Stefan Zweig och Joseph Roth sommaren innan mörkret föll”

Börje — Sat, 03 Apr 2021 18:45:50 +0000

Volker Weidermann: ”Oostende 1936. Stefan Zweig och Joseph Roth sommaren innan mörkret föll”
Lind & Co 2019, 176 s.

Stefan Zweig har redan tidigare besökt Oostende, innan första världskriget 1914, då han sammanträffat med diktaren Émile Verhaeren och konstnären James Ensor. Nu sitter han i ett vitt hus vid den breda boullevarden i Oostende med sin sekreterare och älskarinna Lotte Altmann som bor en våning ovanför. Snart ska han träffa sin gode vän Joseph Roth på bistron som vanligt. De är människor på flykt i en semesterort i Belgien med utsikt över havet.

De är inte ensamma, på flykt är också Hermann Kesten, Egon Erwin Kisch, Willi Münzenberg, Irmgard Keun, Ernst Toller, Arthur Koestler

Så fortsätter boken med huvudpersonerna Zweig och Roth och deras vänner, deras tidigare liv och erfarenheter. Sommaren i Oostende lider mot sitt slut, vart ska man ta vägen, vad kommer att hända? Vännerna återsåg aldrig varandra.

Recensioner:
SvD, Martin Lagerholm: ”Gentleman och en drinkare på flykt undan nazismen”
DN: ”Samtal från sista sommaren innan nazismens mörker”
SR, Gunnar Bolin: ”Vacker skildring av hur mörkret sakta lägger sig över Europa”
Göteborgsposten, Ulrika Knutson: ”Den österrikiska exilens svartsyn och hopp”

Joseph Roth: ”Radetskymarchen”

Börje — Tue, 07 Apr 2020 18:30:34 +0000

Joseph Roth: ”Radetzkymarschen”.
Lind & Co 2019, 428 s.
Adlibris Bokus

Radetzkymarschen är en klassiker, en av många av författaren Joseph Roth (1894-1939). Boken som utkom 1932 handlar om ett imperiums fall, det habsburgska riket Österrike-Ungern. Berättelsen sker mestadels via familjen Trotta i tre generationer. Familjens stamfader blev både befordrad och adlad av kejsaren Frans Josef efter att ha räddat dennes liv vid slaget vid Solferino (1859). Han blev nu kapten Josef Trotta von Sipolje, dessutom utsmyckad med Maria Theresiaorden. Han var sloven med härstamning från den lilla byn Sipolje. Redan här får man en bild av den blandning av länder, språk och identiteter som kejsardömet bestod av vid den tiden.

Josefs son Frans skulle inte bli militär, han blev jurist och kretskommissarie i Schlesien. Hans far Josef hann dock dö två år innan hans utnämning till kretspresident. Det tionde infanteriregementets musikkår i den lilla distriktsstaden W i Mähren gav ofta konsert på torget framför kretspresidentens balkong. Konserterna började alltid med Radetzkymarschen, det stycke som brukar avsluta nyårskonserterna från Wien.

Frans son Carl Josef sattes i kadettskola redan vid tio års ålder. Större delen av boken följer hans liv i en miljö av enformighet och stigande förfall. Han slutar livet i armén, utan några särskilda ambitioner. Fadern kretspresidenten får uppleva sonens död i början av första världskriget. Även Kejsaren Frans Josefs död 1916 finns med i boken. En kort tid därefter upplöstes kejsardömet.

Jag blev inspirerad att läsa boken bland annat genom en annan österrikisk författare, Stefan Zweig: ”Världen av igår: en europés minnen”
Radetzkymarschen är fascinerande, mycket förstås beroende på Joseph Roths berättarförmåga och den noggranna beskrivningen av en värld som inte längre finns.

Radetzkymarschen har filmats 1994 med Max von Sydow som baron Frans von Trotta

Ingrid Carlberg: “Nobel : den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris”

Börje — Sat, 25 Jan 2020 12:07:15 +0000

“Hvem har tid att läsa biografier och hvem kan vara så naiv eller så älsklig att intressera sig därför? Det frågar jag mig på fullt allvar”
/Alfred Nobel

Alfred Nobel var uppenbarligen skeptisk till biografier över enskilda personer, så skeptisk enligt anteckningen ovan som författaren Ingrid Carlberg nosat upp, att hon på omslagets baksida till och med ber Alfred om ursäkt för att hon skrivit boken om honom.

Ingrid Carlberg: “Nobel : den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris”
Norstedts 2019, 636 s.

Adlibris Bokus

Det här är precis den biografi över Alfred Nobel (1833-1896) som man kan önska sig. Den är nämligen just så mångfacetterad som krävs av en beskrivning av en komplex människa som levde under en omvälvande tid. Och inte bara Alfred, utan hela släkten Nobel, vilket man som läsare är tacksam för. Det är ett försök att så långt det går komma den motsägelsefulla Nobel inpå livet och vad som kan ha påverkat hans beslut som utmynnade i världens mest betydande forskar- och litteraturpris.

Men boken tar också upp så många andra ämnen, som den tid och den miljö han levde i under olika stadier av sitt liv, länder han besökte och bodde i under långa perioder, människor han mötte. Det är även en koncentrerad teknik- och vetenskapshistoria med inslag från kuturlivet.

Alfreds föräldrar Immanuel (1801-1872) och Andriette (1803-1889) stod honom nära, liksom hans bröder Robert (1829-1896), Ludvig (1831-1888) och Emil (1843-1864), även om det kunde förekomma en del motsättningar. Boken tar ganska utförligt upp fadern Immanuels kreativitet, energi och idérikedom som uppenbarligen hade fortplantat sig till sönerna och kanske främst till Alfred. Efter en del motigheter i affärer flyttade familjen från Stockholm till Ryssland där Immanuel 1842 öppnade en verkstad i Sankt Petersburg. Man arbetade bland annat med att utveckla en undervattensmina. Till detta behövdes förstås ett beständigare sprängämne än krut vilket ledde till experiment med nitroglycerin. När Immanuel så småningom återvände till Sverige anlade man en verkstad och fabrik i Heleneborg på Söder i Stockholm. Vid en sprängolycka i verkstaden omkom bland annat Emil Nobel – en av många motgångar som skulle följa familjen och även Alfreds affärer under lång tid. Alfred fortsatte att utveckla ett säkrare sprängämne baserat på nitroglycerin och efter många bedrövelser uppstod till slut dynamit, det som blev grunden till Nobels förmögenhet.

En av Alfreds motsägelsefulla egenskaper således – att fabricera sprängmedel, utveckla röksvagt krut och samtidigt sympatisera med fredsrörelsen. Han lärde känna fredsaktivisten Bertha von Suttner (Nobelpris 1905) och skulle kanske ha gift sig med henne om hon inte redan varit förälskad i en sju år yngre österrikisk adelsman. En rad personer som senare tilldelats Nobelpris figurerar i boken, som därigenom ger en bild av teknikens och vetenskapens epokgörande utveckling under senare delen av 1800-talet.

Alfred Nobel bodde i olika perioder i Stockholm, Sankt Petersburg, Paris, San Remo och Bofors. Dessutom var han ofta på resande fot i många länder för att utveckla sina affärer. Hans kontaktnät och därav följande gigantiska korrespondens var säkerligen betungande. Han behärskade svenska, franska, tyska, engelska och aningen knagglig ryska. En betydande del av korrespondensen bestod av tiggarbrev, som Alfred ofta besvarade, ibland även med ett bifogat penningbelopp. Alfreds stora bibliotek bestod till stor del av skönlitteratur, han skrev själv både poesi, romaner och skådespel som dock aldrig kom att publiceras under hans livstid.

Alfred förblev ogift hela sitt liv, han saknade inte kvinnliga vänner och hade under många år ett förhållande med Sofie Hess (1851-1919), som dock kom att missbruka hans generositet på ett häpnadsväckande sätt. Alfred fick så småningom den slösaktiga flickan satt under förmyndare, men tiggarbrev från henne och hennes familj fortsatte att strömma in och Alfred fortsatte att betala enorma summor. Man kan undra varför, hon tillbringade ju sin tid mestadels på olika fashionabla kurorter eller i sitt hus i Wien. Själv tycks Alfred ha känt ett ansvar för fickan. Alfred önskade sig en kvinna som han kunde dela sina humanistiska intressen med på hög nivå och det var tydligen svårt att finna. Berta von Suttner var en kandidat men redan upptagen. Denna sida av Alfreds liv är uppenbarligen dåligt belyst i tidigare litteratur, men görs desto utförligare av Carlberg.

En sorglig del är slutet på boken som förstås handlar om Alfreds död, hans testamente och idéerna bakom Nobelpriset. Men till stor del beskriver texten också den uppslitande fejden om Alfred Nobels jättelika förmögenhet bland hans släktingar. De fick visserligen varsin del av arvet, men långt ifrån sina förväntningar. Huvuddelen av pengarna gick till en stftelse med uppgift att dela ut ett pris till ”personer som under föregående år gjort mest nytta för mänskligheten”. Nobelpriset omfattade fysik, kemi, fysiologi eller medicin, litteratur och fredsarbete. Senare tillkom priset i ekonomi finansierat av Sveriges Riksbank.

Recensioner:
Dick Harrisson i SvD 2019-10-09 ”Imponerande biografi över gåtan Alfred Nobel”
DN 2019-10-08: ”Därför började dynamitens fader att vurma för freden”
Carsten Palmaer i Aftonbladet 2019-10-09: ”Kufen som blev rena dynamiten”
Sven Olov Karlsson i Expressen 2019-10-11: ”Sådan var Alfred Nobel – bakom censuren”
Nilj Johan Tjärnlund i Axess 9/2019: ”Livfull skildring av Nobel”

Kjell Westö: ”Där vi en gång gått”

Börje — Thu, 05 Sep 2019 21:52:24 +0000

Kjell Westö: ”Där vi en gång gått”
Bonnier pocket 2015, 508 s.
Adlibris Bokus

Där vi en gång gått är absolut den bästa av de tre böcker av Kjell Westö jag läst hittills. Den svavelgula himlen är en släkthistoria från 1960-talet till nutid. Hägring 38 tilldrar sig år 1938 och Där vi en gång gått från ca förra sekelskiftet till omkring 1938. Alla tre böckerna förlägger handlingen till Helsingfors.

Där vi en gång gått följer tre familjer och hur deras vägar korsas. Det är adelsfamiljen, medelklassfamiljen och arbetarfamiljen. Jag kom först att tänka på Fogelströms Stockholmsskildringar, men Westös bok har ett lite vidare grepp och ger också en skymt av den dramatiska historien, inbördeskriget 1918 som blev ett trauma för många finländare, den fascistanstrukna Lapporörelsen, skjutsningarna, idrotten, musiken, fest och vardag. Men det är också en fin skildring av de olika romanfigurernas utveckling, både mot framgång och katastrof.

Intressant är också språket som förstås är svenska men här och var kryddat med finlandssvenska uttryck, Helsingforsslang från tiden, plus några fraser på finska, tyska, ryska och franska som visar på hur språksituationen ändras över tid. Engelskan ger sig i boken först till känna via jazzen.

Recensioner:
Heidi von Born i SvD 2006-09-18: ”Westö sjunger sin stads sång”
Yrsa Stenius i Aftonbladet 2006-09-18: ”Inget glömt inget förlåtet”

Fler böcker av Kjell Westö:
“Den svavelgula himlen”
”Hägring 38”

Dag Sebastian Ahlander: ”Sverige vid avgrunden 1808-1814”

Börje — Fri, 26 Jul 2019 15:11:14 +0000

Dag Sebastian Ahlander: ”Sverige vid avgrunden 1808-1814”
Historiska media, 2019, 279 s.
Adlibris Bokus

Jag upptäcker snart vid läsningen att den här boken, eller snarare den del av svensk historia som den handlar om är som ett filmmanus, eller kanske en TV-serie i minst 12 delar. Här finns alla ingredienser: otillräckliga eller odugliga ledare som driver landet mot avgrunden. Östra rikshalvan går förlorad medan folket förblöder och ledarna sviker, Sveaborg lämnas över till Ryssland utan strid. Ryssland, Danmark och Frankrike planerar att dela upp Sverige mellan sig, riket skulle upphöra att existera.

Misslyckandena med att hitta tronarvinge och nödvändigt ledarskap i ett land som håller på att falla sönder. Konspirationsteorier och motkonspirationer. Och så Sveriges och vanärans absoluta botten, avgrundens kulmen: folkmassans lynchning av Axel von Fersen medan livgardisterna står passiva och ser på.

Sen kommer hjälten och reder upp allt: Franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte som blir tronföljare och engagerad regent sätter Sverige på fötter igen, och det på alla plan, moraliskt, ekonomiskt och militärt. Dessutom har han en tronföljare, sonen Oscar, som till skillnad från fadern snabbt lär sig tala perfekt svenska.

Albert Edelfelt: ”Björneborgarnas marsch” [Wiki]

Fersenska mordet [Wiki]

Dag Sebastian Ahlander är en god berättare som utan att hoppa över intressanta detaljer ger en bra översikt över händelserna och en bild av de många personer som är inblandade. Det är förstås inget filmmanus han skrivit, men hans berättartalang får min fantasi att skena iväg.

Per Krafft: ”Gustav IV Adolf” [Wiki]

Per Krafft: ”Karl XIII” [Wiki]

Per Krafft: ”Kronprins Carl August” [Wiki]

Defaitism och moralisk bankrutt rådde bland många officerare och tjänstemän som ansvarade för krigföringen mot den ryska invasionen i Finland. Kommendanten på Sveaborg, Carl Olof Cronstedts högförräderi att överlämna både fästningen och den svenska skärgårdsflottan till Ryssland utan strid var förstås ett stort nederlag. Dock hade man också haft en del segrar på slagfälten. Man försökte få kung Gustav IV Adolf att sluta fred, men det blev i stället en ”palatskupp” där kungen avsattes och ersattes på tronen av Gustav IIIs bror Carl XIII.

Den nye kungen var barnlös men man ville till varje pris ha tronföljden säkrad. Den svenska riksdagen valde märkligt nog fiendens befälhavare prins Kristian August av Augustenborg till svensk tronföljare. Han antog som kronprins namnet Karl August. Dessvärre var hans hälsa dålig redan före ankomsten till Sverige och vid en inspektion av en militärövning föll han av hästen och dog i ett slaganfall. Rykten florerade dock om att prinsen blivit förgiftad. Skulden till hans död lades på gustavianerna, främst på riksmarskalken Axel von Fersen. Att obduktionsresultat motsade misstanken om förgiftning liksom prinsens adjutants upplysning att Karl August redan tidigare haft flera svimningsanfall brydde man sig inte om.

Carl Johan Adlercreutz [Wiki]

Fredric Westin: ”Georg Adlersparre” [Wiki]

Vilhelm Nordgren: ”Karl XIV Johan” [Wiki]

Några av ”1809 års män” som var ledande vid avsättandet av kung Gustav IV var Carl Johan Adlercreutz och Georg Adlersparre. Själva ”palatsrevolten” beskrivs livfullt av Ahlander.

Den 14 september 1808 i slaget vid Oravais skadades löjtnanten Carl Otto Mörner så svårt att han blev krigsinvalid. Två år senare inbjöd han helt på eget initiativ den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte att bli svensk tronföljare. Mörner ansåg efter sina erfarenheter av finska kriget att Sverige måste ledas av en fältherre. Så småningom antog Bernadotte förslaget, hans misshälligheter med Napoleon hade fått kejsaren att friställa honom.

Robert Lèfevre: (Désirée Clary) ”Drottning Desideria” [Wiki]

Alexander Roslin: ”Hedvig Elisabet Charlotta” [Wiki]

Jacques-Louis David: ”Napoleon I” [Wiki]

Karl Johans hustru Désirée Clary tyckte inte om Sverige, hon tillbringade sin mesta tid i Paris, även sedan hon 1818 blivit drottning Desideria av Sverige och Norge. Se även TV-dokumentären om Désirée (se länk nedan).

Hedvig Elisabeth Charlotta som var gift med Karl XIII, är mest känd för sina dagböcker. Hon dyker också upp i boken då och då.

Napoleon var dåtidens stora maktspelare i Europa. Det är lite förbluffande med den jämna ström av diplomater och tjänstemän som skickades till honom för att få hans råd eller godkännande i olika ärenden. Napoleons intresse för Sverige var dock minimalt. Han var uppenbarligen nöjd med att bli av med Bernadotte som han upplevde som en rival om makten i Frankrike. Denna konflikt som man i Sverige inte hade en aning om kom att få stor betydelse så småningom.

Dick Harrison har skrivit en utförlig recension av boken (se länk nedan). Han är mestadels positiv eller håller åtminstone med författaren men skriver: ”i den ahlanderska historieskrivningen är vi fjärran från kölden, smutsen, leran, dysenterin och fasan i fälttåg och belägringar. Det är uppenbart att detta är en bok skriven av en diplomat, med diplomatisk distans till händelseutvecklingen och med ett selektivt urval av såväl fakta som tematik.”.
Men Harrison önskar också att boken vore lite tjockare: ”För min del hade Ahlander gärna fått lägga till några hundra sidor för att göra det rika stoffet rättvisa. De växlande krigskonjunkturerna, ockupationerna och fältslagen får överraskande lite utrymme.”

Jag håller med om att en djupdykning i bland annat finska kriget 1808-09 skulle ha passat bra. Särskilt för oss som bara läst om det i Fänrik Ståls sägner.

Recensioner mm:
Dick Harrison i SvD 2019-04-01: ”När systemkollapsen verkligen var nära”
Dag Sandahl i Östra Småland Nyheterna 2019-04-13: ”Underhållande historia vid avgrunden”
”Drottning av Sverige” svensk TV-dokumentär om drottning Désirée

Anna Laestadius Larsson: “Hilma. En roman om gåtan Hilma af Klint”

Börje — Mon, 04 Feb 2019 19:08:54 +0000

Pionjären inom den abstarkta konsten Hilma af Klint (1862–1944) verkar komma alltmer i ropet. Den stora utställningen ”Hilma af Klint – Paintings for the future” på Guggenheim i New York (2018-10-12 — 2019-04-23) har tydligen blivit en succé.

Moderna Museets Vänners nyhetsblad nr 1/2019 skriver: ”Publiken på Manhattan är hänförd, vem är denna fascinerande konstnär och varför har man inte hört talas om henne tidigare?”

Spiralen var en viktig symbol för Klint och Teosoferna, men det spiralformade Templet som hon drömde om att få bygga blev aldrig av, så det passar ju perfekt att hon nu fick ställa ut i det spiralformade Guggenheimmuseet. Hilmas konst lär bli ihågkommen hädanefter.

Kort bildsekvens på Youtube från utställningen här

Axess TV har visat två svensktextade program här och här med samtal från utställningen i New York, under medverkan av flera experter på Hilma af Klint, bl a chefen för Moderna Museet Daniel Birnbaum närvarande i det första.

C F Hill Gallery i Stockholm visade 2018 en utställning med mattor tillverkade i Indien med motiv av Hilma af Klints verk: ”Hilma af Klint: The Temple Series Collection” Det är ett projekt i samverkan med Stiftelsen Hilma af Klints Verk

Men Hilma af Klints konst har förstås visats tidigare på internationella utställningar, den viktigaste antagligen 1986, Den omfångsrika katalogen från den utställningen ”The Spiritual in Art – Abstract painting 1890 – 1985” innehåller bland annat en artikel av Åke Fant: ”The Case of the Artist Hilma af Klint”.

Jag lär inte få se utställningen i New York men det finns en bloggpost om utställningen om Hilma af Klint på Moderna Museet 2013, plus en bloggpost ”Den abstrakta konstens ockulta ursprung” om den ovannämnda utställningen 1986 som utgår från utställningskatalogen, jag hann inte se den utställningen heller.

2017 kom det ut en roman om Hilma af Klint. Jag har läst pocketutgåvan som kom lite senare:

Anna Laestadius Larsson: “Hilma. En roman om gåtan Hilma af Klint”.
Piratförlaget 2018, 322 s. ISBN: 9789164205452
Adlibris Bokus

Vad är det som inspirerar en konstnär att börja måla abstrakta bilder när man inte har någon förlaga att utgå ifrån? Jag har för mig att Kandinskij råkade få syn på en av sina landskapsmålningar som hamnat upp och ner. Han såg en helt ny bild, en abstrakt komposition. Både Kandinskij och övriga pionjärer inom abstrakt konst som Malevitj och Mondrian sägs ha haft andliga, esoteriska inspirationskällor. Men kanske låg det också i tiden att konstnärerna ville komma vidare förbi det föreställande måleriet till något som bara var färg och form.

Hilma af Klints inspiration från andevärlden verkar ändå vara speciell. Teosofin liksom andra andliga rörelser låg i tiden. Man ville försöka foga samman de nya naturvetenskapliga rönen med någon slags andlighet som inte var bunden till tidigare religiösa normer.

Anna Laestadius Larsson försöker verkligen åskådliggöra inspirationen från de olika namngivna andevarelserna som nås via seanser, automatisk skrift och andra esoteriska metoder. Jag vet inte om man blir så mycket klokare av detta rätt omfattande andeskådande i boken. Men det lär väl stå klart att Hilma af Klint hade djupgående upplevelser som mynnade ut i fantastiska konstverk av aldrig tidigare skådat slag.

Boken skildrar Hilmas liv, uppväxt och personliga förhållanden fram till hennes död, sällskapet De fem, kvinnofrågan och Hilmas späkningar med fasta för att nå kontakt med andevärlden som när det lyckas utmynnar i ett slags flow som får henne att måla oavbrutet som på ett inre kommando. Det är väldigt mycket andeskådande i boken, men också ett försök att komma Hilmas personlighet inpå livet vilket nog inte är så lätt. Hilmas strävan att få sin konst bevarad till eftervärlden genom återkommande samtal med sin yngre släkting, den aningen skeptiske Erik af Klint skildras också.

Lite störande är de många och överraskande kasten i boken mellan olika tidsperioder. En del rescensenter av boken verkar lite missnöjda, man väntar sig mera roman, mindre research och faktasmmanställning. För min del är jag nöjd med fakta utan alltför mycket utbroderande. Jag ville framför allt få nån slags insikt i hur idéerna till de abstarkta bilderna uppstått, inspirationskällan. Den kom naturligtvis ur Hilmas eget huvud, men hur uppstod den där? Boken gör sitt bästa för att besvara den frågan, men så mycket klokare på den punkten blir jag förstås inte. Men boken är klart läsvärd. De 26000 efterlämnade sidor med Hilmas anteckningar lär kunna ge en ledtråd till hur målningarna ska tolkas. Kanske finns det redan publicerat något om detta?

Resensioner mm:
Erica Treijs i SvD 20170603: ”Ömsint skildring av gåtan Hilma af Klint”
Rebecka Kärde i Dn 20170620: ”Anna Laestadius Larsson: Hilma – en roman om gåtan Hilma af Klint”
Therese Bohman i Expressen 20170607: ”Bakvänt om historisk kvinnokamp”
Yvonne Gröning i Dala-Demokraten: ”Romanen om Hilma af Klint – en besvikelse”

Julia Wolkoff i Artsy 2018-10-12: ”How the Swedish Mystic Hilma af Klint Invented Abstract Art”

Henrik Berggren: ”Landet utanför. Sverige och kriget 1939-1940”

Börje — Tue, 22 Jan 2019 09:34:27 +0000

Henrik Berggren: ”Landet utanför. Sverige och kriget 1939-1940”
Norstedts 2018, 483 s. ISBN: 9789113039527
Adlibris Bokus

Landet utanför är första delen i en planerad trilogi om Sverige under andra världskriget. För oss fyrtiotalister är det nästan nutidshistoria trots att vi knappt var födda då – det var vår föräldrageneration som upplevde den tiden.

I början av 1939 får det ”civila” stor plats i skildringen: folkhemmet; en mängd statliga utredningar som Hembiträdesutredningen; Electroluxchefen Axel Wennergrens vilja att ordna upp världen; Lingiaden med bland annat deltagande av 1000 tyska gymnaster från Kraft durch Freude; Ivar Lo-Johansson med fler inom kulturlivet; Sara Leander och hennes karriär i Tyskland; Ingrid Bergman, också hon med tysk anknytning, men med en härstamning som omöjliggjorde en karriär i Tyskland. Inte konstigt att hon längtade till Hollywood; Barbro Alving – Bang, som övertar Ivar-Los älskarinna Loyse; radions och pressens betydelse.

Gunnar och Alva Myrdals bok ”Kris i befolkningsfrågan” från 1934 hade lagt grunden för ett radikalt reformprogram för att tillförsäkra landet nödvändig befolkningsökning. Det socialpolitiska programmet omfattade även sterilisering. Kritiken mot makarna Myrdal var marginell i förhållande till det genomslag idéerna fick under andra hälften av 1930-talet. Socialdemokratiska kvinnoförbunet hävdade dock [klokt nog] att individen fortfarande är det primära och samhället det sekundära. Redan 1922 hade i Sverige inrättats världens första rasbiologiska institut. Nazistsympatisören Herman Lundborg ersattes dock som chef för institutet 1935 av antinazisten Gunnar Dahlberg.

Fredagen den 1 september 1939 startade kriget på kontinenten med Tysklands och Sovjets delning av Polen. Torsdag den 30 november bombade sovjetiska plan Helsingfors utan krigsförklaring. 180000 sovjetsoldater, 1000 stridsvagnar med understöd av 600 artilleripjäser anföll vid Karelska näset. Boken ger en bra översikt över det dramatiska händelseförloppet i Sverige och i vår omvärld och dessutom korta inblickar i hur svenska folket upplevde situationen; Den tröga starten på mobiliseringen; Utdrag ur dagböcker, bland annat av Astrid Lindgrens krigsdagbok och av Karin Bergman, Ingmar Bergmans mor. Ingmars äldre bror Dag blir finlandsfrivillig.

En stor del handlar om Sveriges förhållande till Finland, det Sovjetiska hotet mot landet och anfallet mot Finland i det som blev vinterkriget 1939-1940. Den svenska opinionen var liksom i länder som Storbritannien och Frankrike på Finlands sida. Man diskuterade i den svenska regeringen om aktivt militärt stöd till Finland. Motsättningarna i frågan mellan ministrarna Sandler och Wigforss var stor och mellan dem en osäker Per Albin Hanssson som dock lyckades lotsa Sverige genom kriget via en skakig neutralitet och eftersmak av skam.

Det militära ingripandet slutade med en svensk frivilligkår och stora leveranser krigsmateriel och andra förnödenheter. 12000 svenskar hade anmält sig som frivilliga men endast 1600 man hade hunnit nå fram till fronten. Förlusterna bestod av 33 döda, ett femtiotal sårade och 130 köldskadade. Materielleveranserna var så stora att de menligt inverkade på Sveriges egen försvarförmåga: 84000 gevär, 575 kulsprutor, 85 pansarvärnspjäser, 104 luftvärnspjäser, 112 haubitsar och fältkanoner, 30000 artillerigranater, 50 miljoner patroner och 25 flygplan. Ändå var besvikelsen i Finland stor över att varken Sverige eller länder som Storbritannien eller Frankrike ville eller kunde ingripa militärt med reguljära förband på Finlands sida mot den Sovjetiska aggressionen. Att Sovjetunionen och Nazityskland på den tiden var allierade spelade säkert in i omvärldens överväganden.

Mot slutet av januari 1940 hade den finska utrikesministern Väinö Tanner fått indirekt besked från Sovjetunionens ambassadör i Stockholm Aleksandra Kollontaj om att Sovjetunionen var beredd att inleda samtal med den finska regeringen. Tanner och Kollontaj möttes på Runebergsdagen den 5 februari på Grand Hotell hos den finska dramatikern och affärskvinnan Hella Wuolijoki som båda kontrahenterna råkade vara bekanta med sedan tidigare.

Sovjetunionen led betydande förluster under december och början av januari. Siffrorna är osäkra men kan ha rört sig om 100000 stupade, 1000 flygplan och 1600 stridsvagnar, vilket motsvarade 25-50 procent av den styrka man satt in mot Finland. I början av februari satte Sovjettrupperna in en ny våldsam attack mot Mannerheimlinjen på Karelska näset och lyckades långsamt och med enorma förluster bryta igenom den finska försvarslinjen vid Summa den 13 februari.

De profinska stämningarna i Sverige ökade i takt med nyheterna om de heroiska finska försvarsstriderna. Men den svenska regeringen avvisade utrikesminister Tanners begäran om ytterligare hjälp med svensk intervention med hänvisning till att man då riskerade krig med Tyskland. Tanner hade svårt att tro på det. Den 13 mars 1940 trädde ett fredsfördrag i kraft. Efter tre månaders krig hade Finland tvingats acceptera fredsvillkor som var långt värre än de krav som Rysarna presenterat i Moskva hösten 1939. Vinterkriget hade kostat Finland 24923 döda och 43577 sårade. 400000 medborgare drevs bort från sina hem.

Den 5 januari 1940 började man i Sverige internera inkallade värnpliktiga som misstänktes ha kommunistsympatier i ett läger i Storsien. Som mest rymde lägret 300-400 värnpliktiga. De sysselsattes med vägbygge.

Efter Tysklands ockupation av Danmark och Norge den 9 april 1940 flyttades intresset till grannlandet Norge som under några månader fortsatte bjuda motstånd militärt. Danmark hade kapitulerat redan från början. Ett försök att med brittiska och franska styrkor bryta in i Norge vid Narvik slogs tillbaka av de tyska ockupanterna fram till den 28 maj då staden återerövrades. Innan avslutningen av vinterkriget i Finland den 13 mars var det officiellt syftet att den allierade styrkan skulle ta vägen från Narvik genom Sverige för att hjälpa Finland. I själva verket var huvudmålet att ockupera de svenska malmfälten i norr för att stoppa svenska leveranser av järnmalm till Tyskland. De allierade hade dock redan den 24 maj beslutat att dra sig tillbaka från Nordnorge.

Den tyska ”permittenttrafiken” till och från Norge via järnväg genom Sverige handlade till stor del också om krigsmateriel och livsmedel. Den vållade den svenska regeringen stort huvudbry. Hade man sagt nej till de tyska kraven kunde landet ha ockuperats. Det hade enligt den tyska krigsmakten krävt mellan 10 och 20 divisioner plus flyg för den operationen.

Den 14 juni intog tyskarna Paris. Holland och Belgien blev också ockuperade med motivationen att de hotade Tyskland. Samma moivering använde Stalin för att ockupera Litauen, Estland och Lettland.

Sedan krigsutbrottet rådde reformstopp i Sverige. Dock fortsatte byggandet av Södersjukhuset och Karolinska i Stockholm liksom Sahlgrenska i Göteborg. I Stockholm planerades tunnelbana, en utbygnad av den spårvägstunnel mellan Slussen och Skanstull som fanns sedan 1933.

Den första delen i trilogin tycker jag bådar gott om fortsättningen. Här ges utrymme för detaljer och beskrivningar av Sveriges förhållande till både grannländerna, de krigförande staterna och inte minst det svenska folkets upplevelse av krigsåren.

Recensioner:
Sigrid Combüchen i SvD: ”Tidlös moral mot omöjliga val – så undvek vi kriget”
Peter Kadhammar i DN: ”Henrik Berggren ger ett litet land upprättelse”
Ulrika Knutson i Expressen: ”När världen stod i brand stod vi utanför”
Hynek Pallas i GP: ”Berggren breddar bilden av det gamla Sverige”
David Andersson i Axess 9/2018: ”Sverige under kriget”

Robert Harris: ”En officer och spion”

Börje — Sat, 21 Jul 2018 20:34:10 +0000

Robert Harris: En officer och spion
Bookmark förlag 2017, 494 s. ISBN: 9789188171214
Adlibris Bokus

Årets roman står det på omslaget till den här utgåvan av Robert Harris ”En officer och spion”. Den utmärkelsen är boken väl värd fastän den svenska översättningen kom redan 2016. Att Harris är en mästare på historska thrillers har han visat i t ex den fantastiska Cicerotrilogin som tog 11 år att fullborda, eller i hans senaste bok: München.

Mängder av böcker har skrivits om Dreyfusaffären, om den franske judiske artillerikaptenen Alfred Dreyfus som dömdes för spioneri för tysk räkning. Fastän han senare bevisades oskyldig kom han att tillbringa fem år på Djävulsön i Franska Guyana innan han frikändes. En officer och spion är en strålande stark dramatisering av Dreyfusaffären. Trots att det är en roman följer boken det historiska skeendet i detalj.

Min kännedom om Dreyfusaffären var ganska ytlig innan jag läste Harris bok. Fastän det är en roman visar den övertygande på en häpnadsväckande rättsröta och antisemitism i det franska samhället vid den här tiden. Jag hade visserligen en viss kunskap om hur hela historien skulle sluta, men det förtog inte alls spänningen i att läsa boken. Den som inte vill bli upplyst i förväg om Dreyfusaffären och handlingen i boken bör sluta läsa den här texten nu.

Dreyfus själv är nästan en bifigur som uppträder i början och slutet av boken. I början den förnedrande degraderingsceremonien och i slutet som återupprättad. Dessemellan en kort skymt från hans vistelse på Djävulsön under tortyrliknande förhållanden. Huvudperson, ”jaget” i boken är i stället chefen för det franska kontraspionaget ”statistikbyrån” Georges Picquart. Harris sätt att reda ut härvan av dokument, förfalskningar, anklagelser och inblandade personer av olika dignitet är helt lysande. Därtill kommer den fina personkaraktäristiken och inte minst Picquarts stigande övertygelse om Dreyfus oskuld och vilka följder det får för honom själv och i förlängningen för Dreyfus.

Som vanligt har författaren förberett sig grundligt genom att sätta sig in i ämnet, inte bara själva rättsfallet och underssättelseverksamhetens arbete, men också tidsandan och atmosfären i Paris vid slutet av 1800-talet. Han har till och med läst Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” (8 band har jag för mig) för att få till rätt stämning. Och det lyckas väl. Paris stinker av avskräde under sommaren, hästdroskorna är den tidens UBER, och rörposten ett effektivt om än något långsammare internet. Framför allt imponeras jag av dramatiken, detta har faktiskt hänt, även om författaren förstås må ha lagt till en del konversation och miljöskildringar. Verkligheten är som så ofta starkare än dikten.

Dreyfusaffären kom under lång tid att dela den franska nationen i Dreyfusarder – de som trodde på Dreyfus oskuld och deras motståndare anti-Dreyfusarder.

Fördelen med historiska romaner eller faktaböcker är att man förvånandsvärt ofta kan googla fram både bilder och fakta även om mindre kända personer. Jag vill gärna veta hur människor som beskrivs i böcker egentligen såg ut. Här är några av de många som förekommer i boken.

Alfred Dreyfus, wiki

Georges Picquart, wiki

Ferdinand Walsin Esterhazy, wiki

Alfred Dreyfus (1859–1935) var fransk artilleriofficer med judiska anor. Han dömdes 1894 för förräderi där han anklagades för att ha sålt hemlig militär information till Tyskland. Domen kom att bli det kanske största politiska dramat i modern fransk historia. Det hela slutade efter flera år med att Dreyfus frikändes och återupprättades som fransk officer.

Bokens huvudperson Georges Picquart (1854-1914) tillträdde som chef för kontraspionaget ”statistikbyrån” 1895. Han upptäckte att det dokument (bordereau) som användes som bevis för att dömma kapten Alfred Dreyfus, i själva verket hade tillverkats av major Ferdinand Walsin Esterhazy. Ett flertal höga generaler och hans egna underlydande uppmanade Picquart att glömma bort sin upptäckt, men det gjorde han inte, vilket fick svåra konsekvenser för honom själv.

Charles Marie Ferdinand Walsin Esterhazy (1847–1923) var officer i franska armén 1870-1898. Efter att bevis mot Eterhazy för spionage för Tysklands räkning presenterats, det som Dreyfus tidigare dömts för, ställdes Esterhazy 1898 inför en militärdomstol där han frikändes. Han avslutade sin militära bana samma år och flydde till Storbritannien.

Émile Zola, wiki

Armand du Paty de Clam, wiki

Hubert-Joseph Henry, wiki

Författaren Émile Zola skrev ett brev rubricerat J’accuse; ”Jag anklagar!” till republikens president. Brevet publicerades i tidningen L’Aurore. I brevet anklagades officerare och myndigheter för olagligheter. Zola anklagade Major du Paty de Clam för att ha gillrat en fälla där falska bevis skulle riktas mot Dreyfus. Han anklagade krigsministern General Billot för att ha undanhållit dokument som han hållit i sin hand och som utgjorde absoluta bevis för Dreyfus oskuld. Även generalerna de Boisdeffre och Gonse med flera anklagades liksom några handstilsexperter för att ha avgivit felaktiga rapporter. Ställd inför domstol för smädelse, dömdes Zola till ett års fängelse och 3000 francs böter samt ströks ur hederslegionen. Zola flydde under en tid till England. I Frankrike blev han under lång tid bojkottad som författare.

L’Aurore, wiki

Major Armand_du_Paty_de_Clam (1853-1916) vid generalstaben deltog i utpekandet av Alfred Dreyfus som den skyldige till att ha utlämnat hemliga handlingar. Hans överordnade hade bestämt att den skyldige måste vara knuten till generalstaben. Så var inte fallet visade det sig senare. Av sex tänkbara misstänkta anställda valde man Dreyfus eftersom han var den ende juden.
När konspirationen mot Dreyfus började läcka ut blev du Paty de Clam inblandad i försök att undertrycka sanningen. Under oktober 1897, började namnet på den i verkligheten skyldige, Major Ferdinand Walsin Esterhazy bli känt. Du Paty de Clam fick då i uppdrag av sina överordnade att varna Esterhazy och lova att skydda honom. Samtidigt blev du Paty de Clam inblandad i försök att misstänkliggöra överste Georges Picquart och hota Picquart och Dreyfusardernas främsta alierade inom den franska regeringen Senator Auguste Scheurer-Kestner

Hubert-Joseph_Henry (1846-1898) var också inblandad i att förfalska bevismaterial mot Dreyfus som användes vid domstolen. Kapten Henry var anställd vid kontraspionaget ”Statistikbyrån” och var Picquarts närmaste underlydande. Förfalskningen avslöjades dock och erkändes av Henry. Han hamnade i militärfängelse och begick självmord, alternativt blev han mördad.

I våra dagar av ”fake news”, ”alternativa fakta” och uppenbara lögner av höga makthavare passar Harris roman in som en påminnelse. Troligen var den franska arméledningen och höga potentater så obenägna att erkänna att domen mot Dreyfus var ett misstag att man hellre valde att försöka dölja sanningen. Långt före postmodernismens genomslag ville man skapa sig en egen sanning. Arméns ära stod ju på spel!

Recensioner:
Dagens Nyheter 2016-07-01 (kräver inloggning)
Göran Rosenberg i Expressen 2014-04-20 ”Ingen fiktion”
Andrew Anthony i The Guardian 2014-03-02

Fler böcker av Robert Harris:
Faderland
Konklaven
München
En officer och spion
”Dictator” – (Cicero trilogy part three)
”Lustrum” – (Cicero trilogy part two)
”Imperium” – (Cicero trilogy part one)
Cicerotrilogin finns numera i nya utgåvor på svenska
Pompeji

Robert Harris: ”München”

Börje — Thu, 26 Apr 2018 20:42:31 +0000

Robert Harris: München
Bookmark förlag 2018, 338 s. ISBN: 9789188545527

Otaliga gånger har väl i olika dokumentärer visats filmklippet med Storbritanniens premiärminsister Neville Chamberlain viftande med ett papper i handen och förkunnande att det betydde ”fred i vår tid”. Året var 1938 och Chamberlain hade precis kommit hem från en internationell konferens i München där man med en hårsmån lyckats undvika krig med Hitlertyskland. Chamberlains eftermäle blev inte gott efter detta, för krig blev det ju ändå ett år senare. Men i Harris roman som verkar följa det historiska förloppet i detalj så långt möjligt får Chamberlains eftergiftspolitik en omvänd tolkning.

Münchenöverenskommelsen: Neville Chamberlain, Édouard Daladier, Adolf Hitler, Benito Mussolini och Galeazzo Ciano. Bakom dem syns bland andra Joachim von Ribbentrop och Ernst von Weizsäcker. – Samtliga förekommer i Harris Roman [Bild: Wiki]

Hitler ville till varje pris ha krig, han var rustad till tänderna och provocerade Storbritannien och Frankrike med annektering av det ena landområdet efter det andra. Österrike var redan införlivat med Tyskland. Nu gällde det Sudetenland, det Tjeckiska område med huvudsakligen tyskspråkig befolkning som gränsade till Tyskland. Ett uttalande av Hitler från februari 1945 citeras redan på bokens försättsblad: ”Vi borde ha inlett kriget 1938… situationen var som mest gynnsam i september det året”.

Storbritannien var inte redo för krig, folket ville förstås ha fred, det ville säkert det tyska folket också men deras åsikter behövde Hitler inte bry sig om, de kunde ju styras. Enligt boken hade Storbritannien omkring 1938 endast 20 st insatsberedda Spitfireplan. Det år man fick på sig för upprustning innan andra världskriget startade bidrog säkerligen till att det brittiska flygvapnet vann slaget om Storbritannien 1940 och att en tysk invasion kunde undvikas.

Man kan med fasa föreställa sig vad som kunde ha hänt: Tyskland behärskar hela Europa inklusive Storbritannien, USA är isolationistiskt, liksom idag. Krig med Sovjet är redan förutbestämt i Hitlers plan för Lebensraum i öst. Men vem skulle vinna, Tyskland eller Sovjet? Som att välja mellan Auschwitz och Gulag.

Boken är en politisk thriller, inte ett enda mord, desto mer av hot, manipulation, misstänksamhet, övervakning, men med ett sådant driv i berättelsen att man kallsvettig bara måste fortsätta att läsa. Researchen är otrolig, i boken ingår en plan av Führerbau där en stor del av handlingen försiggår. Byggnaden är idag en musikhögskola. Noggrannheten med detaljer är häpnadsväckande, men de har en funktion, de skapar närvarokänsla, man känner nästan den obehagliga lukten av Hitlers svett.

De två huvudpersonerna är fiktiva romanfigurer. Hugh Legat, ung tjänsteman i den brittiska utrikesförvaltningen och den jämnårige Paul von Hartmann vid den tyska utrikesförvaltningen och i hemlighet hitlermotståndare känner varandra sedan en tid på Cambridge för sex år sedan. Båda lyckas komma med som assistenter på den internationella konferensen med målet att rädda världen från krig. Tempot är högt, särskilt för de båda unga tjänstemännen och mycket av berättelsen förs fram ur de bådas iakttagelser. Ett trick som Harris tydligen har använt förut, att berättelsen kommer liksom från sidan. Det är oerhört skickligt berättat, men historien ändras förstås inte.

Jesper Högström intervjuar Robert Harris i DN 2018-03-30

Adlibris Bokus

Fler böcker av Robert Harris:
Faderland
Konklaven
En officer och spion
”Dictator” – (Cicero trilogy part three)
”Lustrum” – (Cicero trilogy part two)
”Imperium” – (Cicero trilogy part one)
Cicerotrilogin finns numera i nya utgåvor på svenska
Pompeji

Ingmar Karlsson: ” Roten till det onda : uppdelningen av Mellanöstern 1916–2016 ”

Börje — Mon, 23 Oct 2017 20:09:56 +0000

Ingmar Karlsson: ”Roten till det onda : Uppdelningen av Mellanöstern 1916–2016”
Historiska media 2016, 240 s. ISBN: 9789175453385

Jag har aldrig riktigt förmått sätta mig in i den röriga bakgrunden till situationen i Mellanöstern. Visst har jag hört talas om Sykes-Picot-avtalet där Frankrike och Storbritannien den 16 maj 1916 delade upp det sönderfallande Osmanska riket mellan sig genom att på kartan dra en rak linje mellan två punkter utan att områdenas befolkning tillfrågades och utan att ha en aning om konsekvenserna. Och visst har jag hört talas om Balfourdeklarationen vars innebörd var att ge ett hemland för de sionistiska judarna, även här utan att tillfråga de palestinier som bodde i området. Men i Ingmar Karlssons bok: ”Roten till det onda” får jag en lite djupare bild av hur dagens röriga situation kunnat uppstå – och om man får tro boken – vem som bär skulden till den uppkomna situationen.

Boken är detaljerad – till den grad att det kräver en del koncentration för att hänga med i händelseutvecklingen och dra ut något sammanhang ur mängden namn på orter, områden, överenskommelser, möten, makthavare, personer och potentater.

Nån gång på 1960-talet läste jag ”Vishetens sju pelare” av arkeologen och underrättelseofficeren T E Lawrence. Boken handlar om Lawrences tid som rådgivare under den arabiska revolten mot Osmanerna 1916-1918. Ett riktigt ökenäventyr och en klassiker väl värd att läsas. Den har också filmats: ”Lawrence of Arabia” med Peter O´Toole i huvudrollen.

T E Lawrence: ”Vishetens sju pelare”
Natur & Kultur, 1963

Lawrence omnämns ett antal gånger i Karlssons bok. Efter kriget betraktade han sig själv som en svikare eftersom Storbritannien bröt sina löften till araberna att få bilda en egen stat med huvudstad i Damaskus. Se även Claes Hylingers artikel i DN 20170518: ”Svikaren av Arabien”.

Karlssons bok kommer dock till en otvivelaktig slutsats i det sista kapitlet: ”Mellanöstern hundra år efter Sykes-Picot-avtalet”:

”Den abrupta övergången från en nationalitet baserad på religionstillhörighet till ett främmande etniskt nationsbegrepp blev roten till det onda och en draksådd som efter hand växte till det komplex av spänningar och despotism som sedan självständigheten präglat Melanöstern och lett fram till dagens situation.”

Recensioner: SvD, DN,

Se även Dick Harrisons artikel i SvD 20160516: ”Efter 100 år gör deras verk ännu ont i Mellanöstern”. (Bl a en del bilder och kartor)

Adlibris, Bokus, CDON

Andra bloggar om böcker, Imgmar Karlsson, Roten till det onda, Mellanöstern, historia