Kjell Westö: “Den svavelgula himlen”
Bonnier 2017, 475 s. ISBN: 9789100171636
Det här är en släkthistoria eller egentligen flera som spänner från omkring 1960-talet till nutid. Det är en berättelse om relationer, om livslång kärlek, vänskap, klass och om människor i det finlandssvenska samhället.
När jag väl kommit in en bit i berättelsen rycks jag med. Man kan förstås förundra sig över hur det lilla manliga kompisgänget ändå kan hålla ihop trots översitteri, misshandel och så uppenbart olika värderingar. Liksom man förundras över hur den namnlösa huvudpersonen och Stella som älskar varandra över allt annat ändå inte kan hålla ihop men heller inte kan leva åtskilda. Men sånt är väl livet ibland och i varje fall håller historien ihop. Den är skickligt hopkommen med sina många karaktärer och vindlande utblickar om tidens gång, svårigheten att leva, om minnets ofullkomlighet och mycket annat.
Någon kritiker har tyckt att personskildringen är lite för fyrkantigt schablonartad. Jag tycker inte det, tvärtom framhävs karaktärerna på ett sätt som sätter fingret på olikheter och konflikter. Och förstås hur personliga särdrag förs vidare mellan generationer.
Kjell Westö verkar gärna hålla sina berättelser till Helsingforstrakten. Jag känner inte den stan så väl men gissar att den som gör det får ytterligare utbyte av Den svavelgula himlen. För boken är bra.
Recensioner:
SvD, DN, Expressen, Sveriges radio, YLE, Hufvudstadsbladet
Andra bloggar om böcker, romaner, Kjell Westö, Den svavelgula himlen, Finland
