Henrik Berggren: ”Landet utanför. Sverige och kriget 1939-1940”


Henrik Berggren: ”Landet utanför. Sverige och kriget 1939-1940”
Norstedts 2018, 483 s. ISBN: 9789113039527

Adlibris Bokus

Landet utanför är första delen i en planerad trilogi om Sverige under andra världskriget. För oss fyrtiotalister är det nästan nutidshistoria trots att vi knappt var födda då – det var vår föräldrageneration som upplevde den tiden.

I början av 1939 får det ”civila” stor plats i skildringen: folkhemmet; en mängd statliga utredningar som Hembiträdesutredningen; Electroluxchefen Axel Wennergrens vilja att ordna upp världen; Lingiaden med bland annat deltagande av 1000 tyska gymnaster från Kraft durch Freude; Ivar Lo-Johansson med fler inom kulturlivet; Sara Leander och hennes karriär i Tyskland; Ingrid Bergman, också hon med tysk anknytning, men med en härstamning som omöjliggjorde en karriär i Tyskland. Inte konstigt att hon längtade till Hollywood; Barbro Alving – Bang, som övertar Ivar-Los älskarinna Loyse; radions och pressens betydelse.

Gunnar och Alva Myrdals bok ”Kris i befolkningsfrågan” från 1934 hade lagt grunden för ett radikalt reformprogram för att tillförsäkra landet nödvändig befolkningsökning. Det socialpolitiska programmet omfattade även sterilisering. Kritiken mot makarna Myrdal var marginell i förhållande till det genomslag idéerna fick under andra hälften av 1930-talet. Socialdemokratiska kvinnoförbunet hävdade dock [klokt nog] att individen fortfarande är det primära och samhället det sekundära. Redan 1922 hade i Sverige inrättats världens första rasbiologiska institut. Nazistsympatisören Herman Lundborg ersattes dock som chef för institutet 1935 av antinazisten Gunnar Dahlberg.

Fredagen den 1 september 1939 startade kriget på kontinenten med Tysklands och Sovjets delning av Polen. Torsdag den 30 november bombade sovjetiska plan Helsingfors utan krigsförklaring. 180000 sovjetsoldater, 1000 stridsvagnar med understöd av 600 artilleripjäser anföll vid Karelska näset. Boken ger en bra översikt över det dramatiska händelseförloppet i Sverige och i vår omvärld och dessutom korta inblickar i hur svenska folket upplevde situationen; Den tröga starten på mobiliseringen; Utdrag ur dagböcker, bland annat av Astrid Lindgrens krigsdagbok och av Karin Bergman, Ingmar Bergmans mor. Ingmars äldre bror Dag blir finlandsfrivillig.

En stor del handlar om Sveriges förhållande till Finland, det Sovjetiska hotet mot landet och anfallet mot Finland i det som blev vinterkriget 1939-1940. Den svenska opinionen var liksom i länder som Storbritannien och Frankrike på Finlands sida. Man diskuterade i den svenska regeringen om aktivt militärt stöd till Finland. Motsättningarna i frågan mellan ministrarna Sandler och Wigforss var stor och mellan dem en osäker Per Albin Hanssson som dock lyckades lotsa Sverige genom kriget via en skakig neutralitet och eftersmak av skam.

Det militära ingripandet slutade med en svensk frivilligkår och stora leveranser krigsmateriel och andra förnödenheter. 12000 svenskar hade anmält sig som frivilliga men endast 1600 man hade hunnit nå fram till fronten. Förlusterna bestod av 33 döda, ett femtiotal sårade och 130 köldskadade. Materielleveranserna var så stora att de menligt inverkade på Sveriges egen försvarförmåga: 84000 gevär, 575 kulsprutor, 85 pansarvärnspjäser, 104 luftvärnspjäser, 112 haubitsar och fältkanoner, 30000 artillerigranater, 50 miljoner patroner och 25 flygplan. Ändå var besvikelsen i Finland stor över att varken Sverige eller länder som Storbritannien eller Frankrike ville eller kunde ingripa militärt med reguljära förband på Finlands sida mot den Sovjetiska aggressionen. Att Sovjetunionen och Nazityskland på den tiden var allierade spelade säkert in i omvärldens överväganden.

Mot slutet av januari 1940 hade den finska utrikesministern Väinö Tanner fått indirekt besked från Sovjetunionens ambassadör i Stockholm Aleksandra Kollontaj om att Sovjetunionen var beredd att inleda samtal med den finska regeringen. Tanner och Kollontaj möttes på Runebergsdagen den 5 februari på Grand Hotell hos den finska dramatikern och affärskvinnan Hella Wuolijoki som båda kontrahenterna råkade vara bekanta med sedan tidigare.

Sovjetunionen led betydande förluster under december och början av januari. Siffrorna är osäkra men kan ha rört sig om 100000 stupade, 1000 flygplan och 1600 stridsvagnar, vilket motsvarade 25-50 procent av den styrka man satt in mot Finland. I början av februari satte Sovjettrupperna in en ny våldsam attack mot Mannerheimlinjen på Karelska näset och lyckades långsamt och med enorma förluster bryta igenom den finska försvarslinjen vid Summa den 13 februari.

De profinska stämningarna i Sverige ökade i takt med nyheterna om de heroiska finska försvarsstriderna. Men den svenska regeringen avvisade utrikesminister Tanners begäran om ytterligare hjälp med svensk intervention med hänvisning till att man då riskerade krig med Tyskland. Tanner hade svårt att tro på det. Den 13 mars 1940 trädde ett fredsfördrag i kraft. Efter tre månaders krig hade Finland tvingats acceptera fredsvillkor som var långt värre än de krav som Rysarna presenterat i Moskva hösten 1939. Vinterkriget hade kostat Finland 24923 döda och 43577 sårade. 400000 medborgare drevs bort från sina hem.

Den 5 januari 1940 började man i Sverige internera inkallade värnpliktiga som misstänktes ha kommunistsympatier i ett läger i Storsien. Som mest rymde lägret 300-400 värnpliktiga. De sysselsattes med vägbygge.

Efter Tysklands ockupation av Danmark och Norge den 9 april 1940 flyttades intresset till grannlandet Norge som under några månader fortsatte bjuda motstånd militärt. Danmark hade kapitulerat redan från början. Ett försök att med brittiska och franska styrkor bryta in i Norge vid Narvik slogs tillbaka av de tyska ockupanterna fram till den 28 maj då staden återerövrades. Innan avslutningen av vinterkriget i Finland den 13 mars var det officiellt syftet att den allierade styrkan skulle ta vägen från Narvik genom Sverige för att hjälpa Finland. I själva verket var huvudmålet att ockupera de svenska malmfälten i norr för att stoppa svenska leveranser av järnmalm till Tyskland. De allierade hade dock redan den 24 maj beslutat att dra sig tillbaka från Nordnorge.

Den tyska ”permittenttrafiken” till och från Norge via järnväg genom Sverige handlade till stor del också om krigsmateriel och livsmedel. Den vållade den svenska regeringen stort huvudbry. Hade man sagt nej till de tyska kraven kunde landet ha ockuperats. Det hade enligt den tyska krigsmakten krävt mellan 10 och 20 divisioner plus flyg för den operationen.

Den 14 juni intog tyskarna Paris. Holland och Belgien blev också ockuperade med motivationen att de hotade Tyskland. Samma moivering använde Stalin för att ockupera Litauen, Estland och Lettland.

Sedan krigsutbrottet rådde reformstopp i Sverige. Dock fortsatte byggandet av Södersjukhuset och Karolinska i Stockholm liksom Sahlgrenska i Göteborg. I Stockholm planerades tunnelbana, en utbygnad av den spårvägstunnel mellan Slussen och Skanstull som fanns sedan 1933.

Den första delen i trilogin tycker jag bådar gott om fortsättningen. Här ges utrymme för detaljer och beskrivningar av Sveriges förhållande till både grannländerna, de krigförande staterna och inte minst det svenska folkets upplevelse av krigsåren.

Recensioner:
Sigrid Combüchen i SvD: ”Tidlös moral mot omöjliga val – så undvek vi kriget
Peter Kadhammar i DN: ”Henrik Berggren ger ett litet land upprättelse
Ulrika Knutson i expressen: ”När världen stod i brand stod vi utanför
Hynek Pallas i GP: ”Berggren breddar bilden av det gamla Sverige
David Andersson i Axess 9/2018: ”Sverige under kriget

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i 1800-1900-tal, böcker, historia - samhälle. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


fyra + nio =