Robert Harris: ”En officer och spion”


Robert Harris: En officer och spion
Bookmark förlag 2017, 494 s. ISBN: 9789188171214
Adlibris Bokus

Årets roman står det på omslaget till den här utgåvan av Robert Harris ”En officer och spion”. Den utmärkelsen är boken väl värd fastän den svenska översättningen kom redan 2016. Att Harris är en mästare på historska thrillers har han visat i t ex den fantastiska Cicerotrilogin som tog 11 år att fullborda, eller i hans senaste bok: München.

Mängder av böcker har skrivits om Dreyfusaffären, om den franske judiske artillerikaptenen Alfred Dreyfus som dömdes för spioneri för tysk räkning. Fastän han senare bevisades oskyldig kom han att tillbringa fem år på Djävulsön i Franska Guyana innan han frikändes. En officer och spion är en strålande stark dramatisering av Dreyfusaffren. Trots att det är en roman följer boken det historiska skeendet i detalj.

Min kännedom om Dreyfusaffären var ganska ytlig innan jag läste Harris bok. Fastän det är en roman visar den övertygande på en häpnadsväckande rättsröta och antisemitism i det franska samhället vid den här tiden. Jag hade visserligen en viss kunskap om hur hela historien skulle sluta, men det förtog inte alls spänningen i att läsa boken. Den som inte vill bli upplyst i förväg om Dreyfusaffären och handlingen i boken bör sluta läsa den här texten nu.

Dreyfus själv är nästan en bifigur som uppträder i början och slutet av boken. I början den förnedrande degraderingsceremonien och i slutet som återupprättad. Dessemellan en kort skymt från hans vistelse på Djävulsön under tortyrliknande förhållanden. Huvudperson, ”jaget” i boken är i stället chefen för det franska kontraspionaget ”statistikbyrån” Georges Picquart. Harris sätt att reda ut härvan av dokument, förfalskningar, anklagelser och inblandade personer av olika dignitet är helt lysande. Därtill kommer den fina personkaraktäristiken och inte minst Picquarts stigande övertygelse om Dreyfus oskuld och vilka följder det får för honom själv och i förlängningen för Dreyfus.

Som vanligt har författaren förberett sig grundligt genom att sätta sig in i ämnet, inte bara själva rättsfallet och underssättelseverksamhetens arbete, men också tidsandan och atmosfären i Paris vid slutet av 1800-talet. Han har till och med läst Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” (8 band har jag för mig) för att få till rätt stämning. Och det lyckas väl. Paris stinker av avskräde under sommaren, hästdroskorna är den tidens UBER, och rörposten ett effektivt om än något långsammare internet. Framför allt imponeras jag av dramatiken, detta har faktiskt hänt, även om författaren förstås må ha lagt till en del konversation och miljöskildringar. Verkligheten är som så ofta starkare än dikten.

Dreyfusaffären kom under lång tid att dela den franska nationen i Dreyfusarder – de som trodde på Dreyfus oskuld och deras motståndare anti-Dreyfusarder.

Fördelen med historiska romaner eller faktaböcker är att man förvånandsvärt ofta kan googla fram både bilder och fakta även om mindre kända personer. Jag vill gärna veta hur människor som beskrivs i böcker egentligen såg ut. Här är några av de många som förekommer i boken.


Alfred Dreyfus, wiki

Georges Picquart, wiki

Ferdinand Walsin Esterhazy, wiki

Alfred Dreyfus (1859–1935) var fransk artilleriofficer med judiska anor. Han dömdes 1894 för förräderi där han anklagades för att ha sålt hemlig militär information till Tyskland. Domen kom att bli det kanske största politiska dramat i modern fransk historia. Det hela slutade efter flera år med att Dreyfus frikändes och återupprättades som fransk officer.

Bokens huvudperson Georges Picquart (1854-1914) tillträdde som chef för kontraspionaget ”statistikbyrån” 1895. Han upptäckte att det dokument (bordereau) som användes som bevis för att dömma kapten Alfred Dreyfus, i själva verket hade tillverkats av major Ferdinand Walsin Esterhazy. Ett flertal höga generaler och hans egna underlydande uppmanade Picquart att glömma bort sin upptäckt, men det gjorde han inte, vilket fick svåra konsekvenser för honom själv.

Charles Marie Ferdinand Walsin Esterhazy (1847–1923) var officer i franska armén 1870-1898. Efter att bevis mot Eterhazy för spionage för Tysklands räkning presenterats, det som Dreyfus tidigare dömts för, ställdes Esterhazy 1898 inför en militärdomstol där han frikändes. Han avslutade sin militära bana samma år och flydde till Storbritannien.


Émile Zola, wiki

Armand du Paty de Clam, wiki

Hubert-Joseph Henry, wiki

Författaren Émile Zola skrev ett brev rubricerat J’accuse; ”Jag anklagar!” till republikens president. Brevet publicerades i tidningen L’Aurore. I brevet anklagades officerare och myndigheter för olagligheter. Zola anklagade Major du Paty de Clam för att ha gillrat en fälla där falska bevis skulle riktas mot Dreyfus. Han anklagade krigsministern General Billot för att ha undanhållit dokument som han hållit i sin hand och som utgjorde absoluta bevis för Dreyfus oskuld. Även generalerna de Boisdeffre och Gonse med flera anklagades liksom några handstilsexperter för att ha avgivit felaktiga rapporter. Ställd inför domstol för smädelse, dömdes Zola till ett års fängelse och 3000 francs böter samt ströks ur hederslegionen. Zola flydde under en tid till England. I Frankrike blev han under lång tid bojkottad som författare.


L’Aurore, wiki

Major Armand_du_Paty_de_Clam (1853-1916) vid generalstaben deltog i utpekandet av Alfred Dreyfus som den skyldige till att ha utlämnat hemliga handlingar. Hans överordnade hade bestämt att den skyldige måste vara knuten till generalstaben. Så var inte fallet visade det sig senare. Av sex tänkbara misstänkta anställda valde man Dreyfus eftersom han var den ende juden.
När konspirationen mot Dreyfus började läcka ut blev du Paty de Clam inblandad i försök att undertrycka sanningen. Under oktober 1897, började namnet på den i verkligheten skyldige, Major Ferdinand Walsin Esterhazy bli känt. Du Paty de Clam fick då i uppdrag av sina överordnade att varna Esterhazy och lova att skydda honom. Samtidigt blev du Paty de Clam inblandad i försök att misstänkliggöra överste Georges Picquart och hota Picquart och Dreyfusardernas främsta alierade inom den franska regeringen Senator Auguste Scheurer-Kestner

Hubert-Joseph_Henry (1846-1898) var också inblandad i att förfalska bevismaterial mot Dreyfus som användes vid domstolen. Kapten Henry var anställd vid kontraspionaget ”Statistikbyrån” och var Picquarts närmaste underlydande. Förfalskningen avslöjades dock och erkändes av Henry. Han hamnade i militärfängelse och begick självmord, alternativt blev han mördad.

I våra dagar av ”fake news”, ”alternativa fakta” och uppenbara lögner av höga makthavare passar Harris roman in som en påminnelse. Troligen var den franska arméledningen och höga potentater så obenägna att erkänna att domen mot Dreyfus var ett misstag att man hellre valde att försöka dölja sanningen. Långt före postmodernismens genomslag ville man skapa sig en egen sanning. Arméns ära stod ju på spel!

Recensioner:
Dagens Nyheter 2016-07-01 (kräver inloggning)
Göran Rosenberg i Expressen 2014-04-20 ”Ingen fiktion
Andrew Anthony i The Guardian 2014-03-02

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i 1800-1900-tal, böcker. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


nio + ett =