arkitektur – Börjes konstblogg

Per I Gedin: ”När Sverige blev modernt : Gregor Paulsson, Vackrare vardagsvara, funktionalismen och Stockholmsutställningen 1930”

Börje — Thu, 02 May 2019 09:50:50 +0000

Per I Gedin: ”När Sverige blev modernt : Gregor Paulsson, Vackrare vardagsvara, funktionalismen och Stockholmsutställningen 1930″”
Bonnier 2018, 328 s.
Adlibris Bokus

Boken handlar till stor del om Gregor Paulssons karriär, Del I med tjänst på Nationalmuseum och Svenska Slöjdföreningen i början av boken och i slutet Del III då Paulsson blivit professor i konstvetenskap vid Uppsala universitet och då författaren Per I Gedin hade honom som lärare.

Det som fick mig intresserad av boken var förstås mest Del II, den utförliga redovisningen av Stockholmsutställningen 1930 där Paulsson var initiativtagare och generalkommmissarie för utställningen. Den utställning som på gott och ont kom att påverka svensk arkitektur och stadsbyggande under lång tid framöver och säkert också det rivningsraseri av delar av kulturarvet som inleddes under rekordåren på 1960- och 1970-talen; rivningen av gamla Klara i Stockholm; släthyvlingen av fasader på hus man inte lyckades riva. Kanske i förlängningen också den systematiska framväxten av utanförskapsområden utan arbetsplatser eller varation i bebyggelse och upplåtelseformer.

Restaurang Paradiset på Stockholmsutställningen 1930 [Wiki]

Utställningslogo av Sigurd Lewerentz [Wiki]

Det är intressant att läsa om hur Paulsson egenmäktigt vrider utställningens fokus efter sina egna idéer och skickligt kringgår sina medarbetare och de ursprungliga planerna för Stockholmsutsällningen som huvudsakligen en hantverksutställning i likhet med utställningarna i Göteborg 1923 och i Paris 1927 där Sverige haft stora framgångar till att i Stockholm 1930 bli en bostads- och arkitekturutställning med influenser från tyska Bauhaus och Le Courbusier m fl “funktionalister”.

Paulsson var trots sitt engagemang i Svenska slöjdföreningen motståndare till det traditionella hantverket med Carl Malmsten som främsta representant och den brittiska Arts and craftsrörelsen med William Morris i bakgrunden. Paulsson förespråkade typisering, standardisering och maskinell produktion av hantverksprodukter snarare än traditionellt hantverk. Malmsten får dock en liten del i utställningen i avdelningen ”Lyxmöbler”. Senare i livet förefaller Paulsson ändra åsikt och bli mer positiv till traditionellt konsthantverk.

Paulsson hade som socialdemokrat också ett starkt politiskt engagemang i samband med utställningen, som också fick ett tydligt socialpolitiskt tema manifesterat i avdelningen Svea Rike. Paulsson ville se likriktning, enhetlighet, inte individualism – och det är väl här nånstans jag spjärnar emot: det tydliga uppifrånperspektivet, att visa vem som bestämmer och vem som vet bäst. Jag har personligen inget direkt emot funkisstilen – om den tillämpas med måtta och inte strävar efter att utradera och dominera, utplåna variation, liv och historia i stadsbilden. Men att alla människor har samma behov och samhället därför bör likriktas håller jag inte med om. Ser man till skillnaden mellan Paulssons och de tongivande arkitekternas egna villor och de funkishus de ansåg att folket skulle bo i blir resonemanget om likriktning och enhetlighet ännu mer tvivelaktigt. Gedin går igenom även detta i detalj.

Strax efter utställningen 1931 utgavs skriften ”acceptera” av de sex författarna Gregor Paulsson och arkitekterna Sven Markelius, Uno Åhrén, Gunnar Asplund, Eskil Sundahl och Wolter Gahn som alla haft sin del i utställningens utformning. Man ville göra funktionalism även till en livsåskådning och förklara för folket varför funkisstilen var nödvändig. Gedin påtalar det uppfordrande, befallande i titeln ”acceptera” (med gemen begynnelsebokstav, det hörde till den nya värld man ville skapa, inte ens bokstäverna fick sticka ut).

acceptera 1931 [Wiki]

Svea Rike. Arkitekt Gunnar Asplund [Wiki]

Gregor Pausson hade i sin ungdom vistats mycket i Tyskland där eugenik, rashygien, var ett aktuellt ämne långt före nazismens maktövertagande. Gedin framhåller i sin bok att ”hälsa, ljus och renhet” ofta förekommer som ett slags argument för den funktionalistiska stilen. Det socialpolitiska engagemanget fick stor plats i den separata byggnaden ”Svea Rike” där ”Det svenska folket” presenterades. Den försoffade ”Medelson” sattes i kontrast till den spänstiga, vältränade nya rasrena människotypen. Den dominerande delen av ”Svea Rike” var ”Rasbiologiska avdelningen” skapad av Herman Lundborg, grundaren av Sveriges Institut för rasbiologi. Denna del av utställningen beskrivs i boken som ganska obehaglig.

Men eugenik, rasförädling, var ett tema på tapeten även i andra sammanhang. Gunnar och Alva Myrdal var personer som kom att ha stort inflytande över den socialdemokratiska politiken. I sin skrift Kris i befolkningsfrågan utgiven 1934 diskuterar man den ”profylaktiska socialpolitik vi måste framskapa som organisatoriska led i en enda stor sociologisk anpassningsprocess”, dvs bland annat steriliseringsfrågan. Tvångssterilisering förekom i Sverige fram till 1976 då steriliseringslagstiftningen ändrades.

Boken resulterade också i två understreckare i SvD där Eva Eriksson angriper boken under rubriken “Myten om Sveriges rasistiska arkitektur” i SvD 20190219 och Per I Gedin svarar under rubriken: “Myten om den välvilliga funktionalismen” i SvD 20190305.

Konsten, måleriet, hade också en plats på utställningen. Konstnären Otto G Carlsund anordnade en Konkretistutställning ”Internationell utställning av postkubistisk konst” med verk av både svenska och utländska konstnärer som Hans Arp, Fernand Léger, Lázló Moholy-Nagy, Piet Mondrian, Amédée Ozenfant, Gösta Adrian-Nilsson, Erik Grate, Greta Knutson-Tzara, Stellan Mörner, Erik Olsson och Esaias Thorén. Utställningen blev ett totalt fiasko, kritiken blandad, men allmänheten totalt oförstående. Carlsund lyckades inför utställningen i sista stund låna ihop verk från konstnärerna, men bara ett fåtal blev sålda för obetydliga summor och många försvann i hanteringen. För Carlsund blev det en personlig katastrof och ruin.

Konstutställningen i Restaurang Puck under Stockholmsutställningen [Wiki]

Carlsunds väggmålning ’Rapid’ i Lilla Paris, 1930 [Wiki]

När Sverige blev modernt är en intressant och detaljerad beskrivning av en brytpunkt i Sveriges nära historia. Boken behandlar förstås mest arkitektur och design, men jag tycker den också ger en bild av samhället för snart hundra år sen, vad som förändrats och vad som är sig likt.

Recensioner:
Dan Hallemar i Expressen: ”När ska vi försöka förstå våra förorter?”
Ulrika Stahre i Aftonbladet: ”Funktionalismens födelse – och dess mörker”
Inger Dahlman i UNT: ”Framtidstro slutade med bostadsfiasko”
Tomas Levan i Arkitektur: ”Läs Per Gedin med kritisk blick!”
Lars Anders Johansson i Axess 9/2018: ”Funktionalismens ideolog”

Gunnela Ivanov m fl: ”Swedish Grace”

Börje — Sat, 27 Oct 2018 15:24:59 +0000

Gunnela Ivanov, Christian Björk, Eric Ericson:
”Swedish Grace”
Orosdi-Back, 2017, 608 s.
ISBN: 9789188629043
Adlibris Bokus

Swedish Grace är en benämning som journalisten och arkitekturkritikern Morton Shand är upphovsman till i en artikel i The Architectural Review. Shand jämförde här sina intryck från Stockholmsutställningen 1930 med Göteborgsutställningen 1923 och Konstindustriutställningen i Paris 1925. Den svenska stilen från 1920-talet kom därmed i efterhand att benämnas Swedish Grace.

Stockholmsutställningen 1930 var förstås funktionalismens genombrott, det avskalat rätlinjiga med inspiration från bl a Bauhausskolan, Le Courbusier och Adolf Loos (han med ”Ornament und Verbrechen”). Shand ansåg att Sverige stärkte sin position inom formgivning vid utställningarna i Göteborg 1923 och i Paris 1925 medan man vid Stockholmsutställningen 1930 givit upp sina nationella traditioner för att i stället ansluta sig till den internationella modernismen.

Arkitekturhistorikern Eva Eriksson menar att 1920-talets svenska arkitektur på ett harmoniskt sätt förmådde se både framåt och bakåt samtidigt och då verk som tillhör det svenska 1900-talets yppersta kom till.

I vissa fall lutade Swedish Grace åt Art déco, den stil som var populär bl a vid Parisutställningen 1925. I boken påpekar Ivanov att det finns något motsägelsefullt över 1920-talets svenska arkitektur och formgivning. Den är både modern och nyskapande å ena sida, men tillbakablickande och eklektisk å den andra.

Kanske är det just denna dubbelhet som i mina ögon gör Swedish Grace så fascinerande. Se bara på beståndet av byggnadsverk i Stockholm som kan kallas Swedish Grace: Stockholms Stadshus, Konserthuset, Stadsbiblioteket, Tändstickspalatset, Skogskyrkogården, Skandiateatern och många bostadsområden som Rödabergsområdet. – Boken innehåller förstås också exempel på byggnader på andra håll i landet.

Texten flödar över av namn på upphovsmän och -kvinnor, arkitekter, konstnärer och hantverkare av olika slag med ofta intressanta detaljer om tillkomsten av deras verk. Boken innehåller en Essä om ca 60 sidor, medan resterande drygt 500 sidor innehåller foton av arkitektur, möbler och konsthantverk, skulptur, textilier, armaturer mm från tiden. Kortfattade bildtexter finns med liksom källhänvisningar och namnregister.

Recensioner:
Claes Wahlin i Aftonbladet 2018-01-06: ”Konst som uppfostran”
Mark Isitt i Göteborgsposten 2017-12-29 ”Praktverk om en gyllene epok”
Birgitta Rubin i DN 20190203: ”Brokiga praktverk om ett Sverige när formen var på topp”

Konsten i Citybanan

Börje — Thu, 20 Jul 2017 07:33:39 +0000

På premiärdagen 10 juli tog jag en inspektionstur i de två nya pendeltågsstationerna Stockholm Odenplan och Stockholm City. Projektet som har pågått i åtta år inkluderar en del konstnärlig utsmyckning. Så bra att man fortsätter med den geniala idén att liva upp stationerna med konst. Det bidrar också till att underlätta orienteringen i det bitvis rätt omfattande tunnelsystemet. Och så småningom blir väl konsten också en tidsmarkör.

Det var rätt mycket folk i rörelse redan tidigt på premiärdagen, många liksom jag tog bilder. Plattformarna ryms i jättelika salar som ger en känsla av flygplats. Men orienteringsskyltarna är i varje fall tydliga. Ett litet urval bilder här nedan. Trafikverkets brocshyr över konsten i Citybanan finns här.

Andra bloggar om konst, samtidskonst, Citybanan

Nobelhuset

Börje — Mon, 25 Apr 2016 20:17:28 +0000

Från demonstrationen 25 april 2016 mot förläggning av Nobelhuset på Blasieholmen

I dag förväntas man i Stockholms Stadshus besluta att bygga det omdiskuterade Nobelhuset på Blasieholmen. Motdemonstrationen var välbesökt, säkert minst 1000 deltagare så långt jag kunde överblicka, alla fick inte plats på planen framför Stadshusets gavel.

Det var en välordnad och kraftfull demonstration arrangerad av Bevara Blasieholmen med ett antal talare laddade med övertygande argument mot att förlägga Nobelhuset på Blasieholmen. Talarna representerade både berörda organisationer, politiker och ett antal kulturellt engagerade.

Jag har ytterst svårt att förstå varför man absolut måste placera huset just på Blasieholmen, i mitten av ett redan överexploaterat centrum och med en destruktiv inverkan på stadsmiljön. Argumenten för den placeringen håller helt enkelt inte. De flesta talare på demonstrationen såväl som publikreaktionerna tyder på att Hagastaden är det självklart bästa läget för en institution med anknytning till forskning. Den jättelika parkeringsplatsen bredvid Wennergren Center som stått tom i många år skulle vara perfekt. Gångavstånd till KI, KTH och Universitetet. Och på den tomten skulle David Chipperfields förslag till byggnad passa in.

Trots dagens beslut är ärendet långt ifrån över. Nu lär det väl bli överklaganden. Socialdemokrater, Moderater och Centerpartister i Stadshuset är de som driver på kulturmordet. Kanske kan man som en sista lösning hoppas på att det blir ny politisk majoritet i Stadshuset efter nästa val och därmed en vettigare placering av Nobelhuset – om det nu överhuvudtaget behövs. Ingen nobelprisutdelning i Tengboms fina konserthus, ingen nobelmiddag i Blå hallen i Stadshuset, ingen flaggparad av studentorganisationerna, ingen kungamiddag, ingen dans i Gyllene salen. Vill man överhuvudtaget bry sig om att ha TV-sändning från en vanlig konferenslokal?

Kanske läge att påminna om den tidigare förstörelsen av Stockholms centrum. De ansvariga borgarråden står inte högt i kurs idag.

Uppdatering:
Stockholm skylines rapport från debatten före beslutet i Stadshuset, här.

Andra bloggar om stadsbyggnad, Stockholm, , Nobelhuset

Öppna en bar vid Stadsbiblioteket

Börje — Sun, 24 Jan 2016 11:46:18 +0000

Ibland dyker det upp texter som är så bra att jag önskar att jag skrivit dem själv. Mats Wickmans krönika i SvD 2016-01-23 “Öppna en bar vid Stadsbiblioteket” är en sådan text. Så självklart rätt.

Stadsbiblioteket vid Sveavägen lider brist på lokaler och behöver ta över McDonald’s och 7-eleven m fl kommersiella verksamheter i gatuplanet. McDonald’s borde ersättas av en biblioteksbar. Jag föreställer mig ett ställe där man skulle kunna läsa eller samtala utan den bakgrundsmusik och det stök som förpestar atmosfären på de flesta uteställen i Stockholm.

Wickman har goda argument och motargumenten – att Sveavägen utan snabbmatställena som ligger där nu skulle bli öde land låter ganska verklighetsfrämmande. “Men var är visionerna?” skriver Wickman. Jag frågar detsamma.

Andra bloggar om Stockholm, Stadsbiblioteket, stadsbyggnad

Chrisopher O’Regan om Nobelbygget och Stockholms stadsbyggande

Börje — Mon, 14 Dec 2015 14:27:23 +0000

Det här videoklippet hittade jag på Stockholm skyline, en blogg med fokus på bevarandefrågor. Historikern Christopher O’Regan sammanfattar vad jag misstänker är en majoritet av Stockholmarnas åsikt om stadsbyggandet i staden: ”Stockholm är redan en världsstad” – förstör den inte genom ogenomtänkta spektakulära nybyggen som riskerar att rasera Stockholms själ och förminska upplevelsen av staden i stället för att förhöja den.

Jag skulle väl inte direkt gråta blod om det gamla tullhuset och lagerbyggnaderna på Blasieholmen fick ge plats åt en ny byggnad, Nobelcenter eller något annat, men då måste det bli något bättre än nu. Det liggande förslaget är på tok för stort, materialvalet och utformningen gör att det knappast kommer att smälta in i miljön, snarare avvika och dominera – och det är väl förstås meningen. Men vill vi ha det så? David Chipperfields förslag var säkert inte det sämsta av de inlämnade förslagen som i en del fall nog skulle ha fått Blasieholmen att framstå som ett nytt Gröna Lund. Men huset passar helt enkelt inte in på platsen. För min del skulle jag gärna se det placerat på den idag obebyggda tomten bredvid Wennergren Center. Då skulle vi också slippa den eländiga idrottshall som nu planeras där. Eller varför inte som har föreslagits, placera Nobelcentret i nån förort som behöver livas upp?

Vi har haft alltför många stadsbyggnadskatastrofer i Stockholm. Rivningen av gamla Klara är ett evigt trauma. Jag kan förlika mig med Hötorgsskraporna som står där nu, de är en tidsmarkör som väl numera är arkitekturhistoria. Stockholm Waterfront hoppades jag i det längsta skulle bli ett lyft för området vid Tegelbacken i stället för den bedrövliga gamla postterminalen, men efter att en del lovande förslag presenterats blev det slutligen ett estetiskt fiasko. Det nya hotell Continental, det fantasilösa huset som skymmer Klara kyrka gör verkligen ingen glad.

Varför blir det så ofta fel när något nytt ska byggas i Stockholm? Kanske är det ökad politikerinblandning, eller arkitektens krympta roll i byggprocessen? Eller att arkitektutbildningen numera har förlorat sitt estetiska inslag, när överanvändning av dator i stället för penna har förminskat den estetiska känsligheten?

Andra bloggar om arkitektur, stadsbyggnad, Stockholm, Blasieholmen, Nobelcenter, Christopher O’Regan

Pestum

Börje — Mon, 04 May 2015 22:18:41 +0000

Pestum (Paestum eller Possidonia) som ligger några mil söder om Salerno i Italien har jag länge velat besöka. Nu blev det av via en gruppresa som visserligen gjorde vistelsen lite begränsad i tid men ändå gav en bekväm tillfart till platsen.

Pestum grundlades omkring 600 fvt som en del av Magna Graecia, alltså den grekiska bosättningen i nuvarande Italien. Det som finns kvar idag är framför allt tre stora tempel från omkring 500-talet fvt. Det finns också spår av senare romerska byggnader, den grekiska agoran gjordes om till ett romerskt forum. Hela platsen som omfattar en rätt stor yta var omgärdad av en mur som till stora delar är bevarad. Det finns också ett intressant museum som innehåller fynd från både den grekiska perioden och den romerska. Mycket sevärt.

Pestum

Heratemplet i Pestum

Poseidontemplet i Pestum

Athenatemplet i Pestum med lämningar från den romerska perioden i förgrunden.

Platsen är lite magisk. Den omfattade en rätt stor yta men templen dominerar platsen på grund av sin storlek. Grönska och frånvaron av alltför stora skaror av turister gjorde att det gick att uppleva lite av platsens själ och att föreställa sig utsikten över havet som låg närmare för 2500 år sen. Templen i Pestum kan mycket väl konkurrera med de jag sett tidigare på Sicilien, både genom sin storlek och genom att de är tämligen välbevarade.

Muren runt Pestum

2500 år gammal stenläggning i Pestum

”Dykaren” – freskmålning från ca 470 fvt ”The Tomb of the Diver” i muséet i Pestum

Andra bloggar om antiken, arkeologi, Pestum, Graecia Magna, tempel

Umeå – Bildmuseet

Börje — Fri, 01 Nov 2013 21:41:31 +0000

När man besöker jazzfestivalen i Umeå måste man förstås också turista lite. Umeå har kvar massor av äldre välbevarad träbebyggelse som jag antar är uppförd efter den senaste branden nån gång på 1800-talet. Gatorna är breda och hela staden ganska utbredd. Några skyskrapor som bryter av mot låghusbebyggelsen har poppat upp sen jag var här senast – Umeå ska ju bli Kulturhuvudstad nästa år, så det byggs mycket just nu.

Bildmuseet från 2012 ligger vackert vid älvstranden tillsammans med Konsthögskolan, Designhögskolan och Arkitekthögskolan. Museibyggnaden är ritad av Henning Larsen Architects i samarbete med White. Museet i sju våningar har en fasad av vertikala träläkt i furu eller gran. Jag tycker det är ett lyckat val. Det ska väl föreställa lokalt material. Interiören är modern helvit museiestetik, jättestora salar. Det ger nästan intryck av att vara mer utrymme än man riktigt klarar av att fylla ut. På Whites hemsida (länk ovan) finns ett bildspel med byggnaden.

Den pågående utställningen ”Theatrical Fields” består av videoinstallationer från olika länder, filmer som inspirerats av teater. Just det temat är tyvärr inte i min smak. Jag får alltid lite myrkrypningar av att sitta och titta på en ändlös konstvideo på hög abstraktionsnivå där egentligen ingenting händer. Om man någon gång råkar fatta vad det egentligen handlar om rör det sig ändå oftast om något för mig ointressant.

Rent tekniskt har ändå videokonstfilmerna utvecklats starkt från svart-vita suddiga 14-tumskärmar som var det vanliga visningsformatet för inte så många år sedan till stort format på duk. Oftast finns numera också bänkar att sitta på och de flesta filmerna på Bildmuseet visas i eget rum. En kul sak var att i en av visningslokalerna uppmanades man att gå rätt igenom filmduken. Det visade sig att det fanns en osynlig skarv i duken och på andra sidan kommer man ut mitt i en annan pågående film. Det ska väl uppmana till nån slags medagerande.

Den här utställningen kanske kan ha betydelse för någon student på de kringliggande konstnärliga högskolorna och det är väl också syftet, utanför den slutna konstvärlden lär den väl knappast göra något avtryck.

Största behållningen av Bildmuseet vid just det här besöket var ändå lekhörnan. Kanske var den menad mest för barn, men det fanns entusiastiska unga pedagoger där som gärna tog sig an även gamla farbröder som ville lära sig göra animerad film. Det finns en hel sal med ipads fastspända i en finurlig ställning som gör att man bekvämt kan fota av teckningar eller föremål och med hjälp av ett enkelt animeringsprogram få rörliga bilder.

Museet har också en liten museishop och en utmärkt restaurang med överkomliga priser.

Andra bloggar om Umeå, museer, Bildmuseet, arkitektur, samtidskonst, videokonst

Limes (2) – Mainz

Börje — Fri, 20 Sep 2013 16:33:16 +0000

Mainz (Mogontiacum) är en trevlig stad belägen vid Rhen några mil väster om Frankfurt. Staden uppstod runt de två legionsläger som kejsar Augustus styvson Drusus förlade hit omkring år 12 eller 13 fKr.

Nyanländ till staden och blickande längs den pampiga Kaiserstrasse undrar jag lite förvirrat var dessa legionsläger kan ha legat, till jag inser att jag står på dem. Staden Mainz har liksom många andra städer i Europa grundlagts just som romerska legionsläger för omkring 2000 år sedan. Det brukar påverka stadsplaneringen genom att ett regelbundet rutmönster med de båda huvudgatorna decomanus maximus och cardo som korsar varandra vid forum ännu är synligt. Kanske finns spår av detta även hos Mainz.

Mainz, Kaiserstrasse

Mogontiacum – Mainz med legionslägret markerat med ljusgrönt [klicka för förstoring] [Bild: Wikimedia]

Mosaikmönster i gatubeläggningen vid Kaiserstrasse

Den romerska påverkan är tydlig inte minst i gatubeläggningens mosaikmönster runt Kaiserstrasse.

I Mainz finns en fin och bitvis ganska elegant strandpromenad längs Rhen

Wulf Kirchner: ”Hommage a Gutenberg” 1988

Skulpturer längs strandpromenaden

Från skulpturparken längs strandpromenaden

Modern arkitektur som sticker ut saknas inte heller. Ett äldre hus inbakat i ett nyare. I det här fallet tycker jag faktiskt att det fungerar.

Den lokala graffitin håller hög klass!

Det finns naturligtvis också flera intressanta museer i Mainz. Römisch-Germanisches Zentralmuseum beläget i det kurfurstliga slottet innehåller bland annat en bra permanent utställning om romartiden. Den är indelad i avdelningarna Kejsartiden, Italien och provinserna, Militären, Näringsliv och handel, vetenskap och teknik, religion samt romarrikets kris. Den som råkar vara romersk hjälmnörd har en del att hämta i militäravdelningen. Tyvärr fick jag inte med några bilder från det museet annat än från bysten av Augustus nedan.

Augustus

Römisch-Germanisches Zentralmuseum har också en filial i andra änden av stan, nämligen Museum für Antike Schiffahrt, alltså antika sjöfartsmuseet. Det gick inte att ta några bilder där heller, men det är klart sevärt. Museet består av en enda jättelik hall som bland annat innehåller vrak av några romerska skepp som använts i flodtrafiken, samt nutida rekonstruktioner av dem i full skala. Dessutom mängder av andra fartygsmodeller, utförliga skärmutställningar och mycket annat med antik marin anknytning.

I Landesmuseum Mainz finns till och med 5/1 2014 en utställning ”Im Dienst des Kaisers”, i övrigt innehåller museet samlingar om allt ifrån förhistorisk tid, romartid och fram till 1900-talskonst, bland annat en bra jugendutställning. Dessutom tillfälliga utställningar av bl a samtida fotografi.

Landesmuseum Mainz

Legionärer

Paradmask i silver

Legionärshjälmar

Romersk legionär

Gutenbergmuseet får man förstås inte heller missa. Här finns bland annat i det allra mest skyddade säkerhetsrummet inte mindre än tre gutenbergbiblar, alla med lika text och inbindning men med olika illustrationer, Gutenberg sålde biblarna med enbart text, beställaren fick ordna handmålade anfanger och illustrationer efter egen smak.

Artiklar i serien Limes:
1 – Saalburg
2 – Mainz
3 – Romersk upplevelsedag i Hunzel och Berg
4 – Trier
5 – Varusslaget i Teutoburger Wald

Andra bloggar om romarriket, Mainz, Mogontiacum, museer, Limes, Germania superior

Förintelsen i Stockholm

Börje — Sun, 14 Jul 2013 09:49:30 +0000

I lördags 13/7 sände SVT1 Anders Wahlgrens dokumentär om rivningarna i gamla Klara i Stockholms city på 1960-talet ”Staden i mitt hjärta”. Jag har sett den flera gånger förut, men blir lika berörd varje gång. Jag upplevde själv i unga år hur allt fint bara försvann i city och ersattes av själlösa bankpalats och parkeringshus; hur man i åratal måste passera city på träspångar över det gapande helveteshål som återstod av barockstaden. Och människorna kände sig maktlösa – man hade respekt för makthavarna på den tiden.

För min del gick gränsen vid det som var mitt absoluta favorithus, Sagerska huset vid Hamngatan – det kunde man väl i rimlighetens namn inte ge sig till att riva! Men det kunde man. Det blev ännu ett bankpalats, PK-huset vars enda estetiska förtjänst väl är fasadmaterialet i röd natursten. Efter Almstriden i Kungsträdgården 1971 började makthavarna äntligen fatta, men då var det för sent. En stor del av Stockholms 1600-talsbebyggelse ligger nu som rivningsmassor i en gigantisk hög i norra Hagaparken.

Anders Wahlgren föreslår i filmen att man borde göra i Stockholm som i det utraderade Warszawa efter kriget – bygga upp staden som den en gång var. Kanske svårgenomförbart idag, men är det omöjligt? Kan man bygga en ny järnvägstunnel under hela Stockholm och en förbifart runt stan så borde det väl gå att gräva ner både motorleder och parkeringshus i city under mark, i varje fall de värsta misslyckandena som t ex vid Tegelbacken. Man kunde börja återställandet av den mänskliga staden med att riva fascistarkitekturen runt Sergels torg. Jag menar förstås i första hand de extremt fula bankbyggnaderna vid Sveavägens östsida. Vad hade dåtidens stadsbyggnadspolitiker och arkitekter egentligen i skallen när de klämde ur sig något sådant?

Kulturhuset är förstås ganska fint, det jag har emot det är placeringen. Det täpper i ena änden till Sveavägen och Wennergrenskrapan täpper till i den andra änden. Sveavägen som var tänkt som en paradgata med fri sikt mellan Kungliga Slottet och det aldrig färdigställda Haga slott. Men paradgator skulle vi inte ha.

Kanske var det nån slags klasshat som drev på förintelsen av Stockholms city. Minns borgarrådet Joakim Garpes ord ”Äckliga Strandvägen”, den gata med några av Stockholms vackraste hus som han ansåg vara förknippad med klassamhället och därför borde rivas och ersättas med själlös fascistestetik. Och gamla Klara sågs enbart som slum, man var helt blind för husens och miljöns kvaliteter. Men de vackra och gedigna Strandvägshusen står kvar idag, och i vilka miljöer är det populärast att bo idag om inte i den gamla stenstaden på Södermalm och i Vasastan.

Kanske har lokalpolitikerna blivit aningen mer lyhörda idag. Men varje nytt stadsbyggnadsborgarråd borde få visa intyg på att de sett ”Staden i mitt hjärta” och dessutom kunna påvisa att de begripit den.

Fler sändningstider för filmen på SVT här.

Andra bloggar om film, dokumentärfilm, stadsbyggnad, arkitektur, rivning, Gamla Klara, 1600-tal, bevarande, förstörelse, Stockholm, Staden i mitt härta

En svart bok om arkitektur

Börje — Thu, 14 Feb 2013 10:28:57 +0000

Alexander Z. Ibsen & Christopher Rådlund:
En sort bok om arkitektur; hvorfor moderne arkitektur har blitt så stygg.
Dreyers 2012, 172 s.
ISBN13: 9788282650601

Hur har arkitekturen kunnat bli som den är, vem har ansvaret, varför byggs stora och dyra hus som nästan ingen tycker om för att när de rivs ersättas av identiska vederstyggligheter. Det är de frågor författarna ställer sig i inledningen till En svart bok om arkitektur och som de försöker besvara via analys av modernismens bevekelsegrunder. Författarna är starkt kritiska och ifrågasätter hela den modernistiska ideologin men de är inte kategoriska och för ett i mitt tycke balanserat resonemang och har goda argument. Det här är frågor som jag själv och troligen de flesta människor utanför den tongivande arkitektkåren ställt sig under lång tid.

Författarna Ibsen & Rådlund lägger fram tre felslut, falska argument, som de anser ligga till grund för den modernistiska arkitekturen:

1) arkitekturen hanteras som ett politiskt instrument
2) arkitekturen reduceras till ett uttryck för tidsandan
3) arkitekturens viktigaste uppgift är att bryta med omgivning och tradition

I motsats till modernismen menar författarna att arkitekturens huvuduppgift är att skapa tillhörighet. Mot de tre modernistiska felsluten ställer man upp tre grundförutsättningar för arkitektur:

1) Eftersom all arkitektur medför något tvingande är uppgiften att göra den positiv och behaglig
2) Eftersom det mesta som uppförs kommer att stå en längre tid bör byggnader vara solida och vackra.
3) Eftersom arkitekturen påverkar civilisationen bör den förhålla sig till människonaturen, samhällslivet och historien.

Hur detta ska tolkas är naturligtvis inte så självklart och författarna ger inga praktiska tumregler, däremot mängder av mer eller mindre goda exempel och även massor av avskräckande exempel på modernistiska misslyckanden, i båda fallen med kritik och argument. Boken är också välförsedd med bilder.

Jag hittade boken via Brodows blandning och liksom Anna Brodow – och naturligtvis författarna – tycker jag den viktigaste frågan i sammanhanget är demokratiproblemet. Varför byggs det decennium efter decennium i Sverige (och Norge förstås) hus som den absoluta majoriteten egentligen inte föredrar att bo i och ha i sin omgivning? Att folkflertalet föredrar mer traditionell arkitektur är välbelagt i forskningen sedan länge. Exempelvis Catharina Sternudds avhandling ”Bilder av småstaden. Om estetisk värdering av en stadstyp” eller Lena Steffner: ”Värdering av stadsmiljöer. En metod att mäta upplevelse”. Arkitektkåren är dock i regel oförstående. Men det kan givetvis även finnas andra hinder än låsning vid modernistisk ideologi, som ekonomiska, byråkratiska och produktionstekniska hänsyn.

Ibsen/Rådlund berör även de ickeideologiska aspekterna men boken koncentrerar sig på det estetiska. De många bildexemplen och resonemangen i anslutning till dem gör boken intressant och lättläst – även för mig som inte är van vid att läsa norska.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, arkitektur, arkitekturkritik, modernism, Alexander Ibsen, Christopher Rådlund

Le Corbusier på Moderna Muséet

Börje — Wed, 23 Jan 2013 20:10:05 +0000

MOMENT – Le Corbusiers hemliga laboratorium heter utställningen på Moderna Museet. Det hemliga laboratoriet är Le Corbusiers ateljé där han tillbringade förmiddagarna med måleri innan han gick till arkitektkontoret och ägnade sig åt arkitektur. Utställningen är intressant, inte minst genom att utöver arkitektritningar och modeller visa upp både måleri och skulptur av Corbusiers hand.

Le Corbusier

Le Corbusier: Två nakna figurer, 1954

Le Corbusier: Tjur V, 1954

Le Corbusier: Tjur IV, 1954

Måleriet är det jag tycker bäst om på utställningen, men jag kan ändå inte undgå att imponeras av många av Le Corbusiers byggnader. Som det organiska, skulpturala uttrycket hos kapellet i Ronchamps, den fina rytmen i fasaden på Unité d’Habitation i Marselle och den i Berlin där man livat upp med lite färgklickar på de indragna balkongerna och så förstås hans olika villaprojekt. Och otvivelaktigt har han haft stor påverkan på utformningen av den fysiska miljön, inte minst i Sverige genom de många efterföljare han fått. Nu är han förstås inte ensam om att ha skapat den avskalade anonyma funktionalismen som så flitigt strötts ut över förorter i hela vårt land. Problemet är kanske att hans många efterföljare inte ägde hans skicklighet, inget av hans poetiska ansats? Därav de ändlösa fönsterbanden, de monotona betongfasaderna, de sterila förortstorgen?

Le Corbusier: ”Plan Voisin” för Paris, 1925

Men det är framförallt inom stadsplaneringen hans framfart varit katastrofal. Som tur är förverkligades de värsta övergreppen aldrig, som projekten för skövling av stadskärnan i Stockholm eller i Paris. Det gjorde det däremot i indiska Chandigarh, ”En stad utan intima rum och hemtrevliga prång” som Axel Odelberg kallar den i en artikel i antologin ”Under omprövning” (Atlantis 2011). En plats helt gjuten i betong. Inte mycket plats för upplivande urban infill där inte. Kanske är invånarna i Chandigarh ändå nöjda med en stad utan ett spår av inhemskt arv i plan och arkitektur?

Jag tror ändå Odelberg och andra kritiker av Corbusiers arkitekturplaner är något på spåren. Eller som Aron Aspenström skriver i Svd 2013-01-20: ”Vad gör att vissa platser bättre än andra stärker en identitetskänsla, en känsla av att höra hemma? —- Det förutsätter en arkitektur vars former och strukturer i någon bemärkelse är öppna, oifyllda, och som därmed ger människor möjlighet att mentalt eller konkret fysiskt lägga till resten själva”. Skulle jag få välja mellan att bo i ett Corbusierhus och ett Hundertwasserhus skulle det säkert ändå bli Hundertwasser.

Tommy Hilding

Det är något obehagligt auktoritärt över dessa Corbusierbyggnader, som att bli intvingad i ett färdigt mönster. Vackert hårt och blankslipat i bästa fall, men vanligen bara trist. Jag tycker det påminner lite om en utställning av Tommy Hilding som just nu pågår på Galleri Magnus Karlsson.

Nils Forsberg formulerar bättre än jag kan göra, den här känslan inför Corbusier i en artikel i Expressen: ”En arkitekt med urverk”.

Andra bloggar om konst, arkitektur, arkitekter, måleri, stadsbyggnad, Le Corbusier, utställningar, Moderna Muséet