Det här videoklippet hittade jag på Stockholm skyline, en blogg med fokus på bevarandefrågor. Historikern Christopher O’Regan sammanfattar vad jag misstänker är en majoritet av Stockholmarnas åsikt om stadsbyggandet i staden: ”Stockholm är redan en världsstad” – förstör den inte genom ogenomtänkta spektakulära nybyggen som riskerar att rasera Stockholms själ och förminska upplevelsen av staden i stället för att förhöja den.
Jag skulle väl inte direkt gråta blod om det gamla tullhuset och lagerbyggnaderna på Blasieholmen fick ge plats åt en ny byggnad, Nobelcenter eller något annat, men då måste det bli något bättre än nu. Det liggande förslaget är på tok för stort, materialvalet och utformningen gör att det knappast kommer att smälta in i miljön, snarare avvika och dominera – och det är väl förstås meningen. Men vill vi ha det så? David Chipperfields förslag var säkert inte det sämsta av de inlämnade förslagen som i en del fall nog skulle ha fått Blasieholmen att framstå som ett nytt Gröna Lund. Men huset passar helt enkelt inte in på platsen. För min del skulle jag gärna se det placerat på den idag obebyggda tomten bredvid Wennergren Center. Då skulle vi också slippa den eländiga idrottshall som nu planeras där. Eller varför inte som har föreslagits, placera Nobelcentret i nån förort som behöver livas upp?
Vi har haft alltför många stadsbyggnadskatastrofer i Stockholm. Rivningen av gamla Klara är ett evigt trauma. Jag kan förlika mig med Hötorgsskraporna som står där nu, de är en tidsmarkör som väl numera är arkitekturhistoria. Stockholm Waterfront hoppades jag i det längsta skulle bli ett lyft för området vid Tegelbacken i stället för den bedrövliga gamla postterminalen, men efter att en del lovande förslag presenterats blev det slutligen ett estetiskt fiasko. Det nya hotell Continental, det fantasilösa huset som skymmer Klara kyrka gör verkligen ingen glad.
Varför blir det så ofta fel när något nytt ska byggas i Stockholm? Kanske är det ökad politikerinblandning, eller arkitektens krympta roll i byggprocessen? Eller att arkitektutbildningen numera har förlorat sitt estetiska inslag, när överanvändning av dator i stället för penna har förminskat den estetiska känsligheten?
Andra bloggar om arkitektur, stadsbyggnad, Stockholm, Blasieholmen, Nobelcenter, Christopher O’Regan
