Förintelsen i Stockholm

I lördags 13/7 sände SVT1 Anders Wahlgrens dokumentär om rivningarna i gamla Klara i Stockholms city på 1960-talet ”Staden i mitt hjärta”. Jag har sett den flera gånger förut, men blir lika berörd varje gång. Jag upplevde själv i unga år hur allt fint bara försvann i city och ersattes av själlösa bankpalats och parkeringshus; hur man i åratal måste passera city på träspångar över det gapande helveteshål som återstod av barockstaden. Och människorna kände sig maktlösa – man hade respekt för makthavarna på den tiden.

För min del gick gränsen vid det som var mitt absoluta favorithus, Sagerska huset vid Hamngatan – det kunde man väl i rimlighetens namn inte ge sig till att riva! Men det kunde man. Det blev ännu ett bankpalats, PK-huset vars enda estetiska förtjänst väl är fasadmaterialet i röd natursten. Efter Almstriden i Kungsträdgården 1971 började makthavarna äntligen fatta, men då var det för sent. En stor del av Stockholms 1600-talsbebyggelse ligger nu som rivningsmassor i en gigantisk hög i norra Hagaparken.

Anders Wahlgren föreslår i filmen att man borde göra i Stockholm som i det utraderade Warszawa efter kriget – bygga upp staden som den en gång var. Kanske svårgenomförbart idag, men är det omöjligt? Kan man bygga en ny järnvägstunnel under hela Stockholm och en förbifart runt stan så borde det väl gå att gräva ner både motorleder och parkeringshus i city under mark, i varje fall de värsta misslyckandena som t ex vid Tegelbacken. Man kunde börja återställandet av den mänskliga staden med att riva fascistarkitekturen runt Sergels torg. Jag menar förstås i första hand de extremt fula bankbyggnaderna vid Sveavägens östsida. Vad hade dåtidens stadsbyggnadspolitiker och arkitekter egentligen i skallen när de klämde ur sig något sådant?

Kulturhuset är förstås ganska fint, det jag har emot det är placeringen. Det täpper i ena änden till Sveavägen och Wennergrenskrapan täpper till i den andra änden. Sveavägen som var tänkt som en paradgata med fri sikt mellan Kungliga Slottet och det aldrig färdigställda Haga slott. Men paradgator skulle vi inte ha.

Kanske var det nån slags klasshat som drev på förintelsen av Stockholms city. Minns borgarrådet Joakim Garpes ord ”Äckliga Strandvägen”, den gata med några av Stockholms vackraste hus som han ansåg vara förknippad med klassamhället och därför borde rivas och ersättas med själlös fascistestetik. Och gamla Klara sågs enbart som slum, man var helt blind för husens och miljöns kvaliteter. Men de vackra och gedigna Strandvägshusen står kvar idag, och i vilka miljöer är det populärast att bo idag om inte i den gamla stenstaden på Södermalm och i Vasastan.

Kanske har lokalpolitikerna blivit aningen mer lyhörda idag. Men varje nytt stadsbyggnadsborgarråd borde få visa intyg på att de sett ”Staden i mitt hjärta” och dessutom kunna påvisa att de begripit den.

Fler sändningstider för filmen på SVT här.

Andra bloggar om , , , , , , , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i 1800-1900-tal, arkitektur, film och TV, historia - samhälle. Bokmärk permalänken.

5 svar på Förintelsen i Stockholm

  1. Inga Magnusson skriver:

    Av det du beskriver så minns jag Almstriden. Den kanske blev en vändpunkt i rivningarna i Stockholm. Har inte tidigare hört talas om tänket med paradgata mellan kungliga slottet och Haga, men det skulle onekligen ha varit fint. Eftersom jag inte vet hur det var eller borde ha varit så kan jag bara säga att jag uppskattar staden väldigt mycket som den är också. Att en hel del förlorades i rivningarna förstår jag, men vann man inget?

    • Börje skriver:

      Det där med paradgata var nog en idé från Gustav IIIs tid, den las på is vid kungens död, men den definitiva dödsstöten för paradgatan kom i och med cityomdaningen på 1960-talet.
      Vann vi något på rivningarna i Stockholm? Svårt att säga och lätt att vara efterklok, men jag tror det i dag finns en bred enighet om att stora delar av gamla Klara borde bevarats, liksom man gjort med äldre delar av centrum i Köpenhamn. Bankpalatsen behöver ju inte alls ligga mitt i stan numera, där finns ju i varje fall sällan några kontanter och banktjänster får man göra på nätet. Stan kunde ha expanderat med ett modernt kommersiellt centrum nånstans utåt i stället.

      Ett av de stora misstagen ligger längre tillbaka, när man beslutade att dra järnvägslinjen söderifrån till Stockholms Central mellan Gamla stan och Riddarholmen i stället för där Västerbron ligger idag och vidare över Kungsholmen till Centralen. Det var det konkurrerande förslaget som olyckligtvis förlorade när beslutet togs nån gång i början på 1900-talet. Jag tror det hade besparat Stockholm mycket elände om vi sluppit järnväg och motorleder mitt i centrum.

      Ett annat misstag var idén med ABC-städer, där Sven Markelius var tongivande, något som givit Stockholm en rad från början illa fungerande förstäder utan kontakt med den inre staden och utan den service och det näringsliv som var tänkt skulle finnas där. Nu är ju förtätning och riktig stadsmiljö åter på modet i stället för höghuslimpor planlöst utslängda mitt i skogen. Men det är svårt att göra något åt nu, de boende försvarar sina områden mot varje försök till ”förädling” som de nog med rätta tror bara skulle innebära högre hyror.

  2. Pingback: Chrisopher O’Regan om Nobelbygget och Stockholms stadsbyggande | Börjes konstblogg

  3. Pingback: Nobelhuset | Börjes konstblogg

  4. Börje skriver:

    Dick Harrison i Svenska Dagbladet 2018-09-15: ”Huvudskurken” hade sina skäl att riva innerstaden”. Huvudskurken var en politiker vid namn Hjalmar Mehr. Varför gjorde han som han gjorde? Hur lät hans argument?”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


åtta + = tolv