 Alexander Z. Ibsen & Christopher Rådlund: En sort bok om arkitektur; hvorfor moderne arkitektur har blitt så stygg. Dreyers 2012, 172 s. ISBN13: 9788282650601 |
Hur har arkitekturen kunnat bli som den är, vem har ansvaret, varför byggs stora och dyra hus som nästan ingen tycker om för att när de rivs ersättas av identiska vederstyggligheter. Det är de frågor författarna ställer sig i inledningen till En svart bok om arkitektur och som de försöker besvara via analys av modernismens bevekelsegrunder. Författarna är starkt kritiska och ifrågasätter hela den modernistiska ideologin men de är inte kategoriska och för ett i mitt tycke balanserat resonemang och har goda argument. Det här är frågor som jag själv och troligen de flesta människor utanför den tongivande arkitektkåren ställt sig under lång tid.
Författarna Ibsen & Rådlund lägger fram tre felslut, falska argument, som de anser ligga till grund för den modernistiska arkitekturen:
1) arkitekturen hanteras som ett politiskt instrument
2) arkitekturen reduceras till ett uttryck för tidsandan
3) arkitekturens viktigaste uppgift är att bryta med omgivning och tradition
I motsats till modernismen menar författarna att arkitekturens huvuduppgift är att skapa tillhörighet. Mot de tre modernistiska felsluten ställer man upp tre grundförutsättningar för arkitektur:
1) Eftersom all arkitektur medför något tvingande är uppgiften att göra den positiv och behaglig
2) Eftersom det mesta som uppförs kommer att stå en längre tid bör byggnader vara solida och vackra.
3) Eftersom arkitekturen påverkar civilisationen bör den förhålla sig till människonaturen, samhällslivet och historien.
Hur detta ska tolkas är naturligtvis inte så självklart och författarna ger inga praktiska tumregler, däremot mängder av mer eller mindre goda exempel och även massor av avskräckande exempel på modernistiska misslyckanden, i båda fallen med kritik och argument. Boken är också välförsedd med bilder.
Jag hittade boken via Brodows blandning och liksom Anna Brodow – och naturligtvis författarna – tycker jag den viktigaste frågan i sammanhanget är demokratiproblemet. Varför byggs det decennium efter decennium i Sverige (och Norge förstås) hus som den absoluta majoriteten egentligen inte föredrar att bo i och ha i sin omgivning? Att folkflertalet föredrar mer traditionell arkitektur är välbelagt i forskningen sedan länge. Exempelvis Catharina Sternudds avhandling ”Bilder av småstaden. Om estetisk värdering av en stadstyp” eller Lena Steffner: ”Värdering av stadsmiljöer. En metod att mäta upplevelse”. Arkitektkåren är dock i regel oförstående. Men det kan givetvis även finnas andra hinder än låsning vid modernistisk ideologi, som ekonomiska, byråkratiska och produktionstekniska hänsyn.
Ibsen/Rådlund berör även de ickeideologiska aspekterna men boken koncentrerar sig på det estetiska. De många bildexemplen och resonemangen i anslutning till dem gör boken intressant och lättläst – även för mig som inte är van vid att läsa norska.
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, arkitektur, arkitekturkritik, modernism, Alexander Ibsen, Christopher Rådlund
