Lydia Sandgren: ”Samlade verk”


Lydia Sandgren: ”Samlade verk”, Bonniers 2020, 689 s.

Den här boken är ytterligare en tegelsten på närmare 700 sidor. Men den är inte tröttande för allt är bra skrivet. Fina karaktärsbeskrivningar, bra språk, många finurliga formuleringar. Handlingen tilldrar sig i Göteborg, Stockholm, Paris och nånstans på Rivieran. Den göteborgska avundsjukan mot Stockholm ger sig också tillkänna.

Ett särskilt plus är att måleriet behandlas så fint via konstnären Gustav. Han har dessutom Odd Nerdrum som förebild! Inga skräphögar här inte. Man väntar med spänning på upplösningen av huvudtemat. Inget ska avslöjas här.

Recensioner:
SvD: Therese Eriksson: ”Debutant skriver som om hon inte gjort annat
Dagens Nyheter: ””Samlade verk” av Lydia Sandgren är en underlig debutroman
Expressen: Viktor Malm: ”Glöm pandemin och läs den här romanen
Aftonbladet: Carl-Michael Edenborg: ”700 sidor av litterär lyskraft

Publicerat i böcker | Lämna en kommentar

Lena Andersson: “Dottern”


Lena Andersson: ”Dottern”, Polaris 2020, 264 s.

Tvära kast efter halva boken. Första biten handlar om huvudpersonen Elsa (som är misstänkt lik författaren Lena Andersson) och hennes skidåkning som barn och tonåring fram till den dag hon måste välja mellan att tävlingsåka skidor eller att få äta sig mätt. Hon väljer det senare.

Nästa del handlar om Elsa som jobbar som Au Pair i USA och de konflikter som uppstår där när det svenska folkhemmets uppfostran kolliderar med amerikanska värderingar. Intressanta debatter på författarens vanliga höga intellektuella nivå när Elsa hamnar på en universitetskurs i lingvistik på ett amerikanskt universitet. Relativismen och upprorsandan frodas bland lärare och elever.

Elsa framstår som en udda figur trots att hon gör allt hon kan för att smälta in. Väl hemma igen i Sverige hamnar hon i debatt med fadern. Hennes åsikter från det amerikanska och från svenska universitetet mjuknar så småningom. Liksom faderns praktiska handfasta tro på sanningen återgår även Elsa så småningom till en mer vardaglig syn på världen.

Recensioner:
Expressen: Viktor Malm: ”Lena Andersson tar strid för det naturliga
Dn: ”Lena Andersson – med svart bälte i intelligens
SvD: Josefin de Gregorio: ”Lena Anderssons studie provocerar
Aftonbladet: Pia Bergström: ”Att växa upp i ett folkhem på glid

Publicerat i böcker, samhällsdebatt | Lämna en kommentar

Klas Östergren: ”Renegater”


Klas Östergren: ”Renegater” Polaris 2020, 749 s.

Renegater är del tre i trilogin som började 1980 med Gentlemen och fortsatte med Gangsters 2005

Henry Morgan, känd från de tidigare böckerna i trilogin figurerar återigen i bokens inledning, och lite i slutet. Flera fantasifigurer som förhandlar med författaren kommer också till tals.

Boken börjar med hur författaren från sitt hus på Österlen ser en välbekant figur närma sig, det är Henry Morgan som dyker upp igen. Efter en bra bit i boken med Henry Morgans sällskap övergår texten till det första av bokens två huvudteman.

Författaren råkar på en galleriutställning möta en Torsten Ljung som är intresserad av snö i konsten, bilder av t ex Bruegel, Fjaestad, Bruno Liljefors, jenny Nyström m fl. De blir bekanta och Torsten Ljung avslöjar så småningom Sydafrikaaffären, svenska statens affär med försäljningen av JAS Gripen-plan till Sydafrika 1999 och några år framåt. Berättelsen blir ganska lång med många utvikningar här och där. Snögalleriet återkommer mot slutet av boken med bland annat en lång förteckning över konstverk med snömotiv av en lång rad konstnärer.

Den andra huvuddelen är en rapport om rabaldret i Svenska Akademien med “klubbvärlden” Arnault och hans hustru akademiledamoten m fl figuranter. Den delen är skriven på en slags kanslisvenska, oklanderlig text men omständig och detaljerad utan styckeindelning. Men Östergrens skrivkonst kan man inte klaga på. Texten flyter på och stimulerar läsandet. De enskilda ledamöterna i Akademien nämns inte med namn, författaren har i stället valt att ge dom namn efter olika sorters gräs, det går att gissa lite vem som är vem i texten. Författaren sälv kallar sig Svingel, sen finns bland andra fru Timotej, herr Styvrepe, fru Råg och fru Slok osv.

Bokens titel Renegater hänvisar till utträdet från Svenska Akademien som Östergren och flera ledamöter gjorde som ett resultat av motsättningar i fråga om hanteringen av Arnaults hustrus medlemsskap.

Recensioner:
SvD: Kristoffer Leandoer: ”Östergrens sorg efter Akademiens helvetesår
Dn: ”Klas Östergrens ”Renegater” är ett mäktigt storverk
Expressen: Ulrika Knutsson: ”En avfällings berättelse om Sverige och Akademien
Aftonbladet: Claes Wahlin: ”Östergren gör upp med samtidens Sverige

Publicerat i böcker, samhällsdebatt | Lämna en kommentar

James Hawes: ”Tysklands historia. Från Caesar till Merkel”


James Hawes: ”Tysklands historia. Från Caesar till Merkel”
Lind Co, 2019, 247 s

Det här är en kortfattad men faktaspäckad bok om Tysklands historia. Jag har försökt sammanfatta de viktigaste delarna, men min text blir kortare när den närmar sig nutid.

Bokens förord är kort men alarmerande. Tyskland kan vara Europas sista hopp!

”Över hela Europa skriker populister ut att migration och globalisering är verk av det skändliga Systemet, pådrivet av osynliga herrar utan nationalitet. Tsar Vladimir, som knappt kan tro sin goda lycka, ser sin uppställning inför den stora matchen; Baltikum och Visegrádgruppen skälver. Tysklands utrikesminister från 1998-2005 ser inte att det återstår mycket hopp:
’Europa är alldeles för svagt och splittrat för att strategiskt kunna ersätta USA, och utan amerikanskt ledarskap kan väst inte överleva. Följaktligen kommer västvärlden, så som praktiskt taget alla i dag levande personer har känt den, nästan säkert att gå under inför ögonen på oss’.”

Joschka Fischer, Goodbye to the West, 5 december 2016

Historien börjar med språket ca 500 fvt. Då tror man urgermanerna i järnåldersboningar i norra Tyskland eller södra Skandinavien började uttala orden på ett annat sätt.
Det är Julius Caesar som i sin bok “Kriget i Gallien” år 58 fvt ger folket på andra sidan Rhen namnet germani.

Boken är indelad i fyra delar om ungefär ett halvt årtusende vardera.

Del ett. Första halvmillenniet (58 f.Kr – 526 e.Kr) Romarna skapar germanerna, sedan tar germanerna över Rom.

Gallerna väster om Rhen är så pass civilicerade att Caesar tror de är möjliga att ”romanisera” och beskatta. Germanerna österut däremot, är barbarer utan riktiga gudar eller präster, ingen samhällsordning, inget spannmål till bröd, inget sätt att mäta avstånd, ständiga krig mellan stammarna.

Rom fortsatte dock att försöka erövra ny mark österut Men år 9 vt led romarna ett stort nederlag i Teutoburger Wald. Efter vilket kejsar Augustus avbröt fortsatta erövringar österut.

Ca 100 vt hade romarna full kontroll över stora delar av sydvästra nuvarande Tyskland. Man upprättade en befäst gräns limes Germanicus som följde Rehn och vidare sydost till nuvarande Regensburg. 568 km och ca 1000 vakttorn eller fort byggdes längs Limes. På bloggen finns fem poster som handlar om min resa längs Limes för några år sen, med början i Saalburg.

Marcus Aurelius (kejsare 161-180) hade som strategi mot germanerna att inbjuda utvalda germaner till Roms bundsförvanter och mot pengar och militärt bistånd bekämpa andra germaner. Det fungerade en tid men tog i längden livet av den bräcklige Marcus.

235 vt gjorde den romerska hären vid Rhen myteri och utropade den första soldatkejsaren, halvgermanen Maximinus Thrax, son till en got och den första kejsaren helt utan boklig bildning. Det ledde till ”militäranarkin” med ca 20 kejsare under 49 år.


Maximinus Thrax [wiki]

Marcus Aurelius [wiki]

Konstantin [wiki]

Zeno [wiki]

Romulus Augustulus [wiki]

Odovacar [wiki]

Teoderic [wiki]

Konstantin (regent 306-337) flyttade huvudstaden till Konstantinopel. Övertaget av makten skedde till stor del genom användande av “germanska barbarer” enligt Libanios och Zosimos. Pretoriangardet ersattes av beridna scholae palatinae. Konstantin var den förste kristna kejsaren.

Under folkvandringstiden invandrade germaner från öst, de var övervägande män. Utan kvinnor efterlämnade dessa germaner inga varaktiga spår av sitt språk.

Det västromerska kejsarriket upphörde slutligen år 476 efter ingepp av Odovakar som avsatte den sista västromerska kejsaren Romulus Augustus. Odovakar dödades 493 av Theoderik som blev härskare över Italien i väst och Zeno östromersk kejsare i Konstantinopel..

Del två. Andra halvmillenniet (526 – 983). Germanerna återupprättar Rom.

År 297 tillåts frankerna bosätta sig väster om Rhen i nuvarande nederländerna/Belgien. De hade lång erfarenhet av den romerska hären och klarade sig undan invasionen österifrån av nomadiska ryttarhorder. De deltog inte heller i de stora folkvandringarna. De utvidgade sina gränser söderut och inträdde med sin kungaätt som merovinger. Ättens grundare var Childerik (död 482).
Childeriks son Klodvig besegrade 486 den rivaliserande styrka som gjorde anspråk på det västromerska riket. Han lät kristna sig 496. I de gotiska krigen (535-554) blev merovingerna vinnarna.

År 732 blev frankerna den västerländska civilisationens räddare. De hejdade islams framträngande från Spanien vid slaget vid Tours under ledning av major domus Karl Martell. Martells son Pippin den lille grundade sin egna frankiska ätt. För att vinna självständighet mot Konstantinopel lierade sig Pippin med påven Stefan II. 754 smorde påven Stefan II Pippin och dennes båda söner vid en ceremoni i Saint-Denis 754. Den ena av sönerna blev Carolus Magnus, Karl den store.

Karl den stores två sonsöner, halvbröderna Ludvig den tyske, som härskade öster om Rhen och Karl den skallige, som styrde väster om Rhen, det som numera är Frankrike. Deras uppgörelse som först nedtecknades på latin översattes sen till västfrankiska och östfrankiska som lästes upp av de båda halvbröderna för sina härar. Strassburgederna (842) är det först dokumenterade texten på franska språket och tyskan uppnår status som diplomatiskt språk. 843 delas Karl den stores rike via fördraget i Verdun (843) upp mellan hans tre överlevandde sonsöner Karl den skallige, Ludvig den tyske och Lothar. 870 delade Ludvig och Karl upp Lothars rike mellan sig i ett västfranskiskt och ett östfrankiskt rike som skulle komma att bli Frankrike respektive Tyskland. Lothars rike Lotharingia kvarstod endast som ett namn mellan öst och väst.

Del tre. Tredje halvmillenniet (983-1525) Kampen om Tyskland

Den tyska historien blir under sexhundra år en balansgång mellan kung, adel och kyrka. Man hade i Tyskland tradition med vald monarki i stället för arvmonarki.

Den siste kungen av den sachsiska ätten, Henrik II dog barnlös och efterträddes av den framgångsrike krigsherren Konrad II som grundade den Saliska ätten. Konrad efterträddes av sin son Henric III som installerade fyra tyska påvar i rad. Men vid sin död 1056 hade Henrik III en son, Henrik IV som inte hunnit bli myndig. Adeln idkade huggsexa på riket och slaverna i öst återgick till hedendomen.

När Henrik IV blivit en vuxen härskare lyckades han återställa freden i gränsområdet österut längs Elbe och träffa nya uppgörelser med adeln. Påven Gregorius VII hävdade att endast han kunde tillsätta högre ämbetsmän hos kejsaren, medan Henric svarade med att Påven bara kunde vara påve om den tyske kungen/ romerske kejsaren så önskade. Detta ledde till investiturstriden där Gregorius belade Henrick med bannbulla som upphävde alla hans undersåtars trohetseder.
Henric tog sig då med sin familj till påvens residens i Canossa där han i tre dagar stod framför slottsporten barfota och iförd tagelskjorta. Gregorius lät sig bevekas och återupptog Henrik i kyrkan.

I Wormskonkordatet 1122 sökte påvedöme och kejsardöme enas om hur biskopar skulle investeras. Segrare i denna konflikt var tyska stormän som utnyttjade dödläget för att stärka sin egen självständighet mot kung och påve.

Klimatförändring (950-1300) ledde till folkökning och Ostelbien kom nu i början av 1100-talet utnyttjas av den tyska adeln. 1147 tillkännagav påven och hans rådgivare abboten Bernhard av Clairvaux formellt korståget mot venderna. Det blev en ofullständig seger över de envisa hedningarna. Vendernas åttlingar Sorberna lever fortfarande norr om Dresden.

Fredrik I Barbarossa valdes till kung 1152. Fredrik ville bli kejsare och medan han ägnade sig åt Italien och Sicilien överlät han till sin kusin Henric Lejonet att bli härskare i Tyskland. Dubbelmonarki som ändå fungerade.
Barbarossas son Henrik VI tillfångatog 1193 Rikard Lejonhjärta och tvingade denne att erkänna kejsaren som feodalherre över England.

Efter Henrik VIs död 1197 återgick man till systemet med att välja kung, men endast de sju mäktigaste stormännen skulle ha rösträtt. De kallades kurfurstar. De var ärkebiskoparna av Mainz, Trier och Köln, kungen av Böhmen, pfalzgreven vid Rhen, hertigen av Sachsen och markgreven av Brandenburg.

Fredrik II valdes till ny kejsare men 1231 tvingades han underteckna statuten till förmån för furstarna som bekräftade deras rätt att styra sina egna ägor. Arrangemanget verkade fungera och detta blev en guldålder för Tyskland med blomstrande ekonomi och kultur. Två förbundna grupper fick nu stort inflytande: tyska ordensbröderna och Hansan.

Öster om det kristna Polen levde de baltoslaviska preussarna, pruserna, eller pruteni som tretton sekler tidigare var samlingsnamnet på diverse barbarstammar som levde mellan nuvarande Gdansk och Riga. De visade sig omöjliga att hantera för det polska kungariket.

1226 undertecknade kejsar Fredrik II den gyllene bullan från Rimini riktad till Tyska orden. Bullan erbjöd Tyska orden att militarisera sig och besegra pruserna. Om de lyckades skulle de tillåtas styra området endast med kejsaren som överhuvud. Resultatet blev Ordensstaten, politiskt obundet av övriga Tyskland. I Chaucer’s Canterbury Tales (1380-1400) hade riddare varit på korståg i Pruce. Med tiden kom ordensbröderna att bli kända som preussare, namnet på hedningarna som de försökt utrota.

Hansan var ett förbund av köpmannastäder med två huvudcentra. Köln handlade med England och Nederländerna. Lübeck östersjöområdet. Hansaköpmännen kallades av Engelsmännen för Osterlings eller Easterlings. (jfr Pound Sterling)

Boken fortsätter här med massor av intressanta fakta:
De segrande kurfurstarna
Gyllene bullan 1336 (jfr bullan 1226)
Reformatorn Jan Hus
Husiternas uppror under Jan av Trochnov / Zizka
Junkrarna
Reformationen, Luther, avlatsbrev

Del fyra. Fjärde halvmillenniet (1525 – våra dagar) Tyskland följer två vägar.

Ostelbien. Preussarna. Bismarck. Radikala protestanter kom att uppfatta både judendomen och den katolska kyrkan som främmande element – ”Utan Juda, utan Rom, bygger vi Germaniens dom” Även den gamla junkeradeln i öst skulle inte ha plats i det nya Germanien. Den nya antisemitismen grundlades här som en radikal rörelse. En ny aristokrati skulle utgå från ras, inte från släkt. En falsk adelsman Lanz ”von” Liebenfels hissade hakkorsflaggan redan 1908.

Bismarck hoppades att genom en brittisk jude Benjamin Disraeli kunna skapa en allians med Storbritannien och därigenom stå emot Ryssland. Men vid det brittiska valet 1880 chockades alla genom att Disraeli ersattes av William Gladstone som avskydde Bismarck, vars planer nu låg i ruiner. Redan 1887 kunde man enligt boken ana den konstellation som skulle leda till första världskriget.

Författaren anger som förklaring till nazismens genombrott börskraschen 1929 som bromsade USAs livsviktig lån till Tyskland, vilket fick arbetslösheten att stiga.
Massavrättningar under nazismen började med avrättning av utvecklingsstörda, då provade man ut de metoder som senare skulle användas mot judar.
Stöd för nazismen bland protestanter var betydligt större än bland katoliker. Kartor som utvisar hur religionstillhörighet protestant/katolik avspeglar graden av engagemang för nazismen.
Ekonomiska planen från 1944 fick förverkligas 1947 och till allas förvåning fick den igång det raserade och ruinerade Tysklands ekonomi nästan över en natt efter att Tyskland besegrats i andra världskriget.

Det verkar alltid vara Ostelbien som är problemet, dvs nu det forna Östtyskland, DDR som kostar enorma summor att underhålla utan att göra några märkbara framsteg på egen hand. Extrempartier till höger och vänster är skrämmande starka där. Framtiden hänger på Merkel. När hon lämnar kan det bli riktigt rörigt i det gamla Preussen.

Recensioner:
Borås Tidning Niclas Sennerteg: ”Geografins makt över tanken

Publicerat i böcker, historia - samhälle | Lämna en kommentar

Bloggen

Du som följer den här bloggen har kanske upptäckt att den blivit hackad i flera omgångar. Bilder på ett antal av bloggposterna har vridits på sned och samtliga kommentarer har försvunnit. De sneda bilderna går förstås att räta upp igen men jag har inte lyckats få ordning på kommentarfunktionen. Nästan alla sidor med kontrollfunktioner på insidan av WordPress har också försvunnit eller dolts. Inkräktaren lämnade en signatur efter sig som dock togs bort ganska snabbt, det bestod av några tecken ur det kyrilliska alfabetet. Jag kan inte ryska men försökte googla på signaturen utan resultat. Jag vet förstås inte om inkräktaren är ryss, men enligt notiser i pressen har ryska angrepp mot både offentliga och privata siter ökat på senare tid.
Det går fortfarande att läsa befintliga bloggposter och använda sökrutan. Men det ser ut som om bloggandet för min del kommer att avslutas här efter 15 år och drygt 800 bloggposter.

Nej så blev det inte, det mesta av hackarens verk är nu återställt och en första bloggtext på ett drygt halvår är publicerad idag 2021-03-24.

Publicerat i allmänt | 4 kommentarer

Matthew Dennison: ”Empress of Rome. The Life of Livia”


Matthew Dennison: ”Empress of Rome. The Life of Livia”
Querus publishing 2011, storpocket, 352 s. ISBN: 9780857381637

Adlibris Bokus

Livia Drusilla, hustru till Octavianus, sedermera kejsar Augustus har blivit misshandlad av historien. Först av Tacitus med fler antika författare som bidragit till ryktesspridningen och senare av Robert Graves i ”Jag Claudius” där Livia förgiftar och har ihjäl en rad personer för att bereda vägen till kejsartronen åt sin son Tiberius. Matthew Dennison menar att det saknas bevis för att knyta Livia till de eventuella tronpretendenternas död: Marcellus, Marcus Agrippa, Gaius och Lucius Caesar, Agrippa Postumus, Germanicus eller till och med maken Augustus. Livia befann sig oftast på miltals avstånd när dessa hennes ”offer” dog av feber eller krigsskador. Livias egentliga ”brott” var inte mord utan maktutövning.

Jag minns fortfarande TV-serien ”Jag Claudius” som visades på svensk TV i 13 avsnitt på 1970-talet. Huvudrollen som Claudius spelades av Derek Jocobi, den mordiska Livia av Sian Phillips och den gamle Augustus av Brian Blessed. Brittisk skådespelarkonst på högsta nivå, men troligen alltså ohistorisk.

Skriftliga belägg för några mordkomplotter finns inte men Matthew Dennison gör en redovisning av Livias personlighet och handlande så långt bevarat källmaterial tillåter. Mycket i boken handlar förstås om Octavianus/Augustus eftersom de flesta källorna handlar om honom, men Dennison är bra på att gissa och fylla i om Livia när underlag fattas. Liksom i den nyligen utkomna ”Tullias värld” av Kerstin Ekman är det männens efterlämnade skrifter som är den främsta källan. I Dennisons bok är de 28 till antalet i listan över primära källor, dvs författare från tiden och strax därefter.

Livia Drusilla (59/58 fvt-29 vt) föddes in i den Claudiska släkten, hennes far Marcus Livius Drusus Claudianus var senator, alltså ”högadlig” av senatorsklass och stark anhängare av republiken som var hotad av enväldet under Julius Caesar (död 15 mars år 44 fvt) och de följande konflikterna mellan republikens försvarare och motståndarna ”Caesarianerna”. Dessa hade sitt centrum i triumviratet mellan Marcus Antonius, Lepidus och Octavianus.

Triumviratet


Octavianus [Wiki]

Lepidus [Wiki]

Marcus Antonius [Wiki]

Livias första äktenskap

Datum är svåra att spåra men man vet att Livia födde sitt första barn Tiberius den 16 november år 42 fvt och bör ha gift sig året innan då Livia kan ha varit 15 eller 16 år. Hennes make Tiberius Claudius Nero (85–33 fvt) var alltså 27 år äldre. Livias ålder var nog ganska normal giftasålder för flickor under romerska förhållanden. Först när bruden var under tolv år började myndigheterna rynka på näsan. Männen av senators- eller riddarståndet förväntades göra karriär i den statliga förvaltningen där lägsta ålder för att bli kvestor var 30 år (ändrades senare av Augustus). Det var också en vanlig ålder för giftermål för män inom de högre samhällsklasserna.

Dennison refererar till Plutarkos: ”Advice to Bride and Groom”, som sannolikt var tillämplig även för Livia. I varje fall verkar den ha förordat hustruns fullständiga följsamhet mot sin man. Livia tycks ha gjort dessa regler till sina. Hon kom senare att associeras med ”concordia”, det romerska konceptet för äktenskaplig harmoni. Hon kom att tjäna som förebild för hustrur över hela riket.

Proscriptioner och flykt

43 fvt, året före republikanernas nederlag vid Pilippi hade proscriptionerna inletts, övertagandet av ett stort antal egendomar som skulle finansiera triumvirernas planer och förse deras soldater med nya hem och mark att odla. Proscriptionerna innebar mord på trehundra senatorer och tvåtusen av riddarståndet och beslagtagning av deras egendom.

Nero hade först tjänstgjort under Julius Caesar, men lutade efter dennes död mer åt den motsatta sidan, som liksom Livias far Marcus ville bevara republiken. Dennisson beskriver Nero som en ”turncoat”. Konflikten mellan triumviratet, ”Caesarianerna” och republikanerna tornade upp sig till inbördeskrig. Efter slaget vid Philippi år 42 fvt där republikanerna förlorar tar Marcus sitt liv tillsammans med två av Julius Caesars mördare, Brutus och Cassius. Att ta sitt liv är helt i enlighet med den romerska kulten av virtus: att aldrig ge upp, hellre dö. Nero deltar inte i slaget, han ansluter sig till den segrande sidan, Roms nya makthavare triumvirerna.


Tiberius Claudius Nero, Livias första make [Wiki]

Sextus Pompeius [Wiki]

Neros namn hamnade ändå på proscriptionslistan. Han måste fly tillsammans med Livia och sonen Tiberius. I tre år reser de via Neapel, Sicilien, Aten och slutligen till Sparta. Här vidtog Neros aktiva opposition mot Octavianus. Livias flykt från den man som senare skulle bli hennes make blir tydligen stoff för flera samtida skribenter. Bland annat ska hon vid något tillfälle flytt från en skogsbrand med eld i hår och kläder. Livia kunde inte veta om hon hade ett hus i Rom att återvända till, men hon stannade vid Neros sida.

När familjen passerade Sicilien sammanträffade de med Sextus Pompeius som hade en maktbas i området. Sextus kom senare efter förhandlingar med triumvirerna att utverka att hans allierade skulle strykas från proscriptionslistan, och det gällde också Nero med familj. Men de fick bara behålla en fjärdedel av sin egendom, resten togs över av staten. Men nu kunde man återvända till Rom.

Mötet med Octavianus

Hur Livia kom att möta Octavianus är inte helt klart, men troligen ville man via Octavianus, den man som man flytt från, men som nu återgivit dem liv och en fjärdedel av egendomen, försöka få lite bättre villkor. Det skulle i så fall ha skett via Livias ”bror” den av fadern Marcus adopterade Marcus Livius Drusus Libo som var släkt med Scribonia, Octavianus hustru. Octavianus 24 år och Scribonia tio år äldre. Det giftermålet hade skett av politiska skäl, men Scribonia var havade med det som skulle bli Octavianus enda barn – Julia. Troligen förde Libo via Scribonia vidare frågan till Octavianus om någon slags förhandling. Mötet kom till stånd och blev en chock för alla inbandade. Octavianus blev störtförälskad i Livia, som besvarade hans inviter.

Nero gick lydigt med på skilsmässa och Scribonia hade förmodligen inget annat val, Octavianus skiljde sig från henne samma dag som hon födde deras barn Julia. 14 januari 38 fvt föddes Livias andra barn, Claudius Drusus Nero. Tre dagar senare gifte sig Octavianus och Livia. Drusus lämnades tillbaka till fadern Nero som behöll båda sönerna till sin död 33 fvt då de återlämnades till Livia.

Man kan ju undra över de tvära kasten i lojaliteter. Att Livia utan vidare var beredd att lämna sin make Nero kan jag förstå – hon hade släpats runt på flykt i tre år i flera länder tillsammans med en 27 år äldre make. Alternativet att gifta sig med en ung framgångsrik man med fördelaktigt utseende var kanske lockande, trots att Octavianus var den som orsakat hannes fars självmord. Men dragningskraften mellan de två var säkert också avgörande. De förblev gifta i 52 år. Sånär som på ett missfall blev äktenskapet barnlöst, vilket ledde till problen för Octavianus som ville göra Rom till ett arvrike.

Dennison gör ofta inlägg i texten som behandlar den romerska miljöns olika aspekter, som t ex klädsel för bröllop. Sen kommer också en beskrivning av ritualer och festligheter före bröllopet, en del troligen för att imponera på Livia. Octavianus hade på grund av sitt politiska och militära engagemang sedan 18-årsålder inte hunnit med depositio barbae som vanligen skedde i tjugoårsåldern. Det var en ritualiserad första rakning som gick ut på att raka av det fjuniga skägget och tillägna hårstråna någon av gudarna eller en äldre anförvant. I Octavianus fall ett vildvuxet gulaktigt skägg som fått tid att växa. Ceremonin utvidgades till ett spektakel för hela staden.

Det lär också ha förekommit mer skandalösa festligheter som nog inte var god reklam för det unga paret. Livia kom med sitt strikta uppträdande att motverka sådana skandaler framöver.

Det kommer också ingående redogörelser för bruden och brudgummens bakgrund vilket inte var oviktigt. Livia från klanen Claudius hade en betydligt längre och finare stamtavla än Octavianus. Hans far som dog när Octavianus var fyra år var visserligen senator, den första i släkten. Men det viktiga var Octavianus släktskap med Julius Caesar via sin mor Atia. Och förstås det fabulösa arv han tilldelats av Caesar, som tydligen hade bedömt den unge släktingen som en lovande och begåvad ledare redan i tonåren.

Livia beskrivs som dels en förebild genom att vara följsam i sin makes alla önskningar, men samtidigt maktgalen. Hur går detta ihop? Kvinnor hade inga politiska uppdrag eller andra positioner i samhället utöver hushållet som kunde leda till någon större maktutövning. Men situationen skulle senare komma att ändras med större svängrum åt Livia. Hon hade till boet hos Octavianus med sig vävstol och vad som krävdes för att väva tyg och sy kläder åt sin man enligt sedvänja. Octavianus hus på Palatinen var knappast något palats. Huset kom dock att vid behov rymma ett antal släktingar och barn, varav flera blev påtänkta som efterträdare på ”tronen”.


Livia i Stola och Palla [Wiki]

Livia Drusilla [Wiki]

Octavia minor [Wiki]

Livias klädsel beskrivs i boken som traditionell, insvept i en stola och över den en palla, en fint vävd mantel. Hon bar sällan smycken på avbildningar. Den elegantare klädseln i coansilk som hästammade från Kos var med sin utstrålning av exotism och dyrbarhet rena antitesen till Livias kultiverade klädsel. Livias frisyr har på de flesta avbildningar en nodus, den mittersta delen av håret i pannan i en våg bakåt. En nodus bars också av Octavians äldre syster Octavia. Frisyren kunde ses som en markering av republikanism. Livia kan säkert haft Octavia som förebild i fråga om frisyr och utstyrsel.
Den republikanska känslan överlevde i kejsardömets Rom, framför allt bland de bildade klasserna, de som bland annat skrev historia och ogillade ärftlig monarki som Octavianus utvecklade. Historikernas ovilja mot Livia hänförde sig delvis från att hon var gift med en kejsare och mor till den nästkommande.

Kleopatra och Marcus Antonius

Livias strikta hållning kom också att bli en motbild mot den egyptiska kejsarinnan Kleopatra. De tre makthavarna i triumviratet hade delat upp riket mellan sig så att Octavianus fick Västrom, Antonius Östrom och Lepidus Afrika. Lepidus försökte utvidga sin del genom att erövra Sicilien, vilket inte godkändes av de övriga två. Lepidus avsattes 36 fvt som medlem i trumviratet, men fick behålla sin titeln som Pontifex Maximus för resten av sitt liv. För att Octavianus skulle komma åt resten av riket, den del Antonius kontrollerade, behövdes en syndabock. Antonius var för popoulär bland romarna så det blev istället hans älskarinna sedan nio år Kleopatra, kejsarinna av Egypten och mor till tre av hans barn.

I Octavianus propagandakampanj mot Kleopatra för att komma åt Antonius hade också Livia en roll som förebild för den moral och virtus som Octavianus nu ville införa. Livia förstod alltför väl det politiska spelet för att inte leva in i rollen som den lydiga, perfekta hustrun, motvikten till Kleopatra. Aldrig med ett ord beklagade sig Livia ens över makens otrohetsaffärer.

Ökade rättigheter för Octavia och Livia

Situationen var komplicerad, bland annat för att Octavianus äldre syster Octavia var gift med Antonius. År 35 fvt tilldelades Octavianus systern samma legala skydd som tribuner innehade. Genom Octavias utnämning kunde hennes make Antonius eventuella attack mot sin hustru i samband med hans relation till Kleopatra betraktas som en attack mot den romerska staten. Även Livia fick utmärkelsen. I rättigheterna ingick att sköta sina egna affärer och tillåtas bli avbildad som staty. Så skedde också, de båda kvinnornas avbilder hamnade i templet Venus Genetrix, där Julius Caesar tio år tidigare hade installerat Kleopatras guldstaty. Octavianus mål var förstås propagandistiska. Octavia var populär och beundrad. Hon kunde nu fungera som en orsak till krig mot Antonius.

Avgörandet vid Actium

Dennison menar att utan Kleopatra skulle Octavianus aldrig ha blivit ensam härskare över Romarriket. I åratal hade Octavianus manipulerat Kleopatras status inför det Romerska folket: hennes romantiska vistelse i Rom i Julius Ceasars villa år 46 fvt, hennes fertilitet som enkelt kunde omformas till promiskuitet, hennes ”utländskhet”, hennes exotism, hennes kön. Isiskulten som blivit populär, särskilt bland kvinnor, långt utanför Egypten förbjöds av Octavianus inom stadens gränser, senare även i Roms omgivning. Dennison citerar Plutarcos: ”När Caesar (Octavianus) vidtagit tillräckliga förberedelser, passerade en omröstning att starta krig mot Kleopatra, och att ta ifrån Antonius den auktoritet han överlämnat till en kvinna”.

Kriget avgjordes år 31 fvt genom slaget vid Actium där Octavianus klokt nog överlämnat befälet till Marcus Agrippa. Antonius och Kleopatra tog sina liv och Octavianus blev ensam häskare över hela det Romerska riket.

Allan Klynnes ”Kleopatra i närbild” tycker jag ger en mer rättvis beskrivning av Kleopatra än Octavianus propagandabild som fortfarande verkar gälla i hög grad i populärmedia.

Octavianus trippeltriumf

År 29 fvt firade Octavianus en tre dagars tippeltriumf efter segrarna i Actium, Illyrien och Egyptien, ett publikt skådespel med en påkostad parad genom Rom till Forum och Jupiter Optimus Maximus tempel. Den tredje triumfen som firade erövringen av Egypten var extra magnifik och påkostad. På en soffa låg en avbild av den döda Cleopatra. Efter den gick två av Marcus Antonius och Kleopatras barn, tvillingarna Alexander Helios och Kleopatra Selene, för att beskådas av folket. ”En brutal men kraftfull gatuteater” skriver Dennison. Bättre gick det för Octavias son Marcellus och Livias son Tiberius som fick rida på draghästarna framför vagnen som bar fram Octavianus. Marcellus på den högra och Tiberius på den vänstra. Placeringen var ett tecken på högre värdighet för Marcellus som hamnde till höger. Så uppfattades det tydligen av folket som redan nu undrade vem som kunde bli Octavianus arvtagare.


Octavianus trippeltriumf år 29 fvt. Fris i cellans insida i Apollo Sosianus Tempel [Wiki]

År 27 fvt fick Octavianus titeln Imperator och hans namn ändrades symboliskt till Augustus – ”den vördade”. Själv använde han helst titeln princeps, förste medborgare. I ett av hans tal, (antagligen inför Senaten) ett ”oratoriskt mästerverk” enligt Dennison ”lämnar han tillbaka makten till folket”. Det erbjudandet var naturligtvis ett vågspel men ledde just dit Octavianus hoppats. Höga rop bröt ut med önskan om monarki och argument för dess fördelar, tills det såg ut som att man tvingade honom att acceptera auktoritär makt.

Julia och Marcellus

År 25 fvt hade Augustus utan att själv vara närvarande ordnat bröllop mellan sin enda dotter Julia med kusinen Marcellus vilket befäste antagandet att Marcellus var den valda tronföljaren. Julia var 14 år och Marcellus 17. Julia hade redan hunnit bli bortförlovad med två olika utländska makthavare och fler äkta män skulle det bli för att bilda politiska band. Hon var år 21 fvt gift med Agrippa och efter Agrippas död 12 fvt med Tiberius som tvingades bryta upp från ett lyckligt äktenskap med Vipsania Agrippina. Inte så konstigt att Julia efter att hela sitt liv fungerat som politisk handelsvara så småningom spårade ur totalt, gjorde skandal och av sin far Augustus förvisades till en liten vulkanö Pandateria tillsammans med sin mor Scribonia där hon efter Augustus död år 14 svalt ihjäl. Dennison refererar ganska utförligt via olika antika källor om Julias skandalösa uppträdande och dess konsekvenser.


Julia den äldre [Wiki]

Marcellus [Wiki]

Tiberius [Wiki]

Vipsania Agrippina [Wiki]

År 23 fvt drabbades Rom av översvämning i Tibern, bränder och en smitta som troligen var tyfoidfeber. Både Octavianus och hans systerson Marcellus drabbades av smittan liksom en stor del av Roms befolkning. Octavianus överlevde men Marcellus dog. Han hade nyss som 20-årig gjort succe som organisatör för ett offentligt spel. Tiberius kom nu ett litet steg närmare att ärva makten. Marcellus mor Octavia blev svårt berörd av förlusten under resten av sitt liv, hon ville inte tala om Marcellus eller se avbildningar av honom. Här började också Octavias negativa inställning till Livia.


Jean Baptiste Joseph Wicar – Virgil Reading the ”Aeneid” to Augustus, Octavia, and Livia [Wiki]
Octavia svimmar när Virgilius läser om Marcellus från Aeneiden

Redan nu rullade ryktesmaskinen igång: Marcellus hade föredragits som arvtagare efter Octavianus före Livias söner Tiberius och Drusus. Gift var en kvinnas vapen och barnen kvinnans motiv. Det var förtalet som smetat sig fast vid Livia sedan dess. Marcus Agrippa hade också fått ta del av ryktesspridning. Han hade efter Julias och Marcellus giftermål företagit en resa till Asien på uppdrag av Augustus. Men nu spreds rykten att han egentligen dragit sig tillbaka på grund av hemlig avundsjuka mot Marcellus. Agrippa som på höjden av sin makt närmast var medregent till Augustus avled år 12 fvt.

Tiberius blir arvtagare

Augustus föresats att skapa en monarki, ett arvrike där hans eget blod eller i varje fall hans närmaste släkts blod fördes vidare ledde till en följd av skilsmässor och giftermål i ett svåröverblickbart pussel vartefter den ena regentkandidaten efter den andra faller ifrån. Men Dennison reder ut det med tillgängliga fakta, resonemang och dessemellan intressanta detaljer om romerskt liv. Livias yngre son Nero Claudius Drusus förolyckas år 9 fvt genom att falla av hästen efter en kampanj i Germanien. Han avlider en månad senare och hyllas som en framgångsrik och populär härförare.

Till slut återstår Livias äldste son Tiberius som Augustus efterträdare. Han var känd som kompetent och välmeriterad, men samtidigt dyster och kanske därför mindre populär hos Augustus. Han hade säkert många orsaker till att vara nedstämd. Den påtvingade skilsmässan med Vipsanius Agrippina och ett misslyckat äktenskap med Augustus dotter Julia fick honom år 6 fvt att dra sig tillbaka till Rhodos där han förblev i 8 år för att studera astrologi och grekisk filosofi. Julia hade enligt Seneca ”bytt från otrohet till prostitution”.

På listan över tänkbara tronföljare efter Augustus stod också Agrippas och Julias två söner Gaius Julius Caesar (20 fvt-4 vt) och Lucius Caesar (17 fvt-2 vt). Lucius dog 19 år gammal i Massilia (Marseille) och Gaius blev 9 september år 3 vt sårad under en belägring av Artagira i Armenien. Han blev så försvagad att han måste avsäga sig sina uppdrag. Han dog 21 februari år 4 vt i Lykien i nuvarande Turkiet. Tiberius kom nu ännu närmare kejsartronen. Och ryktesspridningen tog också fart. Dennison redogör ganska utförligt procedurerna. SLutligen den 26 juni år 4 vt blir Tiberius adopterad av Augustus, vilket innebar att han nu var tronföljaren närmast på tur.

Ara Pacis, Agrippa Postumus och Augustus död

Nu ökade Livias inflytande, hon är nu inte bara gift med Princeps, den först medborgaren, hon är också mor till den kommande. Augustus konsulterade Livia i frågor som direkt berörde Tiberieus, men Tacitus tog i sin kritik ut svängarna lite väl mycket enligt Dennison, som menar att Tacitus hat mot Livia berodde på hennes framträdande ställning – i provinserna var hon redan dyrkad som gudomlig, hon hade ett vidsträck nätverk av klienter och värdefulla egendomar. Hennes inflytande ökade troligen också i takt med Augustus åldrande, han blev blind på ett öga och förmådde inte tala inför Senaten. Dennison kommenterar också ”Ara Pacis”, det fredsalatare som färdigställdes år 9 fvt där Livia och Augustus ensamma bär lagerkrans och slöja och vars spridda delar nu har fogats samman och finns till beskådande i Rom.

Ett ännu olöst mordfall är Agrippa Postumus död. Sonen till Agrippa och Julia var förvisad till en ö där han obeväpnad dödades av en centurion, som antaglien handlade efter skrivna instruktioner. Olika källor ger olika svar på vilken om är avsändaren: Augustus, Livia eller Tiberius. Augustus dog den 19 augusti år 14 vt efter att ha drabbats av förkylning och diarre under en resa tillsammans med Tiberius och Livia. Tiberius fortsatte sin resa till Illyrien medan Augustus och Livia vände åter mot Rom men kom inte fram som planerat. Augustus dog i samma rum som sin far i sitt eget hus i Nola.

Julia Augusta

Efter sin död år 14 vt blev Augustus upphöjd till gud och Livia bytte namn till Julia Augusta eftersom Augustus adopterade Livia i ett doument från 3 april år 13. Namnet Julia var en hänvisning till den Julianska släkten och hederstiteln Augusta var också ett namn. Denna upphöjelse fick till följd en konflikt mella mor och son om maktfördelningen. Tiberius blev den nye Caesar men misshälligheterna med Livia fick honom att flytta till Capri år 27 vt. Han bröt kontakten med Livia och närvarade inte ens vid hennes begravning.

Livias villa

Den villa som Livia tillbringade sommrarna i ligger 12 km norr om Rom längs Via Flaminia vid ”Prima Porta”. Villan kan ha varit Livias hemgift då hon gifte sig med Octavianus 39 fvt.

Dennison ägnar ett helt kapitel åt villan. Det märkligaste av de lämningar som finns är nog väggmålningarna i triklinium, matsalen, som nu finns i Museo Nazionale Romano di Palazzo Massimo.

Väggmålningar i Triclinium i Livias villa

Troligen var det ett verk av en artist som kallades Studius. Plinius skriver om honom i sin Natural History: ”It was he who first instituted that most delightful technique of painting walls with representations of villas, porticoes and landscape gardens……This artist also began the practice of painting representations of seaside towns on the walls of open galleries, thus producing a charming view with minimal expense.” Det där med ”minimal expence” menar Dennison att vi nog får ta med en nypa salt. Vitruvius beskriver i sin De Architectura hur förberedelser för freskmåleri går till och hur man får fram färger. Det talar emot ”billighetsargumentet”.
Kvaliteten på målning är sån att det fortfarande är möjligt att bestämma sorten på träd, växter och fåglar. Det är möjligt att Studius använde förebilder från Livias trädgård, hon var känd för sitt intresse för hortikultur. Plinius menar att väggmålningen i Livias matsal var en nyhet i Rom. Ingen exakt parallell har heller påträffats. Dennisson tar också upp fyndet av ”Augustus Prima Porta” den eleganta skulpturen av den unge Augustua som gudalik, som grävdes fram ur resterna av Livias Villa på 1860-talet.

Virtus och pietas

Augustus med sitt nya namn försökte införa en strängare moral hos sina medborgare. Virtus handlade inte så mycket om godhet utan om mannens ideala uppträdande, ett slags kvalitetsmärke och en strävan efter ett bättre romerskt samhälle. Konstigt nog kunde även kvinnor anta de nya idealen. Augustus förmedlade budskapet i senaten och Livia i templen. Livia gjorde också stora insatser med början år 28 fvt med restaurering av tempel som Pudicitia Patricia och Pudicia Plebeia.

Livia fungerade som förebild och exempel både i klädsel och uppförande. Hon klädde sig i stola som Augustus ville mena att hon fortfarande själv vävde av ull i hemmets atrium på Pallatinen. Livia var också aktiv i de olika religiösa kulterna. Hon ville själv identifiera sig med dem och idkade välgörenhet i form av hemgift till unga kvinnor och gåvor till nyblivna föräldrar, hjälp åt de som drabbats av bränder eller andra katastrofer. Hon framträdde som en trogen hustru, trots att det var allmänt känt att hon inlett en förbindelse med Augustus medan hon ännu var gift men Nero.

Livia förde ofta privata samtal i diverse ämnen med Augustus. Han brukade förbereda sig genom att göra anteckningar i förväg. Lyssnade på hennes argment, men ville troligen hålla de ämnen som hade med politik att göra hemliga för yttervärlden.

Dennison undersöker de rykten och anklagelser som cirkulerade om Livia men finner trots försök från olika författare som Tacitus till Robert Graves inga spår av blod och skuld som kan tillföras Livia. Närmare sanningen är att hon under ett halvt århundrade som hustru till Roms förste medborgare, utan förebilder, kom att bli Roms första, mest välkända och mest lysande kejsarinna.

Dennisons bok är ingående och välbelagd med fakta så långt möjligt efter 2000 år. Engelska språket flyter behänding och med finess, kanske lite väl yvigt för oss som inte är uppfödda med det, men läsningen är värd lite googlande på sällsyntare ord.
Ungefär samtidigt som jag blev klar med den här texten dök det upp en intressant artikel av Dick Harrison i SvD 20200830 ”Utan Kleopatra hade vi inte haft augusti” ”Att vi har en månad som heter augusti beror på ett av den antika historiens största militära övergrepp. Och det är förövaren som hyllas.” Och visst har Harrison rätt, men jag hoppas ändå att augusti får vara kvar som namn på den åttonde månaden.

Recensioner: https://www.goodreads.com/book/show/7831365-empress-of-rome

Publicerat i antiken, böcker, historia - samhälle | Lämna en kommentar

Ny teckningsövning: ”Berg III”


Teckningsövning: ”Berg III”Fotoförlaga till Berg III”

Publicerat i mina bilder | Lämna en kommentar

Ny teckningsövning: ”Berg II”


Teckningsövning: ”Berg II” Fotoförlaga till Berg II”

Publicerat i mina bilder | Lämna en kommentar

Ny teckningsövning: ”Berg I”


Teckningsövning: ”Berg I”


Fotoförlaga till Berg I”

Publicerat i mina bilder | Lämna en kommentar

Nick Bostrom: ”Superintelligens. Vägar, faror, strategier”


Nick Bostrom: ”Superintelligens. Vägar, faror, strategier”
Fri Tanke Förlag 2020, pocket, 520 s. ISBN: 9789188589897

Adlibris Bokus

Artificiell intelligens, AI har fascinerat mig sen ungdomsåren, redan innan begreppet blivit allmänt känt. (AI-forskningen kan anses ha startat år 1956 vid Dartmouth Summer Project). Då tyckte jag det var spännande med tänkande maskiner. På senare år har jag blivit mer tveksam och den skepsisen förstärks efter läsningen av Bostroms bok.

Man kan i sammanhanget knappast låta bli att nämna Sf-filmen ”År 2001 – ett rymdäventyr” från 1968. Ombord på ett rymdskepp på väg att utforska Jupiter finns den med artificiell intelligens försedda datorn HAL 9000. Filmen illustrerar verkligen faran med att släppa lös en superintelligens. Just det som Bostrom tar upp i sin bok.

Boken är förstås mer utförlig än så. Den beskriver olika teoretiskt tänkbara sätt att skapa superintelligens, t ex genom att påverka den mänskliga evolutionen eller genom hjärnemulering – att kopiera en mänsklig hjärna till digital form. Det verkar dock mest luta åt utveckling av maskinintelligens.

Den digitala superintelligensen kan skapas i olika form som Bostrom kallar Orakel (ett system som besvarar frågor), Andar (ett system som verkställer kommandon), Suveräner (ett system som är utformat för öppen autonom drift), Verktyg (ett system som inte är utformat för att uppvisa målinriktat beteende). Alla formerna, eller Kast som de kallas i boken har olika fördelar och nackdelar. Framför allt kontrollfunktionen, säkerheten tas upp. Förmågan till snabb självförbättring är just den avgörande egenskap som gör det möjligt för ett AI-frö att utlösa en intelligensexplosion.

Snabb superintelligens är ett system som kan göra allt som ett mänskligt intellekt kan göra, men mycket snabbare. Snabb uppåtsväng av intelligenskurvan, då ”lyftkraften” i systemet passerar en brytpunkt då fortsatta förbättringar i systemet främst drivs av systemets egna handlingar kan leda till singleton – en världsordning där det finns en enda beslutsfattande instans på global nivå. Kapitel 11 Multipolära scenarier tar upp vad som kan hända om flera snabbutvecklingar tillkommer samtidigt. Här blir det snarast fråga om statsvetenskap med förhandlingstaktik mellan två eller flera agenter, eller i värsta fall krig.

Ibland kan framställningen tyckas sväva ut lite väl långt i riktning mot science fiction. Men maskiner behöver varken mat eller luft att andas, så varför skulle de inte vilja ta över även världsrymden om ingen förprogrammerad moral eller försiktighet skulle hindra dem.

Värdeuppbyggnad i de maskiner man vill skapa måste av säkerhetsskäl på något sätt byggas in så att maskinen tar hänsyn till mänskliga värderingar och samtidigt undviker mänskliga brister. Flera kapitel mot slutet av boken behandlar riskerna med en utvecklad superintelligens.

Inför utsikterna till en intelligensexplosion i det sista kapitlet ”Dags att mobilisera” liknar Bostrom människorna vid små barn som leker med en bomb. ”Chansen att vi alla kommer att vara förståndiga nog att lägga ifrån oss den farliga grejen verkar nästan försumbar. Någon liten idiot kommer säkert att trycka på knappen bara för att se vad som händer”

Texten i översättning av Jim Jakobsson är klar, utförlig och verkar vara väl genomtänkt, facktermerna få. Men det gäller att vara koncentrerad om man ska hänga med i Bostroms tankekedjor.

Nick Bostrom (Nicklas Boström) född 1973 är en svensk filosof verksam vid Oxford University i Storbritannien. Han räknas till en av världens skarpaste hjärnor.

https://en.wikipedia.org/wiki/Nick_Bostrom
https://sv.wikipedia.org/wiki/Nick_Bostrom
https://www.nickbostrom.com/

Publicerat i böcker, samhällsdebatt | 2 kommentarer

Ny teckning: ”Pompeji, Atrium”


Pennteckning: ”Pompeji, Atrium”

Publicerat i antiken, mina bilder | Lämna en kommentar

Ny teckning: Hadrianus villa


Blyertsteckning: ”Hadrianus villa”

Publius Aelius Hadrianus var romersk kejsare mellan år 117 till sin död år 138. Hadrianus villa, Villa Adriana, är en stor anläggning vid Tivoli utanför Rom med ett trettiotal byggnader, flera pooler, badanläggningar och fontäner.
När kardinalen Ippolito II d’Este på 1500-talet skulle bygga till sitt eget palats d’Este i närheten kom man att använda marmor och skulpturer från Hadrianus villa.

Publicerat i antiken, mina bilder | Lämna en kommentar