Matthew Dennison: ”Empress of Rome. The Life of Livia”
Querus publishing 2011, storpocket, 352 s. ISBN: 9780857381637
Adlibris Bokus
Livia Drusilla, hustru till Octavianus, sedermera kejsar Augustus har blivit misshandlad av historien. Först av Tacitus med fler antika författare som bidragit till ryktesspridningen och senare av Robert Graves i ”Jag Claudius” där Livia förgiftar och har ihjäl en rad personer för att bereda vägen till kejsartronen åt sin son Tiberius. Matthew Dennison menar att det saknas bevis för att knyta Livia till de eventuella tronpretendenternas död: Marcellus, Marcus Agrippa, Gaius och Lucius Caesar, Agrippa Postumus, Germanicus eller till och med maken Augustus. Livia befann sig oftast på miltals avstånd när dessa hennes ”offer” dog av feber eller krigsskador. Livias egentliga ”brott” var inte mord utan maktutövning.
Jag minns fortfarande TV-serien ”Jag Claudius” som visades på svensk TV i 13 avsnitt på 1970-talet. Huvudrollen som Claudius spelades av Derek Jocobi, den mordiska Livia av Sian Phillips och den gamle Augustus av Brian Blessed. Brittisk skådespelarkonst på högsta nivå, men troligen alltså ohistorisk.
Skriftliga belägg för några mordkomplotter finns inte men Matthew Dennison gör en redovisning av Livias personlighet och handlande så långt bevarat källmaterial tillåter. Mycket i boken handlar förstås om Octavianus/Augustus eftersom de flesta källorna handlar om honom, men Dennison är bra på att gissa och fylla i om Livia när underlag fattas. Liksom i den nyligen utkomna ”Tullias värld” av Kerstin Ekman är det männens efterlämnade skrifter som är den främsta källan. I Dennisons bok är de 28 till antalet i listan över primära källor, dvs författare från tiden och strax därefter.
Livia Drusilla (59/58 fvt-29 vt) föddes in i den Claudiska släkten, hennes far Marcus Livius Drusus Claudianus var senator, alltså ”högadlig” av senatorsklass och stark anhängare av republiken som var hotad av enväldet under Julius Caesar (död 15 mars år 44 fvt) och de följande konflikterna mellan republikens försvarare och motståndarna ”Caesarianerna”. Dessa hade sitt centrum i triumviratet mellan Marcus Antonius, Lepidus och Octavianus.
Triumviratet
Livias första äktenskap
Datum är svåra att spåra men man vet att Livia födde sitt första barn Tiberius den 16 november år 42 fvt och bör ha gift sig året innan då Livia kan ha varit 15 eller 16 år. Hennes make Tiberius Claudius Nero (85–33 fvt) var alltså 27 år äldre. Livias ålder var nog ganska normal giftasålder för flickor under romerska förhållanden. Först när bruden var under tolv år började myndigheterna rynka på näsan. Männen av senators- eller riddarståndet förväntades göra karriär i den statliga förvaltningen där lägsta ålder för att bli kvestor var 30 år (ändrades senare av Augustus). Det var också en vanlig ålder för giftermål för män inom de högre samhällsklasserna.
Dennison refererar till Plutarkos: ”Advice to Bride and Groom”, som sannolikt var tillämplig även för Livia. I varje fall verkar den ha förordat hustruns fullständiga följsamhet mot sin man. Livia tycks ha gjort dessa regler till sina. Hon kom senare att associeras med ”concordia”, det romerska konceptet för äktenskaplig harmoni. Hon kom att tjäna som förebild för hustrur över hela riket.
Proscriptioner och flykt
43 fvt, året före republikanernas nederlag vid Pilippi hade proscriptionerna inletts, övertagandet av ett stort antal egendomar som skulle finansiera triumvirernas planer och förse deras soldater med nya hem och mark att odla. Proscriptionerna innebar mord på trehundra senatorer och tvåtusen av riddarståndet och beslagtagning av deras egendom.
Nero hade först tjänstgjort under Julius Caesar, men lutade efter dennes död mer åt den motsatta sidan, som liksom Livias far Marcus ville bevara republiken. Dennisson beskriver Nero som en ”turncoat”. Konflikten mellan triumviratet, ”Caesarianerna” och republikanerna tornade upp sig till inbördeskrig. Efter slaget vid Philippi år 42 fvt där republikanerna förlorar tar Marcus sitt liv tillsammans med två av Julius Caesars mördare, Brutus och Cassius. Att ta sitt liv är helt i enlighet med den romerska kulten av virtus: att aldrig ge upp, hellre dö. Nero deltar inte i slaget, han ansluter sig till den segrande sidan, Roms nya makthavare triumvirerna.
Tiberius Claudius Nero, Livias första make [Wiki] |
Sextus Pompeius [Wiki] |
Neros namn hamnade ändå på proscriptionslistan. Han måste fly tillsammans med Livia och sonen Tiberius. I tre år reser de via Neapel, Sicilien, Aten och slutligen till Sparta. Här vidtog Neros aktiva opposition mot Octavianus. Livias flykt från den man som senare skulle bli hennes make blir tydligen stoff för flera samtida skribenter. Bland annat ska hon vid något tillfälle flytt från en skogsbrand med eld i hår och kläder. Livia kunde inte veta om hon hade ett hus i Rom att återvända till, men hon stannade vid Neros sida.
När familjen passerade Sicilien sammanträffade de med Sextus Pompeius som hade en maktbas i området. Sextus kom senare efter förhandlingar med triumvirerna att utverka att hans allierade skulle strykas från proscriptionslistan, och det gällde också Nero med familj. Men de fick bara behålla en fjärdedel av sin egendom, resten togs över av staten. Men nu kunde man återvända till Rom.
Mötet med Octavianus
Hur Livia kom att möta Octavianus är inte helt klart, men troligen ville man via Octavianus, den man som man flytt från, men som nu återgivit dem liv och en fjärdedel av egendomen, försöka få lite bättre villkor. Det skulle i så fall ha skett via Livias ”bror” den av fadern Marcus adopterade Marcus Livius Drusus Libo som var släkt med Scribonia, Octavianus hustru. Octavianus 24 år och Scribonia tio år äldre. Det giftermålet hade skett av politiska skäl, men Scribonia var havade med det som skulle bli Octavianus enda barn – Julia. Troligen förde Libo via Scribonia vidare frågan till Octavianus om någon slags förhandling. Mötet kom till stånd och blev en chock för alla inbandade. Octavianus blev störtförälskad i Livia, som besvarade hans inviter.
Nero gick lydigt med på skilsmässa och Scribonia hade förmodligen inget annat val, Octavianus skiljde sig från henne samma dag som hon födde deras barn Julia. 14 januari 38 fvt föddes Livias andra barn, Claudius Drusus Nero. Tre dagar senare gifte sig Octavianus och Livia. Drusus lämnades tillbaka till fadern Nero som behöll båda sönerna till sin död 33 fvt då de återlämnades till Livia.
Man kan ju undra över de tvära kasten i lojaliteter. Att Livia utan vidare var beredd att lämna sin make Nero kan jag förstå – hon hade släpats runt på flykt i tre år i flera länder tillsammans med en 27 år äldre make. Alternativet att gifta sig med en ung framgångsrik man med fördelaktigt utseende var kanske lockande, trots att Octavianus var den som orsakat hannes fars självmord. Men dragningskraften mellan de två var säkert också avgörande. De förblev gifta i 52 år. Sånär som på ett missfall blev äktenskapet barnlöst, vilket ledde till problen för Octavianus som ville göra Rom till ett arvrike.
Dennison gör ofta inlägg i texten som behandlar den romerska miljöns olika aspekter, som t ex klädsel för bröllop. Sen kommer också en beskrivning av ritualer och festligheter före bröllopet, en del troligen för att imponera på Livia. Octavianus hade på grund av sitt politiska och militära engagemang sedan 18-årsålder inte hunnit med depositio barbae som vanligen skedde i tjugoårsåldern. Det var en ritualiserad första rakning som gick ut på att raka av det fjuniga skägget och tillägna hårstråna någon av gudarna eller en äldre anförvant. I Octavianus fall ett vildvuxet gulaktigt skägg som fått tid att växa. Ceremonin utvidgades till ett spektakel för hela staden.
Det lär också ha förekommit mer skandalösa festligheter som nog inte var god reklam för det unga paret. Livia kom med sitt strikta uppträdande att motverka sådana skandaler framöver.
Det kommer också ingående redogörelser för bruden och brudgummens bakgrund vilket inte var oviktigt. Livia från klanen Claudius hade en betydligt längre och finare stamtavla än Octavianus. Hans far som dog när Octavianus var fyra år var visserligen senator, den första i släkten. Men det viktiga var Octavianus släktskap med Julius Caesar via sin mor Atia. Och förstås det fabulösa arv han tilldelats av Caesar, som tydligen hade bedömt den unge släktingen som en lovande och begåvad ledare redan i tonåren.
Livia beskrivs som dels en förebild genom att vara följsam i sin makes alla önskningar, men samtidigt maktgalen. Hur går detta ihop? Kvinnor hade inga politiska uppdrag eller andra positioner i samhället utöver hushållet som kunde leda till någon större maktutövning. Men situationen skulle senare komma att ändras med större svängrum åt Livia. Hon hade till boet hos Octavianus med sig vävstol och vad som krävdes för att väva tyg och sy kläder åt sin man enligt sedvänja. Octavianus hus på Palatinen var knappast något palats. Huset kom dock att vid behov rymma ett antal släktingar och barn, varav flera blev påtänkta som efterträdare på ”tronen”.
Livia i Stola och Palla [Wiki] |
Livia Drusilla [Wiki] |
Octavia minor [Wiki] |
Livias klädsel beskrivs i boken som traditionell, insvept i en stola och över den en palla, en fint vävd mantel. Hon bar sällan smycken på avbildningar. Den elegantare klädseln i coansilk som hästammade från Kos var med sin utstrålning av exotism och dyrbarhet rena antitesen till Livias kultiverade klädsel. Livias frisyr har på de flesta avbildningar en nodus, den mittersta delen av håret i pannan i en våg bakåt. En nodus bars också av Octavians äldre syster Octavia. Frisyren kunde ses som en markering av republikanism. Livia kan säkert haft Octavia som förebild i fråga om frisyr och utstyrsel.
Den republikanska känslan överlevde i kejsardömets Rom, framför allt bland de bildade klasserna, de som bland annat skrev historia och ogillade ärftlig monarki som Octavianus utvecklade. Historikernas ovilja mot Livia hänförde sig delvis från att hon var gift med en kejsare och mor till den nästkommande.
Kleopatra och Marcus Antonius
Livias strikta hållning kom också att bli en motbild mot den egyptiska kejsarinnan Kleopatra. De tre makthavarna i triumviratet hade delat upp riket mellan sig så att Octavianus fick Västrom, Antonius Östrom och Lepidus Afrika. Lepidus försökte utvidga sin del genom att erövra Sicilien, vilket inte godkändes av de övriga två. Lepidus avsattes 36 fvt som medlem i trumviratet, men fick behålla sin titeln som Pontifex Maximus för resten av sitt liv. För att Octavianus skulle komma åt resten av riket, den del Antonius kontrollerade, behövdes en syndabock. Antonius var för popoulär bland romarna så det blev istället hans älskarinna sedan nio år Kleopatra, kejsarinna av Egypten och mor till tre av hans barn.
I Octavianus propagandakampanj mot Kleopatra för att komma åt Antonius hade också Livia en roll som förebild för den moral och virtus som Octavianus nu ville införa. Livia förstod alltför väl det politiska spelet för att inte leva in i rollen som den lydiga, perfekta hustrun, motvikten till Kleopatra. Aldrig med ett ord beklagade sig Livia ens över makens otrohetsaffärer.
Ökade rättigheter för Octavia och Livia
Situationen var komplicerad, bland annat för att Octavianus äldre syster Octavia var gift med Antonius. År 35 fvt tilldelades Octavianus systern samma legala skydd som tribuner innehade. Genom Octavias utnämning kunde hennes make Antonius eventuella attack mot sin hustru i samband med hans relation till Kleopatra betraktas som en attack mot den romerska staten. Även Livia fick utmärkelsen. I rättigheterna ingick att sköta sina egna affärer och tillåtas bli avbildad som staty. Så skedde också, de båda kvinnornas avbilder hamnade i templet Venus Genetrix, där Julius Caesar tio år tidigare hade installerat Kleopatras guldstaty. Octavianus mål var förstås propagandistiska. Octavia var populär och beundrad. Hon kunde nu fungera som en orsak till krig mot Antonius.
Avgörandet vid Actium
Dennison menar att utan Kleopatra skulle Octavianus aldrig ha blivit ensam härskare över Romarriket. I åratal hade Octavianus manipulerat Kleopatras status inför det Romerska folket: hennes romantiska vistelse i Rom i Julius Ceasars villa år 46 fvt, hennes fertilitet som enkelt kunde omformas till promiskuitet, hennes ”utländskhet”, hennes exotism, hennes kön. Isiskulten som blivit populär, särskilt bland kvinnor, långt utanför Egypten förbjöds av Octavianus inom stadens gränser, senare även i Roms omgivning. Dennison citerar Plutarcos: ”När Caesar (Octavianus) vidtagit tillräckliga förberedelser, passerade en omröstning att starta krig mot Kleopatra, och att ta ifrån Antonius den auktoritet han överlämnat till en kvinna”.
Kriget avgjordes år 31 fvt genom slaget vid Actium där Octavianus klokt nog överlämnat befälet till Marcus Agrippa. Antonius och Kleopatra tog sina liv och Octavianus blev ensam häskare över hela det Romerska riket.
Allan Klynnes ”Kleopatra i närbild” tycker jag ger en mer rättvis beskrivning av Kleopatra än Octavianus propagandabild som fortfarande verkar gälla i hög grad i populärmedia.
Octavianus trippeltriumf
År 29 fvt firade Octavianus en tre dagars tippeltriumf efter segrarna i Actium, Illyrien och Egyptien, ett publikt skådespel med en påkostad parad genom Rom till Forum och Jupiter Optimus Maximus tempel. Den tredje triumfen som firade erövringen av Egypten var extra magnifik och påkostad. På en soffa låg en avbild av den döda Cleopatra. Efter den gick två av Marcus Antonius och Kleopatras barn, tvillingarna Alexander Helios och Kleopatra Selene, för att beskådas av folket. ”En brutal men kraftfull gatuteater” skriver Dennison. Bättre gick det för Octavias son Marcellus och Livias son Tiberius som fick rida på draghästarna framför vagnen som bar fram Octavianus. Marcellus på den högra och Tiberius på den vänstra. Placeringen var ett tecken på högre värdighet för Marcellus som hamnde till höger. Så uppfattades det tydligen av folket som redan nu undrade vem som kunde bli Octavianus arvtagare.
  
Octavianus trippeltriumf år 29 fvt. Fris i cellans insida i Apollo Sosianus Tempel [Wiki] |
År 27 fvt fick Octavianus titeln Imperator och hans namn ändrades symboliskt till Augustus – ”den vördade”. Själv använde han helst titeln princeps, förste medborgare. I ett av hans tal, (antagligen inför Senaten) ett ”oratoriskt mästerverk” enligt Dennison ”lämnar han tillbaka makten till folket”. Det erbjudandet var naturligtvis ett vågspel men ledde just dit Octavianus hoppats. Höga rop bröt ut med önskan om monarki och argument för dess fördelar, tills det såg ut som att man tvingade honom att acceptera auktoritär makt.
Julia och Marcellus
År 25 fvt hade Augustus utan att själv vara närvarande ordnat bröllop mellan sin enda dotter Julia med kusinen Marcellus vilket befäste antagandet att Marcellus var den valda tronföljaren. Julia var 14 år och Marcellus 17. Julia hade redan hunnit bli bortförlovad med två olika utländska makthavare och fler äkta män skulle det bli för att bilda politiska band. Hon var år 21 fvt gift med Agrippa och efter Agrippas död 12 fvt med Tiberius som tvingades bryta upp från ett lyckligt äktenskap med Vipsania Agrippina. Inte så konstigt att Julia efter att hela sitt liv fungerat som politisk handelsvara så småningom spårade ur totalt, gjorde skandal och av sin far Augustus förvisades till en liten vulkanö Pandateria tillsammans med sin mor Scribonia där hon efter Augustus död år 14 svalt ihjäl. Dennison refererar ganska utförligt via olika antika källor om Julias skandalösa uppträdande och dess konsekvenser.
Julia den äldre [Wiki] |
Marcellus [Wiki] |
Tiberius [Wiki] |
Vipsania Agrippina [Wiki] |
År 23 fvt drabbades Rom av översvämning i Tibern, bränder och en smitta som troligen var tyfoidfeber. Både Octavianus och hans systerson Marcellus drabbades av smittan liksom en stor del av Roms befolkning. Octavianus överlevde men Marcellus dog. Han hade nyss som 20-årig gjort succe som organisatör för ett offentligt spel. Tiberius kom nu ett litet steg närmare att ärva makten. Marcellus mor Octavia blev svårt berörd av förlusten under resten av sitt liv, hon ville inte tala om Marcellus eller se avbildningar av honom. Här började också Octavias negativa inställning till Livia.
Jean Baptiste Joseph Wicar – Virgil Reading the ”Aeneid” to Augustus, Octavia, and Livia [Wiki]
Octavia svimmar när Virgilius läser om Marcellus från Aeneiden
Redan nu rullade ryktesmaskinen igång: Marcellus hade föredragits som arvtagare efter Octavianus före Livias söner Tiberius och Drusus. Gift var en kvinnas vapen och barnen kvinnans motiv. Det var förtalet som smetat sig fast vid Livia sedan dess. Marcus Agrippa hade också fått ta del av ryktesspridning. Han hade efter Julias och Marcellus giftermål företagit en resa till Asien på uppdrag av Augustus. Men nu spreds rykten att han egentligen dragit sig tillbaka på grund av hemlig avundsjuka mot Marcellus. Agrippa som på höjden av sin makt närmast var medregent till Augustus avled år 12 fvt.
Tiberius blir arvtagare
Augustus föresats att skapa en monarki, ett arvrike där hans eget blod eller i varje fall hans närmaste släkts blod fördes vidare ledde till en följd av skilsmässor och giftermål i ett svåröverblickbart pussel vartefter den ena regentkandidaten efter den andra faller ifrån. Men Dennison reder ut det med tillgängliga fakta, resonemang och dessemellan intressanta detaljer om romerskt liv. Livias yngre son Nero Claudius Drusus förolyckas år 9 fvt genom att falla av hästen efter en kampanj i Germanien. Han avlider en månad senare och hyllas som en framgångsrik och populär härförare.
Till slut återstår Livias äldste son Tiberius som Augustus efterträdare. Han var känd som kompetent och välmeriterad, men samtidigt dyster och kanske därför mindre populär hos Augustus. Han hade säkert många orsaker till att vara nedstämd. Den påtvingade skilsmässan med Vipsanius Agrippina och ett misslyckat äktenskap med Augustus dotter Julia fick honom år 6 fvt att dra sig tillbaka till Rhodos där han förblev i 8 år för att studera astrologi och grekisk filosofi. Julia hade enligt Seneca ”bytt från otrohet till prostitution”.
På listan över tänkbara tronföljare efter Augustus stod också Agrippas och Julias två söner Gaius Julius Caesar (20 fvt-4 vt) och Lucius Caesar (17 fvt-2 vt). Lucius dog 19 år gammal i Massilia (Marseille) och Gaius blev 9 september år 3 vt sårad under en belägring av Artagira i Armenien. Han blev så försvagad att han måste avsäga sig sina uppdrag. Han dog 21 februari år 4 vt i Lykien i nuvarande Turkiet. Tiberius kom nu ännu närmare kejsartronen. Och ryktesspridningen tog också fart. Dennison redogör ganska utförligt procedurerna. SLutligen den 26 juni år 4 vt blir Tiberius adopterad av Augustus, vilket innebar att han nu var tronföljaren närmast på tur.
Ara Pacis, Agrippa Postumus och Augustus död
Nu ökade Livias inflytande, hon är nu inte bara gift med Princeps, den först medborgaren, hon är också mor till den kommande. Augustus konsulterade Livia i frågor som direkt berörde Tiberieus, men Tacitus tog i sin kritik ut svängarna lite väl mycket enligt Dennison, som menar att Tacitus hat mot Livia berodde på hennes framträdande ställning – i provinserna var hon redan dyrkad som gudomlig, hon hade ett vidsträck nätverk av klienter och värdefulla egendomar. Hennes inflytande ökade troligen också i takt med Augustus åldrande, han blev blind på ett öga och förmådde inte tala inför Senaten. Dennison kommenterar också ”Ara Pacis”, det fredsalatare som färdigställdes år 9 fvt där Livia och Augustus ensamma bär lagerkrans och slöja och vars spridda delar nu har fogats samman och finns till beskådande i Rom.
Ett ännu olöst mordfall är Agrippa Postumus död. Sonen till Agrippa och Julia var förvisad till en ö där han obeväpnad dödades av en centurion, som antaglien handlade efter skrivna instruktioner. Olika källor ger olika svar på vilken om är avsändaren: Augustus, Livia eller Tiberius. Augustus dog den 19 augusti år 14 vt efter att ha drabbats av förkylning och diarre under en resa tillsammans med Tiberius och Livia. Tiberius fortsatte sin resa till Illyrien medan Augustus och Livia vände åter mot Rom men kom inte fram som planerat. Augustus dog i samma rum som sin far i sitt eget hus i Nola.
Julia Augusta
Efter sin död år 14 vt blev Augustus upphöjd till gud och Livia bytte namn till Julia Augusta eftersom Augustus adopterade Livia i ett doument från 3 april år 13. Namnet Julia var en hänvisning till den Julianska släkten och hederstiteln Augusta var också ett namn. Denna upphöjelse fick till följd en konflikt mella mor och son om maktfördelningen. Tiberius blev den nye Caesar men misshälligheterna med Livia fick honom att flytta till Capri år 27 vt. Han bröt kontakten med Livia och närvarade inte ens vid hennes begravning.
Livias villa
Den villa som Livia tillbringade sommrarna i ligger 12 km norr om Rom längs Via Flaminia vid ”Prima Porta”. Villan kan ha varit Livias hemgift då hon gifte sig med Octavianus 39 fvt.
Dennison ägnar ett helt kapitel åt villan. Det märkligaste av de lämningar som finns är nog väggmålningarna i triklinium, matsalen, som nu finns i Museo Nazionale Romano di Palazzo Massimo.
Väggmålningar i Triclinium i Livias villa
Troligen var det ett verk av en artist som kallades Studius. Plinius skriver om honom i sin Natural History: ”It was he who first instituted that most delightful technique of painting walls with representations of villas, porticoes and landscape gardens……This artist also began the practice of painting representations of seaside towns on the walls of open galleries, thus producing a charming view with minimal expense.” Det där med ”minimal expence” menar Dennison att vi nog får ta med en nypa salt. Vitruvius beskriver i sin De Architectura hur förberedelser för freskmåleri går till och hur man får fram färger. Det talar emot ”billighetsargumentet”.
Kvaliteten på målning är sån att det fortfarande är möjligt att bestämma sorten på träd, växter och fåglar. Det är möjligt att Studius använde förebilder från Livias trädgård, hon var känd för sitt intresse för hortikultur. Plinius menar att väggmålningen i Livias matsal var en nyhet i Rom. Ingen exakt parallell har heller påträffats. Dennisson tar också upp fyndet av ”Augustus Prima Porta” den eleganta skulpturen av den unge Augustua som gudalik, som grävdes fram ur resterna av Livias Villa på 1860-talet.
Virtus och pietas
Augustus med sitt nya namn försökte införa en strängare moral hos sina medborgare. Virtus handlade inte så mycket om godhet utan om mannens ideala uppträdande, ett slags kvalitetsmärke och en strävan efter ett bättre romerskt samhälle. Konstigt nog kunde även kvinnor anta de nya idealen. Augustus förmedlade budskapet i senaten och Livia i templen. Livia gjorde också stora insatser med början år 28 fvt med restaurering av tempel som Pudicitia Patricia och Pudicia Plebeia.
Livia fungerade som förebild och exempel både i klädsel och uppförande. Hon klädde sig i stola som Augustus ville mena att hon fortfarande själv vävde av ull i hemmets atrium på Pallatinen. Livia var också aktiv i de olika religiösa kulterna. Hon ville själv identifiera sig med dem och idkade välgörenhet i form av hemgift till unga kvinnor och gåvor till nyblivna föräldrar, hjälp åt de som drabbats av bränder eller andra katastrofer. Hon framträdde som en trogen hustru, trots att det var allmänt känt att hon inlett en förbindelse med Augustus medan hon ännu var gift men Nero.
Livia förde ofta privata samtal i diverse ämnen med Augustus. Han brukade förbereda sig genom att göra anteckningar i förväg. Lyssnade på hennes argment, men ville troligen hålla de ämnen som hade med politik att göra hemliga för yttervärlden.
Dennison undersöker de rykten och anklagelser som cirkulerade om Livia men finner trots försök från olika författare som Tacitus till Robert Graves inga spår av blod och skuld som kan tillföras Livia. Närmare sanningen är att hon under ett halvt århundrade som hustru till Roms förste medborgare, utan förebilder, kom att bli Roms första, mest välkända och mest lysande kejsarinna.
Dennisons bok är ingående och välbelagd med fakta så långt möjligt efter 2000 år. Engelska språket flyter behänding och med finess, kanske lite väl yvigt för oss som inte är uppfödda med det, men läsningen är värd lite googlande på sällsyntare ord.
Ungefär samtidigt som jag blev klar med den här texten dök det upp en intressant artikel av Dick Harrison i SvD 20200830 ”Utan Kleopatra hade vi inte haft augusti” ”Att vi har en månad som heter augusti beror på ett av den antika historiens största militära övergrepp. Och det är förövaren som hyllas.” Och visst har Harrison rätt, men jag hoppas ändå att augusti får vara kvar som namn på den åttonde månaden.
Recensioner: https://www.goodreads.com/book/show/7831365-empress-of-rome
