John Chrispinsson: ”Den glömda historien. Om svenska öden och äventyr i öster under tusen år”


John Chrispinsson: ”Den glömda historien”
Om svenska öden och äventys i öster under tusen år”
Norstedts 2011, 442 s

Numera brukar Sverige betraktas som ett avlångt land. Så har det inte alltid varit. I Den glömda historien ser man Sverige som ett runt eller fyrkantigt land, ett land som inte i första hand blickade åt väster utan mer åt öster.

Berättelsen börjar i Åbo och Viborg i Finland och fortsätter med orter i Karelen. Nyen var en liten svensk stad som låg där numera Leningrad breder ut sig.

Språkvetaren Hugo Ekhammar skrev 1943 ”Det forntida Östsverige och svenskdomen”. Han menade att svenskarna kom först och var landets urinnevånare och finnarna kom sedan. Den finsknationella rörelsen hävdade tvärtom att finnarna var först och ”de aggressiva och krigshetsande svenskarna invaderade landet och tryckte ner finnarna”.

Forskningen idag anser att de åländska öarna och kusten kring dagens Nystad och Åbo var en del av svearnas värld från femhundratalet e.Kr. De betalade skatt till svearnas hövdingar och deltog i vikingarnas handelsresor och krigståg. De första kristna kom från väster på 1000-talet. Inflyttningen från väst ökade och det finns inga tecken på konflikter med en ursprungsbefolkning.

Under Magnus Ladulås startade bygget av Åbo slott ca 1280. I öster var fienden handelsrepubliken Novgorod som ogillade det ökande svenska intresset.

På femtonhundratalet började man kalla landskapen i öster för Finland, det namn som tidigare bara gällt Åbotrakten. Andelen svenskar uppskattades under Gustav II Adolfs regeringstid till en femtedel av den totala befolkningen.

Så fortsätter berättelsen om Finland med fokus på Åbo fram till vår tid. Boken innehåller långa kapitel om ”Viborg – våra drömmars stad” och ”Nyen – staden som försvann” och ”S:t Petersburg – dröm och mardröm”

De följande kapitlen behandlar historien i städer i Estland: ”Riga – den sturska staden”, ”Narva – Nära bli Sveriges huvudstad”, ”Dorpat – storsvensk tankesmedja” och ”Hapsal – huvudstad i skansenland

Kung Johan III utsåg fransmannen Pontus De la Gardie till överbefälhavare av de svenska trupperna. Vid Tyska ordens samanbrott hade Narva erövrats av Ryssland år 1558. Med en blodig massaker återtog Potus De la Gardie Narva 1581. Hans fortsatta segrar ledde till freden vid Teusina 1595 där ryssarna erkände Estland som svenskt.

Estländarna har verkligen haft en lång och svår väg att vandra tills en egen nation kunde bildas. Tyska orden och tyska adelsmän har varit makthavare sen medeltiden. Sverige tog över makten under 1500-talet.

Efter en kortvarig självständighet mellan första och andra värdskriget tillföll Estland Sovjetunionen efter överenskommelsen med nazityskland. För att skapa skräck hos esterna använde Sovjet samma metod som hemma i Ryssland – man fängslade och mördade en betydande del av den estländska befolkningen och sände en del österut i tvångsarbete. Att Tyskland senare invaderade landet blev kanske en lättnad för esterna eftersom det systematiska mördandet upphörde. Fast i det ”Ostland” som planerades skulle judar och ryssar inte få finnas. Men Sovjetväldet återkom förstås vid slutet av kriget och varade fram till 1990-talet.

Boken är full av fakta och personnamn, ibland kanske lite i överkant för att man ska orka följa med i texten. Det intressantaste avsnittet för min del handlade om Estland under 1900-talet. Boken innehåller en detaljerad redovisning av svensktalande ester och deras flykt till Sverige under 1940-talet. Enligt en folkräkning i december 1941 bokfördes 6487 svenskar i Estland. Jämfört med 1934 var det en minskning med 15 procent, mestadels beroende på den röda terrorn. Totalt 30000 estländare flydde till Sverige. Den svenska regeringen verkar ha handlat ganska undvikande av rädsla för represalier från Sovjet.

Recensioner:
SvD 2011-09-06, Dick Harrison: ”Östsverige dränkt i ett hav av glömska
Expressen, Lars Gustafsson: ”John Chrispinsson: Den glömda historien
Sveriges radio 2016-09-03: ”Östersjöregionens dramatiska historia

Publicerat i böcker, historia - samhälle | Lämna en kommentar

Waldemarsudde: ”Ett eget rum – Konstnärsrollen under det sena 1800-talet” 11/9 2021 – 23/1 2022

Utställningen ”Ett eget rum” på Waldemarsudde är större än jag förväntat mig. Det handlar om kvinnliga konstnärers målningar, men som jämförelse visas också en del verk av män. Utsällningen innehåller mängder av fina porträttmålningar fast många av bilderna och konstnärsnamnen är okända för mig.

Några av mina favoriter:


Agnes Steigner: Självporträtt, 1895


Bertha Wegmann: Modellstudie 1879-82

Porträtt målade av Bertha Wegman är väl representerade i utställningen, men det är också verkligt fint måleri.


Bertha Wegmann: Konstnären Jeanna Bauck, 1881


Bertha Wegmann: Anna Seekamp, Konstnärens Syster 1882

Astra Nörregard: I ateljen, 1883


Hanna Hirsch-Pauli: Konstnären Venny Soldan-Brofeldt, 1886-87

Jenny Nyström: Självporträtt, 1884

Jenny Nyström: Interiör från Jenny Nyströms Ateljé, Tegnergatan 37, 1887


Bertha Wegmann: Porträtt av konstnären Marie Triepeke. 1885

Recensioner
Dagens Nyheter: ”Ett eget rum” är en underbar och upplyftande utställning
SvD: ”Kvinnliga vänskaper och nätverk i utsökta porträtt

Publicerat i allmänt, konst, konsthistoria, utställningar | 2 kommentarer

Skiss: rutnät i brunt


Pennteckning, Rutnät i brunt

Publicerat i mina bilder | Lämna en kommentar

Skiss: Rutnät i blått och grönt


Pennteckning, Rutnät i blått och grönt

Publicerat i mina bilder | Lämna en kommentar

Jaume Plensa: ”Carlota” nu vid Vanadisrondellen

Jag upptäckte nyligen den märkliga skulptur i jätteformat som dykt upp i min hemtrakt på Vanadisplan. Det är ”Carlota” som jag tror har flyttats runt till olika platser i landet. Skultpturen har fått samma namn som den unga flicka som varit modell. Skulpturen som skapats i gjutjärn av den spanske konstnären Jaume Plensa är sju meter hög och kommer att stå kvar på Vanadisplan året ut 2021. Mer detaljer om skulpturen hos Stockholm konst.

Publicerat i konst, samtidskonst | 1 kommentar

Artipelag: ”Rolf Hanson, Retroactive 5/9-28/11 2021”

Jag har inte sett någon tidigare utställning av Rolf Hansons (f 1953) målningar men ändå finns via tidningsbilder en stark minnesbild av trapporna i hans måleri under en period på 1990-talet och förstås målningar med lite odefinierade färgfält.
Utställningen med Rolf Hansons måleri är kanske inte helt linjär, alltså i tidsordning – ideerna kommer snarare i cirkulär ordning enligt utställningsbroschyren. Men visst är det ändå skillnad på de tidiga verkens abstrakta expressionism och de senare i mitt tycke mer tilltalande målningarna med ljusspel i avvägda färger. Men hela den stora utställninggen på Artipelag är en stark upplevelse som det tar ett tag att smälta.


Stora hallen på Artipelag”


Konstnärens uppmaning till publiken. Inte så dumt.

Utställningsbroschyren som ingår i inträdesavgiften är behändig och bra, jag tycker den innehåller det man kan behöva veta. Begreppet ”andlighet” dyker upp numera upp här och var i konstsammanhang, även på Rolf Hansons utställning. Är det månne Hilma af Klint som lämnar avtryck först nu?


Cousnoun, 1985. Tavlan är nästan fem meter bred.


Runtom hus III, 1995


Runtom hus IV, 1995

Sviten om hus föreställer konstnärens eget hus på Mörkö.


Runtom trappa III, 1997


Runtom trappa, 1999

Trapporna är inspirerade av konstnären Carl Fredrik Hill, vars psykiska instabilitet kan symboliseras av trappan som leder till en mörk ingång.


Utan titel, 2006


Hic et Nunc, 2015


Eadem Sed Atiler, 2007


Sine Nomen, 2012-2020

De fyra bilderna närmast ovan tilltalar mig mest, det är abstrakta mönster med väl utvalda färger. Jag tycker de utstrålar harmoni.

Recensioner
Johanna Persman i SvD 2021-06-12: ”Kraftfullt borrande in i måleriets kärna
DN 2021-06-12: ”Rolf Hanson är mästerligt monumental på Artipelag

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | Lämna en kommentar

Thielska galleriet 19/6–26/9 2021: ”Individ och andlighet – verk ur Gyllenbergs samling”

Utställningen på Thielska är verkligen sevärd, den innehåller finsk konst där många verk sällan eller aldrig visats i Sverige. Signe och Ane Gyllenbergs konstsamling innefattar nästan enbart tiden runt förra sekelskiftet, vilket också är min personliga favoritperiod när det gäller konst. Det var då allt intressant hände.


Albert Edelfelt: ”Den första snön” 1902-03

Fanny Churberg: ”Den gamla eken” 1872


ALbert Edelfelt: ”Bellman spelarluta för Gustav III och Gustaf Mauritz Armfelt på Haga” 1884

Albert Edelfelts målning i stort format: ”Bellman spelar luta för Gustav III” var en av de första verken som anskaffades till Gyllenbergs samling. Kanske inget mästerverk, men jag gillar ändå bilden med Hagapaviljongen i bakgrunden.

Fanny Churberg fick tydligen en del nedlåtande kritik under sin verksamma period. Kritikerna gillade inte målningarna av träd. Jag tycker de är fascinerande. Hennes ”vilda natursmak” förebådade expressionismen. År 1879 vann hon första pris i Konstföreningens tävling för yngre artister. Följande år slutade hon med måleriet innan hon fyllt 35. Hon blev i stället kulturjournalist och radikal feminist. Hennes måleri föll i glömska. Så synd.


Axeli Gallen-Kallela: ”Eftersläckning” 1887

Axeli Gallen-Kallela: ”De dödas flod” 1893

Axel Gallén använde från början det svenska namnet som signatur på sina målningar. Under den begynnande förfinskningen av det ryska Finland ändrade han liksom många andra sitt namn, det blev Akseli Gallen-Kallela.


Helene Schjerfbeck: ”Mörk dam” 1929

Helene Schjerfbeck: ”Sångerskan i grönt” 1916-17

Den stora stjärnan på utställningen är förstås Helène Schjerfbeck. Hennes konst är redan välkänd i Sverige. Jag har skrivit några bloggposter tidigare om Schjerfbeck, från utställningen 2013 på Waldemarsudde och utställningen på Ateneum i Helsingfors 2019-20.


Helene Schjerfbeck: ”Gula rosor” 1942

Helene Schjerfbeck: ”Vid bassängen” 1884
Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar

Stig Lindberg på Millesgården 29/5 2021 – 30/1 2022

Stig Lindberg (1916-1982) var verksam som keramiker vid Gustavsbergs fabriker och blev också fabrikens konstnärliga ledare.

Stig Lindbergs keramik finns säkert bevarad i många hem än idag. Jag gillar särskilt hans design av askfat. Man behöver förstås inte vara rökare för att hitta någon användning av de dekorativa askkopparna.

Keramikserien ”Karneval” innehöll kanske några av de mest populära objekten.


Vy över utställningslokalen

Utställningen på Millesgården är rätt så omfattande och visar också Lindbergs mångsidighet utöver keramiken, t ex skisser, teckningar, emaljer mm.

Det är en bra utställning. Många av utställningsföremålen är lätta att känna igen, men här finns också en del överraskningar. Mycket av keramiken verkar också finnas till försäljning i landets antikbodar, till väl tilltagna priser förstås.

Recensioner:
Bo Madesrand i Dn 2021-06-09: ”Stig Lindberg kombinerade lekfullhet med total kontroll
Dan Backman i SvD 2021-06-19: ”Generös upptäckarglädje på Millesgården
Therese Bohman i EXpressen 2021-06-05: ”Svenskarna skulle inte ha något utländskt krafs
Sveriges Radio 2021-05-28: ”Häng med på utflykt i Stig Lindbergs underbara formvärld

Publicerat i konst, utställningar | Lämna en kommentar

”Naturlyrik och färgens klang – Höjdpunkter ur konstsamlingen” på Waldemarsudde 12/6 – 22/8 2021

Det sprakar av färg om måleriet runt förra sekelskiftet. Här är ett litet urval från utställningen från prins Eugens samling.


Isaac Grünewald: ”I fantasiens land”


John Sten: ”Vårdag från Midi” 1917


Leander Engström: ”Berglandskap, Bardodalen” 1915


Sigrid Hjertén: ”Franska bönder på café” 1927

Nils Kreuger: ”Maria kyrkogård” 1898

Leander Engström: ”Promenaden vid Manilla” 1914

Helmer Osslund: ”Midsommar, ’Nuolja'” 1922


Richard Bergh: ”Tystnad” 1893

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar

Liljevalchs vårsalong 21 maj–22 augusti 2021


Karl Wennergren: ”Flacklandets namnlöshet”

Det första jag fäster mig vid på vårsalongen är bilden ovan ”Flacklandets namnlöshet”. Jag får associationer till romantikens landskap.


Ulla Andersson: ”Corona”

Naturligtvis kommer vi inte undan coronan även på vårsalongen. Ulla Anderssons bild är handbroderad.


John Wedel: ”Följa John”


Lars Agger: ”Gränslandet”

Lars Agger: ”Gränslandet”

Som vanligt flödar fantasin på vårsalongen. Lars Agger ställer ut fem teckningar i blyerts, krita och akvarell. Fina saker!


Anna Åkerström: ”Konsthallen”

Lovisa Sköld: ”Borrmaskin”

Svetlana Hällsten: ”Gör aldrig i morgon det som skulle ha kunnat bli gjort igår”

Svetlana Hällsten: ”Ett par extra järnstövlar”


Mikael Törnqvist: ”Klasstorleken spelar ingen roll, lilla vän”


Teres Karlsson: ”Shodan House”

Martha Kristensen: ”Föryngringsyta III”

Nils Hellman: ”Är det så här det blir?”

Jannike Holmberg: ”Hoge berg”


Morgan Stenman: ”Tysk mal”

158 konstnärer ställer ut 323 verk. Bäst att köpa biljett i förväg, begränsat antal samtidiga besökare!

Recensioner:
SvD 21-05-20, Dan Backman: ”Äntligen vårsalong – med dämpat tonläge
DN 21-05-22 Birgitta Rubin: ”Vårsalong kreativt smittad av pandemin
Expressen 21-05-21, Therese Bohman; ”Covid-19 tar över på Liljevalchs vårsalong
Aftonbladet 21-05-23, Camilla Hammarström: ”Pandemin präglar blek och tråkig vårsalong

Publicerat i konst, utställningar | Lämna en kommentar

”Axel Törneman. Bohemliv och modernitet” på Thielska galleriet, 6 /2 – 6/6 2021

Bara några veckor innan utställningen med Axel Törneman (1880-1925) slutar på Thielska kom jag äntligen iväg för att se den. Det är jag glad för. Törnemans konst som verkar ha blivit lite bortglömd bland alla de stora namnen runt förra sekelskiftet är verkligen sevärd. Jag har nog inte sett mer av Törnemans bilder än de som finns i Thielska galleriets egna samlingar. Ernest Thiel köpte in ett flertal av Törnemans verk, bland annat hans stora målning Nattcafé som påbörjades i Paris och avslutades i Sverige 1906.


Axel Törneman: Nattcafé I, 1905

Axel Törneman: Nattcafé II, 1906

Törneman målade gärna i stort fomat vilket framgår av utställningen. En av de första stora målningarna Bretagnare utförde han i Frankrike 1905 där den ställdes ut på Höstsalongen. Målningen gjordes i två versioner. Törneman var vid den här tiden påverkad av Edvard Munch


Axel Törneman: Bretagnare I, 1905


Axel Törneman: Bretagnare II, 1905


Axel Törneman: Självporträtt, 1904-05

Axel Törneman: Gudrun, 1905


Axel Törneman: Kring lampan, 1907


Axel Törneman: Gatans rytm, 1916

Törneman fick så småningom många uppdrag att smycka ut med stora väggmålningar, fresker i olika offentliga byggnader. På utställningen visas en film med flera av dessa bilder.
På Wikipedia finns en artikel om Axel Törneman, där ingår bland annat några bilder av väggmålningar.

Recensioner mm:
SvD 2021-02-20 Dan Backman: ”Hans breda palett sätter myror i huvudet
SvD 2021-05-16 Fredrik Sjöberg: ”Bortglömd banbrytare får hjärtat att slå snabbare
DN 2021-02-10 Bo Madestrand: ”Thielska fokuserar på Törnemans enastående konst
Expressen 2021-02-18 Hans Lindberg: ”Hans dystra dekadens gick aldrig till historien
Sveriges radio 2021-05-19 Mårten Arndtzen: ”Porträtt av konstnären Axel Törneman – en bortglömd pionjär

Publicerat i 1800-1900-tal, konst, konsthistoria | 2 kommentarer

Ernst Brunner: ”Carolus Rex. Karl XII – hans liv i sanning återberättat”


Ernst Brunner: ”Carolus Rex. Karl XII – hans liv i sanning återberättat”
Bonniers (storpocket): 2006, 807 s.

Carolus Rex ingår i Ernst Brunners serie om sex böcker som behandlar välkända personer under 1600-1800-talen. Boken om Bellman ”Fukta din aska” och ”Marmormolnet: Om bildhuggaren Sergel” är liksom Carolus Rex skrivna i första person, som om de vore självbiografier fast de nog ska räknas som romaner. Jagformen skapar antagligen lite mer svängrum för författaren att formulera personens tankar mm. Jag har läst alla tre böckerna. De tre böcker i serien som jag ännu inte läst och som jag tror är mer skrivna som biografier är ”Ankarström och kungamordet”, ”Darra: om Swedenborg” och ”Likt ett skeleton: Johan Helmich Roman

Jag läste för många år sen Frans G Bengtsson: ”Karl XII:s levnad” som jag uppfattade gav en aningen överdriven hjältebild av kungen. Kanske är Ernst Brunners bok den direkta motsatsen.

Carolus Rex är fantastisk att läsa på grund av språket som förflyttar läsaren direkt till sexton- och sjuttonhundratalen. Samtidigt är det starkt obehagligt att följa huvudpersonens upplevelser och tankar. Det handlar om krig, förstörelse, slakt från början till slut. Sådant var kungens liv från 15 års ålder till sin död som 35-åring. Hans envishet på gränsen till dårskap följer boken igenom, ingenting går någonsin att ändra eller anpassa efter omständigheterna. Carolus hade en del framgångar i krigföringen i början, fram till det katastrofala nederlaget vid Poltava 1709.
Kungen lyssnade ibland på sina generaler men följde sällan deras råd. Han kunde tvinga sina soldater till hjältedåd och mot en säker död, förlusterna av personal var enorma, vilket snart gjorde Sverige utfattigt både på soldater, pengar, guld, silver och värdesaker överhuvudtaget. Det beskrivs i boken ganska detaljerat. Svält och armod var utbredd både i Sverige och i armén utomlands.

Det viktiga i framställningen är förstås beskrivningen av kungens tankar och handlingar. I boken är han ytterst fåordig, han besvarar frågor med ett leende utan att avslöja något om sina avsikter.

Förlaget har tydligen föreskrivit att böckerna i serien ska vara utan register eller källhänvisningar. Det är verkligen en förlust. Kanske det inte passar in i en roman? Jag är visserligen rätt övertygad om att författarens framställning följer känd historia i detalj, men det skulle vara intressant att få lite information om källorna. Kungens tankar får väl stå för författaren men de är en gissning så god som någon.

Karl XII startade inga krig, det var Danmark, Polen och Ryssland som enats om att dela Sverige mellan sig när landet fick en oerfaren 15-årig kung. Carolus envishet och avvisande av alla fredsinviter kom att ruinera Sverige. Enligt krigskollegium i Stockholm hade landets befolkning omkring tiden för slaget vid Poltava uppgått till 1.247.000. Krigen i Polen och Ryssland hade kostat 230.000 svenskar och finnar livet. Ytterligare 120.000 hade omkommit i andra länder. (det står i boken ”i andra länder”, jag undrar om det ska vara från andra länder eftersom många utlänningar rekryterades?)


Karl XII 15 år
David Klöcker Ehrenstrahl 1697

Karl XII 18 år
David Klöcker Ehrenstrahl 1700

Karl XII 24 år
Johan David Schwartz 1706

Karl XII 33 år
Axel Sparre 1715

Karl XII 35 år
David von Kraft 1717

Fotografi från 1917 av Karl XII:s kranium.

Samtliga bilder ovan är hämtade från Wikipedia – i den omfattande artikeln finns en utförlig sammanställning av Karl XII:s historia inklusive många bilder som går att klicka på för att få förstoring.
Wikipediaartikeln tar upp en mängd fakta och frågor som forskare behandlat – bland annat kungens problematiska förhållande till kvinnor, ett ämne som också förekommer i boken. Det finns också teorier om att Karl XII kan ha haft aspergers syndrom.

Recensioner m m.
SvD, Mats Gellerfelt 2005-09-02: ”Carolus Rex. En krigshetsare till Karl
Aftonbladet, Åsa Linderborg 2005-09-02: ”En ensam galning?

Publicerat i böcker, historia - samhälle | Lämna en kommentar