Jaume Plensa: ”Carlota” nu vid Vanadisrondellen

Jag upptackte nyligen den märkliga skulptur i jätteformat som dykt upp i min hemtrakt på Vanadisplan. Det är ”Carlota” som jag tror har flyttats runt till olika platser i landet. Skultpturen har fått samma namn som den unga flicka son varit modell. Skulpturen som skapats i gjutjärn av den spanske konstnären Jaume Plensa är sju meter hög och kommer att stå kvar på Vanadisplan året ut 2021. Mer detaljer om skulpturen hos Stockholm konst.

Publicerat i konst, samtidskonst | Lämna en kommentar

Artipelag: ”Rolf Hanson, Retroactive 5/9-28/11 2021”

Jag har inte sett någon tidigare utställning av Rolf Hansons (f 1953) målningar men ändå finns via tidningsbilder en stark minnesbild av trapporna i hans måleri under en period på 1990-talet och förstås målningar med lite odefinierade färgfält.
Utställningen med Rolf Hansons måleri är kanske inte helt linjär, alltså i tidsordning – ideerna kommer snarare i cirkulär ordning enligt utställningsbroschyren. Men visst är det ändå skillnad på de tidiga verkens abstrakta expressionism och de senare i mitt tycke mer tilltalande målningarna med ljusspel i avvägda färger. Men hela den stora utställninggen på Artipelag är en stark upplevelse som det tar ett tag att smälta.


Stora hallen på Artipelag”


Konstnärens uppmaning till publiken. Inte så dumt.

Utställningsbroschyren som ingår i inträdesavgiften är behändig och bra, jag tycker den innehåller det man kan behöva veta. Begreppet ”andlighet” dyker upp numera upp här och var i konstsammanhang, även på Rolf Hansons utställning. Är det månne Hilma af Klint som lämnar avtryck först nu?


Cousnoun, 1985. Tavlan är nästan fem meter bred.


Runtom hus III, 1995


Runtom hus IV, 1995

Sviten om hus föreställer konstnärens eget hus på Mörkö.


Runtom trappa III, 1997


Runtom trappa, 1999

Trapporna är inspirerade av konstnären Cark Fredrik Hill, vars psykiska instabilitet kan symboliseras av trappan som leder til en mörk ingång.


Utan titel, 2006


Hic et Nunc, 2015


Eadem Sed Atiler, 2007


Sine Nomen, 2012-2020

De fyra bilderna närmast ovan tilltalar mig mest, det är abstrakta mönster med väl utvalda färger. Jag tycker de utstrålar harmoni.

Recensioner
Johanna Persman i SvD 2021-06-12: ”Kraftfullt borrande in i måleriets kärna
DN 2021-06-12: ”Rolf Hanson är mästerligt monumental på Artipelag

Publicerat i konst, samtidskonst, utställningar | Lämna en kommentar

Thielska galleriet 19/6–26/9 2021: ”Individ och andlighet – verk ur Gyllenbergs samling”

Utställningen på Thielska är verkligen sevärd, den innehåller finsk konst där många verk sällan eller aldrig visats i Sverige. Signe och Ane Gyllenbergs konstsamling innefattar nästan enbart tiden runt förra sekelskiftet, vilket också är min personliga favoritperiod när det gäller konst. Det var då allt intressant hände.


Albert Edelfelt: ”Den första snön” 1902-03

Fanny Churberg: ”Den gamla eken” 1872


ALbert Edelfelt: ”Bellman spelarluta för Gustav III och Gustaf Mauritz Armfelt på Haga” 1884

Albert Edelfelts målning i stort format: ”Bellman spelar luta för Gustav III” var en av de första verken som anskaffades till Gyllenbergs samling. Kanske inget mästerverk, men jag gillar ändå bilden med Hagapaviljongen i bakgrunden.

Fanny Churberg fick tydligen en del nedlåtande kritik under sin verksamma period. Kritikerna gillade inte målningarna av träd. Jag tycker de är fascinerande. Hennes ”vilda natursmak” förebådade expressionismen. År 1879 vann hon första pris i Konstföreningens tävling för yngre artister. Följande år slutade hon med måleriet innan hon fyllt 35. Hon blev i stället kulturjournalist och radikal feminist. Hennes måleri föll i glömska. Så synd.


Axeli Gallen-Kallela: ”Eftersläckning” 1887

Axeli Gallen-Kallela: ”De dödas flod” 1893

Axel Gallén använde från början det svenska namnet som signatur på sina målningar. Under den begynnande förfinskningen av det ryska Finland ändrade han liksom många andra sitt namn, det blev Akseli Gallen-Kallela.


Helene Schjerfbeck: ”Mörk dam” 1929

Helene Schjerfbeck: ”Sångerskan i grönt” 1916-17

Den stora stjärnan på utställningen är förstås Helène Schjerfbeck. Hennes konst är redan välkänd i Sverige. Jag har skrivit några bloggposter tidigare om Schjerfbeck, från utställningen 2013 på Waldemarsudde och utställningen på Ateneum i Helsingfors 2019-20.


Helene Schjerfbeck: ”Gula rosor” 1942

Helene Schjerfbeck: ”Vid bassängen” 1884
Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar

Stig Lindberg på Millesgården 29/5 2021 – 30/1 2022

Stig Lindberg (1916-1982) var verksam som keramiker vid Gustavsbergs fabriker och blev också fabrikens konstnärliga ledare.

Stig Lindbergs keramik finns säkert bevarad i många hem än idag. Jag gillar särskilt hans design av askfat. Man behöver förstås inte vara rökare för att hitta någon användning av de dekorativa askkopparna.

Keramikserien ”Karneval” innehöll kanske några av de mest populära objekten.


Vy över utställningslokalen

Utställningen på Millesgården är rätt så omfattande och visar också Lindbergs mångsidighet utöver keramiken, t ex skisser, teckningar, emaljer mm.

Det är en bra utställning. Många av utställningsföremålen är lätta att känna igen, men här finns också en del överraskningar. Mycket av keramiken verkar också finnas till försäljning i landets antikbodar, till väl tilltagna priser förstås.

Recensioner:
Bo Madesrand i Dn 2021-06-09: ”Stig Lindberg kombinerade lekfullhet med total kontroll
Dan Backman i SvD 2021-06-19: ”Generös upptäckarglädje på Millesgården
Therese Bohman i EXpressen 2021-06-05: ”Svenskarna skulle inte ha något utländskt krafs
Sveriges Radio 2021-05-28: ”Häng med på utflykt i Stig Lindbergs underbara formvärld

Publicerat i konst, utställningar | Lämna en kommentar

”Naturlyrik och färgens klang – Höjdpunkter ur konstsamlingen” på Waldemarsudde 12/6 – 22/8 2021

Det sprakar av färg om måleriet runt förra sekelskiftet. Här är ett litet urval från utställningen från prins Eugens samling.


Isaac Grünewald: ”I fantasiens land”


John Sten: ”Vårdag från Midi” 1917


Leander Engström: ”Berglandskap, Bardodalen” 1915


Sigrid Hjertén: ”Franska bönder på café” 1927

Nils Kreuger: ”Maria kyrkogård” 1898

Leander Engström: ”Promenaden vid Manilla” 1914

Helmer Osslund: ”Midsommar, ’Nuolja'” 1922


Richard Bergh: ”Tystnad” 1893

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar

Liljevalchs vårsalong 21 maj–22 augusti 2021


Karl Wennergren: ”Flacklandets namnlöshet”

Det första jag fäster mig vid på vårsalongen är bilden ovan ”Flacklandets namnlöshet”. Jag får associationer till romantikens landskap.


Ulla Andersson: ”Corona”

Naturligtvis kommer vi inte undan coronan även på vårsalongen. Ulla Anderssons bild är handbroderad.


John Wedel: ”Följa John”


Lars Agger: ”Gränslandet”

Lars Agger: ”Gränslandet”

Som vanligt flödar fantasin på vårsalongen. Lars Agger ställer ut fem teckningar i blyerts, krita och akvarell. Fina saker!


Anna Åkerström: ”Konsthallen”

Lovisa Sköld: ”Borrmaskin”

Svetlana Hällsten: ”Gör aldrig i morgon det som skulle ha kunnat bli gjort igår”

Svetlana Hällsten: ”Ett par extra järnstövlar”


Mikael Törnqvist: ”Klasstorleken spelar ingen roll, lilla vän”


Teres Karlsson: ”Shodan House”

Martha Kristensen: ”Föryngringsyta III”

Nils Hellman: ”Är det så här det blir?”

Jannike Holmberg: ”Hoge berg”


Morgan Stenman: ”Tysk mal”

158 konstnärer ställer ut 323 verk. Bäst att köpa biljett i förväg, begränsat antal samtidiga besökare!

Recensioner:
SvD 21-05-20, Dan Backman: ”Äntligen vårsalong – med dämpat tonläge
DN 21-05-22 Birgitta Rubin: ”Vårsalong kreativt smittad av pandemin
Expressen 21-05-21, Therese Bohman; ”Covid-19 tar över på Liljevalchs vårsalong
Aftonbladet 21-05-23, Camilla Hammarström: ”Pandemin präglar blek och tråkig vårsalong

Publicerat i konst, utställningar | Lämna en kommentar

”Axel Törneman. Bohemliv och modernitet” på Thielska galleriet, 6 /2 – 6/6 2021

Bara några veckor innan utställningen med Axel Törneman (1880-1925) slutar på Thielska kom jag äntligen iväg för att se den. Det är jag glad för. Törnemans konst som verkar ha blivit lite bortglömd bland alla de stora namnen runt förra sekelskiftet är verkligen sevärd. Jag har nog inte sett mer av Törnemans bilder än de som finns i Thielska galleriets egna samlingar. Ernest Thiel köpte in ett flertal av Törnemans verk, bland annat hans stora målning Nattcafé som påbörjades i Paris och avslutades i Sverige 1906.


Axel Törneman: Nattcafé I, 1905

Axel Törneman: Nattcafé II, 1906

Törneman målade gärna i stort fomat vilket framgår av utställningen. En av de första stora målningarna Bretagnare utförde han i Frankrike 1905 där den ställdes ut på Höstsalongen. Målningen gjordes i två versioner. Törneman var vid den här tiden påverkad av Edvard Munch


Axel Törneman: Bretagnare I, 1905


Axel Törneman: Bretagnare II, 1905


Axel Törneman: Självporträtt, 1904-05

Axel Törneman: Gudrun, 1905


Axel Törneman: Kring lampan, 1907


Axel Törneman: Gatans rytm, 1916

Törneman fick så småningom många uppdrag att smycka ut med stora väggmålningar, fresker i olika offentliga byggnader. På utställningen visas en film med flera av dessa bilder.
På Wikipedia finns en artikel om Axel Törneman, där ingår bland annat några bilder av väggmålningar.

Recensioner mm:
SvD 2021-02-20 Dan Backman: ”Hans breda palett sätter myror i huvudet
SvD 2021-05-16 Fredrik Sjöberg: ”Bortglömd banbrytare får hjärtat att slå snabbare
DN 2021-02-10 Bo Madestrand: ”Thielska fokuserar på Törnemans enastående konst
Expressen 2021-02-18 Hans Lindberg: ”Hans dystra dekadens gick aldrig till historien
Sveriges radio 2021-05-19 Mårten Arndtzen: ”Porträtt av konstnären Axel Törneman – en bortglömd pionjär

Publicerat i 1800-1900-tal, konst, konsthistoria | 2 kommentarer

Ernst Brunner: ”Carolus Rex. Karl XII – hans liv i sanning återberättat”


Ernst Brunner: ”Carolus Rex. Karl XII – hans liv i sanning återberättat”
Bonniers (storpocket): 2006, 807 s.

Carolus Rex ingår i Ernst Brunners serie om sex böcker som behandlar välkända personer under 1600-1800-talen. Boken om Bellman ”Fukta din aska” och ”Marmormolnet: Om bildhuggaren Sergel” är liksom Carolus Rex skrivna i första person, som om de vore självbiografier fast de nog ska räknas som romaner. Jagformen skapar antagligen lite mer svängrum för författaren att formulera personens tankar mm. Jag har läst alla tre böckerna. De tre böcker i serien som jag ännu inte läst och som jag tror är mer skrivna som biografier är ”Ankarström och kungamordet”, ”Darra: om Swedenborg” och ”Likt ett skeleton: Johan Helmich Roman

Jag läste för många år sen Frans G Bengtsson: ”Karl XII:s levnad” som jag uppfattade gav en aningen överdriven hjältebild av kungen. Kanske är Ernst Brunners bok den direkta motsatsen.

Carolus Rex är fantastisk att läsa på grund av språket som förflyttar läsaren direkt till sexton- och sjuttonhundratalen. Samtidigt är det starkt obehagligt att följa huvudpersonens upplevelser och tankar. Det handlar om krig, förstörelse, slakt från början till slut. Sådant var kungens liv från 15 års ålder till sin död som 35-åring. Hans envishet på gränsen till dårskap följer boken igenom, ingenting går någonsin att ändra eller anpassa efter omständigheterna. Carolus hade en del framgångar i krigföringen i början, fram till det katastrofala nederlaget vid Poltava 1709.
Kungen lyssnade ibland på sina generaler men följde sällan deras råd. Han kunde tvinga sina soldater till hjältedåd och mot en säker död, förlusterna av personal var enorma, vilket snart gjorde Sverige utfattigt både på soldater, pengar, guld, silver och värdesaker överhuvudtaget. Det beskrivs i boken ganska detaljerat. Svält och armod var utbredd både i Sverige och i armén utomlands.

Det viktiga i framställningen är förstås beskrivningen av kungens tankar och handlingar. I boken är han ytterst fåordig, han besvarar frågor med ett leende utan att avslöja något om sina avsikter.

Förlaget har tydligen föreskrivit att böckerna i serien ska vara utan register eller källhänvisningar. Det är verkligen en förlust. Kanske det inte passar in i en roman? Jag är visserligen rätt övertygad om att författarens framställning följer känd historia i detalj, men det skulle vara intressant att få lite information om källorna. Kungens tankar får väl stå för författaren men de är en gissning så god som någon.

Karl XII startade inga krig, det var Danmark, Polen och Ryssland som enats om att dela Sverige mellan sig när landet fick en oerfaren 15-årig kung. Carolus envishet och avvisande av alla fredsinviter kom att ruinera Sverige. Enligt krigskollegium i Stockholm hade landets befolkning omkring tiden för slaget vid Poltava uppgått till 1.247.000. Krigen i Polen och Ryssland hade kostat 230.000 svenskar och finnar livet. Ytterligare 120.000 hade omkommit i andra länder. (det står i boken ”i andra länder”, jag tror det ska vara från andra länder eftersom många utlänningar rekryterades)


Karl XII 15 år
David Klöcker Ehrenstrahl 1697

Karl XII 18 år
David Klöcker Ehrenstrahl 1700

Karl XII 24 år
Johan David Schwartz 1706

Karl XII 33 år
Axel Sparre 1715

Karl XII 35 år
David von Kraft 1717

Fotografi från 1917 av Karl XII:s kranium.

Samtliga bilder ovan är hämtade från Wikipedia – i den omfattande artikeln finns en utförlig sammanställning av Karl XII:s historia inklusive många bilder som går att klicka på för att få förstoring.
Wikipediaartikeln tar upp en mängd fakta och frågor som forskare behandlat – bland annat kungens problematiska förhållande till kvinnor, ett ämne som också förekommer i boken. Det finns också teorier om att Karl XII kan ha haft aspergers syndrom.

Recensioner m m.
SvD, Mats Gellerfelt 2005-09-02: ”Carolus Rex. En krigshetsare till Karl
Aftonbladet, Åsa Linderborg 2005-09-02: ”En ensam galning?

Publicerat i böcker, historia - samhälle | Lämna en kommentar

Zorn – en svensk superstjärna på Nationalmuseum 6 april – 29 augusti 2021

Anders Zorn (1860 – 1920) var verkligen en superstjärna. Det tycker jag framgår efter att ha sett utställningen på Nationalmuseum. Han brukar jämföras med den spanske konstnären Joaquin Sorolla (1863 – 1923).

Utställningen är ganska stor och innehåller utöver de välkända verken en mängd bilder som jag inte sett tidigare. De många porträtten är kanske de mest framträdande, de ger på mig det starkaste intrycket. Flera målningar är utförda i akvarell och har samma skärpa som oljemålningarna.


Jean-Baptiste Faure, olja 1891

Carolina Andrietta Nobel, akvarell 1886

Coquelin Cadet, olja 1889

Parisiska, olja 1891

Ferdinand Boberg, blyerts, bläck, 1883

Mefisto, konsul Carlander, akvarell 1884


Emma läser, olja 1887

General Mena, olja 1882

Luta, Ester Blenda Nordström, olja 1915
De bästa porträttbilderna är troligen de som föreställer Zorns nära vänner. Många dollarmiljonärer och andra beställningsverk har också målats av Zorn men ger inte samma personliga intryck.


Interiör med stol, St Ives, olja 1887


Impressions des Londres, akvarell 1890


Vågskvalp, akvarell 1887

Zorns många bilder med vågskvalp är oöverträffbara. Det vet alla som har försökt måla nåt liknande.


Dans i Gopsmor, olja 1914

Mora marknad, olja 1892

I förgrunden på ”Mora marknad” ligger en berusad karl. Gumman som i bakgrunden leder en ko som hon inte lyckats sälja är Zorns mor.


Självporträtt, akvarell 1882


Självporträtt, olja 1915


Luftslott (Emma), akvarell 1885

På utställningen finns också många exempel på Zorns grafiska verk. Och naturligtvis ett stort urval av nakna dalkullor.

Recensioner
SvD Dan Backman 2021-04-05: ”Fascinerande bredd bortom normkritik och pekpinnar
DN Magnus Bons 2021-04-07: ”Zorns konst fascinerar och engagerar än i dag
Expressen Valerie Kyeyune Backström 2021-04.10: ”Zorn håller på att få en ny publik
Sveriges Radio Cecilia Blomberg 2021-04-07 ”Zorn – en svensk superstjärna på Nationalmuseum

Publicerat i konst, konsthistoria, utställningar | Lämna en kommentar

München 1918. När författare och drömmare tog makten


Volker Weidermann: ”München 1918. När författare och drömmare tog makten”
Lind & Co, 2020, 271 s

En eftermiddag den 7 november 1918 samlades tusentals soldater, fackföreningsmedlemmar, arbetare och matroser vid Theresienwiese. Flera talare försökte fånga massornas uppmärksamhet, men folksamlingen drog vidare nerför sluttningen. Längs ner stod journalisten och teaterkritikern Kurt Eisner. Blad hans lyssnare fanns främst de som hoppades på revolution. Eisners förtrogne Felix Fechenbach ropade till folkmassan: ”Den som är för revolutionen, följ efter oss! Efter mig! Marsch!” Och massan följer efter, allt fler soldater ansluter sig, de sliter bort axelklaffarna och har bundit fast röda tygstycken, barn följer den högljudda truppen. Efter fyra års krig måste det komma något bättre. Vid militärfängelset öppnas cell efter cell och fångarna ansluter sig tacksamt till tåget.

Demonstration på Theresienwiese den 7 november 1918 [Wiki]

Ludvig III och hans familj, vid Wittelsbacharnas palats där förvirring råder, får man av ministerpresidenten och inrikesminister veta att man gör bäst i att lämna palatset. Den förste chauffören har gått över till revolutionärerna, den andra som tar hand om sin sjuka hustru blir tillkallad. Kungen tar på sin gråa jägarrock, med en låda cigarrer under armen är han resklar. Kungafamiljen med tillhörande uppvaktning lämnar i hemlighet staden.

Kurt Eisner med följe ger sig ivär till lantdagen vid Prannerstrasse. Nattportiern står handfallen och den lilla revolutionära truppen fortsätter till sessionssalen där Eisner intar presidentstolen. Han tittar ner på alla människor och talar klart och tydligt, han är provisorisk ministerpresident och Bayern är en fristat.

Den nya fristaten med dess nya ministär av författare och drömmare varade några månader. Vid valen till Lantdagen i januari 1919 hade bara 2,5 procent röstat på Eisners USPD den sittande regeringen. Socialdemokrtiska SPD med ärkefienden Erhard Auer hade fått 33 procent och konservativa Bayerische Volkspartei 35 procent.

Kurt Eisner arbetar på sitt avgångstal. Nu ska han tillsammans med sina kolleger Felix Fechenbach och Benno Merkele bege sig från sitt ministerium till lantdagsbyggnaden. Han väljer trots varningar att gå från huvudingång till huvudingång för att meddela sin regerings avgång. Trots alla varningar ville han inte ha något skydd. De tre männen viker av in på Promenadenstrasse. Här smäller två skott, Eisner faller ihop och dör.

Mördaren är greve von Arco auf Valley. Han blev själv svårt sårad efter attentatet. På en papperslapp hade han skrivit ner motivet för sitt mord: ”Jag hatar bolsjevismen, jag älskar mitt bayerska folk, jag är en trogen monarkist, en god katolik. Över allt annat aktar jag Bayerns ära. Eisner är bolsjevik. Han är jude. Han är inte tysk. Han förråder fosterlandet – alltså…

I boken finns inflikat mängder av mer eller mindre kända samtida personer och deras verksamhet. Rainer Maria Rilke, från början hoppfull inför en revolution, senare nerkyld. Oskar Maria Graf, bärsärkadiktaren beskriver revolutionärernas möte i Rilkes våning. Både Rilke och Thomas Mann läser och blir hänförda av Oswald Spenglers ”Västerlandets undergång
Heinrich och Klaus Mann nämns också, liksom Claus Schenk Graf von Stauffenberg. Han som långt senare ska arkebuseras efter att ha försökt mörda en tysk tyrann, även denne nämns i boken.
Ernst Toller är förstås också med. Boken fortsätter med att beskriva det kaotiska München med frikårer, avrättningar och allmän oreda. Men också med kreativitet.

Recensioner mm:
DN: Intervju men Volker Weidermann: ”Dagens politiker borde bli bättre på utopier
Internationalen: Jan Czajkowski: ”München 1918
SvD 2009-03-04: Martin Lagerholm: ”Bayern blev ingen socialistisk fristat

Publicerat i 1800-1900-tal, böcker, historia - samhälle | Lämna en kommentar

Volker Weidermann: ”Oostende 1936. Stefan Zweig och Joseph Roth sommaren innan mörkret föll”


Volker Weidermann: ”Oostende 1936. Stefan Zweig och Joseph Roth sommaren innan mörkret föll”
Lind & Co 2019, 176 s.

Stefan Zweig har redan tidigare besökt Oostende, innan första världskriget 1914, då han sammanträffat med diktaren Émile Verhaeren och konstnären James Ensor. Nu sitter han i ett vitt hus vid den breda boullevarden i Oostende med sin sekreterare och älskarinna Lotte Altmann som bor en våning ovanför. Snart ska han träffa sin gode vän Joseph Roth på bistron som vanligt. De är människor på flykt i en semesterort i Belgien med utsikt över havet.

De är inte ensamma, på flykt är också Hermann Kesten, Egon Erwin Kisch, Willi Münzenberg, Irmgard Keun, Ernst Toller, Arthur Koestler

Så fortsätter boken med huvudpersonerna Zweig och Roth och deras vänner, deras tidigare liv och erfarenheter. Sommaren i Oostende lider mot sitt slut, vart ska man ta vägen, vad kommer att hända? Vännerna återsåg aldrig varandra.

Recensioner:
SvD, Martin Lagerholm: ”Gentleman och en drinkare på flykt undan nazismen
DN: ”Samtal från sista sommaren innan nazismens mörker
SR, Gunnar Bolin: ”Vacker skildring av hur mörkret sakta lägger sig över Europa
Göteborgsposten, Ulrika Knutson: ”Den österrikiska exilens svartsyn och hopp

Publicerat i 1800-1900-tal, böcker, historia - samhälle | Lämna en kommentar

Ernst Brunner: ”Marmormolnet. Om bildhuggaren Sergel”


Ernst Brunner: ”Marmormolnet. Om bildhuggaren Sergel” Bonniers 2020, 553 s.

Boken om skulptören Tobias Sergel är den sista i en serie om sex böcker om kända personer som levde i Stockholm under stormaktstiden, frihetstiden och enväldet, alltså perioden sent 1600-tal till tidigt 1800-tal. Carolus Rex som jag ännu inte har läst och boken om Bellman, Fukta din aska – fantastisk närvaro och tidskänsla i den boken – är liksom boken om Sergel skrivna i första person. Enligt förlagets önskan avstod författaren till Karl XII och Bellman att ange källförteckning. Han uppger också att han fått en hel del kritik från Karolinska förbundet, Swedenborgsällskapet, Bellmansällskapet, Par Bricole och Gustavs skål. Den enda av de tidigare böckerna som klarat sig bättre undan kritiken är Likt ett skeleton om Johan Helmich Roman, eftersom organisation knuten till kompositören saknas. Till Marmormolnet finns dock en källförteckning.

Marmormolnet är så bra skrivet i första person, alltså en jagberättelse som måste ta ut svängarna en aning i detaljerna, men Brunner har verkligen kommit sanningen så nära det går. Det är i alla fall mitt intryck. En levande bild av människan Sergel, genialisk konstnär, energisk och självmedveten men därför också framgångsrik. Assistent till hovets bildhuggare, Pierre L’archevêque. Följer denne till Paris. Kungligt stipendium för fyra års studier i Rom, fast det blir tolv år. Här har han stora framgångar och vill inte alls lämna Rom, men tvingas till slut ändå tillbaka till Stockholm för att avbilda monarken.

Så många konstnärsnamn och andra historiska personer som omnämns, varav jag känner igen många namn från konsthistorien, men få detaljer om dem. En del berättas i korthet i boken, troligen hämtat från Sergels egna anteckningar. Marmormolnet är en fin läsupplevelse, full av detaljer både om livet under 1700-talet och arbetet som skulptör.

Nina Lekander skriver i sin recension i Expressen att boken är full av snusk och snask, och det stämmer nog, men jag tycker det bara skärper verklighetsbilden. Boken är klart läsvärd och jagformen stärker närvarokänslan.

Marmormolnet får ***** stjärnor.

Recensioner:
SvD: Henrik Sahl Johansson; ”Ny bild av Gustav III: fåfäng, präktig, obildad
Dagens Nyheter: ”Ernst Brunner blåser liv i den store Sergel
Expressen: Nina Lekander: ”Snusket och snasket är direkt chockerande

Publicerat i böcker | Lämna en kommentar