Volker Weidermann: ”München 1918. När författare och drömmare tog makten”
Lind & Co, 2020, 271 s
En eftermiddag den 7 november 1918 samlades tusentals soldater, fackföreningsmedlemmar, arbetare och matroser vid Theresienwiese. Flera talare försökte fånga massornas uppmärksamhet, men folksamlingen drog vidare nerför sluttningen. Längs ner stod journalisten och teaterkritikern Kurt Eisner. Blad hans lyssnare fanns främst de som hoppades på revolution. Eisners förtrogne Felix Fechenbach ropade till folkmassan: ”Den som är för revolutionen, följ efter oss! Efter mig! Marsch!” Och massan följer efter, allt fler soldater ansluter sig, de sliter bort axelklaffarna och har bundit fast röda tygstycken, barn följer den högljudda truppen. Efter fyra års krig måste det komma något bättre. Vid militärfängelset öppnas cell efter cell och fångarna ansluter sig tacksamt till tåget.
Demonstration på Theresienwiese den 7 november 1918 [Wiki]
Ludvig III och hans familj, vid Wittelsbacharnas palats där förvirring råder, får man av ministerpresidenten och inrikesminister veta att man gör bäst i att lämna palatset. Den förste chauffören har gått över till revolutionärerna, den andra som tar hand om sin sjuka hustru blir tillkallad. Kungen tar på sin gråa jägarrock, med en låda cigarrer under armen är han resklar. Kungafamiljen med tillhörande uppvaktning lämnar i hemlighet staden.
Kurt Eisner med följe ger sig ivär till lantdagen vid Prannerstrasse. Nattportiern står handfallen och den lilla revolutionära truppen fortsätter till sessionssalen där Eisner intar presidentstolen. Han tittar ner på alla människor och talar klart och tydligt, han är provisorisk ministerpresident och Bayern är en fristat.
Den nya fristaten med dess nya ministär av författare och drömmare varade några månader. Vid valen till Lantdagen i januari 1919 hade bara 2,5 procent röstat på Eisners USPD den sittande regeringen. Socialdemokrtiska SPD med ärkefienden Erhard Auer hade fått 33 procent och konservativa Bayerische Volkspartei 35 procent.
Kurt Eisner arbetar på sitt avgångstal. Nu ska han tillsammans med sina kolleger Felix Fechenbach och Benno Merkele bege sig från sitt ministerium till lantdagsbyggnaden. Han väljer trots varningar att gå från huvudingång till huvudingång för att meddela sin regerings avgång. Trots alla varningar ville han inte ha något skydd. De tre männen viker av in på Promenadenstrasse. Här smäller två skott, Eisner faller ihop och dör.
Mördaren är greve von Arco auf Valley. Han blev själv svårt sårad efter attentatet. På en papperslapp hade han skrivit ner motivet för sitt mord: ”Jag hatar bolsjevismen, jag älskar mitt bayerska folk, jag är en trogen monarkist, en god katolik. Över allt annat aktar jag Bayerns ära. Eisner är bolsjevik. Han är jude. Han är inte tysk. Han förråder fosterlandet – alltså…”
I boken finns inflikat mängder av mer eller mindre kända samtida personer och deras verksamhet. Rainer Maria Rilke, från början hoppfull inför en revolution, senare nerkyld. Oskar Maria Graf, bärsärkadiktaren beskriver revolutionärernas möte i Rilkes våning. Både Rilke och Thomas Mann läser och blir hänförda av Oswald Spenglers ”Västerlandets undergång”
Heinrich och Klaus Mann nämns också, liksom Claus Schenk Graf von Stauffenberg. Han som långt senare ska arkebuseras efter att ha försökt mörda en tysk tyrann, även denne nämns i boken.
Ernst Toller är förstås också med. Boken fortsätter med att beskriva det kaotiska München med frikårer, avrättningar och allmän oreda. Men också med kreativitet.
Recensioner mm:
DN: Intervju men Volker Weidermann: ”Dagens politiker borde bli bättre på utopier”
Internationalen: Jan Czajkowski: ”München 1918”
SvD 2009-03-04: Martin Lagerholm: ”Bayern blev ingen socialistisk fristat”