Lena Andersson: ”Sveas son”

Vi lever i en övergångstid, en av många övergångstider som tycks komma med allt mindre mellanrum. I stora delar av världen verkar allt bli bättre enligt flera böcker jag läst på senare tid. Samtidigt sker en oroväckande polarisering: I USA kan kan man enligt svenska media i många familjer inte längre prata med varandra på grund av att Trump splittrar USA i anhängare och motståndare. I Storbritannien verkar samma oöverstigliga klyfta råda mellan Brexitörer och EU-vänner.

Och diktaturkramarna stärker sin position i flera länder. Till och med de tidigare EU-fientliga yttterlighetspartierna i Sverige verkar inte längre vilja lämna EU. Kanske de känner vittringen av sina illiberala kamrater som tycks bli allt fler inom EU?

På nåt sätt passar det bra just nu att få en sammanfattning av det svenska folkhemmet. Jag läste nyligen en bra introduktion i Per Gedins ”När Sverige blev modernt”. Lena Anderssons ”Sveas son” handlar om folkhemmet och en del om tiden innan dess födelse år 1932 då socialdemokratin under Per Albin Hansson tog över makten. Samma år föddes bokens huvudperson Ragnar Johansson, en person som är så vanlig att han får representera folkhemmet.


Lena Andersson: ”Sveas son. En berättelse om folkhemmet”
Polaris, pocket 2019, 249 s.

Adlibris Bokus

Bokens beskrivning av folkhemstanken och dess yttringar i gestalt mestadels av Ragnar Johansson tycker jag är träffande. Likriktningen, att inte på något sätt sticka ut är det viktigaste för människan. Det enda område där man har tillstånd att avvika från mängden är inom idrotten. Men det är moderniteten som gäller, man bor i modernistiska, likriktat och enhetligt utformade förorter, man är rationell och äter pulvermat hellre än att laga mat från grunden.

Slöjdläraren Ragnar Johansson kunde snickra möbler och bygga en egen sommarstuga. Han beundrade de världsberömda svenska arkitekterna, liksom Stadsbibliotekets nyklassicistiska eviga former, men det moderna var ändå fulländningen. ”Arkitekten var det högsta”. Om han vågat skulle han blivit arkitekt, men det var för anspråksfullt. Inte heller ville han bli studierektor och inte för allt i världen ta över sin fars lilla åkeri. Han lierade sig hellre med ”statens klara kyla” än med ”något så unket som ett privat småföretag”.

Ragnars son Erik liksom hans dotter Elsa är ”ett oskrivet blad” – de kan bli vad som helst. I Ragnars ögon skulle de bli elitidrottare. Han valde själv vilka grenar som borde passa dem. Eriks karriär som tävlingscyklist blev dock kort, bättre gick det med dottern Elsas skidåkning. Varje helg var inbokad för tävlingar över hela landet. Och fadern drev på med träning. Ända till en dag då dottern Elsa tröttnade och började läsa böcker i stället. Så småningom doktorerade hon.

Även Ragnars liv förändrades med tiden. ”Han ville göra sig av med despoten som regerat honom, sin egen hårt bevakade enhetlighet, sina omsorgsfullt patrullerade gränser”. Han snickrade saker i trä som han bemålade med blommor, han gick med i en konstförening, skiljde sig från sin hustru Elisabeth och flyttade ihop med Ingrid från konstföreningen.

Kanske är skildringen lite elak mot folkhemmet, men det är ju förstås en roman, ingen historiebok. Och nog är det berättigad kritik som förs fram via Ragnars tämligen oflexibla åsikter: övertron på moderniteten och rationaliteten, negligerandet av historien, det förnumstiga tillrättaläggandet. Visst skapades i folkhemmet ett välfärdssamhälle, men det kom ju också till i grannländerna utan ”folkhem”.

Recensioner:
Kristoffer Leandoer i SvD: ”Inre tvång driver på författarskap av rang
Nina Lekander i Expressen: ”I det här folkhemmet finns ingen plats för utsvävningar
Petter Lindgren i Aftonbladet: ”En folkhemsk svensk
Jens Liljestrand I DN: ”Det saknas en konstnärlig växel i Lena Anderssons ’Sveas son’
Daniel Erlandsson i UNT: ”Ovanligt oskarp Lena Andersson

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i böcker. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


tre + = åtta