Per I Gedin: ”När Sverige blev modernt : Gregor Paulsson, Vackrare vardagsvara, funktionalismen och Stockholmsutställningen 1930″”
Bonnier 2018, 328 s.
Adlibris Bokus
Boken handlar till stor del om Gregor Paulssons karriär, Del I med tjänst på Nationalmuseum och Svenska Slöjdföreningen i början av boken och i slutet Del III då Paulsson blivit professor i konstvetenskap vid Uppsala universitet och då författaren Per I Gedin hade honom som lärare.
Det som fick mig intresserad av boken var förstås mest Del II, den utförliga redovisningen av Stockholmsutställningen 1930 där Paulsson var initiativtagare och generalkommmissarie för utställningen. Den utställning som på gott och ont kom att påverka svensk arkitektur och stadsbyggande under lång tid framöver och säkert också det rivningsraseri av delar av kulturarvet som inleddes under rekordåren på 1960- och 1970-talen; rivningen av gamla Klara i Stockholm; släthyvlingen av fasader på hus man inte lyckades riva. Kanske i förlängningen också den systematiska framväxten av utanförskapsområden utan arbetsplatser eller varation i bebyggelse och upplåtelseformer.
Restaurang Paradiset på Stockholmsutställningen 1930 [Wiki] |
Utställningslogo av Sigurd Lewerentz [Wiki] |
Det är intressant att läsa om hur Paulsson egenmäktigt vrider utställningens fokus efter sina egna idéer och skickligt kringgår sina medarbetare och de ursprungliga planerna för Stockholmsutsällningen som huvudsakligen en hantverksutställning i likhet med utställningarna i Göteborg 1923 och i Paris 1927 där Sverige haft stora framgångar till att i Stockholm 1930 bli en bostads- och arkitekturutställning med influenser från tyska Bauhaus och Le Courbusier m fl “funktionalister”.
Paulsson var trots sitt engagemang i Svenska slöjdföreningen motståndare till det traditionella hantverket med Carl Malmsten som främsta representant och den brittiska Arts and craftsrörelsen med William Morris i bakgrunden. Paulsson förespråkade typisering, standardisering och maskinell produktion av hantverksprodukter snarare än traditionellt hantverk. Malmsten får dock en liten del i utställningen i avdelningen ”Lyxmöbler”. Senare i livet förefaller Paulsson ändra åsikt och bli mer positiv till traditionellt konsthantverk.
Paulsson hade som socialdemokrat också ett starkt politiskt engagemang i samband med utställningen, som också fick ett tydligt socialpolitiskt tema manifesterat i avdelningen Svea Rike. Paulsson ville se likriktning, enhetlighet, inte individualism – och det är väl här nånstans jag spjärnar emot: det tydliga uppifrånperspektivet, att visa vem som bestämmer och vem som vet bäst. Jag har personligen inget direkt emot funkisstilen – om den tillämpas med måtta och inte strävar efter att utradera och dominera, utplåna variation, liv och historia i stadsbilden. Men att alla människor har samma behov och samhället därför bör likriktas håller jag inte med om. Ser man till skillnaden mellan Paulssons och de tongivande arkitekternas egna villor och de funkishus de ansåg att folket skulle bo i blir resonemanget om likriktning och enhetlighet ännu mer tvivelaktigt. Gedin går igenom även detta i detalj.
Strax efter utställningen 1931 utgavs skriften ”acceptera” av de sex författarna Gregor Paulsson och arkitekterna Sven Markelius, Uno Åhrén, Gunnar Asplund, Eskil Sundahl och Wolter Gahn som alla haft sin del i utställningens utformning. Man ville göra funktionalism även till en livsåskådning och förklara för folket varför funkisstilen var nödvändig. Gedin påtalar det uppfordrande, befallande i titeln ”acceptera” (med gemen begynnelsebokstav, det hörde till den nya värld man ville skapa, inte ens bokstäverna fick sticka ut).
acceptera 1931 [Wiki] |
Svea Rike. Arkitekt Gunnar Asplund [Wiki] |
Gregor Pausson hade i sin ungdom vistats mycket i Tyskland där eugenik, rashygien, var ett aktuellt ämne långt före nazismens maktövertagande. Gedin framhåller i sin bok att ”hälsa, ljus och renhet” ofta förekommer som ett slags argument för den funktionalistiska stilen. Det socialpolitiska engagemanget fick stor plats i den separata byggnaden ”Svea Rike” där ”Det svenska folket” presenterades. Den försoffade ”Medelson” sattes i kontrast till den spänstiga, vältränade nya rasrena människotypen. Den dominerande delen av ”Svea Rike” var ”Rasbiologiska avdelningen” skapad av Herman Lundborg, grundaren av Sveriges Institut för rasbiologi. Denna del av utställningen beskrivs i boken som ganska obehaglig.
Men eugenik, rasförädling, var ett tema på tapeten även i andra sammanhang. Gunnar och Alva Myrdal var personer som kom att ha stort inflytande över den socialdemokratiska politiken. I sin skrift Kris i befolkningsfrågan utgiven 1934 diskuterar man den ”profylaktiska socialpolitik vi måste framskapa som organisatoriska led i en enda stor sociologisk anpassningsprocess”, dvs bland annat steriliseringsfrågan. Tvångssterilisering förekom i Sverige fram till 1976 då steriliseringslagstiftningen ändrades.
Boken resulterade också i två understreckare i SvD där Eva Eriksson angriper boken under rubriken “Myten om Sveriges rasistiska arkitektur” i SvD 20190219 och Per I Gedin svarar under rubriken: “Myten om den välvilliga funktionalismen” i SvD 20190305.
Konsten, måleriet, hade också en plats på utställningen. Konstnären Otto G Carlsund anordnade en Konkretistutställning ”Internationell utställning av postkubistisk konst” med verk av både svenska och utländska konstnärer som Hans Arp, Fernand Léger, Lázló Moholy-Nagy, Piet Mondrian, Amédée Ozenfant, Gösta Adrian-Nilsson, Erik Grate, Greta Knutson-Tzara, Stellan Mörner, Erik Olsson och Esaias Thorén. Utställningen blev ett totalt fiasko, kritiken blandad, men allmänheten totalt oförstående. Carlsund lyckades inför utställningen i sista stund låna ihop verk från konstnärerna, men bara ett fåtal blev sålda för obetydliga summor och många försvann i hanteringen. För Carlsund blev det en personlig katastrof och ruin.
Konstutställningen i Restaurang Puck under Stockholmsutställningen [Wiki] |
Carlsunds väggmålning ’Rapid’ i Lilla Paris, 1930 [Wiki] |
När Sverige blev modernt är en intressant och detaljerad beskrivning av en brytpunkt i Sveriges nära historia. Boken behandlar förstås mest arkitektur och design, men jag tycker den också ger en bild av samhället för snart hundra år sen, vad som förändrats och vad som är sig likt.
Recensioner:
Dan Hallemar i Expressen: ”När ska vi försöka förstå våra förorter?”
Ulrika Stahre i Aftonbladet: ”Funktionalismens födelse – och dess mörker”
Inger Dahlman i UNT: ”Framtidstro slutade med bostadsfiasko”
Tomas Levan i Arkitektur: ”Läs Per Gedin med kritisk blick!”
Lars Anders Johansson i Axess 9/2018: ”Funktionalismens ideolog”