Såklart jag visste att Helene Schjerfbeck är en av de bästa. Ändå blir det som det brukar när man ser en utställning där det bästa av en av de bästa samlats på ett ställe: lite av en visuell estetisk chock. Det här är så bra, det är förstås så här man ska måla tänker jag. Men att nå upp till denna sublima färgbehandling, förenkling i linjen men samtidigt ett så starkt uttryck är få förunnat. De senare målningarna gör störst intryck på mig, de där förenklingen är driven allra längst.
Ett litet landskap, med få, lite brutna och dämpade färger. Så enkelt, så bra!
Schjefbeck målar ofta samma motiv flera gånger. Intressant att det ofta blir med så långa tidsavstånd mellan de olika versionerna, så långa att stilen hinner förändras helt.
Kostymbild 1909 |
kostymbild 1938 |
Här är det 29 år mellan den vänstra och den högra bilden.
Allra bäst gillar jag målningarna med stilleben. Färgskalan är så otroligt finstämd och välavvägd, det går inte att återge alla nyanser med digitalkamera.
Röda äpplen på fat. 1939 |
Bara samma röda nyans på äpplena och så ett vitt ljusblänk.
Jenny på Kulturdelen har sett helt andra saker än jag på utställningen.
Andra bloggar om konst, konsthistoria, utställningar, Helene Schjerfbeck, Waldemarsudde
Jag såg ju också den här utställningen. Roligt att läsa dina intryck, du har fastnat för helt andra bilder än jag. Jag gillar ju hennes porträtt och kan se dem hur mycket som helst, kanske allra helst de senare som är förenklade, avskalade det romantiska. Kvar finns bara en känsla och en utstrålning som är oerhört stark. Jag förstår inte hur hon kan förmedla den i en bild.
Det var en mäktig upplevelse att se hennes utställning och antar jag enda tillfället.
Jag gillar förstås också hennes porträtt, men dom är ju det mest exponerade av Schjerfbeck och på den här utställningen var det så mycket som var nytt för mig.
Röda äpplen på fat är ett enastående stilleben. Kunde vara tomater, för resten.
Tomatröda äpplen kanske?