förhistoria – Börjes konstblogg

Harald Meller, Kai Michel: ”Himmelsskivan från Nebra”

Börje — Sat, 20 Jun 2020 15:46:20 +0000

Harald Meller, Kai Michel: ”Himmelsskivan från Nebra: nyckeln till en svunnen kultur i Europas hjärta”.
Daidalos 2019, 397 s.
Adlibris Bokus

Första gången jag hörde talas om himmelsskivan från Nebra var 2016 i Karin Bojs bok ”Min europeiska familj: de senaste 54 000 åren”.

Lite senare samma år fick jag tillfälle att se skivan i original på Landesmuseum für Vorgeschichte i Halle under en rundresa i östra Tyskland. Skivan är sedan 2013 ett världskulturarv och dess förvaring i ett mörklagt rum med enbart belysning i den glasmonter där skivan visas upp ger verkligen besökaren en lite magisk upplevelse. En av bokens författare Harald Meller är också chef för muséet.

Himmelsskivan hittades av plundrare år 1999 nära Nebra i Sachsen-Anhalt i östra Tyskland. Jakten på plundrarna och fyndens senare öden innan de slutligen hamnade på museet i Halle skildras med viss dramatik i början av boken. Att man slutligen kunde fastställa fyndorten till Mittelberg hade avgörande betydelse för den fortsatta tolkningen.

Den omfattande forskning som fyndet ledde till gav också slutsatser och teorier om den ganska okända Únětice-kulturen ca 2200–1600 f Kr som byggde på folk från snörkeramikkulturen och klockbägarkulturen som invandrade från öster.

Man har funnit flera funktioner hos skivan som har med astronomi och tidsbestämning att göra. Exempelvis att via de båda horisontbågarna på skivans kant, varav den vänstra fattas, visa i vilka väderstreck solen går upp och ner under ett år. Antagligen har man också möjlighet att syfta in norr och söder, boken anger ”den indiska cirkeln” som metod. Man har också kunnat bestämma ursprungsorter för de metaller som ingår i skivans olika delar, koppar, tenn, silver och guld. Tenn förekommer i tio olika stabila isotoper och varje fyndighet har ett typiskt förhållande mellan dem, vilket ger möjlighet att bestämma att fyndorten för metallen överensstämmer med den på himmelsskivan. Därvid har man funnit att handelsförbindelser måste ha existerat mellan Östra Tyskland och Cornwall i England. Sambandet med Stonehenge tas också upp. Cirkelformade kultplatser fanns på många platser i Europa.

Skivan utsattes för ändringar och kompletteringar flera gånger med kanske några generationers mellanrum. Den ursprungliga skivan hade dekor av guld med månen, plejadernas sju stjärnor och solen (eller eventuellt fullmånen) plus 25 stjärnor av guld oregelbundet placerade. I version två har två horisontbågar till höger och vänster lagts till. Version tre kompletterades med ”båten” i nederkant. Den kan ha varit symbol för solens resa. Att solen ansågs bli transporterad på något sätt bekräftas av Solvagnen från Trundholm i Danmark. I version fyra försågs skivan med 39 hål längs kanten. Möjligen för att den skulle kunna fästas vid ett standar eller liknande.

När skivan slutligen begravdes kan det ha skett omkring 1600 fvt, alltså ungefär samtida med ett av de största vulkanutbrott som man känner till. Det skedde på Thera, nuvarande Santorini i Medelhavet. Aska och stoft efter utbrottet ska ha förflyttat sig norrut och förmörkat himlen och gjort solnedgångarna blodröda. Himmelsskivan låg upprättstående bara några centimeter under jord, tillsammans med två bronssvärd och några andra föremål som stämmer exakt med de gravgåvor som man lagt ner i tre olika hövdingagravar i området. En teori går ut på att fynden vid Mittelberg där ingen grav finns är ett offer till gudarna, för att blidka dem för den förmörkade himlen.

I brist på belagda fakta om Nebraområdet och Únětice-kulturen har författarna spekulerat en del. Man gissar att Nebraområdet var mer än styrt av hövdingar, det kan ha varit ett kungadöme med tillgång till en mindre armé. Man spekulerar också i en slags romanform med korta textavsnitt om hur idéer och kunskaper kunnat förmedlas från det långt mer utvecklade Mesopotanien i Asien, och hur guld, tenn och andra metaller med ursprung i bland annat i Cornwall i södra England och andra platser i Europa kunnat spridas över så stora avstånd.

Boken är fascinerande läsning, inte bara ytterst detaljerat om Himmelsskivan, utan också om bosättningar i Nordeuropa. Mycket blir förstås spekulation, men ändå med visst faktastöd.

Recensioner:
Håkan Lindgren i SvD 20200107: ”Lycksökarnas fynd stöper om vår historia”
Magnus Ringgren i Aftonbladet 20200223: ”Det gåtfulla folket hade en himmelsk koll”

Marcus Rosenlund: ”Väder som förändrade världen”

Börje — Tue, 03 Mar 2020 07:41:47 +0000

Marcus Rosenlund: ”Väder som förändrade världen”
Schildts & Söderströms, 2018, 272 s.

Adlibris

Har du varit i Rungholt i Danmark? – Skulle inte tro det, staden finns inte kvar. Den sopades bort av Marcellus-stormfloden den 16 januari 1362, och är sedan dess belägen på havsbottnen. Det var i början på den ”lilla istiden” där temperaturskillnaderna mellan nord och syd drev på stormarna från väster.

Så fortsätter Marcus Rosenlund att berätta om vädrets inverkan på historien under holocen, mellan istiden för ca 11000 år sen och vår egen tid, och långt dessförinnan också. Författaren sitter vid Via Appia och filosoferar över vägens historia, han låter tiden rullas bakåt. Via Appia som leder mellan Forum i Rom och Brindisi på Italiens östkust. Vägen som fått sitt namn efter Appius Claudius Caecus, den Censor som lät stenlägga vägens första etapp år 312 fvt. Här har säkerligen en gång aposteln Petrus passerat, både fram och tillbaka. År 70 fvt kantas vägen av 6000 korsfästa slavar efter Spartacusupproret.

Men den mer än 2000 år gamla vägen är bara som en blinkning i historien. Vi lever alltså i Holocen, den varma perioden mellan två istider, den föregående som slutade för omkring 11000 år sen och den kommande (!) Perioden kan också kallas antropocen, det är en bräcklig interglacial paradistillvaro.

Neandertalarna som försvann från Europa för ca 40000 år sen efter att ha bott där i 200000 år är också en del av berättelsen. Då Homo sapiens för kanske 43000 år sen mötte Homo neanderthalensis och blandade våra arvsanlag.

Så fortsätter berättelsen med människan insatt i ett svindlande tidsperspektiv. Visst handlar det om klimatet och vädret med fokus på hur detta har påverkat människan och historien. Men boken innehåller också en mängd intressanta historiska fakta. Författaren är väl påläst och uppdaterad. Det är fängslande läsning.

Landesmuseum für Vorgeschichte i Halle

Börje — Mon, 02 May 2016 16:04:14 +0000

Landesmuseum für Vorgeschichte i Halle i Tyskland, är ett av världens äldsta arkeologiska museer, grundat 1819. Jag hörde först talas om museet i Karin Bojs bok: “Min europeiska familj, de senaste 54000 åren” och fick nyligen tillfälle att göra ett kort besök i museet under en rundresa i östra Tyskland.

Landesmuseum für Vorgeschichte i Halle ser ut som en riddarborg, men så är byggnaden också närmare 200 år, men museet är nyrenoverat. Affischen med rubriken ”Krieg” syftar på en tillfällig utställning om slaget vid Lützen 1632 där man gjort utgrävningar.

Arkeologiska museet i Halle, Landesmuseum für Vorgeschichte är ett toppmodernt museum med pedagogiskt och estetiskt välordade utställningar av bronsålder o neolitikum inkl neandertalare. En hel stor långvägg tätt dekorerad med hundratals stenyxor, fina rekonstruktioner av neanderthalmänniskor, interaktiva skärmar, fina monterutställningar med föremål, suggestiv belysning.

Det gick tyvärr inte att ta bilder inne i museet, så det blev bara denna bild av en mammut och en rekonstruerad neandertahlmänniska

I det här området i Europa finns rester av solobservatorier som kan ha använts för att fastställa vårdagjämningen. En tidig teori var att det skulle hjälpa bönderna att avgöra när man skulle så och skörda, men numera tror man att bönderna klarade den detaljen själva av erfarenhet. Solobservatorierna hade nog snarare nån slags religiös funktion, de användes också som begravningsplats.

Solobservatoriet i Goseck (Rekonstruerat)

Det mest kända av flera solobservatorier är Goseck en bit utanför Halle. Det är äldre än Stonehenge och de Egyptiska pyramiderna. Kanske byggdes det av de jordbrukare som kom till området för 7500 år sen. Tidigare fanns här jägare.

Gosek hann vi tyvärr inte med att titta närmare på, men dessa anläggningar visar ändå hur viktig och avancerad astronomin var redan för flera tusen år sen, bland annat för att hålla reda på årstidsväxlingarna.

Museets viktigaste föremål och sedan 2013 klassat som världskulturarv är himmelsskivan från Nebra. Vid fyndplatsen för himmelsskivan som grävdes ner ca 1600 fvt (men kan vara flera hundra år äldre), vid Mittelberg ska också finnas en utställningslokal med observatorium bl a om uneticekulturen – den tidiga bronsålderskultur där klockbägarefolket i väster smälte samman med snörkeramiker i öster och bronsåldern började för ca 4300 år sedan.

Himmelsskivan från Nebra i brons och guld, ca 30 cm diameter, användes för att bestämma vårdagjämningen. Fullmåne, nymåne och stjärngruppen Plejaderna avbildas på skivan. Månen och Plejaderna ska stå i ett bestämt förhållande till varandra vid vårdagjämningen. Avancerad astronomi. [wiki]

Nebraskivan hittades av plundrare med metallsökare 1999. Historien om fyndets efterspel och juridiska hantering blev stoff för lokalpressen i många år.

Andra bloggar om arkeologi, museer, Tyskland, Halle, Nebra, Neanderthalare, bronsålder

Karin Bojs: ”Min europeiska familj : de senaste 54 000 åren”

Börje — Mon, 18 Jan 2016 14:14:11 +0000

Det här kallar jag släktforskning på allvar! Vi som lite förstrött kollat folkräkningar, husförhörslängder och bouppteckningar i de många digitala arkiv som numera finns på nätet, för att få lite grepp om de senaste generationerna anförvanter, vi ska kanske tänka om.

Den nya DNA-forskningen som just nu utvecklas snabbare än IT-branschen ger helt nya möjligheter att utröna släktens härkomst. Men Karin Bojs bok går längre än till den egna släkten. Den sammanfattar flera år av det senaste inom DNA-forskningens tillämpning inom arkeologi och antropologi, bland annat via intervjuer med ett sjuttiotal forskare och museifolk runt om i världen. Men den är också en fascinerande släkthistoria och beskriver därtill möten med människor och deras olika idéer om människans härstamning plus intressanta iakttagelser från platser och museer som författaren besökt under bokens tillkomst.

Karin Bojs: ”Min europeiska familj : de senaste 54 000 åren”
Bonnier 2015, 485 s. ISBN: 9789100139117

Fascinerande vad man kan få fram med DNA-teknik! Via mitokondrie-DNA från människoben funna på olika platser härleder Bojs sina förmördrar till en bestämd kvinna som bör ha levt för ca 54000 år sedan i trakten av Genesarets sjö. Det antas nämligen vara platsen där homo sapiens som utvandrat från Afrika först stötte på neandertalmänniskan. Karin Bojs anmoder som hon gärna kallar ”Ursula” är en sentida släkting till en ”Eva” som levde i Afrika för ca 200000 år sen. Karin Bojs föreställer sig hur ”Ursula” möter en neandertalman, som hon parar sig med och sen föder en ”trollunge”. Alla nu levande människor tillhör samma haplopgrupp som ”Eva”, alltså de bär på en gemensam grupp mutationer och tillhör därför samma gren på ett släktträd. Och Karin Bojs, bland många andra förstås, tillhör samma haplopgrupp som ”Ursula” och är alltså släkt.

Alla européer och många andra bär några få procent neandertalgener i sina arvsanlag. Det var den svenske forskaren Svante Pääbo vid Max Planck-institutet i Leipig som 2009 fastställde att neandertalarna inte var våra förfäder, utan en särskild människotyp som en tid levde parallellt med homo sapiens. 2010 kom nästa forskningsresultat från Pääbo som påvisade att neandertalare och homo sapiens måste ha parat sig vid några tillfällen.

Berättelsen framåt i historien är inte mindre fascinerande. Istiden och stenåldern var kanske inte fullt så primitiv som man kanske föreställer sig. Flöjter tillverkade av ben från gam och en 30 centimeter hög elfenbensgestalt med lejonhuvud tillverkad för 40000 år sen visar på att konst och musik inte var okänt redan under jägar- och samlartiden. Himmelsskivan från Nebra, i brons och guld, ca 4000 år gammal, användes för fastställande av vintersolståndet redan 1000 år innan Babylonierna i skrift berättade om metoden. Lika fascinerande är det enorma landområde ”Doggerland” som nu ligger under vatten nånstans mellan Danmark och Nordjön, men som för 20000 år sen kan ha varit ett kärnområde för jägarkulturen vid istidens slut.

En omtridd teori är tydligen hur jordbrukskulturen kom att avlösa jägar- och samlarkulturen i norden efter istidens slut. Nyare forskning visar att jordbruket inte uppstod spontant bland lokala jägare i norden. Det kom hit tillsammans med invandrare med ursprung i nuvarande Syrien och ”bördiga halvmånen”. Tekniken övertogs senare gradvis av den lokala jägarbefolkningen.

Sedan fortsätter jakten på släktingar framåt i tiden med hjälp av både DNA-analys, arkeologiska metoder och mer traditionell släktforskning och inte minst med åtskilliga intervjuer med forskare. Ismannen Ötzi, Cro-Magnonmänniskan, det första ölet, indoeuropéerna, vikingar och en mängd andra fenomen får egna kapitel.

Många intressanta avslöjanden görs på vägen om mänsklighetens historia. Och det är de senaste vetenskapliga rönen vi får ta del av. Allt kompletterat med Karin Bojs tankar och reflektioner om hur människorna egentligen kan ha haft det. Boken innehåller också råd till den som vill börja DNA-släktforska. Allt väl belagt med referenser, välskrivet, pedagogiskt och fullt begripligt. Boken är också försedd med bra illustrationer.

Andra bloggar om böcker, arkeologi, antropologi, förhistoria, Europa, istiden, neandertalare, homo sapiens, släktforksning, DNA.teknik, genetik, historia, Karin Bojs, Min europeiska familj

Y N Harari: ”Sapiens: en kort historik över mänskligheten”

Börje — Sat, 28 Nov 2015 00:23:31 +0000

Den här boken tar verkligen ett helhetsgrepp på historien. Den börjar till och med i förhistorisk tid, närmare bestämt vid tiden för big bang ca 13,5 miljarder år sen. Men redan efter en halv sida är vi framme vid den första av tre stora revolutioner i homo sapiens utveckling – den kognitiva revolutionen – som inträffade för ca 70000 år sen.
Perspektivet är till stor del biologiskt, vilket såvitt jag vet inte är så vanligt för en historiebok.

Yuval Noah Harari: Sapiens: en kort historik över mänskligheten
N&K 2015, 431 s. ISBN: 9789127140394

Förtidsmänniskan, eller rättare sagt olika människotyper som t ex homo neanderthalensis, homo erectus, homo soloensis, homo floriensis, homo denisova, homo rudolfiensis och homo ergaster har fått en del uppmärksamhet nyligen. Man har nämligen lyckats rekonstruera Neandertalarnas genom, alltså den DNA-sekvens som styr levande varelsers uppbyggnad och arvsanlag. Arbetet har skett under ledning av den svenske forskaren Svante Pääbo vid Max Planck-institutet. Man har funnit att alla européer och asiater – men inte afrikaner – har ca 2-3 procent neandertalgener i sig. Homo sapiens och homo neanderthalensis har alltså parat sig. Asiater lär dessutom dela en ännu högre andel genom med denisovamänniskan. De olika människoarterna utvecklades och levde till stor del parallellt med homo sapiens och uppenbarligen parade de sig över artgränsen. Så nu vet vi det. Vi är alla lite av neandertalare.

Den kognitiva revolutionen innebar att homo sapiens utvecklade sin förmåga att lära, minnas och kommunicera, vilket gav ett överlevnadsvärde. De övriga människoarterna blev på ett eller annat sätt utkonkurrerade, men som sagt inte utan sexuell interaktion.

För ca 10000-12000 år sedan följde så jordbruksrevolutionen. Människor började odla livsmedel och blev därmed bofasta. Man övergav sitt tidigare levandssätt som jägare och samlare som varat i 100000-tals år. Födan blev mindre varierad, sjukdomar vanligare och det förekom till och med att människor krympte i längd och sannolikt också i intelligens. Lasse Berg har i flera böcker behandlat människans urtid och utvandring från Afrika. Liksom Harari anser han att övergången till jordbrukssamhället var en katastrof, men att det inte går att vända tillbaka.

En del av de nackdelar som enligt författaren skedde i och med jordbruksrevolutionen var djurhållningen. Texten uppehåller sig en hel del med alla de plågor som djuren utsätts för. Så mycket att jag googlade fram Yuval Noah Harari på Wikipedia och visst – han är vegan.

Personligen är jag ändå rätt nöjd med det som skedde. Utan jordbrukssamhället skulle vi nämligen inte ha någon civilisation. Förvisso kunde man även som jägare- och samlare producera konst av hög kvalitet och säkert ha invanda ritualer och sätt att leva. Men civilisation är mer än så. Jag håller med den brittiska konsthistorikern Kenneth Clark som i TV-serien ”Civilisation” menar att även om ordet är svårdefinierat så innehåller en civilisation alltid ett drag av beständighet.

Harari har intressanta synpunkter på kultur. På sidan 237 menar han att även kultur kan ses ur naturvetenskaplig vinkel som biologiska analogier till genetiken, en samling kulturella informationsenheter memer som reproduceras inom framgångsrika kulturer. Humanistiska forskare som ofta är postmodernister avskyr memetik och talar i stället om diskurser som kulturens byggklossar.

Myter har en viktig plats i boken, de styr det mänskliga livet i hög grad. Bland myter sorterar Harari in i stort sett alla föreställningar om världen, berättelser, religion, ideologier, varumärken, nationalstater, pengar och mycket annat.

Bland de viktiga företeelser som har lett mänskligheten framåt, eller åtminstone dit vi är just nu, finns enligt Harari monoteism, imperiebyggande och kapitalism. Imperier har trots nackdelar på sikt ändå lett till en fredligare värld än en värld med små nationalstater och kapitalismen har ökat välståndet genom en dynamisk ekonomi.

Det tredje omvälvande skedet är den vetenskapliga revolutionen som inleddes för ca 500 år sen och via upptäckten av okunnigheten ledde till upplysningen på 1700-talet. Den vetenskapliga revolutionen pågår fortfarande.

Boken slutar faktiskt inte i nutid heller, den spekulerar om möjliga framtider för homo sapiens baserat på de ganska hisnande bionikprojekt som faktiskt pågår runt om i världen – alltså olika försök att förädla människan, transhumanism. Det här är förstås enbart spekulationer men nog så spännande – och skrämmande. Jag intresserade mig en del för transhumanismen i samband med Michel Houellebecqs romaner. Det är faktiskt inte bara fantasier.

Trots att boken är respektlöst ämnesövergripande och möjligen aningen kontroversiell i sitt biologiska synsätt så är det faktiskt en historiebok. Den handlar om livet och homo sapiens och andra människorarter, numera försvunna, allt ifrån big bang för 13.5 miljarder år sen fram till nutid. Lättläst, pedagogisk, tankeväckande. Sapiens får fem [*****] poäng.

Andra bloggar om böcker, historia, Yuval Noah Harari, Sapiens, Homo sapiens

Lasse Berg: ”Skymningssång i Kalahari: Hur människan bytte tillvaro ”

Börje — Sat, 12 Oct 2013 08:45:31 +0000

Den här boken är en fortsättning på Lasse Bergs förra bok ”Gryning över Kalahari” från 2005 som gav en fascinerande framställning av evolutionen och människans ursprung. En del nya forskningsrön gör att historien om Homo Sapiens utvandring från Afrika och spridning över världen i den nya boken har senarelagts några 10000-tals år och preciserats en aning på ett intressant sätt.

Lasse Berg: ”Skymningssång i Kalahari: Hur människan bytte tillvaro”
Ordfront, 2012, 312 s.
ISBN: 9789170376474

Huvudbudskapet i den här boken är hur jordbrukssamhällets genombrott för ca tiotusen år sedan inverkat förödande på människans liv och hälsa. Författaren tar även i denna bok avstamp hos Sanfolket i Kalahari, den ursprungsbefolkning som ännu för få år sedan levde nästan helt opåverkade av omvärlden, precis som våra förfäder gjort i ett- eller tvåhundratusen år.

Lasse Berg menar att människan inte är anpassad för jordbrukssamhället och ännu mindre för ett urbant liv och att denna förändring från jägar- och samlarsamhället är orsak till i stort sett allt ont i världen. Och visst verkar skildringen av Sanfolkets idylliska tillvaro både fascinerande och charmerande. Man lever i små grupper på avgränsade boplatser där allt sker i kollektivets namn och under skämt och glädje och utan konkurrens. Allt delas lika.

Det finns förstås en poäng i det här med att människan inte är anpassad till en så radikal förändring i levnadssätt som jordbrukssamhället inneburit och de konflikter, ohälsa och andra olägenheter det medfört. Ändå blir jag inte helt övertygad om det lyckliga livet hos Sanfolket.

Berg berättar om Sanfolkets reaktion när en ung pojke lyckades fälla sitt första jaktbyte, en stor antilop som räckte till mat åt hela byn under åtskilliga dagar. För detta bidrag till det gemensamma hushållet fick inte pojken det beröm eller erkännande man kunde vänta sig. I stället trädde den lokala jantelagen i kraft och pojken fick veta att den stora antilopen inte alls var så märkvärdig och hans egen insats inte var mycket värd. Det var viktigt för bygemenskapen att ingen fick högre status och för höga tankar om sig själv. Pojkens självförtroende fick inte bli för stort. Kollektivet gick alltid före individen. Vem står i längden ut med att leva i ett sådant samhälle?

Resonemangen går på djupet med flitiga referenser till aktuell forskning. Så småningom blir dock framställningen ganska spretig och tar upp lite väl många aspekter av Lasse Bergs personliga syn på världen. Mycket är intressant och författaren vet mycket väl att en återgång till det lyckliga jägar- och samlarsamhället är omöjligt. Men jag kommer inte ifrån intrycket av att det är någon utopisk lyckodröm som hela tiden driver på resonemanget utan att det blir klart konkretiserat.

Andra bloggar om böcker, evolutionen, Lasse Berg, Skymningssång i Kalahari, Sanfolket, Homo sapiens, jordbrukssamhället

Homo Floresiensis

Börje — Sun, 02 Sep 2007 17:49:55 +0000

Så blir den här bilden aktuell igen. Är Homo Floresisensis, den 1 meter höga hominiden med de yngsta benresterna bara ca 12000 år gamla, en människoart som levt parallellt med Homo Sapiens, eller är det något annat och i så fall vad? Är det rentav något skumt med fynden?

”Homo Floresiensis”, Akryl 30×30 cm, 2005

Frågan är enligt DN 070902 föremål för en het akademisk debatt. Fynden av ben från 12 individer gjordes så sent som för några år sedan på ön Flores i Indonesien.

Nu fortsätter debatten om benens härstamning. Kommer dom från en från Afrika utvandrad Homo Erectus som krympt i växten på den isolerade ön eller har Homo Floresiensis utvecklats från Australopithecus? Några lämningar från Australopithecus har dock hittills aldrig påträffats utanför Afrika.

Kanske påverkar fynden också teorierna om Homo Sapiens härstamning och spridning över jorden från Afrika för ca 80000 år sedan? Det som så fascinerande skildras i Lasse Bergs bok Gryning över Kalahari.

Jag väntar med spänning på fortsättningen.

Andra bloggar om: paleoantropologi, förmänniskor, Homo Floresiensis, Homo Erectus, Australopithecus

Under arbete (25)

Börje — Fri, 10 Mar 2006 20:13:21 +0000

Akryl 100×73 cm. ”Castle Rigg”. Bilden är inspirerad av ett fornminne i Cumberland.
Jag är lite inne på forntiden efter att ha läst Lasse Bergs bok i inlägget nedan.

Gryning över Kalahari

Börje — Thu, 09 Mar 2006 22:52:16 +0000

Berg, Lasse: Gryning över Kalahari. Hur människan blev människa.
Ordfront 2005. ISBN: 9173249343

Det här är en fascinerande bok om människans förhistoria med början för 7 miljoner år sedan. Boken är baserad på en mängd intervjuer med forskare och på författarens vistelser bland bushmän – san-folket i Kalahari. Denna folkspillra antas nämligen leva på samma sätt som de första människorna gjorde för 150000 år sedan.

Många av de paleontologiska fynd som styrker framställningen har gjorts för bara några år sedan och boken känns helt uppdaterad – men den speglar också författarens personliga åsikter om människans sanna natur och hur livet borde levas i dag.

Människan, Homo sapiens, uppstod i Afrika och levde som jägare och samlare under tvåhundratusen år. För 80000 år sedan tog sig en liten skara människor via Etiopien och den arabiska halvön vidare till Asien. Med DNA-teknik har man kunnat fastställa att alla icke-afrikanska folk härstammar från denna lilla grupp människor. Till Europa kom människor först för 30000-50000 år sedan.

Jordbrukssamhällets genomslag för kanske 10000 år sedan innebar enligt författaren en försämring både socialt och i hälsa och fysik hos människorna. Folk blev helt enkelt mindre till växten än under samlarlivet och fynd av ben visar oftare spår av skador och sjukdomar. Jordbrukssamhället blev mänsklighetens olycka. Om livet efter jordbrukssamhället, det moderna industrisamhället eller stadslivet säger dock boken inget.

En rätt grundlig genomgång görs av människans numera utdöda kusiner, allt ifrån den berömda Lucy till Neandertalarna och Homo Floresiensis. Den sistnämnda en egen art som levde i Indonesien så sent som för 12000 år sedan.

Även apornas och framför allt de människolika Bonoboernas liv ger också fascinernade inblickar i hur urmänniskans tillvaro kan ha gestaltat sig.

Överraskande men likaledes fascinerande är tesen om den betydelse som människans känsla för rytm och takt skulle ha för historiens utveckling. Lika märklig är teorin om transen och hur de fantastiska 30000 år gamla grottmålningarna kommit till.

Människor som kunde försätts sig i trans med hjälp av dans upplevde en närhet till andevärlden. De syner man såg under transen är direkt avbildade i många av grottmålningarnas djurbilder. Är det alltså på det viset man uppnått den enastående konstnärliga kvaliten på många av de tiotusentals år gamla grottmålningarna?

Bilder med dansande människor (schamaner?) med blod sprutande ur näsan sägs vara en avbildning av vad som kan hända under djup trans.

Många av målningarna visar konstnärens hand mot klippväggen översprayad med färgstoff. Detta symboliserar enligt boken ett försök att nå direkt kontakt med andevärlden via klippväggen.

Boken mynnar ut i en längre utläggning om människans sanna natur, om altruism, moderna bestraffningsexperiment och de procent av mänskligheten som idag påstås vara psykopater. Lasse Berg menar nog att människan i grunden är altruistisk och god – i varje fall så länge hon levde som samlare och jägare. Det förefaller mig svårt att ha någon bestämd uppfattning om det ämnet, utöver rena tyckandet. Men nationalekonomen Danne Nordling tar överraskande nog upp debatten i några längre inlägg på sin blogg.

Lasse Bergs bok ger en hissnande insikt om hur obetydligt kort vår egen del av historien är och hur slumpen verkat i människans utveckling. Och hur mycket miljoner år gammal arvsmassa fortfarande styr vårt beteende. Mycket läsvärd.