Berg, Lasse: Gryning över Kalahari. Hur människan blev människa.
Ordfront 2005. ISBN: 9173249343
Det här är en fascinerande bok om människans förhistoria med början för 7 miljoner år sedan. Boken är baserad på en mängd intervjuer med forskare och på författarens vistelser bland bushmän – san-folket i Kalahari. Denna folkspillra antas nämligen leva på samma sätt som de första människorna gjorde för 150000 år sedan.
Många av de paleontologiska fynd som styrker framställningen har gjorts för bara några år sedan och boken känns helt uppdaterad – men den speglar också författarens personliga åsikter om människans sanna natur och hur livet borde levas i dag.
Människan, Homo sapiens, uppstod i Afrika och levde som jägare och samlare under tvåhundratusen år. För 80000 år sedan tog sig en liten skara människor via Etiopien och den arabiska halvön vidare till Asien. Med DNA-teknik har man kunnat fastställa att alla icke-afrikanska folk härstammar från denna lilla grupp människor. Till Europa kom människor först för 30000-50000 år sedan.
Jordbrukssamhällets genomslag för kanske 10000 år sedan innebar enligt författaren en försämring både socialt och i hälsa och fysik hos människorna. Folk blev helt enkelt mindre till växten än under samlarlivet och fynd av ben visar oftare spår av skador och sjukdomar. Jordbrukssamhället blev mänsklighetens olycka. Om livet efter jordbrukssamhället, det moderna industrisamhället eller stadslivet säger dock boken inget.
En rätt grundlig genomgång görs av människans numera utdöda kusiner, allt ifrån den berömda Lucy till Neandertalarna och Homo Floresiensis. Den sistnämnda en egen art som levde i Indonesien så sent som för 12000 år sedan.
Även apornas och framför allt de människolika Bonoboernas liv ger också fascinernade inblickar i hur urmänniskans tillvaro kan ha gestaltat sig.
Överraskande men likaledes fascinerande är tesen om den betydelse som människans känsla för rytm och takt skulle ha för historiens utveckling. Lika märklig är teorin om transen och hur de fantastiska 30000 år gamla grottmålningarna kommit till.
Människor som kunde försätts sig i trans med hjälp av dans upplevde en närhet till andevärlden. De syner man såg under transen är direkt avbildade i många av grottmålningarnas djurbilder. Är det alltså på det viset man uppnått den enastående konstnärliga kvaliten på många av de tiotusentals år gamla grottmålningarna?
Bilder med dansande människor (schamaner?) med blod sprutande ur näsan sägs vara en avbildning av vad som kan hända under djup trans.
Många av målningarna visar konstnärens hand mot klippväggen översprayad med färgstoff. Detta symboliserar enligt boken ett försök att nå direkt kontakt med andevärlden via klippväggen.
Boken mynnar ut i en längre utläggning om människans sanna natur, om altruism, moderna bestraffningsexperiment och de procent av mänskligheten som idag påstås vara psykopater. Lasse Berg menar nog att människan i grunden är altruistisk och god – i varje fall så länge hon levde som samlare och jägare. Det förefaller mig svårt att ha någon bestämd uppfattning om det ämnet, utöver rena tyckandet. Men nationalekonomen Danne Nordling tar överraskande nog upp debatten i några längre inlägg på sin blogg.
Lasse Bergs bok ger en hissnande insikt om hur obetydligt kort vår egen del av historien är och hur slumpen verkat i människans utveckling. Och hur mycket miljoner år gammal arvsmassa fortfarande styr vårt beteende. Mycket läsvärd.
En mycket intressant bok, jag läsr den också just nu.
Pingback: Börjes konstblogg » Homo Floresiensis