Lasse Berg: ”Skymningssång i Kalahari: Hur människan bytte tillvaro ”

Den här boken är en fortsättning på Lasse Bergs förra bok ”Gryning över Kalahari” från 2005 som gav en fascinerande framställning av evolutionen och människans ursprung. En del nya forskningsrön gör att historien om Homo Sapiens utvandring från Afrika och spridning över världen i den nya boken har senarelagts några 10000-tals år och preciserats en aning på ett intressant sätt.


Lasse Berg: ”Skymningssång i Kalahari: Hur människan bytte tillvaro”
Ordfront, 2012, 312 s.
ISBN: 9789170376474

Huvudbudskapet i den här boken är hur jordbrukssamhällets genombrott för ca tiotusen år sedan inverkat förödande på människans liv och hälsa. Författaren tar även i denna bok avstamp hos Sanfolket i Kalahari, den ursprungsbefolkning som ännu för få år sedan levde nästan helt opåverkade av omvärlden, precis som våra förfäder gjort i ett- eller tvåhundratusen år.

Lasse Berg menar att människan inte är anpassad för jordbrukssamhället och ännu mindre för ett urbant liv och att denna förändring från jägar- och samlarsamhället är orsak till i stort sett allt ont i världen. Och visst verkar skildringen av Sanfolkets idylliska tillvaro både fascinerande och charmerande. Man lever i små grupper på avgränsade boplatser där allt sker i kollektivets namn och under skämt och glädje och utan konkurrens. Allt delas lika.

Det finns förstås en poäng i det här med att människan inte är anpassad till en så radikal förändring i levnadssätt som jordbrukssamhället inneburit och de konflikter, ohälsa och andra olägenheter det medfört. Ändå blir jag inte helt övertygad om det lyckliga livet hos Sanfolket.

Berg berättar om Sanfolkets reaktion när en ung pojke lyckades fälla sitt första jaktbyte, en stor antilop som räckte till mat åt hela byn under åtskilliga dagar. För detta bidrag till det gemensamma hushållet fick inte pojken det beröm eller erkännande man kunde vänta sig. I stället trädde den lokala jantelagen i kraft och pojken fick veta att den stora antilopen inte alls var så märkvärdig och hans egen insats inte var mycket värd. Det var viktigt för bygemenskapen att ingen fick högre status och för höga tankar om sig själv. Pojkens självförtroende fick inte bli för stort. Kollektivet gick alltid före individen. Vem står i längden ut med att leva i ett sådant samhälle?

Resonemangen går på djupet med flitiga referenser till aktuell forskning. Så småningom blir dock framställningen ganska spretig och tar upp lite väl många aspekter av Lasse Bergs personliga syn på världen. Mycket är intressant och författaren vet mycket väl att en återgång till det lyckliga jägar- och samlarsamhället är omöjligt. Men jag kommer inte ifrån intrycket av att det är någon utopisk lyckodröm som hela tiden driver på resonemanget utan att det blir klart konkretiserat.

Andra bloggar om , , , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i böcker, förhistoria. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Lasse Berg: ”Skymningssång i Kalahari: Hur människan bytte tillvaro ”

  1. Jenny B skriver:

    Jag är också skeptisk till den här idealiserade berättelsen om ett lyckligt stamfolk med begränsade ambitioner. Det finns så många situationer även i deras liv där rivalitet och missunnsamhet skulle kunna skapa problem för många eller någon enda utstött. Jag vänder mig också starkt emot att jordbrukssamhället skulle vara något negativt. Jag är oerhört tacksam över det som civilisationen har medfört: boktryckarkonsten, glasögon, medicinska framsteg, uppdelning av arbetet så att man kan specialisera sig på något man är lämpad för. Jag skulle aldrig välja att lämna det här livet, med all stress och krossade förhoppningar, för ett kollektiv i Kalahari, även om jag vet att det finns andra som längtar efter just det.

    • Börje skriver:

      Den här vildmarksdrömmen känner jag igen sen tidigare. Redan på 1960-talet kunde man ofta få höra idén om att människan på stenåldern bara behövde arbeta några timmar om dagen för sitt uppehälle och resten av tiden kunde man lata sig. Kanske särskilt vanligt under ”gröna vågen” då det blev vanligt att flytta ut på landet och bo i kollektiv. Undrar om det finns så många sådana kollektiv kvar idag ute i bygderna?

  2. Inga Magnusson skriver:

    Läser o ler! Minns när jag läste historia på Karlstad universitet för ett antal år sedan. Vi hade en föreläsning av herr Berendz och han hävdade exakt detta; människans lyckligaste tid var den här som beskrivs ovan.

    Vi levde i utvidgade familjegrupper på så där 5 – 15 individer, kringflyttande inom ett visst ”revir”, löst sammanhållna i stammar. Inom stammen träffades man ibland under året för att utbyta info, festa, dyrka gudar och vid behov skaffa partners utanför familjen. Sjukdomar förekom tydligen knappt alls (smittor spreds inte och det sjukdomsframkallande avfallet flyttade man ifrån i en nomadiserande tillvaro). Några vapen för krig fanns inte enligt de undersökningar man gjort, endast vapen för jakt. Vi är socialt sett alltså programmerade för att umgås på det sättet, med få människor i överblickbara, förutsägbara små sammanhang, inte i storstäder o jättearbetsplatser. Gruppens sammanhållning var a och o. Sett i en backspegel antar jag att människor med det vi idag betecknar som olika grader av autism inte hade några bekymmer med den tillvaron. Det mesta var känt och förutsägbart och okomplicerat. Historia är intressant. Tack för boktips!

    • Börje skriver:

      Jägar och samlarsamhället bör ha varit statiskt och i viss mån förutsägbart. Utom förstås när det gällde om man skulle få mat för dagen eller bli uppäten av ett lejon.

      Nej jag föredrar nog trots allt dagens utmaningar. Det går i varje fall inte att vända tillbaka. Vi skulle tråkas ihjäl.

      En fråga som jag tycker är relevant i sammanhang men som vad jag vet aldrig tas upp numera är överbefolkningen. Det debatteras mycket under 1950- och 1960-talen. Men nämns överhuvudtaget inte numera som ett problem. Ändå är det väl en av huvudfaktorerna bakom både krig, miljöförstöring och försörjningsproblem. Är det kanske så att det ses som en mänsklig rättighet att överbefolka jorden – något som inte får debatteras?

      Det påstås förstås att folkökningen kommer att plana ut inom några decennier. Men om den inte gör det?

  3. Inga Magnusson skriver:

    Men överbefolkning? Är det inte så att alla människor på jorden skulle få plats på Gotland? Det finns ju fortfarande stora områden som inte alls är befolkade. Kolla bara in Värmland!

    • Börje skriver:

      Det fysiska utrymmet är väl knappast problemet. Men nån gång lär väl resurserna bli knappa även i den här delen av världen.

  4. Pingback: Y N Harari: ”Sapiens: en kort historik över mänskligheten” | Börjes konstblogg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


två + = nio