Det är inte lätt att placera Michel Houellebecq i något fack, inte heller på höger-vänsterskalan. Med en biologistisk människosyn är han samtidigt en konsekvent moralist där konkurrensutsättningen av kärleken är måltavla för hans vrede. Det som ursprungligen var nazismens ideal – skönhet, ungdom och makt skapar i dag en kult där bara ungdom och sexuell attraktion har värde, de äldre kastas på sophögen och familjen blir på sikt ett omöjligt projekt. De hierarkiska sorteringssystem som råder inom djurvärlden dit han också räknar människornas samhällen är honom alla lika motbjudande, han godtar bara godhet som bedömningsgrund.
Och visst framgår budskapet i hans romaner men Houellebecqs provocerande stil tycker jag på en gång både skymmer och skärper till. Begreppen reds dock ut på ett bra sätt av Roland Paulsen i en artikel i SvD 2006-10-17. Houellebecqs eget liv avspeglas också en hel del i hans böcker.
Houellebecq verkar heller inte se någon lösning, de odödliga avkönade nymänniskorna i Refug är ju inte heller så nöjda med tillvaron. Ändå verkar det som om det är åt det hållet, människoförbättring, som världen är på väg med accelererande hastighet. Till min förvåning ser jag nämligen allt fler tecken på hur transhumanismen redan är i fullt sving. Den strävan vi idag ser efter kroppsförbättring i form av tatuering, piercing, plastikkirurgi, bröst- och läppförstoring kanske också ska ses som en blygsam början på ett ökat intresse för den transhumanistiska rörelsen?
I våras sändes den utmärkta TV-serien Äkta människor i SVT. Den ställde inte minst intressanta etiska frågor om hubotar och cyborger. En understreckare i SvD från 13 februari i år utvecklade frågan om var gränsen går för vår mänsklighet.
I SVTs Kobra nummer 4/2012 om transhumanism och bioart som sändes 4 april i år får vi se professor Kevin Warwick som en livs levande cyborg. I samma program intervjuas konstnärinnan Lucy Glendinning. ”Kan vi motstå möjligheten att förbättra vår framtid och den mänskliga rasen, och lösa alla våra problem?” frågar Glendinning och den frågan ser ut att bli allt mer aktuell. Men i ljuset av den dåliga klang eugenik fått efter 1945 är den knappast okontroversiell. Glendinning ställde för övrigt nyligen ut sina ”fjäderbarn” på Galleri Andersson Sandström.
 Lucy Gledinning: Feather girl. ”Will we be able to resist it? Of coursed not, I say. The endless opportunity to better our future, to improve the human race, and solve the endless problems of more.” |
En annan konstnär som presenterades i Kobraprogrammet var Eduardo Kac som arbetar med bioart. Han har bland annat blandat sitt eget DNA med en Petunia och kallar den nya livsformen Edunia. Den har röda markerade ådror på de rosafärgade kronbladen. Den självlysande kanin han säger sig ha utvecklat har dock hittills bara visats på bild.
Jovisst är det långt kvar från dessa än så länge blygsamma resultat till Houellebecqs nymänniskor eller Stanislaw Lems moderiktigt genmanipulerade kroppar där man exempelvis kan skapa sig ett extrahuvud specialdestinerat att användas till telefonsamtal, säkert ett hett önskemål idag bland de som lever sina liv i de sociala mediernas värld. Men ändå, färdriktningen verkar ju klart utpekad.
Den sociala ingenjörskonsten har ju mestadels lett till förskräckande resultat. Ska det lyckas bättre med den biologiska?
Läs även andra bloggares åsikter om Michel Houellebecq, transhumanism, robotar, TV-program, Äkta människor, Kobra, Kevin Warwick,
cyborger, samtidskonst, Lucy Glendinning, fjäderbarn, eugenik, Eduardo Kac, bioart
Pingback: Äkta människor | Börjes konstblogg
Pingback: Y N Harari: ”Sapiens: en kort historik över mänskligheten” | Börjes konstblogg