Michel Houellebecq framstår för mig som en i grunden tröstlös pessimist. Samtidigt är hans böcker så fascinerande eftersom de verkar söka efter en lösning på det miserabla människolivet. De böcker av Houellebecq som jag läst skildrar en slags parallellvärld, ungefär som i 1950- och 60-talets idéburna science fiction – lite av ”tänk om…”.
Michel Houellebecq: Underkastelse
Bonnier 2015, 270 s.
Adlibris Bokus
Något av samma alternativa värld beskrivs också i Underkastelse, en skildring av en nära framtid då muslimska politiska partier tagit makten i flera länder i Europa och nu också i Frankrike där det Muslimska broderskapets karismatiske ledare Mohammed Ben Abbes vinner presidentvalet. Det sker i hård kamp mot Nationella Fronten som vill lämna EU. Mohammed Ben Abbes vill i stället utvidga EU till att omfatta fler muslimska länder. Han är också starkt influerad av distributismen som ekonomiskt system och subsidiaritetsprincipen.
Huvudpersonen litteraturhistorikern François – som ofta i Houellebecqs böcker en dyster och missanpassad figur, besatt av sex och alkohol – förlorar sin tjänst vid det muslimska universitetet Sorbonne 2 som numera kräver att alla lärare är muslimer.
Skildringen av François gradvisa anpassning till den nya situationen och hans slutliga accepterande av underkastelsen tycker jag är bokens starkaste del. Han finner att islams idéer ju i själva verket överensstämmer ganska väl med identitärernas, den reaktionära högerns: krav på patriarkatets överhöghet, ”kärnfamiljens varmhjärtade sköte” med mera. Den till islam konverterade rektorn Rediger övertygar honom också om att ”höjden av mänsklig lycka består i största möjliga underkastelse”.
François ser hur en miserabel, ful och hopplös gammal kollega som konverterat till islam och får fortsatt anställning vid universitetet även tilldelas en söt ung hustru rekryterad bland studenterna. Det får François definitivt på fall, han kan ha flera fruar, tilldelade av universitetet.
Bruket av ordet identitär i boken förvirrar mig lite. Jag har uppfattat att det är nazisternas benämning på sig själva och då kan det ju passa in. Att finna sin identitet via ras och nation. Men dagens svenska identitetsvänster är väl i så fall också identitärer? Det kanske är ett släktskap som inte är alltför osannolikt, det politiska landskapet ändrar ju karaktär numera, skiljelinjerna dras om, och för både den antidemokratiska extremvänstern och dito extremhögern är det väl den liberala västerländska demokratin som är huvudfienden.
Jag undrar lite över hur författaren personligen ställer sig till sin framtidsvision. Det är inte helt klart, fast det är förstås en roman. För de flesta av oss är det väl ett osannolikt skräckscenario.
Jag fick läsa på lite om den franske författaren Joris-Karl Huysmans som har en framträdande roll i boken. Bland annat eftersom huvudpersonen François råkar vara Huysmansexpert. Men Huysmans förefaller också ha lite av samma misantropiska, pessimistiska inställning till livet som både François och författaren.
”Underkastelse” är både provocerande och intressant som framtidsskildring. Den är dessutom högaktuell i dagens Europa. Och Houellebecq kan verkligen skriva.
Underkastelse får fyra [****] poäng.
Mer om Houellebecq:
Elementarpartiklarna
Refug
Kartan och landskapet
Houellebecq och transhumanismen
Andra bloggar om böcker, romaner, Michel Houellebecq, Underkastelse, islamisering
Jag har inte läst Underkastelse än, men längtar efter att göra det. Bra diskussion du för om begreppet identitär – jag håller med dig om att omsvängningar inom de ideologiska rörelserna gör att fler tycks omfatta motsatsen till vad de stått för eller det de höll som fiende.
Jag är inte förvånad över (det jag hört om) huvudpersonens konversion; Houellebecqs män har aldrig haft djupare sympatier för kvinnor. (Å andra sidan har de ju näppeligen sympatier för andra män utan är intensiva egoister utan att reflektera över det.) Det jag gillar är att han ritar upp en extremvariant av strömningar i tiden; ”så här kan det bli om vi fortsätter på det här sättet”; som en varning snarare än något sannolikt. (Hoppas jag.)
Jag skulle förstås ha läst på lite mer om begreppet ”identitär”. Det är aningen mer nyanserat än jag trodde. Men intressant nog är det en högerextrem rörelse med rötter i Frankrike under de senaste årtiondena.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Identit%C3%A4ra_r%C3%B6relsen
Nej Houellebecq är nog knappast någon feminist och inte hans romanfigurer heller. Mest tycker man väl synd om dem, och kanske om kvinnorna också. Men det är ett sånt sug i hans berättelser, en sorg och längtan efter ett annat slags tillvaro som gör att man blir berörd.
Och visst är väl bokens budskap en slags varning. Den politiska situationen som målas upp i boken tycker jag på ett obehagligt sätt påminner om Sverige. Antagligen ännu mer om nutidens Frankrike. Man vill isolera ett högerextremistiskt parti, men isolerar samtidigt en stor del av folkviljan. Och så får det konsekvenser – precis det vi ser idag i Sverige. Kritik mot den icke fungerande migrationspolitiken och integrationen uppfattas som rasism och främlingsfientlighet. Tills den dag makthavarna är tvungna att vända 180 grader.
Du skriver intressant om ett antal böcker här på bloggen, främst historiska romaner. Det lockar till läsning. Kanske först boken om Medicisläkten. Den fascinerar med sin makt över ekonomi och människor redan på den tiden.