Edward Burne-Jones – Prerafaeliterna och Norden på Waldemarsudde 14/9 2019 – 26/1 2020

Senast jag såg någon prerafaelit var nog på Nationalmuseets utställning med Prerafaeliter för tio år sen. Minns inte om Edward Burne-Jones fanns med på den utställningen. Prerafaeliternas värld och konst har väl inte blivit mindre otidsenlig sen dess men möjligen har toleransen för deras konst blivit lite större.

Edward Burne-Jones (1833-1898) som ställs ut på Waldmarsudde tillsammans med några nordiska konstnärer var en sen tillkommen prerafaelit, med inspiration från medeltida konst i likhet med Dante Gabriel Rossetti. Burne-Jones målade främst religiösa motiv och bilder med inspiration av antika och medeltida myter. Han var nära vän till William Morris och utformade även många kyrkfönster i glasmosaik.


Edward Burne-Jones: ”Bebådelsen och konungarnas tillbedjan” Triptyk 1861

Varför så mycket rött? Maria brukar väl avbildas i blått? Som vän av ordning vill jag dessutom påpeka att säckpipa knappast var uppfunnen vid Jesu födelse. Det skulle passat bättre med dess föregångare dubbla aulos, alltså de flöjtliknande rörbladsinstrument som ofta avbildas på grekiska vaser, eller kanske en lyra.


Edward Burne-Jones: ”Bebådelsen och konungarnas tillbedjan” Triptyk 1861

Edward Burne-Jones: ”Bebådelsen och konungarnas tillbedjan” Triptyk 1861

Triptyken Bebådelsen och konungarnas tillbedjan är inspirerad av teknik från italiensk renässans som upphöjd relief och bladguld.


Edward Burne-Jones: ”Kärleken och pilgrimmen” 1896-97

Skyddsängeln leder pilgrimmen ut ur ett taggigt törnesnår till ljuset. En liten fågel med orange bröst ska representera fred.


Edward Burne-Jones: ”Stilla afton” 1893

Edward Burne-Jones: ”Lyckans hjul” 1875

Stilla afton är ett porträtt av Burne-Jones favoritmodell Elisabeth Keene. Burne-Jones såg skönheten som en motpol till tidens materialism.

I Lyckans hjul vrider lyckans och slumpens gudinna Fortuna ett hjul där tre figurer är upphängda, överst en slav, i mitten en konung, underst en poet. Deras öden är sammanlänkade och vilar i Fortunas händer. Inspirationen av Michelangelo märks tydligt.

På utställningen finns också en del konst av nordiska konstnärer som inspirerats av prerafaeliterna. Jag har tagit med två bilder nedan som jag aldrig sett tidigare.


Egron Lundgren: ”Parcerna” odaterad

Gerhard Munthe: ”Domedag” 1900

Recensioner:
Joanna Persman i SvD 2019-09-29: ”Edward Burne-Jones – Prerafaeliterna och Norden”Ett måleri fullt av kärlek, svek och död
Therese Bohman i Expressen 2019-10-02: ”Gestalter som ser ut att lida av järnbrist

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i konst, konsthistoria, utställningar. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Edward Burne-Jones – Prerafaeliterna och Norden på Waldemarsudde 14/9 2019 – 26/1 2020

  1. Jenny B skriver:

    Tack för sammanfattningen och de fina bilderna! Just idag hojtade pojkvännen att han ville gå och se den här utställningen. Det hade jag redan gissat! Nu såg vi dina bilder tillsammans och blev ännu mer intresserade.

  2. Börje skriver:

    Kul att ni gillar prerafaeliterna. Lite skönhet, romantik och känsla skulle inte skada i nutida konstproduktion.

  3. Joakim skriver:

    Säckpipa är ett musikinstrument av skalmejatyp som spelats ända sedan omkring 4000 f.kr. i Egypten, ursprunget är oklart men tros vara mellanöstern. Källa: Wikipedia

  4. Börje skriver:

    Joakim, du kan ha rätt. Mitt minne sviktar och den litteratur jag en gång läst i ämnet börjar bli föråldrad.
    Men visst är det lite egendomligt att fira bebådelsen med just säckpipemusik. Småbarn, liksom hästar och hundar brukar bli vettskrämda av det skarpa ljudet. kanske uppfattar dom frekvenser som lite äldre människor inte hör?

Lämna ett svar till Jenny B Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


tre + = fyra